Ett Särsö-träd från Julita

Birgitta har fram till senaste årsskiftet varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse), men nu har regeringen bytt ut henne, dock knappast för att hon skulle ha försummat sitt uppdrag. Som avskedsgåva fick hon ett äppelträd från Julita gård i Sörmland – Julita ligger under Nordiska museet – att planteras i vår trädgård i Öregrund.

Vi har nyligen tagit hjälp med att rensa dräneringsröret som jag en gång i världen grävde ner i det som i dag är vår fruktträdgård; nivån på gräsmattan har också höjts på de delar av gräsmattan, där det de senaste åren ofta har varit översvämning. Så nu var det dags att ta emot det det nya äppelträdet.

Två duktiga och trevliga tjejer från Julita anlände i dag i en skåpbil med vårt nya äppelträd, spade, såjord, gödning samt hönsnät att skydda trädet med efter planteringen. Vi valde ut en lämplig planteringsplats i närheten av växthuset – i vår trädgård växer redan ett trettiotal olika fruktträd – och tjejerna, proffs båda två, satte i gång med planteringen.

De beklagade att det exemplar de hade med sig var relativt litet – ungträden på Julita hade drabbats av sorkangrepp. Men trädet såg fint ut och kommer, kraftigväxande som det är, nog ganska snart att växa till sig.

Det träd den ena av våra besökande trädgårdsexperter hade valt ut åt Birgitta var ett Särsö-träd.

Sorten har anknytning till det Roslagen, där det nu planterades; äpplet har sitt namn efter ön Särsö i Stockholms skärgård, inte långt från Finnhamn. Ungefär samtidigt hittades vid Cloettas fabriker i Ljungsbro, Östergötland, ett äppelträd, som därför döptes till Cloetta, men eftersom det visade sig att det var fråga om samma sort, beslöt man 1936 att äpplet skulle heta Särsö.

Jag har aldrig tidigare sett eller ätit av det här äpplet, men facklitteraturen beskriver det som friskt, härdigt (zon I-IV) och lättodlat. Särsö, som blir ganska stort, bär mycket frukt, som mognar från mitten av september och in i oktober. Skalet är gröngulvitt med röda strimmor och punkter. Fruktköttet sägs vara vitt, mört och saftigt med lätt sötma och viss vinsyrlighet. Men det dröjer nog ett par år innan vi kan smaka på de här äpplena.

Vi bjöd förstås tjejerna på fika vid trädgårdbordet, hörde på fågelsången och njöt av de blommande äppel- och päronträden, visade dem också runt i trädgården, bland annat Birgittas kryddträdgård. Det var roligt att kunna notera att de här båda proffsen uppenbarligen gillade uppläggningen av vår trädgård, där uppstickande berghällar ofta bildar fond till rabatter och trädgårdsland.

Min egen återvändande lust att arbeta ute i trädgården var inte bara tillfällig. I går jobbade jag ute hela eftermiddagen. Vädret var varmt och milt, och jag lyckades kärra ut resten av mitt gamla stenparti ut på allmänningen: åstadkom där ett slags kantrabatt till stigen ända bortom den syren som en gång i världen, när den här marken fortfarande var vår, var tänkt som början till en syrenberså. Nu växer det längs stigen också bergenia, dagliljor, rosor och, antar jag, en massa knölklockor, orsaken till att jorden i mitt stenparti måste bytas ut.

Strax ska jag gå ut och rensa i någon av de rabatter som behöver rensas.

Melodikrysset nr 21 2009

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Trädgårdsdags

Jag har haft ett par kärva år rent fysiskt. Pacemaker inopererad, sjukhusvistelse på grund av häftig lunginflammation med åtföljande konvalescens, ischias så svår att jag nästan inte kunde gå.

Det här har gjort att jag inte har orkat med trädgårdsarbete på samma sätt som förr. Några av mina rabatter, framför allt stenpartiet, har förfallit. Birgitta har fått dra ett orimligt stort lass.

Nu börjar lusten att arbeta i trädgården äntligen komma tillbaka, även om min snart 72-åriga kropp inte orkar lika mycket som förr. Det faktum att vi har tagit hjälp med att få några stora och tunga jobb utförda – ny dränering och höjning av delar av gräsmattan samt byte av jord i mitt igenvuxna stenparti – har bidragit till att åter locka ut mig i trädgården.

I dag har vi hjälpts åt med att bära ut den stora trädgårdsmöbelgruppen ur boden och dra in snöslungan, den vi fick köpa i stället för den som brann upp i mordbranden i höstas. Birgitta har klippt gräset, ganska högt nu där gräsmattan inte har gjorts om. Jag har befriat fruktträden från de hönsnätsrundlar som har omgett dem under vintern plus klippt av förtorkade grenar från träd och buskar.

Härnäst ska jag ta itu med att rensa mina land. Och när jag får hem Whisky-rosen och alla stenpartiväxter jag har beställt från Eds trädgård, ska jag plantera dem i det nu praktiskt taget växtlösa stenpartiet till höger om gången upp till huset. Det kommer att bli vackrare än någonsin!

Det är roligt att skapa, också med händerna.

Ännu en sommar ska vi leva här i paradiset.

Vår trädgård i Öregrund

Jag använder ju inte själv bilder i min blogg, men ibland – när jag skriver om trädgård – önskar jag att jag hade valt foton i stället för att bara måla med ord.

Om någon skulle vilja ta en titt in i vår trädgård så här års, bjuder vår dotter Kerstin på bilder på sin egen blogg. Så jag länkar.

Först till bilder som visar skiffergången som går upp till huset, med mitt nyrenoverade stenparti (än så länge nästan utan växter) på höger sida.

Sen till bilder på växter som just nu står i blom runt om i trädgården.

Förstår ni nu varför vi bor här halva året?

Farväl, för andra gången

Samvaron med barnbarnen fortsatte ungefär som tidigare även under lördagen. Barnens lust att vara utomhus råkade i tid sammanfalla med Melodikrysset, så med några smärre avbrott kunde jag tämligen ostört ägna mig åt mitt kryssande. Men vi hann också med både Disney-film och samvaro.

Klara, som är i rit- och pysselåldern och för ändamålet hade fått låna en sax, råkade dock vid ett tillfälle klippa sig lite i fingret – inget blod, bara en rispa som följd – och måste tröstas och plåstras om av morfar. När morfar som ett led i detta stoppade om henne med en filt på sin egen säng, somnade hon strax och tog en rejäl middagslur. Sen var allting frid och fröjd igen.

Barnens föräldrar passade på att besöka loppisar på vägen till Öregrund, och när de dröjde, blev både Viggo och Klara till slut lite otåliga. Men tydligen var detta inte riktat mot mig, för lilla Klara kom, som för att förklara, fram till mig och sa: ”Men jag har ju dig, morfar!”

Sen kom då bilen med Kerstin och Bo i alla fall, och eftersom det inte var panikbråttom hem till Uppsala, ordnade vi lite eftermiddagsfika runt trädgårdsbordet: bokstavskex till de små och mandelbiskvier till de stora och så morfars kokkaffe och, framför allt, Portello och Guldus från Vasa-bryggeriet. Runt omkring blommade fruktträden, och i talldungen bredvid trädgårdsboden hoppade, till barnens stora förtjusning, en ekorre omkring. Bilder från trädgårdsfikat finns på Kerstins blogg, här.

Kerstin blev så till sig av att åter få barndomens läsksorter, så hon gick till Konsum och köpte ett helt litet lager av flaskor med Portello och Guldus och dessutom en flaska Siddni, en dryck med smak av apelsin och passionsfrukt, äppelsyra och citronsyra. Och så skulle hon tjata på Konsum hemma i Uppsala och på Coop Forum därstädes om att också snarast ta hem de här läskerna.

Sen plockades barnens saker ihop och packades i bilen, och familjen Kokk-Strömberg begav sig hemåt. Vid grinden stod morfar och vinkade av barnbarnen och deras föräldrar.

Därefter gjorde morfar ett städryck: när man har haft barn i den åldern i huset, är det mycket som behöver plockas undan.

Knappt var detta gjort förrän det ringde.

Den som ringde var Kerstin: Bilen hade plötsligt upphört att fungera en liten bit utanför Östhammar, och en bärgningsbil var på väg för att ta in den till verkstad. Eftersom verkstan inte jobbar under helgerna, måste den lämnas kvar där, och det föreföll mest rationellt att försöka ta sig tillbaka till Öregrund för att tillbringa natten hos morfar. Var det OK? (Bilder från bärgningen finns på Kerstins blogg, här och även på Bos blogg, här.)

Jo, det var klart att det var OK. Vi kunde ha myskväll med plockmat framför TVn, som ju skulle visa Eurovision Song Contest, och så blev det. Morfar inventerade frysen och kylen, och Bo tog sig, eftersom det var efter affärstid, till en närbelägen mack för att göra kompletteringsköp.

Alla blev mätta och belåtna, och barnen somnade – liksom också morfar en stund – mitt under schlagertävlingen.

Grannlandet Norge och Alexander Rybak är verkligen att gratulera till segern i tävlingen, som för övrigt slutade en bit in på Syttende mai. Vilken formidabel seger!

Jag unnar verkligen Norge den här braksegern men tycker samtidigt att Malena Ernmans placering först på 21a plats var mycket för låg. Det är lite trist att ett nummer, som rymmer så mycket sånglig bravur, inte belönas bättre. Kanske måste man också höra en låt som ”La voix” i Malenas utförande fler gånger, än flertalet av de röstande rimligen hade gjort, för att uppskatta den.

Det här handlar verkligen inte om chauvinism. Jag sätter en ära i att bedöma musik utifrån musikens kvalitéer, och jag tycker nog att ”La voix” åtminstone hade varit värd en placering i höjd med den mitt andra hemland, Estland, fick (sjätte plats).

Medan eurovisionsschlagertävlingen pågick, bäddade Kerstin med sin barndoms mest älskade lakan – bild finns här.

I morse kom, som vanligt, barnen först ut till morfar i köket för att få sin frukost. Men också deras föräldrar kom snart efter: Bo måste ju ta bussen in till Uppsala för att där hämta upp en hyrbil, som kunde ta familjen hem.

Allt det här tog sin tid, och morfar hann servera lunch och mormor Birgitta anlända till Öregrund, innan han var tillbaka.

Så när bakluckan även på den här bilen var fullpackad och familjen Kokk-Strömberg för andra gången körde i väg mot Uppsala, stod både morfar och mormor vid grinden och vinkade.

På morfars land

I går kom Bo med barnbarnen, Viggo, sex, snart sju, och Klara, fyra. Morfar bjöd på potatisplättar med bacon, och Klara åt med god aptit – Viggo var lite försiktigare.

Till maten hade morfar köpt läsk från Vasa-bryggeriet, sorter som barnen inte var bekanta med. Deras far ville genast ha Portello, som barnen nog tyckte var OK men heller inte ville ha mera av. Däremot hittade de med morfars hjälp en annan ny favoritläsk, Guldus. Vid det här laget har den första flaskan på 1,5 liter redan gått åt, men en i dag nyinköpt finns på lager.

Före maten hann de titta lite på den välbekanta men ändå lite förändrade tomten, och så fick de ny riddarutrustning i stället för den som brann upp i mordbranden, var sin sköld och var sitt svärd i ganska mjukt material. Plus löfte om att den nyinköpta riddarborgen, ett tält, skulle sättas upp utomhus dan därpå.

Klara suckade lite efter pappa när han hade åkt men fann snart tröst hos både morfar och storebror Viggo. Hon ville först gå och lägga sig tidigt, och morfar bäddade och läste saga för henne, Siv Widerbergs antologi ”De små barnens bok” och Kicki Stridhs och Eva Erikssons ”Spökhuset”.

Som väntat gillade Klara den. Det gjorde också Viggo, som anslöt när vi läste den. Sen följde Klara med in till Viggo, när morfar på Viggos förslag läste Rindert Kromhouts och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” och Holly Kellers ”Jakobs träd”.

Därefter visade det sig att ingen av ungarna ännu var riktigt sömning, så morfar lät dem båda hänga med honom in i TV-rummet, där det också finns säng. Det blev mer bus än TV, och när andra omgången av Eurovision Song Contest äntligen kom i gång, var Viggo både trött och ointresserad, så han gick in till sig och la sig.

Klara hängde med ett slag och frågade intresserat om länderna låtarna kom ifrån. Mest intressant som namn var uppenbarligen Lettland, som Klara associerade till ”lätt”. Några låtar hävdade hon också var bra, men när det blev Slovakiens tur, vände hon på sig och somnade.

Dess förinnan hade hon tagit löfte av morfar att hon skulle få sova hos honom, så när morfar också hade hunnit klara av kvällsdisken, bar han in lilla Klara till sin säng. Hon vaknade inte under transporten och sov sen lugnt vidare hela natten.

Hela och hela förresten. Hon är ju van att gå upp tidigt på morgnarna, eftersom hon normalt ska till dagis, så halv sju slog hon upp ögonen, log mot morfar och sa att nu skulle hon gå och väcka även Viggo.

Sen blev det macka, Rice Crispies och mjölk, och morfar fick börja bädda alla sängarna. Och långt innan någon vettig ledig människa frivilligt skulle gå upp var ungarna påklädda och ute i trädgården.

För morfar blev det sålunda en mycket aktiv förmiddag: uppsättning av riddarborgstält, promenad till Konsum med ungarna medföljande på sparkcykel, utflykt till lekplatsen vid Klockstapeln – bilder finns här - och sen lunch.

Efter lunch hann morfar knappt diska, förrän ungarna på nytt började tjata om att tillsammans med morfar gå ut i skogen, med vilket menas att gå en promenad ut genom vår tallgrind och sen bort över allmänningen, den så kallade Floraparken. På vägen tillbaka hem hann vi också med en runda till den mindre lekpark, som finns på vägen bort mot Konsum.

En stund efter lunch ville Viggo se en av de många DVD med klassiska tecknade disneyfilmer jag har köpt med Aftonbladet.

Klara gjorde förstås som Viggo. Men när jag för en stund sen stack in huvudet i TV-rummet, sov hon djupt.

Så det blir nog en sen kväll framför TV i dag också.

Morfar sköter hela ruljansen. Mormor är borta på uppdrag.

På träff för åldringar som åren inte har tärt särskilt mycket på

Jag fyller 72 i juni, hustrun kommer i kapp mig i september. Björn Kumm fyllde 70 förra året, och efter midsommar är det Anna-Greta Leijons tur.

I går hade vi, det gamla gänget från Arken och Laboremus, samlats på Solbacken, Rysstorp, en bit från Märsta, för att hylla ytterligare en i vår krets, Hans O Sjöström, på sjuttioårsdagen.

På morgonen hade Birgitta hämtat in en vacker födelsedagsbukett från vår trädgård i Öregrund, kvistar av blommande bigarrå och häggmispel och så narcisser; själv hade jag tidigare köpt in vår födelsedagspresent, Miles Davis-boxen ”Kind of Blue”.

Som färgsymbolik var det malplacerat. Vårt ungdomsgäng var alla kind of red, radikala sossar, när vi umgicks och var politiskt aktiva i Uppsala.

I det avseendet har åren verkligen inte tärt på oss; vi finns alla fortfarande på politikens vänsterkant. Håret har blivit gråare på några av oss och de fysiska krämporna har ökat med åren, men vår intellektuella nyfikenhet och debattlusta har inte avtagit med stigande ålder.

Och det mest fantastiska – alla hittills nämnda kom – var att det kändes som att återuppta ett samtal ungefär som från i går, detta trots att flertalet av oss numera inte ses särskilt ofta.

Vi lever i dag i andra konstellationer än när vi först lärde känna varandra: Hans O är gift med Lill, jag med Birgitta och så vidare. Men eftersom inget av det där i det förflutna river i några sår numera, kan jag väl – utan att gå in på allt för privata detaljer – berätta, att vi en gång i en avlägsen tid har haft andra parrelationer än de vi nu har. Björn var, innan han åkte till USA, förlovad med Anna-Greta. Sen hade jag en kort romans med Anna-Greta, varefter hon och Hans O blev ett par. Hans O hade dess förinnan varit ihop med Birgittas syster Karin, som också var på kalaset tillsammans med sin nuvarande man, Hasse; senare levde Hans O under en tid samman med Ulla, gammal kompis till mig från Sundsvall och sen även hon aktiv i Laboremus – och Ulla var förstås också med på födelsedagskalaset. Ulla har jag inte träffat på mycket länge, eftersom hon sedan länge bor på Gotland.

Lunchen, lagad av värparet, var mycket god, och för den samt, inte minst, återföreningen med den innersta kretsen i det gamla gänget, vill jag tacka Hans O och Lill.

Och allra sist, allihop: Vi borde verkligen träffas oftare!

Vårens sista konsert, med temat Unga talanger

I går, torsdag, var Birgitta och jag på säsongens sista konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Temat för kvällens konsert var ”Unga talanger”, vilket nog inte i första hand syftade på att orkestern leddes av blott 27-åriga Eva Ollikainen. Hon ledde förresten orkestern på ett kraftfullt och tydligt sätt.

I stället syftade programrubriken på att samtliga framförda verk hade tillkommit i kompositörernas unga år.

Konserten började med ”Konsertuvertyr nummer 2, Hebriderna”, opus 26 (efter flera omarbetningar publicerad 1835), av Felix Mendelssohn (1809-1847). Mendelssohn, från en tysk-judisk familj, verkade också i England, och under en av sina resor där besökte han Hebriderna, vilket ledde till komponerandet av denna delvis stormande programmusik. Presentatören, Christer Åsberg, råkade säga att Mendelssohn tillsammans med en kamrat fotvandrade från Edingburgh till Hebriderna, vilket jag skulle ha velat se. Nå, med eller utan vattengående är det här ett hörvärt orkesterstycke.

Ett betydligt mer intrikat verk följde sedan, Aulis Sallinens (född 1935) ”Konsert för kammarorkester”, opus 3. Sallinen startade sin bana med att skriva musik inspirerad av Antonin Webern men integrerade sedan mer melodiska element i sitt tonspråk. Jag kände tidigare inte till honom, men både det framförda verket och uppgiften i programbladet att han ofta har valt politiska temata för sina verk (Berlinmuren, statskuppen i Etiopien och Finlands historiska position mellan Sverige och Ryssland) väckte mitt intresse för att få höra mera.

Bohuslav Martinu (1890-1959) har jag däremot tidigare hört musik av på skiva. Hans tonspråk, påverkat både av Igor Stravinskij och av jazzmusik, är spännande. I går fick vi höra hans ”Konsert för kammarorkester”, vars andra del, andantino moderato, är särskilt hörvärd.

Konserten avslutades sedan, efter paus, med Franz Schuberts (1797-1828) ”Symfoni nummer 4 i c-moll”, D 417. Också här uppskattade jag särskilt andra satsen, andante-satsen.

* * *

Jag hade under eftermiddagen åkt in från Öregrund till Uppsala för att gå på konserten tillsammans med Birgitta, som jag då inte hade träffat på flera dagar – hon har varit på UNICEF-möte i Luxemburg. Vi startade kvällen tillsammans med att äta middag i restaurangen i Musikens hus, Uppsalas eget konserthus. Lammribs plus lammkorv med bland annat sparris var gott men kunde ha serverats lite raskare. Som kompensation fick vi dock gratis kaffe plus en chokladbit, i mitt fall en konstsötad.

Sen tog vi bussen till Öregrund, och Birgitta fick, mitt i natten, se de nya skifferplattor som nu förlänger gången på inre gårdsplan. Om omgestaltningen av trädgården mera senare.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.