Sommar i P1 med Paul Hansen

Paul Hansen är fotograf; jag känner till honom via Dagens Nyheter, som han jobbar åt.

Han verkar vara rätt så fixerad vid att dokumentera krig och konflikter i världens oroshärdar. I sitt ”Sommar”-program i dag markerar han tydligt att han inte använder sin kamera för att stötta eller stämpla den ena eller den andra sidan i en militär konflikt – ställning tar han mest för barn och ungdomar som blir offer, inte så sällan dödas i den här typen av konflikter. Det här är en begriplig ståndpunkt i maktkamp och krig mellan stridande, där det är riskabelt att satsa på en part som den ädla eller rätta sidan. Men naturligtvis finns det i varje konflikt både moraliska och juridiska måttstockar att mäta med.

Lätt är det hur som helst inte att entydigt ta ställning, men han hamnar då ibland i något som liknar uppräkning, när han staplar den ena hemska gärningen på den andra.

Fast så snart han konkretiserar mer och kommer de agerande och inte minst deras offer nära, känner också vi radiolyssnare oss mer delaktiga och berörda.

Och programmet får också mer liv när Hansen närmar sig det privata, sådant som varför hans danska pappa är som han är och när han själv under en vistelse i Afghanistan blev beskjuten av peshmerga – först en kula mot huvudet och sen en i ryggen – men ändå i motsats till vad han trodde ändå överlevde.

Som författaren JR Sundsröm en gång formulerade det: ”Jag är inte dö än, sa Janne Vängman.”

Till det märkliga med det här sommarprogrammet hör att det liksom flera andra i serien också innehåller ett smärtsamt avsked från en mamma.

Men hon lever i hans bilder. säger han.

Jag är också ganska imponerad av Paul Hansens låtval. Redan det att han spelar ”Eve of Destruction” med Barry McGuire och gamla ”Befriaelsen är nära” (”Kan vi, vill vi, törs vi?”), här med Eva Fröling men känd från ”Jösses flickor”. Och så Rymdimperiet med Stry Terraries ”Felrättsnettheltfelrättsnett”. Göteborgska Kapten Röd är kanske också något att hålla ögonen på.

I övrigt spelar han till exempel Bryan Adams, Avicii, Håkan Hellström, Candela, Shu-Bi-Dua och Kenta.

En sommarpratare som uppenbart lyssnar på sådan musik är själv värd att lyssna på.

Sommar i P1 med David Cairns

Det kan synas djärvt att be Storbritanniens ambassadör i Sverige, David Cairns, att göra ”Sommar” i P1. En diplomat förolämpar ju inte gärna det land han ska verka för goda förbindelser med, men hans hyllning av Sverige innehåller verkligen mycket kärlek och ger också mängder av exempel på att den här diplomaten inte precis ha låst in sig på brittiska ambassaden. Han nämner själv segling i Stockholms skärgård, besök i Kiruna, midsommarfirande i Dalarna, roddtävling på Dalälven, och säkert har jag då glömt att nämna ytterligare saker han tog upp. Svenska har han också lärt sig – programmet görs på flytande svenska – fastän hans stationering i Stockholm snart är slut.

Hans ”Sommar” är förstås präglat av att han är diplomat och i den rollen måste vara försiktig med vad han säger, men det här kommer till uttryck mest i det han säger om sitt eget land. Han kan ju inte gärna utmana premiärministern i det land han representerar, det vill säga Theresa May, och noterar bara att hon vid ett besök här i Sverige förlitar sig på hans omdöme. Annat, till exempel hertigparet Williams och Kates besök och boende på residenset, kunde han gärna ha hoppat över. Men det han noterar om Sverige och Storbritannien, att de här båda länderna aldrig har varit i krig med varann, är faktiskt intressant – för egen del hade jag gärna sett, att vårt land hade följt britterna ut ur EU. Det här är vida mer intressant än vart regalskeppets Wasas kanoner har tagit vägen, ett ämne som Cairns har engagerat sig i.

En intressant sak, kanske inte känd av alla, berättar han om Raoul Wallenberg. Wallenberg såg 1942 tillsammans med sin syster ”Pimpernel Smith” med Leslie Howard i huvudrollen och även som regissör. I filmen finns den berömda replik som också triggade Raoul Wallenberg: ”You are doomed”.

Men Cairns’ sommarprogram är också i andra avseenden roande och intressant att lyssna på.

När det gäller musiken i programmet, spelar han som en hyllning till hustrun, Sharon, ”Le temps d’amour” med Françoise Hardy. Också i övrigt väljer han artister och låtar med anknytning till det han talar om. Noteras bör också att han, vad jag förstår medvetet, avstår från att spela det alltför vanliga, sådant som ABBA och Beatles.

Och hans musikaliska öppning tar mig med storm: Han spelar ”Sam, the Whaler” med Pete Seeger, som jag tämligen säkert har den mest kompletta skivsamlingen med i Sverige. (Jag har den på ”Abiyoyo” och på flera andra skivor.) Den här öppningen har att göra med att Cairns, med brittiska föräldrar, föddes när de sistnämnda bodde i USA och då bodde i ett grönt hus vid Hudsonfloden, som Seeger gjorde viktiga (och prisade) miljöinsatser för.

Cairns’ brittiska arv möter vi redan på nästa spelade skiva, ”Last Night of the Proms”, ”Fantasia On the British Sea Songs”.

Till de både politiskt och musikaliskt spännande musikstyckena hör temat ur Steven Spielbergs film ”Schindler’s List”.

Men musiken Cairns’ ”Sommar” vittnar om att han har en ovanlig kunskap om och känsla för musik. Alltså får vi höra till exempel Ultravox med ”Vienna”, Adèle med ”Skyhawk”, Johanna Bergman med Ted Ströms ”Vintersaga”, ”Back In Black” med AC/DC, ”Walking In Sunshine” med Katrina & The Waves och så ”Spread a Little Happiness” med Sting.

Cairns berättar att han, när Sting var här för att ta emot Polarpriset, hade tänkt bjuda pristagaren på ambassadmiddag men avstod, när han fick veta att Sting hatar den typen av tillställningar.

Mycket annat i det här sommarprogrammet vore värt att återberätta, men ni kan ju själva lyssna på det på nätet.

Sommar i P1 med Tom Xiong

När jag först hör Tom Xiong, alltså dagens Sommar-värd och helt uppenbart kines, tala, slås jag av att han talar umemål. Nå, i dagens värld har det skett de mest märkliga förflyttningar, och det visar sig att han är ett nästan extremt exempel på det.

Det framgår dock, fastän han är ung, att han inte är något adoptivbarn. Han kom till Sverige tillsammans med sina föräldrar, som för ett för dem mycket stort belopp lyckades ta sig ut ur Kina, där de hade upplevt både godtycke och tvångarbete och där de för egen del inte såg någon väg att ta sig ur fattigdomen. Och här hamnade den här familjen i Umeå.

Föräldrarna stretade och gnetade för att kunna ge sonen ett bättre liv.

Men sonen ville inte, och gjorde dem därmed besvikna, gå den långa och mödosamma vägen över formell utbildning. I stället ville han driva något eget och tjäna pengar.

Det hade han helt uppenbart sinne för, och det här förde honom vidare till kapitalismens förlovade land, USA.

Det gick hyfsat, men ändå blev han inte kvitt sin oro och sin ångest. Han hade turen att ha med sig flickvännen Erika, som peppade honom och fick honom att tro på sig själv. Och han lärde sig att titta framåt i stället för bakåt.

Och så kom han, kanske märkligt med tanke på hans familjebakgrund, att hitta affärsmöjligheter genom att etablera sig i Kina.

Han beskriver själv hur han upptäckte att Kina raskt hade utvecklat ett näringsliv som i viktiga avseenden hade kommit längre, hade en teknik och en konkurrenskraft som slog medtävlarna i USA och Västeuropa – områden där man har lyckats är till exempel taxi, mobiltelefoner, elbilar och snabbtåg. I Kina måste alla prestera, och unga människor drivs framåt. Det moderna Kina är en prestationskultur.

Det är inte lätt för utomstående att ta sig in på den kinesiska marknaden – ska man lyckas i Kina med dess extrema konkurrens, måste man handla nu, före alla andra.

Jag har själv tillsammans med min hustru, på den iden minister, gjort en ganska lång resa i Kina och där besökt en rad olika städer och miljöer, och jag tror säkert att landet sen dess har gjort stora teknisk framsteg och att landets väldiga miljöproblem, som på den tiden inte intresserade de makthavande, nu tacklas med hjälp bland annat av elbilar.

Men diktaturen består, vilket även Tom Xiong medger med tillägget att man inte måste tycka om allt, en ganska modest utvärdering. Och om förtrycket av minoritetsfolk inte ett ord.

Men tjäna pengar där kan man alltså, även om inte riktigt alla lyckas så väl som man kunde tro av den här radiorapporten.

Musiken i det här sommarprogrammet är jag inte kapabel att bedöma, eftersom Xiong inte spelar en enda låt som jag har hört eller någon artist som jag känner till från något annat sammanhang. Det närmaste jag kommer är att han spelar en del rap.

Min enda synpunkt är att det kunde ha varit intressant, om Xiong hade spelat också något som kommer från Kina. Nu illustreras hans återfärd till Kina med en rad amerikanska artister.

Sommar i P1 med Beatrice Fihn

Jag delar till 100 procent Beatrice Fihns negativa hållning till kärnvapenspridning och användande av kärnvapen, är dessutom i motsats till riksdagsmajoriteten för en snabb avveckling av den svenska kärnkraften. Vidare: Den norska kommittén för Nobels fredspris må ha gjort en del tabbar, men till dem räknar jag inte fredspriset 2017 till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN, vars generalsekreterare Fihn är) för arbetet med att uppmärksamma de humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.

Och trots att jag är en känd sosse har jag heller inget mot att Fihn kritiserar Stefan Löfven för att Sverige, trots att vårt land 2017 tillsammans med 121 andra länder i FN röstade för ett förslag i den andan, sedan inte har skrivit på/ratificerat ett förbudsavtal.

Jag vill vara mycket tydlig med det här, eftersom jag inte var våldsamt förtjust i Beatrice Fihns ”Sommar”.

Som många andra sommarpratare berättade Beatrice Fihn om sin egen bakgrund, sådant som uppväxten I Göteborg samt personer och händelser som inspirerade henne att bli den engagerade människa hon är, och det är lätt att hålla med henne, när hon står upp för mål som jämställdhet, asylrätt, en mer hållbar miljö och en bättre värld.

Problemet är att allt det här är osystematiskt utstrött över hela hennes programtid och att inte ens hennes huvudämne, kampen mot kärnvapen, får den framträdande roll och den stringenta behandling det förtjänar.

Den här bristen på koncentration beror möjligen på nervositet.

Den musik hon spelar innehåller förvisso ett och annat som känns välvalt, till exempel ”I’m On Fire” med Bruce Springsteen, ”Downtown Train” med Tom Waits, ”Break It Up” med Patty Smith, ”Wild Horses” med The Roling Stones och så Bob Marleys ”Redemption Song” med John Legend.

Problemet är att det här plus all det andra hon spelar mest känns som en ljudkuliss till hennes sommarprat och att hennes val av låtar främst verkar vara styrt av personlig smak och dessutom känns ganska ensidigt.

Men som en avslutande sammanfattning en utsaga jag gärna backar upp: Vi vinner – tillsammans är vi oslagbara.

Sommar i P1 med Inge Thulin

Kanske handlar det om okunskap från min sida<, men är verkligen dagens Sommar-värd Inge Thulin, VD i 3M Company (Post it-lappar, Scotch Tape och mycket annat) särskilt känd bland sina landsmän? Han blev det definitivt i och med avhoppet som rådgivare åt Donald Trump, men hur många, bortsett från andra i näringslivet, kände till honom dess förinnan?

Själv blev jag oerhört nyfiken på den här mannen och hans åsikter, när jag hörde att han skulle göra ett sommarprogram, så jag lyssnade mycket noga på det mn blev egentligen inte klokare på personen Inge Thulin.

Han berättar om sina föräldrar, pappa som var portvakt och mamma som var städerska<, vilket ju normalt här i Sverige borde betyda, åtminstone på den tiden, att de politiskt stod till vänster. Men det får vi inte veta något om, och både pappan och mamman dör tidigt. Inge tvingas, för att få en levnadsbana som ger honom ett hyggligt liv, att satsa på studier och lyckas, trots brist på pengar (men han arbetade bland annat som tidningsbud), ta sig uppåt socialt och materiellt. Samtidigt säger han sig ha arbetat på grundval av kamratskap, laganda och taktik, och jag gissar att det faktum att han tog sig fram med hjälp av egna prestationer och sitt eget sätt att vara gjorde honom mer användbar än de som bara var handelshögskoleutbildade. Alltså fick han snabbt jobb och gjorde sedan internationell karriär i Paris och Bryssel, Polen, Ryssland, arabländerna, Japan och Kina och slutligen USA, där han fortfarande bor. Den svenska hustrun nämns ett par gånger utan namn - det här sommarprogrammet är kemiskt rent från personliga referenser, men till exempel Lech Walesa och Boris Jeltsin – också jag har träffat den senare och grälat med hans fru vid en middag, given av ryska ambassaden – ägnas var sin story.

Inge Thulin fick stora rubriker när han offentliggjorde sitt avhopp från posten som rådgivare åt Donald Trump, vilket sen ledde till att Trump upplöste det råd Thulin satt i.

Fast lika intressant är det ju att samme Thulin var rådgivare också åt den demokratiske presidenten Barack Obama.

Och nej, jag har lika lie efter som före det här sommarprogrammet någon aning om vad han egentligen tycker.

Dock gillar jag att han har lagt ner mycket möda på att tryffera sitt ”Sommar” med musik, som hör samman med och belyser det han talar om.

Det första han spelar är Hugo Alfvéns ”Roslagsvår” med sång av Alice Babs. Bland det som sedan följer finns ”The Winner Takes It All” med ABBA, Hans Alfredson som ”Miljardär Malte Lindeman”, ”Sovjethymnen” med Alexanderensemblen (Röda arméns kör), ”Hier encore” med Charles Aznavour, ”Time To Say Goodbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli, Ry Cooder & Tomoko Kina i ”Subete No Hito No Kokoro Ni Hana O”, ”Ticket To Heaven” med Dire Straits och ”Goliat” med Laleh.

Varför Sveriges Radio inte har lyckats åstadkomma en korrekt skivlista är en gåta, och de lyssnare som inte har den musikorientering som den fordrar fick heller ingen hjälp med att i sändningen få upplysningar om artister och titlar.

Melodikrysset nummer 29 2018

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ”Så länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.

Sommar i P1 med Fatima Bremmer

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.

Sommar i P1 med Anders Thornberg

Den nuvarande rikspolischefen Anders Thornberg gav i dagens ”Sommar” en genomtänkt och redig bild av polisens uppgifter. Han välkomnade regeringens numerära ökning av antalet anställda i polisorganisationen men tyckte, att en del av de uppgifter som i dag åligger polisen borde utföras av andra samhälleliga organ. Viktigt är också att klara förebyggande åtgärder och stärka polisens lokala närvaro. Självfallet ville han även lyfta polislönerna, men där hade han en nödvändig insikt om villkoren på arbetsmarknaden och hur lönesättningen går till.

Thornberg är en långvägare i polisyrket, där han har verkat sedan börjat av 1980-talet. Som vanlig polis började han, egentligen från Halmstad, i Stockholm, där han hade gått i polishögskolan. Han blev, trots eller kanske på grund av sin kritik mot SÄPOs oförmåga att informera, kommunikationschef där och så biträdande generaldirektör och sist chef.

Därifrån plockades han 2018 över till jobbet som rikspolischef.

Han har också fått visa vad han går för.

Under sin tid på SÄPO övertygade han de ansvariga om sin kapacitet. Gripandet i tid av den svenska terroristgrupp, som planerade ett dåd mot danska Jyllands-Posten, tidningen som hade publicerat mohammedkarikatyrerna, förhindrades av den danska polisen men efter tips från svenska SÄPO. Att vi själva i ett annat fall slapp undan ett blodbad i Stockholm city hade dock mer med tur än skicklighet att göra: terroristen i fråga lyckades bara sprängs sig själv i luften.

Men sen kom ju dådet vid Åhléns, det som jag relativt nyligen har skrivit om.

Ändå är det helt uppenbart att den förre chefen för Säkerhetspolisen, i dag chefen för Rikspolisen, har den nödvändig förmågan att spåra hoten mot samhället. Fast naturligtvis kan man ingenstans i världen skydda sig mot all terror. Jag säger bara World Trade Center.

Hur som helst känner jag stor sympati för Thornberg och hans strävanden, även om jag tycker att det han berättade om det här i sitt ”Sommar” var lite för återhållet. Fast det senare är förstås att föredra framför slå-sig-för-bröstet-skryt.

Sympatiskt är det han berättar om sin uppväxt i Halmstad, bakgrunden till att han tidigt i programmet spelar Gyllene Tider. Gyllene Tider hör kanske inte till mina favoritet, men här finns en poäng: De delade replokal med ett band som Anders Thornberg stod nära.

Hans bror Per Thornberg spelade i ett lokalt band med jazz på repertoaren, och deras ”Waltz For Lage” är faktiskt riktigt bra. Så också en annan låt med Per Thornberg på sax och dennes son Max Thornberg på bas.

Över huvud taget verkar Anders Thornberg vara förtjust i jazz. Mer jazz spelar han med Lars Danielson (nej, det här är inte förre statssekreteraren) och Lisa Nilsson och Joey DeFoncesco.

Mycket hörvärd är också ”Soul Bossa Nova” med Quincy Jones (1962).

Och vad sägs om Keith Jarrett och Palle Danielsson i ”My Song” eller om Janne Schaffer i ”Bromma Express”?

Jag hör till en generation som i folkskolan fick lära sig sjunga psalmer, till exempel ”En vänlig grönskas rika dräkt”, svensk psalm nummer 201. Jag är inte troende, men den här sommarpsalmen har en mycket vacker text och melodi. Fast att även jag väljer att avsluta med den har att göra med en annan och mer personlig relation till den som här spelar den med sin trio. Anders Widmark är en jazzmusiker som jag har hört live i Uppsala, där han startade sin karriär. Jag har suttit som (S)-representant i kulturnämnden i Uppsala, och vi gav Widmark ett stipendium på 100.000 kronor. Widmark är en lysande musikalisk begåvning. Ett annat av hans kända verk, ”Har du kvar din röda cykel”, finns inspelat med den likaså fantastiske Claes Janson, som jag senast hörde på Socialdemokratenas Första maj-möte i Uppsala i våras.

Sommar i P1 med Uje Brandelius

Ja, han heter faktiskt Uje, vilket är initialerna i föräldrarnas namn. Efternamnet Brandelius är mer känt. Uje är brorsons son till en av giganterna i svensk populärmusik, Harry Brandelius, känd bland annat för ”Gamla Nordsjön”. Själv lärde jag under min journalisttid känna Pia Brandelius, som fanns i mitt eget yrke, och hon var faster till Uje har jag senare lärt mig. Samtidigt som jag, på skiva, lärde känna Uje Brandelius, kom jag också att lyssna på hans dåvarande hustru Catti Brandelius, känd som Miss Universum när hon framträdde på scen, bland annat i Ujes band Doktor Kosmos.

Det här numera separerade paret lärde jag faktiskt inte känna under deras tid i Uppsala – de kom för övrigt från Gävle – utan för att jag har en av Sveriges största samlingar av politisk musik på skiva.

Över till dagens ”Sommar” som hade Uje Brandelius som värd.

Programmet började med en historia, så märklig att jag borde ha hört den förut: Ujes pappa arbetar som biståndsarbetare i Uganda, och när han vid ett tillfälle föreslår Idi Amin att ta en spruta, blir han dödshotad av den maniske despoten. Den som räddar pappan är lille Uje, som föreslår att pappan ska få lov att ringa Olof Palme. Palme känner Idi Amin till, så in kommer en telefon och Palme svarar, betygar att Ujes pappa är en hedervärd människa som inte vill Amin något ont.

Stor lättnad – Idi Amin tror Olof Palme.

Det är bara det att det här aldrig har ägt rum. Alltsammans är en story påhittad för att fånga lyssnarnas intresse. Och det funkar ju.

Själv tycker jag att det här är intressant också på ett helt annat sätt.

Bland det Uje Brandelius har gjort finns en mycket lång tjänstgöring som mediakontakt på Vänsterpartiets kansli, och visserligen var Palme vänsterinriktad – jag har skrivit ett partiprogram tillsammans med honom – men han var också en benhård antikommunist.

Uje Brandelius har alltid hållit åt vänster, också varit medlem i Ung Vänster, och hans sångtexter bär spår av detta. En del av de problem han hade med uppdragsgivarna (V) hade nog att göra med att han inte hade lärt sig tillräckligt mycket om partipolitiskt manövrerande.

Men hans ”Sommar” i dag handlade egentligen om något individuellt och allmänmänskligt: Hur hanterar man och hur påverkas man av ett läkarbesked att man lider av Parkinsons sjukdom.

Jag har kommit i kontakt med människor som har drabbats av den, vet både hur ojämnt och oberäkneligt den utvecklas – Parkinson är en smygande sjukdom – och hur invalidiserande den så småningom blir.

I Ujes fall började det med att han fick skakningar på vänster hand och tyckte att bandet spelade lite för snabbt. Och läkarbesök ledde till att han vid 44 års ålder fick det drabbande beskedet att han hade Parkinson. Han pendlade mellan hopp och förtvivlan men insåg till slut vad det här innebar för honom, frågade till och med Gud: Vad fan har jag gjort dig? Och så grät han på kvällen.

Här kunde man sätta punkt, men människan, även Uje Brandelius, bärs också i livets svåraste ögonblick av ett hopp. Uje har alltså hittat en ny kvinna och med henne fått ytterligare två barn. Till den här kvinnan vände han sig i direktsändning: Therese, vill du gifta dig med mig?

Hon fanns ju inte där och kunde svara – det här var en direktsändning – men enligt Aftonbladet på nätet har hon svarat ja.

Jag gillade det här, mycket, och detsamma gäller hans låtval.

Jag gillar likaså Uje Brandelius och Doktor Kosmos men uppskattar att han här inte hårdexponerar sin egen musik. Alltså får vi höra ”Kapitalist, nu ska du dö”, skriven av hans dåvarande hustru Catti Brandelius och så den egna låten ”Här kommer livet (och du fattar ingenting)”.

Men märk att hans låtval bortsett från den som skrevs av hans första hustru annars inte är särskilt präglat av hans politiska åsikter. Låtarna speglar annat i hans liv och det han berättar i ”Sommar”.

Jag vill gärna nämna ”Superstition” med Stevie Wonder, ”Här kommer natten” med Pugh Rogefeldt och så, framför allt, ”Lugnare vatten” med Kjell Höglund. Men också till exempel ”Train In the Vain” med The Clash och ”Dreams” med Fleetwood Mac. Titlar som ”Too Drunk To Fuck” och gruppnamn som Violent Femmes lock

Sommar i P1 med Katinka Faragó

Många, också bland er som har sett mycket svensk kvalitetsfilm, känner säkert inte till Katinka Faragó, men ni har ändå på bio eller nu i år då man firar hundraårsdagen av Ingmar Bergmans födelse, sett någon av de bergmanfilmer som har visats i TV – jag har själv de senaste dagarna sett ”Smultronstället” från 1957 och ”Sommarnattens leende” från 1955, sins emellan mycket olika men båda också mycket sevärda. Faragó var skripta vid tillkomsten av båda filmerna, och det var hon i årtionden för mängder av Bergmans filmer.

Det intressanta var att hon var självständig, böjde sig inte ens i mycket unga år för hans nyckfulla vilja, vilket ledde till respekt och vänskap.

Faragó kom tillsammans med familjen till Sverige i mitten av trettiotalet. Från Ungern tog sig den här familjen först till Wien, sedan, när nazismen och högerextremismen bredde ut sig, till Bratislava, Prag och Warszawa och därifrån till Helsinki. Från Finland tog de sig 1940 över till Haparanda på den svenska sidan, och att de inte skickades tillbaka eller arresterades hade att göra med att fadern i familjen förklarade att de var kristna.

Katinka Faragó fick redan i tonåren filmuppdrag, och det följden blev att hon sen började jobba i filmbranschen och så småningom avancerade hon till projektledare.

Hon har också arbetat för Andrej Tarkovskij och Kjell Grede, vars ”God afton, herr Wallenberg” från 1990 förde henne tillbaka till de unga åren i Budapest. I anslutning till det senare berättar hon också om det minnesmonument över dränkta och skjutna judar som finns på stranden av Donau. Jag har själv varit där och sett de här skorna.

Men det är alltså som assistent åt Ingmar Bergman hon kommer att bli ihågkommen. Jag har redan nämnt ett par av hans filmer, men hon berättade i dag också om filmer som ”Höstsonaten”, ”Skammen”, ”Fanny och Alexander” och så TV-produktionen ”Trollflöjten” (Wolfgang Amadeus Mozarts ”Die Zauberflöte”, som trots TVs tvekan blev en fantastisk framgång.

Det hon berättar om de här produktionerna är tryfferat med intressanta och roliga iakttagelser (Erland Josephsson, Ingrid Bergman, Lena Nyman, Monica Zetterlund och Endre Nemes och så fotografen Sven Nykvist en gång då allting havererade), och dessutom kan hon berätta om vänner som Harriet Andersson. Vilken guldgruva hon är när det gäller svensk filmhistoria.

Jag förde själv bok över det Faragó spelade i sitt ”Sommar”, men jag brukar alltid kolla det jag har noterat (och inte noterat) genom att kolla Sveriges Radios låtförteckning – tack för att den äntligen förekommer också i själva programmet) och så kolla detaljer, stavningar och annat sådant.

I dag hittade jag inte en enda helt korrekt låtlista, och dessutom förekom det fadäser som att det vi hörde Arne Domnerus spela, ”The Midnight Sun Never Sets”, hade döpts om till ”The Midnight Sun Will Never Sets”. En annan recensent klagade över att det förekom för mycket klassisk musik i programmet, förutom den ur Mozarts ”Trollflöjten” även Frederic Chopin och Johann Sebastian Bachs ”Weinachtsoratorium”. Miistilav Rostropovits, i dag med musik ur en bachsvit, har jag träffat personligen och hört spela på cello i en liten krets på Uppsala slott. Och Käbi Laretei, den nu döda estniska pianisten som var en av Bergmans hustrur och som här selade mazurka, har jag både hört spela live och dansat med en nyårsnatt i TV – jag har också läst hennes böcker.

Musiken i ”Sommar” hade stor bredd, och valet av den hade samband med det Faragó berättade. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde ”Gröna små äpplen” med Monica Zetterlund, ”Thank You For the Music” med Benny Andersson och så den zigenska folkmusiken.

Och det var en kul ploj att hon slutade med U2 och dedicerade deras ”Pride In the Name of Love” till Ingmar Bergman.