Är det lika bra att sluta drömma? Går det åt helvete i alla fall?

Det är lika bra att sluta drömma.
Det går åt helvete i alla fall.
För om man drömmer om Paris
hamnar man på något vis
lik förbannat i Hudiksvall.

På Reginateatern på Trädgårdsgatan i Uppsala lyssnade jag och Birgitta en kväll för nu ganska länge sen (2013) på Ronny Eriksson – ”Vad skådar mitt norra öga?” hette den show han turnerade då med.

Ronny Eriksson var inte ensam men dominerade med sina sånger och de mellanliggande monologerna scenen. Till att börja med såg vi på scenen en till synes fridsam norrbottning – det senare märktes på idiomet – men på scenen framtädde gradvis en man som hade både chilins hetta och dess röda färg. Så naturligtvis fick både Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt sina fiskar varma, men inte heller Stefan Löfven kom undan den här röde norrbottningens – själv var han aktiv i SSU i unga dar – vrede.

Han visste vem jag är – jag har recenserat hans plattor – och hälsade till Birgitta som stod i garderobskön, så när jag efter föreställningen köpte hans senaste platta av honom med namnteckning och allt, frågade han lite undrande vad jag tyckte om rundpallarna mot Löfven. Andemeningen i mitt svar var att det aldrig skadar med lite blåslampor i häcken – både Ronny och jag hade kvar våra gamla röda sjuttiotalsvärderingar.

Och dem präglades den här scenshowen av. Vad är det för samhälle vi har fått, där bankrån är liktydigt med att banken rånar dig och där Centern, förr ett parti också för småfolk ute på landsbygden, har blivit ett parti som på fullt allvar har varit på väg att skriva in ett slags ideologiskt Vilda Västern i sitt partiprogram. Ronny Eriksson klädde i den här scenshowen av centerledaren, så det inte blev ett Lööf kvar.

Fast medan Reinfeldt har tvingats avgå, har Lööf inte bara suttit kvar på partiledarposten utan också gjort om det forna landsbygds- och småfolkspartiet till ett parti som attraherar även forna moderatväljare i städerna.

Men åter till sången ovan. Dess namn, ”Pessimistkonsulten”, antyder att texten kanske ändå inte ska tas alltför bokstavligt.

För egen del är jag nu 81 år gammal och klarar med alla mina krämpor, som jag har berättat om här på bloggen, inte längre att delta i några valrörelseaktiviteter, men jag kommer aldrig att överge det parti jag har röstat på i samtliga val allt sedan jag fick rösträtt – ja, jag blev socialdemokrat redan i mycket unga år.

Inte för att jag har arbetat för socialdemokratin i hela mitt yrkesliv – som kommunalpolitiker, som ledar- och kulturskribent i ett antal socialdemokratiska tidningar, som anställd på partistyrelsen, som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) – utan för att jag i djupet av mitt röda hjärta är demokratisk socialist. Jag har mycket riktigt också, med start under Olof Palmes partiledarskap, varit huvudsekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen.

Det senare innebär också att jag är väl förtrogen med socialdemokratins idéhistoria och politiska praktik allt ifrån partiets grundande.

Självfallet har jag sett ledande personer i mitt eget parti svika grundläggande värderingar i partiets ideologi. Ett exempel är jämlikheten, som jag var med om att skriva ett av partikongressen antaget programdokument om – Alva Myrdal ledde den för partiet och LO gemensamma jämlikhetsgruppen – men jag har senare upplevt tider då ordet jämlikhet knappast alls ingick i ledande socialdemokraters vokabulär.

I årets valrörelse har företrädarna för socialdemokratin åter ökad jämlikhet som ett mycket tydligt budskap, och över huvud taget präglas partiets valbudskap av paroller, välkända för oss som kan partiets historia. Partiets valmanifest är på klassiskt sätt reforminriktat.

Valmanifestet är fortfarande så nytt, att det inte har hunnit slå igenom bland väljarna, men det presenterades också mycket sent och har därefter skrivits ner i rader av stora och små borgerliga tidningar; dessutom har Sverigedemokraterna kontrat med ännu mer löften till de ganska många, framför allt manliga LO-förbundsmedlemmar, som i dag sympatiserar med Sverigedemokraterna. I bästa fall handlar det senare om att ge sossarna en spark i baken, men det kan också vara så att delar av arbetarklassen, som förr troget i val efter val stödde socialdemokratin, nu känner sig politiskt hemlösa, och eftersom de som lokalt och regionalt leder och har uppdrag för partiet i så hög grad bor i villaområden på annat håll, har de som bor kvar i arbetarstadsdelarna så få att prata med om politik, att de lätt faller offer för SDs demagogi. (Jag har just fått SDs valtidning och slagits av i vilken stor utsträckning budskapet är riktat till just socialdemokrater, som har börjat tvivla på sitt partis vilja och förmåga.) Det här är jättefarligt, eftersom de på kuppen då också blir itutade att alla problem i samhället är invandrarnas fel. Med det sista menar jag inte, att det inte bland dem som har kommit hit i inte minst den senaste stora flyktingvågen finns människor som aldrig borde ha släppts in i landet – jag gillar inte ens att media i så stor utsträckning avstår från att publicera namn på dem som är skyldiga till brott – och jag hör definitivt till dem som håller med om att, vilket krävdes när min estniska familj kom hit som flyktingar, för att få svenskt medborgarskap, man åtminstone något så när bör ha lärt sig förstå och tala svenska.

När jag 1960 blev medlem i Laboremus i Uppsala och därmed partimedlem (S), var det svenska kommunistpartiet reducerat till en liten sekt, och den nämnda socialdemokratiska studentföreningen tillämpade regeln, att laboremiter inte samtidigt fick vara medlemmar i Clarté. Jag hörde aldrig heller till dem som kring symbolåret 1968 attraherades av den revolutionära vänstern, och när jag, i början av just detta symbolår, värvades till ett jobb (som pressekreterare) på Socialdemokraternas centrala partiexpedition, kom jag mycket snart att bli ansvarig för program- och ideologifrågor och även en av partiets legendariska ”kommunistdödare”.

Det finns de som, alldeles grundlöst, senare har försökt stämpla mig som halvkommunist eller åtminstone från demokratisk utgångspunkt opålitlig, men detta är nonsens! Jag har i hela mitt politiskt medvetna liv varit röd och radikal, men jag är också en hängiven demokrat.

Jag har, i både 1975 års och 1990 års partiprogram, lyckats få in formuleringar om jämlikhet (även jämställdhet!) och marxismens historiematerialistiska samhällssyn. 1990 års partiprogram är – med formuleringar hämtade från den dåvarande miljö- och energiministern och hennes närmaste medarbetare – det mest rödgröna programmet i partiets historia.

Om partiet mer konsekvent hade hållit fast vid ståndpunkterna i de två nämnda programmen, hade det sluppit mycket av senare års elände, vilket också inbegriper marknaden för både dagens Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ.

Riktigt alla röster dessa partier får kan vi naturligtvis inte få, men kanske skulle vi också med hjälp av reformer, medvetet riktade till den del av arbetarklassen, som inte kan lyftas med hjälp av dagens patentmedicin, utbildning, kunna återerövra en del av dem som proteströstar på Sverigedemokaterna.

Går det åt helvete i valet, finns risken för en ny partigir åt höger.

Men vad ni än gör i partiledningen: Håll fast vid vänsterkursen. Det är enda vägen, om partiet vill komma på fötter igen.

* * *

Under de senaste dagarna har Carsten Jensen, för övrigt en mycket läsvärd skönlitterär författare, i Dagens Nyheter publicerat två mycket läsvärda artiklar som belyser det jag skriver om men också SDs danska motsvarighet Dansk Folkeparti och danska Socialdemokratiets obehagliga anpassning till det förstnämnda partiets inställning till invandrare och flyktingar:
”Lär av oss danskar – kapitulera inte för SD!” (DN 28 augusti)
”Så förrådde S sina egna väljare” (DN 30 augusti)

Sommar i P1 med Rennie Mirro

Dagens sommarpratare, Rennie Mirro, har jag faktiskt hört och sett (han är både sångare och dansare) live två gånger, båda gångerna som parhäst med Karl Dyall. Jag har sett de här båda dels i en scenversion 2011 på Oscars av ”Singing In the Rain”, dels som gäster vid en OD-Caprice i Uppsala 2016.

Rennie Mirro, som alltså bor och arbetar i Sverige, är född i New York och tillbringade sina tidiga år där, i en mångkulturell miljö. I den fanns också olika religioner: Medan morfar bar kippa och var jude, bekände sig hans mamma inte till någon religion, och hans uppväxtmiljö var Bronx med många mörkhyade människor. Lite senare hamnade familjen Mirro i närheten av Central Park.

Rennie Mirros mamma jobbade under revoltåret 1968 som lärare på en skola, som eleverna förstås ockuperade. Hon fick i uppdrag av skolledningen att förhandla med ockupanterna, och dessa företräddes då av en kille, som hon senare skulle flytta ihop med och få barn med, Eric Bibb. Att det var han som ledde det här elevupproret förvånar mig inte ett dugg: Hans pappa, Leon Bibb, var en amerikansk radikal, nära vän till Pete Seeger, och en annan känd vänsterman, Paul Robeson, blev gudfar till Eric. Eric Bibb, som för övrigt under lång tid har bott i Stockholm, har gett ut en stor mängd hörvärda bluesskivor – jag har ett antal av dem.

Eric och Rennies mamma flyttade senare till Sverige, som hade rykte om sig att vara progressivt, och trots att Rennie egentligen inte alls ville lämna New York, fick han följa med hit. Här fick han mycket riktigt språk- och anpassningsproblem, och det här förstärktes förstås när pappan lämnade mamman och flyttade till ett annat land, där han hittade en ny kvinna att slå sig samman med.

Mamman gjorde ett försök att flytta tillbaka till New York, men det funkade inte, inte heller för Rennie som nu inte längre sågs som en riktig amerikan, trots att de hade nära släktingar kvar där. Så de flyttade tillbaka till Sverige: bodde i kollektiv, deltog i vietnamdemonstrationer och annat tidstypiskt, åt till exempel alternativ mat. Mamman träffade också en ny man, en engelsman bosatt i Stockholm, vilket ledde till att Rennie fick nya halvsyskon, bland annat Sarah Dawn Finer.

Renie Mirros liv, där ingenting har varit bestående, har säkert bidragit till att han har bytt partner flera gånger. (Mest känd bland dem är Petra Nielsen.) Med den senaste har han fått barn, så vi får hoppas att den förälskelse han redovisar blir bestående.

Men det finns också en annan källa till hans själsliga oro. I tre år, när han var mellan 10 och 13, utnyttjades han sexuellt av en homosexuell man, och det har lett till djupa själsliga sår hos honom. Jag hör inte till dem som fördömer homosexualitet, men för dem som förgriper sig sexuellt mot barn har jag ingen förståelse. Modigt av Mirro att berätta det här i ett radioprogram med mycket stor publik. Och något ovanligt i ”Sommar”.

Också i ett annat avseende var Mirros sommarprogram avvikande: Han sjöng själv i samtliga musikinslag och gjorde det live med stöd av ett hyggligt stort band.

Tyvärr presenterade han inte de olika sångnumren, men flera av låtarna är kända bland musikintresserade lyssnare, och annat blev intressant genom att han i några fall hade fått personer, nämnda ovan, att sjunga tillsammans med honom: Vi hörde honom sjunga tillsammans med Sarah Dawn Finer och hennes syster Zoe Kim Finer, och som avslutning hörde vi honom tillsammans med sin pappa, Eric Bibb, sjunga ”Don’t Ever Let Nobody Drag Your Spirit Down”.

Bland det han i övrigt sjöng fanns Leonard Bernsteins ”Something Is Coming”, Cole Porters ”I Happen To Like New York”, Charlie Chaplins ”Smile” och så förstås ”Singing In the Rain”.

Sommar i P1 med Sara Danius

Eftersom jag är gift med Birgitta Dahl, under lång tid Riksdagens talman, deltog vi – jag i egenskap av make – under lång tid i arrangemang som hade med utdelningen av nobelprisen att göra: litteraturpristagarnas nobelföreläsningar, prisutdelningarna i Konserthuset, den efterföljande nobelfesten i Stadshuset, kungens middag på slottet för pristagarna.

Det fanns medlemmar i Svenska akademien vi av olika skäl kände sen tidigare och hade läst i stor utsträckning – Torgny Lindgren och Per Wästberg är ett par exempel – så flera av ledamöterna kände till att vi båda var starkt litteraturintresserade; vi blev rent av vid något tillfälle inbjudna att delta i en informell eftersits med akademien.

Sara Danius kom till akademien lite senare, så henne har vi aldrig träffat. Däremot har vi flera gånger, även i andra sammanhang, träffat Horace Engdahl och hans dåvarande fru, Ebba Witt-Brattström, och jag har då fått bra kontakt med Ebba, kanske för att jag är est och även hon har familjerötter i mitt gamla hemland.

Jag har läst ganska mycket av Katarina Frostenson, däremot aldrig träffat hennes man Jean-Claude Arnault, den så kallade kulturprofilen. I början trodde jag, när alla vittnesmålen om hans vidlyftiga umgänge med mängder av andra kvinnor avslöjades, att Frostenson inte kände till makens affärer med andra kvinnor, men sen dess har jag tvingats revidera min tidigare uppfattning. Frostenson har också varit delägare i den kulturklubb maken drev och varit med om att bevilja honom stöd för detta från akademien.

Sara Danius berättade i sitt ”Sommar” i dag, att Arnault har gått långt utöver det man över huvud taget kan acceptera när det gäller en make eller maka till en akademiledamot. Det mesta tyder ju på att han av sin hustru har fått veta vem som skulle komma att få årets litteraturpris, men i dagens ”Sommar” berättade Danius också att han även i andra fall har uppträtt som vore det på akademiens uppdrag. Hon tillfrågades två gånger av Arnault om han fick lov att föreslå henne som ny ledamot i akademien, och sen dröjde det inte länge innan hon fick samma fråga den formella vägen.

Man kan väl säga att DNs artikel om kulturprofilens sexuella aptit (18 kvinnor ställde upp, några av dem med angivande av namn) slog ner som en bomb. Sara Danius blev chockad men ringde ändå hem till ledamoten Frostenson för att kolla vad som var sant. Hon överlämnade då telefonen till maken, som förnekade allt.

Men Danius gav sig inte utan ville med hjälp av utomstående och inte inblandade krafter utreda hela den här historien och såg också till att akademiens mycket tvivelaktiga stöd till Arnaults och Frostensons klubb stoppades – i fortsättningen skulle man sätta stopp för anslag som gynnade någon av de enskilda akademiledamöterna.

Det intressanta var att hon fick fullt stöd för allt detta. Horace Engdahl hördes också av från Gyllene Freden och tyckte då att hon hade skött det här ärendet mycket bra.

Sedan hände något – hon vet inte vad – under jul- och nyårshelgerna, för vid första sammanträdet under det nya året hade Horace svängt. Endahl gick också i en otidig artikel i Expressen till våldsamt angrepp mot henne – nu var hon inte vatten värd. Och nu skulle den oberoende utredningen inte offentliggöras. När akademien sedan, den 28 mars, röstade om uteslutning av Frostenson, visade det sig att motståndarna till den uteslutningen hade majoritet. Och av Anders Olsson, engdahllinjens frontman, fick hon veta, att kungen, akademiens beskyddare, skulle ha markerat att han gärna ville se lösningen att Danius avgick som ständig sekreterare.

Vilket hovet senare dementerade – men Danius såg ingen annan utväg än att inte bara lämna sekreterarposten utan akademien.

Också andra har lämnat akademien, så nu är den inte längre beslutsför. Det kan med andra ord dröja innan nobelpriset i litteratur åter kan delas ut.

Sara Danius sträckte i sitt sommarprogram ut en hand till försoning och återinträde, vilket skulle öppna för en nyrekrytering av nya ledamöter med hennes inställning, men det är svårt att se att detta skulle kunna ske utan att Engdahl och Frostenson lämnade akademien.

Danius’ verbala dom över Engdahl i det här radioprogrammet var också sådan, att de här två nog inte bör placeras i samma rum.

Lyssna gärna själva på det här sommarprogrammet, gärna också på delarna om knytblusar och annat jag inte har hunnit gå in på.

Sara Danius’ musikval var intressant, inte bara för att hon hyllade den nyss döda Aretha Franklin och spelade hennes ”Respect”.

Ganska mycket av den musik hon spelar verkar vara vald som ett slags kommentarer till den kris hon talar om: ”What a Difference a Day Makes” (Dinah Washington), ”It’s a Man’s Man’s Man’s World” (James Brown), ”Cry Me a River” (Ella Fitzgerald), ”I’m Every Woman” (Whitney Houston), ”Changes” (David Bowie), ”All of Me” (Billie Holiday).

Men där finns mycket annat också, som Franz Schuberts ”Ave Maria” med Anne Sofie von Otter och ”Take Five” med Dave Brubeck Quartet.

Sommar i P1 med Sara Parkman och Samantha Olanders

Sara Parkman är vad jag förstår kusinbarn till Stefan Parkman, som jag lärde känna under min tid i kulturnämnden i Uppsala; Stefan är en känd och mycket duktig dirigent. Sara är musiker, kompositör och dramatiker, född i Sundsvall, bosatt i Stockholm. Saras parhäst i ”Sommar” och som folkmusiker , Samantha Olanders, är också kompositör och teatermusiker, född och uppvuxen i Järvsö men med amerikanska rötter.

Själv blev jag via mitt intresse för vänstervriden amerikansk musik via centralgestalter som Pete Seeger också bekant med amerikansk folkmusik och därmed – jag syftar på alla amerikanska lån – med dess europeiska rötter. Och sen var jag fast även för folkmusikgenren, inklusive den svenska. Folkmusikplattorna blev fler och fler i hyllorna, och det gavs ut och såldes mycket sådant under framför allt 1970-talet.

Alltså innehåller våra privata skivhyllor ganska mycket av det de här två relativt unga tjejerna spelar i sitt folkmusikpräglade sommarprogram: lockrop och vallåtar, Fleetwood Mac (här ”Everywhere”), Arbete och fritid med ”Gånglåt efter Lejsmo Per Larsson, Malung”, Ted Ströms gamla ”Vintersaga”, ”Vi sålde våra hemman” med Iris Viljanen och en del annat.

Dit hör också religiös musik, till exempel sådan med rötter hos Hildegard av Bingen. I min egen skivsamling ingår massor av amerikanska plattor med religiöst innehåll, till exempel gospels, men också musik till exempel av Arvo Pärt. Parkman och Olanders spelar ”When You Believe” med Mariah Carey.

Sara Parkman, Samantha Olanders och Ellika Frisell får vi höra i ”Gråtfolket”, de båda förstnämnda i ett fantastiskt fint tillägg till Ted Ströms text i ”Vintersaga”.

Parkman och Olanders berättar växelvis om sig själva och hur de av en slump träffades på folkhögskola i Malung i Dalarna. Sen har de hängt ihop, alltså musikaliskt – de är inte ett par i någon annan mening.

De är överens om att musiken, inte minst folkmusiken, är bärare av något större, men de delar verkligen inte Sverigedemokraternas vurm för genuint svensk kultur, vad det nu är för något – de tar själva musiken i Värmland respektive Skåne som exempel.

På den tiden då missväxten plågade fattiga arbetande människor och hungern dödade deras barn, gav de som kunde sig i väg till det hägrande Amerika, så de här två sommarvärdarna har full förståelse för att desperata människor i dag försöker ta sig norrut över Medelhavet. De gillar att enskilda människor trotsar de nya restriktionerna mot flyktingar, och själv förstår jag utan att generellt vara någon uppbackare av Annie Lööf på den här punkten deras lovsång till henne.

Och det känns skönt att lyssna på några som fortfarande vågar trotsa och tro. Deras sista sång heter ”Allt blir bra”.

Sommar i P1 med Thure Lindhardt

Jag har läst nordiska språk, bland annat tentat av dansk skönlitteratur – jag läste ett brett urval böcker på danska. Jag har semestrat i Danmark och under min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare besökt de danska socialdemokraternas partikongresser runt om i landet och valvakor i København, där jag också har varit på möten med Nordiska rådet. Jag prenumererade under samma tid på fyra danska tidningar.

Allt det här innebär att min förmåga att förstå danska med tiden blev ganska hygglig, men jag måste bekänna, att jag bitvis hade svårt att hänga med i den danske skådespelaren Thure Lindhardts ”Sommar”, detta trots att han, kanske med tanke på de svenska åhörarna, talade långsamt.

Det här kan bero på att han försökte tala danska med inlån av svenska ord, vilket mest gjorde mig förvirrad. Men det kan också ha att göra med att han beskrev sin verklighet i poetiska bilder, utan den konkretion som oftast präglar sommarprogrammen.

Fast naturligtvis fanns där också mer konkreta partier, som skildringen av den åtta månader gamla dottern Billie och hennes sätt att med hjälp av ögonen och ibland munnen bit för bit utforska världen.

Men ändå är det här nog årets mest svårrefererade sommarprogram. Lindhardt sa heller inte mycket om sin medverkan i dansk-svenska ”Bron”, som ju kunde ha fungerat som brygga mellan det danska och det svenska.

Ser man till musikvalet i programmet, spelar han ganska mycket som är välbekant också för svensk publik: The Beatles (”Because”), David Bowie (”Five Years”), Simon & Carfunkel (”The Sound of Silence”), Radiohead (”Exit Music”), Dire Straits (”Brothers In Arms”), Nick Cave & The Bad Seeds (”Into My Arms”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Inte mycket är danskt, och det slår mig, att flera danska skivartister i visgenren på sjuttiotalet också var kända här i Sverige.

Hur som helst hade det även i det här fallet varit bra, om de spelade låtarna och vem som hade gjort skivorna hade nämnts i programmet.

Sommar i P1 med Emma Molin

Jag känner inte till Emma Molin, men när jag har lyssnat på hennes ”Sommar”, anar jag, att jag åtminstone borde ha tagit del av ”Ladies Night” med ”Grotesco” i SvT. Av SvTs presentation lär jag mig, att hon är komiker, skådespelare och manusförfattare, och efter att ha lyssnat på hennes sommarprogram förstår jag att den här fortfarande inte lastgamla damen är en lysande begåvning.

Av hennes egen presentation av sig själv förstår jag dock att hon inte föddes med den talang hon ger prov på i radio. Och lättare blev det heller inte av att ett råd man fick var att inte fråga så mycket.

Huruvida hon hölls tillbaka av en barndom på missionsskola vet jag inte, men hon berättar i sitt program om ett senare och fullständigt misslyckat föredrag inför klassen, där läraren tyckte att hon fick lov att skärpa sig nästa gång.

Och det har hon ju sedan gjort med råge. Och eftersom det här programmet i så hög grad lever på detaljer och nyanser, tycker jag att ni kan lyssna själva.

Till det intressanta med hennes sommarprogram hörde också att hon så tydligt tog ställning för Me too-rörelsen, detta med argumentet att den stärker kvinnornas lust att ta plats.

Musiken i det här sommarprogrammet utgjordes av en bra blandning av gammalt och nytt.

Jag, gamle man, gladdes att få höra Ella Fitzgerald (”Undecided”), Magnus Uggla, The Real Group & Anders Eljas (”Jag vill göra allt”), Marianne Antonson, The Pelokhomo, Sipho Mbele, Sipho Nyumalo och Wings Segale (”Blomster i Soweto”), Nina Simone och Sammy Lowe (”I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free”), Rihanna (”Desperado”) och Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nummer 7 i A-dur” med Berliner Philharmoniker.

Sommar i P1 med Jack Vreeswijk

Jag har en tämligen komplett samling skivor med Cornelis Vreeswijk, har också hört honom live, och min hustru har haft honom med på en socialdemokratisk valturné. Jag fick honom till och med att ställa upp i juryn till en valvisetävling i Aktuellt i politiken (s). Som många andra artister stod han under en period längre till vänster, men han återvände till socialdemokratin, det parti han under sin studietid på Socialinstitutet hade organiserat sig i (i det dåvarande Studentförbundet). För egen del var jag med om att ge ut några LP-skivor med honom på det kortlivade rörelseägda skivbolaget a disc.

Socialdemokratiska kvinnoförbundets kritik av någon av hans sångtexter, som inte var tillräckligt jämställdhetspräglad, kan ha bidragit till att få honom att åter byta skivbolag, men själv tror jag att det som flera gånger fick honom att söka sig till nya skivutgivare mest hade med hans ständiga penningnöd att göra. Han fick aldrig riktigt ordning på ekonomin och gjorde för övrigt också många andra misstag.

Han klarade heller inte av relationer till kvinnor, bland dem mamman till Jack Vreeswijk, som är hans son. Förhållandet till sonen blev också frostigt när denne kritiserade sin farsa, och Cornelis gjorde Jack arvlös. De pengar Cornelis lämnade efter sig och som senare har rullat in hamnade i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne, och Jack hörde till dem som, alltså efter pappans död, fick ett av minnesfondens stipendier. Sonen berättar i sitt sommarprogram en ganska rolig historia om när han efter en sådan stipendieutdelning på den efterföljande mottagningen på en krog söktes upp av det årets pristagare, Olle Adolphson, som kom fram till honom och ville bjuda på en drink. Det blev sen flera, alla betalda med prispengar från Cornelis’ fond.

Många ser ju Cornelis och Fred Åkerström som ett slags par från sextiotalets visvåg, och det var mycket riktigt den redan etablerade artisten Fred som presenterade Cornelis för en inflytelserik person (Anders Burman) i skivbranschen. Men Fred gled själv mycket långt åt vänster och tyckte inte att Cornelis riktigt hängde med. Enligt Jack Vreeswijk blev det rent av slagsmål mellan de här två vid visfestivalen i Västervik.

Mot den här bakgrunden är det intressant att Jack har blivit kompis och turnerat med Freds dotter, Caisa Stina Åkerström, enligt min mening för övrigt en vida bättre sångartist än Jack Vreeswijk. Och det handlar inte om en parrelation. Jack är gift med och har barn med en annan kvinna och de bor numera i Skåne.

Det sista känns märkligt mot bakgrund av den stockholmska Jack Vreeswijk pratar, också i det här aktuella sommarprogrammet.

Och själv har han fått bättre ställt genom att sjunga farsans visor.

Det finns alltså en del hörvärt i Vreeswijk juniors ”Sommar”, även om det blir alldeles för mycket av kronologiskt rabblande med årtal och allt.

Hans skivval i programmet är, trots att det är begränsat, värt att lyssna på.

Han börjar med Cornelis Vreeswijks ”Hajar’u de då Jack”, fast här med Britta Persson. Cornelis själv får, kanske lite överraskande, sjunga Alvar Krafts ”En fattig trubadur” (”Du kan ingenting ta med dig dit du går”).

Med vännen och trätobrodern Fred Åkerström får vi höra Evert Taubes ”Fragancia”, med hans dotter Caisa Stina Åkerström ”Röd”.

Men han spelar utländska artister också, till exempel Nina Simones versionj av ”I Love You Porgy” ur George Bernsteins ”Porgy And Bess” och två låtar med Jacques Brel: ”On n’oublie rien” och, ännu roligare eftersom Brel normalt inte sjöng på nederländska, ”Mejn vlakke land”. Vi får också höra brasilianskan Sylvia Telles’ insjungning av Antonio Carlos Jobims ”Samba do avião”.

Inte heller Jack Vreeswijk berättade vad han spelade. Jag har själv tidigare hört ganska mycket av det han spelade, men det finns i dag ganska många yngre som inte kan mycket om den här musiken.

Sommar i P1 med Jonatan Unge

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i Bellmans ”Nå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Melodikrysset nummer 32 2018

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!