På middag med en krets av socialdemokratiska ämbetsmän, alla med anknytning till miljö och energi

20 mars 2017 20:29 | Mat & dryck, Politik | Inga kommentarer

I söndags var vi bjudna på middag i Stockholm.

Birgitta var ju en gång i världen miljö- och energiminister, och samtliga män utom jag i det här middagssällskapet har haft en ämbetsmannamässig relation till den här delen av politiken, men jag ska återkomma till detta.

Birgitta kom med ett tåg från Värmland, där hon hade varit för att tala, på Skoghalls arbetarekommuns 100-årsjubileum. Jag tog ett tåg från Uppsala redan före lunch för att kunna möta henne på Stockholm C, och vi hade bestämt träff utanför Jakobs Take Away, ett ställe som serverar mycket goda danska smørrebrød. De vi åt var utmärkta. Det enda problemet med det här stället – sett i mitt perspektiv – är att man inte kan betala med kontanter. Men hustrun betalade snällt med kort.

Därifrån gick vi till ytterligare ett ställe i centralhallen, en blomsterhandel som erfarenhetsmässigt har mycket fina blommor. Vi valde ut en bukett att ge till dagens middagsvärdinna, Ingrid Skogö, och nu kunde jag betala med kontanta pengar.

Sen gick vi till tunnelbanan och tog ett T-banetåg till Fruängen, där paret Skogö numera bor. Ingemar hämtade oss i bil vid T-banestationen.

Paret Skogö bor i en lägenhet, högt uppe i huset där de bor. Utsikten genom fönstren är fin, och genom fönstren – många i det utvidgade vardagsrummet – kommer det in mycket ljus.

Snart kom också de övriga inbjudna gästerna, där alla männen har haft framträdande värv inom miljö- och energisektorn. Men de kom naturligtvis som par: Rolf och Monica Annerberg. Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, Håkan och Kerstin Heden.

Håkan och Kerstin Heden är de enda jag inte känner från förr, men Håkan har alltså varit chef för energienheten på Näringsdepartementet. Fast han är allmänt en samhällsengagerad person. Vid kaffet efter gårdagens middag satte han sig bredvid mig, och vi hade ett långt samtal om konsumentkooperationen och dess butiker. Kerstin har jag vid en tidigare sådan här middag haft på samtalshåll och fört samtal med.

Sen gammalt känner jag däremot de två som har varit Birgittas statssekreterare, också deras hustrur.

Rolf Annerberg var statssekreterare på miljö- och energidepartementet. Sen blev han generaldirektör på Naturvårdsverket, kabinettssekreterare hos Margot Wallström när hon var EU-kommissionär och generaldirektör för forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande.

Jag känner också hans fru, Monica, allt sedan hennes tid på departementet. Under gårdagens middag påminde vi oss en sjösjuketyngd färd med Smyril Line till Färöarna och alla märkliga saker vi råkade ut för där. Det var lång och vindlande väg upp till hotellet där vi bodde, och Monica mindes hur jag, när vi passerade ett par ensamma träd, utbrast, att ”nu passerar vi trädgränsen”. Där uppe bodde också delegationer från de andra nordiska länderna, och jag mindes bland annat att jag vid ett tillfälle, när jag tittade ut genom fönstret och på det gräsbevuxna taket utanför fick syn på en asberusad dansk delegat som ålade sig fram där. Jag ropade på Birgitta, informerade henne med en parafras på en på den tiden populär TV-replik, som i original tillskrevs invandrare: ”Dansket kruper!”

Jag känner också sedan gammalt Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid.

Också Kjell har varit Birgittas statssekreterare. Senare har han varit generaldirektör för Svenska Kraftnät, Tullverket, NUTEK (verket för näringslivsutveckling) och SCB, Statistiska Centralbyrån.

Han och Ulla har, liksom Rolf och Monica, hälsat på oss i vårt sommarhus i Öregrund, och där har vi ett par vittnesbörd om att Ulla har konstnärlig talang, bland annat en tavla med ett Evert Taube-citat med knytning till orten.

Ingemar Skogö arbetade en gång i världen på Industridepartementet med energifrågor. Sen har han varit statssekreterare på Kommunikationsdepartementet, generaldirektör för Luftfartsverket och Vägverket och landshövding i Västmanland.

Eftersom alla de här människorna också är politiska meningsfränder, talades förstås mycket politik under kvällen.

Men när Birgitta med anknytning till sitt jubileumstal i Värmland vid middagsbordet hade talat både om nöden och svälten och om statsministern Hammarskjöld, han som av folket kallades Hungerskjöld, och Håkan Heden sedan hade en lång litania om den dyrbara tandvården, begärde jag replik och tackade värdinnan för den utsökta middagen.

Melodikrysset nummer 11 2017

18 mars 2017 13:25 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag är ensam hemma. I morse åkte Birgitta till Värmland – Skoghalls arbetarekommun har bett henne tala vid deras jubileum. Birgitta kan mycket om svensk historia, inte minst arbetarrörelsehistoria, och det är ett jubileumstal med den inriktningen hon ska hålla. Dessutom har hon med sig en rullväska med sin memoarbok ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016).

Det är fascinerande, och en smula hoppingivande, att den äldre och mer radikala socialdemokrati både hon och jag i våra unga år anslöt oss till åter börjar väcka intresse. Nu i veckan var till exempel två unga kvinnor, Anna Jonsson och Sara Nilsson, här hos oss för en lång intervju med Birgitta. De skriver en pjäs om trädkramaraktionen i Bohuslän, och deras attityd var verkligen inte fientlig mot den forna miljöministern.

Det sista ger en lämplig övergång till åtminstone två ljudillustrationer i dagens melodikryss.

Dels spelades ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin. (Fast när det gäller musiken ägnade sig Eldeman åt något som jag avskyr, särskrivning: regndropps preludiet.)

Dels spelade han ”Sång om syrsor”, skriven av Jules Sylvain men i dag inte sjungen av Zarah Leander utan av Arja Saijonmaa.

Och på tal om politik: När det gäller Moderaternas nya samarbetshållning till Sverigedemokraterna, ber jag att få citera Magnus Uggla: ”Jag mår illa” (i dag dock i Lennart Palms tappning).

Och för att sen en smula byta ämne – för egen del har jag i min skivsamling det mesta av en gammaldags radikal, Ulf Lundell. I dag hörde vi honom i ”Jag vill ha fest”, som jag av någon anledning inte har på skiva.

Lasse Åberg känner jag rent av, bland annat för att han i likhet med min hustru är så kallad hedersupplänning. Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) intervjuade vi honom, och han bekände då, att han var sosse. Men detta har ju egentligen ingenting att göra med innehållet i hans ”Den ofrivillige golfaren”, där den musik vi hörde dock skrevs av Stefan Nilsson, som jag en gång i världen var med om att ge ut på salig a disc. Men det är bäst att ni också får det sökta ordet, golf.

Vi fortsätter på filmlinjen. Vi hörde ”Bel Ami”, också titeln på en bok av Guy de Maupassant som vi har i en av våra många bokhyllor.

Från film är inte steget långt till TV.

”Jubel i busken” har jag väl sett åtminstone lite av, men sambandet mellan ”Knö dig in” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt och, mer allmänt, Albert och Herbert tyckte jag inte var solklart.

Fast den riktigt svåra frågan, i alla fall för mig, var i dag den som till svar hade ”American Pie”. Efter mycket nätletande kom jag fram till att det vi hörde var knutet till ”American Pie – the Wedding”, 2003. Rätta mig om jag har fel (dock sannolikt inte i fråga om själva svarsordet).

Desto flera gånger – bland annat i Melodikrysset – har jag hört ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. Men det är ju en kul låt.

För egen del blir jag inte lika entusiastisk över Lisa Ajax och ”I Don’t Give A”. Men det vet ju ni som har läst mina utgjutelser över årets Melodifestival.

Allt var inte bättre förr, men då skrevs det schlager som mycket lättare fastnade i musikminnet och också fick ett längre liv. ”Du gamle måne” skrevs redan 1924 av danskarna Normann Andersen och Alfred Kjærulf, men i radio spelades den fortfarande under 1950,talet, som var min tonårstid. Här kändes frågan sökt igen – det månen ibland är är halv; i vart fall ser vi ibland en halvmåne.

Från den tiden – närmare bestämt 1956 – minns jag också ”That’s Amore” med Dean Martin. I texten finns en referens till en stad i Italien som jag har besökt, Neapel, på italienska Napoli.

Och då passar det väl bra att avsluta med Anna Netrebko och ”O mio battino caro”, en aria ur ”Gianni schiacchi” (1918) av Giacomo Puccini.

Skulle svensk socialdemokrati börja samarbeta med Sverigedemokraterna, skulle jag lämna det parti jag har arbetat för i hela mitt liv

16 mars 2017 16:46 | Politik | 11 kommentarer

Nej, ingenting tyder i dag på att något sådant skulle kunna tänkas ske här i Sverige.

Men det faktum att danska Socialdemokratiet flirtar med Dansk Folkeparti gör ändå inte tanken orimlig, särskilt som så många av de klassiska socialdemokratiska partierna i så ringa grad vårdar sig om sin ideologi, den demokratiska socialismen, och inte längre med samma glöd försvarar de utsatta gruppernas intressen.

I den svenska debatten om hur man ska hejda extremhögerns framryckning förekommer uppslaget om en stor koalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, hur nu väljarna skulle kunna tänkas svälja ett socialdemokratiskt samarbete med ett parti, som just har sålt ut sin politiska själ – med effekten att det här har legitimerat synen på Sverigedemokraterna som ett normalt och rumsrent parti.

Men det finns andra invändningar att göra mot ett socialdemokratiskt närmande till Moderaterna. Ett bra exempel erbjuder det just avslutade valet i Nederländerna.

I kommentarerna till valet i Holland är alla – berättigat – glada över att Geert Wilders frihetsparti PVV inte blev största parti. Men det blev näst störst med 13,1 procent (+ 3,0 procentenheter) och 20 mandat (+ 5).

Överlägset största parti blev dock högerliberala VVD, fastän det minskade både i stöd och antal mandat.

Men en riktig stjärnsmäll åkte socialdemokratiska PvdA, Partij van de Arbeid, på. Partiet minskade med 19,1 procentenheter till 5,7 procent, med 29 mandat till 9. Ytterligare ett klassiskt socialdemokratiskt arbetareparti är näst intill utplånat.

Hur kunde det gå så här?

Partiet har suttit i en koalitionsregering, ledd av högerliberala VVD, och helt uppenbart har den här regeringen inte levererat någonting, som väljarna förknippade med socialdemokrati. Så varför skulle de då rösta på just socialdemokraterna?

I bästa fall kommer det här att få ledningen i PvdA att ta nya, mer klassiskt socialdemokratiska tag. Och få ledningarna i andra socialdemokratiska partier att inse, att man inte får kompromissa bort sin särart och själ.

Norge: Arbeiderpartiet under valresultatet

16 mars 2017 15:14 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

I den mätning Opinion Perduco har har gjort för Avisenes Nyhetsbyrå ligger Senterpartiet fortfarande högt men har upphört att öka.

Men mest intressant i den här undersökningen är kanske framför allt att Arbeiderpartiet nu faller under sitt mediokra resultat i stortingsvalet 2013.

En tröst för vänstersidan är Sosialistisk Venstrepartis lyft och liberala Venstres resultat under fyraprorocentsspärren.

Men märk att Høyre samtidigt gör ett rejält lyft och att den här underökningen ger borgerlig majoritet.

Undersökningen gjordes 7-13 mars och publicerades 16 mars.

Høyre 26,3 procent (+ 3,1 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,3 procent (+ 0,1)
Venstre 3,8 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 9,7 procent (+ 0,1)
Arbeiderpartiet 29,5 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 5,4 procent (+ 1,4)
Rødt 1,5 procent (- 1,8)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (- 0,4)

Danmark: Nye Borgerlige tar väljare från Dansk Folkeparti

15 mars 2017 13:45 | Politik | Inga kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 8 mars publicerades en mätning från Wilke, gjord för Jyllands-Posten. Den här mätningen kom alltså egentligen en dag före den mätning från Gallup, som jag redan har publicerat.

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 5,3 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 17,4 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 5,3 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 3,4 procent

Enligt den här mätningen låg Socialdemokratiet exakt på sitt valresultat. Nye Borgerlige låg markant över tvåprocentsspärren och Dansk Folkeparti därmed mycket lågt.

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 4,4 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Sånt är livet

14 mars 2017 22:00 | Barnkultur, Handel, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Resor, Serier, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag skriver ju bloggtexter varje dag, i mitt fall ofta om politik i grannländerna, vilket fordrar, att jag håller mig orienterad om vad som sker där. Så utöver att varje dag läsa fyra-fem svenska tidningar kollar jag också på nätet, dag efter dag, vad som händer i våra grannländer. Det senare innebär att jag ibland hittar unik information, ofta hinner före svenska tidningar med att berätta även större nyheter.

Också annat, till exempel barnböcker jag läser, skriver jag om här på bloggen.

Men naturligtvis gör jag en massa andra saker, sådant som jag inte fortlöpande skriver om.

I lördags hade vi till exempel Birgittas faster Karin, också hon med efternamnet Dahl, på lunch. Karin är en dam med den aktningsvärda åldern 96 år och trots sin ålder fortfarande häpnadsväckande välorienterad och politiskt intresserad, också radikal. I hennes sällskap rinner timmarna i väg fort, alltför fort.

I söndags skulle Birgitta och jag göra två saker i Stockholm, varav den första tyvärr måste senareläggas: Sonens, Mattis, redan tidigare senarelagda födelsedag får lov att firas ännu senare, eftersom han den här gången hade drabbats av förkylning.

Men lite senare samma dag åkte vi ändå till Stockholm. Christina Mattsson fyllde nämligen 70.

Även om jag tidigt skaffade hennes och Bengt af KlintbergsFula visboken”, är det främst Birgitta som under en lång tid har samarbetar med Christina, då styresman på Nordiska museet, i vars nämnd (styrelse) Birgitta var ordförande. Det här har inneburit att vi genom åren med jämna mellanrum har träffat både Christina och hennes man, konstnären Michael Söderlundh, son till Lille Bror Söderlundh och Lisbet Jobs. Jag har förresten av Christina sedan fått flera av hennes böcker, till exempel den om Lille Bror Söderlundh.

På den här födelsedagsfesten träffade vi också Christinas och Michaels dotter Hedda, som faktiskt på den tiden hon pluggade i Uppsala – hon finns numera på Södertörns högskola – var hem till oss i ett ärende. Hedda och jag hann ha ett ganska långt samtal innan födelsedagsfestens matdel startade. Det bör nämnas att stället vi var på är berömt för just sin mat.

Det här födelsedagsfirandet genomfördes på Spritmuseet, beläget inte så långt från Nordiska museet. I museidelen finns naturligtvis det husets namn antyder men också helt andra typer av utställningar. Just nu kan man där se verk av den mycket egensinnige Dan Wolgers, med en nästan lika stor volym av förklarande texter skrivna av Lena Andersson – för min del hade jag kunnat leva utan de här textmassorna. Sen fortsatte vi med att se även Martin Kellermans Rocky-utställning, högst intressant för mig, gamle seriefantast.

Redan under rundvandringen i museidelen kom konstnären Lenny Clarhäll, som jag tidigare har träffat, faktiskt också haft samarbete med, fram och hälsade och så pratade vi en stund. Lenny gjorde en av litografierna till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum och dessutom minnesmärket över Ådalen 31 i Kramfors – jag och Birgitta var med vid 50-årsminnet 1981.

Sen träffade vi och pratade med en rad andra bland Christinas födelsedagsgäster, till exempel Anna-Greta Leijon, Lena Rainer, Gun-Britt Mårtensson, Anna Ekström och många andra, Birgitta också med flera hon känner från sin tid i museivärlden.

Under måndagen fick vi – tidigare än aviserat; jag var fortfarande klädd i morgonrock – besök av Namibias ambassadör, som ville lära känna Birgitta, eftersom hon tidigt besökte Namibia. Birgitta, som alltid är välorganiserad, hade förberett besöket genom att plocka fram skriftlig information och foton.

I morse gick vi upp tidigt, eftersom vårt fläktsystem skulle inspekteras, och när inspektörerna till slut kom, satt vi redan och åt lunch. Vi fick godkänt för det byte av spisfläkt vi har gjort.

Och sen åkte jag med bussen ner på stan för att fylla på matförråden, vilket jag gör i Coop nere vid Uppsala C.

På vägen därifrån mötte jag vår gamle vän Hans O Sjöström och vi fick en liten pratstund.

Ja, sånt är livet.

Danmark: Kommer Nye Borgerlige in i Folketinget sker det huvudsakligen på bekostnad av Dansk Folkeparti

13 mars 2017 16:23 | Politik | Inga kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 9 mars publicerades en ny mätning från Gallup, gjord för Berlingske.

Socialdemokratiet 27,4 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,1 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,3 procent
Liberal Alliance 6,2 procent
Nye Borgerlige 3,0 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 6,0 procent
Nye Borgerlige 1,8 procent

Det kanske mest intressanta med Gallups mätning är att ytterhögerpartiet Nye Borgerlige ligger över den danska tvåprocentsspärren. Bildandet av det här nya partiet har med all säkerhet bidragit till Dansk Folkepartis jämfört med valet påtagligt lägre siffror.

Norge: Senterpartiet har upphört att växa, Arbeiderpartiet får lite bättre resultat

13 mars 2017 16:03 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Ytterligare två nya opinionsmätningar har publicerats, och de skiljer sig en smula från dem som i övrigt har publicerats under senare tid.

In Fact har för Verdens Gang gjort en undersökning enligt vilken Senterpartiet fortfarande ligger på sin nya mycket höga nivå. Men väl så intressant är att partiet därmed ligger hack i häl på Fremskrittspartiet, vilket möjligen har sin bakgrund i att det förra partiet belönas och det senare straffas för sin hållning till decentralisering.

Intressant i den här undersökningen är kanske framför allt att Arbeiderpartiet åter går upp.

Undersökningen gjordes 6-8 mars och publicerades 10 mars.

Høyre 20,8 procent (- 0,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 11,1 procent (- 2,1)
Venstre 5,1 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (- 0,6)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 0,8)
Arbeiderpartiet 35,6 procent (+ 2,6)
Sosialistisk Venstreparti 4,3 procent (- 0,6)
Rødt 1,8 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,1 procent (- 0,3)

Norfakta har för Nationen och Klassekampen gjort en undersökning, publicerad den 11 mars.

Också här är Senterpartiets siffra hög men minskar nu något. MDG ligger som vanligt risigt till. Här ligger Venstre under spärren och Kristeig Folkeparti betänkligt nära den. Senterpartiets uppåtgående trend tycks vara bruten. Inte heller i den här undersökningen går det längre utför för Arbeiderpartiet.

Høyre 25,3 procent (+ 0,3 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,6 procent (- 0,1)
Venstre 3,3 procent (+ 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4)
Senterpartiet 8,9 procent (- 0,2)
Arbeiderpartiet 34,4 procent (+ 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,2 procent (+ 0,5)
Rødt 2,7 procent (+ 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 2,1 procent (+ 1,1)

Suomi/Finland: Jussi Alla-aho vill bli partiledare för Sannfinländarna

13 mars 2017 13:20 | Politik | Inga kommentarer

Timo Soini tänker alltså, som jag tidigare har skrivit, lämna uppdraget som partiledare för Perussuomalaiset (Sannfinländarna). Bäst till för att ta över ligger Sampo Terho, som i en opinionsmätning jag har redovisat stöddes av 46 procent av dem som ser sig som sannfinländare, och han hade då också meddelat, att han kandiderar. På andraplats i samma opinionsmätning hamnade den ganska långt åt det högerextrema hållet stående Jussi Alla-aho, som dock när mätningen gjordes inte hade meddelat om han kandiderar eller inte – han stöddes ändå av 24 procent.

Men nu har han gett besked: Han kandiderar. Att lämna Terho mer eller mindre ensam på banan skulle inte ge dem som egentligen inte vill ha honom något alternativ, och Terho skulle då kunna väljas i falsk enighet.

Melodikrysset nummer 10 2017

11 mars 2017 12:15 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Senast skrev jag här på bloggen om Stravinsky, Bach och Pärt, men att jag går på konserter med musik av det slaget hindrar mig inte från att ägna mig också åt mer lättfärdiga saker som Melodikrysset. För övrigt är krysset ett kryssande mellan musikgenrer, även om inslaget av klassisk musik är litet, i dag lika med noll.

I dag tyckte jag krysset var ganska lätt – det lilla jag inte kunde spontant kunde ganska lätt hittas på nätet.

Mel Brooks Det våras för-filmer känner jag förstås till, men från vilken var den musik som spelades hämtad? Jag plockade fram den här filmserien på Wikipedia och fann, att längden på svaret + det e jag hade indikerade, att det rörde sig om ”Det våras för Frankenstein”.

Äldre TV-program är kanske inte så lätta för de yngre lyssnarna, men är man i min ålder, minns man ”Kvitt eller dubbelt”.

Jag hörde också till dem som såg ”Helgonet”, skriven av Leslie Charteris och med Roger Moore i huvudrollen.

Jag har också tillsammans med barnen sett Leif Krantz’ välgjorda ”Kråkguldet”, och Thorstein Bergman som vi hörde sjunga ”Balladen om kråkguldet” har jag flera gånger träffat personligen. (Han hör hemma inom sångvänstern.)

Thorbjørn Egners ”Klas Klättermus” hörde till de kära godnattsagorna i vår barnkammare.

Också Marcus och Martinus har jag hört – bland annat hos Skavlan. Finns det någon som har undgått dem?

Jag har allt med Beatles och massor med skivor insjungna av Ella Fitzgerald, dock inte hennes insjungning av Paul McCartneys ”Hey Jude”.

Det fanns egentligen bara en fråga, där jag inte spontant kunde namnet på sångaren. Jag kände förvisso igen låten, ”When I Need You”, och eftersom jag hade första och sista bokstaven av tre i förnamnet, var det ganska lätt att gissa att sångarens namn var Leo. Och jo, en nätkoll visade att Leo Sayer har sjungit in den här låten. Men honom minns jag faktiskt inte.

Schlagernördarna – jag är en av dem – fick sitt i en dubbelfråga. Dels spelades ”Vi ska hand i hand”, fast i dag i finsk version med Tapani Kansa, ”Käymme yhtessä ain”. Dels spelades en ABBA-klassiker, ”Ring, ring”, som skulle leda oss till det svårfunna verbet ringa.

Schlager har väl också ”Du är min sommar Marie” varit, men här hörde vi den i dansbandsversion med Vikingarna, dessutom på tyska.

Svensk viskonst odlas i dag varken av skivbolagen eller i radio, men jag avslutar dagens kryssredovisning med två exempel.

Krysset inleddes med att vi hörde Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, från 1922 och tryckt i ”Fridas visor”. Här sjöngs den av Mikael Samuelson, ackompanjerad av Mats Bergström.

Och så fick vi höra ”Balladen om Eken”, som skrevs av legendaren Ruben Nilson – läs gärna mer om honom ovan under Kulturspegeln, Musik. Sjöng här gjorde Fred Åkerström, som jag också har allt med på skiva och dessutom använde som en av sångarna/allsångsledarna vid lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp” (1970),

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^