Melodikrysset nummer 2 2018

12 januari 2019 16:16 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är ganska frustrerad över utgången i regeringsförhandlingarna, men det ska jag skriva om separat. I dag är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Och för att genast hitta en lämplig övergång: ”We Are All the Winners” gäller nog inte riktigt resultatet för Socialdemokraterna i den segdragna process som i går ändade i en överenskommelse om regeringsprogram och budget – mitt parti fick visserligen behålla regeringsmakten men fick betala ett mycket högt pris för att få det. Nick Borgens bidrag till Mellon 1993 backades upp av en kvinnlig trio i vilken bland andra Maria Akraka ingick.

Den kryssfrågan var ju inte särskilt svår, men Melodikrysset i dag innehöll låtar som var betydligt svårare att klara, för mig i alla fall.

”Private Emotion”, ett samarbete 1999 mellan Meja och Ricky Martin, hade jag till exempel aldrig hört tidigare, fastän jag förstås känner till båda.

Ed Sheeran har över huvud taget inte fäst sig i mitt musikminne, och ”Be Mine Forever” från 2014 är ett exempel.

Och jag har ju tidigare bekänt att TV-serier inte riktigt är mitt bord. Så vitt jag minns har jag aldrig någonsin sett TV-serien ”Skenet bedrar”, vilket är den svenska titeln på en engelsk serie som sändes 1990-1995, ”Keeping Up Appearances”.

Äldre svenska schlager är normalt något jag behärskar, och när jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget spelades ofta Sven-Olof Sandberg i radio. Men ”Lyssna till mig i kväll, lilla mor” har inte fastnat i mitt melodiminne, och kanske beror det på att SOS sjöng in den så tidigt som 1928, alltså drygt tio år innan jag föddes.

När jag, med lite åldersfördröjning, fick börja i svensk skola, var Alice Tegnérs sånger ständigt närvarande. Hon var den som skrev den mest använda svenska texten till en engelsk barnklassiker, ”Baa, Baa, Black Sheep”: ”Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?”.

Jag hade en mamma, som i hela sitt liv läste kopiösa mängder av skönlitteratur, och bland det hon köpte till sin egen bokhylla fanns BFB-utgåvan av Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i amerikanskt original (från 1936) hette ”Gone With the Wind”. Den filmades också, år 1939.

Och för att då fortsätta på USA-spåret: Dolly Parton har jag faktiskt skivor med, dock inte countrylåten ”Blue Smoke” från 2013.

Country kan vara OK ibland, så också enstaka dansbandslåtar, men ”Sträck ut din hand” med Carina Jarnek är faktiskt inte tillräckligt bra. Jag förstår motivet att inte spela den med upphovsmannen, Lasse Berghagen – det hade blivit för lätt – men lite fånigt var det också att konstra till det genom att fråga efter hans riktiga förnamn, Lars. Berghagen har jag för övrigt inte mött bara genom Allsång på Skansen. På den tiden då Ulf Adelsohn var landshövding i Stockholm, blev hustrun och jag inbjudna till en middag hos Ulf och Lena, och bland de övriga gästerna fanns bland annat Lasse Berghagen.

Lill Lindfors har jag däremot aldrig träffat personligen. Men naturligtvis har jag mängder av gånger hört henne sjunga ”Du är den ende” (1967). Den svenska texten skrevs av poeten Bo Setterlind. Musiken, ”Romance”, är spansk och äldre. Fast i dag hörde vi den i en instrumental version.

Kul ar det också att åter få höra ”Snabbköpskassörskan”. Jag minns den från 1985 med gotländska ”Di sma under jårdi”, där Göran Ringbom var sammanhållande kraft och var den som var kund. Fast upphovet till den här succén är Tomas Ledin – visste ni det?

Jag har varit på Gotland ganska många gånger, så också i Finland, och min ganska stora sibeliusavdelning i skivhyllorna innehåller förstås också ”Finlandia”. Jean Sibelius skrev den redan 1899, och den är fortfarande ett av hans mest hörvärda verk.

Efter att ha hört ”Finlandia” en gång till, dessutom strax efter att ha läst om det sakpolitiska resultatet av regeringsförhandlingarna, känns det underbart att få möta något som både är något bestående och ett känslomässigt lyft.

Spricka i Centern?

9 januari 2019 23:03 | Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Centerns förändring från småfolksparti med tyngdpunkt bland småbrukare vars levnadsvillkor mycket liknade de i industrin verksamma arbetarnas.

I dag finns det slaget av små jordbruk nästan inte kvar. Dagens betydligt färre bönder är mycket mer av företagare och känner ingen naturlig samhörighet med arbetare i LO eller med socialdemokratin. Och de nya centerpartisterna, de som bor i städerna, framför allt de större städerna, är i motsats till de forna bondeförbundarna borgerliga – partiets styrande klick är till och med nyliberaler.

Ett viktigt mål för Annie Lööf & co i rådande parlamentariska situation har varit att förödmjuka socialdemokratin genom att tvinga den att acceptera politiska förändringar av det slag den nutida Centern förespråkar – en politik som LO och traditionella sossar inte skulle ha drömt om att se Socialdemokratin genomföra. Och för att de påtvingade socialdemokratiska eftergifterna ska få full effekt, en ännu mer försvagad socialdemokrati, hade Centern uppenbart inga planer på att för egen del ingå i regeringen.

Den första påtagliga effekten blev för Centerns del dock ett par saker, som Annie Lööf nog inte hade väntat sig: Centern tappade väljare, både högerut – en del av de mest borgerliga tål inte något som helst samarbete med Socialdemokratin – och, kanske intressantare, till Socialdemokraterna. I det senare fallet bör det rimligen röra sig om äldre centerpartister av folkrörelseslaget och kanske, som i fallet Östhammar (där Centern efter senaste valet valde att fortsätta styra kommunen tillsammans med Socialdemokraterna) om att man har goda erfarenheter av att kunna komma överens.

På riksplanet verkar en sådan lösning inte riktigt lika möjlig, om nu syftet inte bara är att pressa Löfven till ännu fler reträtter, oacceptabla för socialdemokratiska kärnväljare. Centerns usla siffror i opinionsmätningarna kan naturligtvis ha pressat Centern till att inta en mer kompromissvillig hållning – både ta och ge – men för egen del vågar jag inte riktigt lita på dagens centerparti. Hittills har bara två centerpartister i Riksdagen uttryckligen sagt, att de vill ha en uppgörelse med Socialdemokratin.

Liberalerna är mycket mer för en uppgörelse med Socialdemokratin men inbördes djupt splittrade. Det finns en falang som för död och pina inte vill ha någon politisk samverkan med (S). Å andra sidan finns det också kända och namnkunniga liberaler, som förordar ett samarbete med Socialdemokraterna, till exempel Lotta Edholm plus två liberaler som jag personligen känner, EU-parlamentarikern Cecilia Wikström och så Anna Starbrink som jag lärde känna då hon var chef för tjänstemännen i Kulturnämnden i Uppsala; jag var själv ledamot i nämnden.

Men Liberalernas stöd räcker inte för att klara en riksdagsmajoritet ens om alla riksdagsledamöter (L) i slutändan skulle rösta för en (S)-, (MP)- och eventuellt alltså (L)-koalition. Sverigedemokraternas röstningsbeteende i Riksdagen är ju fullkomligt omöjligt att förutse, och om Sverige fick en (M)-(KD)-regering, skulle ju propositioner och budgetar, som stöddes av (C), kunna få majoritet, om de också fick SDs stöd.

Om vi antar att (C) i normala fall skulle stödja till exempel en (M) + (KD)-regerings budgetförslag, skulle de tre partierna tillsammans (om alla röstade likadant) ha 31 + 70 + 22 = 123 mandat, men om de då också fick stöd av SD (62 mandat i valet), skulle majoriteten bli förkrossande, 185 mandat mot Socialdemokraternas 100, Liberalernas 20 och Miljöpartiets 16 = 136 mandat. Skulle Vänsterpartiet välja att i ett sådant här läge också stödja (S), (MP) och (FP), skulle de samverkande vänster-mitten-partierna få ytterligare 28 röster, vilket ger slutsumman 164 mandat.

Redan Centerns hittills framförda krav på Löfven och hans regering är, för att knyta an till partiets förflutna som främst bondeförbund, svinaktiga.

Och jag anar alltså att förhandlingstaktiken från Lööf & Co är att ytterligare sänka socialdemokratins opinionsstöd.

För vad bekymrar det Lööf att Vänsterpartiet, av både henne och Jan Björklund fortfarande stämplat som kommunistiskt, om Löfven gjorde allt som hon och hennes anhängare kräver, med största sannolikhet skulle ta över en mängd väljare som aldrig har varit annat än socialdemokrater.

Men Stefan Löfven och partiledningen har naturligtvis ett alternativ. En regering ledd av Ulf Kristersson kommer förr eller senare att falla. Och i det nyval som sedan följer kommer socialdemokratin att ytterligare stärka sin ställning.

Melodikrysset nummer 1 2019

5 januari 2019 13:32 | Barnkultur, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag trodde inte att jag skulle hinna lägga ut bloggtexten om dagens melodikryss, men ett omkastat dagsschema har nu gjort det möjligt. Fast lite bråttom har jag, så jag lägger ut svaren i den ordning Anders Eldeman ställde frågorna.

Krysset började med Edvard Grieg och ”Anitras dans”, som jag under min skoltid hörde i Charlie Normans utmärkta tappning. I början av andra ring i gymnasiet var jag för övrigt i Norge – det var en stipendieresa – och vi besökte bland annat Griegs Troldhaugen.

Sen fortsatte det med ”My Love Is Not Blind” med Magnus Carlsson och Weeping Willows. Kanske inte någon av deras allra bästa men klart hörvärd.

James Last har väl aldrig hört till mina favoriter, och inte tycker jag att Beatles vinner på att göras av honom och hans orkester.

Carl Michael Bellman har jag allt av på skiva, också i olika svenska sångares versioner. Detsamma gäller Lars Winnerbäck, som även han har tolkat Bellman. Och givetvis har jag Bellmans ”Fredmans epistlar” i musikbokhyllan. Där finns också ”Fredmans sånger”.

Den numera nästan obligatoriska dubbelfrågan med två frågor som inte har något att göra med varann fanns med också i dag. Först hörde vi ”Allt detta och himlen därtill”. Och sen spelades ”Ute blåser sommarvind”. Särskilt den sista är mycket fin, men själva frågekonstruktionen förstör upplevelsen.

Jag gillar också Zara Larsson, även att hennes ”Either” inte föstes ihop med något annat på samma sätt.

Jag går gärna på opera, men operett är jag inte lika begeistrad i. Fast ”Fågelhandlaren” har jag förstås hört tidigare. Kompositören, Carl Zeller, kom jag dock inte ihåg namnet på – i det fallet var jag tvungen att googla.

Byte av genre till klassisk rockmusik: I dag fick vi höra Chuck Berrys ”Roll Over, Beethoven”. Låttiteln skulle ge oss första ordet i svensk översättning, rulla.

Monica Zetterlund har jag det mesta av på skiva, och jag har också sett henne på scen, både i Hasses och Tages revyer och på fullkomligt gigantiska socialdemokratisk valmöten. Jag gillar också Edda Magnasons fina tolkningar av Monicas gamla succéer, till exempel ”Sakta vi gå genom stan”.

Och Don McLeans ”American Pie” är inte dum den heller.

Däremot är jag ingen vän av ”Så mycket bättre”. Agnes må vilja ha ”Allt ljus på mig”, men nog var Bo Kaspers Orkester mycket bättre.

Det slutade i alla fall OK med Smokie i ”Needles And Pins”.

Själv sitter jag på nålar – vi ska på trettondagskonsert i ”Musikens hus”.

Melodikrysset nummer 52 2018

29 december 2018 17:30 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kom vi ut till vårt sommarhus i Öregrund och stannar här ungefär en vecka, alltså bland annat över årsskiftet. Här ute vid kusten är det mer vinter än i Uppsala. Trädgården är snötäckt – dock är gången upp till huset snöfri; förmodligen har vår trädgårdshjälpreda Henrik varit här med sin snöslunga. Men i övrigt såg man rådjurs- oh harspår lite varstans. Tur att vi i höstas fick höga hönsnät på plats runt våra båda nya estniska äppelträd. Äppelskörden på de äldre äppelträden blev riklig, och vi har fortfarande kvar av våra juläpplen trots att vi har ätit egna äpplen hela hösten.

Inomhus gick det hyggligt snabbt att få upp värmen. Vi har så här års en viss grundvärme på för att slippa frysa, när vi kommer ut under vintern, och för att klara att gå och lägga oss utan att bli mänskliga istappar.

Jag sover gott i den lantliga tystnad som präglar Öregrund så här års, men givetvis tvingas en gammal man som jag att ett antal gånger gå upp och kissa, och då gäller det att komma i håg var man är – vägen till toa här är ju inte identisk med motsvarigheten inne i stan. Men är man väl ute ur sovrummet, vägleds man ju av en viss nattbelysning. Jag hade satt väckarklockan på sju för att hinna göra mina morgonbestyr, bland annat koka kaffe för hela den kommande dagen, men spontanvaknade en kvart tidigare och beslöt då att gå upp och ta itu med dagen.

Så i dag har jag löst krysset i relativt piggt tillstånd, även om både sämre syn och sviktande hörsel ställer till en del djävulskap.

Jag tackar Eldeman för att vi i dagens kryss slapp ologiskt sammansatta dubbelfrågor – men är det verkligen musikkunskap att känna igen ”Fågeldansen”, spelad baklänges? (Jo, jag har själv dansat den i yngre dar, vet till och med att den ursprungligen kommer från Schweiz.)

Till det svåra i dag (alltså för mig, inte för dansbandspubliken) hörde ”Nu glittrar trädens kronor” med Elisa Lindström, som ajg veterligen aldrig har hört talas om.

Sten & Stanley känner jag i alla fall till, men jag kan inte påminna mig att jag någonsin har hört deras ”Nere i hamnen”. Amerikanska The Drifters känner jag likaså till, men jag tror att jag aldrig har hört deras original, ”Under the Boardwalk” (1964).

Jag har hygglig kunskap om barn- och ungdomsböcker, både för att jag har läst och recenserat många sådana och gett bort många till barn och barnbarn i mycket spridda åldrar. Nils Olof Franzéns böcker om Agaton Sax (sammanlagt elva< böcker, skrivna 1955-1978) känner jag förstås till, men jag har aldrig riktigt fastnat för dem.

Eldeman har en viss förkärlek för musik som har blivit känd genom TV-serier, och det bereder mig ibland problem.

"Törnfåglarna” från 1977 har jag åtminstone sett en smula av, när den visades i TV 1983, men jag har aldrig läst den bakomliggande boken. Filmtemat, ”Anywhere the Heart Goes”, skrevs av Henry Mancini och sjöngs av hans dotter.

Ted Ström, som jag har mycket av på skiva, skrev musiken till filmen ”Tre kärlekar”. Den gjordes 1989 av Lars Molin, som faktiskt har varit kommunalpolitiskt aktiv (s) i Östhammar, också gjort film här i Öregrund. Vi har träffats personligen , bland annat på en socialdemokratisk kulturkonferens.

Magnus Uggla har jag skivor med och av, och självklart har jag ”Jag mår illa” från 1989, i dag dock i Lennart Palm-tappning. Av hustrun fick jag förresten Ugglas nya bok i julklapp.

Men min musiksmak är vid – självklart gillar jag också Johann Sebastian Bach. Och inte nog med det: Jag har också Roger McGuinn spelandes Bach på skiva.

Rent amerikansk och dessutom rolig att lyssna på är Al Jolsons inspelning 1920 av George Gerswins och Irving Berlins ”Swanee” (1919).

Jag är ju i den ålder för vilken Max Hansen är en välbekant scen- och skivartist, så hans medverkan i Ralph Benazkys (kompositör) ”Värdshuset Vita hästen” klarade jag utan vidare, men jag strök sen den här frågan, eftersom jag felaktigt trodde at jag hade redovisat den i bloggtexten. Hansen sjöng tillsammans med Evy Tibell ”Det måste vara underbart”. Tack, Hans Wikell, för påpekandet!

Lite mer av upprepning tycker jag präglar Eldemans val av två i och för sig utmärkta kvinnliga artister.

I dag fick vi höra ”Vart du än går” med Lisa Nilsson.

Och sen avslutade han med Adele och ”Send My Love” från 2015.

Men själv väljer jag att avsluta med en i alla avseenden fantastisk maning, ””Skynda dej älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut.” Texten är skriven av Tove Jansson och musiken av hennes sambo, Erna Tauro. Den finns insjungen av flera olika artister, på flera olika språk, men jag undrar om inte väldigt många rankar Cumulus’ insjungning från 1965 mycket högt.

Jo, nu har dagarna mörknat länge, timme för timme och minut för minut.

Fast hav tröst. Håll modet uppe. Nu vänder det, och det vänder mot vår.

Melodikrysset nummer 51 2018

22 december 2018 20:10 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 14 kommentarer

Nej, Melodikrysset var inte särskilt svårt i dag. Att jag har dröjt med att publicera mitt sedvanliga lördagskåseri om krysset beror på att jag fann det ännu mer angeläget att skriva ytterligare ett debattinlägg om regeringsförhandlingarna. Men nu är det gjort.

Två av kryssfrågorna i dag hade anknytning till den sångbok vi använde i min barndoms folkskola, ”Nu ska vi sjunga” (ny 1942, men då hade jag ännu inte kommit till Sverige).

Där fanns Anna-Lisa Frykmans av Elsa Beskow illustrerade ”Kungens lilla piga”, som förstås arbetade i ett slott.

När juldagsmorgon glimmar” har tyskt ursprung men fanns också den i ”Nu ska vi sjunga”. I Psalmboken har den nummer 121. Jag har inte bara sjungit den utan också lärt mig den utantill.

Under den tidiga skoltiden lärde jag mig också att sjunga ”Gläns över sjö och strand”, även kallad ”Betlehems stjärna”. Texten skrevs 1891 av Viktor Rydberg (som jag faktiskt har läst ganska mycket av) och tonsattes 1893 av Alice Tegnér.

Ett par av dagens ljudillustrationer hade för omväxlings skull rötter i den tyskspråkiga världen.

Det gäller Boney M – fast i dag fick vi höra dem på spanska: ”Feliz Navidad” (1981).

Man kan naturligtvis ha invändningar mot frimurartråden i ”Trollflöjten”, skapad av Wolfgang Amadeus Mozart, men man kan ju se den som saga, och musiken är fullständigt underbar. Den här operan skapades redan 1791. Vi har den förstås på skiva, men dessutom har vi på video sett Ingmar Bergmans fantastiska uppsättning från 1975.

På bio ha jag förstås sett också ”Frukost på Tiffanys” från 1961, en underbar film med Audrey Hepburn. I original hette den låt vi hörde Hepburn sjunga ”Moon River”, och musiken skrevs av Henry Mancini.

Från USA kom också Hank Williams, som 1949 sjöng in ”I’m So Lonesome I Could Cry” (1949).

I min ungdom förekom det att amerikanska artister från ungefär samma tid inte bara turnerade i Sverige utan också sjöng på inövad men naturligtvis lite knackig svenska. Ett exempel är den mörkhyade gruppen Delta Rythm Boys, som vi i dag hörde i ”Flickorna i Småland”. Delta Rythm Boys gjorde stor succé med att 1951 sjunga ”Flickorna i Småland” – jag har själv hört dem göra den vid en midsommarfest i min barndoms och ungdoms Juniskär, numera en del av Sundsvall.

Att svenska artister gör låtar på engelska är ju inget ovanligt. 2008 vann Charlotte Perrelli Melodifestivalen med ”Hero”, och den gick bra här i Sverige och i några andra länder, men i ESC hamnade den ganska långt ner i resultatlistan.

Själv tycker jag bättre om en annan av dagens svenska hits – i original med Lisa Ekdahl, inte som i dag instrumentalt. Jag talar alltså om hennes hit från 1994, ”Vem vet”. Roy Andersson fick henne också att ställa upp i en socialdemokratisk valfilm.

För egen del har jag aldrig hört till den mycket stora grupp som gillade och dansade till Sten & Stanley, men jag förstår ändå den dragningskraft deras musik hade på till exempel dansbandspubliken. Och de kunde ju variera sig. Ett exempel är det som spelades i dag, ”Jungfru Maria”.

Men jag känner mer för den låt som återstår att redovisa, den vi hörde allra först i dagens kryss. Självfallet minns jag ”Vår julskinka har rymt” från 1988, men ännu mer minnen är förknippade med det par som sjöng den. Den ena är Sven Melander, som jag en gång i världen läste i Aftonbladet. Den andre blev bloggare liksom jag själv (och var också tidningsman i botten). Nu talar jag om Åke Cato, som jag så småningom blev ett slags ”brevvän” med bloggvägen – jag upptäckte att han drev en mycket läsvärd blogg, och efter att ha skrivit kommentarer till några av hans bloggtexter, kollade han min blogg och gillade tydligen vad han läste, så jag hamnade bland hans mycket få länkar till andras bloggar. Och jag fick kommentarer från honom, och framför allt använde han mig och min blogg för att snabbt och säkert få fram gamla sångtexter och liknande.

Jag saknar honom.

Alla er som fortfarande lever och läser mig tillönskar jag en en synnerligen god jul.

Var rädd om arbetarrörelsen, Stefan!

22 december 2018 16:28 | Politik | 6 kommentarer

Jag hörde till dem som förordade Stefan Löfven till posten som ordförande för Socialdemokraterna. Inte minst gillade jag tanken att partiet då åter skulle få en ledare med arbetarbakgrund, i hans fall med fackliga meriter från If Metall, där han, när partiledarskapsfrågan blev aktuell, var förbundsordförande.

Jag är heller inte principiellt emot blocköverskridande politiskt samarbete, har till och med personliga vänner bland på sin tid framstående centerpartister, fler – gissar jag – än Stefan Löfven har.

Problemet i dag är, för att hålla oss kivar vid Centern, att detta parti i dag leds av ett gäng som i viktiga avseenden närmast måste betecknas som nyliberaler. Jag har tidigare här på bloggen publicerat Centerns ganska mörkblå kravlista i regeringsförhandlingarna, och uttryckt lättnad, när dessa sprack. Skulle Stefan Löfven ha gått med på ännu mer än han tyvärr gjorde, skulle socialdemokratin ha blivit ytterligare ett i raden av borgerliga partier.

Förhandlingar måste ju, för att leda till resultat, ge samtliga deltagare något, men att socialdemokratin bara skulle lägga sig för Centerns och Liberalernas krav är en helt absurd tanke. Inte heller centerpartister och liberaler som är för ett konstruktivt samarbete över blockgränsen gillat sina partiers ultimativa krav. Det har båda partierna fått betala för i de senaste opinionsundersökningarna. Övergångar till (S) från framför allt Centerpartiet men också i viss utsträckning från Liberalerna har lett till markant ökat stöd till Socialdemokraterna.

Men skulle de här nytillkomna väljarna verkligen stanna hos (S) om partiet tog på sig oket att genomföra en nyliberalt präglad politik? Och det kan bli mycket värre: Om inte (S)-ledningen tänker sig för, kan det den gör få väljare med hjärtat till vänster att i stället stödja Vänsterpartiet.

Jag känner sen gammalt LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson – vi var en gång i världen arbetskamrater på Socialdemokraternas centrala partiexpedition och har fortsatt en hjärtlig relation, vilket inte har som bakgrund att vi för den skull har identiska åsikter om allting, men just nu delar jag hans oro över var förhandlingarna med de båda mittenpartierna kan sluta. Alltså: hellre extraval än förändrad arbetsrätt – att släppa anställningsskyddet vore politiskt självmord.

De borgerliga har i regeringsförhandlingarna rest ytterligare ett krav, som om det förverkligades skulle ställa de närmast berörda, hyresgästerna och fastighetsägarna, åt sidan: fri hyressättning i stora delar av hyresbostadsbeståndet.

LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson, som är en klok person, gör i båda fallen tummen ner och får stöd av bland andra Byggnads‘ ordförande John Lindholm.

Självfallet behöver en socialdemokratisk regering i dag ett bredare stöd även från anställda i tjänstemannayrken, men redan på min tid var inställningen densamma (och själv har jag skrivit in i två olika partiprogram en argumentation för att tjänstemännen i egenskap av löneanställda har gemensamma intressen med de i LO-fack organiserade arbetarna.

Men det betyder inte att det i grunden marxistiska klassperspektiv, som partinamnet Arbetarepartiet-Socialdemokraterna speglar, i dag skulle sakna vikt och mening.

Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen har, även i geografiskt närbelägna länder där jag har arbetat på partiuppdrag, brutit sina historiskt starka band, och detta är en av förklaringarna till det minskade politiska stödet till Socialdemokraterna i val.

Alltså: Gör vi som de ovan nämnda fackliga ledarna säger, har vi i ett eventuellt kommande val en chans att ytterligare öka i styrka.

Alternativet att vi dansar efter Mittens pipa innebär att vi raskt kommer att förlora väljare i LO- och hyresgästleden till Vänsterpartiet.

Last chorus: Villy Bergström (1938-2018)

14 december 2018 23:39 | Last chorus, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Sist jag träffade Villy Bergström var den 18 januari 2017, vid en återträff med laboremiter från det tidiga 1960-talet. Min hustru, Birgitta Dahl, hade bjudit hem ett antal av de mest aktiva och tongivande medlemmarna i det tidiga sextiotalets Laboremus. Gästerna bjöds på middag, men huvudsyftet med den här återträffen var att, med Sverker Gustavsson som inledare, diskutera den i politik och samhälle allt mer utbredda populismen, och debatten blev både livlig och intressant.

Bland de inbjudna gamla laboremiterna fanns, ganska självfallet, Villy Bergström, ett år yngre än jag och Birgitta och samtida med oss i Laboremus, ett närmast självklart föreningsval för en brukspojke från Smedjebacken. Jag var, när jag valdes till ordförande i Laboremus, humanist men kom sen också att plugga statskunskap och sociologi. Villy kom att inrikta sig på nationalekonomi och blev med tiden allt mer känd och respekterad inom det fältet. Ingen av oss släppte någonsin vårt radikala samhällsengagemang.

Vi var båda aktiva under första hälften av 1960-talet, som nog måste betecknas som Laboremus’ storhetstid, och jag syftar då både på politisk ovh kulturell verksamhet och på medlemstal. När jag i början av 1960 blev medlem, hade föreningen 125 medlemmar. När jag i maj 1961 avgick som ordförande, hade den 254 medlemmar. Under nästa verksamhetsår, då jag hade posten som vice ordförande, ökade medlemstalet till 322. I mitten av 1960-talet var medlemstalet uppe i drygt 500, och som mest hade föreningen över 600 betalande medlemmar.

Villy pendlade både under den aktuella tiden och senare mellan politiskt engagemang och vetenskap:

Han medverkade 1967 i Socialdemokratiska studentförbundets bok om inkomstfördelningen under efterkrigstiden, ”Välståndsklyftor och standardhöjning” och satt 1965-1970 i redaktionen för partiets idétidskrift Tiden. 1963-1981 var han forskare och lärare på Nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet och blev 1981 filosofie doktor och docent. Men det här betydde inte att han klippte banden till arbetsliv och arbetarrörelse. 1981-1984 arbetade han på Arbetslivscentrum. 1985-1995 var han chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning. 1995-1999 återvände han till barndomens och den tidiga ungdomens trakter och var chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. I början av 1999 utsågs han till vice riksbankschef och var det till slutet av 2005.

Till den här svårslagbara meritförteckningen skulle jag vilja lägga ytterligare en mycket intressant uppsats av Villy, ”Ljuva drömmar: Mötet med verkligheten”, publicerad i den bok jag var med om att ge ut till Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Det här är en drygt 20 sidor lång essä om Villys livslånga förhållande till socialdemokratin. Han gör här, med ett bibehållet kritiskt perspektiv, en mycket intressant genomgång av socialdemokratins idéutveckling, till exempel Nils Karlebys, Ernst Wigforss‘ och Alva Myrdals positioner och förslag, försvarar också idén om löntagarfonder och kritiserar den rörelse han själv alltid har varit en del av för att ha släppt jämlikhetsmålet.

Mot den här bakgrunden kan det tyckas vara förvånande att Villy, nu när han inte längre finns bland oss, har fått så varma minnesord både på Svenska Dagbladets ledarsida (av Benjamin Kazeff Silberstein) och på SvDs och Dagens Nyheters avdelningar för eftermälen (av Hans Tson Söderström, som själv betecknar sig som ”forskarkollega. trätobroder och jaktkamrat”.

Den respekten inför döden borde vi alla visa rakryggade människor, även sådana som inte delade just våra egna uppfattningar. För egen del har jag verkligen inga problem med Villys radikalism; jag gillar mycket hans hållningar och analyser.

Det var ett av de bärande skälen till att han inbjöds till det seminarium med gamla laboremiter jag startade med att nämna.

Det enda som förvånade mig den kvällen var att just Villy inte sa så mycket.

Varför förstod jag inte då, och Villy själv berättade inte.

Men nu förstår jag.

Jag känner förstås sorg men är ändå glad för att jag kan berätta lite om det som förenade oss genom åren. Mitt djupaste deltagande till Villys familj!

* * *

Det här sa jag, fast i lite friare form, vid minnesstunden i dag på Västmanland-Dala nation på S:t Larsgatan 13 i Uppsala. Också andra gamla laboremiter höll minnesanföranden: Peter Wallensteen och Lena Gonäs, Per Silenstam, Sverker Gustavsson och Carl Lindberg. För familjen talade Villys och Evas dotter Ylva.

Dess förinnan hade vi och många bekanta från 1960-talets Laboremus (plus en samtida meningsfrände, Olle Svenning, under det röda sextiotalet en av de ledande i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, sedan många år bosatt i Stockholm och skribent bland annat i Aftonbladet) deltagit i begravningsceremonin i Stillhetens kapell i Uppsala fredagen den 14 december. Officiant var Tone Tingsgård, och programmet innehöll inte något enda religiöst inslag. Tone läste själv ett par dikter: Olle SvenssonsAtt samla spillsäd” och Dan AnderssonsPaiso”. Dan Andersson förekom också i tonsatt form, Hootenanny Singers‘ ”Omkring tiggarn från Luossa”, men annars spelade Erik Lundberg, Leif Österlund och Jan Algander jazz med tonvikt på Duke Ellington-låtar (”Creole Love Call”, ”In a Mellow tone”, ”Black and Tan Fantasy”). Under defileringen blev det mer Ellington, och så slutade ceremonin, mycket välvalt, med Harry Warren‘s ”There Will Never Be Another You”.

Förhandling är inte liktydigt med förnedring

12 december 2018 0:31 | Politik | 2 kommentarer

Jag skrev en analys av de svårigheter Stefan Löfven skulle komma att ställas inför i de pågående regeringsförhandlingarna utan att i förväg ana hur rätt jag skulle komma att få.

Centerpartiet, för att ta det i sammanhanget mest intressanta partiet, det som många, däribland Löfven, har hoppats bli nyckeln till framgång, har i till och med större utsträckning än jag befarade visat sig kapabelt att, i det de låtsades vara förhandlingar, förnedra partiet de förde samtal om regeringsprogram med. Syftet var aldrig att ge och ta, hitta den balanspunkt som kunde stoppa de så kallade Sverigedemokraternas framgång. Syftet var i stället att skada Socialdemokraterna och för lång tid sätta vårt parti ur spel. Ett led i detta var också kravet att (S) måste lämna varje form av samarbete med Vänsterpartiet. Man kan ha många kritiska synpunkter på (V), men ett parti av det slag det var på Hilding Hagbergs tid är det ju inte.

Jag engagerade mig tidigt i socialdemokratin – har alltid sett mig själv som vänstersocialdemokrat – och jag har i samtliga val sen jag först fick rösträtt lagt min röst på Socialdemokraterna, inte ens någon gång låtit bli att rösta. Jag har skrivit ledare i socialdemokratisk dagspress och i nio år varit chefredaktör för partiorganet Aktuellt i politiken (s). Jag har varit kultursidesmedarbetare i och skrivit debattartiklar i de åtminstone förr ganska många socialdemokratiska dagstidningarna.

Allt det här har inte hindrat mig från att i unga dar sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker också till läshungriga bondmoror i mina gamla hemtrakter i det som numera är en del av Sundsvall, och när jag flyttade till Uppsala och sen fick jobb på Socialdemokraternas huvudkontor i Stockholm, blev jag i många år en trägen gäst på centerstämmorna och fick också mängder av personliga vänner bland centerpartisterna jag mötte.

Den här gamla bryggan mellan socialdemokrater och centerpartister, arbetare och bönder, finns fortfarande kvar lokalt här och var, även om Annie Lööf och gänget kring henne i realiteten har styrt Centern långt åt höger, åt det nyliberala hållet.

Det finns åtminstone en fortfarande levande centerledare, Olof Johansson, som kan användas som exempel på att Centerpartiet en gång mer var ett småfolksparti än ens ett utpräglat borgerligt parti. När Ingvar Carlsson i augusti 1995 offentliggjorde att han avsåg att avgå från statsministerposten, hade han redan meddelat sina avsikter till talmannen, min hustru Birgitta Dahl. Men att Birgitta och även jag sen blev inbjudna till en kräftskiva den 18 augusti på Harpsund hade nog inget att göra med hennes post i Riksdagen och min egen på partiexpeditionen – Ingvar var den som, när Olof Palme fortfarande levde och var statsminister, kontaktade Birgitta och föreslog att hon skulle väljas in i partiets VU och senare gjorde henne till miljöminister, till slut också Riksdagens talman.

Men när vi den 18 augusti 1995 av Ingvar Carlsson blev bjudna på kräftskiva på Harpsund, handlade det inte om att vi hade haft den ena eller den andra formella rollen. Vi som var inbjudna och sen satt i kvällssolen mot sjösidan var inte ditbjudna på grund av vår formella ställning i partiet eller Riksdagen eller något annat sådant. Vi var bjudna för att vi alla i något skede hade haft nära kontakt med Ingvar, och bland de inbjudna fanns följaktligen också medarbetare och sekreterare som han hade fått en särskild relation till.

Och så den egentliga poängen med den här berättelsen: Bland gästerna fanns också Olof Johansson.

Och det fanns ingen taktisk avsikt bakom den här inbjudan. Ingvar Carlsson och Olof Johansson gillade varann.

* * *

Jag vill inte Stefan Löfven något ont, men jag måste tillstå att jag drog en suck av lättnad när Annie Lööf visade sitt rätta ansikte. Hon och hennes nyliberala maktklick i Centerpartiet hann komma alldeles för långt i att idka utpressning mot Stefan Löfven och sen försöka kasta honom för vargarna.

Det här leder rimligen till att den socialdemokratiska regeringen måste avgå, men bättre det än att förnedra sig och förlora sin själ.

Motsatsen skulle ha lett till att socialdemokratin för överskådlig tid hade lämnat över sin klassiska roll till Vänsterpartiet.

Melodikrysset nummer 49 2018

8 december 2018 16:27 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 9 kommentarer

I dagens melodikryss fanns det bara en fråga, som jag inte kunde. ”Heartbreaker” (från 1983) har jag aldrig hört, och Pat Benatar känner jag över huvud taget inte till. Men nu har jag läst på lite: Hon heter egentligen Patricia i förnamn. Hennes efternamn kommer från hennes första man, men från början hette hon Andrzejewski, så rimligen har hon polskt påbrå.

BB King (1925-2015), för att ta en annan amerikan, har jag åtminstone varit nära att få höra live under ett besök i New York. Birgitta och jag hittade ett ställe i Manhattans nöjesdistrikt där han spelade, men vi hade andra i vårt sällskap som inte var trakterade, möjligen på grund av biljettpriset. Hur som helst: i dag hörde vi honom i ”Into the Night” (1985).

Vi kan ju hålla oss kvar i den amerikanska kultursfären genom att fortsätta med en Steven Spielberg-film. Fast ”Schindler’s List” (1993) utspelar sig ju inte i USA. Därifrån kommer, liksom Spieberg, John Williams som ansvarade för musiken i filmen, men Iszak Perlman som spelade har ju judisk bakgrund.

Nu hejdas ju inte musik av kulturgränser: Ett exempel är Alice Babs’ genombrott i filmen ”Swing it, magistern” (1940), visserligen med musik skriven av Kai Gullmar och text av Hasse Ekman, men märk årtalet och typen av musik!

Fast det dåtida musiklivet saknade inte stollar heller. Johnny Bode (1912-1983) är ett paradexempel. Han var nazisympatisör, arbetade bland annat i det tyskockuperade Norge – men efter kriget sökte han också sin lycka i DDR. Så det är kanske inte så märkligt att hans landsmän här i Sverige vände honom ryggen, hur bra han än sjöng till exempel ”Två solröda segel” och ”En herre i frack”.

Naturligtvis har det funnits både nazister och kommunister också i Sverige – i det förflutna fler än många i dag har klart för sig – men det faktum att till exempel Evert Taube redan i mitten av 1930-talet gillades av allt flera vittnar ju om att folk här gillade hans kulturellt mycket breda perspektiv. Ett exempel, publicerat 1935, är hans ”Möte i monsunen”, där fullriggaren Taifun har en framträdande roll.

Och operascenen är ju en plats, där musik från mycket olika tider och kulturer alltid har mixats. Ett mycket bra exempel är ”Madame Butterfly”, skriven 1903 av Giacomo Puccini.

Jag har inga problem med att kommersiell populärmusik, i dag ”On My Own” (2008) med (Andreas) Kleerup, görs på engelska, förutsatt att syftet är att nå publik också i andra länder.

Men jag gillar också att skivartister även språkligt vänder sig till sitt hemlands publik.

Ett exempel från dagens kryss är Marie Fredrikssons 1984 inspelade ”Ännu doftar kärlek” (med text av henne själv och musik av henne plus Lasse Lindbom) – fast i dag hörde vi en norsk inspelning.

I dag spelades ”För kärlekens skull” instrumentalt, men jag gillar Ted Gärdestad (som skrev musiken 1980) inte minst för att brodern Kenneth gjorde så många bra sångtexter på svenska.

Och när det gäller schlager hittar jag många guldkorn med Family Four (familjen Öst), i dag med Anna Öst som solist i ”Nicolina”.

Så allra sist en dubbelfråga, samtidigt en märklig anderseldemansk konstruktion. Till nöds kan man kanske se ett slags samband mellan de båda ingående frågorna: De handlar båda om boställen. Men svaren handlar om ganska olika saker. I det första fallet söks en färg, på ”En röd liten stuga”. I det andra fallet vill man veta var ”Björnen sover”: Jo, i sitt ide.

Men naturligtvis var det inte svårt för en gammal man som jag att klara svaren. ”En röd liten stuga” skrevs redan 1936, men folk i min ålder har hört den med till exempel Sven Olof Sandberg, Sven Ingvars, Gunnar Wiklund och Sten & Stanley. Och ”Björnen sover” sjöng vi redan i småskolan.

Crane, Roy: Buz Sawyer (= Buzz Cooper)

5 december 2018 0:20 | Politik, Serier | Inga kommentarer

Två äventyr med ”Buz Sawyer” (i Sverige tidigare kallad ”Buzz Cooper”) publiceras i Semics specialalbum 2018 av Agent X9. Jag minns inte just de här två avsnitten, men jag har med all säkerhet läst ”Buzz Cooper” tidigare. Det kan till exempel ha skett i gamla Stockholms-Tidningen, som mina föräldrar prenumererade på på den tiden då den hade sidor på estniska, eller senare när den blev socialdemokratisk och jag regelbundet läste tidningen. Den gick också i Seriemagasinet 1973-1990.

Hur som helst – den här serien, text såväl som bild, var ett verk av Roy Crane, men när Crane gjorde just de här båda avsnitten, i Sverige kallade ”Heroinsmugglarna” och ”Den giftiga djungeln”, vet jag lika lite som när och var de först publicerades på svenska.

Roy Crane skapade Buz Sawyer/Buzz Cooper 1943, men många av äventyren utspelar sig under kalla kriget. De här återpublicerade avsnitten har dock ingen särskilt tydlig sådan tendens. ”Heroinsmugglarna” handlar förstås om spridning av droger – men i avsnittets inledning sägs att heroin smugglas och sprids som ett vapen i kalla kriget, och i ”Den giftiga djungeln”, som har handlingen förlagd till Filippinerna, förgiftas en amerikansk underrättelseagent. I båda fallen får Sawyer/Cooper i uppdrag att sköta utredningarna.

Men i allt väsentligt är det i båda fallen fråga om ganska normala serieäventyr.

För att hitta de ansvariga bakom heroinsmugglingen spelar Buz/Buzz rollen av lite naiv sjöman, och med till Hong Kong följer då även hans hustru. Där får han av ett par lokalt verksamma i underrättelsetjänsten tips om att kolla ett skrädderi. Där blir han ombedd att frakta kläder till skräddarens kusin i Japan och blir som tack för besväret lovad nya egna plagg, vilket gör att han slår till. I en ficka i den gamla kavajen hittar skräddaren dock en lapp med namnen på de två personer som har gett den amerikanske agenten i uppdrag att gå till just det här skrädderiet, och skräddaren förstår då, att Cooper/Sawyer är där i andra avsikter än att beställa kläder. Så han söver agenten med en spruta i axeln och förklarar sticket med att han stack en synål fel. Två amerikanska sjömän lyckas dock rädda honom ur den rickshaw han är på väg att fraktas bort med. Han hamnar så småningom i en fyllefinka, där hans hustru Christy till slut hittar honom och får ut honom genom att avslöja att han arbetar för underrättelseväsendet.

Jag ska inte berätta hela historien, men jag måste i alla fall berätta, att Christy Cooper sen används som pivatspanare och att hon, efter att också ha blivit avslöjad och svävat i livsfara, spelar en avgörande roll för upplösningen och också bli belönad.

I den andra historien, ”Den giftiga djungeln”, är Paul Casa, som arbetar för den amerikanska underrättelsetjänsten, på väg att avlägga en rapport och skickar den till posten med en båt. Tillbaka vid hotellet blir han för andra gången antastad av en blomsterförsäljare som, när han åter avböjer, sticker blombuketten framför hans ansikte och säger ”Men lukta”. Ansiktet bränner, och han kan inte se, och då förs han nedsövd bort av blomsterförsäljaren och en medhjälpare. Därefter gnids hans bara bröst in med hjälp av barken på ett träd och han blir blir förlamad. Under tiden bordas och rånas postbåten.

Samtidigt hittas amerikanen död, med utslag i ansiktet och bröstet.

I Washington, USA, får Buz Sawyer/Buzz Cooper ett nytt uppdrag, att åka till Filippinerna och undersöka, vad som ligger bakom agentens egendomliga död. Av lokal polis i Manilla får han höra också historien om den rånade postbåten, så han beger sig till Bongolo och låtsas vara amerikansk filmare. Men sen börjar det hända märkliga saker: en förgiftad – utbytt visar det sig – blombukett, en knuff ner i havet där det finns giftiga sjöborrar, en inställsam dam som vill filma… Han träffar också författaren till två böcker om tropiska giftväxter, Dr Seed.

Dennes trädgård visar sig innehålla växter med livsfarliga egenskaper, och på den punkten är det här avsnittet verkligen originellt. Den här trädgården innehåller inte bara jättelika insektsätande växter. Här finns också växter som är livsfarliga för människor och därför måste skötas av personal med heltäckande skyddsdräkter, blommor som äter fåglar – det ena värre än det andra. I den här trädgården blir Buz/Buzz och en medhjälpare fångade – den senare dör och han själv kedjad och inlåst. Ändå lyckas han till slut hitta en underjordisk flyktväg ut, full av faror av ett slag som är svåra att föreställa sig.

Till slut får mannen med trädgården sitt slut – hur får ni själva läsa. Medan dvärgen, som har varit i hans tjänst och hans mor (som förde Buzz/Buz dit) har lockats att gå över till agentens sida – denne har inte bara varit vänlig utan också lockat med en karriär i den amerikanska underhållningsvärlden.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^