Sommar i P1 med Anna Throne-Holst

5 juli 2018 1:10 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | 2 kommentarer

Dagens Sommar-värd, Anna Throne-Holst, talar en utmärkt svenska, trots att hon mycket länge har varit verksam i USA, har en amerikans mor och en far, född i Norge, förre direktören för Marabou Johan Throne-Holst.

I sitt ”Sommar” nämner dottern, att pappan hörde hemma i socialliberala Venstre. Om dottern vet vi att hon har arbetat mycket aktivt, även kandiderat, för de amerikanska Demokraterna, men vad det exakt betyder i form av placering på den svenska höger-vänsterskalan är inte alldeles solklart. (Fast i dag har vi ju samma problem när det gäller positioneringen av en rad socialdemokratiska politiker i *Sverige.)

Hur som helst nämner hon med respekt och uppskattning den politik på det sociala området som har förts i Sverige och har själv under sin tid som demokratisk lokalpolitiker lyckats genomföra reformer, som vänstersinnade svenskar finner progressiva. Hon nämner med uppskattning Jan Eliasson, säkert främst för hans arbete i FN, men på hemmaplan var han ju också en rakryggad socialdemokratisk politiker. Hon nämner också med respekt Bernie Sanders.

Hon är uppenbart liksom jag själv mycket engagerad i jämställdhetsfrågor, men det är ju många liberaler också på sitt sätt. Hon är även internationellt engagerad – har arbetat för FN i Kongo.

Det som får mig att känna politisk sympati för henne är egentligen mest en rent privat handling. Hon har tre biologiska barn, men under en tid då hon arbetade med ett skolprojekt, Playground School i New York, tog hon hand om en afroamerikansk tjej, Karess, med en besvärlig familjebakgrund, och när den här tjejen också skulle placeras på en vårdinstitution, adopterade hon helt sonika flickan.

Själv kandiderade hon i förra amerikanska kongressvalet, kampanjade också för Hilary Clinton. Till Clintons och de demokratiska kampanjarbetarnas stora chock vann i stället Donald Trump. Inte heller hon själv blev förresten vald till den post hon kandiderade för.

Och Anna Throne-Holst råkade ut för att bli beskylld för att själv ha legat med Donald Trump, kanske för att hon är frånskild från sin förutvarande man.

Men det fanns också de som såg hennes goda sidor och kapacitet, och hon fick snabbt ett erbjudande om att bli VD för Svensk-amerikanska handelskammaren i New York. I den nya rollen tycks hon aktivt försvara den svenska modellen, även, och då i polemik mot företrädare för näringslivet, dess politiska innehåll.

Hennes musikval i ”Sommar” är i vissa avseenden svenskt men hon spelar också låtar från länder där hon har varit under delar av sitt liv.

Alltså får vi höra Mando Diao i ”Strövtåg i hembygden” och TaubesÄnglamark med Lisa Nilsson.

Den låt vi känner som ”Gröna små äpplen” får vi höra i en engelskspråkig version, ”Little Green Apples”.

Men hon börjar med George Harrison och ”My Sweet Lord”, på vilken följer ”La vie en rose” med Édith Piaf – hon gick själv i Franska skolan och lärde sig bra franska. Och bland dem hon spelar finns till exempel Barry White, Diana Ross plus en rad artister som många radiolyssnare nog grubblade över vilka de var.

Sommar i P1 med Kent Wisti

4 juli 2018 0:28 | Konst & museum, Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag gillar de samhällskommenterande teckningar Kent Wisti tidigare publicerade i Aftonbladet, numera gör för Dagens Nyheter.

Teckningarna har hela tiden vittnat om att han är konstnärligt bildad; däremot tog det lång tid innan jag fick klart för mig att han också är präst. Men även om jag själv inte har någon religiös tro, reagerade jag inte alls negativt, när han i dagens ”Sommar” kom in på det religiösa spåret – hans sommarprogram skulle, sa han själv, handla om kärlek, död, brännvin och Jesus, och inte i något av dessa fall hade han dogmatiska åsikter.

För hans del var den första förälskelsen den till en skolfröken.

Han berättade också om en vän som bara hann bli 37 år gammal.

Han berättar om sina egna rötter i det svenskspråkiga Österbotten i Finland, där morfars farmor övergavs av fadern till det barn hon väntade men bildade par med en finne, vars efternamn han själv bär. Till den här mytologiska miljön i vårt grannland åker han själv varje sommar.

Sin tro beskriver han som hopp och längtan, livet som en balansakt mellan kärleken och döden. Och en del av det han säger, som att det inte är gott för människan att vara ensam, kan ju också vi icke-troende instämma i.

Det intressanta med hans tro är att den är självförvärvad – hans far var inte troende, däremot – vilket också är intressant – socialdemokrat. Han verkade själv dela pappans slutsats, att alla fick det bättre under Tage Erlanders tid.

Den här prästen, alltså Wisti, chockerade vidare säkert många traditionella kristna genom att i sitt sommarprogram både svära och säga ord med anknytning till sex.

Kent Wistis val av skivor vittnade om ett ganska avancerat förhållande till populärmusik.

Han öppnade med att spela Leonard CohensTa min vals”, tolkad av Ebba Forsberg, och sen följde, för att nämna några av de svenska artisterna, Bo Sundström
, Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Jan Hammarlund (som jag har gjort musikprogram tillsammans med) och Ulf Lundell.

Men han spelade också musik som jag aldrig hade hört och gärna hade velat ha en presentation av när jag fortfarande hade den i minnet.

Sommar i P1 med David Eberhard

3 juli 2018 1:27 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Jag förstår över huvud taget inte varför psykiatern David Eberhard fick göra måndagens ”Sommar” i P1.

Det kan till att börja med inte ha att göra med hans personliga historia. Känner ni till exempel förtroende för en psykiater som på sin meritlista har äktenskap med fyra olika kvinnor och med dem har fått, om jag räknade rätt, sammanlagt nio barn. Och fick vi egentligen veta just någonting om de här kvinnorna och de barn han som är deras far sa sig älska?

Jag har ganska lätt för att acceptera människor som har åsikter som avviker från mina egna, men Eberhard luftade åsikter och en människosyn, som jag fann rent stötande. Välfärdsstaten har inte längre någon funktion i dagens samhälle – vi behöver inte längre trygghetssystemen. Fast överläkaren har väl kanske inte så mycket kontakt med de allt fler utsatta i dagens samhälle. Och han leds av övertygelsen att vi måste kämpa för vår överlevnad. Själv har han det vad jag förstår ganska hyggligt ställt.

Pengar har han också tjänat på böcker om ”trygghetsnarkomaner” och till exempel lättkränkta.

För min del skulle jag rekommendera den här mannen något slags bred terapeutisk behandling, till exempel möten med samhällets allt fler obemedlade.

Min reaktion på hans sommarprat färgade möjligen av sig också på min förmåga att ta till mig den musik han spelade.

Visst känner även jag till Mott the Hoople, Peter Gabriel, Avicii, The Ark, Eminem, Led Zeppelin, Robbie Williams och Magnus Carlsson, men i dag fick deras musik mig bara att tänka på David Eberhart dansande med alla sina damer.

Sommar i P1 med Ahmed Abdirahman

2 juli 2018 1:42 | Handel, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har, liksom Ahmed Abdirahman, personlig erfarenhet av hur det är att komma till ett helt nytt land och lyckas med livet där, bland annat i skolan, trots att man till att börja med inte kan ett ord av det nya landets språk. Men det finns också viktiga skillnader mellan oss och de förutsättningar vi har. Jag är estländare, blond och blåögd, och smälte snart in i min nya omgivning. Abidrahman avviker i en rad avseenden – hudfärg, hår, kulturell och religiös bakgrund (han och hans familj var muslimer) – mot det som utmärker normalsvenskar.

Vi lärde oss båda tidigt (han var drygt tio år, jag själv sju) det nya landets språk, båda för att kunna hjälpa våra föräldrar, och lyckades väl i skolan. Ändå har vi dragit ganska olika slutsatser av våra erfarenheter och socialt och troligen också politiskt gjort mycket olika val. Jag är präglad av det klassamhälle jag växte upp i, medan han bannar dem som, i motsats till honom själv som också växte upp i Tensta, inte själva försöker styra in sina liv på rätt spår – honom kallade de som levde ett för Tensta mer vanligt liv för Ahmed Svensson.

Denne Ahmed Svensson har lyckats väl i livet och är numera välavlönad medarbetare i Stockholms handelskammare.

Nej, jag försöker varken vara ironisk eller ens kritisk – jag unnar honom att, i motsats till flertalet med hans bakgrund och odds, lyckas väl i livet.

Dessutom är mycket av det han berättar om sin livshistoria, allt från familjens flykt från Mogadishu i Eritrea till mötena under en resa till New York och senare en ganska lång USA-vistelse, intressant.

Ahmeds mamma ville tillsammans med honom och hans syskon ta sig till pappan, som fanns i Sverige och som Ahmed alltså knappt hade träffat. De kom också i väg – åkte i timmar i lastbil – men måste lämna yngsta syskonet, en halvbror, kvar i Eritrea. De var ju inte ensamma om att via Etiopien försöka ta sig vidare till Europa, i deras fall Sverige, och flyktingarna jagades av beväpnade rövare, som ville lägga beslag på allt värdefullt.

Till slut nådde de ändå flygplatsen i Addis Abeba, och efter tre dars väntan fick de visa och biljetter till Sverige. Där träffade han, vid elva års ålder, äntligen sin pappa.

Unge Ahmed lyckades med den integrationsprocess jag redan har berättat om, och eftersom han klarade sig så bra, inbjöds han att i New York 2006 hålla ett föredrag om sin bakgrund och sina upplevelser. Då hade han ännu inte ens tagit studenten.

Hans värd under USA-vistelsen var den rika och excentriska Mrs Ross, miljardär bosatt på Manhattan, och hon förde in honom i en för killar i hans ålder och med hans bakgrund helt ny värld. Väggarna hade hyllor fyllda med böcker. Tjänstefolk passade upp honom och serverade middag, men han hade problem med att använda kniv och gaffel – var van att äta med handen – och inte heller drack han, eftersom han var muslim, vin. Nämnas kan också att värdinnan hade åtta hundar och ägde ett hus vid havet.

Likväl inbjöds han genast att komma tillbaka till USA för en längre period, och efter att ha varit hemma i Tensta och tagit studentexamen åkte han tillbaka till New York, nu för en längre period.

Om livet i New York – jag kan inte riktigt placera det i tid – berättar han ganska roande saker. Bland annat träffade han i den miljö han hade hamnat i en mängd kända människor, som han inte hade en aning om vilka de var, till exempel Steven Spielberg. Och när en äldre man vid en middag frågade honom om Sverige och han frågade denne om vem han var och mannen presenterade sig själv som Paul McCartney, vilket inte sa Abdirahman någonting, försökte McCartney precisera vem han var genom att lägga till att han hade varit med i The Beatles. Då frågade Abdirahman till övriga närvarandes stora munterhet: ”Vilka är The Beatles?”.

Bland de låtar Ahmed Abdirahman spelar finns mycket riktigt Beatles’ insjungning av McCartneys ”The Long And Winding Road”.

Vi får också höra på Elton John, Rihanna (”American Oxygen”), Laleh med ”En stund på jorden”, Timbuktu (”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”) och sist ”Sverige” med Kent.

Själv är jag kapabel att ta reda på vad som spelas i ”Sommar” – det publiceras också av Sveriges Radio på deras hemsida – men förstår inte de programansvariga, att det nya ofoget att sommarpratarna inte längre nämner vad de just har spelat, inte precis befrämjar att lyssnarna vidgar sin kunskap om musik?

Sommar i P1 med Eva Rydberg

1 juli 2018 0:39 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 3 kommentarer

Under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) publicerade tidskriften personporträtt inte bara av socialdemokratiska politiker utan också av kända personer med partiet närstående värderingar. En av dem var Nils Poppe, som Eva Rydberg samarbetade med och tog över Fredriksdalsteatern efter.

Vi på redaktionen hade fått indikationer om att också Rydberg stod oss nära och gav därför en mycket rutinerad journalist, Sussie Bjuvstedt, i uppdrag att intervjua Rydberg. Hon gjorde jobbet men meddelade, när hon levererade manus, att Rydberg inte ville framträda som sosse. Det visade sig sen att KDS-ledaren Alf Svensson hade lyckats övertala Rydberg att stödja hans parti, bland annat kampanja för partiet i en valrörelse.

Hur hon senare har röstat har jag ingen aning om, och jag vet egentligen inte heller varför den här briljanta artisten med rötter i arbetarklass i Malmö i stället valde KDS. I sitt ”Sommar” i dag redde hon aldrig ut det här, knappast för att det var någon obehaglig sak utan för att hon i den mycket detaljrika redogörelsen för sitt liv helt enkelt inte hann så långt fram i tiden.

Som mångsidigt begåvade men formellt mycket lite utbildade människor med rötter i arbetarklassen testade hon olika mål hon skulle kunna tänkas nå till exempel inom kultursektorn. Hon testade dans, teater, revy och annat och lät sig inte nedslås av motgångar utan började om på ny kula. Bland de samlingspunkter som naturligt hörde hemma i den arbetarmiljö som var hennes fanns helt självklart Folkets park och Folkets hus, och tidningen Arbetet skrev om henne. Men hon prövade också sina vingar till exempel i København och i Knäpp upp-tältet, där hon, på scen, upplevde sitt livs första fylla.

Den redovisning hon ger av sitt liv (så långt hon nu hinner) är detaljrik men hela tiden intressant, fast mina läsare kan ju själva lyssna på hennes Sommar på nätet.

Musikvalet i programmet har till stor del skånskt tema, och det mesta hon spelar är välvalt och passar i hennes ”Sommar”.

Att Nils Poppe finns med även i musikdelen är närmast självklart, men jag slås också av att så många av de artister hon spelar är kända vänstersympatisörer i vid mening: Nisse Hellberg, Mikael Wiehe, Hans Alfredson och faktiskt Charlie Chaplin.

Själv lyssnar jag, om vi håller oss till hennes musikval, gärna även på Povel Ramel, Gunwer Bergkvist, Siw Malmkvist, Östen Warnerbring (förstås hans hyllning till Skåne och Piraten i ”Kivikspolkan”) och så Fred Astaire.

Och det var kul att hon avslutade med sin egen ”Himmelen”.

Melodikrysset nummer 26 2018

30 juni 2018 17:58 | Deckare, Film, Mat & dryck, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har, när det gäller kroppsliga besvär, rent ut sagt haft ett helvete under den senaste tiden. Jag har nästan konstant varit kissnödig – för ett par dar sen måste jag åtta gånger i rad störta i väg till toaletten – och då och då, ofta vid olämpliga tillfällen, har jag läckt och behövt byta byxor dagligen. Det här har lett till att jag helst inte har lämnat tomten, och ännu mindre har jag vågat åka buss in till Uppsala.

Jag nämner det här därför att jag själv har lyckats lösa problemet. Under det att jag plågades av det här, har jag förstås grubblat över vad som har drabbat mig, alltså utöver de många andra kroppsliga besvär som också plågar mig och som jag tar olika mediciner för att mota. Och plötsligt kom jag på svaret: Bland de mediciner jag sen länge tar en tablett av varje morgon finns det urindrivande medlet Furix, men nyligen ville min läkare på hjärtkliniken att jag skulle dubbla intaget till två tabletter, och helt uppenbart är det den här dosen jag inte tål.

Så jag gick alltså tillbaka till entablettsdosen, och si – det här hjälpte med detsamma. Jag kunde gå den ganska långa vägen till apoteket (för att köpa nya sprutspetsar) och sen på hemvägen helghandla på Coop utan att plågas av att ständigt vara kissnödig.

Så plötsligt blev livet ljust igen. Den unga damen i Coops kassa gav mig beröm för något, och när jag då i riktning mot kön bakom mig ursäktade mig för att det för mig, gamle man, gick lite långsamt, kom mannen som stod närmast bakom mig fram till mig när jag packade varor och sa några uppmuntrande ord plus att vi faktiskt hade ett par saker gemensamt: dels handlade även han på Coop, dels hade vi setts på OD-tillställningar hemma i Uppsala.

Vid det här laget är jag helt övertygad om att jag gjorde rätt, när jag gick tillbaka till den Furix-dos jag nu har tillämpat länge, och jag tänker hålla fast vid det, vad än min hjärtläkare säger.

Dagens kryss tyckte jag på det hela taget var lätt att lösa, kanske för att det innehöll så mycket musik som gamla gubbar som jag har haft möjlighet att lyssna på.

Den enda fråga jag egentligen fick jobba lite med var trippelfrågan om ett TV 4-program – jag brukar nämligen inte se på ” mycket bättre”. Det artistpar Anders Eldeman ville ha identifierade var Ison och Fille, som var med 2015, men eftersom jag åtminstone känner till dem, klarade jag deras namn. Men vem hade skrivit låten de framförde, ”Tänd ett ljus”? Jo, Niklas Strömstedt.

Vikingarna förekom två gånger.

Först instrumentalt i ”Lilla vackra Anna”. Den kom till redan 1824, men den som framför allt gjorde den känd 1955, var Alf Prøysen. Under mina år som Socialdemokraternas nordiske sekreterare finkammade jag skivbutikerna i Oslo på allt de hade med Prøysen, men han var förr lika känd i Sverige som i hemlandet Norge, både för skivor och för sina barnböcker. Han sjöng också in mycket på svenska, bland annat den i dag spelade låten, och ”Lilla vackra Anna” fanns bland de skivor Birgittas dotter Anna hade med sig till sitt andra hem.

Vikingarna spelade också in ”Till mitt eget blue Hawaii”, men det var inte deras version Eldeman spelade utan en med Gubbstrutt med Gunnel, som jag inte minns att jag någonsin har hört. För en yngre generation kan det vara kul att få höra hur stor hawaiimusiken en gång var också i Sverige – den ledande artisten i genren hette för övrigt Yngve Stoor. Och då kan jag ju passa på att berätta, att jag själv just nu läser en deckare med Hawaii som miljö, ”Huset som saknade nyckel” av Earl Derr Biggers.

Nå, jag är en person med stor spännvidd i mitt musiklyssnande, som också innefattar ganska unga artister.

Jag hade för all del tidigare inte hört just ”Undanflykter”, men visst känner jag till Molly Sandén.

Ola Salo har jag hört live, däremot inte Kent, i dag med ”Andromeda”, och jag har dem i min skivsamling. Men Kent har ju lagt av, så jag lär aldrig få höra dem live.

Jag framhärdar i att lyssna på Melodifestivalen och Eurovision Song Contest trots att allt mindre där innehåller bidrag som har utsikter att bli evergreens.

Men som tur är spelade Eldeman i dag två låtar, som har utsikter att bli hågkomna också framöver.

Den första var ”En dag”, Tommy Nilssons bidrag 1984.

Den andra, ”Lyssna till ditt hjärta” sjöngs 2001 av Friends, det vill säga Nina (Inhammar) och Kim (Kärnfalk). Men jag tror att det var en av upphovsmännen, Alexander Bard, som borde få credit.

I min stora skivsamling finns plattor med Lena Willemark, en del soloplattor, en del där hon ingår i olika artistkonstellationer. Jag har också hört henne live i vårt fina konserthus i Uppsala. I dag fick vi exempel på att hon också sjunger sånger från Älvdalen – hon behärskar och sjunger också på den mycket särpräglade dialekt som talas där.

Då är det tre frågor kvar med anknytning till film.

Många känner till Roger Moore på grund av hans roll som agent 007, men redan tidigare har han haft den ledande rollen i TV-serien ”Helgonet” från tidigt 1960-tal.

Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” från 1873 är en pärla bland klassiska äventyrsberättelser. Själv tyckte jag också att filmatiseringen 1956 med David Niven i rollen som Phileas Fogg blev bra, och jag minns fortfarande musiktemat. Det här var inget svårt, men Eldemans fråga var lite konstigt konstruerad: Han ville ha första siffran i titeln, det vill säga åtta, men ska vi ta det med bokstäver, blir ju titelsiffran egentligen åttio.

Kai Gullmars (egentligen Gurli Bergströms) ”Uti Rio, Rio de Janeiro”, i dag exekverad av Roland Cedermark, blev förvisso en schlagersuccé, men den skrevs för och blev känd genom filmen ”På kryss med Albertina” (1924).

Dagens Evert Taube har jag sparat till sist. Vi fick höra hans ”Linnéa”, också från 1924. I handlingen nämns – för att citera Eldeman – en ”vattensamling”, nämligen Atlanten. Själv har jag allt av Taube på skivor och i sångböcker, så jag kan väl bjuda läsarna på texten och ge skivtips:

”Linnéa” är en enkel och vacker kärleksförklaring:

Linnéa

Text & musik: Evert Taube, 1924

Jag har skrivit till min flicka, jag har skrivit till min vän,
jag fick svar den nittonde i denna månad,
jag har smyckat hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

Hennes namn det är det vackraste som jag beskriva kan,
ty Linnéa är det skönaste på jorden.
Det som blomsterkonungen inunder höga granar fann,
något skönare jag ej beskriva kan.

Men den flicka som är trogen den hon en gång lovat har,
har väl makt med både vindar och med väder,
när man tager fram porträttet man i kistelärkan har,
ja, då märker man att ingen är så rar.

Och det lockar och det viskar och det hugger och det drar
när man ser på bilden av sin svenska flicka,
den som ständigt är iland och hos sin älskling vara kan,
vet ej hur det känns ombord för en sjöman.

Men från Baltimore till Vinga gick vår resa som en dans,
jag får hoppas att min flicka varit trogen,
fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön
och en sjöman kan bli lurad på sin lön.

I min stuga uti Bohuslän jag väntar på min vän,
jag har lovat henne giftermål och trohet,
jag har prydit hennes kammare med blommor och med grönt,
och på väggen hänger tavlorna så skönt.

(HMV X 2017,1924)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i form av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades in av Taube.

Sommar i P1 med Mark Levengood

28 juni 2018 22:28 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I sitt ”Sommar” berättade Mark Levengood ett barndomsminne, som berörde mig djupt: När han var en liten prins och skulle fylla sex, fick han frågan vad han ville ha som födelsedagspresent och önskade sig då en docka. Alla nickade vänligt, men inte fick han någon docka. I stället fick han en lastbil, och eftersom han inte ville göra de vuxna ledsna, var det bara att tacka och ta emot, men inte lekte han med den där lastbilen.

När jag själv var sju år gammal och var inhyst i ett flyktingläger i Flickskolans aula i Härnösand, skänkte snälla svenskar kläder och leksaker till de estniska flyktingar som fanns där och hade förlorat allt. När de skänkta leksakerna till slut nådde mig, fanns där nästan inget kvar som jag ville ha, men jag hittade en docka som jag tyckte var fin. Den borde jag inte ha valt – nästan med det samma började en mängd vuxna män i förläggningen tråka mig för att jag som var pojke lekte med dockor. Och trots att jag då inte längre kunde byta till någon ny leksak, tvingades jag lämna ifrån mig dockan till ett annat flyktingbarn, givetvis en flicka.

Mark Levengoods historia i ”Sommar” ingår i en berättelse om att han, som ju är homosexuell, redan tidigt upptäckte sin läggning.

I mitt fall hade mitt val inget med något sådant att göra – jag har varken som barn eller senare som tonåring och vuxen känt någon dragning till personer av mitt eget kön.

Men Levengoods besvikelse förstår jag. Och min egen dotter har fått även så kallade pojkleksaker av mig.

Levengood gav i dagens ”Sommar” en hel rad exempel på hur hans familjeomgivning gjorde sitt yttersta för att ge honom en pojkidentitet. Jag tänker inte återberätta alla historier om detta, men jag skrev ner några formuleringar värda att återge: ”Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer”, sa hans mormor. Och en annan person förklarade: ”Och så finns det homosexuella, men dem har vi inte i Finland.”

Mark Levengood levererade också två längre berättelser, som delvis hörde ihop.

När han och sambon Jonas Gardell behövde kunna använda bil, tog han på sig att vara den som skulle ta körkort. Han insåg snart att det aldrig skulle bli något körkort, om hans körförmåga skulle testas i stockholmstrafiken, så han åkte till Mora för att avlägga körkortsprov. Till sin egen häpnad lyckades han också med att klara provet.

Men aspiranten var ju en mycket känd person, och alla på orten visste att han var i Mora och varför. Bland dem som visste fanns ett par unga nynazister, som hatade homosexuella och därför helt sonika kidnappade honom för att banka synden ur kroppen på honom. Ett av deras argument var att såna som han inte borde ha lov att skaffa barn.

Därför misshandlade de honom nästan till döds – det hjälpte inte att försöka rymma. Möjligen dämpades de av medföljande tjejer, som tyckte att de gick för långt. Så till slut kom han undan med livet i behåll men svårt demolerad i ansiktet – sprickan i överläppen förenade munnen med näsan.

Till slut lyckades han tillkalla polishjälp, och polisen skjutsade honom trots hans protester till sjukhuset, där han blev hoplappad.

Men det som hade hänt blev på nolltid känt i Mora, och den planerade festen på körskolan för den nye körkortsinnehavaren ställdes in.

Hos polisen kunde han snabbt peka ut killarna som hade misshandlat honom, och de fick, även om de blånekade, fyra respektive ett år i fängelse. De fick också betala böter, vilka Levengood skänkte vidare till gaypolisernas organisation.

Mot slutet i sitt ”Sommar” berättade Levengood att han hade hört att en av de misshandlande killarna hade ångrat sig, och då var han, offret, genast beredd att förlåta. Och kontentan av alltihop var att han sedan aldrig har känt sig rädd.

När det gäller Levengoods musikval var jag mest överraskad över att det nästan kändes banalt – lite avvikande var bara Malena Ernmans tolkning av ”Ombra Mai Fu” ur händeloperan ”Xerxes”. Kul var det också att få höra ”Pessimistkonsulten” med Östen med resten.

Ett par musikalmelodier hämtade ur ”Mary Poppins” och ”Peter Pan” samt Lisa NilssonsVem” är också värda att nämnas.

Men självfallet fanns också Jonas Gardell i spellistan.

Sommar i P1 med Marie och Gustav Mandelmann

27 juni 2018 23:09 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Dagens ”Sommar” i P1 var originellt redan genom att ha två värdar med samma efternamn. Själv förstod jag redan innan jag började lyssna, att de sannolikt var gifta med varann, gissade också att hans efternamn var judiskt. Men jag kände inte alls tidigare till dem.

Programmet gjordes mycket riktigt av två personer, gifta med varann men med olika rötter. Båda visade sig ha ett barndomstrauma bland sina tidiga minnen – vi talar nu om en tid då de inte hade träffats och inte kände varann.

Hon berättade om den där gången då hon var åtta år och gick på landsvägen tillsammans med fyraåriga lillasystern Susanne, som hon höll i handen. Sen slet sig lillasystern loss, blev påkörd av en bil och dog.

Han berättade att hans judiske pappa mörkade sin familjehistoria för honom men till slut, när sonen var tillräckligt gammal för att förstå, berättade sin och sin familjs historia, fast bara en enda gång. Det var först nu han fick full kännedom om faderns och därmed även sitt eget judiska arv.

Det ledde till att han gjorde en resa till Israel för att söka anförvanter. Bland annat träffade han en man som var nästan en kopia av hans far och som visade sig vara hans farbror.

Det här är en historia som på två sätt berör också mig. Dels har jag under tidigt sextiotal besökt Israel – jag förstår judarnas önskan att få återupprätta sitt historiska hem, även om också jag hör till dem som inte accepterar deras expansionism och övergrepp mot palestinierna. Dels har också jag sökt mina rötter, i mitt fall i det mer näraliggande Estland.

Men det var inte de här traumatiska upplevelserna som förde samman och gjorde ett par av Marie och Gustav Mandelmann. Trots att Gustav studerade på Karolinska, lockades han mer av estetisk utbildning och verksamhet, och det var i en konstskola han träffade Marie. De ville förlova sig efter två veckors bekantskap.

Jag vet ju inget om deras privata förhållande, men ibland varar den här typen av band hela livet. De här två gjorde också ett gröna vågen-färgat val: köpte och flyttade till en gård i Skåne och blev trots många misstag kvar där.

Det här paret lyckas väl med att tillsammans redovisa sitt livs historia, även om man mot slutet märker att det har gått lite för fort för att fylla ut hela programtiden.

Samspelet dem emellan illustreras också av att de själva, tillsammans eller ensamma, gör en del av musikinslagen i programmet; de gör det dessutom väl. Tillsammans sjunger de Bob DylansMen bara om min älskade väntar” och Barbro HörbergsMed ögon känsliga för grönt”, och Gustav Mandelmann hör vi i hans egen ”Se Marie, Marie”.

Mer Dylan, fast nu i Dorris Hendersons och John Renbourns tappning, blir det i ”Mr Tambourine Man”.

I min stora skivsamling finns både plattor från Israel och amerikanska skivor med judiska artister och klezmermusik och sånger framförda på jiddish, men här skulle jag gärna ha sett introduktioner till det som spelades: ”El Hatzipor” med Avishai Cohen, ”Ikh Shtey Under a Bokserboym” med The Klezmatics & Chava Alberstein, ”Moby” med Megalodon Collective och ”Doctor, Is My Sugar Mishuge” med Freilach Express.

Och så avslutas musikdelen av programmet av Lena Jonsson med ”Brakpolskan”.

Sommar i P1 med Mouna Esmaeilzadeh

27 juni 2018 0:54 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Mouna Esmaeilzadeh är född i Iran men lämnade landet tillsammans med föräldrarna som båda var regimmotståndare och revolutionärer, när ayatollorna hade tagit över. I sitt ”Sommar” i dag berättade hon om de förföljelser som drabbade föräldrarna, vilket ändade i att familjen via bergen i nordväst lyckades fly landet och då först hamnade i Turkiet.

Det var vinter och treåriga Mouna höll på att råka riktigt illa ut, verkade faktiskt ha dött, men räddades till livet. Något av ett mirakel hade inträffat.

Den här familjen fortsatte sen till Sverige, och det är här den, som det visade sig, mångsidigt och högt begåvade flickan växte upp och fick sin utbildning. Hon ville bli läkare och studerade på Karolinska. Sen har hon framgångsrikt breddat sitt kunnande till nya områden – hon har alltid ropat efter kunskap och sedan vidgat sitt kunskapsfält.

Under tjänstgöring på Åland fick hon hand om en cancersjuk man, vars liv inte längre gick att rädda, vilket gjorde henne förtvivlad och ursinnig: om han hade blivit undersökt i tid, hade man framgångsrikt kunnat ingripa. Och så här var det för många och på många områden.

Så långt, liksom självfallet i fråga om det hon berättade om det iranska prästväldets brutalitet, känner jag stark sympati för henne.

Men det finns en sida hos henne som jag har svårare för, ett slags blind tro på vetenskapens möjligheter att lösa alla problem i världen.

Jag är själv inte det minsta religiös. Däremot har ett långt livs erfarenheter lärt mig att det faktum att människor ibland begår ödesdigra misstag gör att man måste undvika att använda teknik, som kan ända i katastrofer.

Esmaeilzadeh verkar tro att man med teknikens och vetenskapens hjälp kan lösa de flesta av de problem som plågar jorden och människorna på vår planet. Hon tror också att det ligger inom möjligheternas gränser, att människorna på vår planet kommer att kunna bli 150 år gamla.

Hon vill ha robotar som sköter saker åt oss, bilar som styrs med hjärnan, artificiell intelligens som starkt förbättrar hjärnans kapacitet.

Men det finns ett problem med det här: De som styr en sådan värld är kanske inte de altruistiska och välvilliga människor hon föreställer sig. De behöver inte vara just ayatollor utan kan vara styrda av maktlystnad och girighet.

Som Peter Dalle en gång sa i ”Lorry”: ”Tänkte inte på det.”

Och har Esmaeilzadeh själv funderat på hur många människor den här planeten skulle kunna härbärgera? Mänskligheten skulle ju inte upphöra att som alltid tidigare föröka sig.

Mouna Ezmaeilzadeh spelade ganska mycket och varierad musik.

Allt hon spelade var jag naturligtvis inte bekant med, men i programmet fanns mycket som mina öron är bekanta med sen tidigare: ”Ave Maria”, här med Bjarte Engeset och Malmö symfoniorkester, Jill Barber med ”Petite Fleur”, Adele med ”Set Fire To the Rain”, Charles Aznavours med ”She”, Swedish House Mafia med ”Don’t You Worry Child” och Lisa Ekdahl med ”Flyg vilda fågel”.

Melodikrysset nummer 25 2018

23 juni 2018 14:46 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I morse var jag uppe klockan 07.00, bland annat för att med tanke på Melodikrysset hinna kolla att datorn funkade. Det gjorde den, men bloggen har av okänd anledning blivit jättestor och skrivfältet nästan ohanterligt.

Jag föredrar upprepning och lugn och ro.

Själva Melodikrysset var inte hopplöst svårt, men visst innehöll krysset frågor som jag inte spontant klarade.

Jag har till exempel aldrig sett sjuttiotalsserien ”De fattiga och de rika”, men titeln (i original ”Rich Man, Poor Man”) antyder ju ett motsatsförhållande.

Gustav Mahler har vi faktiskt en hel box musik av, men eftersom jag inte är särskilt förtjust i hans musik, fick jag så småningom hjälp genom att ha varannan bokstav i efternamnet. Och födelse- och dödsåret, som Anders Eldeman nämnde, 1860 och 1911, bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Och som vanligt blev jag förbannad, när Eldeman åter gjorde en dubbelfråga av två som inte har något naturligt samband med varann. På ”I Eksjö stad på Ränneslätt” med text av Albert Engström – Eksjö definierades som småländsk tätort, följde svaret på frågan ”Vad efterfrågades?”, nämligen is. Vi fick nämligen höra Povel Ramels 1964 lanserade ”Varför är där ingen is till punschen?”, som ju också handlar om fattiga och rika.

Ett motsatspar fanns också i disneyfilmen från 1991, ”Skönheten och odjuret” (”Beauty and the Beast”). I dag fick vi höra den med Sofia Källgren.

Laura Ingalls Wilders läsvärda bokserie har jag läst och har i bokhyllan, och jag har också sett TV-serien från 1974-1983, i Sverige ”Lilla huset på prärien” och visad i svensk TV från 1979. Varför har de här klassiska barnböckerna, i original utgivna 1932-1971, försvunnit ur bokhandelssortimentet?

Därmed är vi inne på film, och visst har jag sett ”Zorba the Greek” med ”Zorbas dans”, visad i Sverige 1965. Jag startade här med att redovisa den engelska filmtiteln, av vilken det ju framgår, att Zorba var grek.

Linda Bengtzing har aldrig hört till mina personliga favoriter, men tillsammans med Markoolio gjorde hon 2007 en schlagerparodi, ”Värsta låten”, som hade sina poänger men inte kom med i Melodifestivalen.

Sven Ingvars är ett dansband, som faktiskt gjorde många låtar med schlagerkvalitet. Ett exempel är ”Säg inte nej, säg kanske (kanske, kanske)”. Varför vi i dag fick höra den med The Steelmen undandrar sig mitt förstånd, men Eldeman behövde väl en version utan text.

Också Ted Gärdestad har jag alltid gillat, och här hjälpte det inte att ”Jag vill ha en egen måne” framfördes i en instrumental version.

Veronica Maggio har gjort en hel del hörbart, och hennes ”Hela huset” från 2013 blir inte sämre av Håkan Hellströms medverkan.

Och Beatles har jag allt av på skiva. Och eftersom ”Yellow Submarine” från 1976 spelades, klarar jag också att den skrevs av John Lennon och att talpartiet framfördes av Ringo Starr.

Vi hörde slutligen Ulla Sallert sjunga ”Älskliga blommor små”, skriven av Evert Taube.

Älskliga blommor små

Text och musik: Evert Taube, 1925 (publicerad i ”Bröllopsballader och rosenrim”)

Älskliga blommor små
sina kalkar nu öppnar på vår mark,
högt mot vår himmel blå
lyser furans röda bark.
Under en gammal gran
ligga kottar som fallit i en ring.
Myrorna hela dan
springa flitigt där omkring.

Vinden från Nämdö fjärd
till ditt fönster, min älskeliga, når
och vid din huvudgärd
lyser solen på ditt hår.
Vila en stund ännu,
hör i drömmen blott flyktigt lutans klang!
Sov sött, min söta du,
vid mitt ackompanjemang.

Ekorr’n på vårt staket
putsar nosen i solen en sekund,
flög sen som en raket
in bland träden i vår lund.
Uti vårt klara sund
slog nu gäddan, en bölja går mot land,
bryter först mot ett grund,
somnar sedan in vid land.

Vår lilla gårsdsfontän
strör nu pärlor på grenar och på blad,
kastar mot nymfens knän
nu en blänkande kaskad.
Och på ditt hallonfält
och på dina smultronsängar små
grönskar det redan snällt
över sandjord röd och grå.

Skrattar du, vad befalls!
Du är vaken, du sov ju blott på skämt!
Sov jag, nej inte alls,
var är ekorrn som du skrämt?
Ack, vilken stor förlust
stå vid fönstret och vakta paulun!
Hellre jag tog en dust
ibland spetsar, flor och dun.

Aj! nu blev fönstret stängt
och gardinen den sammandrogs så fort!
Detta var rent befängt,
ack, vad har jag arme gjort!
Dörren den går! – Nå bra!
Tyst, hon sover igen på samma vis,
nu sova änglarna.
Jag är uti paradis!

CD 6 i den norska serien ”Den Ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana MCPS, 2006, distribution Toso AS) innehåller bland annat ”Älskliga blommor små” från 1937 (Columbia DS 1015):

”Älskliga blommor små” hittar du också i en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^