Sommar i P1 med Jonatan Unge

13 augusti 2018 22:01 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Under några av de valår då jag jobbade på Socialdemokraternas partiexpedition fick jag i uppdrag att försöka få kända människor att skriva text till valannonser, publicerade av mitt parti men utan några andra förhållningsregler än att annonstexterna inte fick innehålla någon plädering för att rösta på något helt annat parti. Däremot gick det bra att argumentera för egna krav som inte återfanns i Socialdemokraternas valprogram.

Bland dem jag valde att tillfråga fanns journalistparet Cecilia Hagen (på Expressen) och Ingemar Unge (på Dagens Nyheter), vilket jag gjorde fastän jag visste hur svårt det är för journalister, som inte är ledarskribenter, att öppet visa politisk färg. Jag fick ett nej-brev från Cecilia Hagen, och det visade sig då att jag var fel ute men främst av ett annat skäl: de här båda journalisterna hade separerat eller var just på väg att göra det, och stämningen mellan dem var inte sådan att de ville uppträda tillsammans i något sammanhang.

Jag berättar det här för att jag i dag har lyssnat på ”Sommar” med deras son Jonatan Unge, också han känd fast genom etermedia, och för att också hans mamma, alltså Cecilia, figurerar i det här programmet. Bland det vi får veta är att den här familjen, till exempel Cecilia och mormor som är ännu värre, ständigt oroar sig för allting – de är alla Filifjonkor. Inte heller han själv har levt ett lugnt och harmoniskt liv, trots att han har sökt både en politisk och en religiös hållning att ty sig till.

På mellanstadiet sökte han svaret på hur livet borde organiseras hos kommunisterna, kanske för att chocka morfar, som var häftig motståndare till Olof Palme. Det här blir extra komiskt mot bakgrund av att han nyss har berättat, att han en julafton hade blivit störtledsen för att han inte hade fått fler julklappar. När föräldrarna då påpekade, att han hade fått allt som stod på önskelistan, förklarade han att han hade hoppats också på överraskningar.

Sedan sökte han sig till judiska församlingen, eftersom mamma, som själv inte var religiös, kom från en judisk familj, men inte heller den här församlingen omfamnade honom som omvänd. Hans skildring av judarna och deras religion är ganska rolig, och allra roligast är där referatet av debatten om huruvida knäckebröd ska betraktas som bröd eller kex.

Programmet innehåller också flera andra roande partier, om tillkortakomanden som visar sig bero på ADH och dyslexi, om misslyckade relationer till damer och om hans ångest för att dö – han har till och med varit färdig att förhandla med Liemannen.

Men sen blir slutsatsen ändå, att universum älskar honom och sannolikt också oss andra.

Låtlistan är ovanligt välvald, även om den innehåller ett och annat som jag själv inte skulle ha spelat. Och låtvalet har ofta också ett samband med det han talar om.

Bland dem han spelar finns Lynn Anderson (”Rose Garden”), Etta James (”At Last”), Édith Piaf (”Milord”), Garmarna (”Vänner och fränder”), Kjell Höglund (”Gensarets sjö”), Maccabeats (”Lecha Docli”), Fred Åkerström (i BellmansNå skruva fiolen”), Thorsten Flinck (”Jag var inte sjuk (Balladen om K)” samt Allan Edwall (”Kom” och ”Förhoppning”).

Eftersom musiken var välvald och det Jonatan Unge själv sa var väl formulerat och väl framfört, blir helhetsbetyget högt. Dock kunde han ha bekvämat sig till att själv i sändning nämna artister och låttitlar.

Sonen och dottern på sommarbesök i Öregrund

13 augusti 2018 1:32 | Mat & dryck, Politik, Trädgård, Ur dagboken, Varia | Inga kommentarer

Under den här fantastiska sommaren har vi haft besök i Öregrund av både sonen och hans familj och dottern och hennes båda barn. Vi köpte huset den sommaren (1969) då Birgitta väntade Kerstin, och både hon och hennes lite yngre bror Matti tillbringade sen sommar efter sommar här – Öregrund är deras barndoms sommarland. De känner Öregrund utan och innan, även om stan förstås också har förändrats. Och de har sedan, när de hade fått egna barn, tagit med dem – i Kerstins fall Viggo och Klara, i Mattis fall Ella och Sofia – hit till barndomslandet.

Jag, i det ena fallet morfar, i det andra farfar, har inte behövt visa barnbarnen någonting, eftersom deras föräldrar kan alla besöks- och utflyktsmål och själva hittar till dem. I fallet Kerstin och hennes barn tog nu senast Kerstin och hennes barn färjan över till Gräsö och cyklade på de cyklar Birgitta hade låtit ställa i ordning en ganska lång tur där. Förra sommaren hyrde Matti och Karin och deras barn ett hus på Gräsö – farfar och farmor hämtades dit i bil, och sonen med familj var självfallet också här hos oss. Kerstin och hennes barn har både förra året och nu i år bott någon vecka hos oss här i Öregrund.

Nu i sommar hyrde Karin åt sig och Matti och barnen under en vecka ett hus i Öregrund, hyggligt nära Tallparken som har anlagd sandstrand och långgrunt vatten men också med annat inom räckhåll. Det var en ren slump att de hamnade just där, i ett hus med adressen Västerhamn 3. I en bokhylla upptäckte jag till min förvåning en guidebok från den sovjetestniska tiden, på estniska. Och det visade sig finnas mer material med anknytning till Estland i huset. Men ingenstans hittade jag något namn av estniskt ursprung.

Nå, sen unga år bor det en detektiv i mig, så väl hemma började jag leta. Snart hade jag kommit fram till att den som bor i huset sonen och hans familj under några dagar hade hyrt var ägt av Arne Ruukholm och hans fru Gunvor, han av efternamnet att döma estländare men född här i Sverige 1947, hon sannolikt svenska.

Vad jag kunde minnas hade jag aldrig träffat Arne, som, tog jag reda på, hade försörjt sig som fiskare. Ändå väckte namnet Ruukholm dunkla minnen hos mig.

Svaret hittade jag genom sökning på min egen blogg. Arnes pappa, Viktor Ruukholm (1910-1972), kom från Pärispea, en halvö i Finska viken väster om den halvö där min estniska hemby Juminda ligger. Och inte nog med det: Ruukholm den äldre transporterades från Finland till Sverige i samma båtkonvoj som vår familj och kom alltså i land i Löran (som jag och sonen, Matti, nu återsåg, när Matti i somras bjöd mig på en nostalgiresa till Juniskär med omnejd).

Och inte nog med det. Jag har för i huvudsak svensk publik hållit ett otal föredrag med rubriken ”Flykten från Estland”, som skildrar den första stora flyktingvågen till Sverige i någorlunda modern tid. När jag 2010 ombads hålla det här föredraget här i Öregrund, fanns bland åhörarna också Viktor Ruukholms hustru, alltså Arne Ruukholms mamma.

Ibland är världen liten.

Matti och hans båda små döttrar var senast här på besök dagen innan Kerstins och hennes barns väntade ankomst, som dock blev lite fördröjd av en infektion den annars nästan aldrig sjuka Kerstin råkade ut för.

Men sen kom hon och barnen, tyvärr när den eländiga båtveckan hade kommit i gång. Trots att den kallas båtvecka, står det då bilar parkerade precis överallt, och det är ett jävla liv, särskilt på nätterna.

Men Kerstin och hennes barn hittade ändå fredade badplatser på klippor före Tallparksbadet – det här är ett område som Kerstin behärskar allt sedan sin egen barndom – och de har badat jättemycket i det varma vattnet, ofta också på kvällen.

Kerstin har på Instagram publicerat en hel räcka fina färgfoton tagna under besöket här: badbilder, bilder av huset och vår trädgård, Fia-spelet från hennes barndom och så fynd, gjorda på en loppis i Norrskedika, en Jobs-duk och sex pussel.

Och så finns där en bild av det estniska surbröd hon hade bakat åt sin estniska pappa.

Gudomligt gott – jag har strax ätit upp det första brödet. Men det finns fler i frysen.

Melodikrysset nummer 32 2018

11 augusti 2018 18:38 | Media, Musik, Politik, Trädgård | 3 kommentarer

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Men några knepigheter innehöll det ändå.

Edvin Adolphson var ju på sin tid välkänd genom en rad filmer. Han sjöng också, men just hans inspelning från 1953 av ”Snatterpinnarnas paradmarsch” vet jag inte om jag någonsin har hört.

Jag har genom åren lyssnat på praktiskt taget alla melodifestivaler, men Karl Martindals ”Love Turns Water Into Wine” från 2004 gjorde helt uppenbart inget djupare avtryck i mitt melodiminne.

Men redan dagens första dubbelfråga gjorde mig förbannad.

Inte så att någon av de båda frågorna var svår. ”Yellow Rose of Texas” gav färgen gul, och själv minns jag den svenska versionen ”Min gula ros i Texas”, från 1955 med Cacka Israelsson. Och nog hörde jag att den andra låten var flamenco. Men varför placerades de här två frågorna tillsammans?

Den andra dubbelfrågan var åtminstone väldigt krystad.

Här skulle ”Ålefeskarn’s vals” (ursprungligen med Kjell Kraghe 1975) ge svarsordet ål, medan ”The Donkey Serenade” (mycket populär i Mario Lanzas inspelning från 1950) skulle ge oss svarsordet åsna. Ganska långsökt med en fisk och ett djur som förbindelselänk, men i de här fallen är ju Eldeman hal som en ål oh envis som en åsna.

Dessutom har Eldeman pippi på att återanvända samma artister och låtar. I dag fick vi åter igen höra ”My Way” (i franskt original ”Comme d’habitude”) där den engelskspråkig texten, signerad Paul Anka 1968, inte är en översättning av det franska originalet.

Vi kan ju fortsätta på det djurspår som finns i den här dubbelfrågan.

Den nyligen bortgångne Stefan Demert var upphovsman till ”Balladen om den kaxiga myran” (1970), som alltså handlar om en myra.

Och ”Rosa pantern” och poliskommissarie Clouseaux figurerar i en rad filmer från 1960- och 1970-talen. (Det finns senare filmer också, men dem har jag inte sett.) I dag hörde vi ”The Pink Panther Theme” med Spotnicks.

Det här krysset rymde för övrigt ytterligare en film, ”Picassos äventyr” (1978) med bland andra Lena Nyman, som sjöng ljudillustrationen.

Min hemstad åtminstone vintertid är Uppsala, och särskilt den stadsdel som kallas Gamla Uppsala rymmer många minnen från asatiden. Jag vet inte om det var det här som inspirerade Ulf Peder Olrog att 1945 skriva sin ganska roliga ”Schottis på Valhall”, som ju handlar om asar.

Jag har ända sen 1956 gång på gång besökt vårt grannland Norge, också köpt mängder av skivor där, till exempel med Alf Prøysen. Men jag har faktiskt inte en enda skiva med den norska gruppen A-ha (eller Aha som de måste stavas i dagens kryss) och det beror inte på att jag ogillar deras musik. Det har bara inte blivit av att köpa det här, till exempel ”Take On Me” från 1985.

Som före detta nordisk sekreterare på de svenska Socialdemokraternas partikansli har jag rest mycket även i Danmark och då också köpt många danska skivor i olika musikgenrer. Och nästan självklart har vi i vår skivsamling också Carl Nielsens fina ”Dimman lättar” från 1920, den som i dag skulle ge oss kyssordet dimma.

Och så återstår bara ett svar att redovisa. Den vi hör är Robyn, och det vi hör är en låt från 2018, ”Missing U”.

* * *

Själv är jag tillbaka efter resan till Gästrikland och Dalarna, men dottern, Kerstin.ska börja jobba igen efter semestern, så hon och barnen, Viggo och Klara, har åkt hem till Uppsala igen.

Missing U!

Sommar i P1 med Rebecka Scheja och Fiona Fitzpatrick

8 augusti 2018 23:52 | Media, Musik, Politik | Inga kommentarer

Dagens ”Sommar” gjordes av två unga damer, Rebecka Scheja, 29, och Fiona FitzPatrick, 32. Jag känner till deras fäder, Staffan Scheja respektive Greg FitzPatrick, mycket bättre – den förste som pianist, den andre som proggmusiker – men också de båda döttrarna har kommit att ägna sig åt musik fast av ett helt annat slag, som artister, producenter och låtskrivare. När jag googlar på deras namn, hittar jag också ytterligare uppgifter om Fitzpatrick: Hon har varit juniormästare i klättring och vice ordförande i SECO, Sveriges elevers centralorganisation.

Exakt hur de här två kom i kontakt med varann och började samarbeta vet jag inte, men de har kommit att bli ett samarbetspar i nöjes- och sen skivvärlden. De arbetade till att börja med som discjockeys men började sen också producera egen musik, elektronisk pop. Vad jag har förstått, bland annat av deras gemensamma sommarprogram, är att de delar värderingar, livssyn och politisk grundsyn. Det senare betyder i deras fall att de är socialister. Det är jag också, demokratisk socialist, men det hindrar inte att jag tycker att det inte finns något rimligt försvar för att Fiona vid ett offentligt framträdande relativt nyligen bar en tröja med hammaren och skäran på bröstet.

Men kanske gör de sånt här främst för att chockera och få uppmärksamhet. Jag är själv republikan men har i en av de roller jag har haft i livet haft ganska mycket kontakt med kungahuset och då aldrig känt mig frestad att demonstrera. Rebecka och Fiona var vid ett tillfälle inbjudna till polarprisutdelningen och hamnade då relativt nära kungen samt frestades då att kasta brödsmulor på honom, vilket ledde till att de visades ut av SÄPO.

Nu innebär det här inte att de generellt har dåligt omdöme. När de av ett amerikanskt skivbolag inbjöds att medverka på en video och det visade sig att de då skulle vara klädda i BH och trosor samt inte heller offentligt fick lufta avvikande åsikter, kom de fram till att de själva ville ha full kontroll över det de gjorde.

Och eftersom de också själva hade erfarenheter av kladdande och kåta män, kände de befrielse, ja entusiasm över Me too-kampanjen när den kom. Kvinnor ska varken behöva oroa sig för att de är för tjocka eller smala. Det ska heller inte vara så att framgångsrika män backas upp i samhället, medan de mycket få kvinnor som lyckas blir ifrågasatta. Fiona säger: Jag är feminist så det skriker!

I övrigt skildrar de sitt turnéliv, allt ifrån Las Vegas till Emmaboda, och livar upp sin reseberättelse med att berätta om den gången då bilen havererade. De delar också ut en del goda råd, sådant som att äta regelbundet, vara stylade och snygga på bild, vårda vänrelationer och att läsa på, sätta sig in i sakfrågor.

De spelar en mängd musik på skiva, låtar, artister och band som jag inte kan just någonting om.

Det senare gäller också deras egen ”Clara”.

Men de öppnar med Lena Ph och ”Dansa i neon”. Och så får vi höra ”Strawberry Fields Forever”, fast inte med The Beatles utan med The Candy Flip. Märk att candy flip ursprungligen var beteckningen på illegala droger som extasy och LSD.

Sommar i P1 med Anna Hedenmo

8 augusti 2018 0:47 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Anna Hedenmo är en mycket rutinerad journalist, känd av väldigt många genom medverkan och programledarskap i till exempel ”Rapport”, ”Aktuellt”, ”Min sanning” och ”Agenda”. Numera är hon ocksaå ordförande i Publicistklubben.

Som nästan alla i hennes ställning har hon blivit ifrågasatt för vissa jobb, men vem blir inte det?

Det fanns naturligtvis ett och annat i hennes ”Sommar” i P1 i dag, som man kan sätta frågetecken för, men själv tyckte jag att hon lite för lätt gled över det personliga. Det kan man förstås göra, men då ska man vara konsekvent när man själv uppträder i intervjuarens roll. I hennes fall skulle det ha inneburit att hon inte kunde ha ställt de riktigt brännande och svåra frågor hon ställde till Henning Mankell i en TV-intervju. Mankell försökte få henne att avstå från djupt personliga frågor, till exempel hans förhållande till en son som han efter en skilsmässa egentligen inte personligen hade träffat. Till slut fick hon Mankell att medge att han hade svårt att kommunicera med barn – hon hade vunnit Mankells förtroende.

Hon såg också problem med Me too-kampanjen, som hon först tyckte var befriande: hade själv upplevt skillnader i moral och beteende under sitt liv och yrkesliv och tyckte att livet hade blivit lättare för kvinnor. Och ett problem med kampanjer är att alla springer åt samma håll.

Hon är själv i den åldern att hon har vuxit upp under den sexuella revolutionen, berättar om en sommarresa hon och en väninna, båda ganska unga tonåringar, gjorde till Portugal, där de träffade killar som det verkade bli också något bestående med och drack drycker som nog inte var lämpliga för tjejer i deras ålder. Men det sprack förstås, utan att det blev några djupare sår.

Senare har hon också skilt sig från den man hon har två döttrar med.

Fast allt det här är skildrat i en kåserande ton, ganska långt från den självbekännelse hon tvingade Mankell till.

Hon är även – av mer begripliga skäl – försiktig med att redovisa egna politiska värderingar, men vi får en antydan om att pappan, som så småningom också skildes från hennes mamma, nog var socialdemokrat, i vart fall att klasstillhörighet inte är något man bara tvättar av sig.

Hon driver vidare tesen att människor försöker prångla ut en förskönad och idylliserad bild av sig själva och sina liv. Det finns en fullständigt falsk bild av hennes mamma styrandes pappans motorbåt. Trots att mamma avskydde den här båten ler hon på fotot. Och av farmor och farfar finns ett svartvitt foto från 1929, där de poserar tillsammans med två kristallvaser trots att det lilla de ägde inte var något att yvas över.

Som journalist har hon mött politiker, som, också de, har försökt styra bilden av dem själva.

Hon berättar om en intervju hon och Mats Knutsson gjorde med Anna Kindberg-Batra medan hon fortfarande var moderatledare. Kindberg-Batra gjorde sitt bästa för att inte svara på frågan hur Moderaterna vid en kommande regeringsbildning skulle ställa sig till någon form av sakpolitisk överenskommelse med Sverigedemokraterna, och Batra förnekade till slut att något sådant var aktuellt. Fast sedan ändrades ju det här ställningstagandet.

Det hon berättar om Stefan Löfven är inte ett lika tydligt exempel, men jag tror nog att de flesta väljare föredrar att partier i valrörelser står för sin egen ideologi och sakpolitik, dock – när valresultatet väl föreligger – begriper att man då söker kompromissöverenskommelser med partier som står ens eget rimligt nära.

Jag gillar också Anna Hedenmos skivval, både i sig och för att de valda skivorna ofta passar just där de spelas: Duke Ellington och John Coltrane i Ellingtons ”In a Sentimental Mood”, Paul Simon och Art Garfunkel i ”America”, ”Staying Alive” med Be Gees, ”800 grader” med Ebba Grön, ”Wild Is the Wind” med David Bowie, ”Love On Top” med Beyoncé, ”Both Sides Now” med Joni Mitchell, ”I Can Buy You” med Nina Persson och A Camp, ”The Chain” med Fleetwood Mac och ”The Good Life” med Marie Fredriksson.

Och tack för att de spelade skivorna och artisterna presenterades.

Sommar i P1 med Björn Jakobson

6 augusti 2018 23:14 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Redaktionen för ”Sommar” i P1 tycks ha något slags kvoteringssystem för urvalet av dem som får göra sommarprogram: några från idottsvärlden, några företagare och så vidare. Och så får det inte bli politisk snedbalans, allra minst ett valår.

I dag gjordes ”Sommar” av en man som kommer från företagsvärlden, Björn Jakobson. Han har, tillsammans med svägerskan Elsa Jakobson, med stor ekonomisk framgång drivit Babybjörn, ett företag med bärselar och andra babyprodukter som försäljningsobjekt. Men han har andra intressen också. En del av sina vinstpengar – han är nu 83 år – har han använt till att tillsammans med hustrun, Lillemor, starta och driva Artipelag, ett arkitektritat kulturhus vid Baggensfjärden på Värmdö, ett center för konst och musik.

Jakobson börjar med att teckna sin bakgrund. Han minns hur det var när andra världskriget bröt ut och minns också finska krigsbarn, placerade i Sörmland, tecknar även bilder av farfar som var poliskommissarie i Stockholm och pappa som hade en bredare utbildning men först vid 50 års ålder skaffade sig sin första radio med skivspelare.

Det här illustrerar sonen med Vasaloppet och Barnens brevlåda med den legendariske Sven Jerring, i det senare fallet med uppspelning av ett inslag. Det konkretiserar berättelsen om hans liv, men på minussidan finns att det samtidigt blir lite för detaljerat.

Hur som helst känns det skönt att han inte skönmålar sitt eget liv. Han talar öppet om sina svårigheter i skolan, bland annat sin ordblindhet, och nämner från sin senare karriär även sådant som floppar och konkurshot. Helt uppenbart var han ganska duktig på att ragga kunder, även om det ibland, som i fallet NK, krävdes både list och uthållighet för att nå framgång.

Jag uppskattade också hans historier om några kända personer ur kulturlivet, Sven Bertil Taube och hans pappa Evert samt Olle Adolphson. Han lärde själv känna dem i unga år, så det här är inga hörsägner eller andras historier.

Det för oss osökt över till den musik han spelade i programmet. Till det han spelar hör nämligen Olle Adolphson med ”Den fjortonde april” – han och Olle gick i samma skola – och så Sven Bertil Taube med pappa EvertsSommarnatt”. Jo, han träffade själv även familjen Taube.

Björn Jakobsson är några år äldre än jag, men vi har vuxit upp med och lyssnat inte bara på de nämnda, jag till och med live, men också i övrigt spelar han artister som är välkända för människor i vår ålder: Povel RamelsThe gräsänkling blues” (som Björns pappa tyckte var moraliskt tvivelaktig), ”Sakta vi gå genom stan” med Monica Zetterlund och Frank Sinatra med ”New York, New York”. Frank Sinatra förekommer sen en gång till, med ”Mack the Knife”, vilket förvånar mig lite – det finns nämligen en mycket bättre version med Louis Armstrong. Men Armstrong får också sitt – vi hör honom tillsammans med Ella Fitzgerald i ”Dream a Little Dream”.

Och han är inte rädd för att blanda genrer. Bland det han spelar finns både Elvis Presley (”Are You Lonesome Tonight”) och ”Ora stammi a sentir… non la sospiri” ur Giacomo PuccinisTosca”. Till de klassiska stycken han spelar hör också ”Våren” ur Antonio VivaldisÅrstiderna” och ”Ombra mai fu” ur Georg Friedrich HändelsXerxes”, här med Malena Ernman. Det hedrar Jakobson att han inte nämnde att ett par av de här inspelningarna är konsertupptagningar från hans Artipelag.

Jag vill slutligen tacka< dagens sommarpratare för att han redovisade varje musikstycke han spelade. Inte för att jag själv behövde det. Men det finns ju många< andra Sommar-lyssnare, som inte har mina och Björn Jakobsons kunskaper om den musik han spelade.

Sommar i P1 med Petra Mede

4 augusti 2018 22:43 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Petra Mede har jag, med uppskattning, sett som programledare i TV för Guldbaggegalan, Melodifestivalen och Eurovision Song Contest, och naturligtvis känner jag också till den ryggskada som tvingade henne bort från karriären som dansare.

Nu spelade det här inte någon roll i det ”Sommar” hon i dag gjorde i P1. Möjligen finns det ett samband mellan den aversion hon under sin skoltid kände mot bollsporter och det som senare hände med hennes rygg, men annars handlade hennes sommarprogram i huvudsak om sådant som hände under hennes unga år på 1970- och 1980-talen – hon är nu 48 år.

Bland det hon berättar om sitt unga jag finns vittnesbörd om att hon då hade åsikter, som jag absolut inte delar, sådant som – rätta mig, om jag minns fel! – stark tro på Gud och därmed sammanhängande politisk uppfattning (hon såg det som något självklart att i ett skolval rösta på KD, i nödfall på FP, och kunde för sitt liv inte begripa att någon hade röstat på (S) – och sen hade hon också en affisch mot löntagarfonder i sitt rum.

Nu fick vi ju aldrig veta var Medes politiska sympatier ligger i dag, och hon är i sin fulla rätt att inte berätta det för oss lyssnare.

Vida mer allvarlig är det förhållningssätt hon har till både politiska och andra val och skälet till att hon inte vill ta ställning: Hon säger sig behöva skygglappar för att inte få panik.

Alltså använder hon sitt ”Sommar” till att ge oss lyssnare ett bitvis småputtrigt – avsnittet om segling är ganska kul – kåseri om hur det kan gå när hon ställs inför uppgifter och aktiviteter som hon inte behärskar.

Kanske har det att göra med hennes gamla vurm för dans, men hennes musikval är intressantare än sommarpratet. Hon öppnar med bland andra Natalie Cole, och sen följer Édith Piaf (Mede har läst och kan franska), Whitney Houston (”I Wanna Dance With Somebody”), Charles Aznavour (mer franska), Toni Holgersson och Anna Maria Espinosa, Jussi Björling (”Till havs”), Marvin Gaye, Marta Gomez (”Cielito Lindo”) och Black Mombazo & Paul Simon (”Homeless”).

Ändå har jag här inte nämnt allt hon spelade.

Fast värre är att hon inte nämnde en enda låt eller artist i sitt program. Så här får man helt enkelt inte göra, när man gör ett radioprogram som i så hög grad lever också på valet av musik.

Sommar i P1 med Magnus Carlson

3 augusti 2018 18:24 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

För egen del kom jag först i kontakt med Magnus Carlson, 50 år i dag (grattis!), när han spelade tillsammans med Stefan Sundström. Sedan bildade han indierockgruppen Weeping Willows, som jag också har hört men inte följt på samma intensiva sätt. Hans senare band, Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet, har jag inte alls lyssnat på. Min dotter och min son hörde honom och Weeping Willows i Parksnäckan i Uppsala den 10 juli, och de tyckte att han var mycket bra.

Magnus Carlson har även medverkat i några mycket kända svenska filmer.

Magnus Carlson fyller alltså 50 i dag men tycker det är mycket viktigare att mobilisera människor för att bevara ett hållbart liv här på jorden.

Det senare är temat för hans ”Sommar” i dag, men eftersom han inte är någon katastrofprofet, resonerar han sakligt och prövande om vad vi kan och borde göra för att avvärja en möjlig katastrof, som bland annat skulle kunna göra delar av den här planeten, främst i Afrika, obeboeliga. Sommarens värmechocker i Spanien och Portugal kanske är tecken på vad som med full kraft kan drabba stora delar av planeten.

Till sin hjälp för att resonera om vad som kan hända tar han andra, som inte heller de är kända som domedagsprofeter: Elin Roos, Pär Holmgren, Anders Wijkman, Johan Rockström med flera. Med dem för han prövande samtal om skogsbränder, köttätande, användning av plast till förpackningar och annat, flygtrafik och flygbränslen, avfall, Östersjöns tillstånd och vad och hur mycket man kan fiska där samt binas roll som pollinerare och det hot utplåningen av blomsterrika hagmarker utgör för dessa små flygfän, vilket i sin tur hotar jordbruket och fruktträden.

Och alldeles lätt att få oss människor att förstå allt det här är det inte. Hjärnforskarna vittnar om att våra hjärnor, i mycket lika grottmänniskornas, söker snabb belöning och ser små risker för att vi skulle bli bestraffade.

Magnus Carlsons låtval börjar med ”If I Can Dream” med Elvis Presley och har sedan samma gröna tema som den muntliga delen av programmet: ”The Landscape Is Changing” med Depeche Mode, ”Hot Barbecue” med George Benson, ”Fake Plastic Trees” med Radiohead, ”A Visit To a Sad Planet” med Leonard Nimoy, ”Don’t Go Near the Water” med Johnny Cash, ”Mercy, Mercy Me” med Marvin Gaye, ”Changes” med David Bowie och så som avslutning Evert TaubesÄnglamark” med sonen Sven-Bertil Taube.

Min enda invändning mot det här sommarprogrammet var att det åter igen var ett i raden, där lyssnarna inte upplystes om vad Magnus Carlsson spelade.

Men nu har ni alltså, här, fått en fullständig skivlista.

Sommar i P1 med Adam Taal (Adam Tensta)

3 augusti 2018 0:31 | Last chorus, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jag har själv familjeband till Rinkeby och har också relativt många gånger besökt Tensta. Jag känner till Adam Tensta men visste inte att han egentligen heter Adam Taal. Kanske har detta att göra med att hiphop och soul inte är mina förstaval när det gäller musik.

Hur som helst betyder detta, att han i ”Sommar” i dag spelade ganska mycket musik, som jag inte kan särskilt mycket om, vilket inte är liktydigt med att jag ogillar den här musiken. Men han spelade också sådant som jag både känner till och gillar: Ted Gärdestad med ”Come Give Me Love” och framför allt den mycket fina ”Himlen är oskyldigt blå”, ”Got ’til It’s Gone” med Janet Jackson, Fugees med ”Killing Me Softly” och Georg Philip TelemannsSvit i C-dur”.

Vad gäller det talade innehållet var det här sommarprogrammet ganska avvikande. Utgångspunkten är att Adams mamma Kattis dör i cancer och att sonen då slås av hur lite han egentligen vet om sin mamma trots att det är hos henne han, efter det att hon och hans pappa har gått skilda vägar, har vuxit upp. Och bland det första han då upptäcker är att hon faktiskt har varit gift fyra gånger, inte tre som han hade trott.

Själv är han afrikanskt mörkhyad, ett arv efter pappa, medan hans bror Samir är mer ljushyad, och han beslutar sig för att genomföra sitt ”Sommar” som en serie samtal med honom och en rad andra släktingar och vänner.

Idén kan synas vara intressant, men de här samtalen ger förvånansvärt lite information om vad som egentligen drev modern och fick henne att göra det ena eller det andra. Mamman var förvisso en social person, men hon var obenägen att lämna ut sig själv (något som Adams bror Samir hävdar utmärker även Adam). Mammas syster, Adams moster Anita berättar om Kattis’ barndom och ungdom utan att bilden blir tydligare, och det är nog facit också för samtalen med mammas kompisar Minella och Titti. För Adams brors kompis Fransisco gav samtalen med Kattis trygghet och blev en frizon, men så mycket mer fick Adam inte veta om sin mamma heller av honom.

Det viktigaste vi får veta om mamman är att hon handfast och praktiskt ställde upp för sonen när han behövde det för att slå igenom som artist, att hon älskade att tala i telefon och att hon synbarligen inte var rädd för döden.

Däremot lyckas Adam aldrig få någon förklaring till att mamman alltid, så många gånger, fastnade för fel män.

Sommar i P1 med Max Tegmark

2 augusti 2018 21:01 | Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Max Tegmark, forskare specialiserad på artificiell intelligens och fysik, är en person som jag, för egen del en samhällsengagerad journalist, tycker det är intressant att lyssna på när han gör ”Sommar”.

Också Tegmark är en samhällsengagerad person, tidigare känd för sitt kärnkraftmotstånd, dessutom under en period miljöengagerad. Så långt är jag enig med Tegmark. Från att under femtioitalet och sextiotalet ha varit teknikoptimist och kärnkraftsanhängare såg jag genom bland annat olyckorna i Tjernobyl och Harrisburg att det här var en teknik för energiproduktion, som människor misslyckades med att hantera, och jag bytte ståndpunkt, är fortfarande anhängare av snabbast möjliga avveckling. När jag var huvudsekreterare för Socialdemokaternas programkommission, fick partiet ett program, som gjorde miljöfrågorna till en huvudfråga för socialdemokratin – från min personliga vän, författaren och konstnären Helga Henschen lånade jag parollen ”Min gröna dröm är röd”, som fördes in i programtexten.

Men som det framgick mycket tydligt av Tegmarks sommarprogram har han på en annan punkt blivit teknikoptimist. Inte så att han inte ser riskerna med AI. artificiell intelligens, men i motsats till det han anser om kärnkraften har han en enligt min mening överoptimistisk tro på att de goda och sansade krafterna kommer att besegra dem som vill nyttja AI för egoistiska syften. Min tillit till att altruism och god moral alltid kommer att vinna den här dragkampen är inte så stor. Redan nu ser vi att en skrämmande stor del av befolkningen, bland annat en stor del av den förr vänsterinriktade arbetarklassen, tror sig värna sina intressen genom att röst på partier som Sverigedemokraterna.

Jag vill inte förbjuda ”Mad Max” Tegmark att vara teknikoptimist, men vi måste ha en mycket bredare debatt om det här än den hans Future of Life Institute står för.

När det gäller musikvalet, överraskade Max Tegmark mig positivt. Phil Ochs får man inte höra så ofta numera, fast jag har alla hans skivor, således även ”I Ain’t Marching Any More” – en gång i världen skrev jag på begäran av Karl Vennberg och Jacob Branting en jätteartikel om Ochs för Aftonbladet Kultur. I Aftonbladets Innerspalten, där jag regelbundet medverkade, skrev jag om Tom Lehrer, vars ”Werner von Braun” Tegmark också spelade. ”Puttin’ On the Ritz” hörde vi här med Teco – själv har jag den med Manhattan Transfer. Simon & Garfunkel hörde vi i ”The Sun Is Burning” – jag har hela deras utgivning i en av skivhyllorna. Dire Straits med Mark Knopfler som ankare – under en period spelade också Eric Clapton med dem – hörde vi i ”Brothers In Arms”. Och inte nog med det – vi fick också höra ”De profundis”, ett verk av den geniale estniske tonsättren Arvo Pärt.

Så långt det jag personligen var berörd av, men Max Tegmark spelade förstås också annat, till exempel Europe, Twisted Sisters och så ett artificiellt skapat verk av AIWA.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^