Norge: MDG på väg över spärren igen? Liberala Venstre fortfarande under spärren

10 juli 2017 22:03 | Politik | Inga kommentarer

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Den 8 juli kom en ny opinionsmätning, gjord av Norfakta för Nationen och Klassekampen Mätningen gjordes 4-5 juli och omfattade 1.002 personer.

Høyre 22,9 procent (- 2,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,7 procent (+ 0,3)
Venstre 3,3 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,8)
Senterpartiet 9,7 procent (- 2,4)
Arbeiderpartiet 32,2 procent (+ 2,7)
Sosialistisk Venstreparti 4,6 procent (- 0,1)
Rødt 1,8 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (+ 0,7)

Arbeiderpartiet ökar men ligger fortfarande långt under den mycket höga nivå partiet under en period har legat på. Senterprtiet ligger högre än i senaste valet men inte så högt som i en del tidigare mätningar. SV ligger nu över spärren. Även MDG ligger nära spärrgränsen. Liberala Venstre ligger sedan länge under spärren.

Den 9 juli kom ytterligare en opinionsmätning, gjord av InFact för VG. Den här mätningen gjordes 3-4 juli. 2.016 personer tillfrågades.

Høyre 21,1 procent (+ 0,6 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,9 procent (- 0,6)
Venstre 3,5 procent (+ 0,3)
Kristelig Folkeparti 4,6 procent (- 0,2)
Senterpartiet 13,9 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 31,9 procent (- 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+- 0)
Rødt 2,8 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 4,1 procent (+ 0,5)

Det mest intressanta med den här undersökningen är att MDG för förta gången på länge kommer över spärren.

Venstres kris består.

Ísland: EU-motståndarna har stor majoritet

10 juli 2017 21:09 | Politik | Inga kommentarer

En ny opinionsmätning från MMR visar att 50,7 procent av islänningarna anser, att Ísland inte bör gå med i EU. Bara 23,6 procent är för ett EU-inträde. 25,7 procent är varken för eller mot EU-medlemskap.

Frågan har fått viss förnyad aktualitet genom att de två mindre partierna i den isländska borgerliga trepartiregeringen, Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid), båda EU-positiva, skulle vilja ha till stånd en folkomröstning i frågan.

Det ledande regeringspartiet, Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), hör till de EU-skeptiska partierna, så också oppositionspartierna Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) och Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna).

Utsikterna att få ett ja i enfolkomröstning om EU-medlemskap är således ganska små – och Storbritanniens pågående utträdesprocess har inte gjort dem större.

Sommar i P1 med Janne Josefsson

9 juli 2017 17:43 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 8 kommentarer

Janne Josefsson berättade i sitt ”Sommar” om en kontakt med Antonia Axelson Johnson, som ändade i en lunch men startade med att hon undvek att ta kontakt med honom – men han gav sig inte, och det hela slutade alltså med att han bjöds på lunch. Jag tror att det här, obehaget att bli kontaktad av honom, är ganska utbrett, även bland oss som inte har gjort något förgripligt.

Jag fick själv en gång i världen ett mejl från honom om att han ville bli uppringd och började förstås då genast fundera på vad han tänkte anklaga mig för. Men innan jag hade kommit på något tänkbart svar, ringde han igen, och det visade sig att han inför ett kommande program ville konsultera mig i min egenskap av gammal kommunistjägare. Han hade läst vad jag hade skrivit i ämnet och undrade nu om jag senare hade grävt fram ytterligare något. Men det hade jag inte.

I dagens ”Sommar” berättade han om sina program både om ytterhögern och yttervänstern, och jag finner åtminstone ambitionen att kartlägga extremgrupper helt begriplig. Varför han i sina egna unga år var just liberal begriper jag egentligen inte, men å andra sidan begriper jag inte heller hans senare, vad jag förstår principiella hållning, att en granskande journalist inte bör vara medlem i något politiskt parti. Aldrig har jag, ens som chefredaktör för Socialdemokraternas partiorgan, tvingats att skriva något jag inte trodde på.

Janne Josefssons TV-program har varit avslöjande, ofta utan pardon – de har knappast innehållit försök att se det som skildras också ur de anklagades – ofta är väl det adekvata uttrycket ”de avrättades” – synvinkel. Jag menar inte att själva skuldfrågan därmed skulle få ett annat svar, men man kan ju ändå försöka se nyanserna i det man skildrar. Det är förstås också fel att han har blivit hotad, till och med mordhotad, men hans arbetsmetod leder lätt till låsta positioner, ibland alltså till våldsamma motreaktioner. Allt det här har lett till att han inte bara har blivit känd utan också fruktad. Hans historia i programmet om biskopen, som har somnat utanför biskopsmötet han besöker och som far upp med hjärtat i halsgropen, är inte bara rolig – den säger något om de reaktioner han väcker bara han visar sig. Så kanske är försöken att sätta käppar i hjulet för honom mer uttryck för normal självbevarelsedrift än bevis för att den agerande verkligen är skyldig.

Josefsson växter upp i Biskopsgården i Göteborg under sextio- och sjuttiotalen, och han upplevde inte området, senare utpekat som farligt, på det sättet. Men han kan vittna om att området med tiden blev allt mer segregerat – de välbeställda flyttade ut till reservat, drivna bland annat av lusten att undgå skatt.

Bland det han i övrigt berättar finns historien om hur han och Lasse Brandeby, som gjorde radioprogram tillsammans, per telefon nästan lyckades ta sig fram till den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och sedan avslutade med att spela Victor Jara.

Ur hans eget privatliv får vi höra historien om hur han och hustrun på hennes initiativ hamnar på en fin hotellanläggning, där hon för att fira deras bröllop har hyrt baddelen och, när det visar sig att han trots hennes instruktion inte har tagit med sig badbyxor, får låna ett par minimala trosor av henne att ha i badet. Och så kommer det ändå ett helt sällskap dit, och till slut måste han ju gå upp ur bassängen. Behöver jag nämna att det bland de nyanlända finns de som känner igen den kände journalisten?

Också en annan privatsak, berättad i programmet, hör till det mest intressanta i det, även om den gåta den handlar om inte får något fullständigt svar. Hans mor lever ihop med en man som inte är hans biologiske far, och naturligtvis undrar han över vem den senare är, men mamman vill inte svara, gör det inte ens inför sin död. Men en dag ringer det en man, som säger sig vara hans bror – fast inte heller den här brodern känner till vem som är den okände pappan, vad jag förstår bådas pappa. Nog borde väl en av Sveriges bästa undersökande journalister kunna gå i land med att ta reda på det?

Och på slutet gör han bokslut över sina egna insatser som journalist: Han har aldrig varit helt fel ute, men har kanske heller aldrig haft helt rätt.

Janne Josefssons skivlista är späckad med kända artister och låtar, men jag måste tillstå att det är sommarpratet mer än musiken som i det här fallet gör mest intryck på mig.

Vi får höra Jimi Hendrix (”All Along the Watchover”), Iggy Pop, Lill-Babs (”Leva livet”), Amy Winehouse, Jeff Buckley (i Leonard CohensHallelujah”), Petra Marklund (i Jocke BergsHänderna mot himlen”), Lars Demian (”Minns du den sommar”, vars fina svenska text skrevs av Pär Rådström), Marianne Faithful, Freddie Wadling, Peter Lemarc, Nina Simone, Disturbed (i Paul SimonsThe Sound of Silence”), The Beatles och Charles Trenet (”La mer”).

Melodikrysset nummer 27 2017

8 juli 2017 12:25 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Det mesta i veckans melodikryss, sänt från politikerveckans Visby, var inte särskilt svårt, i vart fall inte för en i politiken hyggligt bevandrad person – låtvalet och frågorna var nämligen knutna till de partier som i tur och ordning har sin dag i Almedalen. Fast har vi inte redan nog med politikerförakt i det här landet utan att Anders Eldeman ytterligare behöver förstärka det?

En enda fråga tyckte jag var svår. Svaret måste rimligen bli Jimmie Åkesson, men jag hade faktiskt aldrig hört honom (på piano) och bandet Bedårande barn i en låt, vars melodi är den kristne Simon Ådahls ”Jag tänker be för Sverige”. Dessutom var frågan i Melodikrysset snårigt formulerad.

Också Socialdemokraternas partisymbol, en ros, blev lite av ett rosensnår. Jag har ”The Rose” med Bette Midler på skiva, har lyssnat många gånger på den och skrivit om den. Men här var det inte alldeles lätt att känna igen melodin.

Jan Björklund skulle man känna igen på rösten, men de tre bokstäverna i hans förnamn skulle placeras i rutor, utspridda på olika håll i krysset.

Det är sant att Cornelis Vreeswijk under en period stödde VPK, men han startade som socialdemokrat och återvände sen till socialdemokratin – valturnerade bland annat med min hustru. Och nog har han gjort mer politiska sångtexter än ”Turistens klagan”.

En motsatt politisk riktning illustrerades med en schlager, som innehållsligt inte har ett dugg med politik att göra, ”Håll dig till höger, Svensson”. Den skrevs nämligen av Peter Himmelstrand till högertrafikomläggningen.

Varför vi fick höra Ace Wilders ”Busy Doin’ Nothing” i just det här programmet fick jag inte klart för mig.

Normalt hade väl ”Fyra Bugg och en Coca Cola” inte heller hört hemma där, men i just det här fallet sjöngs (?) den av Carl Bildt.

Och ”Bättre och bättre dag för dag”, lanserad av Ernst Rolf fast i dag framförd av Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, kan nog uppfattas som ett politikerlöfte.

Klart politisk är i alla fall Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja”, skriven till en rysk melodi. Vill ni veta mera, kan ni ju gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den fråga som skulle leda oss till Miljöpartiet de gröna illustrerades med Hasses och Tages ”Äppelkriget”, där ledmotivet, ”Änglamark”, sjöngs av Sven-Bertil Taube, son till Evert Taube som skrev texten – även den hittar ni på samma ställe. Fast det här var en dubbelfråga: Vi skulle också kunna att ett av Miljöpartiets språkrör heter Isabella Lövin.

När det slutligen gäller den fråga, som illustrerades med ”Ingen kommer undan politiken”, en bra text av Ola Magnell, frågade Eldeman, vem som sjöng in den på svenska. Jo, Marie Bergman – MB – gjorde åtminstone den mest kända och spelade versionen på svenska. Den kanadensiska originalversionen heter ”Complainte pour Ste. Catherine” och handlar om något helt annat – du hittar också de här båda texterna med skivtips ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Sommar i P1 med Sherihan ”Cherrie” Abdulle

6 juli 2017 23:44 | Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Sherihan ”Cherrie” Abdulle har somaliska föräldrar, men bodde under sina tidiga år i Finland – föräldrarna var flyktingar – och kom sedan att hamna i Sverige.

I sitt ”Sommar” mindes hon Finland med blandade känslor – roddturer, som inte gick ut på att nödvändigtvis fånga fisk, på en av de tusen sjöarna men kanske mer för den mobbing hon utsattes för och de slagsmål detta utlöste.

Så när den här somaliska familjen sedan, när Sherihan var 11 år hamnade i Rinkeby och Tensta, kändes det först som att hamna i ett himmelrike: I de här stockholmska förorterna bodde människor som hade kommit hit från fjärran länder i Afrika (till exempel hennes egen familjs Somalia), Asien och Latinamerika men naturligtvis också svenskar. Jag kan själv den här miljön, framför allt Rinkeby dit Birgittas dotter Anna flyttade och där hon sen fick tre döttrar, ganska väl efter ganska många besök där, år efter år, och förr åkte jag också T-bana dit och promenerade sen resten av vägen, detta utan att någonsin något obehagligt hände. Jag nämner det här, eftersom Cherrie i sitt sommarprogram beskriver en allt farligare miljö med inslag av våld och död.

I Rinkeby lärde jag mig att vara stark, säger Cherry. Jag vet i och för sig att Rinkeby har haft lärare som har lyckats utomordentligt väl med sina klasser, men med det vill jag inte dementera Cherries mer dystra verklighetsbeskrivning – märk också att mamman och pappan nu var skilda och mamman var den som skulle klara barnen och ekonomin och bostaden. Cherrie skolkade mycket och hamnade i ett gäng där alla odlade utanförskap, vilket säkert hade att göra med sådant som utstötningsmekanismer, och i sådana miljöer växer tendensen att vända ryggen åt det omgivande samhället men också asocialitet och kriminalitet, till exempel drogmissbruk. Familjens ständiga flyttande till nya bostäder bidrog också till skolket och utanförskapet.

2004 fick den här somaliska familjen äntligen en egen lägenhet. Cherrie minns den första natten där som ett lyckorus: Familjen hade då ännu bara fått dit madrasser, men Cherrie sov över på en sådan i ett rum som var hennes eget. Liggande där rökte hon cigarrett efter cigarrett.

Gänglivet fortsatte dock och hon slogs fortfarande mycket, men nu lämnade en del gänget och andra kastades ut. Och när alla i gänget var över 15 kom det in en ny tjej i gänget, en tjej som var annorlunda och väckte respekt. Men efter en tid vände hon själv ryggen åt gänglivet och började söka något nytt.

Hon hade relativt tidigt förstått att hon hade en musikalisk ådra men då inte ens vågat drömma om att kunna använda den till något. Hennes erfarenhet var att många i hennes ålder hade föräldrar som faktiskt hade någon form av kvalificerad utbildning men ändå inte hade någon nytta av den i sitt nya land. Dock fanns det andra i hennes omgivning som såg den här musikaliska begåvningen och frågade: Varför använder du den inte till något? Killar i hennes omgivning hade oftast den vanliga killattityden att de var och visste bäst, men det fanns en som uppmuntrade henne att göra ett försök i en studio, och hon berättade i sitt sommarprogram om det lyckorus det innebar att om och om igen lyssna på den här demoinspelningen.

Och för att göra en lång historia kort: 2015 släppte hon sin första singel, ”Tabanja”, och när den väckte uppmärksamhet fick hon göra ett helt album, ”Sherihan”, och på den vägen är det.

Hon har alltså lyckats ta sig upp och blivit prisbelönt, men hon är väl medveten om att det här inte är något gångbart recept för alla de andra som ingick i till exempel hennes gamla gäng. När hon i T-banan kramar en gammal kompis, känner hon att vederbörande bär skottsäker väst. Andra gamla kompisar sitter i eller har suttit i fängelse. Och när hon efter ett lyckat scenframträdande i Malmö ringer hem till Rinkeby, får hon veta att hennes mamma och syster har blivit åsyna vittnen till hur två killar, som hon också kände, blev skjutna.

Det här får henne att mot slutet av programmet pessimistiskt säga: ”Jag har levt i en dröm, medan vännerna har varit i den riktiga världen.”

Vi har en ganska stor kollektion av dansmusik från olika delar av Afrika hemma, men äldre sådan, och visserligen finns det lite drag av afrikansk framför allt rytm i en del av de låtar Sherihan spelar, men i stort sett vet jag nästan ingenting om den musik hon spelar i stt ”Sommar”. För egen del är hon – men jag har inte lyssnat på henne heller – vad jag har förstått påverkad av hiphop, soul och r’n’b.

Hon avslutar programmet med sina egna ”Låta bli” och ”Änglar”, och bland det hon spelar finns låtar av samarbetspartners som Leslie Tay.

Den enda artist hon spelar som jag själv känner till är Beyoncé Knowles. Fast det ska inte tolkas som att jag ogillar det hon spelade – en hel del av det lät bra också i mina öron.

Danmark: Socialdemokratiet under, övriga oppositionspartier över sitt valresultat

6 juli 2017 12:33 | Politik | Inga kommentarer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 2 juli publicerades åter en intressant mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 25,3 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,2 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 20,9 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 0,7 procent

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt resultat, medan samtliga övriga oppositionspartier, de fyra följande i tabellen ovan, har ökat sitt stöd jämfört med valet.

Det här kan ha att göra med att Socialdemokratiet allt mer öppet samarbetar med det populistiska Dansk Folkeparti.

Ritzaus Index – en sammanvägning av ett antal någorlunda färska mätningar – ger då följande resultat:

Socialdemokratiet 26,2 procent
Radikale Venstre 6,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,8 procent
Alternativet 5,6 procent
Venstre 17,6 procent
Dansk Folkeparti 19,2 procent
Konservative Folkeparti 3,8 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Ísland: Regeringen har lågt stöd, och Ljus framtid verkar inte ha någon ljus framtid

6 juli 2017 12:14 | Politik | Inga kommentarer

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av Gallup, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 27,5 procent (+ 1,9 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 21,5 procent (- 2,8)
Píratar (Piratpartiet) 14,2 procent (+ 1,3)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 11,3 procent (+ 0,2)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 9,2 procent (- 9,2)
Viðreisin (Renässans) 5,6 procent (- 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 3,3 procent (- 0,3)

Här ökar åter skillnaden i storlek mellan regeringsledande Självständighetspartiet och det ledande oppositionspartiet, De vänstergröna.

Men det i regeringen ingående Ljus framtid ligger fortsatt under spärren.

Stödet för den borgerliga trepartiregeringen är fortsatt lågt, och Ljus framtid skulle ju dessutom åka ut ur Alltinget, om det vore val i dag.

Socialdemokraterna ligger i den här mätningen åter under 10 procent.

Sommar i P1 med Malin Persson Giolito

5 juli 2017 21:12 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Leif G W Persson har jag träffat ett antal gånger, däremot aldrig hans dotter, Malin Persson Giolito. Pappan förekom, fast relativt perifert, i hennes ”Sommar” i dag, men han bör ändå nämnas därför att den här dottern, till och med framgångsrikt, har följt i faderns fotspår och skrivit deckare.

Vägen till den här framgången har varit både lång och krokig. Det faktum att hon har varit advokat har säkert varit till nytta för henne också senare, till exempel när hon började skriva kriminalromaner. Men jobbet som advokat tog tvärt slut – hon var då höggravid – när hon plötsligt fick sparken. Varför berättar hon inte, och det är ett exempel på något som genomgående präglar hennes sommarprogram. Hon berättar, kort och utan närmare bakgrund eller förklaring, saker som blir ett slags mosaik över hennes liv.

Sen hamnar hon i Bryssel, i EU-byråkratin, men hur och varför och vad hon mer konkret gjorde där får vi inte veta så mycket om. Jag vet till exempel inte om det var där hon träffade sin man, han som har gett henne efternamnet Giolito, men jag har förstått att han är tjänsteman i EU och far till hennes i programmet kärleksfullt omnämnda barn.

Det här är säkert en viktig del av bakgrunden för hennes kärlek till EU (en kärlek som jag själv inte har – men hon får naturligtvis bli salig på sin fason).

Däremot är jag självfallet enig med henne i hennes kritik av våldspraktiserande islamism, tycker också att henens återvändande gång på gång till attentatet 2015 mot ”Charlie Hebdo” är berättigat – tolv personer, av vilka fem var fasta medarbetare, mördades då i en islamistisk terrorattack. Och att hon tillsammans med maken sedan deltog i den enorma demonstrationen mot islamistiskt våld och för tankefrihet hedrar henne.

Den här massdemonstrationen, där så många var enade, fick henne att också göra en ganska rolig reflektion om fransmännen: De tenderar annars oftast att marschera åt olika håll.

Jag gillar också hennes litterära referenser, till exempel till ”Lilla huset på prärien”, men har här åter den invändning jag började med: De görs ofta så kort, att en normallyssnare varken hinner uppfatta eller hänga med.

Som man kan vänta sig av en person som länge har jobbat inom EU-organisationen spelar Malin Persson Giolito ganska mycket musik från Frankrike och Storbritannien (som dock nu är på väg att lämna EU), men jag nöjer mig med att nämna en av hennes favoriter, David Bowie, som får två låtar spelade: ”Quicksand” och ”Five Years”.

Mariah Carey är också värd att nämna, men hon är ju amerikanska.

I hennes svenska del av skivlistan finns Monica Törnell med ”Kom slå dig ner”, ursprungligen en låt av Eric Andersen, Thåström med Ulf Dagebys svenska version av Bob DylansTomorrow Is a Long Time” (den finns också insjungen av Nationalteatern och av Mikael Wiehe) och så låtar med Cornelis Vreeswijk och Carola.

Sommar i P1 med Ulf Ekman

4 juli 2017 0:56 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 3 kommentarer

I en ytlig mening är Ulf Ekman, född 1950 i Göteborg, mycket känd inte bara bland sina trosfränder – men redan begreppet trosfränder är i hans speciella fall något svårdefinierat. I unga år, under gymnasietiden i Göteborg, umgicks han med allt från sossar – vad jag förstod av dagens ”Sommar, var hans far sosse – till KFMLrare, och han berättade i dag, att han i motsats till en kompis med överklassbakgrund aldrig var medlem i den senare sekten. Kompisen hotade honom därför med att han skulle avrättas efter revolutionen. Mamman var en smula religiös, men det gällde inte honom själv, framgår det av det han berättade om en kompis som blev frälst.

Men strax före studentexamen 1969 fick han en stark religiös upplevelse, och när han sen kom till universitetet i Uppsala, började han läsa teologi. Det här ändade i att han 1979 blev präst i Svenska kyrkan och fick arbeta som studentpräst i Uppsala. Men han sög i sig religionselement också från andra håll, dels under en vistelse i Tulsa, Oklahoma, i USA, dels från den svenska pingströrelsen – ledde själv bibelstudier i Södermalmskyrkan i Stockholm.

Vida känd blev han när han 1983 grundade Livets Ord och dess bibelskola i Uppsala. Ärkebiskopen i Uppsala kallade då Ekman till sig och förklarade, att det här inte kunde förenas med att vara präst i Svenska kyrkan. Han lämnade då ställningen som präst där men fortsatte även senare att fiska själar i Svenska kyrkan.

Fenomenet Livets Ord och ledaren Ulf Ekman personligen väckte under de här åren starka känslor hos uppsalaborna. Många var mycket negativa, men andra drogs till den här församlingen och dess ledare – det flyttade till och med in folk till Uppsala, människor som drogs till Livets Ord. Min son var en av dem som vid ett möte på Ungdomens hus häcklade Livets Ord och anklagade den i deras ögon tvivelaktiga sekten för att sprida märkliga läror som att handikapp kunde vara Guds straff – varför måste Ulf Ekman då bära glasögon? Uppenbarligen tog det här skruv, för Ekman förklarade i dag, att Livets Ord aldrig har stått för det häcklade budskapet.

Mig överraskade Ulf Ekman mer i dagens ”Sommar” genom att visa upp andra sidor av sin personlighet, till exempel när han beskrev miljöer i uppväxtstaden Göteborg och berättade att han utöver politik och religion också var intresserad av musik i en mycket bredare mening än den vi förknippar med Livets Ord, till exempel av och med Bob Dylan. Och till de författare han sa sig ha läst hörde Jack Kerouac.

Rent intellektuellt förstår jag inte hans dragning till karismatiska religiösa rörelser, och faktum är att jag på den punkten inte blev klokare av det här programmet. Men uppenbart dras han till kyrkor som väcker stormar i hans själ, och de gamla vännerna/anhängarna i Livets Ord fick säkert en chock, när Ulf Ekman tog ett steg till i pendelns riktning och han och hans hustru blev katoliker. Av sommarprogrammet anar jag, att deras vistelse i Jerusalem med besök på den kristna trons alla heliga platser ledde de här religiösa seismograferna tillbaka till den kristna urkyrkan. 2014 lämnade han för gott Livets Ord.

Och ändå hade han dess förinnan gjort enorma insatser för att bilda Livets Ord-församlingar i Ryssland och Baltikum och till exempel i Albanien.

Ulf Ekmans val av musik till sitt ”Sommar” är också ett annat än det många säkert hade väntat sig.

Förvisso spelar han en sång med Livets Ords sångare och Franz SchubertsAve Maria” samt ”Go Tell It To the Mountin” med Mahalia Jackson (jag har den själv på skiva) men också till exempel Sven-Bertil Taubes tolkning av pappa EvertsInbjudan till Bohuslän”, Johann Sebastian Bach, Bob Dylans (en idol från unga år) ”All Along the Watchover”, Jan Johanssons underbara ”Visa från Utanmyra” och en sång med israelen Dudu Fischer. Att Carola får vara med, med sin ”Fångad av en stormvind”, är motiverat redan av skälet, att hon deltog i Livets Ords frälsningsturné i Albanien.

Kjell Eriksson på visit

3 juli 2017 22:56 | Deckare, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

I min deckarhylla har jag Kjell Erikssons alla böcker om Ann Lindell. Den här polisen hamnar också vid något tillfälle på Gräsö, nära vårt sommarviste i Öregrund. Serien om Ann Lindell är något ganska ovanligt i deckargenren – den som är road kan ju gå upp under Kulturspegeln, Deckare och kolla.

Jag blev personligt bekant, man kan nog säga kompis, med Kjell, genom att hamna i styrelsen för Ordfront i Uppsala, vars ordförande han var. Trots sin egen bakgrund i yttervänstern ville han aktivt ha mig med i föreningen, och jag blev bland annat dess kassör. Kjell gav för övrigt ut sina egna böcker på Ordfront, och där placerade jag själv laboremusantologin ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (2002).

Jag har varit hemma hos honom på styrelsesammanträden (och han hemma hos mig på andra sådana), men så försvann han från Uppsala, flyttade till Brasilien. Han har sedan hämtat bokmiljöer därifrån, liksom från andra delar av de delar av världen som vi européer ofta inte vet så mycket om, men Kjell gör alltid grundlig research. Det gäller för övrigt också den bok han har skrivit med spanska inbördeskriget som verklig bakgrund.

Kjell vet att vi under sommarhalvåret bor i Öregrund – han har till och med varit inne på att skriva en artikel om vår trädgård, men det har aldrig blivit av. Och självfallet har jag oavsett detta inbjudit honom att titta in, om han hade vägarna förbi.

I förmiddags knackade det på, och Birgitta gick och öppnade. Och där stod Kjell, efter att ha varit på Gräsö vad jag förstod. Så jag avbröt mitt skrivande, och Birgitta serverade kaffe och egna småkakor som fanns kvar efter mitt 80-årskalas.

Strax var samtalet i gång: Jag berättade att jag just hade fyllt 80 och han att han själv, visserligen inte riktigt lika gammal, plötsligt och oväntat – hans brasilianska kvinna är visserligen yngre än han men så pass gammal att hon inte längre trodde att hon kunde bli med barn – hade blivit far på nytt.

Under det här fikat pratade vi, även Birgitta, ivrigt om allt som vi kom på.

Sen tyckte jag att vi skulle visa Kjell, som har haft handelsträdgård, vår egen trädgård, och vi lät inte det regn som föll hindra oss. Kjell hämtade ett paraply i bilen och gav det åt Birgitta, och jag skyndade in och hämtade ett paraply åt Kjell och satte på mig själv en regnrock. Birgitta berättade om växterna i rabatterna, men den forne trädgårdsmästaren kunde själv identifiera de flesta rossorterna, visste till och med att det var ett japanskt Sakura-träd som vi har på husets baksida.

Och sen åkte han i sin bil.

Men mig förmanade han liksom förr: Du måste skriva dina memoarer!

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^