Taube i ny tappning – men sångbar blir han inte på det här viset

20 april 2018 18:33 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag är en hängiven vän av Evert Taubes sånger. Jag har allt han själv spelade in på skiva, dessutom skivor med hans visor insjungna av sonen Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Lasse Tennander med flera, också samlings-CD med rader av andra artister. Jag har i vårt privata bibliotek många sångböcker med Taubes visor, och till det kommer att Taube finns representerad i rader av andra sångböcker, avsedda för allsång.

Så när Uppsala stadsteater i onsdags hade premiär på sångföreställningen ”Taube today”, var jag och Birgitta förstås där, jag själv tidigare på dagen befriad från det öronvax som gradvis har gjort min hörsel allt sämre.

”Taube today” är en musikteaterföreställning, skapad av danskarna Nikolaj Cederholm (koncept och regi) och Kåre Bjerkø (musikarrangemang).

Jag har tidigare sett och hört ett par musikteaterföreställningar, signerade Cederholm: 2011 på Uppsala stadsteaterMän som blir en smula irriterade i sällskap med kvinnor” och 2014 på FyrishovCome Together”, en musikteaterföreställning som bygger på beatleslåtar. Mina reaktioner, redovisade här på bloggen, var i båda fallen blandade.

Och samma kluvenhet känner jag inför den nu aktuella musikteaterföreställningen, ett samarbete mellan Uppsala stadsteater och Västmanlands teater.

De agerande sångartisterna och musikerna gör ett utmärkt jobb, men eftersom jag och Birgitta satt en bra bit från scenen och ljussättningen där i vissa partier inte gjorde det möjligt att se vem som gjorde vad, klarar jag inte att bedöma de enskilda prestationerna. Av de agerande är egentligen bara Aksel Morisse från Uppsala stadsteater välbekant för mig och av de övriga är det främst Niklas Hjulström jag känner till. I programmet finns en personpresentation utan bilder av samtliga medverkande, men det jag framför allt hade behövt var uppgifter om vem eller vilka som gjorde de olika sångnumren.

De senare avviker genomgående, ibland ganska radikalt, från Evert Taubes egna skivinspelningar, om man ser till rytm och sångbarhet för vanliga människor – kom i håg hur älskade och sjungna hans sånger är. Själv kan jag praktiskt taget alla av de cirka 25 melodier, som förekommer i den här föreställningen, och de här taubeskapelserna försvarar alla sin plats där. Vi får höra till exempel ”Dansen på Sunnanö”, ”Rosa på bal”, ”Fragancia”, ”Oxdragarsång”, ”Brevet från lillan”, ”strong>Nocturne”, ”Så länge skutan kan gå”, ”Möte i monsunen”, ”Min älskling du är som en ros”, ”Änglamark”, ”Calle Schewens vals” och ”Så skimrande var aldrig havet”.

Att jag ändå hade problem med den här föreställningen, har att göra med musikarren och, ganska ofta, med sättet att spela låtarna. Om syftet med det här var att fånga en yngre publik, van vid rock- och popmusik, var det dock ett misslyckande: På premiären var publiken verkligen inte ung; vi som var där var praktiskt taget alla tillräckligt gamla för att ha varit med om Taubes storhetstid. Och skulle föreställningen ha lockat fler i yngre åldrar, skulle de hur som helst inte ha lärt sig att sjunga Taubes sånger på det här viset – arren gjorde dem ofta icke sångbara för en bred publik.

Själva konceptet försökte också göra Taube till något han inte var. Nikolaj Cederholm ber i programbladet lite om ursäkt för att man har tagit med ”Flickan i Havanna” i programmet, eftersom en prostituerad har en huvudroll i den. Själv har jag aldrig ens kommit på tanken att köpa sex, men herregud: Den här sången skrevs av Taube 1921. I samma anda får några andra av Taubes visor här en kvinnlig i stället för som hos Taube manlig huvudperson. Själv har jag i hela mitt vuxna liv mycket aktivt verkat för och praktiserat jämställdhet, men det är på gränsen till övervåld att sjunga om Frida i stället för Fritiof Andersson.

Det här innebär inte, att jag ogillade föreställningen. Jag applåderade ofta, och jag ställde mig när föreställningen var slut tillsammans med den övriga publiken upp för stående applåder.

Ensam i lägenheten i Uppsala, och jag ser förstås första delen av filmserien om mordet på Olof Palme

6 april 2018 1:08 | Film, Media, Politik | Inga kommentarer

Jag ska på grundlig besiktning till min husläkare i nästa vecka, och eftersom jag inför det måste ta prover på Vårdcentralen i morgon, åkte jag till Uppsala redan i dag.

Jag åt sen middag och satt framför TVn och såg första delen av dokumentären om mordet på Olof Palme. Mycket av det som förekom i programmet kände jag förstås till sen tidigare, och jag arbetade på partiexpeditionen, på Sveavägebn 68, snett emot biografen där Olof och Lisbet såg Suzanne OstensBröderna Mozart” den där ödesdigra kvällen, och av dem som medverkade i filmen kände jag förstås Olof Palme och har ofta träffat även Lisbet. Björn Rosengren och Ulf Dahlsten känner jag också – Dahlsten jobbade åt min hustru innan han gick vidare till jobbet hos statsministern. Och även den forne M-ledaren Ulf Adelsohn har jag haft ett hyggligt förhållande till.

Vi blev uppringda av TT sent på mordkvällen – nyhetsbyrån ville ha Birgittas kommentar till att statsministern hade mördats. Hon trodde först att det kunde vara en av de vanliga fredagkvällsfylleristerna som ville lura statsrådet och bad att få ringa upp – men tyvärr var det här sant.

Sen ringde hon till partisekreterare Bo Toresson, som inte heller hade hört något, till exempel från polisen.

Eftersom läget var helt kaotiskt, samlades VU i Rosenbad, och också Birgitta åkte till Stockholm. Hon beställde en bil från Uppsala Taxi, som för övrigt aldrig tog betalt för den här körningen.

För egen del fick jag av Bo Toresson, vars närmaste man jag var, i uppdrag att ringa till ett antal andra VU-ledamöter, kolla om de hade hört vad som hade hänt och kalla dem till det här VU-sammanträdet.

Självklart satt jag fången av det förflutna, till stor del egenupplevda, framför TVn.

Och trots att jag vet att TV3 är en kanal som lever på reklampengar, har jag nog aldrig tyckt att reklampauserna har känts så malplacerade, ja stötande som i kväll.

Suomi/Finland: Socialdemokraterna och Samlingspartiet slåss om förstaplatsen

4 april 2018 23:30 | Politik | Inga kommentarer

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen skulle ombildas till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionsparti åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

Taloustutkimus har gjort två månadsmätningar för Yle.

Den första publicerades 2 mars. 1.655 personer intervjuades under perioden 2-28 februari.

Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 21,0 procent (+ 2,3)
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 20,0 procent (- 0,8)
Suomen Keskusta (Centern) 17,0 procent (- 0,8)
Vihreä Liitto (Gröna Förbundet) 14,5 procent (+ 0,5)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 8,9 procent (+ 0,8)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,5 procent (- 1,1)
Svenska Folkpartiet 2,9 procent (- 1,7)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (+ 0,1)
Sininen Tulevaisos (Blå framtid) 1,6 procent (+-0)

I den här mätningen är Socialdemokraterna största parti igen. De gröna är även i den här mätningen ett av de fyra stora partierna. Blå framtid, som sitter i regeringen tillsammans med Samlingspartiet och Centern, står och stampar på samma låga nivå, medan den mer extrema falang, som tog över partiet, lyckas betydligt bättre.

Den andra och senaste publicerades den 28 mars. 2.675personer intervjuades under perioden 1-23 mars.

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 21,5 procent (+ 1,5)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet) 20,2 procent (- 0,8)
Suomen Keskusta (Centern) 16,3 procent (- 0,7)
Vihreä Liitto (Gröna Förbundet) 14,2 procent (- 0,3)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 9,2 procent (+ 0,7)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 9,0 procent (+ 0,1)
Svenska Folkpartiet 3,5 procent (+ 0,6)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,3 procent (+- 0)
Sininen Tulevaisos (Blå framtid) 1,3 procent (- 0,1)

Här är Samlingspartiet åter lite större än Socialdemokraterna. Centern backar. Sannfinländarna är här aningen större än Vänsterförbundet.

Annandag påsk: Agnes Lidbeck och så Gidon Kremer och Johann Sebastian Bach

3 april 2018 0:45 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Agnes Lidbecks författarskap kom jag i kontakt med genom att läsa en dikt av henne i Lyrikvännen. Jag skrev uppskattande om den här på bloggen och blev då, också här på bloggen, kontaktad av Per Gudmundson, som jag både länge har läst – han är ledarskribent på Svenska Dagbladet – och som själv några gånger har skrivit kommentarer på min blogg, vilket för den skull inte har som bakgrund, att vi skulle ha besläktade politiska värderingar.

Det han den här gången berättade var att han och Agnes Lidbeck har barn tillsammans.

Agnes Lidbeck, som har knutits till DN Kultur som fri kolumnist, intervjuas i kulturbilagan i söndagens (1 april) Svenska Dagbladet, och av intervjun framgår att hon numera har skilt sig från barnens inte till namnet nämnde far. Och så kan det ju gå här i livet – i det här fallet vet jag ingenting om orsaken till den spruckna relationen, men livet är ju fullt av separationer.

Jag känner tidigare till vilken succé Lidbecks ”Finna sig” blev och har nu också läst recensionerna av efterföljaren, ”Förlåten”. Det är verkligen inte vanligt att nya skönlitterära författare slår igenom så snabbt.

Svenskan-intervjun, gjord av Kristina Lindh, är kunnig och intressant. Men Lidbeck släpper ändå inte intervjuaren in på livet. Lindh frågar henne om en figur i senaste boken, en bror till bokens två systrar som, brodern alltså, rör sig i skov mellan depression och mani och sen går under, men när författaren får följdfrågan om hon själv känner någon sådan person, klipper hon av den tråden:

– Det vill jag inte prata om.

Och i avslutningen av intervjun tar hon avstånd från politikens återinträde i kulturdebatten:

– Jag är helt ointresserad av kopplingen mellan kultur och politik, den som präglar samtalet i så hög grad just nu.

Själv har jag alltid varit lidelsefullt intresserad av både kultur och politik.

En stor del av kvällen har hustrun och jag tillbringat vid skivspelaren på glasverandan.

Birgitta valde skivor: Johann Sebastian BachsThe Sonatas and Partitas for Violin Solo” med Gidon Kremer som violinsolist (ECM Records New Series 1926/27 4767291, 2005). Partitas är inspelade 2001 i Tyskland, Sonatas 2002 i Rīga i Lettland, där Kremer i huvudsak bor och verkar.

Han är en fantastisk violinist, född i Rīga 1947 av tysk-judiska föräldrar som båda var professionella violinister, och han har också studerat för David Oistrach.

Jag har en gång tillsammans med Birgitta hört Gidon Kremer och Kremerata Baltica spela i vårt konserthus i Uppsala, och ni kan ju läsa mer om den konserten här på bloggen den 20 oktober 2010.

Och skaffa gärna den skiva vi i kväll hörde på. Sen kommer ni att vilja höra mer med Kremer.

Melodikrysset nummer 13 2018

31 mars 2018 14:59 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Eftersom jag ju har råkat ut för en olycka, som jag fortfarande har känningar av, passar det väl bra att dagens melodikryss var nummer 13 i ordningen.

Som en förstärkning av olyckan kom dessutom att den kaffepanna jag gjorde en viktig del av frukosten i kokade över.

Med Sonja Aldén frågar jag: Vad är meningen med livet?”.

Ja, inte tror jag svaret finns i Cindy Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”. Inte tror jag heller att det är så enkelt som i Barbies svenska version: ”En vän är alltid en vän”. Men den hjälp och det stöd jag har fått av hustrun och av sonen och hans familj har gjort det påtagligt lättare att klara mitt aktuella tillstånd.

Fast inte tror jag att det är så enkelt som Lena Ph påstod i Melodifestivalen 1986: ”Kärleken är evig”. Men om båda anstränger sig, kan relationer bli riktigt långvariga!

Och inte heller det är alltid så lätt. Då gäller det att med Py Bäckman fråga: ”Vad gör vi med vårt liv?”. Py Bäckman har jag alltid gillat, både som artist och för att hon öppet har visat både vad hon känner och står för. När Olof Palme skändligt mördades och skulle begravas på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag dagligen sneddade över på väg till och från jobbet, såg jag där bland de många kransarna en mycket stor och vacker från Py Bäckman och Dan Hylander.

Vid en minneshögtid, senare, på Norra Latins gård, spelade Nationalteaterns rockorkester, där en av de tongivande var Ulf Dageby. Bland de låtar Dageby har gjort finns ”En dag på sjön”. Jag har också Lill Lindfors på skiva, men eftersom jag inte har följt ” mycket bättre”, visste jag inte att även hon har sjungit in den här Dageby-låten.

Och för att fortsätta på okunskapslinjen: Michael Jackson är en artist jag inte har en enda skiva med. Inte med Vangelis heller, men hans namn hjälpte mig att komma på vem vi skulle förknippa med ”Billie Jean”.

Från Melodifestivalen 2009 – det sökta svaret är siffran nio – minns jag Emilia med ”Big Big World”, en ganska jazzpräglad låt som gick till final. Hon kallade sig som artist Emilia men hade på den tiden efternamnet Rydberg. Eldeman kallade, om jag antecknade rätt, låten för ”You’re My World”, och då måste jag ju kolla på nätet, och om jag har fattat rätt, är det samma låt som har bytt namn. Det har Emilia också gjort: Hennes efternamn är numera Mitiku. Tycker Eldeman att man ska veta allt det här?

Lite lurigt var det också att ha två frågor efter varann, som båda hade samma svarsord – men ändå inte.

Först fick vi höra ”You’re the Inspiration” med gruppen Chicago.

Därefter hörde vi låten ”Chicago”, i dag i en version spelad av Ove Lind & co men mer känd i Frank Sinatras insjungning.

Danny Kaye är en annan amerikan, som jag har sett i stort sett alla filmer han har gjort. En av dem har knytning till Danmark, ”Wonderful Copenhagen”. Men det var inte landets huvudstad Eldeman frågade om utan om var huvudpersonen, H C Andersen, var född. Jo, i Odense på Fyn. Och jo, jag har varit både där och i København. På den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare reste jag som en skottspole mellan länderna.

Django Reinhardt har jag alltid gillat, så också ”Rose Room”. Om han levde i dag, skulle han väl, eftersom han var zigenare, inte bli insläppt i Danmark.

När jag själv mot slutet av andra världskriget kom till Sverige som flykting från Estland, välkomnades vi av de flesta svenskarna, och snart började jag i svensk skola. En av de sånger jag då lärde mig sjunga – vi hade som sångbok ”Nu ska vi sjunga” från 1943 – var ”Kungens lilla piga” av Anna-Lisa Frykman. Jag kan inte bara melodin utan minns också delar av texten.

Detsamma gäller en annan låt, i grunden en barnvisa men också insjungen av artister som man inte primärt förknippar med den genren: ”Per Olsson hade en bonnagård”, i engelskspråkigt original ”Old Mac Donald Had a Farm”.

På den tiden fanns det fortfarande kvar mängder av småjordbruk med djurhållning. I min barndom gick jag varje kväll och hämtade mjölk hos någon med kor och lagård och på strandängarna nedanför huset i Juniskär där vi bodde betade det kor, så det var nästan oundvikligt att man då och då, när man gick barfota, trampade i koskit. Då gick man ner till stranden och tvättade foten.

Kärlek över gränserna

18 mars 2018 23:17 | Barnkultur, Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om två barnböcker om Grodan, skrivna av Max Velthuijs – se ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Max Velthuijs (1923-2000) var, som man förstår av namnet, holländare, men hans svenska förlag, Berghs, envisas med att i översättningarna ange de engelska titlarna som original, vilket de med all sannolikhet är för Gun-Britt Sundströms för övrigt utmärkta översättningar. Det senare gäller också för hennes översättning 1989 av Velthuijs första bok i den här serien, på svenska kallad ”Grodan och kärleken”. Samma fel finns för övrigt i En bok för alla-upplagan från 2018. Men boken, som kom ut 1989, hette i original ”Kikker is verliebt” (1989).

Den var den allra första i en ganska lång serie om Grodan och hans vänner, och redan i den hittade Velthuijs den ton som har tilltalat barn också i andra länder, bland dem Sverige. ”Grodan och kärleken” kan med framgång läsas för relativt små barn. Bilderna är enkla och tydliga och läs-handlingen begriplig. Grodan i den här historien kommer till slut på vad det är som får hans hjärta att slå snabbare och lockar honom att skratta och gråta på samma gång.

Till slut kommer han på det: Han har blivit kär, i en anka.

Men som i en rad andra första kärlekar vågar han inte säga det till Ankan. Så han börjar anonymt uppvakta henne, först med en teckning med ett hjärta på, sen med en fin blombukett.

Själv kan han inte sova på nätterna. Gråter gör han också.

Till slut kommer han på det gamla knepet att göra något som kan tänkas imponera på Ankan. Han börjar träna höjdhopp och lyckas allt bättre – till slut hoppar han högre än någon annan i världen.

Tyvärr slutar det illa. Han faller handlöst i marken.

Men då kommer Ankan för att hjälpa honom, och när Ankan sen tar honom med hem till sig, lossnar det för honom, och han förklarar sin kärlek för henne.

Och alltsedan den dagen har de älskat varandra innerligt.

De sista raderna har udden riktad mot den växande skaran av rasister:

En groda och en anka…
Grön och vit.
Kärleken känner inga gränser.

Bra, Ardalan Shekarabi – men egentligen borde du och partiet gå ännu längre

14 mars 2018 18:06 | Media, Politik | 1 kommentar

Jag har träffat Ardalan Shekarabi under förhållandevis lång tid med början när han var ordförande i SSU-distriktet här i Uppsala län. Numera är han tillbaka i regionen, bor i Knivsta och är ordförande i vårt partidistrikt.

Vi är inte överens i alla politiska frågor – han är till exempel EU-supporter, medan jag själv mycket aktivt arbetade mot svenskt EU-medlemskap och fortfarande är EU-skeptiker.

Men vi har också gemensamma nämnare, till exempel i det att vi båda kom hit som flyktingar, jag från andra världskrigets Estland, han från ayatollornas Iran.

Det visar sig att vi också har en likartad syn på religionens roll i samhället: tro ska inte prägla samhällelig verksamhet, till exempel skola, utan vara en privatsak.

I min barndom tillhörde jag en kristet präglad miljö, lutheransk och, även om vår familj alltså kom från Estland, snarlik den svenska. Som alla andra barn på 1940-talet, när jag började i svensk skola, läste jag kristendomskunskap i skolan, lärde mig psalmer utantill och sjöng dem tillsammans med de andra i klassrummet. Också jag har i skolfrukostmatsalen mässat ”Godegudvälsignamatenamen”. Jag har till och med konfirmerats, men eftersom jag med växande ålder också allt mer började fundera över det rimliga i det ena och andra, kom jag redan i tidiga tonår fram till att den enda hållning jag för min del kunde stå för var ateism.

Jag är inte av den sorten som av taktiska eller andra skäl döljer mina egna åsikter, så min kristendomslärare under läroverstiden, han som gav mig det A jag har i ämnet i mitt studentbetyg, var väl medveten om att jag inte var troende. 1956, när jag gick i andra ring, var jag inledare i en debatt om de obligatoriska morgonbönernas vara eller inte vara (jag stod alltså på den sist nämnda sidan), och publiciteten i lokalpressen om den här bataljen gjorde mina åsikter kända bland alla, inte minst i Läroverket.

Ardalan Shekarabis erfarenheter av könssegregering redan under förskoletiden är naturligtvis ännu mer groteska: I ayatollornas Iran fick han själv uppleva hur pojkar och flickor bokstavligen kom att åtskiljas med hjälp av en mur, som byggdes rätt igenom förskolan!

När han senare kom till Sverige och fick gå i svensk skola, upplevde han det som en lisa, inte bara att slippa sådant utan också att i skolan möta andra elever från ibland ganska olika hem, vare sig vi talar om klassbakgrund eller om bildning.

Den här enhetsskolan – för att använda ett ord som egentligen hör samman med skolreformen på 1950-talet – är i dag åter hotad: Rubriken på Ardalan Shekarabis mycket uppmärksammade debattartikel i Aftonbladet här om dan (du kan hitta den på nätet) är ”Jag ser religiöst förtryck igen – i svenska skolan”. Religiös segregering och könssegregering bör enligt Shekarabis och socialdemokratiska partiets mening stävjas i sin linda.

Det plus en i dagens skola vida större fara, klassmässig segregering, något som Shekarabi inte tar upp, borde ges framträdande plats i debatten inför höstens val.

Och det är väl risken för att få en debatt också om den klassmässiga segregeringen som får till exempel Dagens Nyheter och Jan Björklund att ta ställning mot Ardalan Shekarabis egentligen ganska beskedliga och rimliga krav.

En gammal murvel blir hedersmedlem i sitt fackförbund

12 mars 2018 22:54 | Media, Politik, Ur dagboken | 6 kommentarer

Jag har skrivit under nästan hela mitt liv. Det började redan under folkskoletiden, då jag gjorde tidningar i ett exemplar, som jag lät mina kompisar läsa. Under samma period skrev jag en tre skrivböcker lång deckare, som min lärare läste utdrag ur för klassen. Och under realskoletiden skrev jag mina första insändare och fick dem publicerade.

Skribent på allvar blev jag vid decennieskiftet 1950-tal/1960-tal, när jag hade börjat plugga i Uppsala och ganska snart övertalades att bli ordförande i socialdemokratiska Laboremus. Jag skrev debattartiklar och fick dem publicerade i Arbetarbladet, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet – snart skrev jag också recensioner och annat på samma tidningars kultursidor. Lite senare kom jag att bli vikarierande ledarskribent i Örebro-Kuriren och, då och då, i Folkbladet Östgöten. Men jag har också publicerat ströartiklar i till exempel min gamla hemstad Sundsvalls s-tidning Dagbladet, syndikalistiska Arbetaren, DN Kultur och en rad fackförbundstidningar inom LO-familjen.

I nio år var jag chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till ett mellanting mellan politisk tidskrift och gamla Folket i Bild, alltså med noveller av kända författare, illustrerade av skickliga tecknare, vidare bokrecensioner, serier och allmänreportage. Den här djuptryckta tidskriften, som utkom var fjortonde dag, hade runt 140.000 betalande prenumeranter, av vilka en växande skara inte värvades med hjälp av de socialdemokratiska partiorganisationerna. Mina ofta elaka men mycket uddiga politiska kommentarer, publicerade under vinjetten Korta meningar, citerades på ledarsidor oberoende av dessas egen partifärg.

Jag upphörde ju inte att skriva heller därefter, när jag av Bo Toresson hade värvats att biträda partisekreteraren (s) i dennes kansli. Men mitt tyngsta och mest uppmärksammade skrivuppdrag fick jag i själva slutet av min politiska karriär: att skriva en rapport om kartläggningen, delvis utförd av enskilt värvade socialdemokrater, av politiska extremister, framför allt kommunister. Jag fick helt fria händer, och partiets VU fick del av mina slutsatser först när boken, ”VItBok” (2002) var klar. Dess förinnan hade jag haft ett par föredragningar för den statliga Säkerhetstjänstkommissionen, som för övrigt också fick låna intervjuljudband av mig.

För att backa en smula: Vår dotter Kerstin läste under min AiP-tid alltid mina ledarsideskåserier under vinjetten Det händer…, från början kanske för att mina kåserier där ofta handlade om vår privata familjesfär, och hon gillade inte alls att jag lämnade chefredaktörskapet och kom att syssla med andra saker.

Så när jag 2002 gick i pension fick hon en idé:

– Pappa, du måste börja blogga!

Dator hade jag ju, och jag hade redan för länge sen lärt mig använda en i mitt gamla jobb. Så hon gav mig bloggutrymme på hennes egen domän, och jag fick lära mig grunderna i det här för mig nya mediet av henne och hennes dåvarande man.

Och på den vägen är det.

Den här redogörelsen föranleds av att jag här om dan från Journalistförbundet fick ett brev, enligt vilket jag under resten av mitt liv inte behöver betala medlemsavgift till förbundet men får ha kvar mitt medlemskap och dessutom fackorganet Journalisten. Jag har nämligen varit medlem i 50 år, med start 1968, det år då jag anställdes som pressekreterare hos Socialdemokraterna.

Jag har aldrig ens övervägt att lämna mitt gamla fackförbund – en skrivarsjäl kommer jag att vara livet ut. Pensionärsavgiften till förbundet är också låg.

Men jag tackar för den vänliga gesten!

Melodikrysset nummer 8 2018

24 februari 2018 14:16 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Jag har haft en besvärlig vecka, och än är inte alla besvären över.

Jag har haft en tilltagande förkylning – har snorat och hostat och haft feber – vilket bland annat fick mig att avråda sonen, Matti, med döttrarna Ella och Sofia från att komma till Uppsala den här helgen; de får komma nästa helg i stället. Hustrun har hjälpt mig genom att ta över att handla och laga mat, delvis också diska. Ett par dagar somnade jag under tidningsläsningen i min läs- och TV-fåtölj, sov bort nästan all normalt vaken tid.

Som om inte det räckte, slutade också datorns skärm att fungera. Jag har inte riktigt orkat lokalisera felet, men jag har fått låna hustruns dator för att klara det allra viktigaste.

I morse lyckades jag ändå ta mig upp sju, lagom tidigt för att hinna bli klar till Melodikrysset. Men då visade det sig, att krysset skulle sändas en timme senare än vanligt, detta på grund av sportsändningar i P4. Jag är inte det minsta intresserad av idrott. Men andra är det ju, så ge gärna sporten en egen radiokanal.

Det var väldigt mycket melodifestival- och ESC-musik i dag, förmodligen för att programmet direktsändes från en deltävlingsstad, Örnsköldsvik. Eftersom de låtar som tävlade i Melodifestivalen åtminstone tidigare hade melodier som lätt fastnade i minnet, var dagens kryss i det stora hela hyggligt lätt.

Men även bland de svenska bidragen fanns det åtminstone en som hade försetts med en fråga, som åtminstone jag inte kunde spontant utan måste googla på. Jessica Andersson tävlade även 2007 och hennes låt då hette ”Kom”. Men nu ville Eldeman ha namnet på en av upphovspersonerna, uppenbart Lina Eriksson.

Också i andra fall gjorde Eldeman sitt bästa för att konstra till frågorna.

”Love, Love, Love” sjöngs 2009 av Agnes – men här vill Eldeman ha det efternamn hon inte brukar använda som artist: Carlsson.

I fallet ”Hon kommer med solsken” från 2002 fick vi inte lyssna på originalet med Östen med resten utan här serverades en parodi.

M A Numminen sjöng på sitt oefterhärmliga sätt Lena PHs succé från 2004, ”Det gör ont”.

Friends vann Melodifestivalen 2001 med ”Lyssna till ditt hjärta”, men här fick vi höra den i engelskspråkig version.

Nicole från Tyskland vann 1982 ESC med ”Ein Bißchen Frieden”.

Bröderna Rongedal, som 2008 tävlade med ”Just a Minute”, är inte bara bröder utan också tvillingar.

Men ändå faller det sig naturligt att, när vi nu är inne på brödrapar, nämna också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” och filmatiseringen av den, som ju ljudillustrationen var hämtad från.

Jules Sylvain-melodier spelar Eldeman, med all rätt, ganska ofta. I texten förekommer både ”en röd liten ros” och en äkta spanjor.

Hett till går det också med norska A-ha, som sjunger ”Take On Me”.

Och så går vi i mål med en franskspråkig version av den av Lars Forssell i Sverige lanserade ”Snurra min jord”, i Leo Ferrés original ”Elle tourne la terre”.

Jag publicerade Ferrés ”Le piano du pauvre” och Forssells översättning, ”De fattigas piano”, i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970).

Norge: De små mittenpartierna lever ett farligt liv

14 februari 2018 21:01 | Politik | Inga kommentarer

Vi börjar som vanlig med resultatet i stortingsvalet den 21 september 2017:

Høyre 25,0 procent (- 1,8 procentenheter jämfört med stortingsvalet 2013), 45 mandat (- 3) – partiledare Erna Solberg
Fremskrittspartiet 15,2 procent (- 1,2), 27 mandat (- 2) – partiledare Siv Jensen
Venstre 4,4 procent (- 0,9), 8 mandat (- 1) – partiledare Trine Skei Grande
Kristelig Folkeparti 4,2 procent (- 1,4), 8 mandat (- 2) – partiledare Knut Arild Hareide
Senterpartiet 10,3 procent (+ 4,9), 19 mandat (+ 9) – partiledare Trygve Slagsvold Vedum
Arbeiderpartiet 27,4 procent (- 3,5), 49 mandat (- 6) – partiledare Jonas Gahr Støre
Sosialistisk Venstreparti 6,0 procent (+ 1,9), 11 mandat (+ 4) – partiledare Audun Lysbakken
Rødt 2,4 procent (+ 1,3), 1 mandat (+ 1) – partiledare Bjørnar Moxnes
Miljøpartiet De Grønne 3,2 procent (+ 0,4), 1 mandat (+- 0) – partiledare Rasmus Hansson och Une Aina Bastholm

Det här valresultatet medförde, att den blå-blå regeringen (Høyre + Fremskrittspartiet) kunde sitta kvar och gör så fortfarande. Nu har regeringen också breddats genom att liberala Venstre har gått in i den. Men ska den här regeringen få igenom sina förslag, måste också det andra mittenpartiet, Kristelig Folkeparti, stödja regeringsförslaget i fråga. Kristelig Folkeparti kan nu, om partiet i någon viktig fråga skulle rösta med oppositionen i stället för med regeringen, avgöra vilken politik Norge ska föra. Men KrF är djupt splittrat: En del av det vill pressa den borgerliga regeringen till eftergifter, medan andra kan tänka sig att göra som Senterpartiet, samarbeta vänsterut. Problemet med det senare är att Arbeiderpartiet är inne i en inre kris och har sina sämsta opinionssiffror på mycket länge.

Respons Analyses undersökning för Verdens Gang genomfördes 5-7 februari och publicerades den 9 februari. 1.002 personer tillfrågades.

Høyre 27,9 procent (- 1,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,6 procent (+ 0,4)
Venstre 4,5 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 3,6 procent (- 0,8)
Senterpartiet 10,9 procent (- 0,4)
Arbeiderpartiet 24,0 procent (+ 0,8)
Sosialistisk Venstreparti 7,2 procent (- 1,3)
Rødt 3,3 procent (+ 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 3,6 procent (+ 0,8)

Arbeiderpariets anhängare är säkert glada över att det går lite uppåt, men Høyre leder fortfarande med hygglig marginal.

De båda mindre mittenpartierna pendlar som vanligt runt spärren.

MDG ligger fortfarande under spärren, och det ser inte omöjligt ut för Rødt att forcera den.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^