Cecilia Stegö Chilò & Maria Borelius – följetongen fortsätter

I går kölhalades kulturminister Cecilia Stegö Chilò och framför allt handelsminister Maria Borelius, båda m, för att de, trots att de – milt talat – hade råd att anställa vit barnhjälp, använde sig av svarta tjänster. Statminister Fredrik Reinfeldt, också m, var tvungen att (inte alltför hårt) ta dem i örat. Reinfeldt om Borelius förklaring att hon och maken hade skild ekonomi och hon inte ansåg sig har råd: ”Det är ingen bra förklaring.” Ingen bra förklaring?

Maria Borelius retirerade nu till en ny försvarslinje: det var naturligtvis inte riktigt rätt, men alla hennes väninnor gjorde ju så…

Den som dock inte retirerade var de båda moderatdamernas nyliberale ikon, utrikesminister Carl Bildt: Man måste ju se bakgrunden till beteendet, skattetrycket.

Carl Bildt ger uttryck för vad horder av moderater inte bara har tyckt utan fortfarande tycker: Att smita från skatter och avgifter är ett begripligt, rent av legitimt sätt att protestera mot högskattesamhället. Att de svartbetalda barnflickorna därmed går miste om arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och framtida pensionspoäng får man ta på köpet.

I morse (11 oktober 2006) kom Dagens Nyheter med ett avslöjande, som ytterligare visade, vilken andas barn den nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò är: Stegö Chilò, inte bara kulturminister utan också medieminister (ansvarig för public service!), har inte betalat någon TV-avgift åtminstone sedan 1990 – äldre uppgifter än så går inte att få fram.

Stegö Chilò försökte först komma undan med att det hade varit så rörigt eftersom hon hade bott utomlands, men det visade sig, att utlandsvistelsen bara hade varat ett par år och att hon inte hade betalat någon TV-avgift före eller efter heller.

Dock anmälde hennes man TV-innehav fem dagar före hustruns tillträde som kultur- och medieminister. Tala om sammanträffande!

Avslöjad och ställd inför faktum lovar nu Cecilia Stegö Chilò att göra rätt för sig och betala avgifterna retroaktivt.

Nu, när det har blåst upp till full storm, är alltså de båda nyliberala ministrarna beredda att göra rätt för sig. Jag sammanfattar med Stanisŀaw Jerzy Lec: ”Om alls inga vindar blåser, har till och med kyrkans vindflöjel karaktär.”

Om svartjobb och moral (m). Och om nyliberal kultursyn

Magnus Ljungkvists blogg har jag haft länk till nästan ända sedan jag startade min egen. (Han är nu också en av skribenterna bakom bloggen oppositionen.se – länk finns här intill.)

Här om dan gjorde han ett gammaldags hederligt journalistjobb: visade att handelsminister Maria Borelius (m) påstående, att hennes utnyttjande av svart hemhjälp hade sin bakgrund i dålig ekonomi, bara var ett sätt att slå blå dunster i ögonen på svenska folket. Magnus visar, genom att plocka fram skatteuppgifter från den aktuella perioden, att handelsministern ljuger. I hennes fall har vi inte med någon lågavlönad att göra.

Därefter har Expressen, utan någon som helst hänvisning till Magnus scoop, gjort det här till en egen nyhet – och fått full credit från andra media.

Affären Borelius har under tiden blivit ännu värre, när det har avslöjats, att hennes man under den aktuella perioden har haft ännu mycket större inkomster än hon, och hon som kontring har försökt komma undan med att de hade separat ekonomi. (De hade flera gemensamma barn och bodde tillsammans. Slutsatsen skulle alltså vara, att maken – med de mycket höga inkomster han hade – inte bidrog till sina egna barns underhåll. Är det så det går till i den välbeställda klassen?)

Jag har just sett TVs Aktuellt, som dominerades av Borelius-affären (och den parallella Cecilia Stegö Chilò-affären). Borelius smet undan journalisterna, och Stegö Chilò såg ett tag ut som hon tänkte klippa till en efterhängsen reporter. Varken Borelius eller Fredrik Reinfeldt, som har utsett henne, hade, berättades det, tid att komma till Aktuellt-studion för att diskutera moderat moral. Samma sak gällde samtliga andra moderater, som hade tillfrågats om saken.

I studion satt i stället Erik Ullenhag, som fick ge kommentarer om svartjobb och moderata politikers skattemoral – i stället för att få en enda fråga om sitt nya jobb som folkpartiets partisekreterare. (Men det kanske var tur med tanke på bakgrunden till varför han nu har fått den posten.)

Slutligen ett par ord till om nya kulturministern, den likaledes svartjobbsutnyttjande Cecilia Stegö Chilò: Mattias Svensson, som hon har varit chef över på Timbro, har på Expressens sidan 4 (9 oktober 2006) publicerat en supernyliberal artikel, ”Dags att slopa stödet till kultur och medier”, som går ut på att Stegö Chilò bör gå in för att avskaffa kulturpolitiken och därefter det följaktligen onödiga kulturdepartementet: det är ett övergrepp att använda medborgarnas skattepengar till ändamål som de inte inte gillar. (Gäller principen försvaret också?)

Svensson citerar timbrokollegan Carl Rudbeck:

”Även om han själv anser att Rimbaud är bättre och finare kultur än Rambo, så ger det honom ändå inte rätt att tvinga dem som hellre ser på Rambo att finansiera hans mer sofistikerade smak.”

Svensson fortsätter:

”Kulturen är en privatsak, och den bästa kulturpolitiken är ingen alls.”

Däremot är det enligt Mattias Svensson helt OK, om privata mecenater styr vad som får lov att finnas i kulturlivet. I övrigt ska marknaden råda.

Eftersom det finns anhängare av offentligt finansierad kultur även inom borgerligheten, är det knappast någon risk för att Cecilia Stegö Chilò, vad hon nu än anser om kulturpolitik (ingen vet), kommer att realisera Mattias Svenssons program fullt ut.

Men hon kommer från samma nyliberala tankesmedja som han, och det är illa nog – verkligen hemskt – om hon nöjer sig med att nyliberalisera kulturpolitiken ”bara” till, säg, 25 procent. Och hennes egna omdefinitioner av kulturarbetarna – skapande konstnärer – till företagare är redan det illavarslande.

Oppositionen.se

Jag har, kanske till somligas förvåning, ännu inte skrivit något om den nya regeringen och om dess regeringsdeklaration.

Inte så att jag är ointresserad – tvärt om. Jag har inte bara hört Fredrik Reinfeldt läsa upp regeringsdeklarationen; jag har också laddat ner den från nätet och gjort en utskrift. Och naturligtvis har jag sugit i mig all tänkbar information om de nyutnämnda statsråden, både om dem jag har mött tidigare och om dem som är nya för mig.

Fredrik Reinfeldts agerande efter valsegern tyder på att han är fast besluten att bibehålla initiativet. Hanteringen av frågan om trängselavgifterna i Stockholm – redan innan den nya regeringen fanns i sinnevärlden – var ett skickligt drag (även om jag delar de kritiska invändningarna mot att förslaget inte gör mycket för kollektivtrafiken inklusive järnvägstrafikens framkomlighet). Draget att göra Carl Bildt till utrikesminister var också skickligt. Inte så att jag delar Bildts utrikespolitiska värderingar, verkligen inte, men det här var ett stycke mediadramaturgi – och försök då komma ihåg det som vi politiskt mycket intresserade och kunniga alltför ofta glömmer: en stor del av svenska folket, av väljarna, har en tendens att reagera mer utifrån mediabilder än utifrån exakt kunskap om politikens innehåll.

Fredrik Reinfeldts trolleritrick inför valet var ju att definiera de ”nya” moderaterna som ett arbetarparti; ideologiskt, har några helt korrekt påpekat, har han knutit an till ett äldre, konservativt folkhemsbegrepp, ett begrepp som Per Albin Hansson (den 6 oktober död för exakt 60 år sedan, påpekar Bo Strömberg) framgångsrikt la beslag på.

Dess värre kan man inte ge sig fan på att Fredrik Reinfeldt inte, i viss mening, menar allvar. PM Nilsson har på Expressens ledarsida i dag (8 oktober) en intressant analys av detta. Han menar, att Fredrik Reinfeldt och hans 60-talsgäng, i motsats till sina moderata föräldrar, aldrig har upplevt, att skattehöjningar har ätit upp hela löneökningen:

”Det har betydelse och ger en annan politisk horisont.

Nu lever de sina liv intimt sammanvävda med det offentliga. Utan generös föräldraförsäkring hade de inte haft råd med barn. Utan bra kommunala dagis hade deras arbetsliv kollapsat. Utan jämställd arbetsfördelning hemma hade deras familjeliv kollapsat. De vill att skolan ska få mer resurser och att äldrevården ska byggas ut så att deras föräldrar får plats. De installerar bergvärme i sina villor och väljer etanol vid nästa bilbyte. De lever ett mönstergillt socialdemokratiskt liv.

När den första 60-talisten till slut står där i riksdagen och läser upp sin regeringsförklaring är det därför inte konstigt att han låter som en bättre sorts socialdemokrat.”

Om det fortsätter så här, kommer det att innebära stora svårigheter för den socialdemokratiska opposition, som just har formerat sig i riksdagen.

Ett extra problem därvidlag är, att många socialdemokrater i dag – några av dem finns i det omskrivna slutna mejlnätverket – i de frågor, där det kunde bli strid, har uppfattningar som är snarlika den sittande regeringens: skattefinansierad finansiering av gemensam verksamhet – men det är OK med konkurrensutsättning och allt mer av privata alternativ. (Den här hållningen utmärker för övrigt också vår samarbetspartner, miljöpartiet.)

En möjlighet för oppositionen öppnar däremot Reinfeldts schackdrag att utse också företrädare för den fortsatt nyliberala falangen inom moderata samlingspartiet till poster i regeringen. Carl Bildt har redan, i två frågor som inte finns på hans bord i Arvfurstens palats, värnskatten och arbetsrätten, vädrat sina kritiska ståndpunkter mot de hållningar Reinfeldts ”nya arbetarparti” har intagit. (Och Bildt har, föga förvånande, i frågan om arbetsrätten fått eldunderstöd av Maud Olofsson, som är betydligt mer av Tant Blå än av Tant Grön.) Till nyliberalerna får man också räkna de två nyttjarna av svart hemhjälp, handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecila Stegö Chilò. Själv tycket jag inte det är så intressant, framför allt inte förvånande, att de båda moderatdamerna har det här i bagaget. De är goda representanter för den våg bland välbeställda yrkesarbetande par, som (åter igen med Maud Olofsson som banérförare!) krävde pigavdrag (och nu snart kommer att få hemhjälpen ordnad av en ny låglönearmé av mindre väl lottade kvinnor).

Stegö Chilò är ett särskilt kapitel. Det finns stark anledning att känna oro för att svensk kulturpolitik med henne vid rodret kommer att marknadsorienteras; sällan har vi förresten sett en kulturminister, som inte verkar veta ett jota om kultur och kulturpolitik. Nå, den som lever får se. Men jag noterar att kulturcheferna på både Dagens Nyheter och och Svenska Dagbladet delar min oro på den här punkten. Och vad tänker människan göra med presstödet?

Men för att återvända till mina inledande reflektioner: att jag inte redan har skrivit tjugo kritiska inlägg mot den nya regeringen har att göra med både personlig läggning och med erfarenhet.

Jag hör till de eftertänksamma och reflekterande. Jag vill gärna se, vartåt det barkar, innan jag fäller några definitiva omdömen. Jag vill också, i vimlet och krutröken, urskilja fiendens verkligt avgörande manövrer, gärna förutse dem innan de genomförs för att därmed kunna gå till motangrepp i tid.

Det är en bättre strategi än att ständigt skjuta på allt och alla. (Jag har i mitt långa politiska liv sett war room-reaktioner mot så futtiga inslag i motståndarnas agerande, att utspelen har varit rent kontraproduktiva: så mycket larm för ingenting hotar att göra det svårt för åskådarna/väljarna att tro att det verkligen är allvar, när det faktiskt är det.)

Så mina råd till de egna är: Ta det kallt. Reagera bara när det handlar om något verkligt viktigt. Don´t overdo it.

***

Ett dussin bloggande socialdemokrater – jag har länk till några av dem: Peter Gustavsson, Johan Sjölander, Rosemarie Södergren – har startat kollektivbloggen oppositionen.se. Den presenteras så här:

”Vi skribenter här på Oppositionen.se har givit oss själva det nödvändiga uppdraget att granska regeringen. Den första högerregeringen på tolv år. Och alla är vi aktiva socialdemokrater vilket gör detta till ett socialdemokratiskt projekt. Dock måste påpekas att alla här skriver som privatpersoner och att varje skribent ansvarar för sina egna inlägg. Vi kommer att vara kritiska, progressiva och driva framtidsfrågor. Vi kommer att skriva om solidaridet och jämlikhet i moderaternas Sverige bland mycket annat. Vi kommer att skriva med hjärta och humor. Och vi kommer att ha kul under tiden. Det är vi som är Oppositionen.se.

Sidan strävar efter att hålla en hög kvalitet, hellre än en stor kvantitet. Räkna med konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion. Klicka in!”

Jag vill för egen del gärna instämma i det där med ”hög kvalitet hellre än en stor kvantitet”. Kan bloggen dessutom bidra till en konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion, är det mer än välkommet.

Själv noterar jag, att oppositionen.se har mycket få länkar till utomstående. En går till min blogg.

Går partiet åt höger blir det en ruin av sitt forna jag

EU-parlamentarikern Jan Andersson har på dagens DN.debatt (4 oktober 2006) skrivit en valanalys, som måste bemötas.

Inte för att artikeln är kritisk mot delar av regeringspolitiken och Göran Perssons ledarstil. Kritiken mot att socialdemokraternas valmanifest inte fokuserade mer på arbete åt alla är numera allmängods; jag har, som ni vet, själv tidigt framfört den. Inte heller för att partiledaren/statsministern har haft en tendens att omge sig med jasägare. Så långt är jag med.

Däremot är följande slutsatser fullständigt häpnadsväckande: ”Göran Persson gjorde också ett misstag när han bestämde sig för att möta Reinfeldts och moderaternas mittenpolitik genom att föra socialdemokratin åt vänster. – – – Som symbol och i spetsen för denna flytt från mitten vänsterut satte Persson partisekreteraren Marita Ulvskog. Därmed öppnades möjligheterna för moderaterna att vinna över socialdemokratiska mittenväljare.”

Valmanifestet. som kom för sent i valrörelsen för att ha avsedd verkan, innehöll förvisso en del klassisk socialdemokratisk reformpolitik, dock utan någon sammanbindande ideologisk röd tråd, har jag själv tidigare konstaterat. Men för att se de här skrivningarna som något slags extremistisk vänstervridning måste man ha en skruv lös! Och att, när valrörelsen i så extrem grad präglades av att regeringen ville ha mandat för att genomföra mer av sin tidigare politik, anklaga Marita Ulvskog för att vara det vänsterspöke, som skrämde bort mittenväljarna, måste ha någon annan bakgrund än analys av verkligheten.

Det har det också. Jan Andersson, själv en riktig EU- och EMU-extremist, hatar människor av Marita Ulvskogs och min sort, sådana som stod på motståndarsidans barrikader när det begav sig och som dessutom vann EMU-omröstningen så att det sjöng om det. Nu, när partiledaren gör sorti, gäller det att få med inte i första hand funktionen partisekreteraren utan, för att tala klarspråk, personen Marita Ulvskog (med de åsikter hon har) i fallet.

I Jan Anderssons artikel finns en antydan om vad det egentligen handlar om: ”Vi måste en gång för alla lämna ja- och nejdiskussionen om EU bakom oss och i stället formulera en politik som inte bara handlar om marknad utan också har en tydlig social dimension.” Så är vi där igen, i federalismen.

Följer socialdemokratin Jan Anderssons politiska råd och dessutom, vilket han också föreslår, avbryter samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet, kommer socialdemokratin, under en stor del av 1900-talet den bärande och samhällsbyggande kraften i svensk demokrati, att slutgiltigt reduceras till en ruin av sitt forna jag, ett litet mittenparti bland många andra.

En sådan utveckling skulle närmast gynna vänsterpartiet – förutsatt förstås att de kommunistiska testuggarna kan förmås att dra sig tillbaka och vänsterpartiet blir det vänstersocialistiska parti det har vissa möjligheter att spela en roll som. ”SV är det som Arbeiderpartiet en gång var”, hette det i en mer antagonistisk (mellan AP och SV) norsk valrörelse än den närmast föregående, den som ledde till valvinst och rödgrön koalition.

Vida bättre för både socialdemokratin och den samlade vänstern vore det, om socialdemokratin inte bara upprätthöll utan också vidareutvecklade sin roll som den stora folkliga vänsterkraften i svensk politik.

I motsats till Jan Andersson är jag nämligen övertygad om att det behövs mer av tydlighet och profilering och vision av ett annat samhälle, om socialdemokratin tillsammans med sina allierade ska kunna vinna tillbaka makten från högeralliansen.

Förvisso lyckades Fredrik Reinfeldt slå blå dunster i ögonen på en tillräckligt stor grupp ideologiskt inte särskilt förankrade väljare med budskapet att ”det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Persson”.

Det här receptet vill nu Jan Andersson kopiera: ”Det kommer inte att bli särskilt annorlunda – och så får ni en ny fräsch ledare i stället för Reinfeldt, som ni väl har tröttnat på efter de här fyra åren.”

Utvecklas vår politik i den här riktningen, kommer fler och fler väljare att vända socialdemokratin ryggen, kanske också politiken över huvud taget – i vämjelse.

Kärlek erbjudes

Så fort jag hade recenserat pjäsen ”Farliga förbindelser” och använt ord som ”sex”, dök det upp googleannonser på bloggen med rubriker som ”Finn en tjej” och ”Hitta kärleken hos oss”. Dessutom en annons för Clarion Hotel. Är det ett sånt ställe?

Valseger med hjälp av blå dunster

Självfallet är jag ledsen över att valet gick åt helvete, i riket så väl som i Uppsala.

Ledsen men inte helt överraskad. Jag har, som den envisa och övertygade människa jag är, argumenterat mot högeralliansen in i det sista, och på valdagen gjorde jag två tvåtimmarspass som valsedelsutdelare.

Men den som läste mitt ganska uppmärksammade inlägg ”Om den alltför proffesionaliserade politiken” här om dagen kan inte ha undgått att se budskapet: i den position socialdemokratin har låtit manövrera in sig i, blir det allt svårare att att vinna val.

Detta gäller särskilt när socialdemokratin, som i årets val, har skickliga och förslagna motståndare. Man kan häpna över att så många väljare är så naiva, att Fredrik Reinfeldt med uttryck som ”Nya moderaterna” och med etiketten ”arbetarparti” på sitt parti har lyckats slå blå dunster i ögonen på dem. Men karln har lika fullt lyckats med sin uppläggning och gjort en formidabel valrörelse. Han har lyst av självförtroende.

Vilket man inte kan beskylla Göran Persson för. I TV-debatterna har han inte riktigt verkat trivas. Eftersom jag vet, att han i sina bästa stunder är en lysande talare, var det här desto mer obegripligt. Måste han helt behärska arenan för att komma till sin rätt? (Avigsidan av det här är att det lätt blir enmansshow – jag är ju inte den förste som påpekar det här draget hos Persson, men jag menar, att den här egenheten är både en styrka och svaghet hos honom.)

Jämför med Maria Wetterstrand i debatten i TV 4 – hon flög, som Peter Gustavsson skrev på sin blogg – så förstår ni vad jag menar.

Göran Persson har också fått på pälsen för annat, till exempel förvärvet av en lantegendom i Sörmland och bygget av ett hus, som ironiskt nog heter Torp. Jag är ganska häpen när folk inom arbetarrörelsen, som här, inte begriper, att människor, som pretenderar på att vara dess ledande företrädare, har särskilda krav på sig i fråga om livsstil och moral. (En del av de så skallade s-skandalerna har samma bakgrund.) Ingen som regelbundet läser min blogg kan ha fått uppfattningen att jag är någon asket eller renlevnadsman, men jag syftar i det här fallet på de ganska naturliga jämförelser folk gör med Tage Erlanders våning på Fyrverkarbacken och Olof Palmes radhus i Vällingby.

Nå, låt oss gå vidare till två saker, som ändå var mer betydelsefulla för att det inte bar ända fram:

För första gången i modern svensk politisk historia lyckades högeralliansens fyra partier hyggligt hålla ihop under hela valrörelsen. Den borgerliga oenigheten har tidigare varit ett av socialdemokratins trumfkort i valrörelse efter valrörelse – fråga mig som har varit med sen hedenhös. Nu var rollerna plötsligt ombytta: Fredrik Reinfeldt kunde i TV i fråga efter fråga peka på att (s), (v) och (mp) lämnade skiljaktiga besked.

Min slutsats blir att nästa (s)-ledare måste vara beredd att prata ihop sig med (v) och (mp) om ett gemensamt regeringsprogram i valets viktigaste frågor – det kommer ändå att finnas tillräckligt manöverutrymme för de enskilda partierna att profilera sig i sina hjärtefrågor.

Jag säger detta fullt medveten om att det finns speciella relationsproblem i förhållandet mellan speciellt (s) och (v), men jag är övertygad om att det går att lösa dessa problem. För socialdemokratins del handlar det om att ge upp kravet på inte bara (v) utan också (mp) att nästa variant av EU-författningen ska antas av riksdagen – det är ett fullt rimligt krav, att den frågan ska avgöras i en folkomröstning. För vänsterpartiets del handlar det om att partiet slutgiltigt måste göra upp med sitt kommunistiska arv. Om vänsterpartiet i likhet med norska SV kunde framträda som ett vänstersocialistiskt parti och den bilden inte ständigt stördes av små leninepigoner, skulle inte bara det rödgröna alternativets utan också vänsterpartiets egna vinstchanser öka avsevärt.

Så över till den andra missen. Jag har tidigare skrivit uppskattande om årets socialdemokratiska valmanifest, och jag menade det verkligen: i detta centrala valdokument fanns mycket av socialdemokratins klassiska reformprofil. Problemet var, att manifestet kom så pass sent – för sent för att hinna reparera den bild som sattes hos väljarna under åren av ekonomisk sanering.

Det andra problemet med valmanifestet – jag skrev om det, när det publicerades – var att det inte innehöll någon tydligt röd tråd, någon sammanhållande ideologi. Socialdemokratins valbudskap ideologiserades och fick mer av vänsterprofil först i valrörelsens slutskede och då främst i argumenteringen mot en del av högeralliansens mest arbetarklassfientliga förslag. Det var ju bra, att budskapet på den punkten skärptes mot slutet – men det kom också alldeles för sent.

Till detta bör man lägga, att det på en punkt fanns en allvarlig innehållslig brist i valmanifestet. Manifestet var verkligen inte – jag har läst det och citerat det – som ibland lättvindigt har påståtts renons på jobbskapande åtgärder, men parollen arbete åt alla borde i år, i likhet med alla andra valrörelser jag känner till, ha haft en mer central plats i manifestet.

I den självprövande valanalys socialdemokratin nu måste ta itu med är två ting lika viktiga, också förutsättningar för varann: Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sina ideologiska rötter. Och socialdemokratin måste åter bli en bred, samhällskritisk folkrörelse. För att slippa upprepa mig själv vill jag på dessa punkter be läsarna att gå tillbaka till mitt inlägg för några dar sen, ”Om den alltför professionaliserade politiken”.

Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.

Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.

Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.

Och lugn.

Som Olof Palme och Sten Andersson sa efter ett annat historiskt valnederlag: Fram till nästa val ska vi jaga borgarna med blåslampa!

***

Allra sist: Under vems ledning ska detta genomföras?

Många partiledarkandidater nämns i den diskussion som redan har startat, men enligt min bestämda mening duger de flesta av de nämnda inte till att göra just det som måste göras, om socialdemokratin ska återfinna sin själ.

Av de nu diskuterade personerna finns det en enda som skulle kunna komma i fråga, Wanja Lundby-Wedin.

Som många andra tycker jag, att det verkligen är på tiden att svensk socialdemokrati får en kvinnlig partiledare.

Att hon bär med sig erfarenheter från en av de fortfarande stora svenska folkrörelserna, fackföreningsrörelsen – den andra stora grenen av arbetarrörelsen – gör inte saken sämre.

Dessutom har hon personliga egenskaper, som är en bristvara i dagens politik: hon har ödmjukhet och hon kan lyssna.

Pigor ska hjälpa män att slippa jämställdheten

I kväll har jag sett Jan Guillous och Göran Rosenbergs utfrågning av ledarna för högeralliansen.

Maud Olofsson (c) fick ta debatten om pigavdragen i repris: Vem städar hemma hos pigorna?

Maud Olofssons svar var det vanliga – de får väl också städsla pigor – men hon gav faktiskt två besked att minnas i valbåset:

Dels medgav hon, trängd av Göran Rosenberg, att det heller inte i dag är så, att alla har råd att köpa alla tjänster. Slutsatsen blir att så kommer det att bli också med de föreslagna subventionerna av ”hushållsnära tjänster”.

Dels gjorde hon ett, som jag som jämställdhetssträvande man tyckte, anmärkningsvärt uttalande. När Göran Rosenberg påpekade, att pigbehovet är nära förbundet med många gifta mäns tendens att smita undan sina hushållsplikter, vände hon helt sonika på hans resonemang: Alla de här männen som smiter från sitt ansvar i hemmet blev hux flux ett argument för att det behövs pigavdrag.

Det betyder kort och gott att ojämställda män med hjälp av skattesubventionerade hushållsnära tjänster ska hjälpas att slippa ta sitt ansvar för hem och familj. Till deras hjälp skyndar, om Maud Olofsson vinner valet, en låglönearmé bestående av – ja, vad trodde ni? – mest kvinnor.

Nu är Thorbjörn Fälldin ute och dagtingar igen

Jag var med under antikärnkraftsåren, då Thorbjörn Fälldin (c) lovade att aldrig dagtinga med sitt samvete – men ändå gjorde det, det vill säga laddade Barsebäck. Makten framför allt!

Nu har Thorbjörn Fälldin varit ute och dagtingat igen: den gamla kärnkraftsmotståndaren kampanjar för Maud Olofssons (c) linje: frågan om kärnkraftsavveckling läggs på is under den kommande mandatperioden, om högeralliansen vinner valet. Makten framför allt!

Har den mannen över huvud taget har något samvete?

”Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten”

”Vårdnadsbidraget är inte rättvist” är rubriken på deckarförfattarinnan Liza Marklunds söndagskrönika i Expressen (10 september 2006).

Så här skriver hon:

”Jag vet att borgarna kallar detta `en rättvisefråga´. Rättvist – för vem då?

Bidraget är så lågt att möjligheten att gå hemma och tvätta och pyssla enbart öppnar sig för en viss grupp kvinnor: de som lever ihop med förvärvsarbetande män. (Av någon anledning tror jag inte lesbiska par som blir mammor med hjälp av insemination liksom ingår i högerns världsbild.)”

Till detta vill jag tillägga, att det inte räcker med att ha en förvärvsarbetande man att falla tillbaka på – han måste dessutom ha god lön, om det ska funka familjeekonomiskt.

Liza Marklund pekar på att annat, till exempel lika lön för lika arbete, är mycket viktigare för Sveriges kvinnor.

Hela avslutningen på Lizas artikel förtjänar att citeras:

”De enda som verkligen tjänar på bidraget är de som driver det och vill ha det: de gifta männen. De slipper städa och tvätta och kommer att ha middagen framdukad på matsalsbordet när de kommer hem från kontoret på kvällen.

Många frågor är viktiga i valet nästa söndag, men för mig definierar vårdnadsbidraget den ideologiska rågången mellan blocken: Vill vi ha lika möjligheter för kvinnor och män, eller vill vi det inte?

Min slutsats måste alltså bli denna.

Att vara kvinna och rösta borgerligt är som att skjuta sig själv i foten.

Det är väl okay om folk vill vara självplågare, men de måste också minnas en sak:

Kulan studsar vidare och träffar alla andra kvinnor också.”

Bravo Liza! Det här var ett stycke lysande polemik.

Jag vill bara lägga till en enda sak: En röst på det fullständigt chanslösa Fi kan, i nuvarande hårfina opinionsläge, bli just det som ger oss högerregering – och vårdnadsbidrag.

Socialdemokraterna förtjänar att vinna valet i Uppsala

Enligt en Temo-undersökning, stort uppslagen på ettan i Upsala Nya Tidning (10 september 2006), leder i Uppsala högeralliansen över den socialdemokratiskt ledda koalitionen. De nedgångar undersökningen visar för vänsterpartiet och miljöpartiet, om de nu är sanna, kompenseras inte av av en uppgång för socialdemokraterna; även (s) minskar enligt den här undersökningen.

Partierna inom vänstermajoriteten är ju inte automtiskt kommunicerande kärl. Dessutom måste man hålla i minnet att Uppsala är speciellt: både vänsterpartiet och miljöpartiet har många studentröster, vilket innebär att många (v)- och (mp)-väljare efter avslutade studier flyttar och tar med sig sina positiva uppsalaerfarenheter av s+v+mp-styret. Samtidigt är det ju inte säkert, att de nyanlända studenterna i lika hög grad som de avflyttade har just (v)- eller (mp)-sympatier. Jag framhåller det här mest för att göra klart, att Uppsala med dess stora studentpopulation kan vara en knepig stad att göra opinionsundersökningar i. I slutändan kan det i själva verket vara så, att det blir Temo som på valdagen får stå där med lång näsa.

Skulle den sittande vänstermajoriteten förlora valet i Uppsala, vore det djupt orättvist, inte minst mot socialdemokraterna.

Jag skulle som exempel kunna peka på att den kommunala ekonomin nu är både i balans och stark och på att det byggs fler bostäder per capita här än någon annanstans i landet. Och man lovar att fotsätta på den linjen: minst 1200 nya bostäder ska färdigställas varje år.

Den som anländer till Uppsala via Uppsala C (det blivande Resecentrum) och sedan tar sig åt diverse olika håll i centrum kommer att uppleva Uppsala som en enda stor byggarbetsplats.

Alldeles nära Uppsala C, vid Vaksala torg, reser sig nu, våning för våning, en av Uppsalas vackraste nya byggnader, Musik- och kongresshuset. Det handlar om ett för både vår stads kulturliv och för stadens framtida intäkter viktigt bygge. Kulturdelen – musik ur alla genrer: pop, rock, seriös konstmusik, folkmusik, dansband, jazz, reggae, world music, vad ni vill – är redan den skäl nog att bygga det här huset. Men glöm inte kongressdelen: Enligt en svensk branschundersökning spenderar en kongressdeltagare 3 500 kronor per dygn på mat, logi, shopping och nöjen. (Då är ändå inte hyresintäkterna för anläggningen medräknade.) En mellanstor kongress med 400 deltagare ger alltså 1,4 miljoner per dygn till Uppsalas handel och näringsliv.

Inte minst de uppsalabor som är kulturintresserade bör lägga sin röst på socialdemokraterna. Den sittande majoriteten lägger 900 000 kronor mer än högeralliansen på kultur i vår stad. För att ge er en föreställning om vad man får för pengarna: Kulturnatten, som just nu har förnöjt rekordmånga uppsalabor, kostar kommunen 340 000 kronor.

Socialdemokraterna i Uppsala söker också väljarnas förtroende för att under nästa mandatperiod ytterligare bygga ut och öka kvaliteten i förskolan liksom i omsorgen om och vården av de äldre.

Jag hör inte till de politiker som förnekar, att det också finns problem, att den sittande majoriteten på det ena eller det andra området kunde ha gjort bättre eller mera.

Men jag är jätteövertygad om att en seger i Uppsala för högeralliansen skulle innebära stora risker för det socialdemokratin med allierade ändå har lyckats bygga upp, och det är mycket!

Jag är till exempel en skarp motståndare mot privatiseringar inom den gemensamma sektorn, inte minst välfärds- och omsorgsområdet.

De småbarnsföräldrar, som är missnöjda med att utbyggnaden av barnomsorgen inte har gått fort nog, vill jag uppmana att tänka sig för en gång till, innan de – för att straffa vänstermajoriteten för detta – eventuellt proteströstar på något borgerligt parti:

Tror ni verkligen, att högerpartierna – varav ett är KD – som konstant, på alla nivåer i samhället, har skattesänkningar som överordnat mål, skulle klara en snabbare utbyggnad av barnomsorgen?

KD, som på grund av Livets Ords disciplinerade röststyrning är stort (och enligt UNTs temomätning växande) här i Uppsala, har förmått övriga partier i högeralliansen – allt för makten! – att acceptera kommunala vårdnadsbidrag. De må ge ett uselt ekonomiskt utbyte för den enskilda familjen, men de är inte gratis. Skulle införande av kommunalt vårnadsbidrag – vid en högerseger säkert som amen i Livets Ords kyrka – bidra till att öka resurserna till den kommunala barnomsorgen (= fler barnstugor och platser samt mer personal)?

Den som är beredd att svara ja på de här båda frågorna måste jag dess värre upplysa om att han eller hon är korkad.