Förhoppningsvis tillfälligt bloggstopp

14 augusti 2013 18:06 | Ur dagboken | 17 kommentarer

Jag har i dag genomgått en ögonoperation och klarar därför inte att skriva, läsa eller kommentera.

Sommar i P1 med Sami Said

13 augusti 2013 15:31 | Media, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag har noterat, att Sami Saids debutbok rosades och blev prisbelönt, men jag har för egen del inte läst den. Över huvud visste jag mycket lite om honom, när jag i dag satte mig ner för att lyssna på hans sommarprogram.

Hans Sommar hade sina poänger men var, tyckte jag, lite för litterärt konstruerat – för collageartat – för att fungera riktigt bra som talprogram i den här serien. Det fanns för lite av rakt berättande i det.

Dock innehöll det enskildheter som fångade mitt intresse. En del av dessa hade ett samband med att han har aspergers syndrom: vad hjälper det att skicka en pojke med det här relationsproblemet ut för att leka, när ett av symtomen på sjukdomen är att man gärna undviker andra?

Sami Said hade förvisso också andra problem i förhållande till fördomsfulla skolkamrater – han kommer från en eritreansk familj – men man fick nästan intrycket, att de relationsproblem asperger skapar kan ha hjälpt honom att strunta i de påhopp som hade med hans hudfärg att göra-

Kan det också vara så att asperger kan ha bidragit till att länka in hans begåvning på en konstnärlig bana? Att skriva skönlitterärt är ett mycket ensamt värv.

Jag hade inga invändningar mot hans musikval men konstaterar att det han spelade, bortsett från Nina Simone och Yoko Ono, var relativt okänd mark för mig.

Sommar i P1 med Kerstin Meyer

12 augusti 2013 16:37 | Media, Musik, Resor, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

Kerstin Meyer, född 1928, är fortfarande fantastiskt vital och välsorterad- I sitt mycket framgångsrika liv som sångerska på Operan i Stockholm 1952-1961 och 1969-1981 samt däremellan och delvis övelappande på scener som Metropolitan i New York och La_Scala i Milano samt på operorna i till exempel Berlin och Hamburg har hon firat den ena triumfen efter den andra, och det enda jag skulle vilja klandra henne lite för, när det gäller hennes Sommar-program i dag, är hennes ambition att få med lite för mycket av allt det här.

Det var några konkreta ögonblicksbilder som lyfte det här programmet.

Som när hon lärde sig simma som femåring genom att helt enkelt bli utlagd i djupt vatten.

Som när hon, föräldrarna ovetandes, sökte in på Operans elevutbildning och blev antagen efter första uppsjungningen, detta innan hon ens hade hunnit ta studenten.

Som när hon av kolleger i Wien undanhölls hur allvarlig bilolyckan med föräldrarna egentligen var och hur hon ändå hann hem innan modern dog – men fadern var då redan död.

Efter det senare spelade hon Glucks vackra ”Orfeus och Eurydike”. Jag har aldrig för egen del associerat den med sådana här sammanhang, men jag skulle nästan önska att den spelades på min egen begravning.

Över huvud innehöll hennes program, bortsett från enstaka undantag som ”Swing it magistern”, nästan bara verk ur operarepertoaren. Några kan ha funnit detta ensidigt, men själv gladdes jag över det myckna hörvärda.

Kerstin Meyer har vigt nästan hela sitt vuxna liv åt operan – det framgick också av programmet, att hon ofta har tillbringat semestrar nära operakolleger, till exempel vid Medelhavet. Men gift blev hon först sent i livet. Om den långa ensamhet hon, trots operamyllret omkring sig, måste ha levt i under årtionden skulle jag kanske ha velat höra mer.

Själv började jag gå på opera relativt sent i livet, och eftersom Kerstin Meyers fasta engagemang vid stockholmsoperan tog slut dess förinnan, har jag inte sett så mycket med henne på scen. Men en oförglömlig upplevelse av henne hade jag – 1984 i ”Rosenkavaljeren” av Strauss.

Sommar i P1 med Lisa Nilsson

11 augusti 2013 17:10 | Media, Musik, Ur dagboken | 16 kommentarer

Jag gillar Lisa Nilsson som sångerska, allt från ”Himlen runt hörnet”, signerad Mauro Scocco, till hennes brasilianskt inspirerade inspelningar.

Det kanske bästa i hennes Sommar-program i dag handlade om inspelningen av en låt, som jag för övrigt har på skiva, Evert TaubesSom stjärnor små”, som hon gjorde tillsammans med Sven Bertil Taube på hans CD ”Alderville Road” – jag har skrivit om den; ni hittar texten ovan under Kulturspegeln, Musik, Taube, Sven Bertil.

Den historien sticker nämligen ut genom sin detaljrikedom och närvaro – kul att få höra historien bakom en skivinspelning.

Ibland, som i några historier frän Värmland, finns den mycket speciella värmländska verkligheten närvarande – det skildras också roligt – men som helhet blev Lisa Nilssons sommarprogram aningen abstrakt, lite för lite utlämnande. Varför nämnde hon till exempel inte sina män vid namn? Själv har jag via Google hittat namnet på åtminstone ett par av dem. Och liksom de människor hon berättar om blir namn- och ansiktslösa, blir också mycket av det hon berättar om sitt eget liv översiktligt i stället för konkret. Fast på en punkt, som säkert förklarar en del av hennes samlevnadssvårigheter, var hon faktiskt utlämnande: hon berättade om sina plågsamma premenstruella besvär.

Musikurvalet i programmet var, bortsett från inslag som var knutna till de värmländska skrönorna, ofta överraskande och hade en bredd som vittnar om att Lisa Nilsson själv har en musikalisk bredd. Vad sägs om en mix av Keith Jarret, Joni Mitchell (två låtar), Santana, Earth. Wind and Fire, Hank Williams, Frédéric Chopin, Elvis Presley, Stan Getz och några till?

Och så spelade hon Sven Bertil Taube och då inte bara den låt de hade gjort tillsammans.

Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson

10 augusti 2013 16:22 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 5 kommentarer

Martin Schibbye (journalist) och Johan Persson (fotograf) blev allmänt kända, när de under en reportageresa till Ogaden, en etiopisk provins där Lundin Oil har verksamhet, illegalt tog sig över gränsen från Eritrea tillsammans med gerilla och väl inne i Ogaden-provinsen under dramatiska former fängslades av etiopisk militär – till de första mycket dramatiska händelserna där ingick, berättade Martin Schibbye, en skenavrättning.

De greps den 30 juni 2011 och dömdes så småningom, trots sina bedyranden att de var ute på ett journalistiskt uppdrag, till elva års fängelse. Reaktionen både från Sverige och från annat håll var hård mot den här domen, men den etiopiska regimen ville uppenbart statuera exempel och lät i alla fall Schibbye och Persson sitta av 14 månader – först i ensamcell, sedan i gemensam cell – innan de släpptes.

Mycket av det Schibbye berättade om det här i dagens Sommar-program är tidigare känt (och mer kommer i en kommande bok), men den här radioberättelsen gav ändå en del spännande detaljer om kommunikationen mellan fångarna och om hur man psykologiskt klarar att hantera en förvaring i ett etiopiskt fängelse, en förvaring vars längd man egentligen inte vet något om.

Schibbye gav också glimtar av andra reportageresor i Asien, några även av dem företagna utan myndigheternas tillåtelse.

Jag har inte samma politiska utgångspunkter som de här båda världsreportrarna – Schibbye har ett mycket aktivt förflutet i KPMLr – men när det gäller innebörden av det journalistiska uppdraget, har jag ingen annan uppfattning än de.

Schibbye berättade också några saker med mer personlig anknytning, till exempel om sitt bröllop – och jag visste faktiskt inte att hans far, nu död, var Sture Karlsson, som jag känner till som egensinnig skribent och författare; ursprungligen var han officer, lika obstinat då.

Johan Perssons lott hade det fallit att välja musiken som spelades i programmet.

Det blev ganska mycket hårdrock och annan näraliggande musik, och jag tyckte att den musiken passade den militanta tonen i pratdelen av programmet. Black Sabbath och Rihanna hör kanske inte till det jag brukar lyssna på, men Patti Smith går förvisso an, och jag har allt med Imperiet och Nationalteatern.

Men programmet innehöll också en del mjukare musik: Sofia Karlssons insjungning av Gunde Johanssons tonsättning av Dan AnderssonsOmkring tiggarn från Luossa” och Bob Dylan’sPercy’s Song”, här i Fairport Convention’s tappning. Leonard Cohen hör jag också ganska ofta på, senast här om kvällen.

Melodikrysset nummer 32 2013

10 augusti 2013 12:24 | Barnkultur, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Dagens kryss hörde inte till de svårare, men att tyda mina egna anteckningar och sen skriva rätt blir allt svårare med min allt klenare syn. Kommande vecka ska jag till Akademiska för ett mindre ingrepp i mitt tidigare opererade högeröga. Hoppas att synen på det ögat åtminstone inte blir sämre av det.

Bara en av artisterna i dag, Mike Rosenberg med ”Passenger”, har inte spelats tidigare i krysset.

I gengäld fick vi åter igen också höra en repris på ”Hotel California” med The Eagles.

Ganska mycket var över huvud taget material med tryggt välkända artister och grupper, mycket av det faktiskt svårutslitligt.

Nog föredrar jag själv Paul Simon och Art Garfunkel framför Thorleifs, men det är ju ett bevis på de förras storhet, att ett svenskt dansband spelar in deras låtar, ”Mrs Robinson” med flera. Fast i mina skivhyllor finns allt av Simon & Garfunkel och inget med Thorleifs.

The Beatles har jag också komplett. Detta apropå att vi i dag fick höra ”Hey Jude”.

Allt som Olle Adolphson har gjort på skiva har jag också i våra skivhyllor. Däribland inspelningar av ”Nu är det gott att leva”.

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva, här står du och jag

Du kan tro att här varit jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt, för du kom hit till mig
Göken han gal i dalen, gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen, att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva, vi ska dansa du och jag
För nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här varit fasa att gå runt omking utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom hit gamla kratta, att du kom ändå
Vi ska streta, vi ska sträva, genom livet du och jag
Men, nu är det gott att leva på en sommardag
På en sommardag.

Det är en trösterik sång för oss gamla krattor av båda könen!

Också en annan kär gammal skivbekant – jag har det mesta av honom också – är Povel Ramel. Men i den text som börjar ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” varnar han oss: ”Underbart är kort”.

Kärlek av mer handgripligt slag sjunger Monica Zetterlund om i Hasses och Tages ””Vad en liten gumma kan gno”, som här skulle ge oss ordet för det hon bokstavligen gör på scenen, gnor.

Också The Real Group finns i vår skivsamling. I dag hörde vi dem i psalmen ”En vänlig grönskas rika dräkt”, och inte nog med det: de dirigerades av ingen mindre än Eric Ericson, kär gammal bekant från ODs fester, nu tyvärr död.

Svante Thuresson har jag liksom till exempel Monica Zetterlund hört live på socialdemokratiskt valmöte. I dag hörde vi honom exekvera en låt av en annan av mina favoriter, också han med vänstervårderingar, Ulf Lundell, ”Rom i regnet”.

Alla de här finns i vår skivsamling, och där finns också Alice Tegnér, bland annat i insjungning av Alice Babs. Så ”Bä, bä vita lamm” känner jag förstås igen, inte bara därför utan också för att vi fick sjunga den i småskolan.

Charlotte Perrelli har jag mest hört i samband med Eurovision Song Contest och de svenska uttagningsomgångarna. I dag hörde vi henne i ”The Girl”. Ta det förresten försiktigt nu efter nya babyns ankomst!

Sen börjar vi avrundningen med något som inte brukar innehålla så mycket musik, ”Rapport”. Det är klart att en gammal journalist och fortfarande politiskt intresserad människa som jag dagligen ser det här programmet och då också hör signaturen.

Detta fastän jag inte längre har några politiska plikter utan, för att citera titeln på den låt vi hörde med Bo Kaspers orkeser, ”Semester”, numera förfogar fritt över min egen tid.

Sommar i P1 med Erik Haag

9 augusti 2013 16:52 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I Sveriges Radios programpresentation av Sommar med Erik Haag beskrivs Haag utan närmare förklaring som tondöv. Kanske är det bakgrunden till att vi i hans Sommar-program fick höra ganska mycket musik med mer av hög volym än ett tilltal som berörde åtminstone mig. Men han spelade i alla fall Håkan Hellström och Veronica Maggio.

Av ett Sommar-program väntar jag en personlig ton, en berättelse där programvärden släpper oss lyssnare in på livet. Om Erik Haags liv vet jag tidigare inte så mycket: Jag har med stor uppskttning sett honom och hans hustru Martina Haag i ”På spåret”, men det han i övrigt har gjort för radio och TV är jag inte särskilt förtrogen med.

Det han i det här programmet berättade om sitt liv i etermedia var dess värre ganska ytligt – enda undantaget var den berörande berättelsen om en nu död kvinnlig kollega. Den visade, att Erik Haag blir så mycke bättre, om han bara sänker garden.

Jag uppskattade också det han sa om sin politiska livshållning, det som tog sin utgångspunkt i mordet på Olof Palme och som slutazde i en plädering för det öppna och demokratiska samhället.

Sommar i P1 med Sara Danius

8 augusti 2013 16:08 | Media, Musik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 3 kommentarer

Jag har med stor uppskattning läst Sara DaniusDagens Nyheters kultursidor, kände också till att denna nya ledamot av Svenska akademien är dotter till Anna Wahlgren.

Modern figurerade förvisso i hennes Sommar-program – i ett ruckel till bostad någonstans i södra Sverige, som maka till en ny man på den egyptiska landsbygden (!) – och jag tyckte nog att hon skildrades med ett mycket välvilligt överseende.

Men fokus i det här programmet låg, kanske mot mångas förväntningar, i stället på fadern, Lars Danius, som förvisso skildrades med sina egenheter men framför allt med stor kärlek – det var hos honom Sara och en syster bodde mellan tio-elvaårsåldern och fram till studenten. Sara Danius’ berättelse var humoristisk och känslomässigt påtagligt behärskad, men det fanns inget tvivel om att det här var ett äreminne över den nu döde fadern – han var mycket äldre än modern, Anna, som var hans elev i gymnasiet.

Det märktes att det här sommarprogrammet var gjort av en person som är van att handskas med ord; Sara Danius är utöver att vara kritiker även litteraturvetare.

Också med musiken i sitt Sommar hade hon god hand. Klassisk musik, aldrig pliktskyldigt inlagd, varvades med mycket dansanta låtar. Flera gånger – ett par exempel är Franz SchubertsDie Forelle” och George GershwinsSummertime” – spelades musiken på precis rätt ställe i programmet.

Sommar i P1 med Daniel Sachs

7 augusti 2013 17:44 | Media, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 26 kommentarer

Jag fick tyvärr inte tillfälle atthöra slutet på dagens Sommar-program, eftersom vi fick besök, men jag tror att jag ändå fick höra tillräckligt mycket för att våga avge ett omdöme.

Daniel Sachs’ styrelseengagemang i så vitt skilda verksamheter som Metro, Thomas Cook, Preem och Dramaten antyder en stor personlig bredd, men hans musikval (Prince, David Bowie med flera) innebar inga våldsamma överraskningar eller variationer, möjligen då med undantaget att han spelade även Cornelis Vreeswijk.

Intressantast av det jag hörde tyckte jag var vittnesbörden om generationsskiftningar i fråga om intresset för affärer respektive för mer immateriella värv. Särskilt intressant var berättelsen om farfadern Josef Sachs, grundaren av NK. Utifån fallet Josef Sachs förde Daniel Sachs ett intressant resonemang om huruvida det går för en aldrig så integrerad och välgörenhetsinriktad jude att någonsin bli en helt accepterad medborgare i det svenska samhället.

Sommar i P1 med Cecilia Edefalk

6 augusti 2013 16:15 | Konst & museum, Media, Musik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag är inte särskilt väl förtrogen med Cecilia Edefalks konst (inom olika genrer), men hon är förvisso en stjärna inom både svenskt och internationellt konstliv. Det intressantaste med hennes Sommar-program var enligt min mening just det yrkesmässiga: hur hon själv arbetar, hennes samarbete med olika kanaler för att visa och sälja hennes konst och så vidare.

Svårare hade jag för ett par andra inslag i hennes program, umgänget med den döde August Strindberg och upplevelserna i Rom, de som utgick från Jesu liksvepning. Men inte heller Strindbergs ockulta dagbok sänker honom i mina ögon från positionen som en av våra största författare.

Musiken i programmet var både varierad och innehöll överraskande inslag. Vi fick höra Evert Taube och Brian Eno, Lars-Erik Larsson och Bryan Ferry, och så två varianter – båda uruppföranden – av ett verk av hennes far, Martin Nilsson. Fast allra roligast tyckte jag själv att det var att få höra ”Let My Baby Ride” med R L Burnside.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^