Melodikrysset nummer 48 2014

Anders Eldeman inledde dagens kryss med att bland annat berätta, att det kom in ett rekordlågt antal svar på förra veckans kryss. Jo, det innehöll knepigheter, men det brukar betyda att jag för egen del får rekordmånga besökare på min kryssblogg, och så var inte fallet i det fallet – tvärt om var antalet besökare avsevärt lägre än det normalt brukar vara. Förklara det den som kan!

Nå, även jag har luckor i mitt musikvetande, men jag brukar täppa till dem också. Namnet på gruppen som sjöng ”Leave It” dök till exempel inte upp ur någon vrå av minnet, men eftersom bara mittenbokstaven av sammanlagt tre fattades, kunde svaret knappast bli något annat än Yes. Och självklart kollade jag sen på nätet låttiteln mot det gruppnamn som dök upp i huvudet.

Andra kan ha haft svårigheter med dagens operettouvertyr, hämtad ur ”Läderlappen”, signerad Johann Strauss den yngre.

Sen var det mycket svenskt i dag, och svensk populärmusik i vid mening kan jag hyggligt bra.

Dagens kryss började med ”Counting Miracles” med Jerry Williams och Malena Ernman, båda artister som jag blir glad av att få höra.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att de svenska eurovisionsschlageruttagningarna förr producerade fler bidrag, som sen verkligen blev schlager i ordets rätta mening. Ett exempel spelades i dag, Bengt Palmers’ och Björn Skifs’ ”Michelangelo”, den som i dag spelades i en engelskspråkig version. Men den svenska refrängen sitter som berg i minnet: ”Michelangelo, kan du svara på”.

Lite hjälp på traven fick vi lyssnare/lösare genom Anders Eldemans hint om att två av dagens artister, spelade i följd, hade något gemensamt: Jo, båda har varit programledare för ”Allsång på Skansen”.

Först hörde vi Petra Marklund med ”Sanningen”.

Och sen hörde vi Lasse Berghagen i ”Hemma igen”.

För egen del är jag inte någon Sven Ingvars-fantast, men Niklas Strömstedts ”Byns enda blondin” är hur som helst en ganska kul låt.

För egen del gillar jag melodikryss, som innehåller också äldre schlager.

Som i dag Lasse Dahlquists och Gideon Wahlbergs käre gamle ”Axel Öman”.

Eller att få höra Edvard Persson besjunga Gamla stan, ursprungligen i en film från 1934.

Till de där närmast eviga låtarna får man väl i dag också räkna ”Öppna landskap”, skriven av Ulf Lundell.

Eller, i en lite annan genre, Eva Dahlgrens ”Jag klär av mig naken nu”.

Och ”Handle With Care” med Traveling Wilburys, bland dem Bob Dylan och Roy Orbison, är verkligen inte dum den heller.

Ingen kommer undan politiken

I natt förflyttades jag i drömmen till mitt gamla värv som politisk discjockey: befann mig som så många gånger då åter på Bommersvik, dock i en sal som jag aldrig har sett där i verkligheten. Den var fylld av folk, och jag startade med att spela en georgisk låt – ingen jag har i min väldiga politiska skivsamling men till melodin vagt bekant – med en text jag inte begrep ett dugg av. Publiken applåderade ändå entusiastiskt innan jag ens hade fått börja berätta något om sångens bakgrund, vilken den nu var.

Den enda rationella förklaring till den här drömmen jag kan komma på är att Birgitta strax innan jag somnade kom hem från en middag med gamla politiska tjänstemän på energi- och miljödepartementen, där hon ju en gång i världen var chef, och att jag då entusiastiskt berättade om kvällens ”Moraeus med mera”, som jag med stigande entusiasm hade sett i TV.

Lasse Åberg, som jag med tiden har lärt känna en smula, eftersom han likt min hustru är hedersupplänning, framträdde med en ny, jämlikhetsinriktad (även för bananer) sång och ett manifest med kraven
§1 Bananens rätt i samhället
§2 Arbeta för en bättre bananomsorg
§3 Mindre banangrupper
§4 Banankonventionen ska följas
§5 Uppdatera AP-fonderna

Och så framträdde Marie Bergman med sin hit från 1976, ”Ingen kommer undan politiken”. Hon var väl som sångerska ännu bättre i yngre dar, men vilket sväng och vilket lyft den här låten fick genom att alla kvällens artister, bland dem Electric Banana Band, och stora delar av publiken sjöng med. Banarne genomförde en pardans med en av damerna i publiken.

Ingen kommer undan politiken

Svensk text: Ola Magnell, 1976.
Fransk-kanadensisk originaltext: Anna McGarrigle 1975 (”Complainte pour Ste-Catherine”)
Musik: Phillippe Tartartcheff, 1975

Trötta mamma, vagga lilla Lina,
dumma mamma, du får inte gå,
sjung en vals om blommorna och bina,
städa, mamma, damma och stå på

inte ger man fan i politiken,
för att man är konventionell

Byta blöja, läsa gammal saga,
Askungen får sin rike prins.
Kvinnan skulle vinnas och behaga,
nog är dom rara, men de finns

även om de jobbar i fabriken,
och ser fram emot en ledig kväll

Det tar tid för seden att försvinna,
vila, Lina, du som ännu kan,
när du vuxit upp och blivit kvinna,
lever du kanske som en man

som kan ägna tid åt politiken,
utan att störas av något gnäll

Busa Lina, snusa Tummeliten,
snart är det kärlek eller tji,
när du slitit färdigt för profiten,
är du inte längre attraktiv

ingen kommer undan politiken
för att man är servil och snäll
inte ger man fan i polemiken
fast man är trött varenda kväll

Ursprungligen utgiven på ”Kate & Anna McGarrigle” (Polydor, 1975), 1981 även på ”Entre la jeunesse et la sagesse (Kébes-Disc KD-990, 1981)

Marie Bergman spelade in den svenska versionen på albumet ”Närma mig” (1976) och fick en stor hit med den.

Melodikrysset nummer 47 2014

I dag hade jag problem med Melodikrysset. Jag vaknade senare än jag brukar, och eftersom jag är diabetiker och därför absolut inte ska hoppa över frukosten, var jag tvungen att ta med den in till mitt arbetsrum där jag har datorn och radion. De båda frukostmackor jag gjorde på det surbröd hustrun hade köpt i den lilla lantvarubutiken vi har i vår närhet fick i alla fall humöret att stiga.

Men till att börja med hade jag i dag kramp i fingrarna, något som inte bara försvårade googlesökningar utan också gjorde att jag inte riktigt kunde tyda det jag försökte klottra ner av Eldemans ledtrådar och till och med frågor. Men sen har jag lyssnat noga på snabbgenomgången och med hjälp av den förtydligat mina ledtrådar och svar.

Ålderskrämpor är inte kul att få. Den som ändå vill läsa mer om dem, kan ju gå vidare till bloggtexten närmast under.

Till råga på allt spelade Anders Eldeman i dag massor av ljudillustrationer som verkligen inte ligger mina egna musikminnen allra närmast.

Jag kan ju ha hört Alina Devecerskis hit från 2012, ”Flytta på dig”, men jag minns den inte.

”Sun Street” från 1986, med dess na-na-na-na, minns jag definitivt, men Katrina and the Waves fanns inte kvar i minnet.

Sonja Aldén känner jag förstås till och har hört en hel del med – men den nya ”Snön” hade jag tidigare inte hört.

Och Alice Cooper, i dag med ”School’s Out” från 1972, är mig naturligtvis bekant – men jag har faktiskt inte en enda Alice Cooper-skiva.

I dag gick det som sagt trögt, och det tog följaktligen till och med en stund att identifiera Agnetha Fältskog i ”Back On Your Radio”.

Och då är det väl lika bra att bekänna, att jag aldrig har tittat på Dame Edna (Barry Humphries) – i dag i ”I Will Suvive” – heller.

Mer förtrogen är jag med ”Mosebacke Monarki”, där Moltas Eriksson gjorde sin ”Norge”, den som fick en norsk replik kallad ”Sverige”.

Från en typ av rörliga bilder till en annan:

Jag har sett Hasse Ekmans ”Med dig i mina armar”, där titelmelodin komponerades av Kai Gullmar och dess text skrevs av Hasse Ekman själv.

”Trollkarlen från Oz” blev en underbar barnfilm med Judy Garland, och där förekom sången ”Over the Rainbow”. Jag har skrivit om både filmen och boken den bygger på, skriven av Frank L Baum – se ovan under Kulurspegeln, Barnkultur.

Charlie Chaplin har jag väl mer eller mindre komplett i min filmsamling, och jag har också själv skrivit om hans ”Moderna tider” – se ovan under Kulturspegeln, Film – där hans egenkomponerade ”Smile” ingår. På den hade Anders Eldeman hängt ”The Entertainer” med Scott Joplin. Den ingick i en mycket sevärd film med Paul Newman, ”Blåsningen”.

Äldre schlager glömmer jag heller inte så lätt. En sådan är ”Under ekars djupa grönska”, vars religiösa miljö – för att citera Anders Eldeman – är ”en gammal sockenkyrka”. Den minns vi med Carli Tornehave.

Sist ut i dag blir Björn Afzelius. Han skrev, med kubansk förlaga, sin fina ”Sång till friheten” 1982. Texten, som alltså handlar om friheten, inte någon kvinna, börjar ”Du är det finaste jag vet”.

Själv har jag alla Björns skivor, också hans sångböcker, signerade av honom själv efter en spelning under en av danska Socialdemokratiets partikongresser. Jag har faktiskt också träffat honom under en av norska Arbeiderpartiets valvakor, liksom jag själv välkomnad in i den innersta kretsen runt partiledare. Björn var omåttligt populär i våra grannländer och talade bland annat, kunde jag själv konstatera, idiomatisk danska.

Fotfolket linkar på – men är kanske snart på fötter igen

Flera läkare på Vårdcentralen har lutat åt att mina akuta fotbesvär är en följd av artros. När jag i början av veckan gjorde akutbesök där – min vänsterfot var starkt svullen – fick jag en penicillinkur, som jag har följt till punkt och pricka utan att den har gett något synbart resultat – foten har varit blåröd och ständigt värkt, faktiskt känts värre.

När jag i dag var tillbaka på Vårdcentralen på återbesök, och visade upp det här, blev även läkaren bekymrad: skickade prov till Akademiska och rådgjorde med någon där. Men han trodde då fortfarande på penicillinkuren, dock att den kunde behöva förstärkas med spruta.

Alltså skickades jag i väg till en lämplig del av Infektionskliniken, där jag först undersöktes av sköterska, sen läkare. Läkaren hade kläm på att Hjärtkliniken, där jag nyligen låg inlagd för pacemakerbyte, i samband med röntgen hade kommit fram till att det jag hade lidit av tidigare, då i högra foten, i själva verket kunde vara gikt.

Läkaren i dag, Petter Alvenstedt, en ung och intellektuellt resonerande medicinare, kollade mina båda fötter noga och smärttestade också den just nu akut svullna vänsterfoten. Han gjorde på intet sätt någon ansats till att vilja knäppa kollegorna på min vårdcentral på näsan – tvärt om betonade han att det finns en viss osäkerhet i den här typen av bedömningar – men kom fram till att det jag verkar ha drabbats av är giktanfall.

För det har jag nu fått kortison enligt ett noggrant dagfördelat doseringsschema.

Hjälper det här, kommer jag att mot framtida anfall få den av stora delar av min läsekrets rekommenderade Allupurinol. Jag har snart tid bokad hos min ordinarie husläkare.

Att jag nu har fått rosfeber har ingenting med partipolitik att göra

Min rosa och ömmande fot visade sig bero på att jag har fått rosfeber.

I dag tog jag mig med hjälp av en taxi och med den svullna vänsterfoten, som inte går att få ned i en sko, insvept i en plastpåse, till akutmottagningen på Vårdcentralen och fick efter ganska lång väntan träffa först en sköterska, sen en läkare.

Läkaren gjorde också en logisk och begriplig analys: När jag skrevs ut från Akademiska, där jag ju nyligen fick ny pacemaker, ordinerade läkaren, som skrev ut mig, i avvaktan på besök hos min husläkare om den onda högerfoten ut en medicin, som förvisso var ändamålenlig men som har bieffekten att sätta ner immunförsvaret. Och så fick jag alltså rosfeber, som jag aldrig tidigare har haft.

Jag hämtade ut penicillin på apoteket på Vårdcentralen, tog en första tablett och fick sen hjälp med taxi hem.

På fredag ska jag tillbaka till läkaren på Vårdcentralen för kontroll.

När jag kom hem, hittade jag en kallelse från min ordinarie läkare om en undersökning av tänkbar gikt, hos mig alltså, Akademiska har föreslagit henne.

Vill det sig väl, blir jag till slut totalrenoverad.

En liten solstråle i novembermörkret

Mitt fysiska elände verkar aldrig få något slut. När jag helt nyligen låg inne på Akademiska och fick pacemakern utbytt, verkade till att börja med allt bli bra, särskilt som jag av den läkare som skrev ut mig också fick recept på en veckas behandling med ett läkemedel, som vad jag har läst mig till bland annat används mot artrit. Läkaren lovade också skicka en remiss till min husläkare på Svartbäckens vårdcentral.

Därifrån har jag hittills inte fått någon kallelse, och under den gångna veckan har mina besvär, sedan jag alltså upphörde med den föreskrivna medicineringen, återkommit med full kraft, den här gången dock i den vänstra foten i stället för den högra: Den vänstra foten är nu svullen och värker till och med när jag inte går på den.

I morgon ska jag ta kontakt med Vårdcentralen och sen, på något sätt, ta mig dit.

I fredags kom Birgitta hem från Öregrund, och eftersom jag skulle välkomna henne med middag, åkte jag buss ner till Uppsala C för att i Coop där handla middagsmat och fylla på i kylskåpet. Den tantvagn jag numera använder blev överfull och tung, så när jag skulle hem igen, valde jag att ta taxi.

Jag klarar sånt här och andra nödvändiga sysslor bara med hjälp av starka värktabletter.

Men på lördag, då Matti, Karin och deras lilla Ella skulle komma på besök, var det ändå, som tur var, Birgittas tur att laga mat.

Lilla Ella, ännu inte tre år, är en solstråle i mitt mörknande liv.

Hon är mycket social, vilket kanske delvis har att göra med att hon går på dagis, och numera är hon både väl förtrogen med vårt hem och ser oss som nära anhöriga, kallar oss ”farfar” och ”farmor”.

Hon är inte det minsta avvaktande, när farfar ber henne följa med in på sitt rum, där han tar fram ett paket, inköpt på Lundeq i fredags och där inslaget i paket med krusat band. Paketet innehåller en bok, ”Första sagoskatten JUL”, med medföljande CD. Den innehåller så väl välkända julsånger som ”Tre pepparkaksgubbar” och ”Midnatt råder” som berättelser av författare som Alf Prøysen, Astrid Lindgren, Lasse Sandberg och många andra.

Farfar leder också lite senare in Ella i den forna barnkammaren, där vi under den mörka tiden av året förvarar de tre lådorna med leksaker, som Ella minns från besöken i vårt sommarviste i Öregrund.

Men det finaste är ändå att hon numera frimodigt klättrar på oss och i den soffa där vi sitter och pratar också med oss.

Melodikrysset nummer 46 2013

Våldsamt svårt var det inte den här gången.

Den enda fråga som låg utanför det jag ganska lätt klarade var den om vem som hade skrivit ”Hey Let’s Celebrate” åt Hep Stars. Jo, Per Gessle.

För min del underlättas krysslösandet av att Anders Eldeman ganska ofta använder sig av artister som jag i och för sig inte har på skiva men som jag har lärt mig att identifiera bland annat med hjälp av Melodikrysset.

En sådan är Enya – Ethne Patricia Brennan – som vi i dag hörde sjunga på låtsasspråket ”loxian”.

Filmen ”Titanic” från 1997 brukar också återkomma. I dag fick vi höra ”My Heart Will Go On” med Céline Dion.

Därmed är vi inne på ämnet filmer.

En klassisk svensk sådan är Gustaf Molanders ”En stilla flirt” från 1934. Titelmelodin skrevs av Jules Sylvain.

Ur film, fast på TV, var också signaturmelodin till ”Morden i Midsomer” hämtad. Det är ju en evighetsserie av ganska skiftande kvalitet, men den är ändå en av de få TV-deckare jag gärna ser.

Filmanknytning har också ”Trollkarlen från Oz”, även om ”Lyckans brunn” med Lisa Nilsson och Tommy Körberg härrör från en sen scenversion.

Klassisk musik verkar många melodikrysslösare inte vara så förtrogna med, men ”Ödessymfonin”, skriven av Ludwig van Beethoven 1804-1807, känner väl ganska många ändå igen.

Och dagen svenska topplåtar av lite olika karaktär var väl inte heller så svåra.

Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” känner väl alla igen, men det var inte det fråga gälle utan vem som har gjort den tolkning som spelades. Jo, Tomas Andersson Wij, en artist som jag har allt av i mina skivhyllor.

Sven Ingvars har jag inte i min skivsamling, men den som genom åren har lyssnat på Svensktoppen har ju inte undgått låtar som ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Povel Ramel har jag både sett och hört på scen och har praktiskt taget allt av på skiva. Så för mig är det ganska lätt att komma i håg inledningen till ”Underbart är kort”: ”Bara en enda ros…”.

Jag kan ju inte säg att jag har gillat allt i min gamle, nu döde partivän Thore Skogmans musikaliska repertoar, men han var faktiskt en ganska mångsidig musikskapare. Ibland har andra skapat överraskande bryggor till hans verk. I dag fick vi höra ett exempel: ”Pop opp i topp” med Dag Vag.

Det var väl alltihop för i dag.

Men snart får vi besök av Mattis och Karins lilla Ella, och då blir jag farfar i stället för krysslösare.

Fars dag – mer kärlek än fars

Dottern, Kerstin, kom just hem med en oerhört vacker, höstfärgad bukett på Fars dag. Jag har satt den i en lika vacker mörkblå glasvas.

Jo, vi firar Fars dag.

I morse gick Birgitta upp före mig och gjorde smörgåstårta med skaldjur, läcker och så stor att vi hade den även till lunch.

Och som vanligt uppvaktade hon mig med böcker och filmer, lite i taget inköpta genom Böckernas klubb.

Som vanligt fick jag den senast på svenska utgivna boken av Arto Paasilinna, ”De oanständiga profeterna i Tibet”.

Mer finskt: Jag fick också Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi, ”Kampen om Edith”. Jag har sedan gammalt Edith Södergrans samlade dikter och har läst dem.

Jag var ju bland mycket annat socialdemokratins egen IB-utredare, vilket resulterade i redovisningen ”Vitbok”, och har därför skaffat mig en del kunskaper även om den underrättelseverksamhet som föregick IB. Nu har jag i farsdagspresent fått Jan Bergmans bok om C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget, ”Sekreterarklubben”, som jag ser fram mot att läsa.

Den fjärde boken jag fick i farsdagspresent tilltalar det barnasinne jag också har kvar: ”Skor”, med verser av Lennart Hellsing illustrerade av Fibben Hald.

I den hittar jag genast perspektiv som också är mina, till exempel på de ganska många kungamiddagar jag deltog i under hustruns talmanstid:

Lättelunda ter sig livet vid banketterna,
man serverar elegant de tio rätterna.

Folk i farten, kungarikets grädda
kommer dit i högtidskläder klädda.

Sen de fraktats fram i egna Porschen
njuter de champagne ur Orreforsen.

Bland brokader, krås och sidendamast
tävlar de om vem som sitter stramast.

Här hålls noga reda på detaljerna,
ordensband, kraschaner och medaljerna.

Eldigt blixtrar det från diamanterna
som bärs upp av gubbarna och tanterna.

Men därnere, under festens bord, det runda,
lever deras lägre jag helt annorlunda.

På en persisk matta, i ett blomstervimmel
samlas skorna under sin mahognyhimmel.

Filmer fick jag också på Fars dag, att se tillsammans med givaren, hoppas jag.

Där fanns Wes Andersons ”The Grand Budapest Hotel”.

Och så ”Den stora hembiträdesboxen”, där sådana som bröderna Östermans huskors och Kristin kommenderar. Lite fars skadar ju inte heller på Fars dag.

* * *

Fram mot kvällen ringer också sonen Matti – själv far till lilla Ella, som i bakgrunden, ute i en lekpark, hojtar åt farfar, för att gratulera på Fars dag.

Och sent på kvällen hörs även Anna, som till funktionen ser också mig som pappa, av per telefon.

Karin Dahl, 94

Birgittas faster Karin Dahl fyllde 94 i går. Det är en aktningsvärd ålder, och Karin är värd ännu mer aktning för att hon efter en lång yrkesgärning som lärare och anställd på Skolöverstyrelsen fortfarande är så vital och, trots att hon numera behöver rullator, aktiv. Det senare syftar inte bara på att hon läser mycket och är väl intellektuellt orienterad utan också på att hon trots sin ålder efter förmåga deltar i freds- och palestinaaktiviteter ute på stan.

Eftersom det alltså var faster Karins födelsedag i går, lördag, tog Birgitta och jag oss över till hennes lägenhet en bit längre ner mot centrum för att gratulera med en blomma.

När vi kom dit, fanns där redan andra gratulanter på besök:

Kjell och Görel Magnusson. Kjell är son till en annan av Birgittas fastrar, Britta och bodde för övrigt under en tid, när han var student, hos oss. Han är östeuropaspecialist, så med honom pratade vi ganska mycket om vad som sker österöver, både i Ukraina och annorstädes.

Från Stockholm hade det kommit två ur den dahlska familjekretsen.

Den ena var Kristina, dotter till Birgittas farbror Olle, ytterligare en i en skara om åtta syskon, av vilka nu samtliga utom Karin är döda.

Och så var Margareta Lindquist, Lillan kallad och dotter till Birgittas farbror Martin, där.

Margareta har en dotter, Kristina, som förr pluggade här i Uppsala. Jag kom i kontakt med henne, dock mest genom den läsvärda och radikala blogg hon skrev på den tiden.

Kristina har bland annat skrivit för Arbetaren, Ottar och DN Kultur, och nu har hon fått jobbet som kulturchef på Upsala Nya Tidning.

Jag är säker på att det senare kommer att ytterligare vitalisera UNTs kulturdel.

Melodikrysset nummer 45 2014

Dagens kryss sände Anders Eldeman från en belönad lösares hem, där det också fanns andra lyssnare/lösare, familjemedlemmar och vänner.

Kanske var det som en anpassning till detta Eldeman hade konstruerat sitt kryss så att det började med en hel rad lätta frågor.

Det var först ganska långt in i krysset, när det blev opera, som det kan ha blivit lite knepigt för ett antal lyssnare/lösare. Det som spelades var hämtat ur ”Pärlfiskarna” med musik av George Bizet. Inte ens jag som har sett ganska mycket opera har sett just den på scen.

Fast för just mig var nästa fråga, den med anknytning till en TV-tävling, betydligt svårare. Jag har nämligen aldrig sett något enda avsnitt av ”Idol”, och Sebastian Karlsson och hans ”I Can Feel You” kan jag åtminstone inte påminna mig att jag har hört förut.

Jag har för all del aldrig heller, mer än tillfälligt i början, sett ”Rederiet”, men i det fallet identifierade jag omedelbart signaturmelodin.

Allt annat var lugna gatan, för mig i alla fall.

Krysset började urlätt med Fred Ebbs och John Kanders ”New York, New York”, med sång av Frank Sinatra. Den finns förresten också med i en film från 1977 med samma namn, fast då sjungs den av Liza Minnelli.

Västerut förde oss också Lasse Dahlqvist 1941 i sin ”Hallå du gamle indian”.

Och även nästa låt hade USA-anknytning: Vi hörde Bruce Springsteen sjunga ”High Hopes” på CDn med samma namn.

Amerikan är också Ben E King, som vi senare i krysset hörde i ”Stand By Me”.

Britt är däremot George Harrison, som fick avsluta dagens kryss med ”Any Road”.

Vägar, fast över daggstänkt berg, förekom också i ”Vi går över daggstänkta berg”. Men den är faktiskt skriven i början av 1900-talet, och när jag på 1940-talet fick sjunga den i skolan, fick vi lära oss att sjunga den som ”Vi gå över daggstänkta berg”.

Det är november månad, så det var väl inte helt fel av Anders Eldeman att spela ”Höstvisa” med text (kolla ovan under Kulturspegeln, Sångtexter) av Tove Jansson och musik av Erna Tauro.

Men som vanligt hos Eldeman förekom där också årstidsbesvärjelser.

Och vem skulle inte vilja se mer sol, den som förekom i Putte Wickmans och Ivar Renlidens ”Så skön som solen”?

Så vi kan väl med Eldemans och Cornelis Vreeswijks hjälp sluta med att frambesvärja den sommarstämning med doft av loge som finns i ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”.

Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind

Text: Cornelis Vreeswijk
Musik: Engelsk traditionell melodi (”Monday Morning”)

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Fredrik Åkare kind emot kind
med lilla fröken Cecilia Lind.

Hon dansar och blundar så nära intill,
hon följer i dansen precis vart han vill.
Han för och hon följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Cecilia Lind?

Säg var det för det Fredrik Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och barmen är trind.
Vad du är vacker, Cecilia Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Cecilias grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Cecilia Lind.

Vet hut, Fredrik Åkare, skäms gamla karln!
Cecilia Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Cecilia Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal men månen är ny.
Ja, Fredrik är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Cecilia Lind.

Cornelis spelade in den på ”Grimascher och telegram”, Metronome, 1966