Sommar i P1 med Daniel Poohl

Dagens sommarpratare, Daniel Poohl, är VD för stiftelsen Expo, som verkar för antirasism, tolerans och respekt för de mänskliga rättigheterna. Den som från början gjorde Expo känd och respekterad var journalisten Stieg Larsson, han som efter sin död fick ett gigantiskt genomslag som författare till den så kallade Millennium-trilogin.

Larsson var känd som trotskist. Poohl gjorde i sitt Sommar-program i dag inget försök att bekantgöra sin egen politiska hemhörighet, men han försäkrade, att han inte är kommunist, och han berättade med sympati och värme om att Olof Palme var en av hans egen älskade morfars mycket få idoler. Mot att han skulle ha borgerliga sympatier talar också hans arbetarklassbakgrund i bruksmiljö i Dalsland, en uppväxt under ganska knappa omständigheter.

Tidigt såg han den främlingsfientlighet som spreds i spåren av den flyktingvåg som nådde Sverige i spåren av konflikterna på Balkan. Likaså kunde han se sin mammas relation med en kristen libanesisk flykting i dess djupt mänskliga sammanhang i stället för att, som så ofta de inskränkt svensknationalistiska partierna, se det som en hotande kulturell eller etnisk blandning.

Till det bästa i Poohls sommarprogram hörde berättelsen om hur han för Expos räkning kartlade de högerextremistiska Nationaldemokraterna, bland annat låtsades vara sympatisör.

Poohls artistlista omfattade namn som The Hives, The Latin Kings, Bruce Springsteen, Säkert!, Håkan Hellström, Allan Edwall, Blondie, Björn Afzelius och Laleh.

Mycket av det här var välvalt, inte tu tal om något annat. Men faktum är att jag, mot bakgrund av hans åsikter och bakgrund, tyckte att det var allra roligast att han spelade ”Jag har bott vid en landsväg” med Edvard Persson.

Sommar i P1 med Jögge Sundqvist

Eftersom min hustru har varit ordförande, en mycket engagerad sådan, för hemslöjdens gård Sätergläntan, borde jag kanske känna till slöjdaren Jögge Sundqvist, men jag kan inte fråga henne om honom, eftersom hon är bortrest några dagar. Detta sagt apropå dagens Sommar, där han pratade och spelade skivor. Att jag nämner den här kopplingen har att göra med att Sundqvist i sitt sommarprogram bland annat vädjade om mer pengar till den här unika kursgården med hantverk på schemat.

Till att börja med tyckte jag att Jögge Sundqvists sommarprat var alltför inriktat på hans speciella fack, och det blev inte bättre av det naturmystiska draget med talande björkar. Men gradvis blev jag allt mer fascinerad, och redan i programmets början fanns det för övrigt en bekännelse till människors rätt att använda djur och natur till människans gagn, historien om grävlingskinnväskan som väckte ont blod hos en kanadensisk miljöaktivist. Fast i motsats till Jögge Sundqvist tror jag nog inte att någon av de främsta poängerna med hantverk är att bidra till att lösa jordens miljöproblem. Däremot är hemslöjd ett bevarande av och en vidareutveckling av vårt kulturarv.

Det tog också ett tag innan jag fattade den fulla – och intressanta – vidden i hans musikval. Men när han hade hunnit fram till ”Believe” med The Chemical Brothers hörde jag tydligt ljudet av snabba yxhugg, och i ”Po’ Lazarus” dansade yxhugg och rock n’ roll med varandra. ”A Case of You” med Joni Mitchell kallade han för världens bästa låt och Amason, som vi hörde i ”Ålen”, för Sveriges bästa band. Det må vara hur det vill med det, men vi fick höra både det här och hörvärda låtar med Pink, The Cardigans, Röyksopp och The Who.

Sommar i P1 med Alexander Ekman

Först tycker jag att Alexander Ekmans Sommar inte har någon röd tråd. Men efter att ha lyssnat ett tag kommer jag på att hans agenda och nyckeln till hans framgångar i balettvärlden är att ständigt byta spår och göra det oväntade, och då tänker jag inte bara på de märkliga samtal han har ringt till SLs upplysning. Bland det han har gjort är en ”Svansjön” med ovanligt mycket vatten på scenen (i Oslo) och en föreställning, där de dansande inte döljer sina kroppar. Fast eftersom han själv är homosexuell var det väl kanske inte främst de nakna kvinnliga dansarna som lockade honom. Egensinnig är han hur som helst. Han har tackat nej till Paris-operan, eftersom han där inte erbjöds tillräckligt stort eget manöverutrymme.

Hans egensinne speglades också i avsnittet om vistelsen i New York, och då tänker jag inte så mycket på att han passade på att gå på gayklubb och där blev både full och glad utan på att han efteråt var så pissnödig att han måste tömma blåsan på gatan – vilket förstås ledde till att han greps av polisen och sen fick böta.

I andra avsnitt av programmet agerade han som en också ekonomiskt ansvarig kulturpolitiker och gav råd åt kulturminister Alice Bah-Kuhnke.

Somliga kanske associerar balett med klassisk musik, och visst fanns kompositörer som Jean-Philippe Rameau, Maurice Ravel och Wolfgang Amadeus Mozart representerade i spellisan, men den innehöll också Henry Mancinis ”Moon River” och Anna Von Hausswolff samt två låtar med Nina Simone. Plus ytterligare annat som det var kul att få höra.

Sommarkryss

Aftonbladet Kryss & Quiz har gjort dumheten att göra sig av med flera av de bästa krysskonstruktörerna. En av dem jag sedan länge saknar är Anna Hagberg, som dock då och då fortfarande medverkar med stora bildkryss i modertidningen, alltså Aftonbladet.

Förra söndagen, den 26 juni, innehöll tidningen ett ett helt uppslag stort sommarkryss, signerat Anna Hagberg. Jag har, allt efter som jag har haft tid, löst det. Hennes kryss är kluriga utan att fordra knappologiska kunskaper på mer eller mindre osannolika områden, men man måste hela tiden fundera över hennes associationsbanor när det gäller nycklarna och de sökta orden.

Och de lösningar som utgår från bilderna, sådana som UPPKOPPLAD AVKOPPLAD, är välfunna associationer till det bilderna föreställer.

Sommar i P1 med Åsa Jinder

Åsa Jinders Sommar blev ganska personligt, till exempel genom berättelsen om hur hon kom i kontakt med nyckelharpan och lärde sig behärska den, känslosamt när hon berättade om moderns alkoholism. När det gällde barnen var det ingen tvekan om den plats de har i hennes liv, men deras far – hennes förste make – förblir även efter programmet en gåta för lyssnarna: Först är deras kärlek himlastormande, men sen tar kärleken utan närmare förklaring slut. Rolig och självutlämnande var däremot berättelsen om hur hon mötte sin nuvarande man.

En del i det här programmet, som mötet med Japans kejsare, görs mer i förbifarten, men berättelsen om den bilolycka hon råkade ut för griper åter tag i oss lyssnare.

Ett par egna låtar väntar man sig nästan av en sommarpratare som är musiker, och hon bjuder också på sig själv, bland annat i en polska signerad Erik Sahlström. Även dottern, känd under namnet Little Jinder, får plats i spellistan. Personlig anknytning – hon känner sidan unga år Joey Tempest – har också ”The Final Countdown” med Europe. På hennes ganska varierade spellista fanns i övrigt även Ane Brun, Andrea Bocelli, Antonin Dvorak, Henry Mancini (”Moon River”), Cajsa Stina Åkerström, Pretenders och ”En borde inte sova” av Jeremias i Tröstlösa.

Sommar i P1 med Markus Näslund

Markus Näslunds Sommar-prat i dag var knappast något för lyssnare av min typ.

Jag är absolut ointresserad av all sport, således också av hockey, så det han berättar om sitt intresse för den här sporten allt ifrån unga år till proffsåren i NHL ligger helt utanför det jag vill veta något om. Jag missunnar inte andra att få möta en av deras hjältar i Sommar, men för mig blev Näslunds sommarprat intressant bara i avvikelserna från huvudspåret, sådant som en sovjetisk hockeyspelares avhopp till väst och ett par personporträtt.

Markus Näslund berättade också att han over there från Filadelfia-församlingen hemma i Örnsköldsvik fick ett klagobrev om att han levde i synd med en kvinna han inte var gift med.

Det i mina ögon egendomliga – vilket väl har att göra med att jag saknar religiös tro – är att samme Markus Näslund har behållit sin barnatro, nedärvd från farfar som var pastor. För mig skulle det nog bli det som Aftonbladets TV-recensenter kallar för Åh fan-faktor, om jag efter min egen hädanfärd mötte en flock änglar.

Det korta omnämnandet av verksamheter han efter hockeykarriären har börjat syssla med kändes mest som ett reklaminslag. Granskar inte producenterna av sommarprogrammen sådant här?

Markus Näslund hade uppenbart lagt ner en del möda på att formulera sitt Sommar-prat, men det hördes tydligt, att han läste upp ett manus.

När det gäller hans musikval, spelade han visserligen två av mina favoriter, U2 och John Mellencamp, men det mesta i hans spellista lämnade mig likgiltig.

Sommar i P1 med Bea Åkerlund

Jag måste tillstå att min kunskap om Bea Åkerlund före hennes Sommar-program var lika med noll. I dag, när jag har lyssnat på hennes berättelse om sitt liv, tycker jag mig egentligen inte veta så värst mycket mer, detta trots att jag nu vet att hon är en mycket framgångsrik modedesigner, som har jobbat åt Beyoncé, Britney Spears, Rihanna och framför allt Madonna, alla artister så välkända att även jag, som inte lyssnar på dem, förstås känner till dem. Ett och annat som hon berättar, till exempel historien om Madonna som snavar på den av henne designade klänningen och sen faller på scenen, är förstås roligt, men egentligen har hon inte gett mig någon nyckel till sin plötsliga framgång som skapare av scenkläder.

Nå, kanske är hon en naturbegåvning. Men hennes väg till framgång var verkligen inte förutsebar heller för henne själv. Tvärt om brände hon alla sina skepp framför allt under åren i Los Angeles. Hennes liv där, förspillda dagar med drogmissbruk, umgänge med kriminella, skolk, skulder och annat sådant, förebådade verkligen inte dagens framgång. Kanske var det de misslyckade bilinköpen, där den tredje bilen brann upp och hon själv fick en ryggskada som omöjliggjorde fortsatt jobb på hamburgerrestaurang, som till slut fick henne att byta spår.

Ganska mycket av den musik hon spelade var okänd för mig, vilket inte ska tolkas som ett avståndstagande.

Annat var välkänd mark även för mig, låtar med Led Zeppelin, Nancy Sinatra, Lill Lindfors, Kate Bush och David Bowie; ”9 To 5” med Dolly Parton är rent av en pärla.

Melodikrysset nummer 31 2015

Till sommarens fröjder för oss pensionärer hör att få besök av barn och barnbarn. Kerstin och hennes båda barn såg ett tag ut att inte kunna komma, eftersom Viggo precis lagom till hennes semester bröt armen eller rättare sagt armbågen. Men nu har läkningen gått som den ska, så i går kom han fortfarande med armen i gips, hans mamma och hans yngre syster Klara ut till oss i Öregrund. Mamma Kerstin lät ungarna sova men gav sig själv i väg till auktionen i Norrskedika.

Själv har jag avverkat dagens Melodikryss i det rum där Klara sover. Jag har haft radion på och har använt datorn, som finns i det här rummet, men hon ha inte vaknat för det.

Det mesta klarade jag galant, men jag tillstår att jag inte kände till Per Bredhammar, som tydligen sjöng på Carl Philips och Sofias bröllop och tydligen dessutom är elvisimitatör.

Todd Rundgren har jag åtminstone hört talas om, men eftersom jag inte har sett ”Vanilla Sky” med Tom Cruise, tog det en stund innan jag lyckades identifiera ”Can We Still Be Friends” med Rundgren.

Betydligt lättare för mig var det då att känna igen skillingtrycket om Elvira Madigan, en historia som ju bland annat har använts i en mycket fin film av Bo Widerberg.

Två andra av dagens musikaliska nycklar var hämtade ur TV-filmer.

Jag hör själv till dem som har följt ”Morden i Midsomer”, säsong efter säsong, så småningom med nya skådespelare i huvudrollerna.

Däremot har jag inte, mer än tillfälligtvis i början, sett ”Hem till gården”.

Av alla pojkband genom åren hör väl Take That till de bättre. I dag hörde vi dem i ”Back For Good”.

Ett stycke irländsk musik, reel, skulle vi också klara att identifiera.

Många, dock inte jag, tyckte möjligen att det var svårt att känna igen ”The Lion Sleeps Tonight”. På skiva – jag har den i flera inspelningar – heter den oftast som sitt sydafrikanska original, ”Wimoweh”.

Men också Sverige fick sitt, i form av ganska blandad kost.

De yngre fick sitt med hjälp av Tove Styrke, de äldre sitt med hjälp av Hasse Andersson och ”Guld och gröna skogar”.

Den nyligen bortgångne Robert Broberg hedrades med ”Båtlåt”. (Jag har en stor skivkollektion med Broberg och har också sett honom live.)

Den i krysset ofta återkommande Evert Taube – ET – stod för en låt, som inte bara genom Anders Eljas’ arr inte tillhör de mest kända taubelåtarna, ”Västanvind”. Själv mindes jag plötsligt den här raden: ”Men akten er I gossar på Sveriges västra kust”.

Och så går vi i mål med ”Månsken i augusti”, som ju Lena Philipsson har skrivit texten till.

Fast som de flesta här i landet väntar jag mer på att det ska bli solsken, åtminstone i augusti.

Sommar i P1 med Stig Grybe

Stig Grybe är 87 år, och det är strongt av honom att i den åldern och med alla de krämpor han har drabbats av på äldre dar – han berättade om dem i sitt Sommar-program i dag – ställa upp som sommarvärd. Han berättade själv om krämporna och operationerna, men i vart fall har han inte drabbats av senildemens, det som hans far, död sedan länge, led av i slutet av sitt liv.

Det bärande temat i hans Sommar var dock hans egen, i början ganska krokiga väg till, så småningom, framgångarna på scen och i radio. Hans försök att få in en fot i teatervärlden möttes först inte med någon större entusiasm, och då tänker jag inte främst på pappans motsträviga attityd. Mimi Pollak, som han spelade upp för, var till exempel mycket nedgörande, så jag kan förstå hans triumf, när hon sedan såg honom i en föreställning och höll på att ramla i golvet av skrattparoxysmer. Och kanske var det just i valet av fack problemet låg. Han gjorde karriär främst i komedi- och revyfacket och blev genom sin figur Ante från Mobacken mycket känd och älskad av en jättelik publik. Fast eftersom det här ägde rum i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet, finns det väl i dagens Sommar-publik åter många som undrar, vem den där Stig Grybe är.

Grybe tog själv upp problemet, att det som på sin tid sågs som mycket roligt ibland i dag bara är obegripligt töntigt.

Kanske vore det i dag lättare att ge honom en välförtjänt comeback genom att i TV reprisera filmatiseringarna av Stieg Trenter-deckarna ”I dag röd”, ”Lysande landning” och ”Träff i helfigur”, där han gör rollen som kriminalinspektör Vesper Jonsson.

Han ljudillustrerade sin muntliga framställning med bandningar av sådant han har gjort på scen plus en egen grammofoninspelning, dessutom ”Memory” ur ”Cats” som han har spelat i – fast här med Elaine Paige. Naturligtvis fick vi också höra gamla vänner från scen och privat umgänge, till exempel ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt” med Povel Ramel.

Bland spelade svenska artister kan nämnas Zarah Leander och Gustaf Torrestad, bland utländska Frank Sinatra, Sammy Davis och Shirley Bassey.

Men varför spelade också Stig Grybe ”Over the Rainbow” med just Eva Cassidy?

Sommar i P1 med Maxida Märak

Det är högst rimligt att också någon same förekommer bland sommarvärdarna. I dag representerades Sápmi, Sameland, av unga och stridbara Maxida Märak, bosatt i Jokkmokk. Märak förenar rap och hiphop med kamp för samekultur och samiska rättigheter.

Hon berättade i sitt Sommar en del om sitt personliga liv, men jag väljer här att koncentrera mig på hennes starka plädering för samernas rättigheter. Jag kan i princip hålla med henne också i kravet att samerna måste få bestämma om rätt till gruvbrytning på deras traditionella områden.

Samtidigt finns det här ett problem, och jag tänker då inte främst på världens rop på mineraler.

Jag är en stark anhängare av den demokratiska nationalstaten, men ett av samernas problem i detta stycke är deras ringa antal, 20.000-35.000 i Sverige men många av dem assimilerade i det svenska samhället och inte ens bosatta i de ursprungliga samiska områdena, ytterligare sammanlagt kanske 60.000 i nordligaste Norge och Finland samt på Kolahalvön i Ryssland. Och om man ser på kartan över Sápmi, ser man att en rad förhållandevis stora städer och även mindre orter, alla med en befolkning bestående av svenskar, norrmän, finnar och ryssar, ligger i detta Sameland. I själva verket utgör den samiska ursprungsbefolkningen praktiskt taget överallt i detta ytmässigt enorma område en försvinnande liten minoritet, vars traditionella näringsstuktur (jakt och fiske men framför allt rennäringen) kräver väldiga ytor för att föda en liten men nomadiserande befolkning.

Och jag är rädd att inflyttningen av alla de andra ovan nämnda och deras behov av annat slags sysselsättning inte kan rullas tillbaka.

Samerna talar ett språk som är besläktat med bland annat finska och mitt eget ursprungliga språk, estniska.

Maxida Märak bjöd i sitt sommarprogram på samisk musik i vid mening: norska Adjagas, Ára med ”Speadjarnavdi”, Mari Boine och Maxida Märak själv. Ett par skivor, med Buffy Sainte-Marie och A Tribe Called Red, hade anknytning till ursprungsbefolkningen i Canada.

Men sen försörjer sig ju Maxida Märak också på att producera hiphop och rap, och flera låtar hade även den musikaliska bakgrunden.