Snart påsk, och livet är som en hönsgård

Vi har båda – först jag, sen hustrun – varit förkylda, och det har väl bidragit till att en mängd saker har skjutits upp och sen till slut blivit lite för många, åtminstone om man ser till min nuvarande ålder och ork.

Just nu försöker jag komma i kapp med allting, men det ska bli obeskrivligt skönt att göra den stora sommarhalvårsflytten ut till huset i Öregrund på måndag. Fast jag har all packning kvar.

Och i kväll ringde en man från en pensionärsförening här i Uppsala och påminde om att jag har lovat att, just på måndag, komma till hans förening och tala om ”Flykten från Estland”. Själva uppgiften bekymrar mig inte ett dyft – jag har hållit det här föredraget ett otal gånger. Men jag kommer att få lov att skicka frun ensam med packningen i förhyrd taxi till Öregrund och sen följa efter med buss, när jag är klar med mitt.

Det är ingen ordning på min almanacka.

I dag försökte jag komma i kapp lite, men först var vi på möte med en socialdemokratisk veteranförening, där min gamle vän från kulturnämnden, Kees Geurtsen, berättade om den offentliga konsten i Uppsala. Jag hörde till dem som yttrade sig, i mitt fall om den ganska snedvridna debatten om ett omdiskuterat offentligt konstverk i Slottsbacken här i stan.

Sen åkte jag ner på stan med närmsta buss: Betalade räkningar på en bank där man fortfarande får göra sådant manuellt. Besökte en annan bank för att ta ut mer kontanter. Hämtade ut en kostym och två par udda sommarbyxor, som hustrun köpte åt mig och som vi tillsammans valde ut här om dan men som måste kortas lite i byxbenen och kavajärmarna. Handlade Aftonbladet och ett par tidskrifter. Var på Apoteket och fyllde på mitt medicinförråd inför sommarvistelsen.

Träffade sen också av en slump en gammal kompis från Laboremus-tiden, Kerstin Lund. Med henne pratade jag om krämpor men också om vart ett antal av våra gamla kompisar från studenttiden hade tagit vägen.

Väl hemma kokade jag ärtsoppa till middag.

I morgon måste jag ner på stan igen – jag har ännu inte lyckats få tid att gå på bokrean, eller vid det här laget snarare resterna av den.

Men dess förinnan måste jag gå till Vårdcentralen och ta blodprov för Waran-doseringen.

På fredag eftermiddag och på lördag efter Melodikrysset ska jag packa allt mitt pick och pack för flytten till Öregrund.

På söndag är jag nämligen upptagen av annat. Då är nämligen jag och Birgitta med på Uppsala arbetarekommuns årsmöte, som tur är i högstadieskolan i vår egen stadsdel.

Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Nä, jag har inte dött

Jag har inte synts på nätet i flera dar nu, men jag måste göra några av er besvikna: Nä, jag har inte dött.

Sändningsuppehållet berodde på att datorn, i samband med en automatisk men av mig inte ombedd större programuppdatering, tappade sin internetuppkoppling. Detsamma hände också med hustruns dator.

Jag lyckades inte återupprätta uppkopplingen, men hustrun kontaktade en datafirma, som i dag sände hit en tekniker.

Han fixade det här på relativt kort tid. Vad jag förstod har andra också råkat ut för samma sak.

Betala för hjälpen får vi förstås alla göra själva.

För egen del anser jag att telefonförsäljare borde om inte dödas så åtminstone spärras in tills de är helt avvanda

Mina förmiddagar använder jag till en utdragen frukost med långsam tidningsläsning.

När jag i dag nästan hade läst klart den sista tidningen av tre, ringde telefonen. En man frågade efter min hustru. Jag förklarade att hon var ute på stan – vad ville han?

Då framgick det att han var försäljare i telefonbranschen.

Eftersom vi för länge sedan spärrade telefonen för telefonförsäljare, rann sinnet på mig och jag hävde ur mig – närmast röt – att han, eftersom vi uttryckligen hade undanbett oss telefonförsäljare, kunde dra åt helvete.

Morskt försökte han då slå tillbaka genom att fråga, hur gammal jag var, varvid jag svarade att jag är närmare 80 år.

Sen slängde jag på luren.

Vi har telefoner med lur.

Melodikrysset nummer 9 2016

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

Palme, 30 år senare

Jag är politiskt en del av Palme-eran, delar utan att vilja försvara allt han gjorde hans grundvärderingar. När han, mycket aktivt, ledde den socialdemokratiska programkommissionen i arbetet att formulera 1975 års partiprogram, var jag kommissionens sekreterare. Jag har också mött honom på nära håll i andra centrala sammanhang, till exempel VUs och partistyrelsens sammanträden, och på den tiden jag var pressekreterare på Socialdemokratiska partistyrelsen åkte jag på valturné med honom.

Min hustru, Birgitta Dahl, som från 1969 och fram till pensioneringen satt i riksdagen och under senare delen av den perioden var dess talman, valdes 1975 in i partiets VU och togs 1982 in i Palmes regering.

Den 28 februari i år var det 30 år sedan Olof Palme mördades, och jag har förstås läst mycket stora delar av de artiklar som har skrivits med anledning av det här. Mycket av det här har, som tidigare, varit spekulativt: det aldrig riktigt uppklarade mordet antas vara det som främst kittlar läsarna. Men själv vill jag mycket hellre läsa vittnesbörd om Palme som människa och som politiker, i det senare fallet främst som ideolog.

Jag nämner ovan min hustrus politiska poster under Palme-epoken, och när Socialdemokraterna i Uppsala i söndags anordnade en fackelbelyst minnesmarsch från Odinslund till Martin Luther Kings plats, var hon huvudtalare vid minnesstunden.

Birgitta valde att hylla Olof Palme som en människa, brinnande i anden, och en förkämpe för fred och internationellt samarbete, mänskliga rättigheter, frihet och oberoende för förtryckta folk.

Hon jämförde honom med andra som har rönt samma öde som han: Martin Luther King, på vars plats i Uppsala det här mötet hölls, Dag Hammarskjöld, uppvuxen och begraven här i Uppsala, Amilcar Cabral, ledaren för befrielserörelsen i Guinea Bissau, Salvdor Allende, president i Chile, Oscar Romero, ärkebiskop i El Salvador, och Anna Lindh, utrikesminister med rötter här i Uppland och under studietiden bosatt i Uppsala.

Birgitta nämnde självklart flera av de internationella frågor som Olof Palme engagerade sig i, flera av dem, som kriget i Vietnam, sådana som också hon själv har varit engagerad i, i det nämnda fallet bildat opinion mot.

Ett lite längre avsnitt i sitt tal ägnade hon åt kampen mot apartheid. Hon berättade bland annat om en minnesceremoni i Sydafrikas parlament 1996, tio år efter mordet, då hon själv fick tala tillsammans med ledande företrädare för parlamentet.

Men hon påminde också om Olof Palmes roll som manlig banbrytare i frågor som jämställdhet, särbeskattning, daghemsutbyggnad, delad föräldraförsäkring, fri abort och barns rättigheter.

Hon citerade hans ord vid 1975 års partikongress, att den sist nämnda frågan ytterst handlar om sådant som ”ömhet och livskänsla, värme och spontanitet, samvaro och gemenskap. Allra längst bort handlar det om någonting så fantastiskt som glädje.”

Värt att citera är också Birgittas omdöme om Olof Palme som person. Det nyanserar fint den ganska gängse bilden av Olof Palme som stridslysten och hårdför debattör:

”Olof Palme var en trofast och omtänksam vän. Han besatt en sorts ömsinthet och gammaldags ridderlighet, som är ovanlig, men som han visade mot alla i sin närhet, särskilt om någon var utsatt för förföljelse eller befann sig i en svår situation.”

Därefter läste hon, som ett uttryck för den livshållning och det samhälle Olof Palme kämpade för, några rader ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen”:

Över tidens sus i tallar
över årens flykt på fjädermolnets vinge
bred och stark
trår från natt till dag,
från nöd från frihet utan fruktan
den strävan som är lika för oss alla.
En öppen stad ej en befästad bygger vi gemensamt.
Dess ljus når upp mot rymdens ensamhet.

I sina slutord omfamnade hon också alla de människor som har fått lämna sina hem och nu söker skydd som flyktingar – i kampen mot ondskan, för fred och försoning skulle vi behöva Olof Palme. ”Vårt löfte till honom måste vara att inte förtröttas i kampen för fred, internationellt samarbete och mänskliga rättigheter.

Med detta löfte och en stunds tystnad lyser vi frid över Olof Palme.”

Melodikrysset nummer 8 2016

Gårdagen, som dominerades av en begravning, ändade med Skavlan och en gammal Beck-film i TV, och i morse gick jag upp tidigt för att hinna äta frukost före Melodikrysset.

”Sånt är livet”, som Anita Lindblom sjöng en gång i världen.

Hon och låten förekom dock inte i dagens kryss, däremot förstås – i dessa melodifestivaltider – ett par bidrag ur den här tävlingen.

Sanna Nielsen tävlade 2011, och hennes ”I’m In Love” hade schlagerkrokar åtminstone i refrängen, detta apropå att så många bidrag i den här tävlingen numera är mer av scenshow än av melodier – de senare minns man ofta inte ens omedelbart efter det att de har framförts.

Ännu mer av klassiska schlageregenskaper hade då ”Underbart” från 2010 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

TV-serier är inte riktigt mitt bord – jag ser nästan aldrig såpor och liknande – men till det efterlysta andra ordet i ”Goda grannar” hade jag varannan bokstav, så plötsligt dök den här titeln upp ur minnets gömslen.

Därmed är vi inne på ämnet film, och vi kan börja med dagens barnfilm. Walt Disney’s ”Den lilla sjöjungfrun” från 1989 – Eldeman ville ha ordet sjöjungfru – har aldrig riktigt fångat mig. Flera av Disney’s tecknade versioner av klassiska sagor är visserligen också de självsvåldiga men har blivit konstverk i sin egen genre, men i den här filmen och ännu mer i uppföljarna tar sig Disney friheter som jag har svårt att acceptera.

Däremot tycker jag att Carol Reed’s version 1949 av Graham Greenes ”Den tredje mannen” från samma år har blivit en fullkomligt lysande film. Vi hörde som musikillusration Anton Karas’ ”The Harry Lime Theme”; filmens Harry Lime spelades av Orson Welles. Den minnesvärda scen Anders Eldeman efterlyste utspelades på nöjesfältet Pratern.

Nästa ämne får bli tolkningar.

En del sådana minns man inte ens. Ett exempel på det fanns i dag. Jag minns ”It Might As Well Rain Until September” med Carole King, men fanns det alltså en svensk version? Ja, efter lite googlande fick jag fram att den hette ”Jag önskar att det alltid vore sommar”.

Det där TV4-programmet ”Så mycket bättre” som jag ytterst sällan har sett har som programidé att låta andra artister göra versioner av låtar som vi förknippar med en etablerad, gjord av en känd artist. Lill-Babs hade till exempel en gång i världen en stor framgång med ”En tuff brud i lyxförpackning”, men inte blev den bättre av att Petter gjorde den. Jag har till och med svårt att se honom som en tuff brud.

Fast ibland gäller det omvända. Britney Spears har aldrig hört till mina favoriter. Men hennes ”Oops, You’re In Love Again” blev riktigt hörvärd med Max Raabes orkester.

Bruce Springsteen har jag det mesta av på skiva, så också förstås ”Born In the USA”.

Detsamma gäller Jan Johansson. Inte minst älskar jag hans jazziga tolkningar av folkligt material, till exempel det vi fick höra i dag, ”Jag gick mig ut en afton”.

Men klassiker i visgenren får gärna också låta som de gjorde i original. Jag hade gärna hört Evert Taube – ET – själv sjunga ”Rosa på bal”, men då hade det förstås blivit för lätt.

Det betyder inte, att jag är någon supertraditionalist när det gäller musik, och jag ska illustrera detta med att uppskattande nämna ”Still Loving You” från 1980-talet med Scorpions. Scorpions hörde hemma i Tyskland, med landskoden DE.

Men jag kommer inte att skicka några skorpioner på er, om ni skulle tycka annorlunda om dem eller något annat jag har uttryckt min högst personliga mening om.

Last Chorus: Lars Lindberg

Pastor Lars Lindberg, Uppsala, är död – han blev 85 år. Jag och Birgitta var på hans begravning i dag, först begravningsgudstjänst i Missionskyrkan, sen jordfästning på Gamla kyrkogården och som avslutning lunch och begravningskaffe i Missionskyrkan igen. Vi deltog inte för att vi delar hans religiösa tro, primärt kanske inte ens för att han var vår partivän, utan för att han var en engagerad människa som vi har känt mycket länge.

Jag mötte honom först när jag under tidigt sextiotal var aktiv i, bland annat ordförande i Laboremus. Lars var under den här tiden studentpastor men också medlem i Laboremus, och det är intressant att notera, att ett antal studenter, medlemmar i det frikyrkliga FKS och samtidigt missionsförbundare, under den här perioden fångades bland annat av Laboremus’ internationella engagemang och sen livet ut kom att förbli mycket aktiva socialdemokrater, verskamma bland annat i Broderskapsrörelsen. De här frikyrkliga studenterna var gränsöverskridare och mycket radikala, politiskt lika radikala som den helt irreligiöse laboremusordföranden. Det visade de, bland dem Lars Lindberg, inte bara genom sina pläderingar för ökat u-landsbistånd utan också senare genom sina ställningstaganden i vietnamfrågan och i konflikten Israel-Palestina.

En av Lars Lindbergs söner, Staffan Lindberg, på musikscenen tidigare känd genom Viba Femba, höll vid begravningskaffet ett fullkomligt lysande minnestal över sin pappa, ett av de bästa och mest berörande jag har hört i mitt liv. Jag har inte tillgång till det här minnestalet och kan alltså inte återge detaljer och retoriska poänger. Men han tecknade bilden av sin far med att, utöver minnena av en pappa som var en pappa, sammanfatta faderns intressen i tre kategorier: pastorn/den troende, den idrottsfrälste (bland annat handbollsspelaren) och den demokratiske socialisten.

Sen fyllde andra, i den nästan oändliga raden av minnestalare, på med egna minnen.

Mycket av det här präglades, som sig bör, av Lars Lindbergs centrala betydelse i och för Svenska Missionsförbundet, det som numera är en del av Equmeniakyrkan, men det är ju inte mitt bord, så om det må andra berätta.

Missionskyrkan i Uppsala har, efter det att arbetarrörelsen lyckades rasera sitt eget Folkets hus, i ekumenisk anda också blivit ett hem för den nu hemlösa Arbetarekommunens möten. Så jag har varit där ganska många gånger.

Men jag har också inbjudits att där göra ett av mina program om politisk musik (och då även spelat gudsavfällingen Joe Hill). Och nu senast berättade jag inför stor publik i Missionskyrkan om min familjs och andra esters flykt från andra världskrigets och kommunismens Estland till det fria och demokratiska Sverige.

Bland lyssnarna och frågeställarna fanns Lars Lindberg och hans hustru Christina. Eftersom vi är gamla bekanta, växlade vi mer privata ord efter det att den officiella programdelen var slut, och jag minns att Lars, som annars var en glad person, då suckade över sin sviktande hälsa, bland annat över demensproblem.

Begravningsgudstjänsten var, helt naturligt, en gudstjänst, och den delen är jag inte rätt person att skriva om. Eftersom jag har gått i folkskola under 1940- och 1950-talen, då man fortfarande lärde sig psalmer utantill och sen sjöng dem i skolan, är jag fortfarande förtrogen med den delen av det svenska kulturarvet, men här sjöng man församlingssånger som jag inte har något förhållande till.

Fast när alla minnestalen var hållna, avslutade man med en sång som också jag känner till. Den börjar: ”Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer.”

Jag hör alltså inte till dem som, för att citera psalmens avslutning, söker min tröst hos Gud.

Men detta var verkligen inte en förspilld dag. Jag ägnade den gärna åt pastor Lars Lindberg.

Melodikrysset nummer 7 2016

Jag har haft ont i halsen, vänstra örat och i nacken på samma sida, men örondroppar, gurgling och en del andra åtgärder har fått det här på retur, så Melodikrysset har inte känts som någon börda. Två mackor med Kotivaras goda ryska salami respektive rensalami, i båda fallen även med bitar av grön paprika har gjort sitt till. Till mackorna drack jag först ett litet glas fettsnål fil och ett glas Coop Prima apelsinjuice, och så avslutade jag med svart, hett kaffe.

Själva krysset tyckte jag i dag var förhållandevis lätt. Det enda jag hade lite problem med var den allra första frågan, vars svar skulle bli ”En himla många program” med Galenskaparna och After Shave. Men gradvis fick jag ju ett antal ledbokstäver.

Andra kan ju ha tyckt att det var svårare att identifiera Johann Sebastian Bach, men hans musik finns i stor mängd i våra skivhyllor.

Där finns även Norah Jones, om än inte just ”Fools Rush In”.

Men Simon & Garfunkel har jag allt av, givetvis också ”Bridge Over Troubeled Water”, på svenska ”Som en bro över mörka vatten”.

Och för en person som har Beatles’ hela kollektion på skiva är frågan vilken färg det är frågan om i ”Yellow Submarine” nästan generande lätt. ”Gul, gul, gul är vår undervattningsbåt” lyder den märkliga svenska titeln.

Evert Taubes samlade visskatt har jag bland annat i form av ett par CD-boxar. Jag har skrivit om dem här på bloggen och då också återgett texterna till några av de riktigt bra Taube-visorna. Du hittar till exempel ”Brevet från Lillan”, den där hon önskar sig ett halsband av korall, ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Detsamma gäller också texterna till de två visor, som förekom i dagens första dubbelfråga. Först spelades där Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”, den som skulle ge oss kryssvaret höst. Och på det spelades Ulf Lundells ”Öppna landskap”. Behöver jag tillägga, att jag har båda de här låtarna också i min skivsamling?

De som brukar följa min blogg vet, att jag gärna ser äldre svenska filmer, och självklart har jag också sett ”Kalle på Spången” från 1939. Jag nämner den, eftersom det var där Edvard Persson sjöng ”Jag har bott vid en landsväg”. I dag hörde vid den dock i en annan version.

Men jag har en musikalisk spännvidd, som också innefattar till exempel Jennifer Lopez. I dag hörde vi henne tillsammans med Alvaro Soler i ”El mismo sol”.

Från melodifestivalerna minns jag märkligt nog enstaka låtar, även om jag med en musikalisk åsnas envishet hävdar, att de aldrig kommer att räknas som schlager.

Men Salem Al Fakirs ”Keep On Walking” från 2010 finns åtminstone kvar i mitt musikminne.

Lite längre tid tog det faktiskt för mig att minnas Oscar Zia, som så sent som 2014 sjöng ”Yes We Can”.

Nej, musikaliskt dras jag nog mycket mer till Lykke Li och ”Never Gonna Love Aain”. Fast så tvärsäkra påståenden gör man kanske främst när man är så ung som 29 år.

Hos ögonläkaren

I min ålder besöker man ständigt vårdinrättningar och läkare. I dag var jag kallad till Ögonkliniken på Akademiska för koll.

Jag undersöktes i tur och ordning av sköterska och läkare. Man får bland annat pupillutvidgande dropp och får testa synen på bokstäver i olika storlek. Som tidigare uppfattade jag inte några detaljer med höger öga, men vänster öga befanns vara i oförändrat, någorlunda hyggligt skick. Det senare är jag lättad över, detta eftersom att skriva och att läsa hör till det viktigaste i mitt liv.

När jag presenterade mig för den unga kvinnliga läkaren, förklarade jag: Mitt namn kommer sig av att jag är estländare.

Hon log tillbaka och sa: Jag kommer från Kurdistan.

Sen övergick vi till undersökningen.

Men när vi var klara och jag skulle gå, tillade jag: Jag har träffat många kurder genom åren. Den mest kända av dem är nog Nalin Baksi.

Varpå läkaren avslutade med ”Hälsa henne!”.

* * *

PS

Den unga trevliga och duktiga läkaren, som talade en idiomatisk svenska, heter Kaziwe Mollazadegan.

När det gäller Nalin, använde jag hennes flicknamn, Baksi, som jag lärde känna henne under. Som gift heter hon Nalin Pekgul.