Melodikrysset nummer 48 2016

Jag verkar nu vara frisk efter höstens alla krämpor Men det går nog över.

Nå, att lösa dagens kryss blev ju på så sätt lättare, men jag tyckte faktiskt att det här krysset bitvis var svårt. Fast vad man tycker är svårt har ju att göra med vad man själv brukar lyssna på för musik och tidigare har lyssnat på.

Men ibland hjälper inte det heller. Ett exempel ur dagens kryss är för min del ”Human”, ett bidrag i årets Melodifestival med Oscar Zia. Det här var en sång och en artist jag helt hade lyckats förtränga.

Och ”You Raise Me Up” har jag förstås hört och kände igen, men inte mindes jag för den skull sångaren, Josh Groban.

Operafrågor brukar jag vara bra på, detta för att jag har sett och på skiva lyssnat på ganska många operor, men dagens operafråga med en ouvertyr som ljudillustration kunde jag inte riktigt placera. Det sökta svarsordet ur operan titel måste dock vara och, och jag ser att andra föreslår Glinkas och Sjukovs ”Ruslan och Ludmila”, men den har jag för egen del varken sett eller lyssnat på.

Stefan Ljungqvist har jag på skiva, och självfallet känner jag från TV och andra media till Sven Melander, men det hade hittills undgått mig, att de tillsammans har gjort ”Pepe’s Bodega”.

Men det här som krysslösarna finner svårt kan ju växla ganska mycket mellan olika åldrar och lyssnarkategorier. Själv har jag alltid gillat Cajsa-Stina Åkerström, så henne känner jag igen, som i dag i frödingtonsättningen ”Min vita sidensko”.

Och Leif G W Persson har jag till och med träffat och talat med – men vem känner inte igen hans stämma från otaliga TV-framträdanden? I det här fallet var ljudillustrationen hämtad ur ett besök hos Ulf Elving.

Lars Winnerbäck har jag väl i stort sett allt av på skiva, så hans ”Möt mig på stationen” beredde mig heller inga svårigheter.

Brita Borg har jag till och med i mina unga dar hört från scen, faktiskt tidigare än när hon sjöng in ”Ljuva 60-tal” (1969).

Redan under folkskoletiden i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall sjöng vi ”Vi går över daggstänkta berg” – men då sjöng vi fortfarande ”Vi gå…”.

Fast sen dröjde det, innan jag lärde mig också ”Ack Värmeland du sköna”.

Jag har hela Beatles’ skivutgivning, också många av George Harrisons senare egna plattor, så jag hade inga svårigheter med att komma på hans namn, när ”Any Road” spelades.

Men jag följer också melodifestivalerna, även om alltså – se inledningen – inte riktigt allt där fastnar i musikminnet. Sanna Nielsen och hennes vinnarlåt 2014, ”Undo”, kommer jag dock utan några större svårigheter i håg. Däremot har jag googlat fram att hon sen i Eurovision Song Contest hamnade på tredje plats med den här låten.

Och så avslutar vi dagens redovisning med ett för Anders Eldeman typiskt val av låt den här årstiden, ”The Lazy Hazy Crazy Days of Summer” med Nat King Cole. På svenska hette den ”Gröna granna sköna sanna sommar”, fick svensk text av Stikkan Andersson (som också stod bakom ”Ljuva 60-tal”) och sjöngs in av Lill-Babs.

Själv ska jag efter lunch byta om till frack. Jag och Birgitta ska nämligen i eftermiddag gå på ODs Caprice. För det måste man inte vara klädd i frack, men vi ska sen vidare till OD-middag på Uppsala slott. Birgitta är nämligen så kallad moster i OD.

Melodikrysset nummer 47 2016

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.

Melodikrysset nummer 46 2016

Den salva min husläkare har ordinerat mot utslagen på ryggen är kladdig och svår att smeta ut överallt, men hustrun hjälper mig. Och den verkar ha effekt.

Jag var på en ärenderunda i centrum i går och sen alldeles fysiskt slut när jag kom hem. Jag klarade att laga mat, duka och äta middag tillsammans med Birgitta, men sen somnade jag nästan genast framför TVn och vaknade först när det var dags för Skavlan.

I natt, i samband med ett toalettbesök, kände jag mig hungrig och åt en apelsin och drack också ett par glas Indian Tonic. Trots det senare hade jag bara 3,7 i blodsocker, när jag mätte i morse. Men före Melodikrysset åt jag en ordentlig frukost.

Dagens kryss tyckte jag inte var särskilt svårt.

Det enda jag hade lite problem med var frågan om vem som hördes i ”Some Other Summer”. Andra svar gav mig hela namnet Per, men det tog ändå en stunds ytterligare funderande att komma på att det här var en låt med Per Gessle och Roxette.

”Vackrare” med Anders Glenmark hade jag i och för sig inte heller hört förut, men där hjälpte mig de ledbokstäver jag fick fram till att gissa svaret redan innan ljudillustrationen hade spelats.

I övrigt fanns det väl egentligen inget som jag inte kunde.

”Hälsa dem därhemma” minns jag själv i Bertil Boos insjungning, men varifrån kom originalet egentligen? Här skulle vi svara med en land-förkortning, och möjligen chansade somliga krysslösare på UK. Men svaret ska vara DK = Danmark – Eldeman sa faktiskt att den var nordisk. Den här låten heter i original ”Hils fra mig der hjemme” och skrevs av Edith Worsing och Lundvig Brandstrup.

Andra melodikrysslösare kan ibland ha problem med i olika mening klassisk musik, men själv kände jag genast igen ”Sverige” av Wilhelm Stenhammar och Verner von Heidenstam.

Annars vimlade krysset i dag av lite äldre schlager.

Fred Winters och Waldemar Dahlquists slagdänga om Axel Öman, ”Skepp som mötas”, fick vi i dag höra instrumentalt, men den har jag ju hört hur många gånger som helst.

Och jag hör också till en generation som ofta i radion hörde Sven Arefeldt sjunga ”I en roddbåt till Kina” – i original heter den ”Slow Boat to China”. Ja, ska man ta sig fram på det sättet, får man verkligen ro!

Alma Cogan har med stor framgång sjungit in två av de låtar som förekom i dagens kryss. Dels ”The Tennesse Waltz”. Dels ”The Birds and the Bees”, vilket senare skulle leda oss fram till svarsordet svärmar.

Pat Boone minns jag från slutet av min tid i gymnasiet och i lumpen. Så fort jag fick höra ”Loveletters in the Sand” mindes jag honom.

Ingen av dagens barnanknutna frågor var heller svår.

Krysset började med en av Bamses dunderhits, ”Nalle-Maja”, som till förlaga har Nanne Grönvalls ”Håll om mig”.

Och strax därefter spelades ”Bibbidi-Bobbidi-Boo” ur Walt Disney’s ”Askungen”, som naturligtvis finns i vår filmsamling. Fast i dag fick vi höra den i insjungning av Louis Armstrong, som var mycket stor under mitt 1950-tal – bland annat lärde jag mig dansa till en av hans låtar.

Sist kvar att redovisa i dag är då ”Till min syster” av Dan Andersson, här i en ljuvlig insjungning av Sofia Karlsson, Lena Willemark och Sara Isaksson. De båda förstnämnda har jag båda hört live vid konserter, och eftersom jag en gång i världen var arbetskamrat med Sofias pappa Leif, har jag också träffat Sofia, bland annat vid en av Leifs jämna födelsedagar. Av Dan Andersson har jag allt han har publicerat, mycket också av det som har spelats in på skiva. Jag var tidigare i år en av de medverkande vid ett Dan Andersson-seminarium i Göteborg.

Far, 79, fick många barn- och ungdomsböcker

När sonen, Matti, ringde i går, sa jag, innan han hann få en syl i vädret: Gratulerar på Fars dag! Han skrattade hjärtligt. Och jo, visst hade också han blivit firad av sina barn, Ella och Sofia, den senare dock fortfarande för liten för att förstå vad det här egentligen handlar om.

Här hemma hos oss hade hustrun, som seden bjuder i vår familj, varit uppe före far i huset och åstadkommit en smörgåstårta, grann att skåda och god att äta. Bredvid den, vid min plats vid köksbordet, stod en fin amaryllis.

Men innan vi grep oss an med smörgåstårtan, blev det paketutdelning. Det var idel bokpaket, och inte nog med det: Alla bokpaketen utom två innehöll barn- och ungdomsböcker.

Och det här var ingen ploj. Hustrun vet att jag älskar att läsa och i bokhyllorna samla pärlorna ur det som primärt har getts ut med sikte på betydligt yngre läsare än 79-åringar.

J K Rowlings böcker om Harry Potter har jag tidigare och har naturligt också läst, i något fall i engelskt original men i de flesta fall i Lena Fries Gedins översättning, på den tiden utgivna av Tidens förlag. Nu börjar Rabén & Sjögren, som ju har slukat Tiden, ge ut de här böckerna igen, den här gången i betydligt större format och med många och stora nya illustrationer signerade Jim Kay. Den bok jag har fått är ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”, 2000″ (”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998).

Också en annan klassisk barnbok, som jag redan har och förstås har läst, fanns också bland de böcker jag hade önskat mig: Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” (”Alice’s Adventures In Wonderland”, 1865). Den här boken nyillustrerades, när den 1966 gavs ut av finlandssvenska Schildts förlag, av Tove Jansson, och det är en nyutgivning av den 2016 på Bonnier Carlsen jag har fått.

Roald Dahl (1916-1996) var en mycket känd brittisk författare, bland annat av barnböcker. Jag har läst och mycket uppskattande skrivit om de senare men har bara ett par av dem i det egna bokbeståndet – de hamnade nog när det begav sig bland julklapparna och födelsedagspresenterna till mina egna barn, men ett par av de här böckerna finns faktiskt i våra bokhyllor i sina ursprungliga svenska utgåvor på Tidens förlag. Nu håller Rabén & Sjögren på med en nyutgivning, dock fortfarande med Quentin Blake som illustratör, på att återutges av Rabén & Sjögren: ”Kalle och chokladfabriken” i översättning av Viveka Tuner (”Charlie and the Chocolate Factory”, 1964), ”Den fantastiska räven” i översättning av Meta Ottosson (”Fantastic Mr Fox”, 1970) och ”Häxorna” i översättning av Meta Ottosson”(The Witches”, 1983). Om ni undrar över författarens namn: Han föddes i Wales, men hans föräldrar kom från Norge.

Sven Nordqvist, han med Pettsson och Findus, är en av de riktigt stora i svensk barnboksutgivning. Jujja Wieslander är i och för sig inte heller så dum, men det var nog ändå mest för Nordqvists skull jag hade önskat mig ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016).

Skrönor, fast för vuxna, är den finske författaren Arto Paasilinnas, verk. Hans tjugosjätte bok på svenska – jag tror jag har allihop – heter i Camilla Frostells svenska översättning från 2016 ”Krigshästen och andra kämpar” (Brombergs), i finskt original från 1979 ”Sotahevonen”.

I en helt annan genre är den allra sista boken till far på Fars dag, ”Hur blind jag var för dig. Peter Weiss brev till Helga Henschen”, sammanställda och kommenterade och med inledning av deras dotter Rebecca Weiss (Ordfront, 2016). Den här boken, som för övrigt också är illustrerad med delvis privata foton, består väsentligen av Peters brev till Helga mellan 1942 och 1958. Jag lärde senare känna Helga och samarbetade även med henne i socialdemokratiska valkampanjer. Dottern, Rebecka, träffade jag första gången under en resa i Israel på 1960-talet, och vi hade ganska mycket kontakt när jag efter Helgas död var med om att bilda sällskapet ”Helga Henschens vänner”, som fortfarande är livaktigt. Peter Weiss har jag aldrig träffat personligen, men jag skaffade och läste tidigt hans böcker.

Och för att avsluta den här texten om vårt farsdagsfirande – Birgitta var på konsert tillsammans med dottern Anna och tog sen med Anna plus Annas hund, Sudden, hem hit till oss på farsdagsmiddag. Gott och smakrikt blev det – pepparbiff med guacamole – och eftersom det var Fars dag, behövde jag inte ens diska.

Snökaos och middag i Vallentuna

I onsdags kväll var jag och Birgitta samt våra vänner Hans O och Lill Sjöström bjudna på middag hemma hos Birgittas syster Karin och hennes man, Hans Strandin. Detta råkade sammanfalla med årets första riktigt stora snöoväder, så det tedde sig milt talat osäkert hur vi skulle kunna ta oss dit i tid, om vi använde allmänna kommunikationsmedel.

Nu är Hasse en mycket skicklig chaufför – han har bland annat under lång tid arbetat som busschaufför inom SL – så han erbjöd sig att hämta oss hemma i Uppsala och även, som avslutning på kvällen, skjutsa oss tillbaka dit, och vi tackade förstås ja. Han skulle då också plocka upp Hans O, som numera åter bor här i Uppsala.

Hans Os hustru, Lill, hade tidigare på dan åkt på olika förrättningar i Stockholm och skulle ta sig till Vallentuna med SL-tåg. Men när vi kom fram, hade hon inte dykt upp. Och för att göra en lång historia kort: Hon och en väninna hade hittat en kvinna som hade halkat i snöovädret och brutit vristen, tror jag, och som de, solidariska medmänniskor som de är, hjälpte tills hon till slut blev omhändertagen. Sen blev det en massa tågtrassel på grund av all snön, men till slut anlände hon i alla fall hem till Karin och Hasse.

Vid det laget hade vi övriga ätit förrätten, kantarellsoppa, vilket dock visade sig passa bra, eftersom Lill är allergisk mot kantareller. Däremot åt hon, liksom vi andra, friskt av huvudrätten, mangolddolmar. Och till efterrätt fick vi sen en chokladkräm som till och med jag, som ju är diabetiker, kunde äta.

Samtalet runt kaffebordet i ett angränsande rum spände över allt från Birgittas nyutkomna memoarer – hon hade med sig ett par av de allra första exemplaren – till aktuell politik – inte minst diskuterades Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet och högerpopulistiska framryckningar också på andra håll. I det här sällskapet finns ingen som inte står till vänster.

I mina unga år, då jag var ordförande för socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, fanns bland mina nära vänner och partivänner både Hans O och, ganska snart, Birgitta, och även Birgittas syster Karin och hennes man sedan mycket länge, Hasse, har varit mycket partiaktiva (s), båda med kommunala uppdrag. Lill träffade Hans O under bådas tid som aktivister i Folket i Bild/Kulturfront. Så som ni kan ana hade Trump inga supporters i det här sällskapet.

Därmed inte sagt att vi inte borde ägna mycket mer tankearbete åt att analysera, hur det kommer sig, att högerpopulistiska strömningar i dag vinner framgångar också i delar av arbetarklassen.

Melodikrysset nummer 45 2016

Hustrun är på Socialdemokraternas distriktskongress här i Uppsala. Vi var båda inbjudna i egenskap av partiveteraner, men eftersom det är lördag, vill jag för min del inte svika mina melodikryssvänner.

Hustrun, Birgitta Dahl, har å andra sidan dubbel anledning att åka till det här evenemanget i en helt annan del av stan. Dels är hon ombedd att tala för kongressen. Dels tänker hon sälja sina just utkomna memoarer till partivänner från hela länet, många av dem bekanta sedan årtionden tillbaka. Så hon tog med sig ett par kartonger av boken, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Ni övriga som är intresserade av hennes liv och hennes gärning bland annat som energi- och miljöminister samt talman kommer strax att kunna köpa boken i bokhandeln.

Också vi här i Uppsala har drabbats av det stora snöovädret, även om solen skiner i dag. Så åtminstone här hos oss kändes det oerhört malplacerat att i dagens melodikryss få höra Orups ”Regn hos mig”.

Fast i dag var ju Anders Eldeman inte särskilt aktuell i andra avseenden heller. Det blev bara ett par färska låtar, först och sist i krysset: ”Världen är din” med Magnus Uggla och ”Water Under the Bridge” med Adele.

Och sen ägnade han – Eldeman alltså – sig som så ofta också åt väderbesvärjelser. I dag spelade han Lars Berghagens ”En kväll i juni” med Monika Bring.

Ett par melodifestivalare blev det som så ofta.

Vi fick höra ”Samba Sambero” som Anna Book sjöng så sent som 2007.

Betydligt mer rabalder blev det om den låt Sverige sände till Eurovision Song Contest 1973, ”Sommarn som aldrig säger nej”, faktiskt en ganska originell låt med text av Lars Forssell och musik av Carl-Axel och Monica Dominique. Problem uppstod emellertid på grund av att den duo som framförde sången kallade sig Malta, så i tävlingen fick de i stället heta Nova. Men här måste Eldeman få oss att komma i håg det ursprungliga namnet, detta eftersom han ville veta, var det riktiga Malta ligger. Jo, i Medelhavet.

Detta var för övrigt inte den enda frågan i flera led. I dag skulle vi också klara att identifiera Andrew Lloyd Webbers musikal Cats och sen klara vad djuren i den understundom hörs göra, jo jama.

Katter påstås ju ha nio liv, så icke Jonas Gardell som också har slagit fast detta i sångtexten ”Mitt enda liv”.

Barnvisor brukar också leva länge, men nog tycker jag det var länge sen man ofta hörde sådana, signerade Gullan Bornemark. Och ändå är ju till exempel den som spelades i dag, ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min” faktiskt riktigt bra.

Men allting verkar vara mer kortlivat numera.

Av revykungen Ernst Rolf fick vi i dag höra ett helt potpurri på sin tid mycket kända melodier, till exempel ”Barndomshemmet”, ”Din vår är min vår” och ”Jag är ute när gumman min är inne”, och min poäng här är att generationer svenskar sen kunde texterna och kunde sjunga de här sångerna.

Ett annat exempel på det här spelades tidigt i dagens kryss, ”Månstrålar klara”, även kallad ”Tantis serenad”.

Och jag är i rätt ålder för att minnas hur Gösta Snoddas Nordgren slog igenom i radion genom att sjunga ”Flottarkärlek”. Men han satte bandybollen rakt i mål också med andra låtar han sjöng in, till exempel den vi i dag fick höra, ”Skogsflanören”. Och nej, den är inte höjden av svensk viskonst, men jo, den talar till alldeles vanliga människor, de där som, för att en smula byta ämne, horden av politiker (även på vänsterkanten som jag själv har mitt hjärta hos) inte längre kan kommunicera med.

* * *

PS Birgitta tog med sig två kartonger med sina minnen, ”I rörelse”, till distriktskongressen och fick sälja, dessutom dedikera, de allra flesta böckerna. De få som blev över fraktades vidare till partiexpeditionen för försäljning bland annat vid möten med arbetarekommunen.”

Melodikrysset nummer 44 2016

Jag har lyckats få tag på en flaska med hostmedicin av ett slag jag tidigare har haft nytta av, men den har tyvärr inte bitit. Jag hostar inte ständigt, men när jag ligger på höger sida, börjar jag ganska snart hosta. På nätterna, när jag måste gå upp och kissa, vilket jag måste ganska ofta trots att jag inte tar mina urindrivande piller på kvällen, hostar jag också under toalettbesöken. Jag genomförde lungröntgen på Ackis för inte så länge sen, och man hittade då också lite vatten men inte så mycket att det ansågs fordra någon omedelbar åtgärd. I mitten av den här månaden har jag lyckats få tid hos min husläkare, men det nämnda är inte mitt enda problem. För andra gången har jag till exempel fått kliande utslag på ryggen, något jag dock någorlunda lyckas hålla i schack genom att hälla handdesinfektionssprit bakom axlar och nacke.

Det blev förstås en hel del TV i går kväll, även om jag somnade ifrån ett par gånger. Sen, när jag hade gått till sängs, fortsatte jag att läsa hustruns, Birgitta Dahls, från tryckeriet just anlända memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem här om dan.

Dagens kryss innehöll ganska mycket musik som jag inte kan så bra. ”Never Forget You” med Zara Larsson är ett exempel bland flera.

Jag hör också mycket sällan på Nirvana, men dem klarade jag med hjälp av ledbokstäverna, inte för att jag kände igen ”Smells Like Teen Spirits”. Och jag kan tillräckligt mycket om dem för att förstå, att den efterlyste döde frontmannen hette Kurt Cobain.

Jag har sett ABBA-musikalen på Broadway och kände självfallet omedelbart igen ”Dancing Queen”. Fast den här gången hörde vi den i en för mig helt okänd uppsättning, med Sussie Eriksson, Charlotte Sandberg och Gunilla Backman. Här fick jag leta länge.

Den som sjöng titellåten i ”Goldeneye” måste rimligen vara Tina Turner. Och ytterligare en indikation på att det här var rätt film och artist är det ju, att Anders Eldeman så ofta väljer musik ur Bond-filmer som ljudillustrationer.

”Sound of Music” har jag sett på bio, så det var hyggligt lätt för mig att komma på att sången om Maria handlade om en nunna.

Och när vi nu är inne på den religiösa sektorn, kan vi ju också ta en av dagens lättaste frågor, åtminstone för oss som har lyssnat på Jan Sparring. ”Ovan där” kan jag, så irreligiös jag är.

Filmversionen av Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” har jag sett i hur många reprisomgångar som helst – jag tycker den är roande – så jag kan miljön och figurerna ganska väl. Ändå kändes sången därifrån inte bekant, och det var till slut hjälpbokstäverna som ledde mig till rätt ställe.

Sigurd Ågrens ”Klarinettpolka” finns i många inspelningar och varianter, och i dag skulle vi minnas låttiteln trots att man i den version som spelades inte hörde någon klarinett.

Vi som är lite till åren minns också väl ”Bohus bataljon” och vet att den handlar om militärer.

Men som 79-årig man är jag verkligen inte fast bara i den sortens musik.

Till mina personliga favoriter hör Stefan Sundström, som vi i dag hörde i ”Nog”.

Just ”Woman’s World” från 2013 med Cher har jag inte hört förut, men jag gillar henne avgjort.

I mål i dag går vi med Evert Taubes ”Dansen på Sunnanö”, som ju handlar om Rönnerdahl. Det ska visst finnas ett annat ”Sunnanö” än det ”Sunnanö” vi sommarboende i Öregrund förknippar med den här taubetiteln, men hustrun spelade den i alla fall i sitt Sommar-program för ett antal år sen. För övrigt är hon just nu i vårt sommarhus i Öregrund för att göra i ordning trädgården inför vintern. Jag med min skruttiga hälsa valde att stanna kvar i lägenheten i Uppsala. Men vi har telefonkontakt ett par gånger om dan.

Intervju för sydkoreansk TV, och så kom det kartonger med hustruns memoarer

I dag har vi haft besök hemma av ett sydkoreanskt TV-team, som ville intervjua hustrun, Birgitta Dahl, för ett program om Sverige. De hade redan träffat Ingvar Carlsson och skulle också intervjua representanter för en rad andra partier.

Även jag hämtades för att medverka, och det intressanta med den delen var framför allt vinklingen. Den koreanske intervjuaren undrade, om inte Birgittas långa och tidskrävande uppdrag i riksdag, regering och slutligen som Riksdagen talman hade lett till att jag hade fått ta hela ansvaret för barn och hem.

Jag berättade då att vi alltid har försökt dela ansvaret för det här lika mellan oss och att jag också hela tiden hade haft ett kvalificerat politiskt jobb på partiexpeditionen i Stockholm, också under en lång period varit chefredaktör för partiets tidskrift.

Förstod jag honom rätt, var den här sortens jämställdhet något som var tämligen okänt i det koreanska samhället.

Kampen för jämställdhet är självfallet också ett viktigt tema i Birgitta Dahls memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss, 2016). Boken kommer snart att finnas att köpa i bokhandeln, men hustrun/författaren fick några kartonger levererade hit hem i dag.

Det här är en riktig memoarbok i gammaldags mening, skriven av Birgitta själv utan hjälp av någon spökskrivare, således inte heller av mig gamle yrkesskrivare. Det här är hennes egna minnen, skrivna i hennes eget perspektiv, dessutom illustrerade med ett 25-tal foton hämtade ur hennes fotoalbum.

Melodikrysset nummer 43 2016

Jag har med hjälp av vårdcentralen fått en hostmedicin, som åtminstone har dämpat min långvariga hosta. Men min kondition är lika med noll, och när jag i går eftermiddag tog bussen in till centrum och där i tur och ordning besökte min vanliga bank (en av de där som inte gillar kontanthantering), köpte de serietidningar som har kommit ut under min långdragna sjukdom, var på Apoteket (bara för att finna att det recept jag hade bett att få förnyat för åtta dar sen ännu inte hade skrivits ut), var på Forex för att manuellt betala ett par småräkningar och lördagshandlade på Coop på stationsområdet, hann klockan förstås bli oväntat mycket innan jag lyckades ta mig hem; jag går ju långsamt som en skadskjuten kråka och måste ideligen stanna och vila mig. Hemma väntade en hustru, närmast i upplösningstillstånd: Var har du varit så länge? Fast sen blev det middag plus kväll framför TVn.

I morse kom jag upp i god tid före Melodikrysset, inte så våldsamt svårt för en 79-åring. Krysset innehöll egentligen bara två frågor med någorlunda ny musik.

Det började med Niklas Stömstedt och ”Varför är du i Göteborg?”.

Och en bit in i programmet fick vi höra Laleh i ”Behåll ditt huvud”. Men henne hör man ofta, och jag uppskattar själv henne.

Men resten illustrerades med äldre låtar, och i den kategorin hörde ”En dag”, 1989 med Tommy Nilsson, till de mer moderna. Fast i dag fick vi höra den med Spotnicks.

ABBAs ”Ring, ring” är väl i och för sig välbekant för de flesta – själv har jag bland annat hört den i en scenföreställning på Broadway – men det här att koppla ihop den i en dubbelfråga med Franz Schuberts ”Ave Maria” från 1825 är helt obegripligt för min och jag antar de flesta andras logik.

Dagens andra klassikerfråga var också den en dubbelfråga, men dess båda delar hängde åtminstone ihop. Vi hörde ouvertyren till ”Barberaren i Sevilla”, och den skrevs år 1816 av Gioacchino Rossini.

Ett slags klassikerstatus får man väl säga att även Lasse Brandebys Kurt Olsson fick. Med på ett hörn i programmen, i dag i ”Den person som tillgrep en väska i grönt på Centralen i går”, var också Anki Rahlskog, känd som Gudrun: hon spelade triangel.

En annan känd svensk revydam, också sångerska, var Laila Westersund. Henne hörde vi i dag i ”Körsbär måste vara söta”.

Fast själv föredrar jag Caisa Stina Åkerström, även om det inte var henne utan Lars Roos vi i dag hörde i ”Av längtan till dig”.

Det skulle vara kul att få veta hur många av dagens yngre radiolyssnare som över huvud taget känner till Sveriges forne hawaiimusikartist Yngve Stoor. Själv förstod jag omedelbart att det var han, så snrt jag hörde de första tonerna i ”Rytmen från Hawaii”.

Franska ”Comme d’habitude”, som i Paul Ankas engelska version, ”My Way”, fick helt ny text, skriven av Paul Anka, och sjöngs in av Frank Sinatra, har ju Eldeman däremot använt i krysset otaliga gånger. Och då kan man knappast förvilla krysslösarna genom att spela den instrumentalt.

Som mina läsare vet, har jag aldrig varit intresserad av idrott, heller aldrig läst sportsidor. Men en person som i hela sitt liv har läst mängder av dagstidningar och oftast haft radion på kan ju knappast ha undgått att dels stöta på Åke Strömmer, dels lista ut att den han 1965 intervjuade måste ha varit Mohammed Ali.

Från boxning är steget inte så långt som man skulle kunna tro till ”Love Me Tender”, insjungen 1956 av Elvis Presley. Den finns nämligen i en dialektal svensk version, signerad Ewert Ljusberg och då döpt till ”Lån mä tänder”. Fast i dag försökte Eldeman få oss på villovägar genom att spela Maxie Priests version ”Once Again In Summertime”.

Vi går i mål i dag med den allra sista låten, ”Visa från Utanmyra”, som finns i en alldeles utmärkt ny inspelning med Malena Ernman. Men vi som är lite till åren minns den framför allt med Jan Johansson – jag har den själv på hans ”Jazz på svenska” från 1963.

Inte bara melodin utan också texten, skriven av Olof von Dalin, är helt underbar, så jag tror att jag vidarebefordrar den till min egen läsekrets:

O tysta ensamhet (Visa från Utanmyra)

O tysta ensamhet,
var ska jag nöjen finna?
Bland sorg som ingen vet
ska mina dar förrinna.
En börda tung som sten
mig möter vart jag går.
Bland tusen finns knappt en,
som kärlek rätt förstår.

Det är den tyngsta sorg,
som jorden månde bära.
Att man ska mista bort
sin allra hjärtans kära.
Det är den tyngsta sorg
som solen övergår.
Att man ska älska den
man aldrig nånsin får.

Ett rent och ädelt sinn,
en dygd som ensamt blänker,
en mun som talar ett
med allt vad hjärtat tänker.
Jag tror en sådan vän
är mer än mycket rar.
Var ska jag finna den
som dessa dygder har?

Emellan dig och mig
där tändes upp en låga
där tändes upp en eld
som är en daglig plåga.
Hur ska jag dämpa den
vet jag alls ingen rå’,
jag sörjer till min död
om jag dig ej kan få.

Ur bedrövelsens mörker

Lars Noréns ”Natten är dagens mor” uruppfördes 1982 men är redan en svensk dramaklassiker.

Det kan vara på sin plats att inleda med att erinra om att Norén har lånat sin pjästitel ur en dikt, skriven någon gång efter 1818 av Erik Johan Stagnelius, ”Vän i förödelsens stund”:

Vän i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem som räddar dig då? Vem är den räddande ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!” –
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud.

Fast för egen del har jag mycket svårt att i Lars Noréns pjäs se ens en glimt av det hopp som man kan läsa in i den från Stagnelius inlånade titeln. I det här scendramat kan man inte se någon räddning ur bedrövelsens mörker. Gud är inte ens närvarande som någon möjlighet. ”Natten är dagens mor” är en nästan outhärdlig socialrealistisk tidsskildring från 1960-talet. I uppsalauppsättningen, i utmärkt regi av Hugo Hansén, understryks tiden med hjälp av Sven Haraldssons kostym och scenografi – scenbytena klarar man genom att fokus flyttas med hjälp av ljussättningen och genom att man ganska ofta döljer delar av scenen med rök.

Jag har läst att det här dramat har en självbiografisk bakgrund: De fyra agerande är Lars Norén själv, här med namnet David (i föreställningen spelad av Ole Øvre), hans bror Georg (Francisco Sobrado) och så deras föräldrar, som mycket riktigt drev ett ekonomiskt mycket skakigt hotellprojekt i Genarp i Skåne. Men viktigare för dagens teaterpublik är att skildringen av denna hotellfamilj i sönderfall, mot slutet i fritt fall, känns så äkta. Publiken, där väl flertalet kan antas vara tämligen normala i sitt eget alkoholbruk, kan förstås tänkas ha undrat, hur det kunde vara möjligt för hotellägaren/familjefadern Martin att så länge föra resten av familjen bakom ljuset, men Gustav Levin, som på ett fullkomligt lysande sätt spelar den här rollen, visar hur det kan gå till: Man kan gömma flaskor på de mest oväntade ställen och förvara slattar i sådant som ser ut att innehålla något helt annat. Man dricker när ingen annan ser, sköljer sen ur glas och sen även den egna munnen med något som doftar något helt annat.

Men det är klart att det här till slut måste brista. Hustrun Elin, utmärkt spelad av Lolo Elwin, sätter hårt mot hårt – hotar lämna honom om han inte slutar dricka – men är också lättast att manipulera med löften som inte är värda något. I det här fallet kröns motoffensiven av ett samlag varefter Martin smyger upp ur sängen och lokaliserar sprit som de andra inte har hittat.

Sönerna har han dock inte besegrat, och i den allt våldsammare andra akten förekommer både våldsamt och utdraget våld och blodvite.

Gå till Stadsteatern i Uppsala och se hela föreställningen själva!