Röding med thairis på Klockargården

Kerstin och hennes familj åkte hem efter lunch på fredag. Eftermiddagen ägnade vi delvis åt att städa in saker barnen hade dragit fram och lekt med. Det saknas fortfarande pjäser till Fia-spelet, Svälta räv och Kina-spelet (men de kan ju ha kommit bort redan i en tidigare generation). Birgitta passade också på att storstäda hela friggeboden.

Middag åt vi i två etapper.

Framför TVn, där vi såg ”Bröderna Lejonhjärta”, serverade jag förrätten, paté med sallad, cumberlandsås och cornichonger plus var sitt glas rödvin.

Sen gick vi, för andra gången i sommar, till den utmärkta restaurangen Klockargården. Eftersom det duggade lite, satt vi inomhus den här gången. Där var det fullt, men Birgitta hade ringt och beställt bord.

Den här gången var det min tur att välja och bjuda, och jag valde grillad röding med ett av kocken skapat thairis: riset var smaksatt bland annat med kokosmjölk, lime och cashewnötter. Mums! Till detta en flaska vitt vin.

Jag har skrivit det förut, men Klockargården är värd ett besök, om ni har vägarna förbi Öregrund. Adressen är Långgatan 33 – ta sikte på klockstapeln!

Klockargården är också pensionat.

Jag har blivit kompis med Klara

I dag tog Birgitta med Viggo och Kerstin på fiske- och badtur med sin snurra. Kvar hemma blev Bo, Klara och jag.

Jag ägnade mig mycket åt Klara, långa stunder på heltid, och resultatet kom: en som lekte så mycket med henne, bar henne runt trädgården, badade henne i badbalja utanför förstutrappen och visade henne en massa nya spännande saker kunde man nog betrakta som en kompis, verkade Klara tycka. Jag fick allt fler soliga leende, och hon började ”prata” och till och med sjunga för mig. På en av trädgårdsvandringarna fick hon körsbär och bigarråer av mig – jag såg noga till, att hon inte fick i sig några kärnor – och sen ville Klara mata morfar med hallon, krusbär och röda vinbär.

Till att börja med tog hon lovar in och kollade, att pappa Bo satt i datorrummet. Men när han sen helt försvann en stund för att hämta fiskesällskapet vid båten, blev det ingen tragedi; samvaron med morfar fortsatte som tidigare under dagen.

När fiskesällskapet kom hem – Viggo med en strömming, som mormor stekte till middag åt honom – var det bara mamma som gällde igen, ett tag, för Klara.

I stället kom Viggo och ville absolut, att morfar skulle vara med honom: smyga på bergåsarna runt om på tomten.

Det är inte så dumt att vara morfar. Det är det närmaste jag kommer, när det gäller tron på ett evigt liv.

Dagar med Viggo och Klara

Kerstin och Bo har semester och tillbringar några dar här hos oss i Öregrund; Viggo, drygt tre, och Klara, drygt ett, är förstås med och hälsar på morfar och mormor.

Viggo har varit här så många gånger, att han är hemma i huset och på tomten. Utanför tomten också. Han säger åt morfar, att han vill gå ut i skogen – Floraparken utanför vår tallgrind – och där tar han genast befälet: går stigen bort mot den stora sten, som en gång var en del av vår tomt, klättrar upp på den och kastar respektive rullar pinnar.

Klara är fortfarande mer avvaktande, mer mammig och pappig. Men morfar och mormor får busa och leka med henne, till och med bära henne runt trädgården.

På eftermiddagarna går vi hela den ganska långa vägen till Sunnanö camping för att bada. Där finns en långgrund sandstrand, och vattnet är, eftersom badet ligger vid ett sund, mycket varmare än i Tallparken, som ligger vid öppna havet. Efter ett par dars badande är ungarna helt orädda för vatten. Viggo låter sig doppas av mamma, och mormor håller honom under magen, så att han kan ”simma”. Han bygger, med visst vuxenbistånd, en kanal i sanden att hälla vatten i. Men mest går han omkring i strandkanten och drar en stor plastbåt, som den tokiga morfar – Viggo skrattar! – hävdar är hans sko. (Båten är nämligen så stor, att morfar kan trä den på foten.) Klara håller mest till i vattenbrynet, där hon gräver i sanden och i vattnet; då och då försöker hon också äta en sten.

Vid läggdags får mormor och morfar turas om att läsa saga för Viggo.

I morse var Viggo lässugen igen. Han gav morfar Astrid Lindgrens (text) och Pija Lindenbaums (illustrationer) ”Mirabell” (Rabén & Sjögren, 2002) och ville, att morfar skulle läsa den för honom. Vi gick ut till trädgårsbordet och satte oss bredvid varann – det var svalare och skönare där ute.

”Mirabell” är en av många lindgrensagor, där ensamma eller fattiga – eller som här bådadera – barn på ett magiskt vis får sällskap och något de hett åtrår. Bokens Britta-Kajsa får av en egendomlig förbipasserande gubbe i stället för grindslant ett frö, som ute i flickans land växer upp till en docka. Och inte nog med det: dockan lever och visar sig kunna tala; hon talar själv om, att hon heter Mirabell. Men det senare är en hemlighet mellan Britta-Kajsa och Mirabell; Britta-Kajsas föräldrar får förstås ingenting veta.

”Mirabell” har aldrig tidigare gjorts som bilderbok. Pija Lindenbaums illustrationer är således ett förstlingsverk. Hennes bilder är inte så insmickrande, som ämnet kunde locka många andra tecknare att göra dem, men de är både vackra och fantasieggande – märk det rosalila skymningsljuset i episoden med den egendomlige gubbens ”grindslant”. Ett gott betyg är, att bilderna innehåller så många intresseväckande detaljer, att de håller en treårings nyfikenhet vid liv genom hela den ganska långa och inte helt okomplicerade texten.

Lördag: melodikrysset så klart!

I dag började det med ”Vi var oslagbara”. Trots att jag är mer förtrogen med Bo och Margareta Strömstedt, klarade jag också Niklas Strömstedt. Jag klarade också Duran (Duran), fast i det fallet med hjälp av ledbokstäverna.

Att Siw Malmqvists ”Mamma är lik sin mamma”, här på tyska, skulle leda till dammsuga var heller inte så svårt att lista ut.

Till det verkligt lätta i dagens melodikryss för folk ur min generation hörde Rönnerdahl, (Röda stugor) tåga (vi förbi) och (Han hade seglat för om) masten. Och vem i min generation kan inte sjunga ”Nu ska vi skörda linet i dag, häckla det väl och spinna det bra”, vilket gav lin.

Vilka två manliga skådespelare var det som agerade tillsammans med Naemi Briese i Kar de Mumma-sketchen ”Min fru har en fästman”? (Åke) Söderblom var lätt att känna igen; han har en så karaktäristisk röst. Efter en stund kom jag också på att den andre var Thor (Modén).

Melodin ur ”Sound of Music” var Do Re (Mi).

Vem som kom trea i Eurovisionsschlagern ett visst år skulle jag normalt aldrig ha klarat utan Google, men här gav ledbokstäverna svaret Rumänien.

Med hjälp av ledbokstäverna kom jag också på att sångaren och pianisten med ”My Blue Heaven”, han med dubbelt förnamn, måste vara Jerry Lee Lewis.

Dagens melodikryss avslutades med en riktig höjdarartist, M A (Numminen). Gissa om jag har några skivor med honom.

***

Om du via Google har hamnat här i sökandet efter rätta lösningen till senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Bastu

Fredagens städning av huset och klippning av gräsmattan avslutades som vanligt med bastu. Mellan varven svalkade vi oss med estniskt SAKU-öl.

I bastun berättade jag följande historia för Birgitta:

I början av 1960-talet var jag på de nordiska socialdemokratiska studentförbundens sedvanliga pingstkonferens, denna gång i Finland. Finnarna bjöd förstås de nordiska gästerna på bastu.

Till att börja med var det knökfullt i bastun.

Då hyvade finnarna vatten på de glödheta ugnsstenarna, och den brännande ångan tvingade ut de minst bastuvana. Varefter finnarna räknade dem som som var kvar:

”Hor mån-ga tanskar, hor mån-ga norrmän, hor mån-ga svenskar?”

Sen slängde dom på mer vatten, och började räkna på nytt:

”Hor mån-ga tanskar…”

Till slut var det bara finnarns plus två man från det svenska studentförbundet kvar: Enn Kokk och Olavi Junus, båda från Laboremus.

Men då sa finnarna, att vi ju inte kunde räknas som svenskar – Kokk var estländare och Junus ingermanländare.

Mer brevlådetrassel & besök i Köket grill:café

Även söndagsmorgonen startade med flyttad brevlåda. Den här gången var förövaren full eller ensam, troligen bådadera, eftersom han bara hade orkat släpa i väg den två meter.

Alltså måste man vidta mått och steg. Jag stegade i väg till OK och köpte ett par meter kabel plus ett kraftigt hänglås. Nu sitter brevlådan fast i grinden med båda kabeländarna sittande inne i den låsta brevlådan och fästa vid hänglåset.

När vi ändå var nere på OK, en marina nere i hamnen, beslöt vi att prova Köket grill:café. Det ligger på Strandgatan 12 och har ett stort trädäck med utsikt över hamnen. Jag har hört att det drivs av en vinkännare, så vi gick dit i första hand för att få var sitt glas vitt vin. Sen föll vi för frestelsen och tog var sin rågbrödmacka med inlagd strömming också – lite förrätt inför laxen jag ska laga senare i kväll.

Gott i båda fallen.

Hit går vi nog och äter middag också.

Brevlådestöld och melodikrysset

Lördag morgon, och jag går som vanligt ner till brevlådan – en stor markstående – för att hämta tidningarna. Ingen brevlåda! Jag går ut på gatan och till snårskogen tvärs över gatan och letar, utan resultat.

Om en stund knackar det på dörren. En närboende dam har sett vår brevlåda – det står namn på den – på Odengatan. Birgitta tar cykelkärran och går och hämtar den, där den står på gatan utanför ett av radhusen. Den är tung. Busarna har väl inte heller orkat släpa den längre än runt hörnet in på Odengatan. Damen som tipsade oss berättade, att det hade varit mycket busliv under natten.

Birgitta går också till Konsum och köper morgontidningarna i tron att vi, i avsaknad av brevlåda, inte har fått några. Det visar sig dock, att tidningsbudet har varit hyggligt nog att gå in genom grinden och lägga våra tidningar på bastutrappan. Tack!

Själv sätter jag som vanligt på lördagsmorgnarna på radions P 4 för att lösa melodikrysset.

Dagens lättaste svar för folk i min ålder var nog Nidälven och Arne (Lamberth), han som spelade ”Oh mein Papa” på trumpet. Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie” på norska, som gav ”låda”, var också lätt. Och inte för att jag är a londoner, men London hörde också till de enklaste uppgifterna, likaså Galenskaparna med ”Macken”. Att gamla ”34an” skulle ge ”riva” var ju heller inte svårt att lista ut.

För mig var också Öbarna lätt. De har turnerat för socialdemokraterna, Aktuellt i politiken har skrivit om dem och deras fina Taube-tolkningar finns förstås i våra skivhyllor. Eva Jarnedal i Öbarna är förresten dotter till Taubes Huldas Kari.

Svensktopps- och melodifestivalmusiken hör inte till mina starkare sidor. Men Charlotte (Nilsson) och (Tusen och) en (natt) klarade jag. Faktiskt minns jag också duon Nina (och Kim) från en melodifestivaluttagning.

Närmare till hands för mig att känna igen var då Mats Ronander, som här sjöng tillsammans med Kim Larsen, som jag gillar ännu mer. Cardigans klarade jag också.

Av dagens klassiska nummer var Brahms ”Vaggvisa”, som gav uppmaningen ”sov”, lättast. Att svaret på den andra klassiska frågan skulle bli ”tre” har nog de flesta melodikrysslösare listat ut med hjälp av hjälpbokstäverna, men vad var det för stycke? Jo, Nikolai Rimskij-Korsakovs ”Kärleken till de tre apelsinerna”.

I Tallparken

I eftermiddags ville Birgitta åka och bada. Vi packade badkläder, kaffe och kall Pepsi Max och förstås böcker och kvällstidningar, och så cyklade vi till Tallparken. Där har vi sedan årtionden vårt eget badberg.

När barnen var riktigt små och vi nya i Öregrund, brukade vi bada från klipporna som finns nedanför Societetshuset.

Sen, när ungarna lärde sig simma och tog simmärken, badade vi på Sunnanö camping, som också har fördelen av att ligga vid ett sund och alltid ha varmare vatten än ute i öppna havet.

Men åter till klipporna nedanför Societetshuset.

Hela den oändligt långa stranden därifrån och bort mot Tallparken är badbar; soliga dagar ligger det folk där, beroende på vind, i skrevor och på bergknallar. En liten bit från Floras café (åt kyrkan till) går det ner en promenadväg, som går längs stranden bort mot Tallparken. Den fanns redan under badortseran, och det fanns längs den här vägen eller stigen på den tiden ett herr- respektive dambad med plank emellan. När vi skaffade hus i Öregrund fanns fortfarande en länga omklädningshytter kvar där, men sen brände brandkåren ner de allt mer förfallna och allt mindre använda trärucklen.

Det finns naturligtvis också andra sätt att komma till Tallparksbadet.

Vi brukar för det mesta cykla dit och viker då av från infarten, där Hummelvägen ändar – där finns skylt till badet. Man åker eller går sen till höger om kyrkogården. En bit upp finns parkeringsplats för bilar, två tennisbanor, omklädningsrum med duschar, toaletter och en lekpark.

Därifrån leder två stigar ner till badet, den högra och bredare förbi en restaurerad musikpaviljong, som också går att använda som dansbana.

Tallparkens familjebad ligger vid en liten långgrund klippvik. Karaktären av barnbad förstärks av att där finns en anlagd sandstrand. Men de vuxna och de äldre barnen, förstås också ungdomarna, hålls gärna på bergen som finns på ömse sidor om badviken.

Om man står där (med näsan ut mot havet), kan man ta en stig åt vänster och hamnar då vid en spång över en liten bäck. Går man över den, befinner man sig i ett naturistbad. Det är ett kommunalt naturistbad, vilket markeras med en något svårtydd skylt; en gång har den föreställt människor utan badkläder.

Naturistbadet är beläget på en lång och mycket fin klippstrand, och det råder, framför allt på familjebadsidan, en kamp mellan textilbadarna och nakenbadarna om utrymmet. Tidigare nakenbadsskyltar har rivits ner, jag tror mig veta även med religiösa förtecken. Men på den bortre delen av naturistbadet härskar fortfarande nakenbadarna.

Jag har ingenting mot naturistbad; jag har själv provat det i Tallparken, även om det nu var länge sedan. Men jag har upplevt två problem med det, egentligen tre, men det tredje tar jag lite senare.

Det första är tittarna, som enligt en person, som har större erfarenhet av det här badet än jag, består av män, som lägger sig i närheten av nakensolande damer, så nära att de, om möjligt, kan se in i damernas skrev (detta är ett citat).

Det andra är bögarna, som jag personligen inte har något emot. Däremot är jag – med den sexuella läggning jag har – inte så trakterad av att män försöker ragga upp mig på badstranden.

Jag har alltså inte särskilt omfattande erfarenheter av att bada i naturistbadet; dessutom skulle det för Birgitta, som är ett känt ansikte, ha varit besvärligt att försöka bada där.

Redan i Tallparkens familjebad, som var vår tredje anhalt för bad, när vi fortfarande hade barn hos oss på somrarna, var det här besvärligt: Det är inte så rogivande – ens om folk på det hela taget är snälla och vänliga – att ständigt bli utpekad.

Så vi hittade till slut ett superställe, bortom naturistbadet.

Stigen bortom spången, som leder till naturistbadet, går i skogskanten bakom detta långsträckta bad. Längst bort och lite till höger finns något som, när barnen var små, gick under den spännande benämningen ”fästningen”, men som i själva verket är ett gammalt, numera rätt förfallet skyttevärn av betong och sten. Bakom det, på en bergknalle, hittade vi vårt bästa badställe. Berget ger lä, beroende på hur man lägger sig, och det ger ryggstöd när man läser. Det gamla skyttevärnet skärmar av mot naturistbadet. Få ids gå så långt för att hitta en badplats.

Under långa perioder var vi två familjer, som höll till där. Dels jag, Birgitta, Kerstin och Matti. Dels familjen Lundh, Lasse, Mary och deras två barn, Karin och Johan, de senare under ett antal år lekkamrater och sommarbästisar till våra barn.

Inte ens detta paradis saknade dock ormar. Birgitta har undvikit att gå dit ensam – då och då dök det vid såna tillfällen upp nakna karlar på det bergskrön, som ligger ytterligare högre upp, helt uppenbart med avsikt att visa upp sina manliga företräden. Och nakenbadarna försökte också då och då ockupera även vårt badberg, som alltså ligger utanför naturistbadet.

Både kommunen och Lasse Lundh försökte markera revir genom att sätta upp skyltar med texten NAKENBAD UPPHÖR. Nya revirstrider: skyltarna revs ner.

I dag, när vi för första gången i sommar tog oss till vårt älskade badberg, fanns texten NAKENBAD UPPHÖR åter igen där, nu målad i vitt på en lodrät stenvägg. Dessutom hade målaren förtydligat sig genom att under texten måla en bar kuk med ett rött förbudsdkryss över.

Hur som helst: på vårt badberg hade vi i dag en ljuvlig eftermiddag. Solen sken och brisen mojnade. Där uppifrån ser man hela Öregrundsgrepen, med öar till vänster, med först klockstapelsidan av Öregrund, sen Gräsö till höger, och så det öppna havet där emellan. Jag vet inte, hur många gånger jag har sett den där utsikten, men jag kan aldrig se mig mätt på den. Den är sommaren inkarnerad.

Här vid öppna havet är vattnet rent och klart, faktiskt också saltdoftande fast det är på Östkusten.

Nedanför berget ligger en liten udde, egentligen kanske mer en klipphäll än udde, och utanför den ytterligare ett antal flata klippor, som sticker upp ur vattnet en bit ut – hur många beror på vattenståndet, och i dag var de många, eftersom det var lågvatten. Mellan de här klipphällarna i havet simmade våra och Lundhs ungar. Vi också. Jag minns en gång, när jag stod på en av stenarna, som då låg under vattenytan, och en förbisimmade liten kille sa till sin kompis:

– Tira Jesus! Han går på vattnet.

Vi måste ju doppa oss också i dag. Som vanligt tog jag vattentemperaturen: 15 grader!

En kall bottenhavsström sveper ner här i Öregrundsgrepen; det är en av förklaringarna till att Forsmark ligger där det ligger. Det hindrar inte, att badtemperaturen kan vara mycket högre än i dag, ibland 22 grader. Men det beror på vindriktningen.

Ändå går vi i, både jag och Birgitta. Fast vi kommer upp snabbt igen.

I Floras trädgård

Matti och Karin har varit här, alltför kort. Jag hann inte ens ta dem till Floras trädgård.

Så i eftermiddags tog jag med mig Birgitta dit i stället.

Floras tädgård är ett café kombinerat med ett litet hotell, ett ljuvligt ställe, ett måste om ni besöker Öregrund. Adressen är Västergatan 20; om man åker in i Öregrund, ligger det på den vänstra sidan av den lilla öppna plats, där infarten övergår i Rådhusgatan.

Det hette förr Västerport och var ett enkelt och bra pensionat där vi då och då inhyste besökare, som inte gick att härbärgera i våra dåförtiden två små hus. Jag minns förresten, att när Lars Molins film ”Baddjävlar” spelades in här i Öregrund, så träffade jag Finn Zetterholm utanför Västerport; filmteamet bodde där. (Jag kände Finn från vårt samarbete kring Joe Hill.)

Men i dag heter det alltså Floras trädgård.

Ska ni bo där, är rummen pietetsfullt renovrade och möblerna vackra.

Det lilla hotellet, ett gult hus, har inte restaurang men däremot ett utsökt café. Cafégästerna kan, om vädret är sådant, sitta inne i caféet eller i paviljongen som finns längst bort i trädgården.

Men vackra dagar som i dag sitter man gärna ute. Trädgården är stor med många bord, utspridda över en stor yta. Där finns gungor, en större och en mindre, den större upphängd i en väldig lind, och en hängmatta, som gästerna kan användaa. Gissa om barnen gör det!

Caféet serverar goda bakverk, signerade av en dotter i ägarfamiljen. Birgitta väljer en kaka med nötter och kola till kaffet – jag är som vanligt tvungen att hoppa över sånt. (När jag kommer hem, får jag belöningen: blodsockermätaren visar 4,2.)

Vi sitter ute i trädgården, i dess övre del. Vi är omgivna av blommor; caféets namn, Floras trädgård, är inte valt på en slump: fingerborgsblommor i ovanliga färger, riddarsporrar, blommande mynta, funkia, stjärnflocka. I häcken mot gatan blommar jasmin. Vid ingången till nedre trädgården står en paradisbuske. Där nere finns en fin kryddträdgård och mer blommor, bland annat praktlysing.

I ett uthus och i ett skåp i receptionen är det presentförsäljning. Birgitta köper saker till Annas döttrar Sara och Amanda, vars födelsedagar vi ska fira nu i helgen.

Söndagsmorgon med Kjell Eriksson

Birgitta sover. Matti och Karin sover.

Jag är nyrakad och nyduschad. Genom det öppna fönstret fläktar en smula av morgonens svalka ute i trädgården in i rummet. Strax ska jag börja laga frukost och lyssna på Godmorgon världen i P1.

Jag har just läst den första av våra morgontidningar, UNT. I dess bostadsbilaga medverkar då och då – så i dag – min genom Ordfront i Uppsala nyförvärvade kompis Kjell Eriksson. Han skriver om trädgård; han är ju inte bara deckarförfattare utan också trädgårdsmästare.

I dag förbannar han sin dumhet att ha bokat en resa till Entrevaux, en by i Sydfrankrike – han måste ju åka ifrån Charles de Mills, Hippolyte och Leda, som blommar i den egna trädgården.

Kjell Eriksson har i en tidigare krönika skällt på ytligheten i TVs trädgårdsprogram, vilket bildar bakgrund till avslutningen i dagens krönika, som i ton och inställning mycket liknar det tal Birgitta höll vid midsommarstångsresningen vid Hembygdsgården här i Öregrund; jag talar här om två trädgårdsodlare, som förenar sinne för skönhet och odling med engagemang för världen utanför. Så här skriver Kjell Eriksson:

”Men nu ska jag inte klaga! Sommaren är ju som vackrast. För att uthärda tiden, och då talar jag inte bara om trädgårdsprogram, behöver jag stillheten i trädgården.

Det slog mig härom kvällen, efter att ha lyssnat på nyheterna från Gaza, hur många odlare som blir offer för övervåld.

Jag erinrade mig paprikaodlaren utanför Jeriko, eller jordgubbsmannen, eller olivodlaren utanför Nablus, alla skickliga yrkesmän, alla med en enda brinnande önskan: att få så och skörda i fred och frihet.

Jag riskerar ingen stridsvagn på tomten, jag kan pumpa vatten fritt och ingen röjer mina träd och vinstockar för att bereda plats för en mur. Det enda anfall från luften jag råkar ut för är myggens ihärdiga inande.

I det sammanhanget framstår urusel tv som en petitess och mitt eget påtande med rosor som en nästan oanständigt privat och privilegierad verksamhet.

Perspektiven växlar. Solen skiner. Stidslarmet ljuder i världen. Louise Odier doftar i sommarkvällen. Från cykelvägen hörs skratt från förbipasserande ungdomar. En trollslända svischar från dammen. Det är sommar och jag önskar alla odlare välgång.”