Politik, blågul blues, releaseparty på LO, Singin’ in the Rain och en födelsedag

Det är fortfarande full rulle på pensionärsfronten.

Möte hos Uppsala arbetarekommun i måndags: De första resultaten av valanalysen redovisades. Mitt i allt elände fanns där ett glädjeämne: I Södra Kvarngärdet gjorde vi ett fantastiskt val, 51,1 procent (plus sju procent!). Och det finns en förklaring också: Peter Gustavssons (s)-förening gjorde ett enastående fotarbete i form av närkontakt med väljarna. Lyckas vi allihop göra om deras konststycke i nästa val, vinner socialdemokratin tillbaka makten i Uppsala lätt som en plätt! Motionsdebatten på samma arbetarekommunmöte visade dessurom, att det finns en radikal ung påfyllnad i arbetarekommunen. Inte så att varje motion var ett mönster av stringens, men jag gillade den radikala ansatsen och stridsviljan.

Men jag kunde naturligtvis inte hålla mig: Under diskussionen kring en motion om public service ger jag Peter Gustavsson följande lapp: Ölutskänkning – en pub-lik service.

***

I onsdags kväll var det dags för möte i (s)+(v)+(mp)-gruppen i kulturnämnden. Jag redovisade bland annat uppdragsmötet med kommunalråden, till exempel Lena Hartwigs (s) fråga till nämndordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och hans svar, det som mina läsare tidigare har kunnat ta del av. Jag berättade också, att kommunalrådet Jan Ask (s) under måndagens möte i arbetarekommunen sa till mig, att dialogen med kulturnämnden hade varit den bästa han dittills hade varit med om.

***

På torsdag kväll var jag och Birgitta på Reginateatern, på premiären för Claes Jansons ”Blågul blues”. Blueskänslan fanns i texterna mer än i musiken, som mer vette åt jazz men icke desto mindre var hörvärd. Janson, sång, kompades med den äran av Micke Skoglund, piano, Joakim Ekberg, trummor, Klas Lindqvist, sax och klarinett, och Hans Backenroth, bas.

Texterna var genomgående på svenska. Ett och annat av detta är kanske mest känt i sitt engelskspråkiga original, som ”Ode till Billie”, alltså Holiday (”The Man I Love”). Men stomme i programmet var verk av svenska visdiktare. Gamla som Carl Michael Bellmans ”Gubben Noah”. 1900-talsklassiker som Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”, Evert Taubes ”Fritiof Anderssons paradmarsch” och Nils Ferlins och Lille Bror Söderlundhs ”En valsmelodi”.

Också svenska vis- och låtmakare och översättare av en något yngre generation hade fått lämna bidrag till programmet. Nästan given i det här sammanhanget var Fred Ahlerts ”Walkning my Baby Back Home”, fast förstås i den svenska tappning Beppe Wolgers gjorde för Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”. Och där fanns också annat Monica-anknutet, två låtar med text av Hans Alfredson och Tage Danielsson: Lars Färnlöfs ”Att angöra en brygga” och Toots Thielemans ”Bluesette” (”Hör min bedårande sommarvals”).

Också Olle Adolphson fanns med i programmet med ett par nummer. Den här, berättade också Claes Janson från scenen, skrev Olle i samband med Pinochets maktövertagande i Chile 1973:

Nu kommer kvällen

Text och musik: Olle Adolphson, 1973

Nu kommer kvällen och solen går
och skuggorna är nära.
Snart stiger natten och mörkret rår
och blir kanske svårt att bära.

Så sjung mens himlen ännu är ljus
och sång kan ge ro och lisa!
I våldets, i ondskapens hus
där hjälper oss ingen visa.

Men om den dödas när modet flyr
för mörker, nöd och fara
så skall den födas när dagen gryr.
Då blir det gott att vara.

Även Ulf Lundell fanns med på ett hörn, med den fina ”Och går en stund på jorden”. (Jag saknade bara dragspelet från originalinspelningen med Lundell.)

Av Cornelis Vreeswijk blev det ännu mera: den finstämda ”En visa om ett rosenblad” (som han gjorde tillsammans med Georg Riedel), ”Somliga går med trasiga skor”, ”En halv böj blues” (tillsammans med Waldemar Hajer) och ”Ångbåtsblues”. Inte minst den senare gungade häftigt i Claes Jansons tappning.

Gungade gjorde det också i Povel Ramels ”Gräsänkling blues”.

Och ännu mer gungade det i ”Det går över”, Bobby Charles ”Jealous Kind” i Hans Widmarks svenska version.

Det är klart att det blev ett par extranummer också, allra sist ”Har du kvar din röda cykel”, skriven av Anders Widmark för Claes Janson.

Efter konserten var vi kvar på en liten efterfest en trappa upp. Berömde Claes Janson. Såg honom få en blomsteruppsättning av (s)-kommunalråden Lena Hartwig och Jan Ask. Pratade med teaterchefen Paul Kessel. Konstaterade ihop med flera andra, att Regina under hans ledning (och delfinansierad av kulturnämnden) har blivit ett fantastiskt tillskott till Uppsalas kulturliv, dess gästspelsscen.

Claes Janson på skiva? Här är tre förslag, som fångar in mycket av den repertoar jag har nämnt ovan: ”Cornelis svenska bilder” (tillsammans med Kjell Öhmans orkester, Uppsala stadsteater och Skivbolaget, SBCD 509, 1993), ”Ångbåtsblues” (Gazell Records, GAFCD 1038, 2001) och ”Blågul blues” Gazell Records, GAFCD 1052, 2002).

***

På fredag eftermiddag gjorde jag den första av tre stockholmsresor tre dagar i rad.

Min bloggarkollega Rosemari Södergren, hon med Kulturbloggen (länk finns här intill), har skrivit en bok, ”Alla kan blogga” (Bilda förlag, 2007), och hade haft vänligheten att bjuda mig till ett releaseparty på LO, där hon är webmaster. Jag är ju själv inte längre nybörjare, men jag kan verkligen rekommendera Rosemaris bok till alla som vill lära sig och lära sig lite mera. Jag fick den med dedikation av henne och gav henne själv min ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Som dagens medelpunkt blev hon ständigt upptagen av nya gäster, så jag fick inte tillfälle att prata tillräckligt mycket med henne.

Annars är ju ett sånt här bloggarparty ett fint tillfälle att prata lite med bloggare, som man har besökt och kommenterat, i mitt fall till exempel Jonas Morian och Magnus Ljungkvist. Kul också att träffa Jonas Söderström med bloggen Blind höna; Jonas kom fram och berättade, att han är son till Paul Söderström som jag en gång i världen hade mycket samarbete med; Pålle arbetade då på ARE Idé 2.

På väg till Rosemaris releaseparty stötte jag förresten ihop med Wanja Lundby Wedin i en korridor. Som vanligt uppstod en hjärtlig kontakt. Henne gillar jag verkligen!

***

På lördag, när jag var färdig med melodikrysset, var det dags att åka till Stockholm igen.

Birgitta hade, när dottern Anna hade lunginflammation före jul, kommit överens med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella om att de skulle stå för julstädningen, och när tjejerna faktiskt gjorde jobbet med den äran, bjöd hon dem och deras mamma (och även mig) på ”Singin’ in the Rain” på Oscars. Till bilden hör att tjejerna aldrig har varit på musikal förut, inte heller förstås på Oscars.

”Singin’ in the Rain” är intressant på flera sätt. Den är, trots att den är en av tidernas bästa musik- och dansfilmer, inte en film, byggd på en musikal, utan en originalfilm (regi Stanley Donen och Gene Kelly, 1952). Filmen, som jag själv förstås också har på video, innehåller bland annat några fullkomligt suveräna dansnummer; huvudrollerna spelas, dansas och sjungs av Gene Kelly, Donald O’Connor och Debbie Reynolds.

Av denna succéfilm (manus Adolph Green och Betty Camden) har det senare blivit också en musikal, i det här fallet översatt och bearbetad av regissören Bo Hermansson, i fallet sångtexterna av Bosse Carlgren. Huvudrollerna spelas, sjungs och dansas på Oscars av Rennie Mirro (Don Lockwood), Carl Dyall (Cosmo Brown) och Hanna Lindblad (Kathy Selden) samt, inte att förglömma, Sissela Kyle som Linda Lamont.

Linda Lamont är den svårt självfixerade stumfilmsstjärnan, som har en alldeles förfärlig röst – vilket ju inte gör något så länge det är stumfilm. Men poängen i den här filmen och musikalen är just att ljudfilmen kommer. Hon räddas genom dubbning, till att börja med utan sin egen vilja, av den unga Kathy Selden. Av att Don Lockwood faller för Kathy och ratar Linda Lamont blir det ett mycket roligt triangeldrama.

Ur oscarsföreställningen vill jag på plussidan, utöver Sissela Kyles gestaltning av Linda Lamont, också nämna framför allt Carl Dyalls dansnummer.

Minus finns det nästan inga; dock tycker jag att orkesterljudet är påskruvat för högt.

Vi avslutade teaterkvällen med middag på japansk restaurang.

***

På söndag var det dags för Stockholm igen.

Sonen, Matti Dahl, fyller år den 15 februari, 34 den här gången. Vi var med anledning av detta bjudna på söndagslunch hemma hos honom och sambon Karin på Bränningevägen i Årsta. De har rustat upp och målat om; det har blivit jättefint!

Mamma Birgitta uppvaktade med en effektpedal till någon av Mattis många elgitarrer, jag med Joe Cockers ”Mad Dogs and Englishmen” och John Lennons ”Gimme Some Truth” på DVD samt två CD, Van Morrisons ”Moondance” och Jan Hammarlunds ”Röda linjen” (med dedikation från Jan). Dessutom fick han en slant för att inhandla DVDn ”Cream: Classic artists (Their fully authorised story)”, som jag förgäves hade sökt i flera skivaffärer.

Vi bjöds på paj, sallad, kapris, oliver, rökt lax plus lite goda röror samt fruktsallad till efterrätt.

Fast före fruktsalladen tog vi en eftermiddagspromenad. Först till Årstas klassiska Folkets hus, ett svenskt kulturarv från 1950-talet. (Huset, från 1953, är ritat av bröderna Thore och Erik Ahlsén.) Sen förbi ett fint koloniområde ner mot Årstaviken.

***

Söndagskvällen avslutade vi hemma med att se den flerfaldigt oscarsbelönade filmen ”Pianot” (”The Piano”, 1993) på DVD. Jane Campions triangeldrama i nyzeeländsk miljö med Holly Hunter i huvudrollen är verkligen sevärd. Birgitta har sett den tidigare, på bio. För mig var det första gången.

***

I dag har vi burit hem Finn Asko-soffan i ljus björk, som har varit hos tapetserare för att spännas om.

Och snart är det dags att hämta Viggo och Klara på dagis.

Så här pinnar det på, pensionärslivet.

Melodikrysset nr 6 2007

Min gamle vän Bo Krogvig brukade ibland påminna mig om en händelse, som belyser min inställning till dansband: Det var ett sådant som hade städslats att stå för dansmusiken vid en partikongress, men man måste ju ändå bjuda upp sin hustru. När vi passerade Krogvig, som satt bredvid dansgolvet, lutade jag mig fram mot honom och väste: – Ful musik!

Som ni förstår, kunde jag därför inte förknippa ”Nere vid hamnen” med rätt dansband, men när jag hade löst den för mig betydligt lättare operafrågan, ”Trollflöjten” av W A Mozart, fick jag ut Sten, och jag är ju inte mer bortkommen i dansbandsvärlden än att jag sen också fick ut Stanley.

Fast egentligen fick jag kämpa mer med ett par andra svar i dagens melodikryss.

Refrängen i partajmusiken kände jag så väl igen, men det tog ett tag innan jag, vägledd av ledbokstäverna, kom på att låten som hade spelats var Magnus Ugglas ”Efterfest”.

Det andra svaret jag kämpade med, trots att jag så väl kände igen melodin, var titeln på balladen som Lars Roos spelade. Men sen gick det upp ett ljus: Det var ju Ted Gärdestads ”För kärlekens skull”.

Att Kate Ryan sjöng för Belgien i Eurovision Song Contest 2006 mindes jag förstås inte, utan jag fick googla.

Inte heller mindes jag att det var Paul Harrington & Charlie McGettigan som vann tävlingen 1994 med ”Rock ´n Roll Kids”, men ledbokstäverna ledde mig likafullt snabbt till Irland.

Eftersom Uno Svenningson inte ingår i mina skivsamlingar, fick jag googla för att hitta också låten ”Under ytan”.

Bland det jag klarade med lätthet fanns till och med en dansbandslåt, Vikingarnas ”Leende guldbruna ögon”, som skulle ge verbet le.

Mera ögon: Elof Ahrle hette skådespelaren, som tillsammans med Sickan Carlsson sjöng ”Jag har bara ögon för dig”.

Inte bara för att jag känner Lasse Åberg; jag träffade honom senast på Anders Björcks middag för hedersupplänningarna på Uppsala slott: Hans Electric Banana Band, här med ”Kameleont”, har jag ett gott öga (öra?) till.

Jag hör till den åldersgrupp som fick traggla psalmer i småskolan. Bland de första psalmerna vi fick lära oss fanns förstås Lina Sandell Bergs ”Tryggare kan ingen vara”. Jag är ateist men ser ändå många av de här psalmerna som en del av det svenska kulturarvet. Och formuleringarna sitter fortfarande i bakhuvudet: ”Stjärnan ej på himlafästet. / Fågeln ej i kända nästet.” Vi talar om svensk psalm nummer 513.

Sist det som ligger mig kanske allra varmast om hjärtat i dagens melodikryss: I Mats Paulsons ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Också med Mats har jag beröringspunkter: Han var en av pionjärerna när vi återintroducerade Joe Hill i Sverige.

***

Skulle Google i ditt letande efter något svar i senaste melodikrysset ha lett dig hit, förslår jag, att du i stället trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

När livet stjäl tid från bloggandet

Jag har åter igen haft en sån där period, då mycket händer på kort tid. Det har inte blivit så mycket bloggat med andra ord. Å andra sidan: vad skulle man blogga om, om man inte drabbades också av det där andra livet?

I torsdags vikarierade jag som (s)-representant för Peter Gustavsson (som har varit på World Social Forum i Kenya) vid en dialog mellan kulturnämnden och kommunalråden i Uppsala, både de från den nya högermajoriteten och de från den röd-gröna oppositionen. Nye kulturnämndsordföranden Jan-Erik Wikström (fp) och jag uppträdde på det hela taget enigt: Den nya majoriteten har i allt väsentligt tagit över de förslag, som fanns redan när vår sida hade majoritet. (Om sen pengarna kommer att räcka till allt den nya majoriteten utlovar återstår att se. Men verbalt är vi ense.)

Min partivän Lena Hartwig testade mot slutet av mötet Jan-Erik Wikström på hans syn på den så kallade utmanarrätt den nya högermajoriteten i Stadshuset har proklamerat och som i princip gäller också kulturområdet, till exempel bibliotek och teatrar. Jan-Erik visade ganska tydligt, att han för egen del inte trodde på principens tillämplighet på just kulturområdet. Han sa ungefär: Naturligtvis kan någon komma och säga, att jag kan sköta ett bibliotek billigare och bättre än kommunen. Men när Åre kommun under min tid som kulturminister ville privatisera biblioteken, avrådde jag. Och den som, trots detta, tilläts ta över biblioteken i Åre, hamnade ju sen i kurran.

Till detta hade ingen borgerlig, varken något kommunalråd eller någon företrädare för den blå sidan i kulturnämnden, något att tillägga.

Efter sammanträdet var jag inne på Lundequistska bokhandeln, Akademibokhandeln här i Uppsala, och köpte ett exemplar av Claes Arvidssons polemiska biografi ”Olof Palme Med verkligheten som fiende”. Jag kollade och såg, att det fanns fem referenser till mig och mina böcker i den. När jag nyligen träffade Barbro Hedvall från DNs ledarsida – Barbro hade då just recenserat boken i Svenska Dagbladet, där Arvidsson arbetar – var hon mer negativ mot boken, än hon hade varit i recensionen. Men jag ska förstås läsa boken.

På kvällen var Birgitta och jag av landshövding Anders Björck bjudna på middag på Uppsala slott. Det var dags för den årliga hedersupplänningemiddagen. Av hedersupplänningarna deltog vid det här tillfället min hustru, Stig Strömholm, Lasse Åberg, Ingegerd Troedsson, Hans Dalborg, Owe Thörnqvist, Hans Alsén och Elsie Johansson. Också make/maka/sambo inbjuds att vara med.

Årets hedersupplänning blev Knut Knutsson, känd från TVs ”Antikrundan” och för sina bravader i Uppsala auktionskammare. Om den berömda Rubens-auktionen (och annat liknande) berättade han livfullt vid vårt bord; han förde värdinnan, Py-Lotte Björck till bordet. Själv bidrog jag under kvällen med följande auktionshistoria, som jag upplevde vid en klockstapelsauktion i Öregrund för nu rätt länge sen:

Inte så långt från Öregrund har Jan Guillou ett hus. Den här gången deltog han i auktionen vid Klockstapeln och började – som den jägare han är – att bjuda på ett par vättar. Det skulle han inte ha gjort – alla kände ju igen Jan Guillou. Bland dessa alla fanns en farbror, som gav sig fan på att klå Jan Guillou på de där vättarna, till snart sagt vilket pris som helst. Jan Guillou insåg snart, att farbrorn skulle bjuda över, vad han än bjöd, och la därför av. Farbrorn fick sina vättar. Visserligen till ett mycket för högt pris – men han hade ju fått en historia att berätta under resten av sitt liv.

Till middags bjöds som förrätt kantarellsoppa med västerbottenstänger plus Tio Pepe Fino, som huvudrätt pocherat ankbröst med ugnsrostad örtpotatis samt portvinssås plus Penfolds Thomas Hyland Shiraz och som efterrätt citroncheesecake med kardemummabotten, serverad med fruktsallad, plus Saint John Madeira. Av efterrätten tog jag, av kända skäl, bara lite av fruktsalladen.

Vid kaffet och avecen hamnade jag bredvid min gamla vän Elsie Johansson. Vi pratade, åter igen, om våra arbetarklasserfarenheter, också – därtill inspirerade av Knutsson – om tingen i våra hem. Det visade sig dessutom, att Elsie förra året hade sökt sommarställe att hyra i Öregrund, dock utan att hitta något lämpligt. Vi kom fram till att vi skulle kunna umgås lite oftare, om hon också hittar något i Öregrund. (Hon vill hyra, om nu någon skulle ha ett tips.)

På fredag morgon mötte jag Birgitta utanför Ticket på Östra Ågatan; Birgitta hade redan varit där och recognoscerat, och vi hade kommit fram till vad vi ville – nu handlade det om att göra en beställning. Vi ska avsluta vårt sjuttioårsfirande (och sommarvistelsen i Öregrund) med att i slutet av september och ett par veckor in i oktober åka söderut. Till Italien, Till Sorrento närmare bestämt. Birgittas SAS-poäng räcker till att klara kostnaden för flygresan. Med hjälp av damen på Ticket hittade vi ett lugnt och bra och någorlunda centralt beläget hotell. Från Sorrento ska vi sen göra ett antal utflykter: till Capri, till Neapel, till Ischia, till Vesuvius. Jag kan inte nog tacka min hustru för att det här blir av – det är hon som är familjens ledande projektmakare.

Som motvikt mot de kommande härligheterna hjälptes vi sen åt att städa lägenheten. Vi tar alltid var sin halva, men vilken halva det är skiftar från gång till gång.

Lördag förmiddag ägnar jag alltid åt melodikrysset. Veckans omgång har jag redan skrivit om.

Så snart resultatet var inskrivet på bloggen, gick jag över till barnbarnen, Viggo och Klara, dit Birgitta redan hade gått i förväg: barnens föräldrar, Kerstin och Bo, behövde lite fri tid för att kunna gå på bio.

Fast på väg till deras hus stannade jag till vid Konsum: gick in och köpte röda tulpaner att ha med mig. Tulpaner är så härliga att ha hemma så här års. Förr när jag jobbade i Stockholm, gick jag alltid, på vägen till tåget på fredag kväll, till Hötorget och köpte några buketter tulpaner med mig hem till Birgitta. Vi har fortsatt med den här vinterseden även som pensionärer, fast numera beror det på vems tur det är att handla och laga fredagsmaten vem som köper tulpanerna: en bukett till köksbordet, en bukett till vardagsrummet och en bukett till matsalen.

Det är vid det här laget inget problem förknippat med att mamma och pappa går hemifrån: Viggo och Klara accepterar, och mer än så törs jag säga, mormor och morfar som barnvakter. Vi läser för och leker med dem. Medan Birgitta la Klara att sova middag, var Viggo och jag nere i källaren. Man kan numera föra långa samtal med den här fyra och ett halvt-åringen. När också mormor hade kommit ner till oss, byggde vi tunnlar av madrasser, tunnlar som Viggo kröp igenom. Och sen när Klara hade sovit färdigt, lekte hon mycket med morfar: lät till exempel Viggos plastkrokodil bita honom i näsan och i fingret, och när morfar ropade AJ!, kiknade hon av skratt.

Sen gick vi hem, och jag lagade middag: kycklinglår med egenkomponerad mexikansk kryddning och med tex-mex-tillbehör och lite grekiskt stuk (fårost). Jag törs säga, att det blev gott.

Kvällen avslutades framför TVn, med den första melodifestivaluttagningen – man måste ju vårda sina melodikrysskunskaper! Dess värre somnade jag efter två låtar. Om det ska skyllas på låtarna eller cognacen eller bådadera låter jag vara osagt. Men jag vaknade vid sammanräkningen, så jag vet vilka låtar som gick vidare.

Själv tyckte jag att programledaren Kristian Luuk, en annan estländare, var bättre än sångarna och sångerna.

Melodikrysset nr 5 2007

Dagens melodikryss hade jag stort besvär med innan jag – tror jag – fick ut det.

Vi kan starta med det som jag klarade med hjälp av egen kunskap.

I Bellman-potpurriet ingick öl och vin.

Vi hörde signaturen till den legendariske Leif ”Smokerings” Anderssons jazzprogram ”Smokekrings”, som skulle ge restprodukten aska.

Rätt namn ur ”Mio min Mio” skulle förstås bli Mio.

Det var likaledes lätt att identifiera Sune Mangs´ röst i ”Lite gladare om jag får be”.

Bruce Springsteens ”Born in the USA” skulle ge USA plus dess folktätaste stad, New York, förkortad NY.

Med lite ledbokstäver var det inte heller svårt att lista ut, att ”Härlig är jorden”, spelad à la Mozart, skulle leda tankarna till trixande med noter.

Resten hade jag större problem med.

Ledbokstäverna tydde på att den som sjöng ”Afton på Solvik” var Ewa Roos – vilket också visade sig vara helt korrekt, när jag googlade.

Inte heller hade jag tidigare hört Helen Sjöholm sjunga ”Tobakshandlarvisa”, men eftersom det var hon som sjöng, måste orkesterledaren heta Benny Andersson.

Visst har jag hört Nana Mouskouri i ”Only Love”, men aldrig har jag sett TV-serien ”Mistrals dotter”, där den är signatur.

Markus Fagervall, han med ”Everything Changes”, har jag över huvud taget aldrig hört talas om. Idol har jag hört talas om men aldrig sett.

Factory måste jag också googla på, varvid jag fann ”Efter plugget”, som här skulle översättas till skolan.

Elin Lanto har jag åtminstone läst om, närmare bestämt inför årets upplaga av Melodifestivalen. Jag tror mig till och med ha läst – i Upsala Nya Tidning, gissar jag – att hon kommer från enköpingstrakten. Men det var ledbokstäverna som ledde mig till förnamnet; ”I Can Do It” kan jag inte påminna mig, att jag har hört.

Ja, det var väl alltihop. Kanske är det rent av rätt, trots de luckor jag ovan har redovisat i mitt musikvetande.

***

Har Google lockat dig hit i jakten på rätt svar i senaste melodikrysset, föreslår jag att du i stället klickar på Blog ovan, alternativt går direkt in på min bloggadress, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Familjemiddag

I går hade vi bjudit hit Birgittas faster Karin – Karin Dahl – på middag. Karin har varit lärare och också anställd på Skolöverstyrelsen. Hon är 86 men still going strong. Hennes radikalism, till exempel i skolfrågor och i internationella frågor (fred, solidaritet med de utsatta palestinierna med mera), har inte mattats med åren.

Vi hade också bjudit vår dotter Kerstin med man (Bo) och barn (Viggo och Klara), och med tanke på barnen samlades vi tidigt, tre på eftermiddagen, för att avsluta med middag klockan fem.

Eftersom vi skulle bli sju personer, såg jag chansen att laga något som man aldrig kan laga, när man bara är två: jag köpte en stor gås på Konsum, dan före eftersom den var fryst och måste tinas.

Den lagade jag – det tar tid – efter ett estniskt recept:

Jag sköljde och torkade av gåsen.

Sen dränkte jag den ut- och invändigt med citronsaft, pressad direkt ur en stor citron. Därefter kryddade jag den (även invändigt) med seltin och svartpeppar.

Gåsen fyllde jag med torkade katrinplommon och bitar av skalade och urkärnade äpplen, våra egna från Öregrund.

Jag la gåsen med bröstet upp i ett ugnsfat med galler; under gallret hade jag dess förinnan lagt fler bitar av äpplen samt katrinplommon. (Dit ner sipprar, medan gåsen är i ugnen, fett från gåsen. Där hamnar också det vatten, som jag öser gåsen med.)

Gåsen ugnsstekte jag i 250 grader, i varmluftsugn. Enligt det recept jag följde skulle gåsen ugnsstekas i 25 minuter per kilo gås, vilket visade sig stämma bra, när jag provade med nål.

Att jag öste gåsen med lite vatten bidrog till att göra skinnet på gåsen knaprigt.

Till gåsen serverade jag tre saker.

Dels gjorde jag, i en annan ugn (vår lägenhet har i det pentry, som hör till tvåan vi slog samman med vår ursprungliga lägenhet, ytterligare en spis) ugnsstekt potatis. Jag skalade potatis för ett ugnseldfast fat, på vars botten jag hade olja plus seltin, paprikapulver och en aning svartpeppar; jag rullade potatisarna i detta. Potatisen blir både god och ser festlig brun ut, om man gör så här.

Dels värmde jag upp en stor aluminiumform med surkålsgryta, som jag, allt sen jag lagade den i julas, har haft i frysen. Den här surkålsgrytan heter på estniska mulgikapsad – ursprungligen är den tillagad med skivor av rimmat sidfläsk, men nu fanns det bara en del av fettet kvar i resterna av surkålsgrytan, som i övrigt är tillagad av en burk surkål och någon deciliter korngryn samt smaksatt med seltin och rikligt med kummin. När jag ursprungligen lagade surkålsgrytan, hade jag den i ugn med skivorna av rimmat sidfläsk överst i 180 graders värme i upp emot två timmar.

Slutligen gjorde jag en sallad av grönsallat, tomater och skivor av saltgurka i olivolja, seltin, svartpeppar och en smula citronsaft.

Det här blev en så mäktig middag, att jag uteslöt tanken på att också göra någon förrätt.

Däremot lagade jag efterrätt, en stor fruktsallad. Ingredienser: bitar av apelsinklyftor, skivor av banan, en liten burk ananas, ringarna delade i bitar och med dess naturliga saft kvar som del av fruktsalladslagen, en hel stor grapefrukt delad i bitar, bitar av urkärnade och skalade päron samt gröna och blå delade druvor. För att göra fruktsalladen mer ätbar för en diabetiker som jag har jag lärt mig att som lag använda Coop cider light, konstsötad, alltså utan socker. Fruktsalladen fick stå kallt i flera timmar, innan den serverades.

Viggo och Klara föredrog vaniljglass (med riktig vanilj) och fick förstås då det.

Men gåsen föll både Viggo och Klara på läppen, särskilt Viggo som ville ha mer.

Viggo är i den där åldern, då han misstänksamt ställer frågor om alla rätter som han inte tidigare har prövat, så också om gåsen. Hans föräldrar förklarade då, att gåsen var ungefär som kyckling, fast större.

När Viggo sen åt med god aptit och backade om, konstaterade hans hårt arbetande och ofta pressade mamma, att nu måste dom väl börja laga gås till middag ungefär varje måndag.

Middagen blev faktiskt väldigt god, tror jag att jag törs säga. Men jag gjorde en fadäs. Jag la gåsen i sitt spad med äpplen och katrinplommon i ett stort Arabia-fat (blått, Valencia) och bar in den hel – den var ju så grann! – till bordet i matsalen. Så borde jag inte ha gjort. Jag borde ha skurit upp den i köket, före serveringen. Nu fick jag ett litet helvete att skära loss bitar åt de väntande och allt hungrigare gästerna. Alltid lär man sig något, även av sin egen fåfänga.

Inte bara Viggo utan nu även lillasyster Klara är allt mer hemtama i vår lägenhet: där finns så många intressanta saker att beskåda och undersöka. Det är också hjärtevärmande att ha vunnit båda barnbarnens fulla förtroende: I går kom Klara ett par gånger och bad morfar om hjälp, till exempel med att skala en banan. Och två gånger kom hon ut till mig, medan jag dukade i matsalen, och kramade mig utan att säga ett ord. Runt låret. Det är så högt hon når.

Bilder av barnen (och även av mig när Klara som vanligt gungar på morfars fot) hittar du på dotterns, Kerstins, blogg.

Melodikrysset nr 4 2007

Jag klarade dagens, enligt Eldeman svåra, melodikryss så när som på ett ord, lodrätt 4. Melodin är jag säker på att jag har hört, men jag kom, hur jag än ansträngde mig, inte på titeln. Således inte heller på vad mannen i sångtexten gör i refrängen. Svaret är ett verb i predikatsform, sex bokstäver. Det börjar på v och slutar på ar. Vinkar? Nej jag vågar inte gissa.

/Inte för att jag någonsin sänder in svaret på Melodikrysset, men det är alltid kul att få veta svaret även på det man missar. AnnSofie Leandersson och Anette Törnqvist har påmint mig om att låten jag mindes men inte kom på namnet på är skriven av Mauro Scocco samt att dess huvudperson, Sarah, står utanför Seven Eleven och väntar. Tack!/

Det svåraste i övrigt var att komma på, vem som här sjöng den gamla slagdängan ”Tiotusen röda rosor” – flera har ju gjort det. Men i det här fallet var det, visade ledbokstäverna, Hans Martin (som jag aldrig frivilligt har hört på).

Ledbokstäverna från Martin bekräftade sedan också, att det var Tomas Ledin vi hörde i ”Inte en chans”.

Resten var mer eller mindre lätt.

Vi hörde operasångerskan Malena Ernmans ljuva mezzosopranstämma.

Vi hörde Martin Stenmarck i ”Sjumilakliv”. Martin förekom sålunda två gånger på samma plats i krysset.

Lätt var det att med hjälp av språket hänföra Eurovision Song Contest-låten från 1989 till Danmark och, med hjälp av ledbokstäverna, placera den som nummer tre. Däremot fick jag sen gå till Google för att hitta namnet på sångerskan, Birthe Kjær, och på låten, ”Vi maler byen rød”.

Jag har, motvilligt, sett tecknade versioner av Pippi Långstrump; den här spelade (inte särskilt hörvärda) musiken var hämtad ur ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

Och, om vi ska hålla oss kvar i filmsfären: lodrätt 10 skulle bli FE, som är den kemiska beteckningen för järn. På det var jag säker, eftersom båda bokstäverna bekräftades av andra säkra kryssvar. Men ur vilken film var musiken hämtad? Lite googlande visade, att filmen från 1977 med James Mason och James Coburn hette ”Järnkorset” (”Cross of Iron”) – som jag förstås aldrig har sett.

Lättare var det då att komma på namnet på dagens musikal, ”Mamma Mia” och på dagens barn-TV-signatur, som skulle föra tankarna till Drutten och Jena. (I mina journalistkretsar kallades på den tiden Olle Söderlund för Jena och Gunvor Hildén för Drutten.)

Till månen åker man med raketer, vilket illustrerades med ”Fly Me to the Moon”.

”Så gick det till när farfar var ung” skulle här ge bara ”halva släktingen”, det vill säga far.

”Ich Bin von Kopf bis Fuss auf Liebe Eingestellt” sjöng en gång den oförlikneliga Marlene Dietrich i filmen ”The Blue Angel”; det är självklart att det finns en bunt Marlene Dietrich i mina skivhyllor. I Zarah Leanders svenska version blev detta ”Jag är från topp till tå ett kärleksstundens barn”.

Och så slutligen ”Snabbköpskassörskan”. Hennes beundrare i sången står gärna i kö framför kassan för att få se henne, om och om igen.

***

Söker du svar på någon fråga i senaste melodikrysset, föreslår jag, att du trycker på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du ner dig till aktuell lördag.

Jan Hammarlund: Röda linjen

Den 18 januari hade Jan Hammarlund releaseparty för sin nya CD ”Röda linjen” (Skördemåne records SCD 07, 2007) i ABF-huset i Stockholm. Jag och Jan har gjort program ihop i ABF-huset (”Ett annat USA är möjligt”), och jag och Birgitta var inbjudna till releasepartyt och den efterföljande konserten. Som väntat var det mängder av människor på vänsterkanten där. Bland dem som jag träffades fanns Lars Ohly, som jag passade på att gratulera på födelsedagen, post festum. Vi känner inte varann närmare, men i det offentliga livet träffas vi då och då. Vi har till och med haft radiodebatt med varandra, om kommunismen; på den tiden framhärdade han fortfarande i att kalla sig kommunist. Sist vi sågs sa han, att han ibland läser min blogg.

Jag nämner det här för att lite grann ringa in Jan Hammarlunds publik: sossar och vänsterpartister, aktivister i olika vänsterrörelser. När Jan under konserten sjöng ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”, en sång om den av SL sparkade ordföranden i SEKO-klubben 119, Per Johansson, spanade han ut över salen i förhoppning att få syn på Johansson.

I lördags rekommenderade jag mina bloggläsare att lyssna på, och hörde själv förstås, Jan Hammarlund i visprogrammet ”Felicia” i radions P 2. Programledaren Carin Kjellman jämförde där, i intervjun med Jan Hammarlund, den senare med Pete Seeger. Jan tyckte det var hedersamt men värjde sig en smula.

Helt galen är jämförelsen verkligen inte. Låtar som ”Livet i Lunde” (om skotten i Ådalen 1931), ”Flickan från bergen” (om mordet på Fadime Sahindal), ”Jessie från Psagot” (om byrackan som flyttade från israeliska Psagot till palestinska Ramallah, en historia hämtad ur International Herald Tribune) och den redan nämnda ”Livet i Lunde” har alla som gemensam nämnare en väl berättad historia med ett politiskt budskap, en kombination som också utmärker många av Seegers sånger. I den sist nämnda, bluesaktiga sången levererar Hammarlund till och med ett gitarrspel, som för tankarna till Seeger.

Ändå är det inte Seeger jag själv främst vill jämföra Hammarlund med. Vid ett tillfälle under konserten i ABF-huset lutade jag mig mot Birgitta och teaterviskade: ”Det här låter som Joan Baez.” Och mycket riktigt angav Jan Hammarlund i Carin Kjellmans intervju i ”Felicia” just Joan Baez som förebild, till och med tidig och avgörande förebild: Han hade lyssnat och lyssnat på hennes LP och så tränat in låt efter låt på gitarr. Hans gitarrspel – mycket drivet förresten – för utan tvivel tankarna till Baez. Jämförelsen med Joan Baez ligger också nära genom att Jan Hammarlunds röst har en så ljus klang.

Ska jag återge någon politisk sång av Jan Hammarlund, väljer jag ”Jerusalem”. Dels för att den handlar om Israel-Pelestina-konflikten, som Jan är mycket engagerad i. Dels för att dess huvudpersoner är ett homosexuellt par, den ene israel och jude, den andre palestinier och muslim; Jan är själv bög.

Jerusalem

Hon har inget hav, ingen hamn och ingen flod.
Hon har lejongul gatsten som sköljs av blod,
invånare bittra och låsta i förlamande vredesmod.
Präster som söndertolkar skapelsen.
Minnen av det mordiska korsets män.
Barn som måste klättra över muren till sin skola
i Jerusalem.
Ingenting är känt om dem som först kom hit
och som redde sina gravar här
men de var väl mänskor ungefär som vi
med sin glädje sina sorger och begär.
Myter, profetior, uppenbarelser tog vid
och gjorde livet till en oupphörlig strid,
ronder av förintelse och folkmord och förtryck
i Jerusalem.

Kristna turister bland soldater med gevär
ser ingenting av vad som pågår här
– vimmelkantiga av helighet irrar de kring i mytisk sfär.
Pilgrimmer som söker ett gudomligt ljus,
människor begravna under rivna hus,
grymma och förtvivlade martyrer som förklingar i mediabrus.
Vi har lärt oss kalla det Jerusalem. Många andra kallar den Al Quds
– alla de förföljda och förtrampade, dem som mänskliga sköldar sover hos
– alla gamla sagor som vävs in i deras drömmar är reliker av samma poesi
– själva månen liknar en feberfantasi
över Jerusalem.

Askenazim som låssas att sefarder inte finns
och vars fäder kom hit en gång med ideal som ingen minns.
Drömmer om ett jämlikt liv
i ett sekulariserat Tel Aviv.
Ortodoxa rabbineroch en arg chassid
skriker och grälar om sabbatsfrid,
ilska över prideparaden som drar förbi
på gatan strax bredvid.
Vår kärlek syftar inte till arvingar
men det sägs att vi är barn av samma stam.
Olika uttalar vi samma namn,
du som Ibrahim och jag som Abraham
men staden som vi ser omkring oss byggdes ju av Rom
och har blivit sinnebild för kristendom.
Venus irrar hemlös som en hora omkring
i Jerusalem.

Men just i dag är Cardon full av glam och dans och stim
fastän transor trakasseras av haredim
och du och jag förvandlas till fäder, jag som jude, du som god muslim.
Här finns patriark efter partriark
som vill avla arvingar och erövra mark,
åberopar sig på Gud, profet på häst med vingar eller Förbundets Ark.
Jorden är en nyckfull plats att leva på och vi hamnar lite här och där.
Inget Blut und Boden med fördrivningsrätt,
ingen särskilt utvald stam som gud har kär.
Det är inte gudar och profeter som styr utan människor som lever här och nu
och som borde låta sina döda vila ut
under Jerusalem.

Bandvagnspotentaten är oberörd.
Ständigt mera draksådd för historiens skörd.
Självrättfärdigheten banar väg för en blodigare efterbörd.
Farliga soldater med svekfullt humör
vaktar Israel som en politisk markör
– en bricka i det spel som anglosaxiska stormakter alltid för.
Men du har smugglat kärleken med hem till mig och nu lämnar den nog ingen ro.
Vägspärrar och murar står emellan oss men ditt skratt och dina tårar blev en bro.
Jag väntar dig vid Damaskusporten nu som då,
över Tempelberget lyser himlen blå.
Kanske kan vi sprida lite kärlek vi två
i Jerusalem.

Stockholmsk hembygdskänsla finns i både den inledande och den avslutande sången på CDn, två mycket fina låtar som lätt fastnar i ens musikminne, ”Simma i Vinterviken” och ”Den röda linjen”. Den senare är en T-banelinje, välkänd för stockholmarna – men sångens budskap är dubbeltydigt:

”Jag är ingen eldsjäl. Jag är lite trött
men jag håller kursen – jag håller mig till rött”.

Jag är också mycket svag för den tragikomiska historien om Franz Schubert, ”Frasses ständiga otur”.

Och så rymmer CDn en underbar bagatell som, redan den, gör skivan värd att köpa:

Mitt handbagage är allt jag har

Det står ett tåg vid plattform två.
Det går till dig – jag kliver på.
Om tåget stannar, kan jag gå.
Mitt handbagage är allt jag har.

Det finns en hed i gömda land.
Jag längtar dit igen ibland.
Jag ger mig av på egen hand.
Mitt handbagage är allt jag har.

Min väg är ljus, min väg är lång,
men jag ska lämna allt en gång.
Jag lämnar bara kvar min sång.
Mitt handbagage är allt jag har.

Träffpunkt Svenskfinland

I går kväll besökte jag och Birgitta det evenemang nätverket Träffpunkt Svenskfinland anordnade på Hilton Hotel Slussen. Jättemånga – 330 personer sas det – hade samlats: folk från näringsliv och kulturliv, journalister, politiker, universitetsmänniskor.

Och programmet var verkligen intressant.

Det första passet handlade om den ekonomiska utvecklingen i Finland respektive Sverige. Inledare var Erkki Liikanen, chef för Finlands bank (numera underställd ECB i Frankfurt) och Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank men ursprungligen från Österbotten i Finland. Erkki har både jag och Birgitta träffat genom åren i hans olika politiska roller.

Ingves kunde genom en serie tabeller med kurvor, för Sverige respektive för Finland, visa att den utvecklingen i de båda länderna, bortsett från några enstaka divergenser, har varit anmärkningsvärt lika, vilka parametrar man än väljer. Detta alltså oavsett det faktum, att Finland har anslutit sig till den europeiska valutaunionen, medan Sverige har valt att stå utanför.

Om man jämför Sverige med ECB-områdesgenomsnittet, finns det naturligtvis mycket större skillnader; vi hade – när jag arbetade för det framgångsrika Socialdemokrater mot EMU – stor glädje av att kunna visa, att Sverige i väsentliga avseenden kunde uppvisa en bättre utveckling än EMU-gruppen i genomsnitt.

Den intressanta debattfrågan, om man ser till Ingves´ kurvor, blir då förstås, hur man kan få en så likartad utveckling i två länder, som i frågan om valutasamarbetet har valt olika vägar. Ingves tycktes luta åt att det bland annat handlade om hur man i respektive land vårdade sig om de av respektive centralbank uppställda men relativt likartade målen. När han kom fram till oss och pratade under minglet efteråt, föreslog Birgitta, att vårt likartade handlande nog kunde ha att göra med att Sverige och Finland sedan mycket länge har en likartad både politisk och annan kultur. Ingves biträdde detta genom att peka på att också Danmark har en snarlik utveckling men framhöll samtidigt, att till exempel Irland kan uppvisa en liknande ekonomisk utveckling.

***

Kulturdelen av kvällen ägnades åt den finlandssvenska litteraturen.

Horace Engdahl höll ett lysande och mycket roligt föredrag om vikten av att slå vakt om det egna språket och den egna kulturen – både vikten av att i företagsstyrelser och vid universiteten slå vakt om det egna språket och betydelsen av att i en vid mening upprätthålla en litterär kanon kom upp. I båda fallen känner jag sympati för hans ståndpunkter.

Lars Huldén, som jag inte har hört tidigare, fyllde på med ett finländskt perspektiv; i Finland är ju svenskan ett minoritetsspråk, vilket rimligen gör, att det Horace Engdahl hade talat om känns ännu viktigare. (Jag hade hoppats kunna hälsa på Huldén under minglet, men han tuppade tyvärr av; han är en mycket gammal man. Som tur är verkade han repa sig.)

Båda var överens om att den finlandssvenska litteraturen – både mer traditionell och mer upprorisk enligt Engdahl – förtjänar en mycket mer framträdande plats hos den läsande svenska allmänheten än den har. Engdahl listade rent av tre finlandssvenska författare – Johan Ludvig Runeberg, Edith Södergran och Gunnar Björling – bland de allra främsta över huvud taget i svensk litteratur.

När vi gick ut till minglet – vi hade av en slump råkat hamna bredvid honom i salen – sa jag till Horace Engdahl, att jag särskilt uppskattade, att han lyfte fram Gunnar Björling som den store författare han är. Jag berättade, att jag har läst Björling i åratal och att vi i bokhyllan har bland annat den utgåva av Gunnar Björlings samlade skrifter Engdahl hade nämnt: ”Skrifter I-V” (redaktör Anders Olsson, Erikssons förlag, 1995). Horace framhöll i vårt fortsatta samtal, att Björling nu, äntligen, också håller på att få ett internationellt genombrott.

Horace Engdahl illustrerade i sin inledning Gunnar Björlings diktning med att läsa upp titeldikten i den dadaistiska samlingen ”Kiri-ra” (1930):

harakiri-ka! ki, ka
hara-ra!
harakiri-ki! ki, ka, ki, ka!
hararara-ra!
ki-ka-
ki!
kiri-ra! svarta sotjnan som blod på din hand
svarta sotjnan skall dö för din hand.

Själv kom jag först i kontakt med Gunnar Björlings (1887-1960) diktning genom Stig Carlsons antologi ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (Folket i Bilds förlag, 1955).

Kiri-ra, som jag återger ovan, kan tänkas upplevas som svår av ovana lyrikläsare. Det mesta av den lyrik av Björling jag mötte i Stig Carlsons antologi var däremot lätt att ta till sig för en litterärt intresserad 18-åring. Björlings dikter innehåller ofta naturimpressioner, i sin lyriska form komprimerade till det absolut nödvändiga: signalord i stället för fullständiga meningar och verbalt helt fullföljda tankar. Några exempel:

Gröna kronors
bolmarmatta, blåa
haven –
ut seglar du
i lufts höjder
lyftad på strålarna från jorden.

*

Som i Linnaeusvåren
maskros hundviol stellaria
vårbjörklöv och älskog.
Sol
på harsyrblad och blommens fjun.

*

Tuvan bland blåbärsris, finkarna
och vägens slammer.
Damm slår upp mot grinden
och staketen
Livets tid ser
storögt
och i ruttna stockar växer mossa.

I mitten av 1970-talet upplevde Gunnar Björling något av en renässans här i Sverige.

1974 gav FiBs lyrikklubb ut Björlings efterlämnade dikter med biografisk inledning och i urval av Erik Gamby, ”Allt vill jag fatta i min hand”. (En sidoupplysning: Jag kände Erik Gamby, från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och från kulturnämnden; han bodde till och med i samma hus som vi under en period.)

Här en björlingdikt, skriven 1946 och återgiven i den här samlingen:

Tuppen gal och hackspett slår
blåa fjärilar och kantar väg och där jag går
trifolium prästkragsblomma
hästspillningen på väg i hagen
löst bräde över diket
calla blommar
näckros flyter gul
trast vilar på en stubbe flyger sen åstad
och invid äng och blommors by.
Ljung och mellan ledum.

Året därpå, 1975, gav Rabén & Sjögren i sin fina serie Trend pocket ut dikt och prosa av Gunnar Björling i urval och inledning av Bo Carpelan: ”Det stora enklas dag”.

Jag vill avsluta med att citera slutet av Carpelans förord:

”GB skrev på sitt eget universella språk. Han hade – trots hån, motstånd, ekonomiska svårigheter – tid `att fullfölja sin inriktning – annat hade gjort till en omening ens liv och strävan´. Liv och dikt blir ett. Mycket känns i jämförelse med GBs dikt som `omeningar´.

`- att vi är, det är plattformen´.”

Bo Carpelan

Vinter, per tåg från Stockholm

Nyss åkte jag tåg hem, från Stockholm till Uppsala.

Medan jag väntar på bussen vid Burger King, biter kölden i öronen.

Och väl hemma i Svartbäcken får jag välja upptrampade stigar för att inte få snö i lågskorna.

På tåget

Av Peter Sandelin

Jag tror
att snön inte snöar uppåt
för att inga människor väntar på den där
och inga stationsperronger – –

jag tror
att träden upptäckt detta
och därför hastigt gripit tag i jorden
med sina gula armar,

och jag tror
att jag tänker som ett barn
för att också komma närmare någonting…

Ur ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (redaktör Stig Carlson, Folket i Bilds förlag, 1955)

Melodikrysset nr 3 2007

Som ni har märkt, har min blogg legat nere under en stor del av helgen. Det har gällt hela webbhotellet, WorldPress, som har uppdaterats. Men nu är jag tillbaka på banan igen.

Till detta har jag fått följande påpekande från Bo Strömberg: Webbhotellet heter Surftown, och de uppdaterade databaserna som bloggen lagras i. WordPress heter programvaran som du redigerar bloggen med.

***

Veckans melodikryss innehöll ett par frågor, som jag fick kämpa med en stund.

Den ena var melodin ur en filmmusikal, den som spelades av Västerås stads musikkår. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag emellertid fram till att svaret skulle bli ”Sommarnatt”. Men sen gällde det ju att belägga det också. Efter diverse googlande kom jag fram till att det rör sig om en melodi ur ”Grease”: Där finns ett nummer som heter ”Summer Nights”. Att det här var svårt för mig beror på att jag aldrig har sett ”Grease”.

Den andra var den romantiska filmen; filmmusik har aldrig varit min starka sida. Åter igen kom jag med hjälp av ledbokstäverna fram till ett svar: yrkestiteln som efterfrågades måste vara doktor, i pluralis doktorer. Men vad var det för film? Jo, MGM, som Eldeman nämnde, har faktiskt producerat ”Doktor Zjivago” (som jag både har läst som roman av Boris Pasternak och sett som film).

Den någorlunda moderna musiken, som ibland ställer till problem för mig, var inte så svår i dag.

Elton John är artisten bakom ”The Captain and the Kid”. Åsa Jinder har skrivit musiken till Cajsa-Stina Åkerströms hit ”Av längtan till dig”. Och efter ett påpekande från Kristina Strömberg, när de förekom förra gången i melodikrysset och jag hade fel, kan jag nu namnet också på BWO, Bodies Without Organs, frän Melodifestivalen 2006. Anna Book sjöng ”Andalucia”; henne såg och hörde jag senast i gårdagskvällens ”Så ska det låta”.

My Holmsten heter skådespelerskan som sjöng ”Puerto de la Cruz”, skrev jag först. Det borde jag inte ha gjort. Som Gunnar Westman påpekar, är det rätta svaret Mi Ridell.

Veckans Taube var ”Calle Schewens vals”, som gav tall.

Och så något annat ur växtriket: Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” gav nöt.

Ur August Södermans ”Bröllopet på Ulfåsa” spelades ”Bröllopsmarsch”, som skulle få oss att tänka på smekmånad. (En liten utvikning: När jag och Birgitta gifte oss efter att i 22 år ha levt i synd, rapporterade Aftonbladets skvallerspalt detta med tillägget, att vi hade åkt på bröllopsresa, jag till Finland och Birgitta till Afrika.)

Signaturen till ”Fem myror” skulle leda till något man lärde där, nämligen matematik.

Jan Johansson med ”Berg-Kirstis polska” inledde ”Hem till byn”.

Sist det roligaste av allt, öppningsfrågan. M A Numminen, mannen med den oefterhärmliga rösten (som jag förstås har på skiva), sjöng ”Nån kom och stal min fru”.

***

Av kommentarer och sitemeter-uppgifter, som hänvisar till googlesök, har jag förstått, att mina kåserier om mitt melodikrysslösande lockar en hel del läsare till bloggen. Här om dan blev jag uppringd också, av Sven Viklund i Sala. Han har löst Melodikrysset i 30 år och driver Melodikryssklubben i Sala med 50 medlemmar.

Sven berättade, att han till medlemmarna gör en jättelik detaljgenomgång av och med bakgrundsinformation om artister, låtar med mera i varje veckas melodikryss; han mejlade sen över veckans upplaga på ett femtontal sidor. Imponerande! Svens ärende var att berätta, att han i veckans kommentar hade citerat, vad jag skrev här på bloggen. Vad han skriver om min blogg förbjuder min blygsel mig att återge.

***

Har Google fört dig hit i din jakt efter något svar i senaste melodikrysset, kan du antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.