Musikens hus, Uppsalas nya smycke

Så står det där, invigt och färdigt – även om några detaljer fortfarande återstår att justera: Musikens hus eller Uppsala konsert & kongress, som det mer fullständigt heter. 37 meter högt. Med åtta våningsplan. 14.600 kvadratmeter stort.

”Kristallen” kallade den danske arkitekten Johnny Svendborg vid Henning Larsens Tegnestuge (som bland annat också har ritat Operan i København) sitt vinnande förslag i den arkitekttävling Uppsala kommun utlyste. Och nu kan vi se resultatet: huset blev ett smycke, en modern pendang till stadens mest berömda monumentalbyggnader, Slottet, Domkyrkan, Universitetet och Carolina Rediviva, också vackrare än flera av dessa. Dess fasad av ojämnt placerade aluminiumplattor skimrar i dagsljuset; på kvällen lyser den av Katarina Löfströms videokonstverk, som förändrar sig efter de ljudmässiga aktiviteter som pågår i huset.

Invändigt präglas huset av rymd. Stora salen, som jag hittills har haft tillfälle att besöka, har stolar i varmt röd färg, och salens lutning gör det möjligt att överallt ifrån få en god överblick över scenen.

Utsikten över Uppsala från översta våningen är vidunderlig, och man kan se stan åt alla håll, mot vårt Svartbäcken så väl som mot Slottet och Domkyrkan. Jag har sett Uppsala från Slottet, men det här tar priset.

Husets placering är också optimal, ett stenkast från Uppsala C. Jag gissar att Musikens hus i Uppsala, inte bara på grund av arkitekturen och närheten till järnvägen utan också på grund av det fantastiska programmet, som jag ska återkomma till, snart kommer att bli en scen i paritet med nationalscenerna i Stockholm. Välkomna till Uppsala, stockholmare och andra!

När den pågående och enerverande ombyggnaden av Uppsala C till Resecentrum, bland annat med gångpassage under järnvägen, blir klar, kommer Uppsalas förhållandevis lilla centrum att sträcka sig ända fram till Vaksala torg, invid vilket Musikens hus ligger. Därmed kommer centrum äntligen att sträcka sig in i det östliga arbetar-Uppsala och den klassiska men för länge sedan konstlade gränsen mellan väster respektive öster om ån att slutgiltigt upphävas.

Bygget av Musikens hus väckte protester och konvulsioner i delar av arbetar-Uppsala, bidrog lokalt med all säkerhet också till att socialdemokraterna förlorade makten i förra årets kommunalval. Debatten var tidvis inte bara hård utan också vulgär och okunnig. Det senare underblåstes av främst moderaterna; de, kristdemokraterna och centern var emot bygget (medan, av de borgerliga partierna, folkpartiet var för – heder åt Jan-Erik Wikström, som jag för övrigt här kan passa på att tacka för uppvaktningen vid vår 70-årsmottagning, och Ola Carlsson!). Till de okunniga argumenten hörde att det dyra bygget stal medel från sådant som äldrevården och barnomsorgen. Detta fastän det rör sig om investeringsmedel, som driften av huset i form av musikevenemang och kongresser, ska betala av. Som bidrag till driften får kulturnämnden (där jag sitter) ett årligt bidrag om 20 miljoner kronor, pengar som ska användas till exempel för att subventionera kultur för barn och ungdom. Den som vet något om kommunala budgetar inser, att det inte handlar om några stora pengar.

Kritiken kom till stora delar att riktas mot det socialdemokratiska kommunalrådet Lena Hartwig; hon fick per brev motta saker som jag inte ens vill nämna, mordhotades till och med. I dag kan vi känna stolthet och glädje över att ha en sådan (s)-ledare i Uppsala – Lena försvarade rakryggat och utan att huka i isblåsten sitt och sitt partis beslut.

Nu, när huset finns på plats, håller opinionen hastigt på att svänga, och det rejält. Alltså fanns de moderata kommunalråden i det nya alliansstyret på plats vid invigningen. En ledande moderat, som jag talade med under invigningen, hade till och med mage att säga, att nog huset blev lite för litet!

Ändå hade de inte mage att skjuta undan Lena Hartwig, som alltså fick delta i – också tala vid – invigningsceremonin. Så där stod hon nu på Stora salens scen som den klart lysande stjärnan. Och fick jublet och de varma applåderna från invigningspubliken. Hedras den som hedras bör. Tack, Lena!

Programmet invigningskvällen (lördagen den 1 september – jag och Birgitta var inbjudna som gäster), med Tilde De Paula som presentatör, gav mersmak.

Redan i foajén möttes vi av dansare från Su-En Butoh Company, som jag tidigare har skrivit om.

I programmets första avdelning, före pausen, fick vi höra Uppsala Kammarorkester under ledning av Paul Mägi – liksom jag estländare – spela Alfvén, Gounod och Verdi samt en fanfar av Lennart Simonsson; den fina danska operasångerskan, sopranen Inger Dam-Jensen sjöng delar av Verdis ”La Traviata”. Ett fantastiskt framträdande stod den portugisiska fadosångerskan Mariza för. Och när hon sjöng fado, en musik som i stämningsläge är besläktad med blues, skiftade scenljuset mycket riktigt från rött till blått.

Efter pausen gick programmet helt i Upplands tecken, och det gjordes på ett mycket intelligent sätt: inte som från varandra helt fristående nummer utan som en svit där delarna gled över i varann; avslutningen med glunten ”Herre min Gud vad den månen lyser” av Wennerberg, där Uppsala kammarorkester, Väsen, Allmänna sången, kurdiska musiker under ledning av Siwan Perwer och Rebecka Törnqvist växlade med varann, var helt underbar. Dess förinnan hade programmets andra del bestått av jazz, rap, uppländsk och kurdisk folkmusik, Ravel, Weill och ytterligare annat.

(Jag fick förresten Väsens senaste, linnéinspirerade CD i 70-årspresent vid kulturnämndens junisammanträde. Tack!)

Vad som redan tidigt i programmet stod helt klart är att Stora Salen i Musikens hus har en förnämlig akustik, lämplig för allt från operaarior till folkmusik och stor orkester.

En av de nya konsertflyglarna invigdes i går kväll (succé!), och den andra invigs i kväll. I kväll är det också galakväll med Anders Berglunds storband, Svante Thuresson, Anders Glenmark med flera, vilket understryker bredden i programutbudet i det här huset.

Och i morgon, fredag, blir det orientalisk kväll med musik från Turkiet, iranska Kurdistan och Marocko.

Den 12 september kan man höra Sahara Hotnights, den 13 september Fläskkvartetten med Freddie Wadling, Titiyo med flera, den 14 september kommer Nick Lowe, den 15 september är det körmaraton med flera av Uppsalas främsta körer, den 25 september minns Georg Riedel och Jan Allan Red Mitchell, den 27 september är det folkmusikkonsert med Olov Johansson, den 30 september kommer Peter Jöback, den 2 oktober kan man höra Frifot (det vill säga Lena Willemark, Ale Möller och Per Gudmundsson), 3-6 oktober är det Uppsala IV internationella gitarrfestival med bland andra Göran Söllscher, 10-13 oktober showar After Dark, 25 oktober sjunger Rigmor Gustafsson till Norrbotten Big Band, samma dag sjunger Malena Ernman, 31 oktober och även 25 november får vi besök av Jonas Gardell, 1-4 november genomförs Uppsala International Sacred Music Festival, 6 november kommer Bill Evans, 7 november M A Numminen, 8 november Owe Thörnqvist och 9 november Shirley Clamp, 16-17 november förenas Vibafemba och Sven Wollter, 29 november har Tommy Körberg och Stefan Nilsson julkonsert, 2 december är det dags för Richard Wolff, den 6 december sjunger Ainbusk Piaf, 15 december har Allmänna sången julkonsert och 21 december spelar dödsmetallbandet Entombed.

Det här är ändå bara ett personligt urval; jag har hoppat över massor av konserter av de mest skilda slag. Jag borde kanske ha nämnt olika konserter för barn, också fler av evenemangen med seriös och klassisk musik – men jag ville, inte minst inför de kritiska uppsalaborna, visa upp, att Musikens hus bjuder ett program för de flesta smakriktningar.

Fast det visste jag. Jag har hört chefen för Musikens hus, Magnus Bäckström (tidigare bland annat grundare av Falu folkmusikfestival och skivbolaget Giga samt chef för konserthuset i Gävle), berätta om sina planer. Jag känner också till hans musikaliska bredd. När vi träffades efter det att han hade tillträtt sitt nya jobb i Uppsala, mindes han förresten mycket väl, att jag en gång i tiden i Aktuellt i politiken (s) recenserade hans folkmusikskivor från Giga.

För min och Birgittas del har vi redan bokat in oss på konsertserien med Uppsala kammarorkester; vi har bokat fasta platser för hela serien: Grieg, Elgar, Sibelius, Strauss, Rossini, Haydn, Beethoven, Mozart, Brahms, Berwald, Cherubini, Schönberg, Torelli med flera.

Vi använde som betalning presentkort som vi hade fått vid vår 70-årsmottagning från bland andra den rödgröna gruppen i kulturnämnden (det vill säga Peter Gustavsson, Ulla-Stina Claesson, Sven-G Hultman, Bo Östen Svensson, Charlotte Baltzer och Beatriz Hedvåg). Jag vågar gissa att jag kommer att möta mina kamrater från (s), (v) och (mp) i Musikens hus många gånger. Ett stort tack till er, för presenten och för samarbetet för kulturens bästa här i Uppsala!

Vill du ha koll på hela programmet, kan du gå till Musikens hus’ hemsida. Där finns också fler upplysningar och länkar som gör det möjligt att beställa biljetter. Telefon till växeln: 018-727 90 00.

I huset finns också Café/Bistro och Cocktailbar.

I samband med invigningen fick vi även ett exempel på att Musikens hus gör skäl för sitt namn, Uppsala konsert & kongress – gästerna fick nämligen prov på att man, i samband med kongresser och konferenser som förläggs dit, kan anordna dans på bottenvåningen.

Själva testade Birgitta och jag dansgolvet till musik av Johnny Olssons orkester, närmare bestämt Elton Johns ”Nikita” och en gammal ABBA-låt.

Å, en sån 70-årsmottagning!

Förra fredagen (den 31 augusti) hade jag och Birgitta gemensam 70-årsmottagning. Jag hade då redan fyllt 70, den 19 juni närmare bestämt. Birgitta är född samma år som jag, 1937, men den 20 september.

Tidigt i försomras skickade vi ut följande inbjudan till familjemedlemmar, vänner och arbetskamrater genom livet:

Birgitta och Enn fyller 70 år

Vid vår ålder har man redan allt man behöver, men om nu någon nödvändigtvis vill ge oss en bok eller en CD eller någon småsak, går det bra att konsultera Matti.

Matti är vår son, och till honom skulle man också anmäla sig. Hur många exakt som kom vet vi inte: det finns en skillnad mellan anmälningslistan och gästboken – några har uppenbarligen inte skrivit sina namn i den senare (fast vi vet att de var där), och några hade också med sig gäster, som inte fanns på anmälningslistan. Nog var det hundra plus några tiotal gäster. Hur som helst: fullt hus, med råge, var det; vädret ute var aningen för kyligt för att locka gästerna att sitta utomhus vid de bord och stolar jag hade släpat ut halva förmiddagen, så periodvis var det ont om sittplatser, fast vi hade utrymmen till vårt förfogande både på nedervåningen och övervåningen.

Gästlistan omfattade allt från Ingvar och Ingrid Carlsson till barnbarnen Viggo och Klara. Jag tänker verkligen inte räkna upp alla gäster och deras presenter, men jag kan ju få nämna några exempel. Birgittas syskon och min bror Matti hade salat till en snöslunga att ha ute i Öregrund, och från min lillebror Mikko och hans Eva kom en tavla signerad Eva Wikström.

Eftersom vi har konstnärer bland våra vänner – Lenke Rothman, Sonja Lyttkens, Kees Geurtsen – blev det mer av det senare slaget.

Också konsthantverk fanns bland presenterna, flera av dem till Birgitta. Karin Holmberg från Sätergläntan, vars ordförande Birgitta är, uppvaktade med en träskål med Helmer Grundström-citat plus garner och Christina Mattsson från Nordiska museet, vars ordförande Birgitta också är, med ett armband. Kristina och Olle Strömberg, svärföräldrar till vår Kerstin, uppvaktade med en vacker fruktkorg i björk.

De många fina CD vi fick tänker jag inte redovisa. Dock gör jag ett undantag: min gamle arbetskamrat Leif Karlsson uppvaktade bland annat med dotterns, Sofia Karlssons, senaste CD, med en påskriven hälsning från Sofia själv.

Till det kommer inslagen med levande musik och sång under själva uppvaktningen. Martin Lundström spelade, assisterad av systern Cecilia; de är barn till Anna-Karin, som i sin tur är dotter till Birgittas syster Karin. Min kollega (s) i kulturnämnden i Uppsala Bo Östen Svensson, professionell slagverkare, framförde woodoorytmer. Och så gjorde en av mina sent i livet förvärvade vänner, Jan Hammarlund, ett bejublat framträdande.

Bokälskare som vi är fick vi givetvis också mängder av spännande böcker, fler än man kan räkna upp. Men jag kan väl få nämna att några av gåvoböckerna var signerade av givarna själva: Björn Kumm, Anders Ehnmark, Annika Hagström. Kaa Eneberg uppvaktade med en egen essä.

Jonas Sima uppvaktade med ett par egna filmer.

Om jag ändå nämner några gäster, som ända sedan ungdomsåren i Laboremus har stått våra hjärtan nära, tror jag att övriga gäster förlåter oss: bland Bloggkaparna utöver de redan nämnda Björn Kumm och Jonas Sima Hans O Sjöström, Anders Thunberg och Sören Thunell, vidare Gun-Britt och Göran Andersson, Lars Eric Ericsson och Eva Bihl, Ingrid Kjellman och så Anna-Greta Leijon.

Anders Thunberg hör, tillsammans med Irina Hoffman (som jag träffade på stipendieresa till Oslo hösten 1956), till mina äldsta vänner i gästlistan. Till Birgittas hör Hans Elmgren med dottern Maja och Gunilla Strömholm (gift med Stig Strömholm, som också var med).

Jag vill där utöver också nämna tre av våra sommarvänner från Öregrund: Anna Karin Hammar och så Lasse och Mary Lundh.

Jag är smärtsamt medveten om att listan över gäster, om det här vore Birgittas blogg, delvis skulle se annorlunda ut, men just nu är det jag som skriver; ni onämnda må alltså förlåta åtminstone Birgitta. Fast jag har förstås inte heller nämnt en rad personer som vi båda känner eller som jag har haft som arbetskamrater eller samarbetar med i kulturnämnden, Stadsarkivet och Folkrörelsearkivet – det gäller både politiker och tjänstemän.

När vi fastställde gästlistan, bestämde vi oss för att – i motsats till vad som var fallet vid tidigare liknande tillfällen – inte skicka ut inbjudan till organisationer eller institutioner, där vi är eller har varit verksamma, utan bara till enskilda personer, som vi har haft ett personligt och särskilt förhållande till, dessutom har fortsatt kontakt med.

Ändå blev det naturligtvis känt i vårt parti, att vi skulle ha 70-årsmottagning, vilket ledde till att Thomas Östros framförde gratulationer från socialdemokraternas VU och från partidistriktet respektive arbetarekommunen i Uppsala. Många av våra lokala partivänner i olika åldrar uppvaktade också individuellt: Jimmy och Margareta Mattsson, Hans och Karin Alsén, Aldes Andersson, Maud Björklund (en gång min arbetskamrat på 68an), Agneta Kyller, Annika Lind och Tone Tingsgård.

Och mer uppvaktning ska det visst bli: Från min gamla tjejliga kunde bara Gisela Lindstrand komma, och nu ville hon å sin och de övrigas (Lotta Gröning, Mona Hillman, Eva Marcusdotter) meddela, att vi senare kommer att bli bjudna på krog hemma i Uppsala.

Men trakteringen var riklig redan på mottagningen i Stabby prästgård. Köpen var gjorda på Coop Forum i Uppsala, med undantag då av fisken från Öregrund (Stora Risten fisk). Grönsaker och frukt kom till stor del från vår egen trädgård i Öregrund, men Anna hade köpt till en del i Rinkeby.

Över huvud taget hade den här festen inte kunnat bli av (och så fin som den blev!) utan hjälp av våra tre barn, Anna, Kerstin och Matti och så Kerstins man Bo och Mattis sambo Karin: de arbetade och slet, lagade mängder av mat, bakade, transporterade, serverade, plockade fram och plockade undan.

I matlagningen och bakningen deltog också vi själva; framför allt väckte Birgittas gravade sik aptit och jubel. (Några ville ha recept. Jag kan berätta att hon en gång i världen lärde sig grava sik av min far, som startade som yrkesfiskare.)

Utöver gravad sik med gravlaxssås serverades också rökt sik med jämtländsk örtagårdssås, rökt pepparlax och böckling, rostbiff med hemlagade majonnäser, kycklingleverpaté, cornichonger och svarta oliver, hemgjorda inlagda grönsaker och geleer, kokt potatis, fransk potatissallad, grekiska köttfärsbiffar, bulgursallad. mangold- och chevrepaj, ruccolaröra, hummus, färskost, färska grönsaker och olika sorters sallad, vinaigrette, gurk- och morotsstavar, tomatklyftor, paprikabåtar, rädisor, purjolök, blomkålsbuketter, champinjoner i skivor, hembakt bröd, olika sorters ost.

Bland dryckerna fanns alkoholfri och sockerfri bål, olika slags Ramlösa och läsk (både light och med socker): Pommac, Pepsi, Schweppes grape och lemon, Seven Up, Coop cider light och orange, Pripps blå lättöl och så rött respektive vitt vin i box: Raimat Abadia respektive Lindemans Chardonnay.

Efter maten kunde man få fruktfat (äpplen, päron och plommon från vår trädgård i Öregrund), gifflar med mandelmassa, kanelbullar, Stritsel (estnisk födelsedagskringla), gammaldags sockerkaka, rulltårta, morotskaka, finska pinnar, kokoskakor, mummakakor, biscotti, syltkakor, citronpaj, rabarbermarängpaj, chokladtårta, mandeltårta med bär, glömmingetårta, yoghurtglass med hallon och så vispgrädde till tårtor och pajer. Till detta serverades kaffe eller te eller mer fruktbål.

Si, det var ett kalas värdigt Lönneberga! Och utan något som helst inslag av catering. Bilder av borden med maten finns på min dotter Kerstins blogg – här – en bit ner i texten.

Tack allihop för era insatser; jag är stolt över att tillhöra en sådan här familj.

Och jag tror inte att någon av de övriga misstycker, om jag nämner Kerstins arbete både som kökssamordnare och som matlagare. Hon är värd en särskild eloge därför att hon till slut rodde alltihop i land, trots att elsystemet i hennes och Bos hus var ur full funktion fram till bara ett par dagar före det stora kalaset.

* * *

Som man kan förstå, tog det sin tid att röja upp efter ett så här stort kalas; även det gjordes i vår egen regi, samma kväll.

Sen behövdes lördagen och söndagen för att bringa ordning i gästlistor och presenter.

Först på måndag eftermiddag kunde vi åka ut till Öregrund. De flesta presenter lämnade vi då kvar i stan, men vi tog med oss några av blombuketterna vi hade fått. De står nu runt om i vårt sommarhus.

Det var höstrusk när vi kom fram, och det hade varit storm under veckan: en jättelik gren i det stora plommonträdet utanför arbetsrumsfönstret hade brutits från stammen.

I dag – onsdag – är det äntligen bra väder igen, visserligen med hösttouche men sol. Birgitta har varit ute i trädgården och planterat de levande växter vi fick.

Den New Dawn-ros vi fick av Lennar Gustafsson och Lena Schölin, föräldrar till Mattis Karin, står nu till vänster om farstun, bredvid Polstjärnan.

Den persiska buskrosen Rose de Rescht, som vi fick av Uppsala arbetarekommun, står i korsningen mellan mitt och Birgittas land längs respektive i en klyfta på bergknallen till vänster, när man kommer ner på stora gräsmattan från den syrenomgärdade inre gårdsplan.

Och hortensian, från Ingemar och Ingrid Skogö, växer nu i den rabatt som finns på den bergknalle huset delvis står på och som är vänd åt köksträdgården.

Ett hjärtligt tack till Bloggkaparna

Natten mot min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning kom det ett förbryllande meddelande per e-post:

En ny användare har registrerat sig på din blogg Enn Kokk:

Användarnamn: Bloggkaparna

E-post: bо@gstrоmbеrg.nu

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin och fungerar som webbmaster för Kerstins respektive min blogg – Kerstin och jag har gemensam domän.

Det var mycket annat påföljande dag – fredagen den 31 augusti – så jag varken hann eller kom i håg att fråga Bo om vad det här handlade om. Men under mottagningen i Stabby prästgård kom förklaringen: min gamle vän Hans O Sjöström överlämnade en pärm med texter från min egen blogg, texter som jag aldrig hade sett. (De finns alla här nedanför under samlingsrubriken Dagen randas. Bläddra förbi Melodikrysset nr 35, så ligger texterna där i en lång rad.)

Några av mina äldsta vänner – några av dem skriver av och till kommentarer här på bloggen – hade bildat ett hemligt förbund, Bloggkaparna, och till Bo Strömberg (som har tillgång till redigeringsfunktionerna på min blogg) hade de sen levererat sina texter.

Texterna handlar alla om mig, och i någon mån också om Birgitta. De här texterna är kunniga; både jag och Birgitta har under viktiga skeden i livet umgåtts mycket med, i några fall arbetat tillsammans med skribenterna. Dessutom är texterna välskrivna, vilket knappast är förvånande med tanke på att samtliga som har lämnat bidrag är journalister.

Björn Kumm

Den ende av dem som, inledningsvis, inte framträder under eget namn är Björn Kumm; det är han som under pseudonymen Enn Kokk har skrivit öppningsartikeln Den stora dagen. Björn är journalist och författare. Många av er känner honom säkert fr[n radion. Bland Björns böcker finns ”Cuba sí”, ”Goldwaters USA”, ”Gerillans ansikte”, ”Terrorismens historia”, ”Kalla kriget” och ”Che”. Det var för övrigt Björn, på reportageresa i Latinamerika, som råkade finnas på plats, när Che Guevara hade skjutits, och vars foto av den döde Che sedan gick runt i tidningar över hela världen. I Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) heter Björns bidrag Om global makt och vanmakt.

Med Björn blev jag först bekant så att säga via ombud. Jag hade under min ordförandetid i Laboremus, socialdemokratisk förening för tanke- och kroppsarbetare här i Uppsala, en kort romans med Anna-Greta Leijon. Via henne fick jag höra talas om Björn Kumm, som då befann sig i USA; Björn och hon hade varit förlovade. Björn ingick annars i en stor krets av medlemmar i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetssällskap, som alla bodde på Nykterhetsvännernas studenthem, Arken, på Sturegatan i Uppsala och som redan var eller skulle komma att bli socialdemokrater. I den kretsen – mer om den finns ovan under Memoarer – ingick också Hans O Sjöström (som för övrigt även han under en period var ihop med Anna-Greta) och så Birgitta Dahl, på den tiden med giftasnamnet Kettner.

Det här gänget har, trots olika öden i livet, fortsatt att hålla kontakt med varann, och trots att vi numera bor utspridda långt ifrån varann, betraktar vi oss som nära vänner. Behöver jag tillägga att Björn, Hans O och Anna-Greta var på vår 70-årsmottagning?

Björns inledning, Den stora dagen, där han låtsas vara jag, är skickligt gjord. Möjligen vill jag, när det gäller ”gulpäppling” och ”kväkskator”, göra invändningen att han här nog har blandat ihop mig med Gösta Bohman.

I den text – Enn och Birgitta till ära – där Björn framträder under sitt eget namn, finns ytterligare bitar till det pussel jag har försökt lägga ovan: ”född nykter och socialdemokrat”, tiden på Arken med mera. Björn kompletterar den berättelse om kamratrelationer och förälskelser som jag antyder ovan: jag kom, genom att skicka i väg honom till en afrikakonferens i Oslo, att spela en roll för att föra samman honom med nigerianskan Julie Ikomi, som han sen gifte sig med och som alltså kom att ingå också i min och Birgittas vänkrets. Björn berättar vidare om Laboremus-boken från 1962, ”Förändringens vind”, där han skrev kritiskt om USA och jag själv gjorde upp räkningen med EEC.

Hans O Sjöström

Hans O Sjöström är redan nämnd. Också han har varit journalist, på Aftonbladet och A-pressen samt i Sveriges Television; han har varit verksam inom Folket i Bild/Kulturfront sen 1972. Han är översättare men har också publicerat en rad egna böcker, bland annat romanerna ”En sakkunnigs kärleksliv”, ”Ett lysande sällskap” och ”Står min lycka i Guds händer”. Av särskilt intresse i det här sammanhanget är hans politiska generationsbok ”Klassens ljus”, som innehåller porträtt av både mig och Birgitta plus (ofta mycket elakare) av ett antal andra (s)-politiker.

Hans O har skrivit Bloggkaparnas avslutande artikel Fostermor, ett mycket kärleksfullt porträtt av Birgitta.

I mitt fall har han under rubriken Hängivenheten valt en överraskande men för den skull helt relevant ingång, den att jag är ateist. Men han kopplar snabbt över till det han karaktäriserar som min politiska hängivenhet. Jag är glad över att Hans O också något kommer in på den väldiga aktivitet som karaktäriserade vår gemensamma förening Laboremus i början av 1960-talet (medlemstillväxt från 125 till 250 till 500 och slutligen till över 600 betalande aktivister) – här tar jag mig friheten att citera vad han skrev om mig i ”Klassens ljus”: ”Det var inte underligt att man snart fick intrycket att han var det nav kring vilket Uppsala roterade.” Sångerna och mitt intresse för musik (allt från kampsånger till Melodikrysset) har han heller inte glömt.

Och så finns där några ömsinta rader om min och Birgittas relation.

Ulla Tengling

Ulla Tengling rekryterade jag till Aktuellt i politiken (s) från ABFs fönstret. Hon fanns med från början, när vi gjorde om det ärevördiga partiorganet till ett socialdemokratiskt familjemagasin i gamla Folket i Bilds anda: bitsk, rolig och uppkäftig och med mycket kulturmaterial. Mina första recensioner i AiP skrev jag på det av Ulla redigerade plockuppslaget Apropå; sen startade jag den egna recensionsavdelningen Spegeln. Ulla var en klippa under tidningens omgörningsperiod, dessutom en mycket bra reporter.

Det var hon som gjorde artikeln om Birgitta Dahl och Monica Zetterlund, födda samma år och dag (20 september 1937). Det var journalistiskt en kul idé att sammanföra de här damerna, båda socialdemokrater (Birgitta var senare också på valturné med Monica). Jag har själv berättat den historia Ulla här berättar, den om den vrede det väckte bland läsarna, att Birgitta på omslaget sågs bära på någonting som inte kom från Konsum. Men, Ulla, det var på Vivo (inte ICA) Monica hade handlat. (Man kan läsa min version av den här historien under Kulturspegeln>, Musik, Zetterlund, Monica.)

Sen måste jag korrigera Ulla på ytterligare en punkt, som till och med omfattar rubriken, Brigitte Bardot. Historien om att min Birgittas mått var exakt desamma som en berömd skådespelerskas är i och för sig helt korrekt i sak – men det var Sophia Loren, inte Brigitte Bardot, Birgitta delade mått med.

Det är inga dåliga mått det heller!

Slutligen: fint att du påminner mig om den Det händer jag skrev om min far inför hans begravning 1977. Jag har tidigare här på bloggen återpublicerat det jag skrev om min mamma när hon dog, och jag kommer nu snart att återpublicera det jag skrev om pappa, det som du minns, Ulla.

* * *

Ulla försvann så småningom från AiP för att bli chefredaktör för Unga Örnars nya barntidning Småfolket. I Aktuellt i politiken (s) hade hon dess förinnan haft den egna stående avdelningen Smått, där det stod mycket klokt – detta utan att Ulla på den tiden hade något eget barn. Om riktigt allt var vi dock inte helt ense; till exempel så var hon en mer hängiven motståndare till krigsleksaker än jag var. Så när hon äntligen fick sin förstfödde, var jag på BB och gratulerade, bland annat med en läderlappspistol till den nyfödde.

Lena Näslund

Lena Näslund kom till Aktuellt i politiken (s) från Arbetets västsvenska edition (hon är född och uppvuxen i Göteborg) via Arbetets huvudredaktion i Malmö. Hon är långvägare i journalistyrket, på något sätt född till att bli journalist. Dessutom gifte hon sig med en journalist, Bosse Näslund, och umgicks i journalistkretsar. Som hos många journalister fanns det hos henne en otålighet, en lust att hela tiden kasta sig in i nya sammanhang; den före detta dagstidningsjournalisten Lena hade i början mycket svårt att anpassa sig till AiPs fjortondagarsutgivning.

Hon var, liksom Ulla Tengling (plus redaktionssekreteraren Sven Erik Rönnby icke att förglömma) med i järngänget: vi som gjorde om tidningen – dessutom umgicks vi en hel del vid sidan om det ordinarie arbetet; vi förlade ofta längre redaktionsmöten hemma hos varann, möten som ändade i bättre middagar, någos som inte minst Lena var mycket bra på att laga. Mycket riktigt var det hon som alltid stod för matreportagen (med många recept) i julnumren.

Numera bor hon tyvärr långt bort från mig, nere i Skåne, där hon och maken driver eget informationsföretag.

Lena berättar om omgörningen av tidningen, nämner också enskildheter i det vi gjorde med den; jag har själv här på bloggen skrivit om åtskilligt av detta. Läs mer under Memoarer ovan. Också serien Klarabohemer har jag skrivit mycket om. På en punkt måste jag korrigera också Lena: Den serie av Rune Andréasson vi tog in i tidningen var inte Bamse utan Lille Rikard och hans katt. Också om detta finns det mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Serier.

Av det Lena skriver här, under rubriken Blåvit tandkräm är bara förnamnet, skulle jag särskilt vilja lyfta fram hennes konstaterande, att det inte var alldeles lätt att få respekt för tanken, att ett partiorgan kunde göras som kvalitetstidning med material av intresse också för andra än de rättrogna. Men jag vet, genom deras egna utsagor, att det faktiskt fanns journalistkollegor som såg, och uppskattade, det vi hade gjort med tidningen. Jag fick till exempel ett brev från Göran Rosenberg, där han uttryckte sin stora uppskattning över den tidning vi gjorde. Och jag blev vid ett tillfälle – utan någon annan orsak än att prata om AiP – bjuden på lunch av Alf Thoor på Expressen.

Slutligen det här med stafettdeckarna. Det hela var min idé, men de skrevs inte bara av medlemmar i AiP-redaktionen; delar av den övriga partiexpeditionen på 68an var också aktivt involverade. Syftet med dem var kanske framför allt att ge skribenterna möjlighet att få utlopp för sympatier, antipatier och aggressioner gent emot arbetskamraterna – dessa figurerade, à la Maja Lundgren, under sina riktiga namn. Jag har kvar de här följetongerna, några påbörjade men avbrutna, några avslutade. En, med en ombudsmannaresa till Malta som miljö, heter ”Arabiska nätter”. En annan, förlagd till 68an, heter ”Luciamordet” och har den långa undertiteln ”Elektrisk spänning. Brinnande kärlek. Eldande studiekurser”. Den slutar med att jag själv blir uppeldad. Bokstavligen.

Jonas Sima

Jonas Sima är journalist, filmare och författare. Han arbetade först på Stockholms-Tidningen, sedan i 30 år på Expressen, som filmkritiker och senare som reporter. Han har gjort ett femtiotal kortfilmer och ett par långfilmer. Om ni går upp under Kulturspegeln, Film, kan ni läsa mer om hans fina film om Olof Palme.

Jonas och jag träffades – som framgår av vad han skriver under rubriken För Enn med syndafall och vänskap – redan under gymnasietiden, men sen kom vi att studera samtidigt i Uppsala. Om den tiden har Jonas skrivit ett fint kåseri, ”Så det kan gå” i Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002). Vi sågs i Laboremus – men oftare i Studentfilmstudion, där Jonas var ordförande. I Filmstudion höll jag till och med en inledning, om ”Jordens salt”.

Men det är ändå i raden av fina medarbetare i den av mig omgjorda Aktuellt i politiken (s) Jonas passar bäst. Jag städslade nämligen Jonas att i varje nummer bidra med en film- och mediakrönika på en helsida. Den var mycket läst och uppskattad, lades i redigeringen ofta bredvid min recensionsavdelning Spegeln och bildade tillsammans med den alltså ett kulturbevakande block.

Sören Thunell

Sören Thynell var med all säkerhet den som låg bakom Sten Anderssons och Anders Thunborgs rekrytering av mig till partiexpeditionen, 68an. Han jobbade där, först som tjänstemannasekreterare, sen som informationschef; han arbetade också i regeringskansliet under Olof Palme.

Till 68an hade han kommit från posten som ombudsman i Uppsala arbetarekommun, dess förinnan i SSU i Uppsala. Det var under den sist nämnda perioden vi lärde känna varann. SSU levde en tynande tillvaro under det tidiga sextiotalet, när Laboremus hade sin boom, och jag, Hans O Sjöström med flera rekryterades av Sören till att hjälpa till med att organisera upp även SSU. Sören och jag blev ganska snart goda vänner, och jag följde ibland med honom till kurser på Bommersvik utan att formellt vara varken kursdeltagare eller föreläsare. När jag var halvtidsanställd ombudsman i Socialdemokratiska studentförbundet, såg Sören till att också jag inbjöds att delta i partiets ombudsmannaresa till Israel. (Läs mer om detta ovan under Memoarer.) Sören å sin sida drogs också in i den kittel av sjudande aktivitet som var Laboremus.

Denna folkrörelsemänniska och långvägare (som sen blev chefredaktör på Söderhamns-Kuriren och generalkonsul i Mariehamn på Åland) är i själva verket den som skriver mest utförligt och inkännande av samtliga bloggkapare om laboremusåren: de broar som skapades mellan Laboremus och Uppsala arbetarekommun, om den vänsterradikala men reformistiska ideologi vi omfattade, om striden kring boken ”Förändringens vind”, om fraktionsstrider (dock framför allt i Stockholm).

Sören skriver mycket, och uppskattande (tack!) om mina ideologiska positioner och strävanden, men hans bidrag heter karaktäristiskt nog Organisationen är medlet.

Anders Thunberg

Anders Thunberg är journalist (Aftonbladet, Sveriges radio – bland annat utlandskorre i Rom och Oslo) och författare.

Honom har jag känt ända sedan skoltiden i Högre allmänna läroverket i Sundsvall. Vi arbetade tillsammans i – återupprättade faktiskt – elevrådet och startade i dess regi bland annat semantikcirkel och filmstudio; elevrådet anslöts också till Seco, inom vars ram vi bildade Mellannorrlands elevorganisation (MEO). Men ännu mer betydde han under de här tidiga åren som samtalspartner i intellektuella frågor.

Under kort tid delade vi sedan lägenhet på Jumkilsgatan här i Uppsala – vi hyrde var sitt rum av en tandläkarfamilj som använde lägenheten bara till att äta lunch i. Då fanns Anders också med i laboremuskretsen. Sen försvann han till Stockholm och journalistjobben.

När jag nu läser hans långa och mycket omsorgsfullt komponerade artikel här på bloggen, Den okände Kokk, får jag plötsligt klart för mig syftet med en rad mejl, fyllda med provokativa påståenden och frågor, från Anders – han brukar ju då och då skriva kommentarer här på bloggen, men där utöver har vi alltså haft en vidlyftig korrespondens, vars egentliga syfte jag inte har begripit förrän nu.

Låt mig också genast säga, att Anders har gjort ett mycket fint arbete med att kartlägga mina skolår – det rör sig om gott journalistiskt hantverk, lagt ovanpå kunskap han har förvärvat om mig under de många år vi har känt varann.

I några avseenden har Anders rent av gjort en verklig insats för att skriva min personhistoria. Så här detaljerat minns inte ens jag själv debatten på Sundsvalls teater (och bakgrunden till den).

Jag tycker också att han ganska väl har fångat mitt särlingskap under skolåren och en del av orsakerna till det (klass och bristen på social kontaktnät, periferiboende, läroverkets egna sorteringsmekanismer och annat sådant). Men jag tror att en del av förklaringen också ligger i mina egna, dels mycket politiska, dels mycket intellektuellt inriktade strävanden.

Vi kan ta politiken först. Jo, jag läste åtminstone något av Marx i original redan under gymnasietiden, men jag var på den tiden också attraherad av syndikalismen: läste Arbetaren, såg Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn” som den roman som slutgiltigt fick mig att bekänna mig till socialismen, kom senare – men det var alltså senare – att med stor uppskattning läsa Kurt Salomonson. Bland dåtidens gymnasister i Sundsvall fanns det helt sonika mycket få som ens hade intressen åt det hållet. Fanns de, så teg de om sina åsikter.

Och så det sociala. Det var inte bara det att jag var komplett ointresserad av idrott; jag var också ointresserad av det umgånge, sådant det nu var, som fanns dels i gymnasieföreningarna, dels i hemmen.

Vad jag i stället sysslade med var en soloåkning i en värld som jag tyckte var vida mer spännande, den intellektuella och kulturella. Och jag nöjde mig då inte med kulturfernissa! Visserligen hade jag några få intellektuella vänner – Anders är en av dem – men med de flesta kunde jag inte föra samtal om det som lockade min hjärna och det hjärta som bultade till vänster i bröstet.

Det ligger ingen animositet, inte heller något förakt mot andra bakom det här konstaterandet – jag är ingen fördömande natur; för mig får människor gärna vara olika. Jag minns hur jag vid tiden för studentexamen träffade en av mina Folket i Bild- och folkbok-köpare, en sömmerska (som förresten hade varit aktiv syndikalist). Hon hade sytt studentblåsa åt en av mina kvinnliga klasskamrater, och de hade då börjat tala om mig. Min kvinnliga klasskamrat hade, enligt sömmerskan, då sagt, att hon gillade mig, men att ”honom umgås man ju inte så mycket med; han är mer som en vuxen”.

Ungdomar av min egen sort träffade jag i större antal för första gången först vid den stipendieresa (Kungastipendium!) jag fick göra till Norge hösten 1956. Det var då jag träffade Irina Hoffman, Agneta Pleijel med flera.

Mats Johansson

Den stora överraskningen bland Bloggkaparna är Mats Johansson. Inte för att han är riksdagsledamot (m) eller för att han tidigare har varit chef för Svenska Dagbladets ledaravdelning – jag har inga politiskt betingade fördomar.

I själva verket har jag också tidigare, även om vi inte är nära vänner, träffat och även samtalat med Mats. Vet alltså att han kommer från Sundsvall och har gått i samma gamla läroverk som jag, fast senare.

Nej, det intressanta med hans bidrag är att han vittnar om att mina strävanden i skolan tycks ha satt spår långt efteråt. Jag har faktiskt själv träffat – och träffar fortfarande ibland – människor, med mig samtida elever, som minns det ena och det andra av det jag gjorde under skoltiden. (Även om jag inte deltog i kotterier, varken i föreningar eller i de privata, var jag en ganska känd figur, vars åsikter och aktiviteter var kända. Jag hade till exempel i Flicksolans aula inlett en jättedebatt om morgonbönernas vara eller inte vara – inte vara, tyckte jag. Och jag hamnade med krigsrubrik på Sundsvalls-Postens löp, när jag hade föreslagit du-reform i skolan. Så här minns nog Anders Thunberg fel.)

Men det roliga som Mats drar fram är att jag fortfarande, åratal efter min sorti, också var ihågkommen av lärarna, i det här fallet av min svensklärare Bror F Sanner, också Mats Johanssons lärare.

Tack Mats, det du skrev värmde!

Slutligen en kritisk randanmärkning till Mats: Jag deltog i några av mötena på Norrmalmstorg men talade aldrig där. Arbetarrörelsen bildade en egen solidaritetskommitté för Baltikum, och där var jag aktiv som en tätting, satt i kommitténs styrelse och var mycket ute i landet och talade. Allt detta har jag, vid ett seminarium och genom att lämna över allt jag har skrivit om Baltikum för socialdemokraternas VU, dokumenterat och lämnat över till Södertörns högskola.

* * *

Jag vill till sist än en gång tacka Bloggkaparna och också deras medsvurne, Bo Strömberg, för det här roliga hysset.

Den som vill kommentera min egen text – alltså den här – kan ju å andra sidan också, fast här, kommentera Bloggkaparnas texter eller ställa frågor till skribenterna.

Melodikrysset nr 35 2007

Birgitta och jag hade en fantastisk gemensam sjuttioårsmottagning i går – jag återkommer till den här på bloggen. Många av våra vänner och arbetskamrater genom livet var där, bland dem också flera av det hemliga kollektivet Bloggkaparna, som med hjälp av min webbmaster och svärson Bo Strömberg ockuperade min blogg med egna texter om mig och mitt liv. Du kan se resultatet nedan. Jag återkommer också till deras bloggkaparhyllning, men jag kan ju redan nu berätta, att han som i den första texten låtsas vara Enn Kokk är journalisten och författaren Björn Kumm.

Men det är ju Melodikrysset ni är intresserade av.

Jo, trots att det är lite dagen efter för mig i dag, har jag löst krysset.

En sak, dock inte själva svaret, har jag faktiskt gått bet på. Namnet på krogshowen/satirprogrammet är REA, vilket – om man ska vara noga – skrivs med punkter: R.E.A. Detta är i sin tur en förkortning av Roligt Elakt Aktuellt. Det här räcker för rätt svar i krysset, men jag har inte klarat att bestämma, vem som till ackopanjemang av Robert Wells kraftfullt sjöng ”When the Saints Go Marching In”. I R.E.A.-gänget ingår Anders Lundin, Andreas Nilsson och Jan Åström – men vem var det som sjöng?

Det var den allra sista frågan.

Den allra första var däremot lätt: Lill Lindfors sjöng en text av Björn Barlach, och redan sångtiteln, ”Eine kleine mazarin”, indikerar, att musiken är lånad från Wolfgang Amadeus Mozart.

Jag har ju tidigare erkänt, att jag brukar ha svårt för radiosignaturer. Så också i dag. Men redan den allra första bokstaven fick mig i det här fallet att gissa rätt: Efter tre. Sen blev jag helt säker genom att korsande ord bekräftade vad jag redan hade gissat.

Mer besvär hade jag till att börja med med filmmusiken. Även här hade jag första bokstaven, T, och eftersom svaret skulle vara en förkortning, var det ju lätt att gissa, att det kunde vara TV. Men svar bör ju verifieras. Efter diverse googlande fick jag fram, att filmen i fråga var Fredrik Lindströms ”Känd från TV” (som jag inte har sett), och att Frida Snell (som jag inte minns) var kvinnan bakom ”Lucky Day”.

Inte heller mindes jag Erika (med efternamnet Norberg-Malmsteen), som här hördes i ”Lady Luck”.

Kent har jag däremot en rad CD med, så egentligen behövde jag inte Eldemans ledtråd ”Pärlor”.

(Och Ola Salo – här med ”My All” – som jag i och för sig inte har på skiva har jag ju hört så mycket i radio och TV (bland annat i Melodifestivalen och Eurovisionsschlagern), att jag känner igen honom.) Elisabeth – se kommentar – korrigerar mig genast: Det här var Ola Svensson från Idol (som jag aldrig någonsin har tittat på). Jag borde ha kontrollgooglat på ”My All”. Eftersom förnamnen är identiska har jag ju inte misslett någon, men jag låter mitt slarv stå kvar som en varning: Lita inte alltid på mig!

Resten av frågorna tyckte jag för min del var lätta.

Vi hörde ”Vid Frösö kyrka” av Wilhelm Peterson-Berger med Dana Dragomir på panflöjt.

I Evert Taubes ”Sjösala vals” förekommer Orrberget.

Vi hörde ”Old Man River”, som ingår i Oscar Hammersteins och Jerome Kerns musikal ”Teaterbåten”.

Charles Aznavour sjöng sin egen hit ”She”. Han har förfranskat sitt namn, men hans ursprungliga namn, Varenagh Aznavourian, indikerar ett armeniskt ursprung.

Och eftersom jag har allt med den amerikanska duon Simon & Garfunkel, var det heller inte svårt att omedelbart känna igen deras ”Like a Bridge Over Troubled Water”, som, tolkad till svenska, blev ”Som en bro över mörka vatten.

Och så ska vi knyta ihop säcken genom att, lite grann, återvända till inledningen, det vill säga vår 70-årsmottagning. Bland gratulanterna fanns min gamle arbetskamrat från socialdemokratiska partistyrelsen och vår vän genom årtiondena Leif Karlsson; äldre melodikrysslösare kan tänkas känna till honom genom PRO, där han i många år var ett ankare. Leif är pappa till sångerskan Sofia Karlsson, som slog igenom – jättestort och mycket välförtjänt” – med Dan Andersson-CDn ”Svarta ballader”. Av Leif fick vi bland annat dotterns allra senaste CD, ”Visor från vinden”. Den har jag i och för sig redan – men det roliga med det här exemplaret är att Sofia själv på omslaget har skrivit en födelsedagshälsning till mig och Birgitta.

Om Sofia Karlsson och hennes skivor kan ni läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik. Och har ni hittills missat de här båda CDna – gå genast till skivaffären och skaffa dem!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Grammatiska misstag som leder till att materien får liv

I pauser mellan andra aktiviteter löser jag gärna korsord. Alltså köper jag på måndagarna Aftonbladets bilaga Kryss. Där finns varje vecka några hyggliga kryss – och så ett antal enfaldigt enkla. Men publiken är väl blandad.

I veckans kryssbilaga finns dessutom ett intressant fel, som uppenbarligen beror på att konstruktören, Lena Nilsson, inte hör till dem som i skolan fick lära sig skillnaden mellan ”de” och ”dem”. I det här fallet är jag inte övernitisk språkpolis – skillnaden är av betydelse för lösningen.

Nyckeln till ett ord på tre bokstäver lyder: Greppar dem som slår.

Löser man det som ligger omkring, visar det sig, att svaret ska bli orv.

Konstruktören förstår uppenbarligen inte, att det hon därmed säger är att orven greppar dem som slår, en nog så intressant händelse, om den ingick i en SF-film med besjälade och aktiva materiella ting. (Ingmar Bergman hade ju med Liemannen i sin ”Det sjunde inseglet”, men så långt som till att låta orven spela schack med riddaren gick han aldrig.)

Men jag gissar att Lena Nilsson inte kan skillnaden mellan subjektsformen ”de” och objektsformen ”dem” och därför inte har förstått att hon borde ha skrivit ”Greppar de som slår”. Då hade nämligen det logiska svaret blivit ”orv”.

De skrivande människor som inte orkar lära sig den här skillnaden rekommenderas att i stället konsekvent använda talspråkets ”dom” för både ”de” och ”dem”. Det suddar i och för sig ut den betydelseskillnad som finns i skriftspråket, men det är åtminstone inte stötande för logiken.

I augusti månad

I förra veckan arbetade vi flitigt i trädgården i Öregrund.

Rensningsarbetet fortsätter; i flera fall är det inte första gången i år som en rabatt rensas. Det är torrt, behöver också vattnas. Jag klipper min del av rosen- och krikon- och jasminhäcken mot gatan. Birgitta är redan tidigare nästan klar med sin del och blir helt klar ungefär samtidigt som jag med min.

Emellanåt tar vi paus tillsammans vid trädgårdsbordet: dricker kaffe, pratar, njuter av den fortfarande kvardröjande sommaren. Runt omkring ser vi fruktträden, stinna av äpplen, päron och plommon.

På fredag kväll, när vi efter bastun sitter med var sin Dry Martini under plommonträden, är det fortfarande sommarvarmt. Kvällen är ljuvlig.

På lördag har vädret slagit om. Man kan känna en aning av höstkyla i luften. Vädret har hunnit i kapp körsbärsträden, som redan fäller rödbruna blad.

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Vem som har skrivit så? Alf Henrikson förstås.

På söndagen tar vi bussen in till stan.

Ännu inte för säsongen, men för den kommande veckan.

På fredag eftermiddag har jag och Birgitta vår gemensamma 70-årsmottagning i Stabby prästgård här i Uppsala. Det ska handlas, lagas mat, bakas. Som tur är gör våra tre barn, Matti, Kerstin och Anna en stor del av jobbet. Men också vi gör vår del. Det här blir personligt: i inbjudningsbrevet har vi lovat de inbjudna familjens specialiteter. Och eftersom många har svarat ja, blir det mycket att göra, innan det blir fest.

För min del ska jag göra sås till den rökta siken, och så ska jag baka estnisk födelsedagskringla, Stritsel, ett aromrikt saffransbröd med sju smakämnen. Och på onsdag får jag hjälp av brorsan, Matti, med bilskjuts ut till Öregrund: vi ska också bjuda på fruktfat med håvor ur vår egen trädgård.

Sonen Matti (han heter som min bror), har tagit emot anmälningarna och har nu också redovisat resultatet. Bland gästerna finns människor från våra respektive politiska liv, numera inte längre människor som kan tänkas se det som en plikt att komma utan sådana som vi har ett särskilt, personligt förhållande till. Självfallet finns det bland gästerna också företrädare för det kulturliv som vi båda i så stor utsträckning har deltagit i. Och så är det hemskt roligt att se, att så många av våra ungdomsvänner från laboremustiden kommer.

Dessutom kommer, men det behöver väl egentligen inte särskilt nämnas, de flesta ur vår närmaste familjekrets.

Hoppas det blir vackert väder på fredag, så att vi också kan hålla till utomhus.

Vi stannar kvar i Uppsala över lördagen. Inte bara för att hinna vila upp oss – för övrigt är det alltid mycket efterarbete efter såna här fester. Nej, på lördag kväll ska vi delta i invigningen av stadens nya smycke, Musikens hus.

* * *

Medan jag har skrivit det här har hustrun arbetat i köket. I dag är det hon som bakar. Det har blivit finska pinnar, gammaldags sockerkaka och ett berg av bullar: läckert gyllenbruna gifflar fyllda med mandelmassa.

I går kväll gravade hon enorma mängder sik, givetvis från Öregrund.

Och det blir mera!

Melodikrysset nr 34 2007

Veckans melodikryss innehöll en del knepigheter, men jag tror jag har klarat det.

Sångaren Ben E King har jag till exempel aldrig hört talas om, men efter diverse googlande hittade jag hans namn med hjälp av sångtiteln, ”Spanish Harlem” (inte Garden som jag först uppfattade det som).

Att känna till sångaren i The Ark, Ola Salo, här med det svenska vinnarbidraget ”The Worrying Kind”, som sen föll i Eurovisionsschlagern, var ju lätt. Men ett annat bidrag i årets melodifestival, ”Kom” med Jessica Andersson, hade jag redan glömt.

Det senare gällde för övrigt också ”Evighet” från Melodifestivalen 2006, men i det fallet söktes vem som sjöng, och Carola känner man ju igen på rösten. Fast någon av mina favoriter är hon inte!

Och för att på en gång klara av hela den del av populärmusiken, som jag inte är så bekant med: Alcazar sjöng ”Don’t Leave Me Alone”. Jag klarade gruppen med hjälp av ledbokstäverna och har sen kontrollgooglat.

Lättare, för mig alltså, var då ”Kärlekens tid”, med musik av Benny Andersson och text av Ylva Eggehorn.

Möjligen fanns det melodikrysslösare, som tyckte att dagens filmfråga var svår. Men gruppen vi hörde var Duran Duran, och filmen de medverkade i var James Bond-filmen ”Levande måltavla”.

Som väl mina läsare har kunnat konstatera, har jag ibland svårt med den allra senaste popmusiken – klarar däremot ganska lätt äldre schlager och annan musik som brukade spelas i radions enda kanal, när jag växte upp.

Jag är ju inte tillräckligt gammal för att själv ha upplevt Ernst Rolf, men eftersom han ofta spelades i radio förr i världen, känner jag ändå igen hans röst och maner. Här hörde vi honom i ”Efteråt” – refrängen löd ”Det vet man inte förrän efteråt”.

En som jag däremot både har hört live, i radio och på skiva är Povel Ramel. (Läs gärna mera under Kulturspegeln, Musik.) Här hörde vi en instrumentalversion av hans ”Det är dom små små detaljerna som gör det”.

En instrumentalversion fick vi höra också av Carl Michael Bellmans ”Solen glimmar blank och trind” (Fredmans epistel nummer 48), som skulle ge det sökta ordet, sol.

Om man som jag har tagit studenten (1958, i Högre Allmänna Läroverket i Sundsvall), har man förstås – i mitt fall, trots mycket höga betyg, högst motvilligt – sjungit ”Studentsången”. I den påstås det att ”den ljusnande framtid är vår”.

I den tidens latingymnasium fick man lära sig en del inte bara om Bellman – se ovan – utan också om Nils Ferlin. Fast jag var bekant med honom också genom gamla Folket i Bild och FiBs lyrikklubb. Här hörde vi Sven Bertil Taube sjunga hans ”Goggles” i tonsättning av Olle Adolphson.

Slutligen veckans klassiker. Ett ögonblick stod det alldeles still i huvudet, men så kom hustrun till hjälp: Det vi hörde var Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna” (”Quattro Stagioni”), som Birgitta och jag så ofta brukade lyssna på när vi var unga och just hade blivit ett par. Här skulle titeln ge en romersk siffra: IV. (Man är väl latinare.)

* * *

Söker du svar på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 33 2007

Hej igen, allihop!

I lördags hade jag opposionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden i Uppsala här hos mig på planeringsöverläggning. Vi satt först runt trädgårdsbordet och sen – efter en bensträckare ner till hamnen och den dräktparad som ingick i badortsdagarna – på glasverandan, med dörren öppen mot trädgården.

Jag hade förberett lunchen i förväg, och medan vi hade vår överläggning, lagade Birgitta en treträttersmiddag, som vanligt (i hennes fall) superb. Kvällen tillbringades sen i glatt samspråk och inmundigande av diverse drycker (OBS! inte på skattebetalarnas bekostnad; det var vi som bjöd mina vänner i kulturnämnden). Det hann bli ganska sent, innan vi skildes åt.

Strax innan kompisarna från kulturnämnden anlände, per buss från Uppsala, hann jag ändå lyssna igenom och lösa Melodikrysset. Däremot fanns inte tid att skriva in svaren på bloggen. Och hela morgonen och förmiddagen i dag har jag diskat – det fanns ett lager att ta av från i går kväll, om man säger så.

Men vi återvänder till gårdagens melodikryss.

Jag noterar roat, att flera av mina melodikryssvänner redan har använt den till nytt webbhotell just flyttade bloggen till att – som vanligt – utbyta tankar om de rätta svaren.

The Ink Spots, som tydligen har vållat problem, klarade jag själv med hjälp av Google, faktiskt innan jag av Eldeman hade fått den korrekta titeln, ”Address Unknown”.

Jag tog också hjälp av Google för att komma fram till att den eftersökta sångaren i Freestyle (med ”Fantasi”) hette Tommy Ekman; jag hade ledbokstäver nog för att komma fram till rätt efternamn men måste kontrollgoogla, eftersom jag inte mindes sångaren.

Till de svårare frågorna tyckte jag hörde den som illustrerades med ”Take My Breath Away”. Men när jag hade lyckats ta reda på att gruppen som framförde den hetter Berlin, var ju svaret enkelt: mur.

Stressad inför det kommande sammanträdet som jag var, hade jag också först svårt att komma på vad det var för välbekant men ändå annorlunda låtande melodi Eldeman spelade för vågrätt 15. Först under sammanträdet malde det svar fram, som Lars-Gunnar Blom redan har redovisat: ”Fångad av en stormvind”.

Som vanligt hade jag handikappet, att jag aldrig tycks lägga märke till TV-signaturer. I det här fallet handlade det dessutom om en svensk TV-serie, som jag egentligen aldrig har följt, bara sett några enstaka fragment av. Men det är klart – vad kan ha gått i 318 avsnitt? Jo, ”Rederiet”.

Filmmusiken var då enklare för mig; jag ser att några av mina läsare har kämpat med den frågan. Den härrörde från filmen ”Född fri”, och svarsdjuret, Elsa, var ett lejon.

En film, som jag har sett både i dess gamla ursprungliga svartvita och dess nya kolorerade version, är ”Rännstensungar” – en snyftare men ändå en ganska rar film. I den nya versionen medverkade Cornelis Vreeswijk i en viktig roll, även om vi alltså normalt knappast förknippar honom med sånger som ”I min lilla, lilla värld av blommor”.

Cornelis förekom också i ytterligare en fråga. Vi hörde – utan text – hans ”Turistens klagan”. I den hörs ett antal ungar på Karl Johann i Oslo. Cornelis är jag mycket förtrogen med – har alla hans skivor och har skrivit en del om honom (se Kulturspegeln, Musik).

Sport däremot är jag inte ett dyft intresserad av. Men det är klart att jag som tidningsläsare och med idrottsintresserade kompisar omkring mig inte har undgått att höra talas om Lennart Nacka Skoglund. Och självfallet har jag i radio hört hans ”Vi kommer tillbaka”.

På samma sätt har jag kommit i kontakt med Thore Skogmans ”Jämtgubben”, han som sjunger ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin med det samma”.

Melodikrysset är de häftiga kontrasternas program. Från Thore Skogman är steget långt till Måns Zelmerlöw, här med ”Cara mia”.

Honom har man relativt nyligen sett i TV. Men hur är det, kommer melodikrysslösarna fortfarande i håg ryskan Alla Pugatjova, som här i Sverige lanserades av Jacob Dahlin?

En ganska typisk eldemanare fanns det också i veckans kryss. Vi fick höra ”Monday, Monday” men skulle i kryssrutorna fylla i den veckodag som kommer kommer två dar senare, alltså onsdag.

Sist veckans barnvisa, den av Alice Tegnér. Våra barn har vuxit upp med hennes visor framförda på skiva av Alice Babs, så det är klart att jag genast kände igen ”Dansa min docka”, fastän den här framfördes på finska. Fast å andra sidan hade jag, med mina åtminstone rudimentära kunskaper i finska, klarat sången den vägen också.

***

Jagar du något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. Därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Städsommar med Susanna Alakoski

Sommarprogrammen i radions P1 pågår fortfarande. Många av dem är inte särskilt märkliga. I går lyssnade jag till exempel med ett halvt öra på Christer Fuglesangs program, som varken när det gällde innehållet eller musiken lyckades fånga mitt fulla intresse.

Men det finns undantag.

Ett sådant var dagens sommarprogram med författarinnan Susanna Alakoski.

Det hade ett mycket tydligt klass-, köns- och invandrarperspektiv. Det hon talade om var självupplevt, vilket gav programmet dess styrka.

Alla dessa tre perspektiv löpte samman i hennes attack på borgarklassens nya städsubventioner; hon kallade för övrigt vid ett tillfälle sitt program ironiskt för ”Städsommar”. Hur man efter att ha hört det här programmet fortsatt kan tro på värdet av pigavdrag övergår mitt förstånd!

Argumentationen blev inte svagare av att den beledsagades av musik, vald med humor: Monica Zetterlund med ”O, vad en liten gumma kan gno”, ”Teskedsgummans städvisa” (”Diska och städa och sopa och gno”) och ”Pippi skurar golv”.

Att programmet hade ett tydligt arbetarklassperspektiv hindrade henne inte från att, helt berättigat, markera mot det mansperspektiv som envist har levt kvar också inom arbetarrörelsen. Hon illustrerade det senare bland annat genom det potpurri av kända arbetarsånger hon spelade i början av programmen: ”Internationalen”, ”Arbetets söner”, ”Första maj”, ”Vi bygger landet”, även den finska ”Punalippu” med Reijo Frank (jag har den själv på skiva). Jag hör till dem som älskar de här gamla sångerna. Men jag inser självfallet också, att de är genomsyrade av ett manligt perspektiv. Och jag tyckte det var fantastiskt kul, när Susanna Alakoski som kontrast till allt detta spelade ”Mamma byggde landet” med Karin Nielsen med flera.

Om den flerdubbla bördan människor av hennes sort – arbetarklass, kvinna och invandrare – har fått bära (och fortsatt får bära) har hon skrivit en prisad roman, ”Svinalängorna” (Bonniers, 2006), och också i sitt sommarprogram återvände hon till Fridhem (bokens Svinalängorna) i barndomens Ystad.

Hennes perspektiv är annars inte hjärtnupet, ömkande eller nostalgiskt. Sina finska föräldrars flytt till Sverige på 1950-talet betecknade hon inte som nödtvungen arbetskraftsinvandring – hon kallade glatt föräldrarna för ”äventyrsinvandrare”. Men sen spelade hon ändå ”Satumaa” med Reijo Taipale, en finsk tango. Finsk tango med dess märkliga blandning av svårmod och kärlek gör åtminstone mig svårt nostalgisk i sinnet, på gränsen till tårögd.

Musiken i Susanna Alakoskis sommarprogram var över huvud väl vald; mig tilltalade den starkt. Där fanns Bob Dylans ”Hurricane”, Leonard Cohens ”I’m Your Man”, Bertolt Brechts och Kurt Weills underbara ”Alabama Song”, Sofia Karlsson med Lars Forssells tolkning ”Jag står här på ett torg” av Boris Vians ”Le déserteur” och så ett par låtar av och med Stefan Sundström.

Den här, som för övrigt har ingått i en valdiktsamling, redigerad av Thorstein Bergman (”Människans röst”, P M Bäckströms förlag, 1994), har jag ett antal gånger spelat vid de program med politisk musik jag då och då gör i olika föreningar:

Nån har slagit upp ett hål

Text och musik: Stefan Sundström, 1994

Över stan så hänger stjärnorna, hotar med att falla ned
Ja, det far så mycket märkligt genom luften
På en nattbusskarusell runt, runt genom sovande kvarter
Vill Nefretite flyga buss men hon får aldrig upp den

Men dom som lyckas far till Bryssel nu, tar en grogg högt över stan
Skålar för att Gubben Grå han har fått sparken
Flygvärdinnor ler som änglar, men i styrhytten bor Fan
Så tillitsfullt dom störtar emot marken

Nån har slagit upp ett hål
Och utanför står änglarna på rad
Nån har slagit upp ett hål
Nu faller alla stjärnor över stan

Vi gömmer oss i källarhål med stjärnljus-stroboskop
I vårt eget lilla fega Cosmonova
Stjärnor på dekis och en måne som ett svart och hotfullt hål
Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Men varje gång jag blundar ser jag Nefretites buss
som ett rymdskepp utan tillstånd att få landa
Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts
Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna

Nån har slagit upp ett hål…

Nån börjar snurra himlen som ett jätte-stroboskop
Dom privatiserar Venus för mediabruset
Dunkelspel och Calle GoddagsPilt, ja dom har horoskop
Men det är båg för stjärnorna far snabbt som ljuset

Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film
Folk ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan
Medans vi dansar runt på marken i en loop och som dom vill
Medans Adolf slöjdar flitigt på sin gaskran

Nån har slagit upp ett hål…

(Låten finns på följande album med Stefan Sundström: ”VitaBergsPredikan”, 1994, ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, 1999 och ”Golden Hits”, 1998.)

Till Alakoskis styrka hörde slutligen också, att hon klarade att skildra de arbetarklass- och invandrartäta miljonprogramsområdena både med kärleksfull förståelse (de som flyttade in i miljonprogramhuset tyckte att de hade fått det fantastiskt: modernt och fint) och med kritik av deras baksidor (den bristfälliga miljön, ghettoiseringen, den sociala utslagningen – synd bara att hon endast hann nämna, inte spela också Ulf Dagebys och Nationalteaterns ”Barn av vår tid”).

Den som är intresserad av den politiska Susanna Alakoski, med tonvikt på hennes kvinnliga klassperspektiv, rekommenderar jag att läsa hennes bidrag i Ordfront-antologin ”Tala om klass” (2006), där för övrigt även till exempel Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Doris Dahlin och Lo Kauppi medverkar.