Än så är det långt till vår

I går packade vi, och i dag åkte vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Vi har inte bil – inte ens körkort – och åker för det mesta buss 811 till och från Öregrund. Vi har var sitt seniorkort för helår; det gäller för övrigt för resor i hela Uppsala län, till exempel för resor till och från Arlanda. Men två gånger per år beställer vi i stället en stor skåpbil från Öregrunds taxi och fraktar i ett svep allt vårt pick och pack till respektive från Öregrund: kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, krukväxter, barnbarnens leksaker med mera. Skåpbilen blir fullpackad ända upp till taket. Det är ett rationellt sätt att använda bil, och vi har råd med det, eftersom vi annars inte har kostnader för bil.

Vädret är grått, men ibland bryter solen fram. Här och var ser vi längs vägen lite snö på fälten. Uppland har ju egentligen inte haft någon snövinter i år, men den allra senaste tidens snöfall har satt lite spår, även om det mesta redan har smält bort. Hur som helst är det här ingenting mot det som till exempel har drabbat Västsverige.

I vår trädgård är det likadant: lite pudersnö på skuggiga ställen, ganska vattensjukt på stora gräsmattan. Vid husgaveln blommar snödroppar och vintergäck.

Jag går runt och tittar mig omkring, när vi har fått in allt bagaget. I vintras eldade Birgitta upp de sista resterna av stapeln med det nu halvruttna rivningsvirket vi hade i talldungen, och jag ser nu, hur fint det blir med en öppen markyta mot bergknallen bakom. Birgitta talar redan om att jämna ut marken och så gräs där. Det här kommer Viggo och Klara att gilla, när de kommer hit och hälsar på i sommar; de ska stanna en hel vecka hos morfar och mormor är det sagt.

Men under påsken kommer det knappast att bli något utearbete. Det gråkalla vädret, med risk för både regn och snö, kommer uppenbarligen att hålla i sig.

Vi använder dagen för att komma i ordning: plockar in kläder i garderober och skåp, sorterar in skivor och böcker; Birgitta går ut i trädgården och tar in stora knippen av körsbärskvistar. Mellan varven duschar hon våra hitmedflyttade krukväxter och ställer dem på plats i de blåa, spröjsade fönstren. Värmen från elementen tränger undan kylan. Trevnaden sprider sig i huset.

Tillsammans går vi till Konsum och handlar. Inte bara mat för dagen – det finns mycket som behöver fyllas på i kylen, när man inte har bott här på månader.

På Konsum länsar jag lådan under lökbehållaren men får inte ihop tillräckligt mycket för påskaftonens äggmålning på estniskt vis. Men då kommer vår konsumängel, Marina: från lagret hämtar hon tre jättepåsar med skal av gul lök – lökskalen har hon samlat åt oss, eftersom hon vet, att vi vill ha sådana till påsk. Förra året började hon själv förresten att måla ägg på estniskt vis – hennes mamma kommer också från Estland – efter att ha hört sig för om hur jag bär mig åt. Tack för hjälpen, snälla bussiga Marina!

Att åter handla på Konsum i Öregrund är över huvud taget som att komma hem igen. Vi både hälsar på och pratar lite med alla som jobbar där. De känns verkligen som gamla vänner.

Större delen av påsken kommer det här gamla paret att tillbringa i varandras sällskap, och det är verkligen inte det sämsta. Men vi får åtminstone ett besök: sonen Matti och hans Karin kommer hit och hälsar på under början av helgen.

Men redan i morgon bryts den annalkande helgfriden: Jag ska stiga upp tidigt och ta 811an in till Uppsala. Det är sammanträde i kulturnämnden.

Men på kvällen kommer jag tillbaka till Birgitta och friden här i Öregrund.

Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.

Melodikrysset nr 11 2008

Som Eldeman förutspådde, var dagens melodikryss svårt. Ändå tror jag att jag har lyckats lösa det korrekt.

I ett fall minns jag dock inte vad det var som ledde mig till svaret, Afrika. Jag var fullt upptagen av att anteckna uppgifter om det andra ledet i dubbelfrågan, vars svar var en kär gammal schlagerbekanting, Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina”. Och nu kommer jag för mitt liv inte i håg, vad det var för melodi som ledde mig till att den efterfrågade världsdelen var Afrika. (PS: När jag försöker komma i håg vad som spelades för att illustrera Afrika, anar jag någonstans i bakhuvudet. att det kan ha varit ”Triumfmarschen” ur Guiseppe Verdis ”Aida”, som ju skrevs till invigningen av Suezkanalen.)

Men det var egentligen inte den här frågan som jag tyckte var svår. Betydligt svårare hade jag, speciellt som jag inte ens uppfattade vem som sjöng, att identifiera Gyllene Tider-hiten ”Flickorna på TV 2″. Men det var den man, med lite god vilja, kunde ana bakom den nya versionen. (PS: Nu har jag googlat och fått fram att den spelade versionen gjordes av Deejay Timo, vars namn jag alltså inte uppfattade.)

En av dagens frågor, den om ”Good Song” ur ”This Is What I Am”, hade jag – det ska jag ärligt erkänna – inte klarat utan att googla. Den som sjöng var Salem Al-Fakir.

Googlande är för övrigt ibland en inte alldeles enkel konst. Jag ser, när jag kollar sitemetern till min blogg, ofta exempel på rent befängt konstruerade frågeställningar (till exempel sådana som förutsätter, att det sitter en googlegubbe någonstans och svarar på fullständiga frågor med frågetecken och allt) – att dessa googlare ändå har hamnat på min blogg brukar då bero på att där finns något enda nyckelord, som råkar stämma.

Jag skulle kunna tänka mig, att titeln på Per-Eric Moraeus’ och Py Bäckmans låt ”Koppången” i dag har lett till mycken googleförvirring. Många försökte säkert, efter att ha hört Eldeman uttala ordet, med sådant som Kokongen eller Kopongen, vad nu det senare är. Själv klarade jag dock den här frågan genom att jag identifierade sångerskan, Anne-Sofie von Otter.

Resten av frågorna hade åtminstone inte jag några mer våldsamma problem med.

Den inledande dragspelsversionen av en gammal storschlager handlade om ”Mjölnarens Irene”. Den skrevs av Leon Landgren och Åke Gerhard och spelades in av Thory Bernhards och sen en rad av den tidens andra artister.

I samma klass för oss som har lyssnat mycket på äldre schlagermusik var ”Jag tror, jag tror på sommaren”, skriven och framförd av Stig Olin.

Jag är också tillräckligt gammal för att många gånger ha hört Sten Frykbergs ”Bohus bataljon”, där det låter bom, bom, bom i refrängen.

Och en gammal radiot som jag känner förstås igen Zarah Leanders stora hit ”Vill ni se en stjärna”, även när den – som här – sjungs på finska av Olavi Virta, också han en stor stjärna.

Veckans melodifestivallåt (från 2007) var ”Samba sombero” med Anna Book.

Veckans Taube, ”Rosa på bal”, handlade om fröken Rosa. Den här frågan bör väl ha varit lätt att klara för de flesta krysslösarna.

Själv skulle jag skämmas – före detta nordisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna som jag är – om jag inte kände igen den norska nationasången ”Ja, vi elsker dette landet” och inte förstod, att invånarna i landets huvudstad benämns oslobor. Den skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och melodin är komponerad av hans kusin Rikard Nordraak.

Den efterlysta rollfiguren från en TV-serie från 1980-talet var rimligen Kurt Olsson, spelad av Lasse Brandeby.

En av de bästa låtarna i dagens melodikryss har jag sparat till sist: Eric Claptons fina ”Tears In Heaven”. Den är ett exempel på att låtar som slår inte måste ha ett meningslöst innehåll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dagar i kulturens tecken

Efter Aftonbladet-artikeln om Mikael Wiehes kollaps under turnén var jag förstås orolig över om konserten i Uppsala med honom och Åge Aleksandersen på tisdag kväll skulle bli av. Jag kollade under dagen flera gånger hemsidan till Uppsala konsert & kongress men hittade inget meddelande om att konserten skulle ha ställts in.

Birgitta och jag hade bestämt att vi skulle äta middag ute före konserten, på någon restaurang nära vårt konserthus, och följaktligen gick vi för säkerhets skull först in i Konserthuset och kollade läget: Jo, Mikael och Åge hade anlänt.

Alltså gick vi tvärs över Vaksalagatan till Konsertbaren, KB, för att äta middag. Där hade vi aldrig varit, men det såg trevligt ut, och menyn innehöll flera saker vi kunde tänka oss. Och middagen blev mycket riktigt god.

Det är intressant att se, att Konsert & kongress-komplexet på Vaksala torg har lett till att vi har fått allt fler utmärkta restauranger i området. Vi har fler kvar att pröva.

Jag har också hört att Katalin, som ligger mellan Konsert & kongress och Uppsala C, visserligen har förlorat konsertgäster till sin nya stora granne men i gengäld har fått fler restauranggäster.

Stora salen i Konserthuset, där konserten med Wiehe och Aleksandersen ägde rum, var inte riktigt fullsatt – hade Aftonbladets larmartikel om Wiehe skrämt bort sista minuten-publik? – men det är en stor sal, och det var ändå mycket folk där. Många vänstermänniskor förstås: Wiehes gliringar till alliansregeringen och annat sådant gick hörbart hem.

Musikaliskt blev det en fin konsert. Wiehe och Aleksandersen sjöng växelvis på svenska och norska, ibland i samma sång, sjöng också ibland med på det språk som inte är det egna modersmålet. Musiken – med växling mellan olika gitarrer – var rent akustisk. Kvällens artister var både samspelta och samsjungna.

Av Wiehe sjöngs sådant som ”Titanic”, ”En sång till modet” och ”Mitt hjärtas fågel”. Åge Aleksandersens låtar är tyvärr – jag ska återkomma till dem – inte lika kända här i Sverige, men jag vill nu åtminstone nämna hans ”Lys og varme”, som Björn Afzelius. vän till både Aleksandersen och Wiehe, gjorde känd här i Sverige under titeln ”Ljus och värme”.

Jag hade hoppats på att jag skulle få höra Dylan på norsk – Aleksandersen har gjort en fin sån skiva – men när det gäller Dylan-låtar, var enda numret Mikael Wiehes hårtslående tolkning till svenska av ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”. (Text se Kulturspegeln, Sångtexter.)

Bland extranumren fanns en sång av Rudolf Nielsen – läs mer under Kulturspegeln, Musik – och en av Dan Andersson, ”Omkring tiggarn från Luossa”. Mot bakgrund av vad Wiehe tidigare har tyckt och sagt om Dan Andersson, kände han sig uppfordrad att förklara sig: Jo, Sofia Karlsson och Åge Aleksandersen hade fått honom att ändra sig. Så nu sjöng och spelade han med.

Åge Aleksandersen har gjort en Dan Andersson-CD, som jag dess värre inte har hört. Det jag hörde nu övertygade mig omedelbart om att jag borde skaffa den.

Till salu vid konserten fanns däremot en CD, producerad inför den här turnén med Åge Aleksadersen och Mikael Wiehe, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk, 2008). Den finns inte i skivhandeln utan säljs bara under turnén, så jag köpte den förstås, signerad av båda artisterna.

Jag ska återkomma till den här skivan och därmed, mer detaljerat, till låtar som ingår i turnéprogrammet.

* * *

Tidigt upp onsdag morgon: jag ska på kulturfrukost på Reginateatern. Gråkallt och jävligt väder. Men inne på Regina vankas varmt kaffe och ostfralla. Och så en kavalkad över aktualiteter i kulturlivet här i Uppsala.

I programmet ingick elever vid Musikskolan, som spelade Vivaldi för oss: inte bara avsnitt ur ”Vintern” utan också – hugnesamt! – ur ”Våren”.

Mer kultur i skolan: vi fick också ett smakprov ur Uppsala Waldorfskolas, klass åttas, uppsättning av William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Värden, Paul Kessel, presenterade Reginateaterns spännande vårprogram – vi fick bland annat, som förberedelse för ett Povel Ramel-program, se Jacke Sjödin jonglera med purjolök – och Kent Wennman Tant Gröns kulturoas, Uppsalas nyaste kulturscen; glimtar (arkeologi, Astrid och Akademiska) gavs också av vad Upplandsmuseet har att bjuda.

Anna Starbrink och Tapio Hovebro berättade om planerna på att 2014 få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad – men de planerna är än så länge inte tillräckligt långt gångna för att jag kan redogöra för dem. Dessutom har vi konkurrens, till exempel av min gamle vän Tomas Wennström uppe i Umeå.

Den här tidiga timmen på Reginateatern, en vanlig onsdagsmorgon, avslutades med poesi av Omar Khayyam, på både persiska och svenska.

* * *

Och snart blir det barnkultur. Birgitta och jag ska tillbringa kvällen hos Viggo och Klara.

Viggo har deklarerat, att det är morfar som ska läsa godnattsaga för honom.

Men dess förinnan ska Birgitta steka prinskorv – ingen restaurangmat i kväll, inte!

Melodikrysset nr 10 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar var inte dagens melodikryss särskilt svårt. Jag hade smärre problem bara med två frågor.

Dels med ”Antikrundan”, detta för att jag inte brukar se programmet. Med de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop var det dock inte så svårt att komma fram till vad det var för TV-serie signaturmelodin hörde till.

Dels med de artister som sjöng ”Du som tog mitt hjärta”, en fras som jag uppfattade och googlade på. Det visade sig då att de som sjöng var Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer.

Resten var – för mig alltså – mycket lätt.

Dagens kryss innehöll några för Eldeman så typiska upprepningar.

”Idas sommarvisa”, som här skulle ge Ida, har vi väl aldrig hört förut?

Och ännu kortare sen var det väl vi sist hörde Pippis apa, Herr Nilsson, besjungas?

Siw Malmkvist körde Eldeman för säkerhets skull två gånger i dagens program och med samma frågeknep: Vi hörde ”Tunna skivor” i tysk version och ”Mamma är lik sin mamma” i engelsk.

En upprepning jag däremot inte har något som helst emot är de ständigt återkommande frågorna kring Evert Taubes visor – jag har alla hans inspelningar i två stora box-serier, vilket är ett uttryck för mycket hög uppskattning. I dag hörde vi ”Så skimrande var aldrig havet”.

Både Imperiet och Cornelis Vreeswijk är likaledes rikligt företrädda i min skivsamling, så det var inte särskilt svårt för mig att höra, att det var Imperiet som sjöng Cornelis’ ”Personliga Persson”.

En hörvärd modern estradör har vi i Rikard Wolff; jag har även honom på skiva. Här hörde vi ”Pojken på månen”.

På estraderna såg vi också Rolf Bengtsson. Dagens frågeillustration, ”Tivedshambo”, var ett exempel på att han var en vida bättre revyartist än sångare.

Slutligen dagens två melodifestivallåtar. De är båda exempel på att melodifestivalerna faktiskt kan innehålla bidrag, som fäster sig i melodiminnet – jag skrev nyligen om hur eländig den förra uttagningsomgången i årets tävling var i det avseendet.

Men Östen med resten och ”Hon kom med solsken” kom jag omedelbart i håg, fastän vi här fick lyssna till en parodi med stolsben från IKEA.

Och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” är också en sån där låt med äkta schlagertycke: lätt att komma i håg. Naturligtvis kom jag inte i håg, vilket år den tävlade, men hjälpbokstäverna pekade på noll, och eftersom siffran enligt Eldeman skulle dubbleras, måste det ha varit år 2000. Och så var det – jag har kontrollgooglat.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Söndag i årstafruns trakter

Sonen, Matti Dahl, fyllde 35 den 15 februari. Eftersom hans mor var i Indien då, sköt vi på firandet till i går, söndag. Med buss, tåg, T-bana och ytterligare en buss tog vi oss till Årsta i Stockholm, där han och hans sambo Karin Gustafsson bor.

Att vi valde att fira Matti hemma hos honom hade mest att göra med att han och Karin sen vi sist var där har renoverat delar av lägenheten. Sovrummet har nu till exempel blivit mycket ljust och fint.

Vi bjöds på kyckling och sallad, båda mycket goda. Men dess förinnan gratulerade vi Matti. Och vad skulle mamma och pappa ge sin gitarrspelande och komponerande son, om inte musik av olika slag? Birgitta gav honom indisk sitarmusik och en CD med Ravi Shankar, vidare Jimi Hendrix och The Who samt George Harrisons bok ”I Me Mine”. Av mig fick han deluxe edition-utgåvor av Cream och Eric Clapton samt Clapton-DVDn Crossroads Guitar Festival 2007. Dessutom – utanför musikramen – tre DVD med filmklassiker: Hitchcocks ”Ugglor i mossen” och ”I sista minuten” och så John Fords västernklassiker ”Sheriffen”.

Vi hann, medan vi pratade efter maten, lyssna både på indisk musik och på Cream, dessutom också på Jan Johanssons klassiska ”Jazz på svenska”. Den sist nämnda skivan hade hamnat i Mattis samling som ett arv efter min döde bror Matti Kokk, som inom familjen kallades Stor-Matti för att kunna särskiljas från vår son med samma förnamn, följaktligen kallad Lill-Matti.

Bland dussintalet gitarrer i vår sons ägo finns nu även en gitarr, som tillhörde hans farbror Stor-Matti. Lill-Matti ärvde också Stor-Mattis mandolin. (Och han har tidigare ärvt sin mormors, Anna Brita Dahls, piano.) Det känns, mitt i sorgen efter brorsan, ändå trösterikt att veta, att hans instrument och skivor har gått i arv till någon som förstår sig på att både vårda dem och nyttja dem.

Under eftermiddagen hann vi också med en promenad. Bredvid huset där han bor kunde Matti visa oss krokus som höll på att slå ut. Andra dagen i mars!

Sen gick promenaden mot Årsta gård. Osäkra uppgifter säger att gården på 1200-talet ägdes av Birger Jarl. Men Årsta gård är främst förknippad med ”Årtstafrun”, det vill säga Märta Helena Renstierna, som 1775 gifte sig med gårdens dåvarande ägare, Henrik von Schnell, och sen bodde kvar där till sin död 1841. Berömd är hennes dagbok om livet på gården. I familjens umgängeskrets ingick bland andra Carl Michael Bellman.

Numera har landstinget vårdhem på Årsta gård.

Årsta har annars också en modern historia att slå vakt om. Årsta fick tidigt, 1943-1953, ett levande och fint förortscentrum, skapat av arkitektbröderna Erik och Tore Alsén. Åk gärna och strosa runt i Årsta – titta till exempel på det rent märkvärdigt vackra Folkets hus som finns där.

Är det här det bästa Sverige kan åstadkomma av schlager?

Såg, under stigande förvåning, gårdagskvällens uttagningsomgång inför Melodifestivalen. Kan, morgonen efter, inte erinra mig någon enda av de tävlande melodierna.

Jag trodde att det karaktäristiska för en schlager är att den lätt fäster sig i musikminnet.

Om jag röstade? Det skulle jag ha gjort, om det hade funnits minuspoäng.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

En mödosam väg tillbaka

Jag har tidigare berättat om mitt långvariga ischiaselände. Tar man med pacemakeroperationen och den efterföljande lunginflammationen (med påföljande konvalescens), var hela andra halvåret 2007 ett utdraget elände. I månader tvingades jag till fysisk passivitet.

Efter nyår har åtminstone gångförmågan kommit tillbaka. Ischiasen yttrar sig fortfarande som en lätt domning i fötterna, men jag kan äntligen gå igen!

Men med orken är det si och så efter all denna fysiska passivitet.

En orimligt stor del av våra banala vardagssysslor har under den här perioden legat på Birgitta, så nu tyckte jag, att jag äntligen borde kompensera lite – lovade alltså städa lägenheten i söndags.

Det är ett större jobb än det kanske låter. Vi bor i två sammanslagna lägenheter: sju rum, ett kök och ett pentry, en hall/korridor samt en minivariant av samma sort och så två badrum och en separat toalett. Så ut med alla mattor på balkongerna, plocka undan och dammtorka, dammsug och torka golven; jag är en sån där gammaldags typ som knäskurar alltihop.

Birgitta kunde under tiden gå till Fyrishov och simma.

Det här städjobbet har jag ju gjort i årtionden, ibland ensam, oftast ihop med Birgitta, men jag ska villigt erkänna, att det var mödosamt att komma i gång den här gången. Det handlade inte om psykiskt motstånd; städa måste man, om bostaden ska vara uthärdlig att vistas i. Men om orken. Jag upptäckte ganska snart, att kroppen inte orkade med så mycket, innan jag började känna mig trött.

I förmiddags, när jag gick till Konsum och handlade – det är min tur att laga mat i dag – bar jag med mig en back med tomflaskor – och kände åter igen, att flåset inte var vad det borde vara.

Så jag beslöt mig på gående fot att återuppta de promenader jag har ålagts av min diabetesdoktor men som jag av kända skäl nu har försummat i månader.

Så på eftermiddagen gick vi ut på långpromenad; Birgitta följde också med. Vi gick genom villakvarteren på andra sidan Svartbäcksgatan, såg snödroppar och vintergäck blomma i trädgårdarna och andades in vårluften.

Så småningom kom vi – avsiktligt från min sida – till Timmermansgatan, där min bror Matti, som dog i höstas, bodde. Kollade hans uteplats, varifrån vår dotter Kerstin och andra arvtagare har burit i väg rosor och andra perenner för en ny hemvist i deras trädgårdar. Det skulle Matti har gillat! Såg också att nya människor har flyttat in i den där lägenheten, dit jag väl aldrig mer kommer.

Det blev en rejäl promenad. Mot slutet kände jag åter, hur usel min kondis har blivit.

Men jag är en seg jävel. Nu när jag äntligen kan gå någorlunda normalt, tänker jag gå dagliga promenader, så att andhämtningen blir mer regelbunden igen.

Och till påsk flyttar vi ut till huset i Öregrund. Där, i trädgården, finns det en massa sysslor att utföra, som kommer att bidra till att jag får orken tillbaka.

Melodikrysset nr 8 2008

Det började urenkelt i dag, med Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”, som ju börjar ”Mors lilla Olle i skogen gick”.

Och det blev faktiskt inte mycket svårare sen heller.

Frågan som rörde en annan barnvisa, ”Här kommer Pippi Långstrump”, var lika lätt den: Runt Pippi springer apan, det vill säga Herr Nilsson.

Den enda fråga jag egentligen behövde googla på var, som vanligt, en med anknytning till Melodifestivalen, närmare bestämt Melodifestivalen 2001: Barbados med Magnus Carlsson sjöng en engelsk version, ”Power of Love”, av sin ”Allt som jag ser”.

I år har jag redan missat de två första delavsnitten av uttagningen, så inte lär det bli bättre med mina kunskaper om melodifesivallåtar i fortsättningen heller – men jag ska i alla fall försöka se kvällens avsnitt.

De utländska popmusikgrupperna klarade jag däremot. Vi hörde The Doors i ”Love Street”. Och med Depeche Mode – här med ”Precious” – är jag bekant allt sedan jag hade barn boende hemma.

Enrique Iglesias är väl för all del ingen artist, som jag själv brukar höra på heller, men visst känner jag till honom.

Inte heller var det särskilt svårt att, trots framförandet på finska, känna igen ”American Pie” och komma fram till att det sökta landet var USA.

Och skulle en man, som bor i Uppsala, inte veta, att Evert Taubes ”Stockholmsmelodi” börjar: ”Se hur hela Uppland står i lågor”?

Från Svensktoppen kände jag igen en annan ”Evert”; den hängde med i 22 veckor 1997-1998. Den framfördes av en grupp med dansbandsparodinamnet Matz Stefanz med Lailaz i vilken Stefan Ljungqvist ingick.

Från Svensktoppen tar vi oss över till operett- och musikalvärlden.

I dag hörde vi först musik av Johann Strauss den yngre ur ”Die Fledermaus”, 1874, på svenska Läderlappen. Jag ska gärna erkänna, att jag i yngre dar var mer bekant med serien ”Läderlappen”, men jag har senare bekantat mig med operetten också.

Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” har jag sett på film, inte på scen med Tommy Körberg och Carola. Och naturligtvis vet jag, att där förekommer en familj vid namn von Trapp.

Allra sist två pärlor i dagens program.

Vi hörde Carl David af Wirséns och W Åhléns sommarpsalm, den som börjar ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Jag hörde den nyligen på Gerd Thunells begravning och citerade i samband därmed delar av texten här på bloggen. I dag hörde vi den med vokalgruppen The Real Group, som finns i vår skivsamling. Ett sidospår: i The Real Group sjunger Peder Karlsson, tenor. Hans pappa, förre (s)-ministern Jan O Karlsson, känner jag väl. Liksom jag kände hans nu döda mamma, Eva, som jobbade på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

Av Ulf Lundell har vi allt som han har gjort på skiva; jag har till och med recenserat honom. Hans ”Och går en stund på jorden” har jag alltid hållit för att vara helt underbar:

Och går en stund på jorden

Text och musik: Ulf Lundell, 1976

Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Jag sa: Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Och sen dricker vi en flaska vin
Som säkert smakar terpentin
Men vad gör det oss
Vi åker ner igen
Och går en stund på jorden
Och går en stund på jorden

Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Swing it Boys!

Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Jag sa: Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Här har vi penslar och färg
Det räcker till
Och vi målar liksom som vi vill.
För livet är lek och spel
Och vi leker våra spel
Och går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Den kom på ”Törst”, 1976.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.