Pensionärsliv

Också i vårt hem pågår julförberedelser. Själv håller jag just nu på att arbeta mig igenom vår enorma boksamling, ett bibliotek som sträcker sig igenom sju rum. Det tar sin tid, särskilt som jag ständigt avbryter för att göra helt andra saker.

Man kunde ju tro att pensionärslivet är lugna gatan, och det skulle säkert kunna vara betydlgit lugnare än det är, om jag inte själv valde att göra sådant som jag inte måste. Samtidigt bidrar det väl att hålla en vid liv lite till att man betyder någonting också för andra än sig själv. Ett slags, om än perifer, bekräftelse på att man ännu inte är helt bortglömd innebär då även att jag åter förekommer som lösning i ett korsord, Årtalskrysset, i veckans nummer av Aftonbladet-bilagan Kryss & Quiz: ”ÄR EN(N) KOKK” ska där ge ”EST”.

I måndags, den 15 december, var jag hur som helst ute i hetluften igen. Jag åkte till Stockholm och ABF-huset och deltog där i samtalet ”Vinna valet eller sätta dagordningen?”, ett releaseseminarium för Stocialdemokratiska studentförbundets nya debattbok ”Från smedja till sambandscentral. Var finns plats för idédebatt?”. Eftersom min gamle vän journalisten Anders Thunberg redan har levererat ett utförligt referat av debatten här på bloggen, avstår jag själv från att försöka sammanfatta den, konstaterar bara att mitt podieperspektiv och Anders åhörarperspektiv åtminstone delvis skiljer sig åt. Här vill jag bara tillägga att jag för egen del också drev ståndpunkten, att Studentförbundet bör försöka få till stånd en ny jämlikhetsutredning à la Alva Myrdals vid decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, detta fär att jämlikhetssträvan är det mest särskiljande för just socialdemokratin, om paritet vill profilera sig mot borgerligheten. Ett begrepp som ”rättvisa” kan också Fredrik Reinfeldt och hans nya arbetarparti annektera och tolka på sitt sätt, men knappast ”jämlikhet”.

Annars låg en del av glädjen med att få delta i den här debatten till viss del också på det rent privata planet. I panelen fanns Anne-Marie Lindgren, som jag i många herrans år kamperade ihop med i den socialdemokratiska programkommissionen, och Olle Sahlström, som jag tidigt på morgnarna brukade stöta ihop med på Adolf Fredriks kyrkogård, när jag var på väg till mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, han på väg till sitt på LO. Men självfallet fanns det som inledare i panelen också personer från Studentförbundets yngre årgångar: Magnus Wennerhag, som jag hann rekrytera till programkommissionens sekretariet och som här fungerade som moderator, ordföranden Kajsa Borgnäs, som har inneburit ett lyft för Studentförbundet, och så Katine Kielos, väl känd från Dagens Arena och tidigare från bloggosfären, snart ledarskribent på Aftonbladet. Katrine kom fram och hälsade hjärtligt; vi konstaterade att vi dittills aldrig hade talat med varann, även om vi har läst varann och också skymtat varann på avstånd.

Nästa dag var det dags att ta tåget till Stockholm igen: 68an, min gamla arbetsplats, bjöd som vanligt de veteraner som har stannat på partistyrelsen ända fram till pensioneringen på jullunch. Jag promenerade långsamt min gamla väg till jobbet, sneddade över Norra Bantorget och den redan nämnda Adolf Fredriks kyrkogård.

Ingen tror väl att det är en gratis jullunch som lockar oss som går på den här tillställningen. De som jag mötte där, ingen nämnd och ingen glömd, har alla varit mina arbetskamrater under många år, så det blev förstås en del minnen berättade – i de här åldrarna förs det också ett och annat samtal om krämpor.

Inbjuden gästtalare var Jan Eliasson, som förstås hade ett utrikespolitiskt perspektiv i sitt anförande. Själv begagnade jag inte tillfället till att ställa impertinenta frågor om partiets kurs i dessa frågor – jag ville inte störa julefriden, och för övrigt lär jag i andra sammanhang – både jag och Birgitta känner Jan – få möjlighet att ventilera såna frågor med honom, om jag får lust.

Efter jullunchen var jag runt ett varv på Mega Skivakademien för att köpa skivor och DVD, gissa för vad!

Sen hade jag knappt hunnit hem igen förrän det blev dags att ge sig i väg för en ny måltid: Birgitta och jag var hembjudna på middag hos Bengt Kettner och Inger Grandell – för dem som inte är bekanta med mina familjeförhålladnen kan jag berätta, att Birgitta i unga år var gift med Bengt och att de tillsammans har dottern Anna, som efter deras skilsmässa i huvudsak växte upp i vårt hem men hade mycket nära hem till Bengt som bodde och fortfarande bor ett stenkast från vårt hus.

Ditbjudna var också Käthe och Hans Elmgren, kamrater till Birgitta och Bengt och Inger från Nykterhetsvännernas studenthem Arken på Sturegatan i Uppsala; även jag lärde förresten känn Käthe och Hans redan på den tiden. Av det här gänget är bara Bengt fortfarande helnykterist, men det kan ju vara intressant att notera, att så småningom Anna för en tid återvände till sitt ”födelsehus”, Arken, och att senare min och Birgittas dotter Kerstin kom att bo där – Kerstin jobbar förresten i dag på IOGTs/NTOs rikskansli i Stockholm.

I eftermiddag ska Birgitta hämta Kerstins och Bos – de träffades på Arken, men han arbetar numera på Systembolaget – barn Viggo och Klara i skolan respektive på dagis. Barnbarnen får då äta och sova över hos oss, vilket väl betyder att det inte blir så mycket bokhyllestädning i kväll inne i det rum där de ska bo – det rummet står närmast på tur: det är dit en slatt skönlitteratur från vardagsrummet kommer att skjutas vidare.

Men dess förinnan ska jag ta en sväng upp på Akademiska. Jag har fått tid i eftermiddag för den årliga pacemakerkontrollen.

Så snart vet jag om det blir ett liv även efter jul.

Melodikrysset nr 50 2008

Som vanligt så här års hade Anders Eldeman knåpat ihop ett melodikryss med idel julmelodier.

Det mesta var gamla kändisar, men en och annan inte lika etablerad julsång – som ”Last Christmas (I Gave You My Heart)” med George Michael och Wham – hade Eldeman ändå lyckats peta in.

Och så fanns där förstås exempel på de där julskivorna som kända artister sjunger in på löpande band.

Ett exempel är duetten ”Juletid” med Christer Sjögren och Carola.

Ett annat är Charlotte Perrellis insjungning av ”Ave Maria” på nya CDn ”Rimfrostjul”.

”Ave Maria” finns ju i många insjungningar genom åren. Ett helsvenskt exempel på något liknande fast i en helt annan genre är ”Hej, mitt vinterland” av Britt Lindeborg. Bland de många som har sjungit in den genom åren finns Agnetha Fältskog och dottern Linda Ulvaeus.

Slitstark är också ”Jag drömmer om en jul hemma”, som väl Bertil Boo var först med att sjunga in på svenska (1950). Men originalet, ”White Christmas”, är tio år äldre – det skrevs 1940 av Irving Berlin. Och Bing Crosbys skivversion från 1942 minns vi alla.

Vi fortsätter på den amerikanska linjen.

Välkänd även bland svenska lyssnare är Ella Fitzgeralds insjungning av ”Sleigh Ride”. Fast här finns det också en brygga till Old Sweden: Leroy Anderson, som skrev låten, var svenskättling.

Inte riktigt lika känd här är, gissar jag, ”The Christmas Song” / ”Merry Christmas To You”, skriven av Mel Tormé. Men många kände säkert igen sångarens röst – den som sjöng var Nat King Cole.

Mest känd i dag av alla låtar med amerikansk anknytning är nog ”Bella Notte”. Den förekommer i Lady och Lufsen-avsnittet i Disney-potpurriet på julafton, ett program jag själv ogärna missar. I år ska jag se det hemma hos sonen Matti och hans Karin på Söder i Stockholm.

Vi som var barn långt före disneyprogrammens debut i julaftons-TV (ja, långt före TV-epoken över huvud taget) lärde oss sjunga julsånger under vår tidiga skoltid, i mitt fall i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall.

Så trots det annorlunda tempot i dagens ljudillustration känner jag förstås igen ”Nu är det jul här i vårt hus”. (”Nu ha vi ljus här i vårt hus” hette det egentligen i sången, påpekar en mer minnesgod – än jag – läsare.)

Likaså sjöng jag och mina klasskamrater på den tiden ”Nu tändas tusen juleljus”. Den skrevs redan 1898 av Emmy Köhler, fast det har jag lärt mig långt senare.

Och vi sjöng förstås de kända advents- och julpsalmerna, var till och med tvungna att lära oss dem utantill: ”Hosianna, Davids son” (som i slutet av 1700-talet skrevs av Abbé Vogler) och förstås ”Stilla natt” (ursprungligen en tysk julsång från 1818 med text av Joseph Mohr och musik av Franz Gruber).

De här gamla psalmerna går rakt in i hjärtat också hos en man som redan i de tidiga tonåren lämnade den kristna tron bakom sig.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Uppsala blir inte europeisk kulturhuvudstad 2014

Uppsala har fallit ur tävlingen om att bli europeisk kulturhuvudstad – stadens ansökan var uppenbarligen inte tillräckligt trovärdig. För egen del kan jag inte säga, att jag blev störtöverraskad. Jag försökte i början av processen lägga synpunkter, men allt efter som processen fortskred, har jag legat lågt – jag vill ju inte min hemstad illa i dess strävan att få erkännande.

För här i Uppsala finns faktiskt ett kulturliv värt erkännande. Bara för att ta ett par exempel: Här finns ett rikt och varierat körliv: OD, Allmänna sången och många, många andra körer värda att lyssna på. Och här finns numera ett konserthus, Musikens hus, med ett fantastiskt musikutbud, dessutom ett smycke i stadsbilden.

Men just Musikens hus är samtidigt ett exempel på ambivalensen, ja motviljan mot kulturlivet hos alltför många uppsalapolitiker. Det tog årtionden att få projektet realiserat, och när beslutet äntligen togs, röstade tre av fyra borgerliga partier emot. När inkörningsproblem med kongressdelen av Uppsala Konsert & Kongress har gjort, att konserhusbolaget inte har fått intäkter riktigt i paritet med budget, har några av projektets gamla fiender genast börjat tala om privatisering av Musikens hus. I samma anda är Lars O Ericssons (c) kommentar till ansökan om att få bli kulturhuvudstad: den sägs (Uppsalatideningen den 12 december 2008) i tider av lågkonjunktur vara helt felaktig – kultursatsningar har man alltså råd med bara i högkonjunktur?

Det utdragna bråket om Musikens hus har säkert också bidragit till att göra många uppsalapolitiker överdrivet försiktiga, när det gäller större nysatsningar på kulturområdet. Socialdemokraterna hade i början av 1970-talet tre större kulturpolitiska projekt i sitt valprogram, av vilka det nya huvudbiblioteket relativt snart realiserades. Sen dröjde det alltså flera årtionden, innan det andra, Musikens hus, kom till. Det tredje, ett Konstens hus, ser inte ut att bli verklighet nu heller. Alla är överens om att man borde flytta konstmuseet från det icke ändamålsenliga och svårnåbara Uppsala slott, men vad man diskuterar som alternativ är en konsthall i någon befintlig byggnad. Gör som Kalmar, bygg nytt och djärvt och centralt, tycker jag.

Den här linjen – försiktighet i stället för djärvhet – blev också utgångspunkten, när Uppsala formulerade sin ansökan om att få bli europeisk kulturhuvudstad. Ansökan är mångordig och ofokuserad, ett peptalk för Uppsala utan tillräcklig kulturpolitisk substans.

I kommentarerna från uppsalapolitikerna till resultatet i nomineringsprocessen har det sagts att arbetet med att formulera ansökan kom i gång alldeles för sent, och det är förvisso sant. Men jag tror att Uppsala också har förlorat genom sin brist på djärvhet.

Nu får vi hoppas att kulturen ändå får behålla de 120 miljoner kronor som Uppsala kommun har anslagit för kulturhuvudstadsprojektet. För i detta ingår en del lovvärda satsningar, till exempel det man har planerat att göra i det invandrartäta Gottsunda.

Den som lever får se. Men fredagsförmiddagens möte i kulturnämnden inger farhågor. Kulturnämnden har fått sina anslag minskade med 1,5 procent. För att klara den här nedskärningen röstade den sittande borgerliga majoriteten igenom bland annat stängning av biblioteket i Rasbo, minskade öppettider för biblioteket i Gränby, höjd avgift till konstmuseet, minskade anslag till det fria kulturlivet, minskning av det redan tidigare frysta anslaget till studieförbunden och minskad uppdragsersättning till Uppsala konsert & kongress. Oppositionen – (s), (v) och (mp) – vars högre anslag till kulturlivet tidigare har röstats ner i fullmäktige – deltog inte i de här nedskärningarna utan markerade sin kulturvänliga hållning i ett särskilt yttrande.

Med detta vill jag inte hävda att de borgerliga ledamöterna i kulturnämnden för egen del skulle vara kulturfientliga – till de här besluten har de tvingats av sina partivänner i kommunledningen, där det förvisso finns en del kulturfientliga element. Liv Hahne (m) är det främsta exemplet.

I många frågor har vi som sitter i kulturnämnden intressant nog en samsyn över blockgränserna. När det gäller omstöpningen av Storvreta och planerna på ett nytt, monstruöst köpcentrum i Fullerö – kulturnämnden, som handlägger kulturmiljöfrågor, har detta som ett stadsplaneärende – stretar kulturnämnden enigt emot. Efteråt säger jag till en av de moderata ledamöterna, att vårt gemensamma intresse för kultur i frågor av den här typen leder oss alla, tvärs över partigränserna, till ett gemensamt ställningstagande i kulturkonservativ anda.

Efteråt är i det här fallet vid kulturnämndens jullunch på Walmstedtska gården.

Den årliga jullunchen där har ett särskilt syfte: Vid jullunchen delar kulturnämnden ut årets hedersstipendium.

Hedersstipendiat 2008 är, för första gången i stipendiets historia, en näringslivsrepresentant, Ola Carlsson. Att han, som alltså hör hemma i näringslivet i stället för kulturlivet och tidigare har varit folkpartipolitiker (bland annat under många år ordförande i Upsala stadsteaters styrelse), får priset beror på att han har varit och är en ivrig och uthållig förkämpe för kulturen. Han har spelat en stor roll för tillkomsten av vårt Musikens hus – Folkpartiet var det enda borgerliga parti som var för bygget – och Birgitta och jag möter honom där på praktiskt taget varje konsert vi bevistar.

I slutet av jullunchen avtackar kulturnämndens ordförande, förre kulturministern Jan-Erik Wikström (fp), också vår vid årsskiftet avgående kulturchef, hans partivän Anna Starbrink, som nu ska börja jobba hos ett par folkpartistiska borgarråd i Stockholm där hon bor. Anna har, med den äran, jobbat för den vänstermajoritet som fanns i Uppsala under den förra mandatperioden, så jag tror inte att det främst är de folkpartistiska borgarråden som lockar; dessutom har hon ju nu Jan-Erik Wikström som nämndordförande här i Uppsala. Nej, hon är småbarnsmamma, och det är de dagliga resorna till och från Uppsala som känns besvärliga.

Så även om jag innerligt önskar att mina partivänner i nästa val tar över i Stockholm, så önskar jag Anna rent personligt lycka till hemma i Stockholm. Två små barn kräver sitt.

Drottningens juvelsmycke på Dramaten

Birgitta och jag startade tisdagskvällen med att gå på nobelmottagningen på Nordiska museet: åt snittar i stället för att äta middag och vimlade bland de övriga gästerna, förde samtal med bland andra Christina Mattsson, Lars Anell och den till våren avgående norske ambassadören Odd Fosseidbråten.

Dock gav vi oss i väg från mottagningen ovanligt tidigt: Vi skulle se ”Drottningens juvelsmycke” på Dramaten.

”Drottningens juvelsmycke” utkom 1834 som fjärde del i Carl Jonas Love Almqvists (1793-1866) bokserie ”Törnrosens bok”. Den hade undertiteln ”Azouras Lazuli Tintomara” och genrebeteckningen ”Romaunt i tolv böcker”, men egentligen är den svår att karaktärisera i genretermer. Visst finns där en episk berättelse à la roman – partiellt är den också en brevroman – men dess uppdelning i scener med teaterdialog för samtidigt tankarna till teater. Till detta kommer att ”Drottningens juvelsmycke” har en särskilt berättare, Richard Furumo.

”Drottningens juvelsmycke” är en berättelse som kretsar kring händelser före, under och efter mordet på Gustav III. När jag under gymnasietiden läste den och flera andra verk av Almqvist, fascinerades jag dock främst av det gåtfulla hos Tintomara-gestalten, som står i centrum för handlingen i boken. Jag skrev av och lärde mig utantill Tintomaras sång i månskenet vid vägskälet Lindamot i Kolmården:

Mig finner ingen,
ingen jag finner,
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Alla på mig se,
jag ser på alla.
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag bättre än spela och sjunga:
tack och farväl min högsköna lind!
Tack och farväl min
skog, mina skyar!
Tall, gran och hassel nicka mot vind -
Fåglar farväl! far
väl mina lodjur!
Tall, gran och hassel, en, bok och lind
niga mot vind
buga för vind -
Ett vet jag värre än – – –

(Den här sången förekommer, med olika variationer, på flera ställen i boken.)

På den tiden uppfattade jag, en kille i tonåren, nog Tintomara mest som en lockande men ogripbar kvinnlig gestalt, detta trots att hennes väsen, bland annat könstillhörighet, diskuterades i den litteraturhistoria vi använde; queerteori i modern mening fanns dock ännu inte på dagordningen. Men den mer allmänna formuleringen ”mig finner ingen / ingen jag finner” tilltalade förstås också ett manligt tonårshjärta.

Senare, när jag hade läst mer litteraturanalyser ock även vidgat mitt perspektiv på genus, har jag bättre sett det som är helt uppenbart: Tintomara är en androgyn gestalt, en mycket djärv litterär skapelse på den tiden då Almqvist skrev ”Drottningens juvelsmycke”.

Tintomaras dubbla väsen gör att hon attraherar både män och kvinnor, så väl systrarna Adolfine och Amanda som deras kvaljerer Ferdinand och Clas Henrik.

Konspirationen mot och mordet på Gustav III spelar en roll som motor i handlingen: De båda kavaljererna/officerarna är inblandade och tvingas tillsammans med sina fästmör att fly Stockholm för Tiveden. Dit kommer också Tintomara, som inte alls har deltagit i mordplaneringen men som har spelat en roll genom att locka kungen att stanna kvar på maskeradbalen, också, sig själv ovetande, genom stölden av drottningens juvelsmycke: hon tror sig lämna tillbaka smycket, men detta används för att finansiera komplotten.

Tintomara förs tillbaka till Stockholm av Reuterhom, som – för att nå egna politiska fördelar – vill få henne att ställa upp som älskarinna åt hertig Karl och därför låter döma henne till arkebusering för inblandning i kungamordet. Arkebuseringen i Solna skog är tänkt som en skenavrättning för att bringa henne till lydnad, men till exekutionsplutonen med lösa skott i gevären har anslutit sig även Clas Henrik, som genom att använda ett skarpt skott hämnas på Tintomara för att hon har avvisat honom.

Det här plus att Carl Henrik redan har dödat Ferdinand och att systrarna Amanda och Adolfine har blivit vansinniga utgör dramatiska inslag i handlingen, men den idémässiga och känslomässiga sprängkraften i ”Drottningens juvelsmycke” finns ändå i Tintomaras karaktär av androgyn, det som utlöser alla de våldsamma handlingarna. Tintomara, så lockande för bokens två unga par, män så väl som kvinnor, och för hertig Karl, är oförmögen att känna något tillbaka, avvisar dem följaktligen alla. Hennes motvilja är så stark, att hon, ställd inför hertig Karls inviter och Reuterholms hot, väljer exekutionsplutonen – och så stark att en av hennes tillbedjare blir hennes exekutör.

Trots inslagen av scener med regelrätta repliker à la drama skulle det dröja till dess att ”Drottningens juvelsmycke” sattes upp på Dramaten.

Uruppförandet, i regi av Bengt Lagerkvist, skedde för övrigt inte där utan på en källarteater i Gamla stan 1953.

På Dramaten sattes ”Drottningens juvelsmycke” upp 1957 i bearbetning och med regi av Alf Sjöberg.

När Dramaten i maj 2008 på nytt satte upp ”Drottningens juvelsmycke”, var det i regi av Staffan Roos och med Ulla Åberg som dramaturg, men det rör sig om en bearbetning av den uppsättning Alf Sjöberg gjorde 1957; inledningsvis innehåller den aktuella föreställningen till och med en blinkning tillbaka till då: Vi får höra Anita Björks röst; det var hon som 1957 spelade Tintomara.

Den här gången spelas Tintomara av Elin Klinga, som med sin slanka kropp, ömsom i kvinno-, ömsom i mansdräkt och med kortklippt pojkflickhår plus, viktigast, stark dramatisk inlevelse kreerar den här rollen så att den känns allt igenom äkta.

Den dominerande scengestalten är annars Johan Rabaeus’ Richard Furumo. Han binder samman scenerna, förklarar och strör ut frågetecken, för handlingen framåt – vore det inte för att han ibland också glider in i handlingen (bland annat genom att spela andra roller), kunde man frestas att jämföra med Brechts sätt att upprätthålla en viss distans till det som sker på scenen.

Bärande roller görs vidare av Amanda Lundqvist som Adolfine, Thérèse Brunnander som Amanda, Pontus Gustafsson som Clas Henrik, Peter Engman som Ferdinand, Rolf Skoglund som Reuterholm, Johan Holmberg som Anckarström, Gunnel Lindblom som Tintomaras mor Clara och Gunnel Fred som Friherrinan M. Jag vill också gärna nämna Methinee Wongtrakoons akrobat.

Vridscenen används maximalt för att uppnå omväxling, och Gunnar Ekmans scenografi och videoinslag samt Björn Olssons koreografi bidrar till att ge variation. Charles Korolys kostymer bidrar, framför allt i andra akten, till att påminna oss om att upplevt kön och könsroller är fenomen som verkligen inte har minskat i betydelse sen Gustav IIIs dagar.

Men det kan inte hjälpas: trots detta och trots att skådepelarna gör mycket bra ifrån sig, känns en föreställning med lite drygt fyra timmar i speltid i mastigaste laget. Den här föreställningen har ett intressant tema och innehåller glimrande inslag, men mer puls och tempo hade inte skadat.

Ståuppkomik, en smedstämma och ljuvlig körmusik på ODs Caprice

Årets upplaga av ODs Caprice leddes för första gången av körens nya dirigent, Cecilia Rydinger Alin. Hon dirigerade med stor bravur, och vi tackade henne förstås hjärtligt, när vi sågs vid det efterföljande Stor-OD på Uppsala slott. Att döma av de stormande applåder hon fick under konserten i Universitetets aula tyckte också den övriga publiken som vi.

Capricerna skiljer sig från ODs vanliga körkonserter genom att de innehåller överraskningsmoment med hemliga gästartister, dessutom mycket spex och skoj. Därmed inte sagt att de manskörsnummer de innehåller skulle vara mindre viktiga. I årets Caprice förekom till exempel mycket hörvärda verk av estländaren Veljo Tormis och ungraren Béla Bartók; i Tormis’ körverk ackompanjerades för övrigt kören av Cecilias man, Folke Alin, på trolltrumma. Det här verket introducerades som en politisk protest mot ockupationsmakten, skriven av Tormis under sovjeteran.

Vid den här Capricen hade uppsalakören som en av huvudgästerna en lundensare, ståuppkomikern David Batra. Batra spelade förstås på att vara just lundensare men också i hög grad på sin indiska bakgrund. Både hans verbala solonummer och hans samspel med kören var roliga att ta del av – dock kunde han inte mäta sig med Henrik Dorsin, allra minst när det gäller sånglig förmåga, vid 2006 års Caprice.

Kvällens riktiga överraskning var utan tvekan Roger Pontare, med en kraftfull röst som anstår en före detta smed. I sitt allra första nummer, ett stycke fyrtiotalsbuskis, var han så utspökad att nog få i publiken kände igen honom, men när han senare framträdde i det slags fantasifulla dress som är så karaktäristisk för honom, gjorde säkert fler det – även i den här publiken – redan innan han presenterades med namn.

Jag har en stark känsla av att Roger Pontare imponerade stort på den här publiken, vars majoritet nog inte är så inriktad på program av typen Melodifestivalen. Pontare visade också upp en bred sånglig förmåga, allt ifrån jazzsång till Trio X’ fina uppbackning till samspel med OD. I konsertens final gjorde han dessutom en mycket kraftfull version av melodifestivalvinnaren från 2000, ”När vindarna viskar mitt namn”. Dess urfolksinriktade, av somliga som nationalistisk betraktade text balanserades av att ODisterna deltog inte bara sångligt utan också iförda dräkter som torde täcka de flesta nationaliteter som finns representerade i dagens Sverige.

Det här numret och flera andra i årets Caprice är påminnelser om att möten mellan olika musikgenrer kan ge en helhetsupplevelse med plusvärden.

Efter Capricen bussades en del av oss – utöver ODisterna med damer också särskilt inbjudna gäster, bland dem min hustru som är så kallad moster i OD – upp till Uppsala slott för Stor-OD. (Jag vill för att undvika missförstånd berätta, att vi – ganska dyrt – själva betalar för det här kalaset.)

För det är just kalas, festmiddag, det hela börjar med i Rikssalen. Och även den här gången var förtäringen god: Till förrätt lågtempererad rödingrulle med havsaïoli samt örtbröd plus Slottskällans slottslager samt snaps, i mitt fall Bäska droppar. Till huvudrätt helstekt örtmarinerad oxfilé med krämig pepparsås samt pommes château plus 2006 Campollieti Ripasso, Valpolicella. Till efterrätt hjortronpannacotta med chokladlock samt frukt- och nötsallad plus 2005 Château du Juge, Cadillac. Eftersom jag är diabetiker, åt jag upp frukt- och nötsalladen men tog bara smakprov av den underbara hjortronpannacottan med chokladlock.

Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Ingenstans får man höra så fantastiskt vackra dryckesvisor som på Stor-OD, framförda i stämmor av nuvarande och tidigare ODister under ledning av Cecilia Rydinger Alin, Folke Alin och Sefan Parkman.

Under kvällens lopp sker mycket: stipendieutdelning, framträdanden och tal. Som vanligt var Hans Dalborgs tal det mest spirituella och applåderade. Han behövde bara göra en antydan om den nuvarande landshövdingen på Uppsala slott (som trots inbjudan aldrig syns till i OD-sammanhang) för att jublet skulle bryta ut. I år kände jag mig en smula extra upprymd också för att han lite i förbigående lekte med mitt namn.

Efter middagen satt vi länge vid kaffebordet och samtalade bland annat med Hans Alsén och hans hustru Karin, och först nära midnatt gick vi ner och dansade till L M Ericsson, ett 20-mannaband med refrängsångerska – det man får dansa till är storbandsjazz à la Count Basie. Inte illa för ett gammalt par som är uppvuxet med och har lärt sig dansa till sådan musik, dock var och en på sitt håll.

Runt midnatt blev det paus för serenad med OD, som i den mörka balsalen, upplyst bara av en krona med levande ljus, sjöng gluntar.

När det var slut, var det ännu inte slut, men det gamla paret tog taxi hem.

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 48 2008

I dag hade jag stora problem med två av frågorna i Melodikrysset.

Jag har inte en enda platta med Roxette, och därför hade jag stora svårigheter att identifiera den Roxette-låt som dansbandet Leif Bloms spelade. Efter mycket googlande har jag kommit fram till att det kan ha varit ”Spending My Time” – men jag är inte säker.

Inte heller kände jag igen den låt som Roland Cedermark spelade, men här pekar ledbokstäverna entydigt på att den kroppsdel titeln sas syfta på är ansikte.

TV-signaturer kommer jag aldrig i håg, men den som spelades kan ha hört till serien ”Det kommer mera”, som sändes 1993-1996.

Biofilmen ”Music and Lyrics” har jag inte sett, men jag listade med hjälp av ledbokstäverna ut att den sjungande skådespelaren var Hugh Grant, och mycket riktigt: han sjöng ”Don’t Write Me Off” i den här filmen.

Sångaren Josh Groban från Los Angeles har jag hittills helt missat, men han lät ju riktigt bra i balladen ”You Raise Me Up”.

Resten var lätt.

”Röda stugor tåga vi förbi” (”Sommarvandring”) sjöng vi ofta, när jag gick i folkskola, i Nylands skola i Njurunda söder om Sundsvall.

Och på den tiden förekom också den gamla schlagern ”Anna, du kan väl stanna” ofta i radions (fåtaliga) program med grammofonskivor. Ove Lind, som spelade den här, har jag hört live från scenen vid någon av midsommarfesterna i min gamla hemby Juniskär.

På den tiden spelades även Karl Gerhard ofta i radion; hans eleganta rim och tydliga diktion fäste sig för evigt i minnet. Så visst kommer jag i håg ”Gungorna och karusellen”, som här skulle ge verbet gunga.

Av betydligt senare datum är Peter Lundblads ”Ta mig till havet (och gör mig till kung)”. Den minns jag inte bara från radion. En sonson till min kusin Kreete sjöng den i kyrkan, när Kreete begravdes; det här var en sång som hon älskade. Kreete återbördades sedan till det hav hon kom ifrån och också älskade: hennes aska ströddes ut i vattnet utanför vår gemensamma hemby Juminda på den estniska nordkusten.

Håkan Hellström har jag en del av på skiva, och jag kände därför genast igen hans röst. Här sjöng han ”För en lång, lång tid”.

Ofta brukar jag ha problem med att komma i håg melodifestival- och eurovisionsschlagermelodier, men ”The Worrying Kind” med The Ark tyckte jag, trots deras orättvist låga placering i finalen, var en låt med starka schlagerkvaliteter.

Sist nämner jag i dag en låt som jag inte har på skiva men som jag nog kommer att skaffa: ”Gör mig lite levande” med Jacques Werup och Lill Lindfors.

Ja, det gick alltså den här gången också, även om jag alltså var tvungen att använda mig av redovisade hjälpmedel.

Mozart med Uppsala kammarorkester

På torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester fick jag gå utan sällskap av Birgitta: Hon var på Nordiska museet, på avtackningsmiddag efter två perioder som ordförande i dess nämnd, det vill säga styrelse.

Det var säkert roligt för henne men samtidigt synd, för den musik kammarorkestern spelade var både välbekant för och älskad av inte bara mig utan också henne. Ända sedan vi i mitten av 1960-talet bildade par och flyttade ihop, har just Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791), vars kompositioner för violin var temat för kvällens konsert, spelat en avgörande roll i vårt gemensamma liv. Vi har ett mycket stor mozartbestånd i vår skivsamling, däribland många inspelningar av de tre stycken med fiolen som huvudinstrument, vilka utgjorde gårdagskvällens program. Bland dem som har spelat in dessa stycken finns i vår skivsamling violinister som Zino Francescatti, Mayumi Fujikawa, Gidon Kremer, Anne-Sophie Mutter, Takaki Nishizaki, Iszhak Perlman, Wolfgang Schneiderhan och inte minst David Oistrach – säkert har jag nu ändå glömt att nämna några som också borde nämnas.

Det här gör att jag redan när jag i konsertens själva början hör allegrot i Violinkonsert nummer D i G-dur (KV 216) – här som i övrigt under kvällen med Nils-Erik Sparf som lysande solist – förflyttas in i Mozarts värld. Jag har alltid älskat det här stycket, och Nils-Erik Sparfs virtuosa spel, fint uppbackat av kammarorkestern, får mig faktiskt inte att längta efter ens de bästa av de ovan nämnda skivinspelningarna.

Också Violinkonsert nummer 5 i A-dur (KV 219) utgör en påminnelse om att Mozart, som ju i grunden var pianist, också lärde sig att komponera fantastiska saker för violin; han lärde sig för övrigt själv att behärska detta instrument. Mozarts fem violinkonserter är skrivna åren 1773-1775.

Efter pausen avslutades programmet med Sinfonia concertante i Ess-dur (KV 364, 1799), som är skrivet för två soloinstrument, i det här fallet utöver Nils-Erik Sparfs violin också Susanne Magnussons viola. Det var en fröjd att höra de här två tillsammans.

Om att ha hand om barn när man är 71

Jag och Birgitta tar gärna hand om barnbarnen, både för att vi tycker om dem och för att i besvärliga situationer hjälpa deras förädrar när de inte själva hinner. Den här veckan har jag haft hand om Viggo, sex och Klara, tre, ett par kvällar, medan Birgitta har varit hos Annas betydligt större flickor i Rinkeby, Sara, Amanda och Ella.

I tisdags låg snön kvar, och det var kallt. Jag åkte till att börja med buss hem till Kerstins och Bos hus och förberedde middagen: ungsstekta fläskben med baguetter. Sen gick jag först till Klaras dagis, detta eftersom jag visste att där fanns en snowracer, som Kerstin hade dragit dem på på morgonen.

Att dra Klara gick väl ganska lätt, men när lasset efter hämtningen av Viggo på Domarringens skola blev åtskilligt tyngre, tog det på gamle morfars krafter att dra ungarna efter sig. Så i några uppförsbackar fick Viggo lov att stiga av – vilket förstås ledde till att han fördröjde hemfärden genom att klättra omkring i snödrivorna.

När vi äntligen började närma oss familjen Kokk-Strömbergs hus, småsnyftade Klara: hon frös om fötterna. Så första åtgärden inomhus blev att lägga henne med en filt i TV-soffan, och så värmde morfar hennes bara fötter med sina varma händer. Då steg både temperaturen och humöret markant.

I dag hade vädret totalt slagit om. Kvar fanns våta isfläckar, inte tillräckligt stora att åka kälke på men livsfarligt hala. Vissa partier av det som hade varit snö var nu jättepölar, alternativt snösörja. Morfar, som alltid går i lågskor (alltså inte bara för att kvällen skulle ända med mozartkonsert på Konserthuset i Uppsala), hann bli våt om fötterna, innan hemforslingen av barnen var klar. Den tar tid: Barnens mamma, Kerstin, mätte den till 55 minuter, men för gamle morfar tar det här ett par timmar. Efter förra årets ischiassmäll har orken aldrig riktigt kommit tillbaka.

För att lilla Klara skulle slippa gå så långt, vände jag i dag på hämtningen och gick till skolan för att hämta Viggo redan vid tretiden på eftermiddagen. Viggo blev riktigt sur: morfar kom alldeles för tidigt för hans planer. Först efter ganska lång promenad blev vi vänner igen.

Sen fick vi gå en bit tillbaka, genom den värsta slasksjön bakom dagis. Det tilltagande mörkret gjorde det inte lättare att manövrera sig fram i snömodden och uppför en isslänt. Målet var busshållplatsen på Tunagatan: Vi skulle förkorta travandet genom att åka ett par hållplatser. Dessutom tycker ungarna fortfarande att det är kul att åka buss – när den väl kommer.

Väl hemma började morfar laga middag – köttbullar och potatismos – i köket, medan ungarna bänkade sig framför Barnkanalen i TV. När maten nästan var klar, tyckte jag att det hade blivit så märkligt tyst i vardagsrummet och fann, att Klara hade somnat i TV-soffan med ett täcke draget över sig. Klockan var bara fem, men det visade sig vara stört omöjligt att få henne att vakna igen.

Så morfar fick sätta sig och äta med bara Viggo, som dock belönade köttbullarna genom att ta om tre gånger.

I lagom tid för att jag skulle hinna till konserten kom så Kerstin hem och tog över, åt också av köttbullarna har jag sett på Twitter på hennes blogg.

Allt medan hennes pappa tog bussen till Vaksala torg för att tillbringa resten av kvällen i Mozarts värld.

Jag återkommer om detta.

LundeQs litteraturpris till Lars Lundkvist

Egentligen hade jag gruppmöte (s + v + mp) i kulturnämnden i kväll, men jag bröt upp i förtid för att hinna ta del av ett stycke kultur: Jag hade i vanlig ordning fått inbjudan till utdelningen av LundeQs litteraturpris.

Akademibokhandeln/LundeQ delar varje år sedan 1984 ut ett pris om 25.000 kronor till en i Uppland bosatt författare. Priset har hittills gått till Sven Delblanc, Peter Nilsson, Willy Kyrklund, Carl-Erik af Geijerstam, Ola Larsmo, Karl-Gustaf Hildebrand, Stig Strömholm, Lars Sund, Gun Björkman, Peter Englund, Carola Hansson, Jan Gudmundsson, Elsie Johansson, Bo Gustavsson, Håkan Nesser, Jan Fridegårds författarskap, Åke Smedberg, Carina Burman, Torsten Ekbom, Sigrid Kahle, Merete Mazzarella, Kjell Eriksson, Katarina Kieri och Åsa Linderborg. Som vanligt försöker den inbjudna publiken gissa på vem som ska få årets pris, men ofta förgäves. Juryn är urstyv på att bevara hemligheten fram till dess att det är dags att kungöra den från den tillfälligt uppbyggda scenen i bokhandeln.

Årets pris går till Lars Lundkvist, 80-årig poet som debuterade 1950 och vars ”Gömslen” (Norstedts, 2008) är hans tjugonde diktsamling.

I vår bokhylla finns av honom tidigare bara samlingen ”Förvåna mig!” (Norstedts, 1974). I övrigt har jag bara läst enstaka antologidikter av honom.

Så snart jag hör honom som tack för priset läsa några av dikerna i ”Gömslen”, inser jag, att jag borde läsa mycket mer av Lundkvist. En av dessa dikter vittnar om Lundkvists västerbottniska bakgrund innan han kom hit till Uppsala och Waldenströmska studenthemmet och började skriva poesi, uppbackad av bland andra Bo Setterlind:

Visst minns jag tåget över slätten
och lokförarens fönster,

gnistrande
som ett huggormsöga i solen.

Och visst minns jag
insekterna som parade sig

i gräset nere vid älven
en tidig julimorgon,

när ångloket från Holmsund
lämnade en rök

i björkarna,
en sagoprinsessas slöja.

Stora händelser
för en tonåring!

Nu har de vuxit.
Jag kallar dem under.

Jag bestämmer mig genast för att köpa ett exemplar av ”Gömslen” och får då också en dedikation av författaren i mitt exemplar. Väl hemma sträckläser jag den nyförvärvade boken och hittar fler dikter med västerbottensanknytning:

Henry hade en hemlighet.
När han gick ut

för att plocka hallon på ödetomten
kröp han in i en vrå bakom buskarna

och bad till Gud. Han bad om förlåtelse
för att han var så dum i huvudet.

Där fann honom en gång
hembiträdet Sigrid i ganngården.

Hon berättade om Jesus och hans under
och de bad tillsammans.

Henry blev vaktmästare
på en skola för handikappade

och gifte sig
så småniongom med Sigrid.

De fick fem barn.
Ett av dem blev kommunikationsminister.

Fler minnen från barndomens och tonårens Västerbotten:

Flaggan i topp –
Maja har kalvat!

I bagarstugan
berättar faster Margareta

om sina barn
som dog i spanska sjukan.

Ingen
räknar amerikaklockans slag.

På gården springer grisen lös,
hönsen kacklar.

Farbror Olle hugger ved,
och på en flat sten

rensar Ossian
nyfångad strömming och sik

i ett moln
av måsar.

På mjölkpallen
sitter en gul katt.

Över vägen
går en skata.

I Finland
är det krig.

Lara Lundkvist visar sig vara en poet som i en rad dikter skildrar krig, inte bara som ovan i förbigående och i det förflutna. Han berättar om nöd och hungerbukar, om enbenta barn och om bomber i gräset. Han är, bland mycket annat, också en politisk poet.

Samtidigt är hans lyrik sinnlig – vilket inte ska tolkas som att Lundkvist är en idylliker:

Över bäcken, ut på myren –
skvattram och tranbär,

odon och pors. Minns du, Karin,
hur solen lyste i tjärnen?

Över ängen, in i skogen,
ner till Vesseldammen

där vi en gång glömde
mjölkhämtaren i en skreva.

Virvlande framför mig i blåbärsriset
dina bruna vader och lår.

Varför ropade en fågel
denna morgon:

”Sjukdom och krycka,
rullstol och död!”

Du blev bara nitton år, Karin.
Det var fel gök som gol.

Och livets åldrar målar han med blomstermotiv:

Barndom

Blåklocka
Linnea

Ungdom

Fackelblomster
Ärenpris

Mandom

Fjällgentiana
Tjäderklocka

Ålderdom

Sötved
Slöjmåra

Gömslen

Minnen, krångliga
Som gamla symaskiner

Flimrande, snabba
Som näbbmusens hjärtslag

Skaffa den här diktsamlingen! Där finns mycket mer – boken är på 100 sidor.