Melodikrysset nr 17 2009

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

”Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Lasse Werner Uncut

Smoke Gets In Your Eyes

av Jacques Werup, 1983
(till Lasse Werner med tack för hans valspråk ”Lev länge, dö ung”)

Värme kräver förbränning.
Själv satte jag eld på min egen kropp.
Röken stack i ögonen. Men det blev en vana.
Det brann hastigt, det stod ett lätt gnistregn om mig.

På mornarna liknade jag ett förkolnat vedträ.
Jag satte fyr igen på det lilla som fanns kvar.

Kvarterets folk – läkare – tjänstemän –
såg friska och sorgsna ut. No swing, inte en blå ton.
I promise: no soul! De frös och hade bläckröster.
De liknade förvuxna dvärgar. De skötte sina täppor
och undvek mig. De vågade inte se på mig, fyllbulten,
slarvern, som kom hem i gryningen när de gick till jobbet.

De var rädda för att känna igen sig i mig!
Jag påminde dem om närheten till källaren, om döden.
Men jag påminde dem också om deras förlorade ungdom,
och deras längtan bort, ut, om respektlösheten, friheten, yeh man!

Numera liknar jag det allra sista vedträet,
den spröda askpelaren som blivit kvar för vintern
i jordens mest övergivna sommarstuga.

Kroppen är slut. Det drar. Det viner
och blir frostblommor på toalettspegeln.
Jag har inget mer att elda med.
Men frihet, my friends, är att sakna något att värna om.
Jag slår inte ens vakt om musiken, mitt enda tillgodohavande.
Jag lyssnar mest till mellanrummen mellan tonerna.
Knappt femtio, men uråldrig. Ensam gubbe,
skör som ett kinesiskt porslinsägg.
Jag är askan efter femtio års ständig eld.
Jag är den pyrande askan efter mitt eget liv.
Smoke gets in my eyes, det är en vacker begravningssång,
den har pågått hela mitt liv. En jordfästningsmusik,
fan så mycket mindre patetisk än de flestas
enda lilla fuga av Bach!

Smoke gets in my eyes

För denna vackra sång var självförbränningen nödvändig.

* * *

Bloggen slår broar mellan människor som aldrig har träffats.

Jag skriver ju mycket om musik, ibland också om jazz. När jag här förleden skrev om Dizzy Gillespie, fick jag en kommentar från Mats Werner, bror till jazzpianisten och kompositören Lars Werner (1934-1992).

Mats undrade bland annat om jag hade hört hans bror, och jag svarade, att det hade jag men att jag tyvärr ägde bara en skiva med honom, LPn ”Lasse Werner & hans vän Christer Boustedt” (Bellatrix 702, 1979). Detta ledde till fortsatt kontakt med Mats, som bland annat skickade en CD med i huvudsak outgivet material till mig. Fast numera kan man ju själv tillverka CD som icke desto mindre ser ut som professionellt utgivna CD-utgåvor. Den här har således mycket pricksäkert porträttomslag signerat Carina Werner och titeln ”Vakna – förste, siste! Lasse Werner – uncut”. CDn gjordes till julen 2002, för familj och vänner, men på mitt exemplar har Mats lagt till några spår från tidigare utgivna skivor.

Lars Olof Werner, som Lasse egentligen hette, var en mycket kreativ ande, komponerade både för piano och för mer sammansatta sättningar. Som pianist förenade han känsla för musiken med den där perfekta tekniken, som hos en pianist ser ut att sitta i fingertopparna. Han var en gränsöverskridare: skrev mycket musik för teatrar och medverkade själv på scen, skrev också filmmusik och medverkade dessutom i Vilgot Sjömans ”Lyckliga skitar” från 1970.

Som man kan ana av Jacques Werups dikt, brann han häftigt och slocknade tidigt. Enligt den text som finns på brorsan Mats Werners blogg, ”Bror min – en lycklig skit”, levde Lasse ett självförbrännande liv:

”Tack vare en dödlig skräck för injektionsnålar hade Lasse klarat sig från det hårda knarket som alltför tidigt tog död på många av hans jämnåriga och vänner, men mycket sprit och under en period kraftigt bruk av LSD satte sina spår i personlighet och hälsa. Han utsatte sina vänner för stort lidande och själv fick han diabetes som tvingade honom att acceptera också de hatade nålarna. Till slut drabbades han av en kraftig coma under fyra dagar vid midsommar 1978 som höll på att ända hans liv. Ingen trodde han överhuvudtaget skulle vakna upp. Än mindre att han skulle kunna lämna sjukhussängen. Men han lärde sig tala och gå på nytt och efter ett år satt han i en egen lägenhet och efter ytterligare ett år gav han hemtjänsten kicken och försjönk i sin fåtölj med en cigarett i näven, en bok i knät och grammofonen på nära håll. Blommorna i fönstret självdog och förtorkade. Dammet lägrade sig och Lasse blev en riktigt lycklig skit!”

Lasse kom till och med tillbaka som musiker – ett slags jazzmusikens Victor Borge, beskriver brorsan Mats det – men i februari 1992 dog han äntligen, för att travestera Piraten.

På svenska blir det spektaklet som följer pålandsvind

Av Gunnar Möllerstedt med anledning av Lasses död 1992

Idag klarnar sjödistriktet
inte regelbundet men från hotet
mellan gin och tonic
och därför dricker jag

I dag är hastigheten
som gråmassa bunden i synfälten
och jag skall inte nämna namnen
därför att jag super

Men ett vattenstånd vid ämnesomsättningen
måste jag kartografera:
London med ituklippta seglationer
Därför blev jag pianist

Kryddsläktet reglerar annars sin avkomma
inte rotfäst utan från klaviaturens saltade
inre och i mitten ett sprak av syner
i all den vithet som rymmer:
lila, rosa, gin och bubbel

Där beskådar jag hur de andras
livräddningsförsök
hoppar mellan hoten
i vita rocken
nyssknuten om
fingrarnas bakrus
idag bara tangerande vågfärgens rund:
As summer falls
winter springs

* * *

Lasses sista, i stort sett outgivna studioinspelning gjordes redan 1978, bara tre veckor före den där diabetescoman jag redan har berättat om. Jag citerar Mats Werner:

”Den 1 juni 1978 hade radio- och skivproducenten Lasse Westin bokat Lasses favoritflygel i en Malmöstudio. Flygeln hade den där ’spikiga’ pitchen som Lasse alltid gillat.

Med Lasse i studion var Maj Sjöwall” – Lasses sista stora kärlek – ”och hennes son Teets samt Lasse Westin som publik. Det blev en inspelning som i ett nötskal ger hela Lasses musikaliska väsen. Från Peterson-Berger till Vakna – förste, siste.”

Med på den CD jag har fått är Lasses mellansnack och kommentarer, ibland verbala inpass mitt i spelet. Dessutom envisas han med att ibland sjunga till sitt pianospel, detta trots att han själv i ”Ambrosia” urskuldar sig: ”fast jag är ingen sångare”.

När han ska introducera ”Ambrosia”, vänder han sig till sin lilla publik och förklarar att man ”måste inte vara dödstyst”; ”man ska höra att det är människor inblandade”. Musiken, vackert bluesig, interfolieras sen med allt från ”Ur svenska hjärtans djup en gång”, ”Flamma stolt mot dunkla skyar” och ”Du gamla, du fria” till sådant som smakar Beppe och Monica Z.

Just ”Ambrosia” finns utgiven på det som kom att bli hans sista skiva, den från 1979. Resten av materialet finns outgivet på hans skivbolag, Dragon, och jag kan ju förstå att den mer städade jazzvärlden kliar sina huvuden men tycker ändå att fler än jag och Lasses närmaste borde få ta del av det som mer än mycket annat illustrerar Mats Werners tes om Lasses släktskap med Victor Borge.

Sångnumren, som ”Tea For One”, är, trots att Lasse har rätt om sin sångförmåga, ändå intressanta – ”Till Babs Gonzales” med sin ibland lite falska bopsång och prat emellan är ett annat kul exempel.

I andra fall, som i ”I Can’t Get Started”, börjar han med ett långt, talat intro, men sen spelar han samlat och koncentrerat.

Och det inledande långa stycket ”Vakna – förste, siste”, där det spikiga pianot kommer mycket till sin rätt, är revolterande musik, kraftfull och samtidigt finstämd. Det här är så bra att skivbolaget borde acceptera en och annan suck samt lite prat och harklingar på bandet.

Den utmärkta ”Can’t Help Loving That Man” väcker min nyfikenhet till liv: hör jag ”Falling In Love Again”, en gång en stor hit med Marlene Dietrich?

Den här privatutgåvan saknar nämligen uppgifter om eventuella originalkompositörer och om inlån i det som här har blivit Lasses musik.

I fallet ”Lilleman” är jag dock som gammal schlagerlyssnare ganska säker. Visst hette den i original ”Lilleman ska sova”.

Och i fallet ”Sommarsång”, här på grund av bandbyte uppdelad i två avdelningar med snack emellan, rör det sig ju helt uppenbart om Wilhelm Peterson-Bergers komposition, bearbetad till vackert klingande jazz med lugn andhämtning.

De tillägg Mats Werner har gjort på mitt CD-exemplar, alla hämtade från tidigare utgivna skivor, är naturligtvis i teknisk mening bättre än soloupptagningen från 1978.

Ljudbilden blir också fylligare, när man som i ”Living Up To Life” (från ”Bombastica”, 1959-1960), får höra hela The Werner-Rosengren Swedish Jazz Quartet.

Från ”Lasse Werner och hans vänner” har Mats hämtat den utmärkta ”Ballad för tenorsaxofon”, ”Till Idres” (det vill säga Sulieman) och så ”Vals för Nannie” (det vill säga Porres, förresten 70 år på valborgsmässoafton).

Ett kul bonusspår är också ”Faithful Forever”, en tjugotalslåt som var mamma Werners favorit – här hör vi den med Lasse på piano, Janne Carlsson på trummor och Gösta Wälivaara på bas.

Ja, det var väl allt, folks.

Tack, Mats!

Utflykt till den andra verkligheten

Från påsk och in i oktober bor vi permanent i vårt sommarhus. Men utflykterna till den andra verkligheten, den med alla sammanträdena, blir ändå många. I början av veckan var Birgitta i Lund och i Uppsala, medan jag vistades ensam i Öregrund. I förmiddags tog Birgitta bussen till Öregrund, men då hade jag redan åkt in till Uppsala, och så småningom fortsatte jag till Stockholm.

Nackdelen med att behöva åka in till stan för ett sammanträde, som börjar klockan 09.00, är att jag då måste åka med en buss som går strax före 07.00 och alltså stiga upp 05.30 för att hinna raka mig, duscha, äta frukost och åtminstone hinna ögna morgontidningarna.

Det som kallade mig till Uppsala denna tidiga timme var ett sammanträde med kulturnämndens bidragsutskott: vi diskuterar där de ansökningar om bidrag kulturnämnden har fått in från aktörer i det fria kulturlivet. Sammanlagt hade det kommit in 41 nya ansökningar, som rör aktiviteter hösten 2009, och vi kunde snabbt konstatera, att det fanns mycket lite pengar kvar efter den fördelning vi tidigare har gjort för aktiviteter under våren, delvis också under hösten. Få av de sökande kan alltså få bidrag, och de bidrag vi kan ge är dessutom mycket mindre än de som de sökande begär.

Självklart kommer vi aldrig någonsin att kunna ge alla allt det de vill ha – och jag tänker nu inte bara på kvalitetsaspekterna – men en av mina slutsatser av arbetet i det här beredningsutskottet är, att anslagen till det fria kulturlivet måste höjas rejält.

Jag skulle därefter vidare till Stockholm och passade därför på att äta lunch i Uppsala, innan tåget gick. Det fick bli på Hijazz, dels för att restaurangen ligger i centralstationsbyggnaden, dels för att jag hade läst i UNT, att den här restaurangen med sin meny från östra medelhavsregionen efter Kungsgrillens sorgliga stängning nu har börjat erbjuda sina lunchgäster svensk husmanskost. Så min lunch blev isterband, stuvad potatis och rödbetor. Min slutsats med adress till SD blir: invandrarna hotar inte det svenska matkulturarvet.

Det som förde mig till Stockholm var ett möte med (S)-veteranföreningen Onsdagsklubben, som numera håller sina möten i bottenvåningen på Sveavägen 68, min gamla arbetsplats. Som vanligt träffade jag en mängd personer som jag känner, gamla arbetskamrater, journalistkolleger, pensionerade politiker, personliga vänner. Före sammanträdet fikade jag tillsammans med Anna-Greta Leijon, nyligen invald i Onsdagsklubbens styrelse, blev bland annat påmind om att hon efter midsommar fyller 70. Hela mitt gamla ungdomsgäng är där nu. Birgitta och jag har redan för länge sen passerat 70-årsgränsen. Björn Kumm fyllde 70 förra året. Hans O Sjöström är alldeles strax där han också. Det intressanta med den här åldersförändringen är att åtminstone ganska många av oss efter alla dessa år har bibehållit vår ungdoms röda radikalism.

Jag är ju så gammal att jag under mina 34 år på partiexpeditionen (S) har lärt känna och arbetat under ett halvt dussin partisekreterare: Sten Andersson, Bo Toresson, Leif Linde, Mona Sahlin, Ingela Thalén och Lars Stjernkvist. Dessutom lärde jag personligen känna Marita Ulvskog långt innan hon blev partisekreterare.

Men nu har socialdemokratin till slut fått en partisekreterare, Ibrahim Baylan, som jag inte känner närmare. Det var ett av skälen till att jag hade tagit mig till Onsdagsklubbens möte; han var nämligen dagens inbjudna talare.

Hans lågmälda och personligt hållna inledning (om sin turkiska bakgrund, skälen till att familjen gav sig i väg till Sverige och så rosorna till den svenska offentliga och fria sjukvård som gav en fattig invandrarpojke med hjärtfel ett nytt liv) var mycket sympatisk. Om han också besitter den analysförmåga och den organisationsförmåga som fordras av andremannen i det socialdemokratiska partiet återstår att se. Det senare ska inte ses som misstro från min sida, bara som att jag här, i detta sammanhang, inte fick ut tillräckligt mycket av vad Ibrahim Baylan förmår i dessa frågor – (S)-veteranerna i Onsdagsklubben är nämligen själva mer av agitatorer och partiapotekare än av frågeställare. Därmed inte sagt att deras råd var dåliga.

Vårkonsert med Orphei Drängar

I söndags var vi i universitetsaulan, på vårkonsert med Orphei Drängar. OD, den anrika manskören, har numera som dirigent en kvinna, Cecilia Rydinger Alin, och hon skötte sitt värv med känsla och elegans, presenterade dessutom på ett intresseväckande sätt de olika stycken som framfördes.

Programmet blev än mer hörvärt genom medverkan av slagverksgruppen Kroumata, till exempel i estländaren Veljo Tormis’ verk och finländaren Mikko Heiniös ”Tomumieli” – i det senare fallet anar jag en påverkan från Tormis – samt i några bejublade extranummer. Kroumata plus Folke Alin på piano bidrog också till att det officiella avslutningsnumret, delar av Carl Orffs och Johan Andreas Schmellers ”Carmina Burana”, blev så lyckat.

OD är ju en kör som hör hemma i det akademiska Uppsala, och som sig bör innehöll deras vårkonsert både dryckesvisor och vårsånger. Av de senare återhör jag själv gärna ”Under rönn och syren” (”Blommande sköna dalar”) med text av Zacharias Topelius och musik av Herman Palm.

Till de två finländska verk jag redan har nämnt kommer också Jean Sibelius’ ”Terve kuu” (där ”kuu” betyder ”måne”). Att ”terve” i den översättning som fanns i programhäftet återgavs som ”hell” kan möjligen förklaras av att sången är tagen ur Sibelius’ ”Kalevala”, men även om man kanske inte ska använda ”hej, måne”, tycker jag nog att man kunde välja något mindre högtidligt, till exempel ”var hälsad, måne”. Nå, det är en betraktelse lite i marginalen – OD framförde stycket mycket bra.

Helt uppenbart bemödar sig OD också om att studera in sånger från andra språkområden, till exempel det estniska, så att språkklang och betoningar låter rätt även i mina estniska öron. Och en eloge till Cecilia Rydinger Alin för att hon, vid presentationen av Tormis’ ”Vistel-vastel”, lyckades säga någon fras på estniska, så att en estnisktalande som jag förstod. Kanske har mycket musikaliska människor särskilt lätt för att lära sig hur andra språk ska låta?

Trots ett par sånger av Robert Schumann – inget ont om dem! – hade den här vårkonserten en tydlig tyngdpunkt i nordisk ton. De finländska och estniska (jag räknar Estland till den nordiska kulturkretsen) numren är redan nämnda. Vi hörde också ”Aftenstemning” med musik av Carl Nielsen och så August Södermans tonsättningar av Adam Oehlenschlägers ”Skjøn Jomfru! Luk dit vindve op” och Claus Pavels Riis’ ”Og jeg vil ha’e mig en hjertenskjær”.

Vårkonserter blir gärna idylliserande i sitt sångurval, men den här bröt på ett förtjänstfullt sätt den ramen. Veljo Tormis’ ”Pärismaalase lauluke” är ett exempel. Paula af Malmborg Wards hyllning till minskadade kvinnor i Angola, ”Tending Fields”, ett uruppförande, är ett annat exempel. Och så sjöng OD ”A Stopwatch and an Ordnance Map”, en dikt från spanska inbördeskriget av Stephen Spender med musik av Samuel Barber.

* * *

Fyllda av sångtexternas mening och sångernas skönhet gick vi ut i aprilkvällen. Birgitta har fler förrättningar framför sig och måste stanna ytterligare ett par dar i stan, medan jag skulle återvända till Öregrund.

Men dess förinnan ville vi äta middag tillsammans på restaurang. Både Hambergs och Hijazz visade sig vara söndagsstängda, så till slut hamnade vi på Amazing Thai i det som inte längre är Folket hus.

Deras Geng Ped Bed Yang, grillad anka i röd curry med äggplanta, rambutan, vindruvor, ananas, körsbärstomater, paprika, kokos, söt basilika och limeblad kan jag verkligen rekommendera. Däremot var väl inte det thailändska röda vinet Moonsoon Valley, som vi prövade, någon höjdare. Vi avslutade sen med var sin Irish Coffee.

På middag hos nye landshövdingen i Västmanland

Min hustru hade, när hon var först energiminister, sen miljö- och energiminister, sist miljöminister, en förmåga att rekrytera dugliga och också trevliga medarbetare. Några av dem har därefter jobbat som generaldirektörer; en av hennes statssekreterare, Rolf Annerberg, rekryterades av Margot Wallström till Bryssel för att bistå henne i arbetet som miljökommissionär.

Det intressanta med det här gänget av kunniga och kreativa tjänstemän är att de fortfarande efter alla dessa år håller kontakt sinsemellan och med sin gamla minister. Det brukar bli åtminstone någon gemensam middag per år, hemma hos någon i gänget. Jag känner dem också ganska väl efter att bland annat ha deltagit som medföljande på ett antal resor utomlands. Längst har jag känt Rolf (och även hans hustru Monica) Annerberg. Först så här post festum har jag lärt känna Håkan och Kerstin Heden – Håkan kom till departementet så pass sent att jag aldrig hann lära känna honom den vägen.

Även om kittet i den här församlingen är Birgittas och männens jobbgemenskap, har hustrurna och jag alltid ingått i den självklara umgängeskretsen. Också Monica arbetade på departementet redan innan hon och Rolf gifte sig. Både de och Kjell Jansson och hans hustru Ulla Svedjelid har hälsat på oss i Öregrund, och vi har ett par mycket vackra teckningar av Ullas hand inramade på väggen.

Värdpar vid lördagskvällens middag var Ingrid och Ingemar Skogö och platsen deras villa i Älvsjö. Vi trakterades med en mycket god middag, och mot slutet, när stämningen och ljudnivån var hög, vände jag mig till värdinnan och konstaterade att det västmanländska köket för mig var en angenäm nyhet – men varför var inte Västerås utan bara en massa franska orter utsatta på kartan på flaskan framför oss?

Det här måste kanske förklaras: Ingemar Skogö är tillträdande landshövding i Västerås.

Det skämtades glatt över det här middagsbordet, och samtalet verkade ta vid ungefär där det hade avslutats så sent som föregående dag. Naturligtvis pratade vi politik också, men dessa samtal refererar jag icke, eftersom mina samtalspartners var oförvitliga och ständigt objektiva byråkrater.

Hur som helst, plötsligt var klockan över 23.00 och Birgitta och jag måste hinna med sista förbindelsen hem till Uppsala.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

EN KOKK?

Jag inte bara löser Melodikrysset. Jag förekommer själv i andra kryss också.

Rustan Rydman tipsar mig om att jag förekommer i Dagens Nyheters korsord den 14 april. Jag plockar förstås genast fram det och löser det. EN KOKK – ja vad kan det bli? Jag lägger till ett N, och det stämmer med det övriga.

Glad påsk!

Påsken har hittills bjudit på underbart väder. Himlen är klarblå mot de än så länge kala trädgrenarna – men till exempel körsbärsträden har stora knoppar. Och det är vårvärme i luften, så grönskan kommer nog.

Amanda, 14, dotter till Anna, har varit här en stor del av påskveckan. Amanda har haft en mycket bestämd idé om hur hennes festblåsa skulle se ut – trots åldern går hon ut nian i år; hon har hoppat över ett läsår, eftersom hon är mycket duktig i skolan, faktiskt mattegeni. Men hennes håg står till musik, när hon till hösten ska börja i gymnasiet.

Hon har sytt under överinseende av Birgitta, också funnit sig i att göra om några sömmar som inte blev så bra. Jag har genom åren sett Birgittas textila färdigheter och är ganska säker på att mormor har lyckats bringa över en hel del av sitt kunnande till dotterdottern, detta särskilt när jag ser den färdiga skapelsen. Vilken festklänning!

I torsdags kom också Matti och Karin på påskbesök. Nu var vi plötsligt fem runt middagsbordet, och jag bjöd på georgisk kyckling, Kotmis Satsivi, ungsstekt hel, svartpepprad och smöröst. Till det serverade jag vildris, valnötssås och sallad. Birgitta hade lagt på påskduken med tussilagomönster.

Till långfredagsmiddagen hade Birgitta komponerat en läcker fiskmeny: först gravad sik plus pepparlax och rökta laxfenor, sen, som varmrätt, ugnsstekt röding, alltsamman serverat med kokt potatis. Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde.

Tidigare under långfredagen tog vi allesamman en långpromenad runt Öregrund: besåg hus och trädgårdar, gick längs den långa båtbryggan nere i hamnen, hälsade på vänner och bekanta – hejade på Konsum-Marina som var ute på sin balkong, stannade till vid familjen Lundhs hus och påskhälsade på Lasse och Mary samt deras son, Johan, gammal sommarkompis till Matti, som nu återsåg Johan efter många år.

På kvällen gav sig Amanda i väg hem till mamma i Rinkeby. På påskaftons förmiddag gav sig också Matti och Karin i väg med kurs på Karins föräldrars sommarhus i Stockholms skärgård.

Efter Melodikrysset gick jag en rond runt trädgården, också en tur utanför den, för att hitta användbara växter och växtdelar till vår traditionella äggmålning på estniskt vis. Här ute vid kusten i den nordligaste delen av Roslagen har dock växtligheten inte kommit så långt än. Men jag plockade in blommor av krokus och snödroppar samt dessutom ormbunksblad, som erfarenhetsmässigt ger intressanta bladavtryck om man placerar dem närmast äggskalen under lagret av skal från gul lök. (Tack än en gång, påskkärringarna på Konsum!) I övrigt använde vi också fjädrar från färgade fjädervippor, sådana som man har i påskriset. Runt alltsammans sveper man sen tygstycken, som hålls på plats med hjälp av sytråd. Och så kokar man äggen – vi använder var sin stor kastrull, eftersom vi gör i ordning ett tiotal ägg var – tills de har tagit färg. Det betyder att ägg som kokas på det här viset alltid blir hårdkokta.

Vill du se hur estniska påskägg ser ut, kan du gå till vår dotter Kerstins blogg.

Vi äter alltid några av äggen vid en traditionell påsklunch, alltså tillsammans med sill och ansjovis samt dessutom gravad sik och, i år, pepparlax och rökta laxfenor som det fanns kvar av. Till det öl och snapsar av Birgittas hemkryddade brännvin.

I dag är det en mellandag i helgfirandet. Jag har, lite motvilligt, varit ute i boden och bökat ut den tunga snöslungan, så att Birgitta skulle komma åt skottkärran och cykelkärran. Hon tänker göra i ordning sitt växthus.

Men i morgon kommer det nya påskgäster. Från Uppsala kommer då Kerstin och Bo med barnen Viggo, snart sju, och Klara, nyss fyllda fyra. Viggo och Klara ska stanna hos morfar och mormor i några dar, eftersom båda föräldrarna närmast efter påsk har förrättningar i jobbet, vilka hindrar dem att klara lämning och hämtning på dagis. Så det blir heldygnsdagis i Öregrund i stället.

Ni kan ju ta er en titt på tussilagoflickan Klara på Kerstins blogg.

Och glad påsk på er allesammans!

Melodikrysset nr 15 2009

Dagens melodikryss var märkligt påskbefriat. Ganska lätt var det också, för mig åtminstone. Min musikaliske son, Matti, var här när krysset sändes, men jag behövde inte rådfråga honom om något.

Annars beror det här hur man bedömer ett kryss’ svårighetsgrad ofta på om inledningsfrågan är så lätt att man får ledbokstäver. Och så var det i dag: Vi hörde Frank Sinatra i klassiska ”New York, New York”.

För min del – jag har mycket folkmusik från olika delar av världen i skivhyllorna – var det sen också lätt att att snabbt konstatera, att den påföljande musiken kom från Irland.

För en man i min ålder var det vidare lätt att identifiera alla gamla svenska schlager, som Eldeman spelade.

Så inte förvillade det mig att Four Cats sjöng Anita Lindbloms jättehit från 1963, ”Sånt är livet”, på finska.

Och jag hör till den generation som hörde den unga Alice Babs, både i radio och live. I dag hörde vi titellåten i filmen från 1940, ”Swing it magistern”.

Under 1940- och 1950-talen – det som Woody Allen har döpt till ”Radio Days” – hörde man i radio ofta både ”Kan du vissla, Johanna?” och ”Med en enkel tulipan”. Den senare, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938, hörde många av oss sedan också som signaturmelodi till radioprogrammet ”Det ska vi fira”.

Tekniken att låta kända svenska artister sjunga på andra språk än svenska tillämpas ganska ofta av Anders Eldeman. Men visst kände vi genast igen rösten på Barbro Lill-Babs Svensson, även om vi här hörde henne på tyska. Då var den tyska titeln svårare att uppfatta, men jag har hittat den: ”And’re sind genauso lieb wie Du”.

En modern storschlager spelades också, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ ”Du är min man”. Här hörde vi den naturligt nog inte med text, det vill säga med Helen Sjöblom Sjöholm, utan i en betydligt sämre version med Dannys dansband.

Och så körde Eldeman, som så ofta, några melodifestivalare.

En sådan var ”Min kärlek”, som Shirley Clamp sjöng 2004.

Ännu färskare var ”La Voix”, den vinnande låten i årets upplaga. Den har artisten, Malena Ernman, skrivit ihop med Fredrik Kempe.

Aktuell på ett annat sätt – TV-aktuell – är Magnus Uggla. Här hörde vi honom i ”24 timmar”.

Mer 24 timmar: Vi hörde en låt som, när Dusty Springfield gjorde den, hette ”24 Hours From Tulsa”. I Östen Warnerbrings svenska version blev detta ”Femton minuter från Eslöv”.

LPn ”Var mig nära” från 1975 med det dåtida kärleksparet Rune Andersson och Lena Nyman finns i min skivsamling.

Jag har också en rad plattor med Raj Montana Band, vars sångsolister var Dan Hylander och Py Bäckman; här hörde vi dem i ”Skuggor i skymningen” från 1984. Från Olof Palmes begravning 1986 minns jag, att en av de största och finaste kransarna kom från Py och Dan. Kransen låg sedan utlagd på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag varje morgon och kväll sneddade över på väg till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Här i Öregrund är det underbart påskväder: sol från en klarblå himmel över krokusarna och snödropparna i rabatterna. Hoppas att också ni alla runt omkring i Sverige har en fin helg.

Glad påsk till er allihop!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Påskkärringarna hälsar oss välkomna

I förmiddags bar det av till Öregrund för sommarhalvåret. Vi fyllde en stor skåpbil från Öregrunds taxi med kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, barnbarnens leksaker, krukväxter och allt annat man behöver. Vi åkte genom ett Uppland i strålande vårsol. Fälten är fortfarande bruna och träden kala, men håller sig bara värmen kvar tillräckligt länge, kommer nog också den efterlängtade grönskan. I vår trädgård blommar redan snödroppar och krokus i rabatterna.

Vi möttes av den tråkiga åsynen av den stora markstående brevlådan vi fick sprängd på nyårsnatten. Men uppe på den inre gårdsplanen stod en kartong med den nya likadana brevlådan vi hade beställt. Under eftermiddagens lopp hann jag ställa den på plats innanför grinden och också låsa fast den med stålwire. Vi har ställt om posten och våra tre tidningar, så det här måste funka från början.

Bredvid kartongen med den nya brevlådan fanns en glad överraskning, färgglad till och med: en jättelik plastpåse full av skal av gul lök och vid tillslutningen påskfjädrar och ett påskkort med hälsningar från påskkärringarna. Påskkärringarna finns på Konsum och vet sen gammalt, att vi på estniskt vis färgar äggen med lökskal. Åtminstone Marina, som har halvestniskt påbrå, har kollat hur jag gör och själv tagit efter.

När Birgitta gick till Konsum för att handla, tackade hon våra vänner påskkärringarna, och jag kommer också att göra det, när det i morgon blir min tur att handla och laga mat.

I morgon får vi en ny matgäst, Annas dotter Amanda, som kommer hit för att sy färdigt den balklänning hon och Birgitta påbörjade för en tid sen. Amanda går ut nian i år.

Annars har dagen varit ganska jobbig. Vi har packat upp och ställt alla grejer på sina sommarplatser. Det tar mycket längre tid än att lägga ner dem i väskor och kartonger.

Birgitta hinner också med ytterligare ett par ärenden. Hon hämtar ut den sik hon har beställt hos Stora Ristens fisk; gravad sik är ett måste på vårt påskbord. Birgitta lärde sig att grava sik av min pappa, som i sin ungdom – han är nu död sedan länge – var yrkesfiskare och även senare i livet var hängiven fritidsfiskare.

Och så har min egen påskkärring varit ute i trädgården och hämtat in två stora knippen körsbärskvistar. Stugvärmen kommer att få dem att både grönska och blomma.

Fast i köket är det kallt sen i höstas, och nu visade det sig att även elementet i sovrummet har lagt av. Elektriker Kent har dock lovat komma hit och hjälpa oss. Hoppas han kommer i morgon – nätterna är fortfarande kalla här ute vid havet.