Arbetarrörelsens historia i ord och ton

I lördags var jag i Vallentuna, av arbetarekommunen där ombedd att under loppet av en förmiddag berätta om arbetarrörelsens historia. Naturligtvis hade de närvarande möjlighet att avbryta med frågor och kommentarer, men jag hade också själv lagt in musikillustrationer för att slippa hålla låda tre föreläsningstimmar i sträck. Artonhundratalets utveckling av näringsliv och kommunikationer, som i sin tur skapade förutsättningarna för att bygga en arbetarrörelse, illustrerade jag sålunda med att spela ”Arbetsmannen”. Och när jag kom in på 1970-talet och dess alla vänstersekter, var det dags för KFMLr-gruppen Knutna nävar att framföra ”Lär av historien” med musik av John Fogerty.

Det här greppet höll men tog sin tid – jag skulle ha behövt ytterligare en föreläsningstimme.

Jag uppehöll mig mycket vid de sociala reformer socialdemokratin genomförde från 1930-talet och fram till och med 1980-talet – jag skulle nog tro att åhörarna slogs av hur grundligt det här partiet omvandlade Sverige, från klassamhälle till välfärdsstat.

Och jag drog mig inte – även om det alltså blev lite bråttom på slutet – för att problematisera socialdemokratins utveckling under de senaste årtiondena. Jag pekade på det vikande deltagandet i de allmänna valen och det stadigt låga valdeltagandet i EU-valen, påminde också om partiets mediokra resultat i de här valen, främst EU-valen, och i mängder av opinionsundersökningar. Och så drog jag serien av medlemssiffror, med slutsatsen att partiet i dag inte har fler medlemmar än det hade i börjat av förra seklet.

Det här gjorde jag inte för att trycka ner åhörarna i skorna. Nej, eftersom min föreläsning bara var upptakten till en lång serie träffar, där man inte minst ska diskutera organisatoriska frågor, bad jag dem uttryckligen att själva diskutera, vad man bör göra för att vända den här trenden.

Jag kan ha synpunkter även på det, men ska rörelsen klara att vända utvecklingen, måste detta – för att travestera Karl Marx – vara dess eget verk.

Melodikrysset nummer 41 2009

Jag såg på Sitemetern att jag gjorde ett mycket stort antal besökare besvikna i går, när jag inte kunde leverera mitt sedvanliga kåseri om veckans melodikryss. Men jag hade laga förfall: var hos den socialdemokratiska arbetarekommunen i Vallentuna och berättade om den svenska arbetarrörelsens historia, illustrerade dessutom det jag sa med tidstypisk musik med politisk text. Jag skulle tro att jag har Sveriges största skivsamling med politisk musik från hela världen.

I går kväll anlände vi åter till sommarhuset i Öregrund, såg bland annat ”Här är ditt liv” med Sven Wollter som gäst. Jag delar inte hans politiska åsikter, men det blev ett levande program med mycket värme. Wollter har jag faktiskt också träffat personligen: vi satt mitt emot varann på en OD-middag – han hade medverkat i programmet – och talades vid tvärs över bordet. Jag berättade bland annat om mitt intresse för politisk musik för honom.

Nu är det söndag, och när jag i sedvanlig ordning hade lyssnat på ”Godmorgon världen” i P1, satte jag mig och löste Melodikrysset på webben.

Det var inte våldsamt svårt den här gången. Själv hade jag bara lite problem med den allra sista frågan, innan polletten slutgiltigt trillade ner. Först asocierade jag melodin till filmen ”1939”, men där fanns den inte med. Men sen kom jag på att det ju var ”Vår sista dans” av och med Helen Sjöholm och BAO. Fast här hörde vi den förstås med Svenssons Treooo och Monika Bring, hon med den vita saxofonen – jag har hört Monika både som gatumusiker i Stockholm och på socialdemokratiskt Första maj-möte i Uppsala.

Lite melodifestivalmusik var det förstås med även i dagens melodikryss.

Vi hörde Gigi Hamilton och Freestyle i 1986 års upplaga, där de tävlade med ”Dover Calais”.

Och så hörde vi Måns Zelmerlöws bidrag till årets tävling, ”Hope & Glory”.

TV-serier och deras signaturer brukar ju inte vara min starka sida – jag ser så sällan TV-serier och minns heller inte, när jag har sett dem, deras signaturmelodier. Men ”Törnfåglarna” (”The Torn Birds” från 1983) hade en så särpräglad signaturmelodi, att den är lätt att komma ihåg. Den här serien baserades förresten på en roman av Colleen McCullough med samma namn.

Eftersom TV regelbundet visar också gamla svenska långfilmer, kan det vara lämpligt att då gå över till dem.

Vi hörde ”Klart till drabbning” sjungas av ett slags namne till mig, Mattias Enn. På sin tid var den mycket känd i insjungning av Åke Söderblom och Sickan Karlsson, som framförde den i filmen ”Klart till drabbning” från 1937. För regin stod Edvin Adolphson, och den aktuella låten skrevs av Jules Sylvain.

Ännu äldre, från 1931, är ”En kärleksnatt vid Öresund”. Melodin med samma namn skrevs av Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling. Det är lite kul det här att kompositörer och textförfattare förr så ofta använde signatur – den ovan nämnde Jules Sylvain hette till exempel egentligen Stig Hansson.

Därmed är vi också tillbaka i den riktigt gamla schlagervärlden. I dag spelade Eldeman till och med en av de äldsta och allra mest spelade melodierna över huvud taget, ”La Paloma”, som alltså skulle ge oss ordet duva. Förr spelades till exempel ofta den version vi i dag hörde, den med Edmundo Ross, i radio. Låten skrevs av spanjoren Sebastián Iradier, när han under ett besök på Cuba 1861 hörde habanera spelas.

En annan kär gammal bekant i dag var ”Drömmen om Elin”, för övrigt mycket bättre som melodi än med Peter Himmelstrands långt senare tillfogade text. Melodin tillskrivs Carl Jularbo men tycks ha en förlaga i ”Borgholmsvalsen”.

Vi som har ett antal år på nacken minns naturligtvis Egon Kjerrman, allsångsledaren som sjöng hellre än bra. I dag hörde vi honom i ett ännu mer udda sammanhang, som rocksångare. Själv slogs jag en smula av att det fanns en viss likhet mellan ”Kom ner från taket” och ett antal tidiga verk av Owe Thörnqvist – fast Owe var förstås mycket bättre.

Av lite yngre datum är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” från 1969, en av de bättre låtarna i hans stora men ojämna produktion.

”I Washed My Hands In Muddy Water” sjöngs på sin tid av Elvis Presley. I dag hörde vi den med Sten & Stanley (Sten Nilsson, Stanley Granström, Ebbe Nilsson med flera). För egen del tycker jag dock att det finns en ännu bättre svensk version, med Björn Skifs. Den hade jag en gång i världen på mitt ”städband”, som innehöll musik som skulle överrösta dammsugaren när jag lördagsstädade.

Religiös musik kan ju tyckas ligga utanför det jag intresserar mig för – jag är sen tidiga tonår ateist – men allt sedan barndomens psalmtragglande och besök i frikyrkokapell har jag fortsatt att betrakta det jag då lärde mig som en del av vårt kulturarv. Så när jag nu i radio hör Eldeman spela ett stycke ur den här repertoaren, kommer svaret blixtsnabbt: ”O, hur saligt att få vandra”. Det är en väckelsesång från 1800-talet, ”Shall We Gather At the River”; den svenska texten skrevs 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén.

Och på tal om svensk tradition i olika former: Evert Taube är också han en självklar del av vårt kulturarv. I dag hörde vi ”Brevet från Lillan”, den som börjar ”Pappa, kom hem…”.

Och därmed är vi inne på dagens sista ämne, barn. I vårt hem har vi flitigt både läst och spelat Thorbjørn Egners underbara ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, i norskt original ”Folk og røvere i Kardemomme by”. Jag kan fortfarande se Kasper och Jesper och Jonatan framför mig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Rörelsehindrad – Melodikrysset kommer först på söndag

Den här lördagen är jag i Vallentuna, hos den socialdemokratiska arbetarekommunen, för att i ord och ton berätta om den svenska arbetarrörelsens historia.

Alltså kan jag inte ägna lördagsförmiddagen åt att lösa Melodikrysset.

Men jag ber att få återkomma, på söndag.

Slutet är nära

I går försökte jag, trots att morgonen var kylig med spår av nattfrost, fortfarande låtsas att livet här i vår lantliga idyll kommer att vara för evigt. Detta trots att vi under den senaste tiden har åkt som skottspolar mellan Öregrund och Uppsala och jag ju vet att tidningarna och posten från och med måndag kommer att gå till lägenheten i Uppsala.

Jag var ute i trädgården en stund, en alltför kort stund, men hann ändå plocka in plommon och päron, goda att äta som efterrätt framför TVn. Som väl många, många andra tittade vi på ”Här är ditt liv”, den här gången med Stina Dabrowski. Det blev ett program med värme, närvaro och liv – det märktes att Stina inte besvärades av den medianervositet som ofta präglar andra som utsätts för den här ”kidnappingen”.

Under den gångna veckan var jag och Birgitta förresten på en avskedsmottagning, en tillställning vars långa kö med paket och blommor för föremålet i fråga nog har lite ”Här är ditt liv” över sig. Vi fanns bland de många som köade för att avtacka Küllike Montgomery, som nu efter långt och väl förrättat värv går i pension från jobbet som chef för Bror Hjorts hus i Uppsala. Bror Hjorts hus, som består av Hjorts ateljé där hans målningar och skulpturer nu ställs ut, plus en nybyggd del som används för tillfälliga utställningar av konst av andra konstnärer, har formen av en fristående stiftelse men finansieras till stor del av Uppsala kommun genom kulturnämnden, där jag sitter. Jag har upplevt Küllike som en synnerligen kompetent chef, vilket jag verkligen inte säger för att hennes förnamn skvallrar om att också hon är en av alla dessa ester i Sverige, vilka jag tidigare har skrivit om.

På väg tillbaka till Öregrund, medan vi väntar på bussen, slinker vi in på Bistro Hijazz på Centralen för att äta middag. Vi har varit där förr, är på talefot med chefen, så han fixar fram en rätt som egentligen inte finns på kvällens meny: Kuzu guveç, en het gryta i lerkärl av lamm. champinjoner, aubergine, paprika, tomat. vin och bladtimjan. Gudomligt gott!

Sen är vi alltså tillbaka i Öregrund för några fattiga dagar. På måndag ska vi packa våra ägodelar – kläder, krukväxer, böcker, skivor, en del håvor ur trädgården – i en minibuss från Öregrunds taxi för transport till lägenheten i Uppsala. Det kostar en slant, men det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart när man som vi inte har egen bil.

I morse när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna duggregnade det – och det märktes att det hade regnat ännu mer rejält under morgonsidan av natten. Jag läser tidningarna, länge och omständligt – vill inte kliva upp och börja packa; både kroppen och själen stretar emot.

Vi har nyss ätit lunch – rökta laxfenor med kokt potatis – och jag ska strax dricka en kopp av mitt kokkaffe och så läsa Aftonbladet.

Men sen måste jag packa.

Slutet är nära, som det brukar heta.

Melodikrysset nummer 40 2009

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.

Besök i ett Gottsunda som också finns

Gottsunda, ett av Uppsalas mest invandrartäta områden, har som sina motsvarigheter på andra håll i Sverige skakats av ett vanmäktiga ungdomars utanföruppror. Med den här etiketteringen vill jag på intet sätt ursäkta skadegörelse och andra destruktiva beteenden. Men det är klart att den här sortens krevader inte uppstår i ett socialt tomrum.

För att åter igen balansera bilden måste man samtidigt nämna, att Uppsala kommun också har gjort stora satsningar på Gottsunda. Gottsunda är till exempel ingalunda ett kulturellt utarmat ghetto. Där har under lång tid gjorts stora kultursatsningar, som också kommer stora grupper av invandrare till godo. Men självfallet finns där ändå grupper av ungdomar, vars utanförskap man inte bryter med just den här typen av åtgärder.

Morgonens kulturfrukost i Gottsunda dans & teater visade bredden i de kommunala och kommunalt stödda kultursatsningarna.

Den avslutande programpunkten, ”Bring Down the Beat” med Daniel Bergström, verksamhetsansvarig vid Musicalen i Gottsunda, innehöll fullt med exempel på rap och besläktade musikverksamheter, där invandrarungdomar frekvent deltar. Och från tidigare besök på Gottsunda dans & teater vet jag, att många unga från olika håll av världen deltar i dess dans- och teaterverksamhet. Gottsundabibliotekets samtalsverksamhet presenterades av Sara Bengtsson, och jag kan själv, efter ganska många besök på detta Uppsala kommuns näst största bibliotek, vittna om att det här biblioteket känns som ett vardagsrum för gottsundaborna, inte minst stadsdelens invandrarbefolkning.

Kees Geurtsen, tidigare ordförande (S) i Kulturnämnden, nu verksam inom det i Gottsunda dominerande kommunala Uppsalahem, presenterade de breda kultursatsningar det här bostadsbolaget gör och länge har gjort – Gottsunda är verkligen inte något kulturellt och socialt utarmat förortsghetto.

En av riskerna med att ett område får en sådan stämpel på sig är att vit svensk medelklass och arbetarklass tar till fötterna, flyttar till områden som verkar lugnare och inte har, om vi ska tala klarspråk, så många invandrare. Och ändå finns där alltså till exempel ett kulturliv, som borde tilltala också de här människorna. Som exempel från dagens kulturfrukost kan jag nämna Sylfidkvartetten, en ståkkvartett bestående av fyra unga tjejer – i dag inledde de programmet med att spela ett stycke ur ”Sylfiderna” av Frédéric Chopin. Intressant var det också att få höra Ylva Stolpe tala om Gottsunda konstgille och dess vid det här laget 25-åriga utställningsverksamhet mitt i hjärtat av Gottsunda centrum.

Så åtminstone kulturnämnden, i dag företrädd av sin nye direktör Sten Berhardsson, behöver inte skämmas för att ha gjort alldeles för små satsningar i just Gottsunda. Jag kan här passa på att nämna att en fortsatt kultursatsning i just Gottsunda var en av de viktigaste ingredienserna i Uppsalas tyvärr misslyckade – grattis, Umeå! – försök att bli europeisk kulturhuvudstad.

Därmed vill jag ingalunda hävda att kommunen på alla andra områden har gjort vad den kan för att lösa den svåra integrationsproblematik som finns där.

Mänsklig värme – men nu vänder det obönhörligt mot höst

Det är trösterikt att ha barnen och deras familjer.

I lördags var Matti och Karin och hälsade på – vi åt eftermiddagsmål, taco med sedvanliga tillbehör, och så fick Birgitta sina födelsedagspresenter: en fruktplockare med långt skaft och så blomsterlökar.

Eftersom familjen skulle fira Viggos sjuårsdag nästa dag, stannade Matti över natten. Medan Birgitta och jag var på teatern och såg ”Kristina”, servade han också våra datorer. När vi sedan kom hem, såg vi ”Här är ditt liv” i TV – vi känner båda Jan Eliasson och faktiskt också, en smula, Kofi Annan som var en av gästerna. Det var ett sympatiskt program, men jag tyckte kanske att det kunde ha haft mer av både spontanitet och djup.

Nästa dag, söndag, var det alltså dags för familjedelen av Viggos sjuårskalas, men också Birgitta fick sin 72-årspresent från Kerstin med familj: ”Pluras kokbok”. Av mig fick Viggo spel, bland annat Wall-E, film och en hel trave Fem-böcker. Och eftersom det, när man är fyra år, är svårt att se brorsan få alla presenterna, fick lillasyster Klara också några paket – vi sa att det var hennes fyra och ett halvt-årsdag.

Klara var uppspelt och glad, lekte både med morfar och farfar – farfar Olle och farmor Kristina hade kommit ner hela vägen från Sollefteå för att fira Viggo.

När det gäller födelsedagsfester för barn, måste ju paketöppningen komma först, men Kerstin hade bullat upp med både födelsedagstårta och middag. Eftersom jag är diabetiker, kunde jag varken smakar på tårtan eller bullarna, men du kan ta dig en titt på dem här. Men av den goda laxen med tillbehör lät jag mig väl smaka.

När så festen var över, skjutsade oss Kristina till öregrundsbussen. Sent på kvällen anlände vi åter till huset i Öregrund.

Sommarhalvårsvistelsen i Öregrund lider annars mot sitt slut. På sistone har det ju blivit allt fler utflykter både till Uppsala och till andra ställen, nu senast Malmö och Höör nere i Skåne. Snart upphör även eftersändningen av post och tidningar, så då blir lägenheten på Idrottsgatan i Uppsala åter vår fasta bas. Som vanligt känns det vemodigt att bryta upp från det lantliga livet i Öregrund, men nu känner man också på allvar att det är höst och dags att sätta punkt. Regnen avlöser varann, och de senaste dagarna har det blåst kraftigt. Birgitta har burit in fallfrukt – äpplen, päron och plommon – och på den stenlagda gången som går ner till grinden ligger det både höstlöv och mängder av krikon.

I morse steg jag upp tidigt och gick ner till Vårdcentralen för nya blodprov, fick genast också tid på torsdag för blodtrycksmätning. Från Akademiska väntar jag på kallelse för den hjärtkontroll läkaren här på Vårdcentralen har skrivit remiss om. Annars känner jag mig – men det är ju delvis en subjektiv känsla – lite bättre: värken i ryggen och på överkroppens framsida har äntligen släppt, och av hostan återstår bara små rester. Men kondisen är fortfarande usel; jag kände det senast när jag huttrande i den kalla morgonblåsten promenerade till Vårdcentralen.

I kväll ska vi åter in till stan, Uppsala. Vi ska vara med på ett samtal om Olof Palme på Stadsteatern – Kjell Östberg är inledare. Sen stannar vi i stan också under onsdagen: på kvällen ska vi se den pjäs på Stadsteatern om samme Palme som Birgitta och jag i våras deltog i förberedelsearbetet för; stora delar av gruppen bakom pjäsen var då hemma hos oss större delen av en dag. Vi var förstås inbjudna till premiären men kunde inte gå då, eftersom vi hade lovat delta i de evenemang i Skåne jag tidigare har berättat om.

Sent på onsdag kväll, efter teatern, kommer vi ut till Öregrund igen, nu för de sista dagarna av sommarhalvårsvistelsen i vår lantliga boning. I början av nästa vecka flyttar vi in till Uppsala.

* * *

Birgitta är, trots blåsten, ute i trädgården igen. I dag ska hon sätta alla sina blomsterlökar. Och så ska hon väl resa upp den ena av änglatrumpeterna igen, den som nu för så där femte gången har vält i den kraftiga blåsten, med kruka och allt.

I arbetarrörelsens rötter finns dess framtid

I fredags var Birgitta och jag ombedda att medverka i den skånska arbetarrörelsens historiekonferens. Den sammanhållande kraften i det här arrangemanget, docenten i historia Roger Johansson, hade dock bett Birgitta att komma till Malmö redan på torsdagen: På högskolan skulle hon berätta om sitt internationella engagemang genom livet.

Vi hade lite tid vid sidan om, och eftersom det var ett tag sen vi var i Malmö, passade vi på att både promenera och göra saker i egen regi. Det började med att vi från järnvägsstationen promenerade till Stortorget: där, på Rica Hotel (förr Anglais), hade vi fått vår inkvartering. Rummet var stort och bekvämt med utsikt över torget, och personalen nere i receptionen orienterade oss snabbt och effektivt med hjälp av en karta om alla mål vi ville nå.

På väg mot högskolan passerade vi åter igen stationsområdet, och på hörnet mitt emot valde vi att äta lunch, stekt strömming med potatismos och lingon. Restaurangen heter numera Café le fil du rasoir men var förr känd som restaurang Savoy. Där utspelade sig, påminner mig Björn Kumm, inledningen till Per Wahlöös och Maj Sjöwalls klassiska polisdeckare – ett av originalen, då Beck fortfarande var känd som Martin Beck – ”Polis, polis potatismos”.

När jag promenerar omkring i Malmö, en stad som befolkningsmässigt inte är så vansinnigt mycket större än vårt Uppsala, slås jag av att Malmö, i motsats till Uppsala, ger en så stark känsla av storstad. Där finns vackra gamla stenhus liksom nya – ett exempel på det senare är högskolan, från vars översta våning man har en vidunderlig utsikt över både bebyggelse och vatten. Där finns många affärsgator och, som knutpunkter, både gamla och nya torg. Vi ilar också till Triangeln, i vars leksaksbutik Birgitta, förgäves, försöker få tag på ett Wall-E-paraply åt Viggo att överlämnas på hans sjuårskalas i dag.

I föreläsningssalen på högskolan samlas en skara av företrädesvis, åtminstone jämfört med oss, ganska ung publik. Birgitta berättar om sitt livslånga internationella engagemang som har varat ända från flickåren och fram till nu. Hon gör nedslag i händelser och händelseförlopp som tysktransiteringen, baltflyktingarna, Sydafrika, Vietnam, de egna FN-uppdragen – ja, vad har hon inte varit engagerad i? Hon väjer inte för besvikelserna, nämner också egna (av andra ofta medvetet feltolkade) misstag som till exempel bedömningen av vad som egentligen hände i Kambodja. Publikens frågor haglar, och engagemanget vittnar om att de som frågar själva är engagerade. Trots att det är sen eftermiddag, vill ingen riktigt gå därifrån, när det är slut.

På kvällen har Birgitta, via nätet, bokat biljetter åt oss på Malmö-operan. Före föreställningen hinner vi äta middag på Operagrillen, god inkokt lax med vitt vin.

Vi är operavänner men har aldrig varit på just Malmö-operan; på opera alltså – Birgitta har varit där på kongress. Invändigt är den med sina väggmålningar och trappor en smula lik Uppsala stadsteater, belägen i det som förr var vårt Folkets hus. Vi har plats på balkongen, och jag upptäcker snart, när föreställningen har börjat, att jag inte kan se textremsorna – operan spelas på italienska: textremsan över scenen har för liten text för min usla syn, och den med större text som riktar sig mot balkongen är från vår plats sett riktad åt höger. Nere i salongen gapar stora bänkpartier tomma. Vi ser att många i publiken är skolungdomar, och vi undrar därför om inte ganska många av de tonåringar som har fått biljetter genom skolan helt enkelt har struntat i att gå. Ytterligare några går också i pausen.

Den föreställning vi ser borde annars inte vara så svår för dem: Gioacchino Rossinis och Giacomo Ferrettis ”Askungen”, som hade premiär i Rom 1817. Och till och med jag, som alltså inte kunde följa textningen, känner ju till askungesagan, både Charles Perraults original från 1697 och Disneys filmversion – åtminstone den senare måste de här ungdomarna ju känna till. Här rör det sig dock om en moderniserad operaversion. Regissören, Alessandro Talevi, markerar genom dräkter och andra attiraljer (till exempel en vespa som körs in på scenen) att tiden här är decennieskiftet 1950-tal/1960-tal. Alltsammans har ett drag av filminspelning över sig. Det är lite Fellini över det här, om ni förstår hur jag menar.

I solopartierna lyckas Clara Maouriz, som gör rollen som Askungen, bäst. Annars hade jag störst utbyte av ensemblesången. Och av Rossinis musik förstås.

Nästa morgon, vid frukostbordet på Rica hotell, träffar vi dem som tillsammans med Birgitta och mig (moderator) står för dagens första längre pass: umeåprofessorn Ronny Ambjörnsson och LO-utredaren från Göteborg Örjan Nyström. Jag förstår genast att jag kommer att få leda ett samtal mellan likasinnade.

Vi får skjuts i bil till Backagården i Höör, där konferensen om arbetarrörelsens historia ska äga rum. På Backagården var jag senast för mycket länge sen, på ett studentförbundsseminarium i början av 1960-talet.

Dit har förbluffande många deltagare sökt sig, 86 stycken, och jag märker snart att de alla är besjälade av att åter gräva fram arbetarrörelsens rötter, de som också ger näring åt dess framtida bestånd och utveckling.

Partidistriktets ordförande Helène Fritzon hälsar deltagarna och inledarna välkomna och hälsar särskilt hjärtligt Birgitta och även mig välkomna. Och när sedan kursledaren Roger Johansson tar vid, startar han med att berätta, att han hade blivit uppringd av Birgittas och min gamle vän Björn Kumm, som bor i Malmö och som hade bett att få vara med. Han berättade också att Björn hade sagt, att han hade läst om konferensen på min blogg, som han följer dagligen: min blogg är, enligt Björn, något som han läser dagligen, nu när det knappt finns några A-presstidningar längre. Så nu gissar jag att jag får en binge nya läsare nere i Skåne…

Vi träffade förstås sen Björn också personligen, åt bland annat lunch tillsammans med honom. Utöver en del kända skånska partivänner på konferensen vill jag också nämna att chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, Lars Ilshammar, var där.

Jag förmår inte ge någon rättvisande och fyllig bild av hela konferensen, men jag kan ju nämna att Birgitta under det första seminariepasset, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” målade upp ett brett panorama över det Sverige som arbetarrörelsen har skapat; hon knöt då också särskilt an till de många betydande socialdemokratiska politiker, som har varit från eller haft anknytning till just Skåne. Hon hänvisade också till de stora arbetarförfattarna, bland dem Hertha Wirén. Hennes genomfång av historien, mycket uppskattad av deltagarna fick vi vittnesbörd om, hade samtidigt framtidsinriktning i och med att hon också analyserade de idéer som bar upp reformarbetet och ledde till de samhällsförändringar som ägde rum under 1900-talet.

Att den här utvecklingen har brutits, också på grund av förvirring inom den egna rörelsen, inte minst dess ledning, tycktes både inledarna och publiken vara överens om. Ronny Ambjörnsson refererade där mitt samtal med honom vid morgonens frukostbord: Det krampaktiga talet om frihet i dagens debatt, även socialdemokratiska debatt, bortser från det faktum att meningen med de kollektiva lösningar som arbetarrörelsen förordade ju var att öka just den individuella friheten.

Ronnys inledning kompletterade annars väl Birgittas genom att utgå från ett gräsrotsperspektiv. Han har granskat de tidiga, delvis sammanflätade folkrörelserna, inte bara arbetarrörelsen (parti och fack) utan också nykterhetsrörelsen, i någon mån även frikyrkorörelsen. Han väckte stort jubel genom att referera ett par möten, där man diskuterade frågan ”Har livet någon mening” – vid det första ansåg mötet, att livet inte hade någon mening, men detta korrigerades till sin motsats vid ett kommande möte.

Örjan Nyström bidrog främst genom att problematisera frågan om innehållet i historieskrivningen: Arbetarrörelsens val av kurs har inte alltid varit så enkla och självklara, som de ibland framstår i tillrättalagda jubileumshistoriker. Han rekommenderade att man på nytt ska analysera också dessa historiska vägval.

Det efterföljande passet, ”Vem ska skriva arbetarrörelsens historia?”, fanns knappast den motsättning som man ibland försöker konstruera mellan å ena sidan fackhistoriker, å andra sidan rörelsehistoriker med egen rörelsetillhörighet och egna rörelsesympatier och även historieskrivande av Gräv-där-du-står-slag. Roger Johansson gav, i dialog med fackliga representanter i publiken, exempel på hur båda perspektiven i själva verket kan berika varann. Ett vida värre problem är då att en så stor del av rörelsehistorien i dag hotas, till och med av rörelsens egna. Kjersti Bosdotter från If Metall hade en del talande exempel i den bildexposé hon inledde det här passet med.

En viktig del av konferensens uppläggning var det att de båda seminariehalvorna sen följdes av den avslutande delen ”Hur går vi vidare?? Ett antal ledande representanter för olika grenar av den skånska arbetarrörelsen visade där, att den här konferensen inte kommer att bli bara en engångssamling, visserligen rolig och stimulerande men utan konsekvenser för framtiden. För min del blev jag övertygad om att ett klassiskt reformistiskt förhållningssätt nu har ett brett stöd i det stora skånedistriktet: Rörelsens kurs blir inte bara vilsna piruetter utan en marsch framåt bara om den söker näring i rörelsens rötter. Jag hänvisade på den punkten till det avsnitt i partiprogrammet som nu är struket: ”Från klassamhälle till välfärdsstat” (plus dess då skissade fortsättning, även ekonomisk demokrati). Det här avsnittet fanns i de båda partiprogram jag hade huvudansvaret för, 1975 års och 1990 års, men hade också sin motsvarighet i Ernst Wigforss’ program från 1944 och Tage Erlanders program från 1960.

Innan vi skildes åt fick vi också höra ett mycket intressant och väl framfört föredrag av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund, ”Att skriva arbetarhistoria”. Han väckte mitt intresse för en tidig svensk arbetarförfattare, Gösta Larsson, en radikal socialdemokrat som så många andra tvingades att emigrera till USA. Där publicerade han på engelska flera arbetarromaner, av vilka ett par finns översatta till svenska; en av dem utkom i Tidens bokklubb 1947, har jag nu tagit reda på.

Honom skulle jag vilja läsa.

Melodikrysset nummer 39 2009

Jag har varit på ett spännande arbetarrörelseevenemang i Skåne, men jag var förstås också angelägen att ta mig hem till Uppsala igen för lördagens sedvanliga melodikryss.

Det sändes från ytterligare ett annat hörn av Sverige, Göteborg. Som så många andra direktsända kryss var det egentligen inte särskilt svårt, men ett ljudavbrott mitt i sändningen försorsakiade stort kaos. Till förvirringen bidrog att man efter ljudavbrottet först hörde musik – reggae – som, skulle det visa sig, inte hörde ihop med krysset. Sen övergick musiken plötsligt till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, av och vanligen med Håkan Hellström. Med hjälp av lite ofullständig efterhandsvägledning av Anders Eldeman lyckades jag sen också placera in de här orden på rätt ställen.

Min egen hemstad, Uppsala, fanns för övrigt också med i krysset: Vi hörde ”Gun från Dragarbrunn” av Owe Thörnqvist, som jag då och då träffar på landshövdingemiddag för hedersupplänningarna – en av dem är Owe, en annan min hustru.

Owe har ju också skrivit om Dagny, men det är en annan servitris än den som Lotta Engberg besjunger i ”Världens bästa servitris”. Fast Dagny var säkert också världens bästa för killarna som flockades kring henne och ropade ”Dagny, kom hit och spill!”.

På söndag kväll ska jag ut till vårt hus i Öregrund igen. Öregrund ligger i Roslagen. Det, och inte andra ordet i texten till ”Calle Schewens vals” – ”I Roslagens famn…” – var svaret på dagens taubefråga.

I Amsterdam har jag också varit, bland annat köpt tulpaner där till vår trädgård i Öregrund. Den reflektionen föranleds förstås av att vi i dag hörde ”Tulpaner från Amsterdam”. Den minns vi bland annat med Lasse Lönndahl.

En ännu äldre schlager som spelades i dag var Jules Sylvains ”Säg det i toner”.

För min del är jag också tillräckligt gammal för att minnas Gösta Stevens och Nils Georgs ”En är för liten och en är för stor”, vilket alltså var det motsatspar Eldeman efterlyste.

Däremot tror jag att jag aldrig tidigare har hört ”Tobakshandlarvisan”, som vi i dag hörde med Helen Sjöholm och BAO.

TV-serier är inte, som jag flera gånger tidigare har bekänt, min starka sida. Så där får jag gissa och kontrollgoogla.

Men jag tror att den svenska komediserien, vars signatur vi hörde, var ”Kvarteret Skatan”, vilket också stämmer med Eldemans ledtråd att andra halvan av titeln är en platsbestämning.

Inte heller har jag sett ”Mot alla vindar” (”Againts the Wind”), som ju handlar om nybyggare, i Australien närmare bestämt.

Däremot har jag förstås sett ”Sound of Music” på bio. Hon som här (passande nog i skepnad av Carola) sjöng solostämman var Maria, en novis, sålunda en som vill bli nunna.

Och hur många gånger har jag inte sett Disney-filmen om Snövit och de sju dvärgarna, de som sjungande går ner i gruvans ort? Hej hå, hej hå!

Och så återstår då bara att säga hej då, hej då!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikryset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Ett återbesök i Elisabet Hermodssons bildvärld

Elisabet Hermodsson är född 1927 och således hela 82 år gammal. När jag nu, som en del i en rik utställning med hennes bildkonst på Uppsala konstmuseum, ser henne i Christian Stannows TV-film ”Tecken i rörelse”, påminns jag om hur vacker jag tyckte hon var då på sextiotalet när vi lärde känna varandra. Men hon är vacker nu också, flera årtionden senare. Jag och Birgitta kramade om henne, när vi anlände till vernissagen på Uppsala slott nu i lördags.

Elisabet är egentligen allkonstnär, betydande både som författare, bildkonstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism och religiositet som grund. I det sista avseendet är vi inte själsfränder, men detta har inte hindrat mig från att känna djup respekt för henne och hennes ibland religiöst präglade verk – även om jag alltså är främmande för hennes kritik av vetenskap i den starkt rationalistiska traditionen.

Jag lärde känna denna konstnärligt mångsidiga och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Elisabet var aldrig någon partigängare – då var hennes mans, konstnären Olof Hellströms, förhållande till socialdemokratin mer rakt och okomplicerat. Elisabet var demokratisk socialist, men partipolitiken passade kanske inte riktigt hennes fria själ.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen, hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

1966 gav Elisabet ut en samling bilddikter, ”Dikt-ting”. En av de stora salar som nu härbärgerar utställningen på slottet ägnas helt åt hennes bilddikter i tusch från 1960-talet. Det gäller att se dem på nära håll: man måste kunna både uppfatta detaljerna i teckningarna och läsa den text som är en vital del av bilderna.

Den ännu större salen innehåller saker i större format, allt från kol och blyerts till olja på duk. Något enstaka verk är från 1970-talet, men tyngdpunkten i den här delen av utställningen ligger längre fram i tiden. Ängeln samsas med narren och döden; narren förekommer också – för att knyta an till hennes religiösa föreställningsvärld – korsfäst. Humor och svärta samsas. Förekomsten av grodor i flera av bilderna förklarar Elisabet själv i en UNT-intervju med att det påstås att grodan var Guds första försök att skapa människan.

Ulrika Knutsson invigde utställningen med att göra en introduktion så intressant att den borde publiceras.

Och hur som helst, måtte många hitta vägen upp till slottet. Utställningen pågår fram till 25 oktober.