Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 24 2010

Dagens melodikryss sändes från Ockelbo och gick i bröllopsyrans tecken. Jag hörde till de inbjudna till vigseln, men i motsats till min hustru, den före detta talmannen, som har gamla band till dagens brud, avstod jag från att gå. Inte för Melodikryssets skull dock – den som vill veta mer om hur jag resonerade rekommenderas att gå ner ett par steg på bloggen.

Länken från Ockelbo bröts mitt under krysset – samma sak inträffade för övrigt tidigare under ”Ring så spelar vi”. Men jag listade snart ut att det var Christer Sjögren som sjöng ”Hej du glada sommar” och fick efter sändningsavbrottet också reda på var i krysset de båda orden skulle fyllas i.

Dagen till ära hade Anders Eldeman valt en mängd musik med bröllopsassociationer.

Den första ljudillustrationen hette till och med ”På bröllop” och spelades en gång i världen in av ABBA, av vilket man kunde dra den korrekta slutsatsen att Benny Andersson var en av upphovsmännen.

Jag antar att både H C Lumbyes ”Champagnegaloppen”, som här skulle ge festdrycken champagne, och ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos skulle leda tankarna till bröllopsfestligheter. Och Malena Ernman, här med förra årets melodifestivalvinnare ”La Voix”, var ju med redan i går kväll på Konserthuset – jag såg inte hela programmet men i alla fall numret där hon uppträdde tillsammans med en av mina favoriter, Martin Fröst.

Och varför Eldeman i dag hade valt att spela Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” behöver man ju inte vara detektiv för att komma på.

Huruvida ”En sån karl”, normalt oftast med Lill Lindfors men här sjungen av Anne-Lie Rydé, i dagens kryss avsågs syfta på Daniel Westling undandrar sig mitt bedömande.

Många frackar förekommer det vid de pågående festligheterna. Så det passade väl bra att spela Gösta Ekman med ”En herre i frack”, vars text skrevs av hans son, Hasse Ekman, och musik av Johnny Bode.

Dagens andra scenklassiker var ”Jazzgossen”, i det här fallet dock exekverad av Magnus Uggla – den som vill läsa mer om hans Karl Gerhard-platta kan gå upp under Kulturspegeln, Musik. Fast det hade väl varit ännu roligare om Eldeman, dagen till ära, hade spelat någon av de många revynummer, då Karl Gerhard gisslade kungahuset.

Men det finns ingen anledning att vara sur över dagens melodival. För att motverka den reaktionen lät Eldeman oss höra den klassiska Gullan Bornemark-maningen ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Proletariatet fick i dag representeras av ”Snabbköpskassörskan”, i vars kassa-kö Göran Ringbom på sin tid ständigt hängde.

Fast även den handlar ju om storslagen kärlek. Sådan förekommer också i ”Sound of Music”, där en central person är nunna och sjunger ”Do-re-mi” – som sen ju följs av fa enligt den musikaliska regelboken.

Själv fyller jag år i dag, 73. Eftersom hustrun alltså är i Stockholm på bröllopsfestligheter, trodde jag, att jag skulle få fira födelsedagen först i morgon, när hon är tillbaka i Öregrund. Men sent i går kväll kom, som en glad överraskning, sonen, Matti, hit för att fira sin gamle far. Present fick jag också i morse, en ny darttavla som under dagens lopp kommer att sättas upp på trädgårdsbodens vägg. Han hade till och med med sig en masonitskiva och färg att måla den med. Den ska sättas upp som skydd på bodväggen – då och då får vi ju besök av små pilkastare som inte är så pricksäkra som morfar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Bröllopet som jag inbjöds till men inte gick på

Någon har kanske noterat att Birgitta men inte jag finns bland gästerna vid Victorias och Daniels bröllop.

Det beror inte på att jag inte fick någon inbjudan.

Jag ska förklara varför jag inte gick, men först en liten bakgrund.

Sen unga år är jag, liksom för övrigt också Birgitta, mycket övertygade republikaner. Så när Birgitta, på den tiden då hon var statsråd, å ämbetets vägnar inbjöds till kungamiddagar, avstod jag – det är kutym att även make/maka inbjuds – konsekvent från att delta.

Men sen, när Birgitta hade utsetts till Riksdagens talman, det enligt rangrullorna näst högsta ämbetet i riket, förstod jag vad klockan var slagen: skulle jag utebli från kungamiddagar och liknande tillställningar, skulle det skada talmannen men knappast kungen. Så jag inhandlade frack, smoking, lackskor och hela baletten och ställde in mig i ledet, näst efter min hustru som stod främst i raden vid samlingen inför kungamiddagarna; talmannen har sin plats vid en speciell mattkant.

På det sättet har jag kommit att ganska många gånger träffa kungen, dottningen och resten av kungahuset. Vårt förhållande har alltid varit korrekt och vänligt – redan efter min allra första kungamiddag på slottet kallades jag vid den efterföljande samlingen till ett enskilt presentationssamtal med kungen och drottningen. Det hade naturligtvis bakgrunden att vi i fortsättningen, så länge Birgitta var talman, skulle komma att ha med varann att göra.

I fortsättningen har jag på det här sättet i våra officiella roller träffat större delen av kungahuset, haft flera av dem (inklusive kronprinsessan Victoria, på ryska ambassaden av alla ställen) till bordet. Vid kungamiddagarna hade jag vid flera tillfällen prinsessan Lilian, en charmerande och frispråkig gammal dam, till bordet. Ytterligare en trevlig bekantskap blev prinsessan Christina – det finns märkligare exemplar i kungahuset, men här behåller jag för mig själv de iakttagelser jag har gjort i en officiell roll.

När Birgittas två talmansperioder var över, bjöds hon och jag, mycket korrekt, till en privat avskedslunch med kungen och drottningen på slottet. Därmed trodde jag att min värnplikt i konungariket Sveriges tjänst var till ända.

Men då hade jag inte tagit kronprinsessan Victoria med i beräkningen.

Till henne har jag för min del, vad det nu är värt, alltid haft en chosfri, rak och vänlig relation. Jag vill inte påstå att jag känner henne i egentlig mening, men mitt intryck av henne har varit att hon är öppen och intellektuellt nyfiken. Så länge monarkin består, kan vi i henne vänta oss få en regent som respekterar demokratins regelverk och som kommer att sköta sina officiella plikter korrekt. För att vända på en känd devis: Jag är republikan, men det är inte henne personligen jag vill åt.

Daniel har jag aldrig träffat, men jag tycker, rent principiellt, att Victorias val av make – ett val som förefaller grunda sig på en kärlek, som ställer mossiga föreställningar om börd åt sidan – känns sympatiskt. Så eftersom jag, åtminstone en smula, känner Victoria, hade jag i ett mer normalt fall gärna gått på hennes och Daniels bröllop.

Fast nu står mig allt det här som finns runt omkring det här bröllopet milt talat upp i halsen! Jag förstår inte den hysteri alla människor, som aldrig i sitt liv har träffat vare sig Victoria eller Daniel, visar. Och det bjuder mig emot att delta i en tillställning som jag gärna är beredd att välsigna i dess alldeles privata perspektiv men som ju också våldsamt tjänar propagandan för att vi ska bibehålla monarkin.

Birgitta då, som alltså valde att gå på bröllopet?

Henne känner jag väl, och jag tror att jag törs säga att hon delar alla mina principiella ståndpunkter.

Men jag förstår också att hon valde att göra annorlunda.

Hon har nämligen, mycket mer än jag, en personlig relation till kronprinsessan. Birgitta var talman när Victoria blev myndig och deltog mer konkret också i Victorias inskolning till att så småningom bli regent. Kronprinsessan har pryat hos talmannen och av henne fått lära sig en del om hur rikets demokratiskt valda styresorgan fungerar.

Victoria har ju, som många andra unga människor, haft sköra perioder, och jag tror att kontakterna med talmannen också de har betytt en del för henne. Jag kan bara försöka tolka mina egna ögons vittnesbörd: Vid de tillfällen, även efter Birgittas avgång som talman (till exempel vid Riksdagens högtidliga öppnande), då de här båda damerna – en fortfarande mycket ung, den andra gammal och osentimentalt erfaren – har träffats, har jag sett Victoria sätta kurs rakt på Birgitta för att sedan föra ett ofta långt och verkligen inte artighetspräglat samtal.

Så principer, republikanska och andra, är bra. Men ibland kan man ju låta personliga band och böjelser ta över.

För egen del känner jag inte längre någon press att delta i ett event, vars samhälleliga och propagandistiska sidor är mig djupt främmande. När Birgitta och jag fick en gemensam inbjudan till bröllopet, hade jag dessutom ett fullgott personligt skäl att tacka nej: Jag hade lovat att ta hand om barnbarnen, Viggo och Klara, under den tysklandsresa deras förädrar skulle göra, bland annat under bröllopet.

Nu är den där utlandsresan framskjuten, och jag skulle ju ha kunnat meddela hovet att – mittåt! – jag kommer.

Men eftersom jag kände en stor lättnad över att inte behöva delta i bröllopet, har jag inte gjort någon sådan korrigering.

Vilket inte hindrar att jag, så här från mitt lantliga hus i Öregrund, kan sända en näthälsning till Victoria och önska henne all välgång i äktenskapet med hennes älskade Daniel.

Men, Victoria, du kan väl överväga att driva gym tillsammans med Daniel i stället för att släpa in honom i den där cirkusvärlden av stärkta frackskjortor?

* * *

Somliga läsare undrar nu rimligen om den före detta talmannen kände till att jag skulle skriva om bröllopet eller rent av hade fått ta del av manus.

Svaret på båda frågorna är nej.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.

Paradisrapport

Nu blommar syrenerna som besatta. Äppelträden håller på att slå ut – humlorna tumlar omkring i äppelblommen, så det blir nog äpplen också i år. Under den stora asken nere vid grinden finns en tät matta av sötdoftande liljekonvaljer, och i askens undervegetation lyser också midsommarblomstren.

Det är den vackraste tiden på året.

I bara skjortärmarna tar jag en tur i härligheten, men nu måste jag lämna den.

Fast bara för ett par dar.

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturstipendieutdelning – till Uppsala i syrenernas tid

I går var jag tvungen att avbryta mitt trädgårdsarbete och ta bussen in till Uppsala. Jag var inne på det nya statliga Apoteket i S:t Per och tog ut diabetesmedicinen Metformin och hann sen också in på Åhléns, där jag köpte två jättekassar med tidskriftssamlare.

Men mitt egentliga mål med stadsresan var Reginateatern på Trädgårdsgatan, förr gemenligen kallad Biogatan efter de tre biografer som då låg där tätt intill varann – inte någon av dem finns kvar i dag, men Reginateatern är inrymd i en av dem.

Där anordnade kulturnämnden, som jag tillhör, sin årliga utdelning av stipendier till kulturskapare i det fria kulturlivet. Jag anlände mycket tidigt men fick ett glas vitt vin och satte mig uppe på övervåningen och väntade.

Så småningom började det strömma till människor, stipendiater, ledamöter och tjänstemän i kulturnämnden och andra. Många kom fram och hälsade; jag känner ju vid det här laget många av dem som finns i den lokala kultursfären. Bland dem som hälsade fanns Margareta och Per Löfblad, som driver den mycket fina dockteatern Teater Spektaklet. Margareta har av kulturnämnden tilldelats ett av de båda stora stipendierna om 100.000 kronor. Bland dem som kom fram och hälsade och pratade fanns också trädgårdskonstnären och konsthantverkaren Paula von Freymann och så Gunilla Lindberg, som i sina kåserier i Upsala Nya Tidning levandegör Uppsalas stadsmiljö och historia.

Jag träffade också en för mig helt ny bekantskap, Anneli Östlund, en mycket ung dam med koreanskt utseende. Hon däremot visste uppenbarligen vem jag var, till och med var jag bor i Uppsala – det visade sig att hon känner Martin Landahl som liksom jag bor i Svartbäcken, dock i en lite annan del.

Anneli är författare och har fått ett stipendium på 20.000 kronor – av hennes både spirituella och svarta tacktal på scenen lite senare på kvällen framgick det att livet som fri litteratör långt ifrån är någon dans på rosor.

Jag tänker inte räkna upp alla pristagarna – du kan själv här kolla hela listan och motiveringarna.

Men jag vill avslutningsvis ändå nämna den som hade fått det andra stora arbetsstipendiet om 100.000 kronor, musikern (pianisten) och kompositören Anders Widmark. Han arbetar mycket, men inte uteslutande, med jazzmusik och har bland annat hunnit med att samarbeta med sådana som Clark Terry, Louise Hoffsten, Helen Sjöholm och Rebecka Törnqvist.

Som avslutning på stipendieutdelningen gör han, solo på piano, tre stycken som vibrerar av känsla och är uttryck för perfekt behärskad teknik, och det slår mig då att jag inte har någon enda av hans skivor. Det måste jag snarast göra någonting åt.

Men vid det laget är det sen kväll, och jag ilar i väg mot öregrundsbussen.

I den varma kvällen, på min väg längs Trädgårdsgatan och sen ner över Västgötaspången, känner jag doften av blommande syrener.

Försommaren är här – och med den längtan ut i trädgården

Våren har varit kylig, kanske inte bara här ute vid upplandskusten. Jag tycker inte om att frysa, och eftersom min ork på grund av en rad fysiska tillkortakommanden – en hjärtinfarkt med mera – är nedsatt, har jag mest hållit mig inomhus.

Birgitta har inte tjatat på mig – i stället rensade hon, som är av en härdig och envis sort, också mitt stenparti, innan hon åkte till USA. Det tackar jag för, men jag har hela tiden haft för avsikt att jobba ute i trädgården, så snart värmen kom.

I söndags såg den ut att vara här. Luften var milt varm och lockande – men så kom det mörka moln och ett ganska kraftigt regn.

I går, däremot, var det skön, solig försommar.

Så jag kravlade mig ut i trädgården och rensade övre delen av stenpartiet, den del som finns uppe på en bergknalle och går fram till staketet. Bar sen ut renset på allmänningen utanför staketet, där på det här sättet allt fler trädgårdsblommor rotar sig.

På Konsum hade jag köpt några knölväxter som jag satte: vit och rosa flocklilja och så blålila martorn. Ett par trädgårdsprimulor, som hade spritt sig ut i gräsmattan, grävde jag upp och planterade om i stenpartiet.

Både i går och i dag på förmiddagen har jag suttit ute vid trädgårdsbordet: druckit av mitt goda och starka kokkaffe, läst tidningar och tidskrifter, löst ett och annat korsord. Men inte alltför länge. Efter lunch i dag kommer det att bli ett besvärligare trädgårdspass än i går: Jag ska börja rensa min allra äldsta blomrabatt.

Trädgården prunkar försommarfin. Det är tulpantid nu, och märkligt nog tycks tulpanerna få stå kvar – kanske är det stinkpinnarna med rå-odör som Birgitta har satt upp som håller rådjuren borta.

Både körsbärs- och krikonträden blommar; i delar av trädgården kunde man tro att man befinner sig i Körsbärsdalen i ”Bröderna Lejonhjärta”. Också päronträdens blomning har börjat. Äppelträden har stora rosa knoppar, men trädens blad är samtidigt ynkligt små – när värmen som i år dröjer, får det såna här effekter.

Även syrenerna börjar skifta i en smula lila allra längst upp, men det är än så länge bara en lila aning, inte mer än knoppar.

I går öppnade jag dörren till Birgittas växthus och kände då en pust av värme slå emot mig. Där var inte torrt, men jag bar dit kanna efter kanna med vatten och vattnade vindruvor, tomater, sallat, rädisor och allt vad det var. Sen vattnade jag också de blommor Birgitta odlar i krukor vid de båda trapporna in till huset.

Om det vackra vädret fortsätter kommer jag att ha trädgårdspass varje dag den här veckan.

Med tiden kommer nog då kondisen att också bli bättre.

En tävling i musik?

Jag såg Eurovision Song Contest i går, såg dess förinnan också de båda utslagningsheaten, däribland det som Sveriges bidrag åkte ut i. Jag hör inte till dem som tyckte att det senare var orättvist – dock borde också åtskilliga andra bidrag, som nu hängde med ända till slutet, ha sållats bort redan före finalen. Jag följde finalen med Dagens Nyheters låtlista framför mig, och med en penna sänkte jag i flertalet fall de redan ganska snåla betyg DN hade gett låtarna.

Tyskland vann, och Lena Meyer-Landruts ”Satellite” var väl relativt OK, men enligt min mening hade flera andra av låtarna också kvaliteter. Inte så att någon av dem var så där outstanding, men till exempel Safuras och Azerbajdjzans ”Drip Drop”, som nu kom på femte plats, var inte så tokig den heller.

Några av kommentatorerna har haft roligt åt några sångerskors och sångares usla engelska, och jag vill inte polemisera mot detta – men varför har inte den här tävlingen det ganska rimliga kravet, att respektive lands bidrag obligatoriskt ska framföras på landets nationalspråk? Har landet flera språk, får man väl ta det som är artistens eget: om Rysslands sångare till exempel kommer från Mordvinien, får han eller hon följaktligen då sjunga på mordvinska.

Det vore ett bidrag till att göra låtarna mindre lika. För egen del skulle jag gärna också se att låtarna mer speglade de musikaliska särarter som finns även i olika länders populärmusikkulturer. Det grekiska bidraget, annars populärmusik som kan uppskattas lite var stans (låten kom åtta), innehöll element av det slag jag efterlyser, att en någorlunda brett orienterad musiklyssnare själv ska kunna placera bidraget i rätt nation.

Det tredje jag skulle vilja ändra är att det nu faktist i allt mindre grad rör sig om just nationella bidrag: Svenskar hade, för att ta ett oss näraliggande exempel, en hand med i flera andra länders bidrag, och det borde enligt min mening vara förbjudet: Varje enskilt lands bidrag bör framföras av en artist därifrån (medborgare, inte nödvändigtvis infödd), vara skrivet av medborgare i landet i fråga och inte heller ha inlånade musiker, till exempel Robert Wells, vars närvaro på scenen dess bättre inte lyckades lyfta Vitrysslands ganska mediokra bidrag.

Men min kanske främsta invändning mot denna tävling, som ju ska vara en tävling i just musik, är att eurovisionsschlagerfinalen på två viktiga sätt har fjärmat sig från det som av namnet av döma är dess mål, att sålla fram de bästa schlagerna.

Problemet med den här tävlingen i musik är nu att ganska få redan dagarna efter finalen kommer att kunna nynna mer än ytterst få melodier och att få av de tävlande låtarna i framtiden verkligen kommer att härbärgeras i schlagerns Hall of Fame.

Schlagerfinalen har i dag blivit mycket mer av scenshow än av en räcka sångframträdanden. Det handlar om att väcka uppmärksamhet med hjälp av dansare, körer vars funktion lika mycket är koreografisk som musikalisk, scenkläder, ljus och glitter. Tänk om tävlingen åter kunde bli en tävling just i sång!

Då skulle man rimligen tvingas att plocka fram tävlingsbidrag, som verkligen är schlager, har en krok som omedelbart fastnar i musikminnet. Ett exempel ur årets tävling är Danmarks bidrag, ”In a Moment Like This”, som har just det där extra, en schlagerrefräng. Det var den som gjorde att Danmark och inte något av de övriga nordiska länderna i år hamnade på en hygglig fjärdeplats.