Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”

Melodikrysset nummer 10 2011

Ska Anders Eldeman sätta mig riktigt på det hala, bör han spela artister som har förekommit i Idol. Det är ett program jag aldrig någonsin har tittat på. Således är Idol-vinnaren från 2010, Jay Smith, han som sjöng Madonnas ”Like a Prayer”, helt okänd för mig. Att jag lyckades lösa det här (med hjälp av Google) är mer tur än skicklighet.

”Blue Spanish Eyes” kände jag däremot igen, och eftersom sångarens förnamn rimligen måste bli Al, googlade jag fram att han heter Al Martino.

Lite lättare var den inledande frågan, eftersom Eldeman här använde sig av sin vanliga återbruksmetod: Pink (Alecia Moore) har vi hört förut. ”So What” hette låten med ”na-na-na-na-na-na-na”.

Och Roy Orbison, i dag med ”In Dreams”, var väl heller inte så svår.

Melodifestivalaktuelle Christer Björkman fick bidra med sitt eget bidrag 1992, ”Imorgon är en annan dag”. Till krysset efterlystes andra och tredje ordet i titeln, vilket förvirrade mig lite. I likhet med många andra särskriver jag nämligen ”i morgon”. Och när jag kollar i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan” – låten låg nämligen på Svensktoppen 1992 – ser jag att låttitelns första ord särskrivs även där: ”I morgon är en annan dag”.

För övrigt vimlade det av svensktoppslåtar i dag.

”När inga ord räcker till” låg på Svensktoppen 1980 med Björn Skifs & Blåblus. I det här fallet hade jag länge svårt att få svaret bekräftat, eftersom jag mindes titeln lite fel (”När inte ord räcker till”).

Dansband är inte riktigt mitt gebit, men Vikingarna har jag ju lyssnat på åtminstone på Svensktoppen. Deras ”Till mitt eget Blue Hawaii” låg där 1989.

Och Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar, vanlig dag” låg på den här listan så tidigt som 1976.

Två svenska klassiker spelades i dagens kryss, dock inte med originalartisterna.

Magnus Uggla sjöng Karl Gerhard-kupletten ”Kan du tänka dig honom utan hår? Jag kan det inte”.

Och veckans Taube, ”Nocturne” (”Sov på min arm”), sjöngs inte av Evert Taube utan av Mia Skäringer.

Klassiker, fast inte svensk och ännu äldre, är också Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” från 1881.

Av veckans två djurfrågor hade jag lite svårigheter med den andra, vars svar skulle bli haj. Jag har nämligen aldrig sett ”Hajen” (och inte dess uppföljare heller).

Däremot kände jag omedelbart igen ”Igelkottaskinnet”, som här skulle ge igelkott. Vill du läsa vistexten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

PS Jag glömde ju filmregissören, Alfred Hitchcock.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Arvet efter Olof Palme

I går var jag alltså i Eskilstuna, i Munktell Science Park, för ett samtal inför stor publik om Olof Palme. Övriga medverkande i ett ganska fritt samtal om Olof Palmes liv och politiska gärning, med Stig Hansén som påläst samtalsledare, var Henrik Berggren och Göran Greider, båda aktuella med var sin bok om Olof Palme. Jag har förstås läst de båda andra inledarnas böcker (och många andra i genren – kolla själva under Kulturspegeln, Politik) men har också ett försteg framför de båda andra: Jag träffade Palme tidigt och arbetade på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad, under hela palmeeran, var bland annat huvudsekreterare i den av Palme ledda programkommissionen inför 1975 års programrevision. De här kunskaperna bidrog jag också med i vårt samtal.

Folket och Eskilstuna-Kuriren har båda i dag jättestora artiklar – bilder och text – om vårt palmeseminarium. Eskilstuna-Kurirens artikel finns inte allmänt tillgänglig på nätet, men Folkets artikel ”Han var både visionär och moralist”, över nästan ett helt uppslag, kan du hitta här.

Naturligtvis innehöll samtalet, utan att bli kontrafaktiskt, också reflektioner över vad i arvet efter Olof Palme som lever – eller borde leva – även i dag. Att döma av applåder och kommentarer från de många som kom fram efteråt blev det här ett uppskattat möte, kanske också en liten push för att återupprätta socialdemokratins lite vacklande självförtroende.

När vi efteråt blev bjudna på en sen middag, där jag satt bredvid en av arrangörerna, min estnsike landsman Alar Kuutmann, kom vi också allihop mycket snart att, sins emellan och med de lokala ABF-företrädarna, diskutera socialdemokratins då ännu inte lösta partiledarfråga.

När jag kom hem till Uppsala i dag, var den frågan avgjord, på ett bra sätt tycker jag. Både den nye partiordföranden, Håkan Juholt, och den nya partisekreteraren, Carin Jämtin, hör hemma i den partitradition, som vi förknippar med Olof Palme.

Melodikrysset nummer 9 2011

Andra kan ha funnit de frågor lätta som jag för min del fastnade med i dagens kryss.

Det måste till exempel ha varit en låt med Ace of Base vi hörde. Men dem hör jag bara tillfälligt på i radio – har inga skivor med dem – så vad var det i så fall de sjöng? Jag tar som vanligt fasta på en återkommande fras – den brukar vara titeln – men missuppfattar den lite. Fast sen hittar jag låten på nätet och kan lyssna av den. Och jo, det är ”All That She Wants” med Ace of Base.

En annan fråga hade jag ännu mer besvär med, låten med Västerås stads musikkår. Svaret skulle vara en årstid, och ledbokstäverna gav entydigt att det måste vara fråga om sommar. Men jag är ju en sån där envis jävel, så jag vill gärna också veta vad det var för låt som spelades. Om titeln är engelsk, borde den innehålla ”Summer”. Då kommer jag på att Anders Eldeman tidigare, 2007, har spelat ”Summer Nights” ur filmen ”Grease”, så kanske är det den. Men jag hade inte sett filmen då och har inte sett den nu heller. Någon som kan bekräfta eller dementera?

”Så mycke bättre” i TV 4 har jag heller aldrig sett, men plötsligt känner jag igen Lill-Babs’ röst, och så minns jag – från Aftonbladets nöjessidor, gissar jag – att jag har läst om att hon i det där TV-programmet har haft något slags samarbete med Petter (som jag för övrigt har på skiva).

Plura har jag också praktiskt taget allt av i min skivsamling, men vem var det som här sjöng hans ”Kärlekens tunga”? Ledbokstäverna leder mig fram till artistnamnet September – Petra Marklund googlar jag mig fram till att hon egentligen heter.

Och så det allra sista som beredde mig en smula huvudbry: Eva Dahlgren tycker jag är en bra artist, men något djupare intryck på mig gjorde uppenbarligen inte hennes bidrag i 1980 års melodifestival, ”Jag ger mig inte”.

Lättare hade jag det faktiskt med ”Tjacka cykel”, som framfördes av Gösta Engström och Sumpen Swingsters. Sumpen Swingsters har jag tidigare skrivit om, bland annat om att en av mina favoriter, barnboksförfattaren och serietecknaren Jan Lööf har spelat med dem. Jag publicerade själv Jan Lööfs serie ”Felix” i Aktuellt i politiken (s), när jag var dess chefredaktör.

Politisk anknytning har jag också till en annan av dagens låtupphovsmän. I valrörelsen 1968 turnerade Thore Skogman med Sten Andersson, och för den här turnén skrev Thore en särskilt låt, ”Härliga värld”, som gavs ut av socialdemokratiska partiet på skiva. Fast här hörde vi hans ”Surströmmingspolkan”, som i krysset gav ordet surströmming.

Hasse och Tage blev ju så småningom besvikna på socialdemokratin, men de ställde faktiskt också upp för socialdemokraterna på den där tiden. Själv älskar jag dem högt och rent och har, med deras samtycke, döpt en egenredigerad bok efter deras ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Birgitta och jag har också gått på flera av deras revyer, bland annat hört ”Ett glas öl” i 88-öresrevyn 1971.

Förnämlig underhållning har också Galenskaparna bjudit på. Visserligen föredrar jag personligen mitt sommarhus i Öregrund framför rullande sommarviste, men deras ”Man ska ha husvagn” är en kul låt.

En annan underhållare, Povel Ramel, har jag sett live allt ifrån en tältrevy på läroverksplan i min dåtida skolstad Sundsvall – farsan blev förbannad på både mig och Povel, när jag, på grund av lång kö, missade att köpa en viktig motordel åt honom den där lördan – ända till hans väl sista turné; den föreställningen såg vi på Reginateatern i Uppsala, där Lasse Eriksson dog här om kvällen. Och visst minns jag Povels ”Var är tvålen?” där det till och med förekommer en rutig tvål.

Mycket underhållande är också australiern Rolf Harris – även han finns i våra skivhyllor – när han på svenska sjunger om Sven Green med sitt extra ben.

”Min hatt den har tre kanter” var väl ursprungligen inte tänkt som barnvisa, tror jag, men den minns jag att vi sjöng under min små- och folkskoletid.

”Lilla snigel, akta dig, annars tar jag dig!” har jag sjungit med mina egna barn.

Det som spelades ihop med den var däremot inte en barnvisa men handlade också om ett djur, en åsna. ”Donkey Serenade” skrevs 1937, mitt födelseår, av Rudolf Friml.

Det får mig, avslutningsvis, att tänka på valberedningen i mitt parti, som nu likt åsnan tycks vela mellan inte bara två utan en hel bunt hötappar.

Bara dom nu inte väljer en åsna!

Marsdagbok, bland annat om Olof Palme och om att han aldrig verkar få någon efterträdare

I går kväll var Birgitta och jag i Enköping för att än en gång inleda en kväll kring utställningen ”Flykten från Estland 1943-1944”. Tuula Autio från Upplandsmuseet, som har producerat utställningen, gradvis under dess vandring också kompletterat den med lokalt material, skjutsade oss i sin bil.

Lokalen i Enköpings bibliotek var full av folk, och jag törs av både frågor och applåder dra slutsatsen, att publiken fann det här ämnet intressant. Liksom vid de tidigare tillfällena – i Uppsala, Östhammar och Öregrund – kom det fram åhörare även efteråt, bland dem också ester.

Just nu läser jag annars palmebiografier inför mitt framträdande i Eskilstuna onsdagen den 9 mars. Jag vill vara à jour med framför allt de böcker mina meddebattörer har publicerat. Här om dan blev jag klar med Henrik Berggrens tegelsten ”Underbara dagar framför oss”. För närvarande håller jag på med Göran Greiders alldeles nypublicerade ”Ingen kommer undan Olof Palme”.

Olof Palme, aktuell på grund av 25-årsminnet, och de här böckerna kom också upp under en lunch Birgitta och jag var bjudna på i dag – ja lunchen sträckte sig nästan ända fram till middagstid. De som bjöd oss, hem till sig, var förre landshövdingen i Uppsala län, till lika under en period medarbetaren till Olof Palme, Hans Alsén och hans hustru Karin Alsén Reimer. Med vid lunchen var ytterligare ett par S-veteraner från Uppsala, Aldes Andersson, som bland annat har varit partiombudsman, och så Gunnel Nilsson, gift med Erik Nilsson, förr en av de ledande kommunpolitikerna (s) i Uppsala – Erik är för egen del tyvärr för sjuk för att längre kunna vara med på en träff av det här slaget.

Men det vore direkt vilseledande att ge sken av att den här gruppen av mycket erfarna socialdemokrater numera mest tittar i backspegeln. Tvärt om: fokus under lunchsamtalet låg på tillståndet i vårt parti och det faktum att man ännu inte har lyckats komma till skott i partiledarfrågan.

Det är klart att vi också diskuterade partiledarkandidater (om de nu alltså verkligen är kandidater) och deras lämplighet för den här uppgiften; i det här lilla sällskapet var målet för diskussionen dock inte att enas kring en speciell person. Fast naturligtvis diskuterade vi, prövande, några av namnförslagen – deras både plus och minus för uppgiften – och jag tror nog att vår lilla lunchförsamling, utan att à la valberedningen först upprätta långa kriterielistor, med sin samlade erfarenhet och kunskap om vad som krävs av en partiledare är hyggligt skickad att kunna bedöma många av de enskilda namn som förekommer i debatten.

Nu har vi inte den sortens hybris att vi tror att vi är valberedningen, så jag avstår från att publicera vad vi sa om olika kandidater – om de nu alltså är det.

Men jag tror mig våga tolka stämningen i vår lilla veterangrupp så, att den var – och nu uttrycker jag mig milt – förundrad över att vårt parti forfarande, så här nära inpå den extra partikongressen, varken har förslag om någon partiledare eller om någon ny partiledning i övrigt.

Medan vi diskuterade, åt vi oss igenom en synnerligen delikat lunch. Den föll det på min lott att tacka värdparet, speciellt värdinnan, för.

Utsällningen ”Flykten från Estland” nu i Enköping

Upplandsmuseets utställning ”Flykten från Estland” har blivit en stor succé. Jag och Birgitta invigde den tillsammans på Upplandsmuseet och har sen också ombetts att tala i samband med att den har visats i Östhammar och Öregrund – vår sommarstad var för övrigt en viktig ankomsthamn för många av de estniska flyktingarna.

Nu har turen kommit till Enköping. I kväll klockan 18.00 ska jag och Birgitta tala för utställningsbesökarna på Enköpings bibliotek.

Vi får se om det dyker upp estniska flyktingar eller barn till dem även där. Tere tulemast! – välkommen! – säger jag då till dem.

Plötsligt är det opportunt att omfamna Olof Palme

Som så många andra har jag egna, outplånliga minnen av den där februarikvällen – den 28 februari 1986 – då Olof Palme mördades. Birgitta, som på den tiden satt i partiets VU, råkade – kanske för att vi hade öppen telefon – bli en av de första som blev uppringd av TT för en kommentar. Hon trodde först att hon var utsatt för ett makabert skämt och bad att få kontrollringa tillbaka. När hon gjorde det, visade det sig att det dess värre var blodigt allvar.

Birgitta ringde i sin tur partisekreterare Bo Toresson, som visade sig vara helt ovetande om vad som hade hänt. Toresson – jag arbetade närmast under honom på den tiden – gav mig i uppdrag att ringa runt till delar av VU – vi delade upp uppgiften mellan oss – och så kallade vi ihop VU till ett sammanträde nästa dag. Nu gällde det att inte förlamas av det som hade hänt.

Birgitta åkte för sin del i taxi in till Rosenbad. Uppsala taxi som omedelbart fattade vidden av vad som hade hänt har aldrig begärt ett öre för den taxiresan.

* * *

1996, tio år efter mordet, tyckte vi på partiexpeditionen att det kunde vara dags att på ett både brett och fördjupande sätt belysa fenomenet Palme – personen och epoken – i backspegeln. Jag utsågs att vara ordförande i en minneskommitté, där familjen representerades av en av sönerna, Joakim Palme. Det här resulterade i mängder av aktiviteter – seminarier, fackeltåg med mera – och så böcker, texter av och om Palme. En bordsvariant av Thomas Qvarsebos fina Palme-byst i riksdagen producerades, och årets Första maj-märke hade den som motiv. En CD med avsnitt ur Palmes tal gavs ut, och så bad jag min gamle vän, filmaren Jonas Sima göra videofilmen ”Vilja gå vidare”, som både innehåller filmklipp av Palme i debatter och på möten och intervjuer där andra – de flesta partivänner, några politiska motståndare – ger sin bild av Olof Palme.

* * *

Både filmen och CDn dyker upp som element i det heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning som i lördags genomfördes i Z-salen i ABF-huset i Stockholm.

Filmsekvenser, som också finns med i ”Vilja gå vidare”, återfinns i Jonas Simas längre – timslånga – film ”Våran Olof”, som efter Pierre Schoris – han är ordförande i Olof Palmes minnesfond – välkomstord inleder seminariet. Jonas och hans hustru sitter på bänken framför mig och Birgitta, så vi får under dagens lopp vid flera tillfällen möjlighet att talas vid. Jonas och jag träffades redan under min skoltid i Sundsvall, och i Uppsala var han sen medlem i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag var en mycket aktiv medlem – till och med föredragshållare – i Studentfilmstudion, vars ordförande han var. Senare korsades våra vägar igen: bland annat var han under min chefredaktörstid film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s).

Birgitta och jag gick fram och hälsade också på förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som vi båda har träffat tidigare i olika sammanhang – den här gången var det hans uppgift att teckna en minnesbild, ”Så minns jag Olof”.

Jag märker, efter vad jag redan har skrivit, att det här skulle kunna bli lite av en handskaknings- och hälsningsexposé – efter ett helt liv i arbetrrörelsens tjänst är det ganska många i den här publiken jag genom åren har lärt känna, också haft en personlig relation till.

Men jag ska försöka hålla mig till de personer som gjorde framträdanden vid seminariet.

Härnäst ledde Jens Orback, chef för Olof Palmes internationella center, ett samtal mellan Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Lena Hjelm-Wallén, ”Så minns vi Olof”. Carlsson har ju redan tidigare publicerat boken ”Ur skuggan av Olof Palme”, men jag tycker att han i dag är frispråkigare – kanske hämmades han tidigare av att han blev partiledare just i skuggan av Olof Palme. För dagens skarpaste inlägg i just den här konstellationen stod nog annars Anders Ferm.

Därefter blev det lunchpaus. Tillsammans med våra bänkgrannar Sören Thunell och Anna-Greta Leijon – gamla vänner från Laboremus-tiden, numera ett par – ställde vi oss i kön till ”Två grabbar & kök” (det som en gång i tiden var ”Gyllene cirkeln”) i ABF-huset och valde att äta lax, ett utmärkt val visade det sig. När det blev dags för kaffe fick vi sällskap av Gertrud Sigurdsen.

Efter lunchpausen blev det film igen, en kort film med ganska intetsägande bilder till Latin Kings’ bakgrundsmusik till Olof Palmes radioanförande om fördomar. Anförandet finns i original på den Palme-CD jag producerade till tioårsminnet.

Nästa punkt i programmet blev ett samtal, lett av Jan O Karlsson, mellan tre författare av palmebiografier. Kjell Östbergs har jag läst med uppskattning; jag har också skrivit om första delen här på bloggen. Henrik Berggrens i höstas utkomna mastodontbok har jag strax läst ut och ber att få återkomma till. Helt ny – jag köpte ett exemplar vid bokbordet utanför Z-salen – är Kerstin Vinterheds ”Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet”.

Det finns naturligtvis mycket som de här palmebiograferna är ense om, men särskilt mellan den vänsterliberale Berggren och Östberg med sitt förflutna i 68-vänstern (Socialistiska partiet) uppstod det ibland intressanta spänningsfält.

Och mer allmänt: medan det tidigare fanns ett slags närmast besvärad tystnad kring Olof Palme och hans politiska gärning, finns det i dag en tendens att alla sluter honom till sitt hjärta och nästan kramar ihjäl honom – som om han inte redan vore död. Ett exempel från den här seminariedagen: Mona Sahlins slutord var personliga och hjärtevarma, och ingen betvivlar ju att hon, som hon har berättat, som mycket ung ”gick med i Olof Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet. Men med på det här semineriet var också Göran Greider, som jag strax ska återkomma till, och han har ju – trots att han har varit medlem i socialdemokratiska partiet i 40 år – inte precis samma politiska åsikter som Sahlin, som ju fortfarande faktiskt är partiordförande.

I dagens – morddagens – Svenska Dagbladet läser jag, på ettan och inne i tidningen, mängder av kortintervjuer med människor som alla säger sig minnas Olof Palme med värme. Så var det ju inte precis på Mäster Olofs tid. Faktum är att jag till och med kan tycka att det känns skönt att det på Svenskans ledarsida under de senaste dagarna har funnits texter som markerar en ärlig distans till Olof Palme och hans politik.

Fast å andra sidan: i seminarieavsnittet ”Olof Palme för mig – intryck och inspiration” får vi höra vittnesbörd från fyra personer som har ganska olika erfarenheter och utgångspunkter men alla i dag ändå hyllar Olof Palme: Att Jan Eliasson, som ju bland annat hade en medlarroll tillsammans med Palme, gör det är knappast förvånande. Katarina Engberg, som förmedlade bilder av möten med Olof Palme under sitt elevfackliga arbete, har för sin del en rejäl vänstergir i sitt politiska förflutna, medan Laila Naraghi (som jag för övrigt träffade för första gången – hon satt bredvid mig) relativt nyligen från en vänsterposition slogs om ordförandeposten i SSU. Naraghi fick, tror jag, de längsta spontana applåderna av inledarna i den här delen av seminariet, där Jens Orback var samtalsledare.

Konkurrens om uppmärksamheten hade hon dock av Göran Greider, aktuell med den pinfärska boken ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som jag förstås också inhandlade. Greider är en lysande vänsterytter och rev också ner spontana applåder efter en rundpall mot den svenska militära närvaron i Afghanistan. Jag ska återkomma till hans bild av Olof Palme när jag själv har hunnit läsa boken, men jag kan berätta att ett par av Palmes gamla ”pojkar”, Anders Ferm och Jan O Karlsson, i samtal jag hade med dem ansåg att det är fråga om en lysande bok.

Ytterligare några saker återstår att redovisa. Jens Orback presenterade Olof Palmes internationella center och Pierre Schori Olof Palmes minnesfond. Och så invigdes Palmesalen. Jag undrade förstås var i ABF-huset det fanns plats för den – men upptäckte sen att man hade döpt om Fabiansalen. Visst vill jag att Olof Palme ska få en egen sal i ABF-huset, men lite vemodig känner jag mig ändå över att Fabian Månsson härefter mer hör hemma på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, för övrigt en av medarrangörerna till dagens fina arrangemang.

Och så måste jag förstås avslutningsvis också nämna Jonas Simas nya film ”Lisbet”, som premiärvisades.

Lisbet är förstås Lisbet Palme, som annars under Olof Palmes dagar som partiledare och statsminister var känd för att hålla media på armlängds avstånd från familjen och dess hem.

Men Jonas Sima, välkänd för familjen Palme, har alltså fått göra en ganska personlig filmad intervju med henne. Hon gör inget för att framhäva sin egen roll, men det blir i detta avspända samtal med Sima ändå tydligt det vi som kände Olof (och också har träffat Lisbet) alltid har insett, nämligen att hon i flera viktiga politiska frågor familjesamtalsvis påverkade honom i rätt riktning.

Klok är hon, denna psykologutbildade kvinna.

Och så slår det mig, när jag i filmen ser ungdomsfoton av henne, hur söt hon var. (Hon är mycket äldre nu, men man kan fortfarande se den här skönheten.)

Vacker och klok och tidigt radikal – det är klart att Olof Palme föll för henne!

* * *

Onsdagen den 9 mars klockan 18.00 medverkar jag själv tillsammans med Henrik Berggren och Göran Greider i seminariet ”Arvet efter Olof Palme” i Eskilstuna. Plats: Munktell Science Park, Portgatan 3.

Vi har ombetts ta upp följande frågeställningar:
Vad hade Palme sagt om
– dagens politiska samtal
– socialdemokratins vägval?

Två lokala (s)-representanter – Jörgen Danielsson och Kristina Eriksson – medverkar också.

Samtalsledare: Stig Hansén.

Melodikrysset nummer 8 2011

Jag var alltså på ett stort seminarium om Olof Palme i går, men till och med där kunde jag hitta åtminstone en anknytning till det melodikryss jag därför missade: I Jonas Simas fina film om Palme som inledde seminariet förekom förstås Monica Nielsen på valmöte med Palme. Jag var själv turnéfunktionär, så jag har upplevt båda på nära håll, även utanför talarstol och scen.

I dagens kryss hörde vi Monica Nielsen i ”Söderjäntans söndag”, där hon förresten bland annat – som för att vägleda krysslösarna – sjunger ”Monica heter jag”. Den som har skrivit text och musik, Carl Anton, har jag förresten också hört på socialdemokratiskt valmöte, på Stockholms Söder.

Som för att förvirra oss hade Anders Eldeman i dag också tagit med en låt, där förnamnet i svaret är identiskt men stavat lite annorlunda: ”Hej hej Monika”. Det här är en låt från 2006 med Nic & the Family. Jag ska genast bekänna att jag inte alls minns att jag ens har hört den, och saken blev väl inte lättare av att den här sjöngs på japanska. Men jag tyckte mig faktiskt höra namnet ”Monika” i den japanska textversionen, och det och ledbokstäver och Google gjorde att jag till slut lyckades identifiera låten.

Den här frågan var – för mig alltså – mycket svårare än dagens två melodifestivalfrågor.

”Just a Minute” med Rongedal från 2008 års upplaga var ju inte så våldsamt svår att identifiera, särskilt som bröderna Rongedal har ett rätt så lättidentifierat sound.

”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från Melodifestivalen 2007 är en sån där melodi som fäster sig i minnet, och sen gav oss ju Anders Eldeman ytterligare hjälp på traven genom att göra antydningar som ledde tankarna till utnämningen av Zelmerlöw till ny ledare för ”Allsång på Skansen”. Jag hoppas för egen del innerligt att utnämningen av Zelmerlöw inte ska innebära att elementet av klassisk svensk allsång ytterligare krymps i ”Allsång på Skansen”.

För egen del tycker jag att man på Skansen gärna får sjunga sånger som hör till det klassiska svenska populärmusikkulturarvet. En given allsång är ”Drömmen om Elin”, som Carl Jularbo skrev med ”Borgholmsvalsen” som förlaga. Peter Himmelstrands sångtrext håller jag kanske inte lika högt, men text behöver man också, om det ska bli någon allsång.

Evergreens kallades förr närmast outslitliga slagdängor, och till dem får man väl också räkna ”Två små fåglar på en gren” av Fryman (Erik Frykman), Sven Paddock och Åke Söderblom. En bra allsång är det också.

Det senare gäller också ”Kan du vissla, Johanna?” som förresten har sjungits in av den ovan nämnde Åke Söderblom. Den skrevs av Sten Axelson redan i början av 1930-talet. I dag tror jag dock att de flesta förknippar den med en barnfilm, som brukar visas på julaftnarna – det är en mycket fin film från 1994 med bland andra Per Oscarsson, och filmen bygger i sin tur på en bok med samma namn av Ulf Stark. För mig är ”Kan du vissla, Johanna?” ett måste på julafton.

Det är också Disney-kavalkaden med tecknade filmer, eller snarare snuttar ur kända disneyfilmer. Ur ”Pinocchio” kommer ”When You Wish Upon a Star”, den som Bengt Feldreich på sitt underbart darriga sätt gör en svensk version av, ”Ser du stjärnan i det blå?”.

I den där kavalkaden förekommer ju bland annat Kalle Anka, och det leder oss osökt över till en annan Anka, Paul Anka. 1957 sjöng han in en av sina största hits, ”Diana”, som han för övrigt också själv skrev. Den var fortfarande stor 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå: jag minns bland annat att en av mina lumparkompisar, Löfstedt, faktiskt med stor bravur sjöng den på en kompaniafton.

I och med lumpen är vi mer eller mindre automatiskt inne på den musikaliska avdelningen marscher. En av de mest kända skrevs redan 1889 av Carl Feike och heter i tyskt original ”Alte Kameraden” – således handlar den om kamrater, vet vi som pluggade tyska redan i den gamla realskolan, i mitt fall förlagd till Althinska skolan i Sundsvall. Från den tiden minns jag också Povel Ramels parodi ”Den gamla vaktparaden” (1951).

Två filmmusikfrågor förekom i dagens kryss, och filmmusik brukar normalt inte vara min starka sida, ens om jag – som i de här båda fallen – själv har sett filmerna. Jag upplever uppenbart filmmusik mer som en del av grundstämningen i filmen än som låtar som fäster sig i hjärna och öron. Så ofta får jag ta hjälp av Eldemans ledtrådar och av de ledbokstäver jag har fått fram genom frågor där jag befinner mig på säkrare mark.

Nå, dagens första film var Sidney Pollocks ”Mitt Afrika” från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen – men jag hade här alltså ingen hjälp av John Barrys filmmusik. Däremot hade jag hjälp av ledtråden, att filmen bygger på en dansk roman. Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” finns i en av våra bokhyllor.

Inte heller hade jag någon hjälp av att få höra Hans Zimmers ”Part of Me, Part of You”, utan jag fick lov att på motsvarande sätt nysta lite för att komma fram till att den efterfrågade filmen var ”Thelma & Louise” från 1991.

Fast det märkliga är att det finns filmmusik och TV-signaturer som fastnar även i mina öron. Ett exempel är signaturen till ”Familjen Addams”, som gick i svensk TV i mitten av 1960-talet. Och ur hjärnvindlingarna får jag också upp den bland barn populära ”Familjen Addams apsång”, där den återkommande ramsan löd ”Skala banan, skala banan, skala banan”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag är jag på seminarium om Olof Palmes politiska gärning – Melodikrysset får vänta till i morgon

I dag är jag på ett heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning – seminariet pågår hela dagen, klockan 10.00-17.00, och hålls på ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41 i Stokholm.

Det betyder, som ni förstår, att jag inte, som annars på lördagarna, kan lösa Melodikrysset under direktsändningen i radio.

I stället gör jag det på webben i morgon, söndag. Om någon då fortfarande är intresserad av vad jag har kommit fram till, är vederbörande välkommen tillbaka då.

Hur som helst: jag är starkt intresserad av Olof Palme och det han politiskt stod för. Dessutom är det så att jag själv onsdagen den 9 mars ska delta i ett palmeseminarium i Eskilstuna. med två av dagens deltagare som medinledare, Henrik Berggren och Göran Greider. I stockholmsseminariet deltar dessutom mängder av andra som kan belysa Palmes politiska gärning, till exempel ytterligare två biografiförfattare, Kjell Östberg och Kerstin Vinterhed.

Seminariet i ABF-huset inleds med två filmer av min gamle vän Jonas Sima, dels den gamla ”Våran Olof”, dels den helt nya och hittills inte visade ”Lisbet”.

Räkna med att jag kommer att återkomma till ämnet Olof Palme flera gånger under den närmaste tiden.

Synkontroll och bokrea

I morse var jag, vid en för mig numera okristlig tid, kallad till den årliga synkontrollen på Akademiska sjukhuset. Högerögat har, sedan en oftast banal men i mitt fall fatal operation där, nedsatt syn, och eftersom jag har glaukom, grön starr, är jag – skrivande och läsande människa – naturligtvis angelägen om att synen inte ytterligare ska försämras. Framför allt gäller detta det vänstra ögat som jag numera främst förlitar mig på.

Men jag behöver inte vara orolig: synkontrollen visar att trycket i ögonen, givetvis med hjälp av ögondroppar, håller sig på en bra nivå, och inte heller i övrigt har det skett några påtagliga förändringar av min syn.

När man gör den här kontrollen får man pupillutvidgande droppar, så efteråt tror väl folk att de möter en gammal knarkare. Just det bekymrar mig inte, men det häftiga solljuset känns besvärande, bländar. Därför slinker jag in hos frisören innan jag fortsätter med mina övriga planerade ärenden. Jag behöver vila ögonen medan klippningen pågår, och för övrigt behöver jag klippa mig också.

Därifrån styr jag kosan till Swedbank. Jag ska fylla på förrådet av kontanter – jag är nämligen en inbiten kontantkund, och jag ska vidare till bokrean.

Akademibokhandeln/Lundeq ligger ganska nära, och vid det här laget har morgonruschen lagt sig. Damerna på Lundeq är påtagligt vänliga och hjälpsamma – möjligen har någon av dem läst vad jag här på bloggen skrev om hur de, under den här bokhandelns påtvingade nedgångsperiod, har gjort sitt yttersta för att visa serviceanda mot gamla kunder.

Så jag får snart ihop i stort sett alla böcker jag hade föresatt mig att köpa på årets rea, några fler till och med: Av Gidlunds fina nyutgåva av Carl Jonas Love Almqvists samlade skrifter rear Lundeq fler band än de som står i Aakdemibokhandelns reakatalog. Och Almqvist är verkligen en författare jag har läst mycket av allt sedan gymnasietiden.

Åt mig själv har jag också köpt Thåströms ”Txtr”.

Mycken annan skönlitteratur blir det likaså, böcker av Anne Brontë, J M G Le Clezio, Marguerite Duras, Monica Fagerholm, Imre Kertéz, Toni Morrison, Alice Munro och Hertha Müller. Även en deckare blev det, Alexander McCall Smiths ”Livet på Scotland Street 44”. Den ska Birgitta få. Hon kommer förresten att få mycket av den övriga skönlitteraturen också, och så Anneli Jordahls bok om Ellen Keys långa och hopplösa kärlek.

Många av de här böckerna kommer förstås med ut på landet, dit vi flyttar ut runt påsk. Vi brukar ta med var sin försvarlig bunt olästa böcker, och så letar vi också i varandras förråd, när vi behöver ny läsning.

Med ut på landet fäljer även Håkan Svenssons och Kent Kastmans ”Äpplen i Sverige”. I den beskrivs 240 äppelsorter i text och bild. Riktigt så många har vi inte, men vi har faktiskt flera tiotal sorter i vår stora trädgård, och dem kan man aldrig få veta för mycket om.

Till lilla Klara, som fyller år snart, har jag köpt Christine Nöstlingers ”Mimi är inte rädd av sig”. Storebror Viggo ska få två Hjortfot-böcker, tyvärr bearbetningar, dock gjorda av den skickliga Maj Bylock.