Ha tålamod – jag återkommer med Melodikrysset fram mot kvällen

I dag har Socialdemokraterna distriktskongress här i Uppsala. Det blir spännande – vi ska bland annat välja ny ordförande efter Thomas Östros, som avgår. Ja, vi och vi… Jag och Birgitta är inbjudna veterangäster, inte röstberättigade ombud.

Eftersom kongressen kolliderar med sändningstiden för Melodikrysset, kan jag inte lösa krysset, medan det direktsänds. Men eftersom kongressen den här gången genomförs här i Uppsala, hinner jag nog lösa krysset efter det jag har kommit hem igen och lägga ut mitt sedvanliga lördagskåseri om det i början av kvällen.

Vaälkomna tillbaka då!

OD-konsert: Från mörker till ljus

Tillsammans med hustrun och sammantaget en stor publik var jag i dag på ODs – Orphei drängars – konsert med temat ”Från mörker till ljus”. Konserten var förlagd till universitetsaulan, där gamla män som jag får ont i ryggen – men i övrigt fanns det verkligen inget att klaga på.

Det här var inte ODs traditionella vårkonsert – den kommer senare – men den inleddes ändå med Ad Klebers och Max Regers ”Frühlingsruf”, och också bland de framapplåderade extranumren fanns det några vårliga sånger.

Dagens dirigent, Peter Dijkstra, är holländare men har bland annat dirigerat i Köln och Berlin, fast jag vet naturligtvis inte, om detta har påverkat sångurvalet i dagens program – den musikaliska instuderingen har dock enligt programmet gjorts av Cecilia Rydinger Ahlin. Utöver den nämnda ”Frühlingsruf” fick vi också höra Johann Wolfgang von Goethes av Franz Schubert tonsatta ”Gesang der Geister über Wassern”, ”Der Tambour” med text av Eduard Mörike och musik av Hugo Distler och inte minst Bertolt Brechts och Kurt Weills storartade körverk ”Das Berliner Requiem” med fokus riktat mot första världskriget. Den här sviten lyftes ytterligare genom medverkan av en rad musiker på i huvudsak olika blåsinstrument.

I motsats till vad många säkert tror är OD i sitt sångurval inte alls bundet till traditionalistiska ämnen, även om kören också sjunger mycket traditionellt material. Under den här konserten framfördes således inte bara Brecht/Weill utan också Stephen Spenders och Samuel Barbers föga krigsheroiska ”A Stopwatch and an Ordnance Map”. Men alltså också Franz Biebls tonsättning av mariabönen ”Ave Maria” och Francis Poulencs tonsättning av texter av den helige Franciskus av Assisi. Samt två dikter av Gustaf Fröding, ”Säv, säv, susa” och ”Kung Liljekonvalje”, tonsatta av Selim Palmgren respektive David Wikander.

* * *

Kung Liljekonvalje av dungen får vi vänta på länge än.

Vädret var, när vi gick ner mot OD-borgen där Birgitta i egenskap av moster i OD skulle äta middag med ODisterna, vidrigt. Birgitta gjorde sitt yttersta för att skydda sin fina långklänning mot pölar och lera, men alldeles lätt var det inte, eftersom hon samtidigt måste skydda håret med ett paraply. Jag hoppas det blev en rolig fest i alla fall. ODs fester brukar vara en fröjd för både gommen och öronen.

Melodikrysset nummer 13 2011

Också i dag använde Anders Eldeman sig av sitt parfrågeknep, fast i mindre omfattning. Peter Himmelstrand förekom två gånger.

Dels sjöng (?) han själv sin märkliga text ”Ljuva Dixieland”, den som skulle ge svarsordet rimlexikon.

Dels fick vi höra en instrumentalversion av hans ”Gå och göm dig, Åke Tråk”, som Mona Wessman tävlade med i Melodifestivalen 1968.

Ännu lättare var förstås den allra första frågan: Alexander Rybak vann Eurovision Song Contest 201009 med sin ”Fairytale”.

Om vi då i stället ska ta det som jag för egen del tyckte var svårt, vill jag i första hand nämna ”Piece of My Heart”, ja, inte låten, men att den här sjöngs av Minnah Karlsson. Idol har jag aldrig någonsin sett på.

Barry Manilow har jag mest kommit i kontakt med genom den tecknade serien ”Ernie” – jag gillar serier. Däremot brukar jag inte lyssna på Manilow. Så det tog en stund att komma på att låten med honom hette ”Copacobana” och den omsjungna damen Lola. Jag googlade på texten och fick upp bland annat den här inledningen: ”Her name was Lola, she was a showgirl”.

Då gillar jag andra showgirls bättre. Till exempel Dolly Parton, i dag med ”Jolene”.

Henne har jag på skiva, så också Ainbusk. I dag hörde vi deras och Benny Anderssons fina ”Älska mig för den jag är”.

Lykke Li har jag inte på skiva, men en bra sak med att hennes ”Let It Fall” spelades i dag var att jag – nyfiken som jag är – googlade för att få fram vad som döljer sig bakom det här ganska udda namnet. Jo, hennes riktiga namn är inte mindre märkligt: Li Lykke Timotej Zachrisson.

Också Tone Norum och Tommy Nilsson sjöng i dag på engelska, ”My Summer With You”. När den 1988 låg i 35 veckor på Svensktoppen, hette den ”Allt som jag känner”.

Jan Guillou har jag träffat, till och med haft debatt med (om IB) men aldrig läst några romaner av. Inte heller har jag sett Arn i filmatiserad form. Men när det bara fattas en bokstav i något som sägs bygga på en historisk roman, så…

Men det är klart att det alltid är lättare att klara frågor, där man själv har den spelade musiken på skiva. Stefan Demert är ett exempel. Så visst kände jag igen hans ”Balladen om den kaxiga myran”, som här skulle ge myrans boning, det vill säga myrstack.

Stefan är ju ofta underhållande, men i den genren slås han nog ändå av M A Numminen, som vi i dag hörde i Povel Ramels ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Med M A Numminen är vi i Finland, och då passar det väl bra att fortsätta med Evert Taubes ”Calle Schewens vals”, där huvudpersonen inmundigar kaffe med Kron. Ja, ni visste väl att Kronbrännvin och nästan hela den övriga svenska spritskatten i dag ägs och tillverkas av det av finska staten ägda Altia?

Av svenska statens forna stolthet Vin & Sprit – av den sittande regeringen såld till fransmännen, som sedan sålde vidare till finnarna – återstår i dag mest bara aska. Vilket osökt för oss över till det allra sista frågesvaret. Till detta svar ledde oss Leif ”Smokerings” Andersson.

Borgerlig skrämselpropaganda om vänstervridning

I Dagens Nyheter publicerar i dag (29 mars 2011) tidningens förre chefredaktör Hans Bergström en debattartikel, ”Juholt (S+V)”, som är fullkomligt vettlös och just därför intressant. Du hittar artikeln här.

Dess tes är att vi nu har ”två partier med samma inrikesprogram”. Mot hans resonemang kan man göra flera relevanta invändningar. Bergström drar av vissa inslag i Håkan Juholts linjetal långtgående slutsatser på områden, som Juholt över huvud taget inte tog upp.

Man kan inte utesluta att det bakom den här artikeln finns reaktioner som har sin rot i renegatens förtvivlan över att andra inte drar samma slutsatser som man själv – så vitt jag vet kommer Bergström från ett socialdemokratiskt hem i Värmland. Men vida viktigare är den aktuella avsikten: att skrämma de lättrörliga DN-prenumererande medelklassväljarna i Storstockholm med att socialdemokraterna under sin nya ledning nu nästan har blivit kommunister.

Jag var med under hela den socialdemokratiska partikongressen, är dessutom en av detta partis främsta kommunistbekämpare i modern tid. Och jag har – i egenskap av tidigare mångårig huvudsekreterare i mitt partis programkommission, det organ som lägger fast partiets principiella kurs – dessutom mycket god kunskap om mitt partis ideologi både historiskt och i nutid.

Jag har tidigare om den nya sammansättningen av partiledningen sagt att partiet, om den väljer denna ledning, tar ett lätt steg åt vänster, och jag står för det. Men denna måttfulla kursändring innebär ju egentligen bara att socialdemokratin återvänder till sin klassiska kurs, den som Håkan Juholt i sitt linjetal gång på gång kallade för ”social demokrati”. Om Vänsterpartiet i dag också vill stå för en reformistisk i stället för revolutionär socialism, innebär detta historiskt sett ett erkännande av att reformisterna hade rätt. Skulle vi som alltid har varit reformister av detta då behöva dra den mycket märkliga slutsatsen, att vi nu måste distansera oss och i stället bli socialliberaler?

Jag är en socialdemokrat av klassiskt snitt, och jag ska oförbehållsamt erkänna att Håkan Juholts linjetal rörde mig i djupet av mitt hjärta, det som slår till vänster.

Han överraskade alla – även mig – med att inleda detta sitt allra viktigaste tal med att tala om en kulturpolitik, ”som utrustar människor med vingar, som uppmuntar till eget skapande genom hela livet”, om kulturpolitiken som skapare av demokratiska rum utanför den kommersiella världen: ”här – i synen på rätten till ett rikt kulturliv, i försvaret av konstens uppgift att odla våra drömmar, att ges möjlighet att kunna se livet med någon annans ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast”.

Med avstamp hos Olof Palme talade han därefter om partiet som en levande folkrörelse, som varken är ett börsnoterat företag, någon reklambyrå eller lett av någon enväldig partiledare.

I sitt linjetal liksom i sitt avslutningstal gav Håkan Juholt uttryck för en radikal reformvilja, en vilja att ändra kurs jämfört både med alliansregeringens politik och en del av de politiska förändringar socialdemokratin själv har genomfört eller tvingats genomföra.

Den växande barnfattigdomen, denna skam för ett civiliserat samhälle, ska utrotas genom ett brett åtgärdsprogram som löper över flera år.

Pensionssystemet ska ses över; det är ju helt uppenbart att det finns, och kommer att finnas ännu flera, pensionärer som inte kan leva ett rimligt liv med hjälp av den pension de får. (På den här punkten var hans invit till löntagarorganisationerna för slarvigt formulerad, men ambitionen att nå en ny, bred och hållbar pensionsuppgörelse är det inget fel på.)

Han gick till storms mot avregleringarna på områden som väl egentligen skulle skötas bäst i form av offentliga monopol, det senare min anmärkning. Elmarknaden och tågtrafiken är ett par exempel.

I fråga om vården och skolan vände han sig främst mot vinstuttag, att i princip skattepengar används till att berika aktieägare i stället för till personal och annan verksamhet. (”När skolkoncerner och vårdbolag delar ut skattebetalarnas pengar till sina ägare i stället för att använda dem till lärarlön, en vårdanställd som kan hålla en gammal och sjuk i handen som är rädd och har ont eller till ett besök i simhallen.”) Enligt min mening är det här en god början – men jag skulle för egen del gärna se att man gick ännu längre, i princip till offentliga monopol. (Argumenten för det senare fanns redan i Juholts tal: ”Elever har blivit kunder på en marknad. Skolverket varnar för att segregationen växer. Den sammanhållna skolan håller på att brytas upp.”)

Juholt tog också upp de problem som är förenade med a-kassan, i princip en omställningsförsäkring, men avvisade en bortre parentes.

När det gäller jobben talade han om en stor satsning på utbildning och kompetensutveckling, också om industriella branschprogram, exportstöd och investeringar i järnvägar, vägar och miljöteknik. Särskilda åtgärder måste sättas in mot ungdomsarbetslösheten.

I fråga om skattesystemet hade han av allt att döma inte tänkt färdigt – han vill se en samlad översyn. Vi kan uppenbarligen främst vänta oss en del omfördelningar; Juholt talade till exempel om att skapa mer konkurrenskraftiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt i näringslivet. Helt klart är dock att Juholt inte tänker sig att, som Moderaterna, köpa röster med hjälp av löften om skattesänkningar.

Det här är naturligtvis inte en komplett sammanfattning av allt som Håkan Juholt sa till S-kongressen; den som är intresserad kan på nätet ta del av de fullständiga talmanuskripten.

Det som man inte kan få del av den vägen är mycket viktig också det: värmen i hans sätt att tala, och humorn. I Håkan Juholt har socialdemokratin fått en ledare som talar både till hjärnan och till hjärtat.

Och bara den som var där, i kongresshallen, kan – tror jag – fullt ut förstå den massiva uppbackning Håkan Juholt har i sitt parti, och då tänker jag inte främst på applåderna. Från talarstolen kunde jag höra så många andra tala i samma anda.

Socialdemokratin är enad igen. Därmed besitter den en väldig kraft.

För första gången på länge sjöng jag vid en kongressavslutning, med ogrumlad glädje, ”Intenationalen”. När vi stod där och höll varandras händer, kände man, att det dånade i rättens krater. Unisont sjöng här nu ett åter igen enat parti:

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Melodikrysset nummer 12 2011

Jag var ju, på grund av att jag i egenskap av partiveteran deltog i den socialdemokratiska partikongressen, förhindrad att som vanligt lösa Melodikrysset under direktsändning. För övrigt var det ganska kul att också under kongressen – från så väl gamla bekanta som för mig tidigare helt okända – få vänliga kommentarer om mitt melodikryssande på lördagarna. Till dem bland lösarna som inte hör hemma i mitt parti vill jag dock säga att alla är lika välkomna att titta in på min blogg, gärna också kommentera det jag skriver.

Jag har, både av kommentarer jag redan har fått och av antalet besökare i lördags, förstått att lördagens kryss inte hörde till de allra svåraste, och när jag nu har lyssnat på det på nätet och löst det, är jag beredd att hålla med.

Jag ska ärligt bekänna att Lady Gaga (egentligen Stefani Joanne Angelina Germanetta) inte hör till de artister jag brukar lyssna på, men med hjälp av hjälpbokstäverna jag hade fått ihop var det ju inte våldsamt svårt att lista ut att det var hon som sjöng ”Alejandro”.

Katy Perry har vi tidigare – 2010 – hört i Melodikrysset med ”I Kissed a Girl”, men den här gången skulle vi namnge en av upphovsmännen, Max Martin, egentligen Karl Martin Sandberg och således svensk.

Idol-stjärnor blir sällan mina favoriter ens om de deltar i Melodifestivalen, som jag ändå ser/lyssnar på. E.M.D, som ska uttydas Erik Mattias Danny (med efternamnen Segerstedt, Andréasson och Saucédo) förekom i Melodifestivalen år 2009.

Filmmusik brukar jag ha svårt med, men den filmmusik som i dag spelades ledde tankarna till Skottland, där Lasse Åbergs ”Den ofrivillige goilfaren” från 1991 utspelar sig. Och för att knyta an till Anders Eldemans fråga: denna folkkära komedi handlar ju om en viss sport, nämligen golf. Lasse Åberg brukar jag för övrigt träffa vid middagarna för så kallade hedersupplänningar på Uppsala slott, och under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) hade vi i ett av julnumren en lång intervju med Lasse Åberg, som också har i hög grad samhällstillvända sidor.

Mitt socialdemokratiska familjemagasin hade för övrigt också en valvisetävling, där jag lyckades få Cornelis Vreeswijk med i juryn. Cornelis var ju en mycket politisk trubadur, vilket till exempel hans ”Somliga går med trasiga skor” vittnar om – i dag hörde vi den på hans modersmål, holländska.

Vår mycket äldre nationalskald Carl Michael Bellman, vars ”Fjäriln vingad syns på Haga”, Fredmans sång numero 64, vi hörde i dag, hade ju även han öga för de fattiga och deras usla förhållanden, även om just den här sången inte hör till den kategorin.

Och för att fullborda genomgången av våra stora stora trubadurer och deras verk: Evert Taubes visor har många sidor: allt från den idylliska och mycket vackra ”Nocturne” / ”Sov på min arm” (där viloplatsen alltså är armen) till den mycket miljöengagerade ”Änglamark”.

Jag har märkt att ljudillustrationerna och svaren i Melodikrysset som ovan ofta går att gruppera.

I slutet av 1960-talet besjöng till exempel Anna-Lena Löfgren länge på Svensktoppen ”Lyckliga gatan”.

Och mycket riktigt spelades också ”On the Sunny Side of the Street” med Frank Sinatra, här med härligt komp av ett storband under ledning av Billy May.

Två barnvisor fick vi också höra.

”Vi äro musikanter” brukar jag varje midsommarafton få höra, inte i Skaraborg men väl runt midsommarstången i Öregrund.

”Sov du lilla videung”, egentligen med titeln ”Videvisan”, med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér, är en annan välkänd barnklassiker. Den här sången, som alltså handlar om vide, hörde vi ofta när barnen var små på skiva med Alice Babs, dottern Titti och Torsten Tegnér: LPn hette ”Sjung med oss, mamma”.

Vilket i sin tur leder oss över till den inledande frågan, med ”Swing it, magistern” som ljudillustration. Den som sjöng var förstås den då fortfarande mycket unga Alice Babs. Sången, som verkligen slog, ingick i filmen med samma namn från 1940, och det är nästan komiskt att i dag, när man hör den här låten, föreställa sig hur mycket den upprörde den tidens konservativa. Filmens regissör var Schamyl Bauman, och eftersom jag nyligen har sett (och skrivit om) hans film ”Karriär”, som handlar om kvinnors rätt att ha en egen yrkeskarriär, anar jag att Bauman nog kanske var en för sin tid radikal banbrytare.

En låt och fråga kvar att redovisa, och också den har en åtminstone för mig politisk anknytning. Ja, inte själva låten, Benny Anderssons ”Vår sista dans”, som vi normalt brukar höra med BAO och Helen Sjöholm. Men i dag hörde vi den i en instrumentalversion med Svenssons Treo och Monika Bring på saxofon. Den här saxofonen är vit, men jag har sett och hört henne spela på den med glöd på ett rött socialdemokratiskt Första maj-möte här i Uppsala.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Partikongress i stället för melodikryss

Fredag-lördag-söndag befinner jag mig på Socialdemokraternas partikongress i Stockholm. Jag är i egenskap av partiveteran inbjuden som gäst, och det är klart att jag vill veta vem som blir ny partiledare och vilka som väljs in i den partiledning som tillsammans med honom ska lägga fast partiets fortsatta kurs.

Jag kommer att blogga om mina upplevelser, fast inte under själva kongressen.

På motsvarande sätt hoppar jag över direktlösning av lördagens melodikryss. I den frågan återkommer jag på måndag, om någon då fortfarande är intresserad,

Om viktiga ting som sodavatten till whiskyn

Det händer att jag dricker whisky on the rocks. Men oftast vill jag ha min whisky med soda.

På flera månader har det inte funnits sodavatten att köpa på vårt Konsum. Flera i personalen som jag har frågat har inte vetat varför; en ung man visste uppenbarligen inte ens vad sodavatten är för något, långt mindre vad det används till.

I går kom jag i håg att fråga föreståndaren, som då själv stod i kassan, om det här. Kärnpunkten i hans förklaring var att flertalet konsumbutiker inte bryr sig om att ta hem sodavatten, eftersom så få efterfrågar det, i deras fall enligt honom bara vi och ett par till. Sodavattnet säljs dessutom i små 33-centilitersreturflaskor, en förpackningsmodell som butiksfolket vill fasa ut. Men vår konsumföreståndare är serviceminded, så han lovade försöka få hem sodavatten igen.

Det där att sodavatten inte tycks finnas i stora petflaskor tyder onekligen också på att konsumtionen av den här varan är måttlig.

Erfarenheter av barerna på Uppsala slott – jag talar om ODs middagar – och några studentnationer säger mig också att en del av de studenter som serverar där inte vet vad sodavatten är för något. Det har inte så sällan dessutom hänt att barpersonalen inte har hittat något sodavatten.

Är whisky och soda sålunda en kombination på utdöende bland unga människor?

Fast ska jag vara rättvis, har jag stött på samma slags okunskap även bland äldre människor. För ett antal år sen, när jag var hembjuden till ett par som var ännu äldre än jag, frågade mannen i huset efter middagen om jag ville ha en whisky, och jag tackade ja.

In kom då – utan att jag hann hejda honom – hygglig whisky blandad med en rejäl dos Pommac.

Det smakade jävligt, men jag drack upp. Man är väl artig.

Jag är en gammal man som läser tidningarna eftertänksamt och länge

Allt sedan unga år är jag tidningsälskare. Förr, när jag jobbade i Stockholm, läste jag tidningarna på tåget. Nu när jag är gammal sitter jag varje förmiddag länge med morgontidningarna, allt medan jag dricker kaffe.

Det här tar sin tid – och får ta den tid det tar. Vi prenumererar på tre morgontidningar, och det skulle inte falla mig in att skumma någon av dem.

Det växlar vilken av de här tidningarna som mest fångar mitt intresse, men i dag innehöll Dagens Nyheter ovanligt många läsvärda artiklar.

DNs ledarsida framför sällan åsikter som jag delar, men i dag fanns där en artikel av tidningens oberoende kolumnist Göran Rosenberg, ”Ett moraliskt val”, ”om varför kärnkraften klyver oss”.

Det här är en tänkvärd artikel, hårtslående i sin stillsamt resonerande ton. Slutet är magnifikt:

”Själv skulle jag vilja se en global frist för ny kärnkraft till dess vi bättre vet hur vi ska hantera avfallet från den gamla. Halveringstiden för plutonium, ett av världens farligaste ämnen och en komponent i delar av det bränsle och bränsleavfall som hotar att läcka ut i Fukushima, är 24 000 år.

Längre frist än så tror jag inte vi behöver.”

Du hittar Göran Rosenbergs artikel här.

* * *

Att ledarsidan i DN plötsligt skulle börja backa upp den nye S-ledaren Håkan Juholt är det väl just ingen som väntar sig.

Nästan lika oväntat är det att Maciej Zaremba på tidningens kultursidor gör det, men Zaremba är en skribent som ibland skriver överraskande saker.

I dag minns han – själv polack – en händelse i den polska frihetskampen: från 1987 minns han en konferens i Warszawa med deltagare både polska Frihet och fred och västliga fredsorganisationer.

Bland de senare fanns Arbetarrörelsens fredsforum, en organisation uppbackad av Socialdemokraterna. Dess representant, en man med yvig (nästan polsk) mustasch och iförd vit kostym, var Håkan Juholt.

Zaremba: ”Om jag minns rätt begärde han att få träffa andra oppositionella och for sedan kors och tvärs genom staden mellan hemliga möten. Jag vet inte vilka budskap han framförde, men misstänker att de var uppmuntrande.

Må omdömet och fantasin inte svika honom nu heller.”

* * *

Vidare till Namn och Nytt, och vad hittar jag där om inte ett kåseri av Hanna Hellquist. Av DNs kåsörer gillar jag henne allra bäst. Om jag säger att hon också har sidor som jag känner mig främmande för, törs jag väl också säga att hon har en ung – hon är född 1980 – kvinnlig charm utan att för den skull behöva misstänkas för gubbsjuka.

Kanske är det det där att hon då och då skriver om sin avlidna pappa som särskilt får mig att älska hennes kåserier. Där finns en kärlek till pappan, men också en distans som bottnar i den helt egna personligheten.

I dag skriver hon om det halvfärdiga, storslaget drömda hus i Värmland hon ärvde efter pappan och nu använder som sommarstuga.

”Gudarna ska veta att det är svårt att förvalta storslagna drömmar. Det är svårt över huvud taget att ta hand om ett halvfärdigt hus på 250 kvadratmeter. Överallt dessa grandiosa spår, dessa ruiner över vad som kunde ha blivit om inte allt hade gått åt helvete. Och förväntningarna i dem. Att jag ska fullborda någon annan livsverk. Men jag vill inte ha någon djungel. Jag vill ha fest. Som pappa kan komma på.”

Alla har vi – även jag – våra drömmar. En del av de här drömmarna hinner vi inte fullborda innan livet tar slut.

Men jag håller med Hanna. Mina egna barn ska inte känna pressen att förverkliga några andra drömmar än sina egna.

Födelsedagskalas för Klara, sex år

Dotterdottern Klara fyller sex år först kommande fredag, men då är morfar och mormor på partikongress i Stockholm. Så i går fick det bli kalas för närmaste släkten – förutom för oss också för farfar Olle och farmor Kristina, som hade rest ner från Sollefteå, och så morbror Matti. Barnkalas blir det kommande veckohelg.

Men redan nu hade dottern, Kerstin, bullat upp efter all sin avsevärda förmåga: rosa maränger, bullar, svartvinbärsmacaroner, kolasnitt, chokladkolasnitt, kaffekakor, mummakakor och chokladtårta, allt hembakat förstås. Ta er en titt här!

På ett par bilder syns också födelsedagsbarnet leka med ett av de båda Harry Potter-legon hon fick av morfar. Från mormor fick hon bland annat jacka och färger och från farmor och farfar bland annat en jättelik docka. Matti hade med sig fröer och rent av en dahliaknöl.

Under kalaset fick förstås Kerstin beröm för sin bakkonst. Fast då påminde jag henne om hur hon ungefär i tioårsåldern hade föresatt sig att själv baka lussekatter, annars hennes mors värv, men mamman befann sig just då utomlands.

Plötsligt hörde jag från köket ropet ”Pappa! Pappa!” och när jag kom störtande, såg jag att lussekattsdegen flöt – rann – ut över skärbrädans kanter. Jag högg snabbt en bunke och föste med den andra handen den rinnande degen ner i den. Sen räddade jag situationen genom att arbeta ner mer mjöl till dess att degen fick en lagom fast konsistens, och det blev faktiskt lussekatter av den.

Också Kerstin minns det här mycket väl och är helt med på noterna när jag berättar den här historien. Och visst är det så att vi alla måste göra våra misstag, innan vi blir duktiga på det vi har föresatt oss att bli duktiga på.

Att få stöd och hjälp i lagom portioner hör till det allra viktigaste i ens växt som människa. Men också att få pröva sina vingar, till och med göra misstag. Själv har jag till exempel lärt mina barn att cykla: först med pappas hand stadigt på pakethållaren, sen vinglig färd på egen hand, ibland ner i diket med ett skrubbat knä som följd. Men till slut triumfen att kunna alldeles själv.

Det hör till livets stora glädjeämnen att se att Kerstin och hennes man Bo också tillämpar den här uppfostringsmetoden.

Melodikrysset nummer 11 2011

I dag hade jag visst besvär med Melodikrysset, både för att en del av frågorna inte riktigt låg för mig och för att datorn har varit trög och konstrat – jag har nyss startat om den igen.

Krånglet började redan med allra första låten och frågan. Vem var det som sjöng Cornelis’ fina ”Somliga går med trasiga skor”? Efter diverse googlande – jag har aldrig hört den här versionen tidigare – och så småningom ett antal ledbokstäver kom jag på svaret: Vi hörde Anders Eldemans specielle favorit Lasse Berghagen (plus Plura Jonsson).

Amy Diamond ingår heller inte i min skivsamling, men det var hon som sjöng ”Up”, som jag tror låten heter.

”Kärleken vet” – heter den så? – med Niklas Strömstedt hade jag heller inte hört förut.

Plattor med Kent finns i mina skivhyllor, dock inte ”Ismael”. Men dem känner man ju igen.

Linda Bengtzing önskar jag att jag inte hade hört, men eftersom jag har följt Melodifestivalen, känner jag förstås igen ”E de fel på mig”.

Och ska vi nu bedöma melodifestivallåtar, tycker jag att Roger Pontares ”När vindarna viskar ditt namn” var mycket bättre.

Den efterlyste blågule kompositören var förstås Thore Skogman. Men vad var det han sjöng – han har ju skrivit så mycket. Titeln började i alla fall rimligen på ”Det”.

Trots mängden av Thore Skogman-kompositioner och min politiska valfrändskap med honom, har jag fler skivor med Rikard Wolff än med Skogman. Så ”Det sitter en pojke på månen” finns i mina skivhyllor.

”My Fair Lady” – med Ulla Sallert och Jarl Kulle – såg jag så tidigt som 1959, i samband med den första svenska elevriksdagen. I den ingår ”Med en gnutta flax”, där det sista ordet i det här fallet skulle ersättas med synonymen ”tur”.

Äldre i den genren – musikal, operett – är ”Glada änkan”, ”Die lustige Witwe” som skrevs 1905 av Franz Lehár (musik) samt Victor Léon och Leo Stein (text). Det vi hörde, ”Då går jag till Maxim”, skulle här ge verbet gå.

Mer roande scenkonst: Galenskaparna och After Shave var det som kom med uppmaningen ”Alla ska bada”.

Och så ännu mer revy: Vi hörde Peter Flacks revyalterego Hjalmar sjunga ”Mugge-Bigge, Mugge-Bigge Puff-Puff-Puff”.

Också Hans Alfredson är ju känd från revyscenen. I dagens nummer hörde vi Tina Ahlin som hans dotter. Tina har förresten varit inne på min blogg och ställt en lite klurig musikfråga till mig.

Och så avslutar vi dagens redovisning med en låt som jag har dansat till många gånger, Glenn Miller-klassikern ”In the Mood”.