Melodikrysset nummer 39 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Svårast för mig var att identifiera Markus Krunegård, som vi hörde i ”Hela livet var ett disco”, men hans namn dök, trots att jag egentligen inte har lyssnat på honom, ganska snabbt upp i bakhuvudet. Jag kan tänka mig att det berodde på att jag har hört honom tillsammans med några artister som jag däremot har lyssnat mycket på, Lars Winnerbäck och Annika Norlin. Disco var förresten poppis under en period då livet för min del mer var en diskho.

70-talspop är kanske inte min starkaste sida, men Bob Geldof känner jag ju till från andra sammanhang än The Boomtown Rats, med vilka vi i dag hörde honom i ”I Don’t Like Mondays”. Det gör inte jag heller förresten, för på måndag ska vi lämna lantlivet och flytta in till Uppsala. För att återgå till Eldemans fråga: Geldof har som belöning för sina insatser belönats med titeln Sir Bob.

Men Svensktoppen hörde jag på även under åren med småbarn. 1972-1973 låg Stefan Rüdén på Svenkstoppen med ”Sofia dansar go-go”. Den svenska texten skrevs av Ewert Ljusberg (som för övrigt har tittat in på denna blogg), men originalet från 1971, med John Mogensen, heter ”Fut i fejemøget”.

Den musik som spelas i Melodikrysset är, slår det mig, milt talat blandad. Som ett slags kontrast till den nyss nämnda låten kan jag nämna ”Lover” från ”Violent Sky” med Lisa Miskovsky.

Kontrasten var i dag stor också mellan filmfrågorna.

Jag skulle tro att de flesta omedelbart associerade ”Jag drömde i natt att jag hade en katt” med filmatiseringen av Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”. Så hette också den senare av de två filmatiseringarna, den där Allan Edwall spelade luffaren. Men i dag var ljudet hämtat från den tidigare filmatiseringen, ”Luffaren och Rasmus”, den där luffaren spelades av Åke Grönberg och Rasmus av Eskil Dalenius.

Den andra filmen i dagens kryss var av helt annan karaktär, Mel Brooks’ ”Det våras för Hitler”. I den sjöng Uma Thurman i rollen som svenska Ulla ”When You Got It, Flaunt It”.

”Vår sista dans” med Helen Sjöholm och BAO har förekommit tidigare i Melodikrysset, och jag har – trots att den låg på Svensktoppen 2001-2002 – varje gång fått fel associationer, nämligen till filmen ”1939”. Filmen är från 1989 och innehåller inte alls den här låten. Jag nämner det här bara som ett exempel på hur konstigt minnet ibland kan fungera.

Ted och Kenneth Gerdestad har skrivit ”Sol, vind och vatten”, som låg på Svensktoppen 1972. Men den som låg på Svensktoppen med den var Lena Andersson, ett lysande stjärnskott då, ganska snart försvunnen från stjärnhimlen.

Jag kan tänka mig att yngre lyssnare hade betydligt svårare att komma på vilken känd radioröst som 1938 sjöng ”Stackars lilla Butterfly”. Men för oss äldre radioter är rösten ganska lätt att identifiera – den tillhörde Karin Juel.

Redan under min skoltid fick vi lära oss att sjunga ”Vi äro musikanter, allt ifrån Skaraborg”. Jag vet inte om ungarna sjunger sånt i skolan i dag, men i midsommartid hålls den här sången vid liv i dansen runt stången, till exempel här i Öregrund.

Från mina unga år, närmare bestämt 1952 – jag var 15 år då – minns jag också Gösta ”Snoddas” Nordgren med ”Flottarkärlek”. Jag kan till och med stora delar av texten utantill; den börjar ”Jag var ung en gång för längesen, en flottare med färg”. Jag tror inte att de yngre i dagens Sverige riktigt kan förstå hur stor den här låten blev och hur monumentalt dominerande det radioprogram var där Snoddas sjöng den: Lennart Hylands ”Karusellen”. Sverige stod bokstavligen stilla, när ”Karusellen” gick i radio.

Sista ordet överlåter jag åt Ronny Eriksson och Euskefeurat och deras ”Pessimistkonsulten”, som vi i dag dock hörde med Iggesundsgänget. Den innehåller bland annat följande budskap: ”Det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall”, vilket väl kanske kan sammanfattas i ordet otur:

Pessimistkonsulten

Text: Ronny Eriksson
Musik: A Johansson

F G C
Man avlas hit till jämmerdalen.
G C
I slutet av augusti föddes jag.
E7
Det var det året när det just i
A7
slutet av augusti,
D7 G
regnade varenda dag.
F G C
Sen växte jag upp och blev äldre,
G E7
ja man har ju inget annat val,
F F#dim
och ända sen den första dan
C A7
har jag av slentrian
Dm7 G C G C
släntrat kring här i vår jämmerdal.

Ref:
C G C C7
Det är lika bra att sluta drömma.
F C
Det går åt helvete i alla fall.
F F#dim
För om man drömmer om Paris
C A7
hamnar man på något vis
Dm7 G C G C
lik förbannat i Hudiksvall.

I sin ungdom hade man väl fantasier,
men det var ungdomssynder man begick.
Man trodde på jämlikhet
och på solidaritet,
men nu har man fått en bättre överblick.
Det är bäst att ge fan i politiken,
låt folk få tycka vad dom vill.
Inte fan är det nån mening
med att slåss i en förening,
nej, det tjänar ändå ingenting till.

Ref:

Så småningom så börja’ saven stiga,
och man sökte sig en livskamrat,
nån som uppfyllde ens normer,
nån med Dolly Partons former
och Tore Wretmans kunnande i mat.
Inte fasen blev det som nan drömde,
då när man var sjutton-arton, för
nu i efterhand så vet man,
hon såg ut som Tore Wretman
och lagar mat som Dolly Parton gör.

Ref:

Nu står man mitt mellan vaggan och graven.
Medelålders och med övervikt.
Visst har man väl planera’
att börja motionera
fast givetvis på lite längre sikt.
Och man drömmer om en ny och fin Mercedes
och om ett sommarhus i Portugal,
men man får en gammal Skoda
med en trasig växellåda
och en friggebod, i bästa fall.

Ref:

Och ni som sitter här ibland publiken,
ni tror ni har det trevligt, men
ni ska vara måttligt glada
ni har säkert vattenskada
i kåken när ni kommer hem igen.
Och alla ni karlar som sitter här och hoppas
och drömmer för öppna spjäll,
det har ni ingenting för
att ni sitter här och gör,
för det blir ändå ingenting i kväll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen blädrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Nä, jag vill ha mina pengar i handen

”Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska institutet”, läser jag i en debattartikel på DN.Debatt i dag (27 sepember 2011). Detta är visserligen inte ämnet för min nätbetraktelse i dag, men citatet ger ändå en sidobelysning åt mitt egentliga ämne: tjänstesamhället, till exempel banktjänsterna, får inte automatiseras så långt, att människor på grund av ålder eller sjukdom eller allmän oförmåga exkluderas.

Har ni aldrig stött på den där ensamma tanten eller farbrorn i kassakön på banken, han/hon som sinkar hela kön genom att ha blandat ihop något eller glömt fylla i något och som måste få hjälp av kassörskan för att hitta rätt bland sina ibland alltför många, ibland i något avseende ofullständiga papper? Och jag menar: inte bara själva blivit stressade utan känt medkänsla och kanske rent av tacksamhet över att även gamla och sjuka och bortkomna kan få mänsklig hjälp.

Själv har jag besökt det lokala bankkontoret (medan det fortfarande hanterade pengar), postkontoret (medan det fanns kvar) och Svensk kassaservice (innan också de stängde) under pensionsutbetalningsdagar och sett köerna av äldre som väntade på sin tur. Ganska många av de här människorna har sannolikt – i motsats till mig – inte haft någon dator hemma, och skulle de ha haft det, skulle de ändå inte ha förstått hur man fick ut sina pensionpengar ur den där burken.

Men framför allt: det lokala bankkontoret och det lokala postkontoret var – inte en kö utan en mänsklig mötesplats. Många kände varann i sitt eget grannskap, och även andra kunde man prata med. Och på Svensk kassaservice och på de centrala bankkontoren har jag sett kunder och kassapersonal föra små vänliga samtal med varann, lika viktiga som penningtransaktionerna i luckan. På ett kassaservicekontor, som jag under en period regelbundet besökte, erbjöd sig en gång en kassörska – som jag bara hade träffat ett antal gånger där i kassaluckan – att utföra ett ärende åt mig i den intilliggande men just då stängda kemtvätt som låg vägg i vägg.

Penningtjänstesamhällets personliga sidor håller gradvis på att rationaliseras: vi ska själva utföra dem, i våra datorer eller i automater i väggen. Själv vägrar jag envist: går till mina båda banker, SwedBank och Nordea, och tar ut kontanter i de portioner jag för tillfället behöver. Eftersom båda bankerna – Nordea är där värst – tar ut hutlösa avgifter för förmedling av pengar – priserna är satta för att få oss att sluta göra så – går jag numera oftast till Forex och betalar tidskriftsprenumerationer och annat liknande.

Eftersom Nordea i Öregrund sedan länge är ett kontantlöst bankkontor och vår lokala SwedBank har bommat igen, brukar jag samla mina bankärenden till de besök jag gör i Uppsala. Det hände senast i går: jag var in på SwedBank vid Stora torget och tog ut en lämplig summa kontanter, och eftersom jag skulle vidare till öregrundsbussen, betalade jag också den senaste räkningen från En bok för alla där. Jag skulle betala 145 kronor för tre barnböcker, vilket kostade 150 kronor i förmedlingsavgift! Killen i luckan insåg naturligtvis det absurda i avgiften och började den vanliga valsen om vad jag i stället borde göra. Jag förklarade för honom att jag i vanliga fall skulle ha gjort den här inbetalningen på Forex men att det i dag handlade om tidsrationalitet.

När han fortsatte att argumentera och till slut förklarade att SwedBank kommer att sluta helt och hållet med den här typen av manuella penningtjänster, förklarade jag, att jag – en hyggligt välbeställd man – över huvud taget inte, av principiella skäl, äger något bankkort av något slag, och att jag, som har varit kund i banken sen jag fick min första sparbanksbok under småskoletiden, om detta sker omedelbart kommer att byta till en bank som fortsatt har kontanthantering.

Han försökte då med att alla banker kommer att göra som SwedBank, varvid jag kontrade med att jag då tänkte lägga mig ner och svälta ihjäl, dock först efter att ha underrättat pressen.

Nu såg jag att även kassörskan i luckan intill intresserat lyssnade.

Tro nu inte att jag stod och röt högljutt. Nej, jag talade leende, med mitt nästan orubbliga lugn bevarat. Det senare kanske i det här fallet beroende på att det naturligtvis kommer att finnas kvar ställen som Forex, dit jag kan flytta mina pengar från SwedBank och Nordea, banker som jag en gång i världen valde på grund av deras ursprungliga ägarkaraktär: kooperativ respektive statlig.

Det slår mig att om vi många, som inte vill ha det kontantlösa samhället, på något sätt kunde organisera oss och erbjuda oss att flytta våra konton till en bank, som lovar att fortsatt ge oss våra egna pengar i handen, så skulle kanske till och med de av mig nämnda stora bankerna kunna förmås att fortsätta med kontanttjänster, kanske till och med sådana som kostar mindre än de belopp man via dessa tjänster förmedlar.

PS Ni ser mig på nätet, praktiskt taget varje dag. Men dra inte av detta slutsatsen att jag någonsin använder nätet för att betala någon som helst räkning. Jag har beställt böcker, skivor och gamla tidskrifter på nätet, till och med samlarporslin – men sen travar jag i väg till ett bankkontor och betalar kontant. Jag är absolut konsekvent.

Hätila ragulpr på fåtskliaben

Så hjälpte Uggla Nalle Puh att skriva.

Men i går var det inte Iors födelsedag utan Viggos. Och så firade vi också familjens övriga septemberbarn.

Viggo, vars riktiga födelsedag det var, fyllde 9. Farmor Kristina och farfar Olle hade dagen till ära kommit ner från Sollefteå och jag och Birgitta från Öregrund. Med på Viggos fest var också våra barn, Anna och hennes sambo Enver och så Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, vidare vår Matti och hans Karin. Och så förstås värdfolket, Viggos föräldrar Kerstin och Bo plus lillasyster Klara.

Viggo hade på födelsedagsmorgonen fått en egen ny dator, och Klara hade samtidigt fått överta den gamla dator syskonen tidigare hade delat på. Viggo fick förstås mängder av presenter. Av mina tänkte jag nämna ett tämligen nyinkommet Harry Potter-lego – han fick för övrigt flera – och så Jan Lööfs samlade serier i tre band, dessutom filmen om Skrotnisse och hans vänner.

Bilder från Viggos födelsedag hittar ni på mamma Kerstins blogg, här.

På Viggos födelsedag brukar vi också fira lillasyster Klaras halvårsfödelsedag: hon blev i år sex och ett halvt år på Viggos födelsedag. Så när Viggo av mig fick tre Smurf-filmer, fick Klara några smurfer, en ny Smurf-serietidning och en Smurf-pysselbok.

Mamma Kerstin har för någon vecka sen, den 13 september, fyllt 42, så vi passade på att fira även henne. Av mig fick hon kok- och bakböcker och så DVD-filmer. Birgitta och jag bidrog båda till hennes trädgård, Birgitta med röda och svarta vinbär och så en rabarber från trädgården i Öregrund, jag med krusbär. Jag gav förresten Kerstin en stor bok om äppelsorter också.

Barnen passade samtidigt på att gratta Birgitta, som hade fyllt 74 den 20 september. Kerstin och Matti hade köpt ett överkasttyg till Öregrund, Matti dessutom en orkidé. Av Anna fick Birgitta pengar till kulturevenemang, och så fick också jag en PS-present, Konsums blåvita kaffeburk.

Sen blev det kaffe, te, läsk samt tårta, bullar och kakor, givetvis Kerstins hembakta, ute på altanen. Ibland är septembervädret fortfarande nådigt.

Fram mot fem fick Birgitta och jag skjuts hem av Kristina, och med hem till oss följde också Anna och hennes familj samt Matti och Karin. De som ville/kunde – Kerstin med familj var ju upptagna av Viggos födelsedag – hade bjudits hem till oss på Idrottsgatan för en försenad födelsedagsmiddag för Birgitta.

Jag hade förberett den för att vinna tid. I Öregrund hade jag, innan vi for in till Uppsala, bakat en estnisk äppelkaka, egentligen gjord efter ett estniskt rabarberkakerecept: Man gräddar först en pajbotten, bland annat smaksatt med en aning bittermandel. På den lägger man rikligt med klyftor av skalade och urkärnade äpplen, och över äppelklyftorna strör man en blandning av socker och kanel. (De äpplen jag använde kom från vår egen trädgård i Öregrund.) Över alltsamman häller man sockerkakssmet och så gräddar man en gång till. Smaskigt med vispgrädde!

Också huvudrätten var förberedd: Under förmiddagen hade jag smörbrynt, saltat och svartpepprat delar av två kycklingar, som jag sen lät puttra i hönsbuljong, smaksatt med rikligt med kanel och citronsaft och hackad lök. När det här sen är nästan färdigt lägger man över alltsammans ett lager persikohalvor i sitt söta spad och har på ännu mer kanel. Receptet är kaukasiskt.

Det här behövde jag bara värma upp, när vi kom hem till oss, och under tiden kokade jag en stor gryta råris att ha till kycklingen.

Även det här blev en mycket trevlig framiljefest, och jag tror att jag gjorde skäl för mitt efternamn.

Visste ni förresten att namnet Kokk – Kock med estnisk stavning – kommer sig av att jag hade en anfader som en gång för mycket länge sedan var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i närheten av Tallinn, vilket – när esterna efter beslut av sina tyska feodalherrar också de skulle ges efternamn – gav honom och vår släkt efternamnet Kokk?

Melodikrysset nummer 38 2011

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare.

I och för sig hör jag inte till den skara som lyssnar på Martin Stenmarck – jag hade till exempel inte hört hans ”Som en vän” tidigare. Men jag minns honom från Melodifestivalen och klarade det efterfrågade efternamnet med bara en ledbokstav ifylld.

Från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest minns vi också Malena Ernman och ”La voix”, med orättvist låg placering i det senare fallet. Här efterlyste Anders Eldeman hennes röstläge, och svaret måste bli alt – men mig veterligt är hon mezzosopran, alltså med ett röstläge mellan sopran och alt.

Om Malena Ernman är musikaliskt mångsidig, gäller detta också Oskar Linnros, som vi i dag hörde i ”Genom eld”. Dock hör han till de artister som jag inte har hört särskilt mycket av.

Däremot har jag på kort tid blivit fan av Melissa Horn – jag har nyss köpt hennes senaste CD ”Innan jag kände dig”. Men det vi fick höra i dag kom inte därifrån – Eldeman spelade titelspåret från debut-CDn ”Långa nätter”. Melissa har, som Anders Eldeman antydde, gott musikaliskt påbrå: hennes mamma heter Maritza Horn.

Från Svensktoppen (1976) minns jag ”Jag vill vara din, Margareta”. Men i dag hörde vi den inte med Sten & Stanley – då hade det varit för lätt – utan i en finsk version, där damen hette något annat.

Meta Roos är en mångsidig artist, med bland annat jazz på sin repertoar. I dag fick vi höra henne i ”Can Anyone Explain (No! No! No!)”, som folk i min ålder minns från radion – Ella Fitzgerald och Louis Armstrong gjorde den som duett 1950.

Mer huvudbry hos många melodikrysslösare vållade nog frågan om vem som har skrivit den sång vi hörde Harriet Andersson sjunga, ”Det bästa och det sämsta”. Jo, Povel Ramel!

En begåvad revymakare som fortfarande är i livet är Anders Eriksson, Galenskaparna/After Shave. Honom hörde vi i dag i ett nummer ur den även filmade ”Stinsen brinner”.

En scenföreställning (från 1959) som sedan även den blev film (1963) är Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music”. Den har jag sett upprepade gånger.

Det gäller även Walt Disney’s filmatisering av ”Pinoccio”. I den förekommer ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”. Sången, i den svenska versionen, har jag hört ännu oftare – den förekommer, med Bengt Feldreich som sångare, i disneykavalkaden ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”, som är obligatorisk i min och många andras julaftonsprogram i TV.

Som ni väl har förstått, hör jag inte till dem som ger Astrid Lindgren och Georg Riedel minus för att de var/är socialdemokrater. Men vi kan nog alla vara överens om deras genialitet som barnkulturskapare. Båda förekom två gånger i dagens kryss.

Först hörde vi lilla Ida framföra ”Lille katt” – där det också förekommer en ko – i filmen ”Emil i Lönneberga”.

Och sen fick vi höra mer Ida, den av alla älskade ”Idas sommarvisa”, som inleds med raden ”Du ska inte tro det blir sommar”, ur ”Emil och griseknoen”.

Ytterligare en av dagens sammanlagt fyra barnkulturfrågor var den som illustrerades med ”Bä, bä, vita lamm”, där det ju tillverkas kläder. Den har engelsk förlaga men är här i landet känd med den text Alice Tegnér skrev. Vi har den på CD med Alice Babs och dottern Titti, och själv minns jag den förstås också från min småskoleläsebok ”Vill du läsa?”, sammanställd av Elsa Beskow och Herman Siegwald.

Beståndet av barnböcker och barnskivor följde med barnen när de flyttade hemifrån, men jag har sedan sytematiskt köpt mycket av det allra bästa till vårt eget bibliotek och vår egen skivsamling. Till stor glädje för barnbarn på besök, för närvarande vår dotter Kerstins Viggo och Klara, är också vårt relativt stora bestånd av filmer för barn på DVD. Och när jag grattar barnbarnen – närmast Viggo – på födelsedagen och köper julklappar till dem, köper jag gärna böcker, filmer och skivor, ofta gamla eller blivande barnkulturklassiker. För det finns ett barnkulturarv att vårda och föra vidare, tycker även en gammal kulturradikal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att kllicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om tvåsamhet

Jag heter Enn men är för den skull inte en(n)sam.

Den som jag har valt att dela mitt liv med – och som har valt att leva med mig – har, liksom jag själv, sina krämpor. Hjärtproblem, som läkarna på Akademiska och de mediciner de har ordinerat hittills inte har lyckats komma till rätta med, har dämpat alla hennes åtminstone fysiska aktiviteter på ett sätt som är helt onaturligt för denna normalt närmast överaktiva människa.

Bättre blir det ju inte heller av den stigande åldern. Före midsommar fyllde jag själv 74, och i går uppnådde Birgitta samma ålder.

Jag klev upp tidigt och tog fram ingredienserna till den smörgåstårta jag enligt familjens sed skulle bjuda födelsedagsbarnet på. Jag arbetade ihop den av mörkt, osötat fullkornsbröd av två slag, råg respektive fyra sädesslag, rostbiff och skinka, väldiga blad av isbergssallad, olika röror, både egenblandade och köpta, plus pickles, inlagd gurka och bostongurka och garnerade den sen med tomat, rostad lök, tärnad grön och gul paprika och så persilja. Jag ser att jag då ändå har glömt att nämna leverpastej, syltlök, pepparrot och en del annat smått och gott.

Det blev en väldig skapelse, faktiskt tror jag den största smörgåstårta jag har gjort. Och så hade jag dukat fram fil, apelsinjuice och kaffe, nybryggt åt födelsedagsbarnet, nykokt åt mig. Bredvid smörgåstårtan på köksbordet stod också en nyplockad födelsedagsbukett, bland annat med några senblommande rosor.

Sen var det dags att hämta kassen med födelsedagspresenter och tåga in i sovrummet och sjunga ”Röda små smultron”. Där inne sov fortfarande födelsedagsbarnet, på riktigt.

Vi gillar att se bra filmer tillsammans, så jag hade köpt några filmklassiker: ”Doktor Zjivago”, ”Ciderhusreglerna”, ”Bonnie and Clyde” och ”Röda nejlikan”.

Mozart och Joan Baez på CD blev det också. Mozart, med den virtuose Martin Fröst, lyssnade vi sedan på under eftermiddagen.

Och så en bunt böcker: Majgull Axelsson, Anneli Jordahl, Doris Dahlin, Richard Yates, även några bra deckare av Håkan Nesser, Arnaldur Indriðason, Carin Gerhardsen och Henning Mankell. Mankells senaste hade födelsedagsbarnet dock själv hunnit köpa via sin bokklubb, Böckernas klubb, så den får hon gå till Lundeq och byta.

Till födelsedagsmiddag bjöd jag på rökt sik med bakad potatis.

Och gissa vad vi äter i dag. Jo, mer smörgåstårta.

Tolvskillingsoperan i moderniserad form

Jag har sett Bertolt Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” i några olika scenversioner, senast på Stockholms stadsteater – läs min utförliga recension, som också omfattar hela bakgrunden till pjäsen, ovan under Kulturspegeln, Teater.

Riktigt lika lysande är kanske inte Dennis Sandins (regi) nya uppsättning på Uppsala stadsteater, men den är ändå på många sätt högst sevärd. Skådespelarna i de bärande rollerna – Robin Keller som Mackie Kniven, Göran Engman som Jonathan Jeremiah Peachum, Lolo Elwin som Celia Peachum, Mari Götesdotter som Polly Peachum, Åsa Forsblad Morisse som Jenny, Aksel Morisse som Tiger Brown – gör dock alla bra ifrån sig.

Brechts och Weills verk, som i sin tur bygger på John Gays ”Tiggarens opera”, är ju inte bara teater utan famför allt ett musikdramatiskt verk, vilket sätter skådespelarnas på Uppsala stadsteater sångliga förmåga på prov. Några av dem har sjungit tidigare och flertalet klarar sin uppgift bra. Särskilt bra, när det gäller sången, är Lolo Elwin som Celia Peachum. En ensam pianist, Sanna Hodell, står för ackompanjemanget och gör det med bravur – men visst både lät det och svängde mer i Stockholms stadsteaters uppsättning, där en grupp ur den svenska jazzeliten stod för musiken.

Brecht omarbetade sin ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”, med urpremiär 1928) flera gånger, bland annat för att skala av romantiska och sentimentala drag i handlingen och i stället synliggöra skillnaden mellan rollen och den skådespelare som kreerar den. Man kan väl inte säga att alla de agerande i uppsalaföreställningen lyckas balansera det känslomässiga utspelet med distans och ibland blir de många sångnumren lite av kabaréframträdanden, men åtminstone scenografin arbetar aktivt med Brechts verfremdungseffekt: textprojektionen i fonden annonserar i förväg vad vi härnäst kommer att se och moduler snarare än rum och möbler utgör den rekvisita, som de agerande, när de inte agerar, sittande på stolsrader på ömse sidor om scenen, använder sig av.

”Tolvskillingsoperan” är, med sin cyniska exponering av vad det kapitalistiska samhället gör med människorna, ju en i hög grad politisk pjäs. Uppsalaföreställningen synliggör kanske inte det politiska perspektivet maximalt, men visst går även det fram, till exempel genom replikerna ”Vad är en kofot mot en aktie?” och ”Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.

Sammanfattningsvis: Gå och se den här föreställningen. Mina små invändningar till trots är ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater väl värd att se.

* * *

Efter föreställningen åt Birgitta och jag, innan jag för min del skulle åka tillbaka till Öregrund, middag på China Garden på hörnet bredvid Stadsteatern. Vi åt anka Chezuan, som vanligt starkt och smakrikt anrättad.

Melodikrysset nummer 37 2011

Dagens kryss innehöll tre frågor med värmlandsanknytning, väl för att hedra Kristinehamn, som stod som värd för direktsändningen.

I Fame, som vann Melodifestivalen 2003 med ”Give Me Your Love”, ingick Jessica Andersson och så kristinehamnssonen Magnus Bäcklund.

Zarah Leander, som vi i dag hörde i klassikern ”Vill ni se en stjärna”, var född i Karlstad.

Och Nils Ferlin, vars ”När skönheten kom till byn” tonsattes av Lillebror Söderlundh, kom från Filipstad.

Därmed har jag också nämnt två av de tre klassiker som spelades i dag.

Den tredje var ”Harry Lime Theme”, suveränt spelad av Anton Karas i Orson Welles’ likaledes suveräna film ”Den tredje mannen” från 1949, i sin tur baserad på en suverän bok med samma namn av Graham Greene.

Fast en klassiker, om än för barn, är väl också ”Här är polisen som mitt i gatan står”. Den fick vi sjunga i småskolan, i mitt fall i Nylands skola, där det inte fanns någon gata med eller utan polis, bara landsväg så långt ögat nådde.

Veckans svåraste fråga (för mig) var nog den som illustrerades med ”Boys Don’t Cry” med Ulrik Munther. Den hade jag aldrig hört, och jag önskar att jag inte hade behövt göra det i dag heller.

Även om jag inte lyckades snappa sångtiteln, var det Cher – Cherilyn Sarkisian – vi därefter hörde. Hennes efternamn vittnar om att hon bland annat har armeniskt ursprung.

En del svensktopps- och melodifestivalfrågor var det också – en är ju förresten redan nämnd. Tommy Körberg förekom till och med två gånger.

Dels med ”Judy min vän”, som Tommy vann Melodifesivalen med 1969, sextionio.

Inte riktigt lika bra gick det för honom när han 1988 tävlade med ”Stad i ljus”.

Ted Gärdestad var mycket framgångsrik på Svensktoppen 1972 med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Återstår så att redovisa två svar med musik som jag så att säga registrerar men inte riktigt tar till mitt hjärta.

Det första är ”The Look” med Roxette, där man kan höra Marie Fredriksson.

Det andra är ”The Final Countdown” med Europe.

Jag är inte blind – eller kanske snarare döv – för Roxettes respektive Europes kvaliteter, men de hör helt enkelt inte till mina favoriter.

I dag ska jag i stället ägna mig åt musik med andra kvaliteter: se Brechts/Weills ”Tolvskillingsoperan” på Uppsala stadsteater.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Säsongstart i Musikens hus

Vi har tecknat oss för ytterligare en säsong med Uppsala kammarorkester i dess konsertserie i Musikens hus i Uppsala, så i går kväll satt vi åter igen på de platser vi har haft sen starten.

Säsongstarten blev en musikalisk upplevelse, både omväxlande och välspelad.

Vi såg, av speciella skäl, fram mot att få höra det inledande beställningsstycket, ”A Dream Within a Dream” (2011, ett uruppförande). Vi har aldrig hört något av kompositören, Tebogo Monnakgotla, född 1972, men hon har redan fått många erkännanden och dessutom valts in i Kulturrådet. Och så måste jag erkänna att det bakom vår nyfikenhet också fanns utommusikaliska skäl: Vi lärde känna hennes föräldrar i vår röda ungdom i Laboremus, där Tebogos mamma, Kerstin Lund, var mycket aktiv. Hennes far, Benjamin – Ben – Monnakgotla, var flykting från Sydvästafrika/Namibia och brukade, utan att själv vara medlem, delta i de fotbollsmatcher ett gäng laboremiter på lördagarna spelade på planen nära föreningslokalen ute vid Stabby gärde.

Det är, för att gå tillbaka till det musikaliska spåret, bara att konstatera att ”A Dream Within a Dream” är ett mycket intressant och hörvärt verk. Dels behärskar Tebogo Monnakgotla, som själv också är utbildad cellist, orkesterns fulla register och kan utnyttja de instrument som finns där och deras klangliga möjligheter. Dels vågar hon skriva musik som inte i förväg är bunden till mallar och regler – hon följer i stället sina egna böjelser och intentioner.

Kvällens andra verk var Francis Poulencs (1899-1963) ”Konsert i D-moll för två pianon och orkester” (1932), också det ett verk med en relativt modern form, även om det till exempel är indelat i tre satser. Orkesterverk för två pianon är ju inte väldigt vanliga, men inte bara därför vill jag börja i just den ändan. Kvällens två samverkande pianister, Terés Löf och Johan Ullén, var samspelta på ett dynamiskt sätt, och även orkestern under ledning av Paul Mägi bidrog till det mycket dynamiska helhetsintrycket.

Johannes Brahms (1833-1897) brukar inte höra till mina musikaliska favoriter, men hans ”Symfoni nummer 3 i F-dur” (opus 90) kändes – kanske som en kontrast mot musiken före pausen – med sin mer traditionella klang som en fin avslutning på konsertkvällen.

* * *

Före konserten mötte jag Birgitta på Uppsala C. Hon kom från Riksdagens högtidliga öppnande och kunde berätta, att hon hade mött massor av människor ur olika politiska läger, gamla bekanta till oss båda, som hade frågat varför inte jag var med den här gången – som bekant har jag ju inbjudits till och deltagit i öppnandet i årtionden. Svaret är att jag inte var bjuden. Den nuvarande talmannen, Per Westerberg (M), har bestämt att de förutvarande talmännens respektive inte längre ska bjudas. Med påföljden att Birgitta avstod från större delen av evenemanget och i stället åkte till Uppsala för att äta middag och gå på konsert med mig.

Vi hade valt att prova restaurang Stationen, som Svenssons krogar just har öppnat i det gamla, nu renoverade stationshuset på Uppsala C. Det är ett jättestort etablissemang med olika avdelningar, men vi lyckades få ett bord i den traditionella restaurangen, belägen i den före detta biljettkassan. Förmodligen lyckades vi för att vi var tidiga. Det var redan i princip fullt, men vi fick plats eftersom vi skulle gå runt 18.30, eftersom konserten började 19.00.

Birgitta valde entrecôte Café de Paris med pommes frites, tomat- och löksallad och så förstås Café de Paris-smör. Hit kommer vi nog tillbaka.

Men närmast efter konserten tog jag en sen buss till Öregrund igen.

Manlig ensamhet och utlevelse

En underman är den atletiskt byggde man som bär upp den vackra och viga dam som strålkastarljuset alltid är riktat på i parakrobatik. I Cirkus Cirkörs föreställning ”Undermän” – idé, regi och musik Olle Strandberg, just nu aktuell på Reginateatern i Uppsala – är dock de tre undermännen Andreas Tengblad, Mattias Andersson och Mattias Salmenaho utan sina kvinnliga partners. Med detta som underliggande tema genomför de en föreställning.

Detta gör de med enastående kroppsstyrka, vighet och precision.

Tyngdlyftningselementen är de som berör minst. Jag såg att några i publiken var framme vid scenen och försökte lyfta tyngderna, som för att kolla att de verkligen var så tunga – men det var de. Men annat, som de akrobatiska hoppen och balansakterna och lättheten i numren med en man roterande i en stor snurrande hjulring, var verkligen imponerande, och publiken jublade.

Imponerande är också att de här tre viga och muskulösa männen, förstärkta med Olle Strandberg, lyckas exekvera en myckenhet av musik, en musik som spänner över en vid båge från tango till rockmusik.

Musiken underströk, som bäst, både saknaden efter deras försvunna kvinnliga partners och den fysiska utlevelsen i de nummer de själva exekverade på scenen.

Jag har två invändningar mot den här föreställningen. Den första är att saknadstemat kanske inte går fram fullt ut – det blir en övervikt för de annars nog så skickliga cirkustricken. Den andra är att jag inte riktigt förstår poängen med att den inledande monologen görs på engelska – till och med presentatörerna på vanliga cirkusar brukar ju tala svenska, om än ibland med brytning.

Men det är inte menat som verkligt allvarliga invändningar. Liksom den övriga publiken var jag på det hela taget imponerad.

* * *

Föreställningen var bara någon timme lång, så Birgitta och jag hade beslutat oss för att gå ut och äta middag efter den.

Men först var det en liten mottagning på Reginas övervåning med artisterna närvarande. Bland de övriga inbjudna fanns bland annat en dam jag kände igen, inte bara för att jag brukar höra henne i radions ”Odla med P1”. För nu ganska länge sedan, när jag för en gångs skull var ensam på konsert i Musikens hus eftersom Birgitta på grund av något annat värv inte kunde gå, fick jag i stället bredvid mig på Birgittas abonnemangsplats radiojournalisten Lena Redin, hon med ”Odla med P1″. Vi pratade då med varann: hon visste uppenbart vem jag var och berättade om den gången då hennes dotter hade frågat mig om något i ett elevriksdagsärende. Den här gången var det Lenas man som tog upp den gamla historien, men Lena och Birgitta, som aldrig har träffat varann förut, pratade ganska mycket om trädgård med varann.

Efter mottagningen gick jag och Birgitta alltså ut och åt middag. Vi hade från början tänkt gå till ett annat ställe, men chefen för Reginateatern Paul Kessel, som vi båda känner sen gammalt, rekommenderade oss ett ställe snett över gatan, Oasia på Drottninggatan 9 – han till och med knatade över gatan och hämtade meny åt oss. Så vi slog till och gick dit.

Oasia är en ganska stor restaurang, inrymd i det som förr i världen var Stadt, men till vår förvåning fann vi att vi kom att sitta tämligen ensamma i restaurangen; varför vet jag inte, men kanske kan det ha att göra med att centrum för Uppsalas krogliv har flyttats till trakten runt Musikens hus och Centralstationen. Nå, det gjorde inget, för det vi valde att äta var verkligen gott och vällagat: de sju dödssynderna, smakrika godbitar från jord, trädgård och hav.

Melodikrysset nummer 36 2011

Anders Eldeman berättade inledningsvis, att förra veckans melodikryss tydligen ansågs mycket svårt – i vart fall var det anmärkningsvärt få som sände in svar.

Själv tyckte jag att dagens kryss var svårare. Men allt sådant beror ju av vad man lyssnar på och kan.

”Sweet Caroline” med Neil Diamond har tydligen tidigare gått mig förbi.

Och Kevin Borg hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag fick ut hans efternamn med hjälp av ledbokstäverna, och så uppfattade jag titeln, ”Street Light” i texten. Sen fick jag bekräftelse via Google.

Jag hade också problem med att komma på vem som i dag sjöng Anita Lindblom-klassikern ”Sånt är livet”. Jo, Lotta Engberg.

Men också i flera andra fall tog det en stund, innan jag kom på svaret, till exempel innan titeln på låten i fråga trillade ner. Ett exempel är den för mig välkända raden ”Bye, bye love, bye, bye happiness” som en gång i världen sjöngs av Everly Brothers.

I andra fall försökte Eldeman förvilla oss genom att spela mindre vanliga låtar, till exempel med BAO. Men jag kände igen Helen Sjöholm och BAO, och sen fick vi ju också titeln, ”De ljuva drömmarnas orkester”.

Andra kan ju ha haft problem med helt andra frågor. En av dagens melodier av det äldre slaget, som yngre lyssnare kan ha haft problem med, har dock förekommit tidigare i krysset: Jules Sylvains och Karl Ewerts ”Räkna de lyckliga stunderna blott” med inledningsraden ”Ett gammalt solur jag har”. Den förekom i en film från 1949 med samma titel som melodins; filmen byggde på Guy de Maupassant-novellen ”Une veuve”.

Dessa andra kanske i stället identifierade Sting hur lätt som helst. Fast det gjorde jag också – Sting finns i mina skivhyllor. Men just den här nya låten, vars titel jag inte snappade, har jag inte.

Gamla svensktoppslåtar och vissa melodifestivallåtar minns jag också.

Ett exempel är Cecilia Vennerstens (till upphovet Nanne Grönwalls med fleras) ”Det vackraste”, som kom tvåa i den svenska Melodifestivalen 1995.

Ett annat exempel är ”När stormen river öppet hav”. Den hörde vi i dag på danska, men de flesta minns nog det svenska originalet med Susanne Alfvengren och Mikael Rickfors.

”Mors lilla Olle” var det väl knappast någon som inte kände igen; alla vet ju också att Olle var ute och plockade bär och då mötte en björn.

Nå, det gick ju inte illa, så mor behövde aldrig fundera över om man skulle spela Chopins sorgmarsch eller något annat på hans begravning.

Vad man spelade på Cornelis’ begravning vet jag inte, men jag tycker det är sorgligt att han inte fick leva längre och skriva fler mästerliga sånger som den vi hörde i dag – i dag besjöng mäster Vreeswijk en dam vid namn Veronica, hon som hade blå hatt.

Och så går vi sen i mål med en annan av den svenska visans mästare, Evert Taube. Hans ”Sjösala vals” börjar med ”Rönnerdal han skuttar med ett skratt ur sin säng”.

Så munter var kanske inte jag i morse, men ett par koppar kokkaffe hjälper – sen var jag redo för dagens kryss.

PS: En läsare påpekar att jag glömt att redovisa ett svar. Slarvigt av mig – men så är det med gamla mäns minne. Vi hörde alltså ”Memory” – på svenska minne – ur ”Cats”.