Middag för gamla departementsgänget

Ett tecken på att Birgitta under sin tid som minister lyckades skapa ett väl fungerande arbetslag är att hon och flera av hennes forna chefstjänstemän, däribland flera av hennes statssekreterare, fortfarande umgås. De brukar äta middag tillsammans, och då deltar förstås också makor och makar – det är så jag kommer in i bilden.

I går var det vår tur att stå för värdskapet.

Tyvärr är det förkylningstider, så det blev ett visst manfall, vilket å andra sidan var bra med tanke på Birgittas snart kommande hjärtoperation. Vi fick alltså återbud från Rolf och Monica Annerberg – Rolf var en av statssekreterarna, och även Monica arbetade på departementet – och även från Kerstin Heden.

Men Kerstins man Håkan Heden, som var den som arbetade på Miljödepartementet, kom, liksom Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, så också det nuvarande landshövdingeparet i Västerås, Ingemar och Ingrid Skogö.

Under samlingen i vår lägenhet tittade gästerna på vårt milt talat väldiga bibliotek, på vår stora skivsamling – Bob Dylan diskuerades senare under middagen på den högra bordskanten – och på konst och konsthantverk som finns i vårt hem.

Under middagen diskuterades egentligen förbluffande lite politik – om man inte dit räknar hungerkravallerna runt om i Sverige under första världskriget, händelser runt unionsupplösningen och min familjs öde under andra världskriget. Vi pratade också om allt från vårt Musikens hus till Melodifestivalen.

Birgitta hade, vägar jag hävda, lagat en superb middag.

Den började med vattenkastanjer insvepta i bacon, liggande på en bädd av sallat. Till det här drack vi vitt vin.

Till huvudrätt serverades stekt ankbröst med apelsinsås, hasselbackspotatis, sallad och creosa, en gudomligt smakande röra av tomater, färsk gurka och ättiksgurka, ett par paprikor, en röd lök, kapris, hackad persilja, dragon, dijonsenap, rödvinsvinäger och matolja. Det här hade fått stå och dra och ta smak i flera dagar i kylen, och det serveras alltså kallt till de varma bitarna av ankbröst och den varma hasselbackspotatisen. De flesta råvarorna till den här middagen är köpta i vårt Coop Konsum vid Torbjörnstorg, men ankbrösten hittade Birgitta i en liten lantmatsbutik på andra sidan Svartbäcksgatan, en butik som säljer lokala och ekologiska produkter.

Till huvudrätten passade det förstås bäst med rött vin.

Och så avslutade vi med min äppelkaka à la estnisk rabarberkaka, serverad med vispgrädde, starkt bryggkaffe och Tokaj Aszu.

Innan gästerna lämnade för kvällen hann det också bli en och annan calvados eller cognac.

I dag har vi ägnat oss åt att diska.

I september möts det här gänget igen, då på landshövdingeresidenset i Västerås.

Melodikrysset nummer 11 2012

Dagens kryss var väl inte helt igenom lätt, men den som har följt Anders Eldeman länge vet ju, att det förekommer en del återbruk i hans program, av både artister och låtar.

Men i slutet av krysset bröt han mönstret: ”Liars Lie” och Lee Ann Womack har veterligen inte förekommit tidigare, och för min del har jag heller aldrig sett filmen den här låten ingick i, ”Country Strong”. Så det här var dagens för min del svåraste fråga.

”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach har däremot varit med förr i krysset.

Och Jim Reeves, i dag med ”Blue Side of Lonesome”, är – tycker jag – ganska lätt att känna igen.

Andra kanske inte minns Reeperbahn, men det gör jag. Det vi fick höra var deras debutsingel ”Havet ligger blankt” från 1979.

Därmed är vi inne på de svenska låtarna, för Reeperbahn är trots namnet ett svenskt band.

Till det lättaste att identifiera bland dem hör Sven Ingvars, som vi i dag hörde i ”Virus och bakterier”.

Och spelar Eldeman någon gång något svenskt som man inte genast känner igen, kan man alltid gissa på att det är något med Tommy Nilsson. Jo, det var han som lanserade ”Amelia”, som vi fick lyssna på i dag.

Östen med resten brukar också förekomma i krysset då och då. Men Östen & co har en viss charm, så även i dagens låt, ”Grilla, grilla”.

Lite melodifestival skulle vi förstås också få till livs, i dag Sanna Nielsens bidrag från 2007, ”Vågar du, vågar jag”.

Ytterligare en av dagens frågor hade viss knytning till Melodifestivalen: Helena Bergström har ju varit en av värdinnorna/ledarna i årets omgång. Hon är verkligen mångsidigt begåvad. Vi har mött henne som skådespelerska på scen och i filmer, och hon visade med sin insjungning av Jonas Gardells ”Aldrig ska jag sluta älska dig” (ur filmen ”Livet är en schlager”) att hon också kan sjunga. Och för att ytterligare illustrera hennes bredd och engagemang: Hon sitter i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

”Delilah” förknippar nog flera med Tom Jones än med Loa Falkman. Men Loa är, liksom till exempel Malena Ernman, exempel på att seriösa sångartister kan vara gränsöverskridande, och Loas ”Delilah” är faktiskt riktigt hörvärd.

Återstår då en annan gränsöverskridare, Evert Taubes fina ”Min älskling, du är som en ros”. Till sitt ursprung är den en dikt av Robert Burns, ”A Red, Red Rose”.

Det kan man läsa, om man går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, ”Min älskling du är som en ros”.

Men sen är det den här jävla kroppen

Mentalt känner jag mig, vid snart 75 års ålder, fortfarande nyfiken och alert.

Men sen är det den här jävla kroppen.

I går var jag och hämtade barnbarnen, Viggo och Klara, efter skolan, och det var jätteroligt – men jag märkte, särskilt när de cyklade före, att min promenadtakt inte var vad den en gång var, ocb i den lilla uppförsbacken före Svartbäcksgatan blev jag genast lite andfådd.

I dag var jag på Konsum och handlade ovanligt mycket – vi ska ha gäster i helgen, och jag behövde bland annat ingredienser till en estnisk äppelkaka jag ska baka, och så behövde jag köpa hem vatten och lättöl. Dess förinnan hade jag burit två stora kassar med tidningar och ett par kassar förfarna öregrundsäpplen, som jag hämtade i matkällaren, till bostadsrättsföreningens lilla sopstation. När jag sen kom hem från Konsum, satte jag mig i en mjuk stol och läste det nyinköpta Aftonbladet, mest för att pusta ut.

Jag har de senaste åren haft hjärtproblem, som högst väsentligt har satt ner min fysiska kondition. Den är för all del bättre än Birgittas, men då och då får jag oväntade bakslag, ont i ryggen till exempel.

För en tid sen hände något ännu värre. Till problemen med åldrandet hör att man, oftare än när man var yngre, måste företa nattliga turer till toaletten för att kissa. Jag kan ju vägen från sängen och dit utan och innan och behöver därför aldrig tända någon lampa.

Men den här gången hade jag på kvällen använt grammofonen, vilket fordrar att man skjuter ut en sidoställd soffa en aning, och den snavade jag förstås över på väg till toaletten: föll fullständigt handlöst över soffryggen, voltade och landade med vänstra sidan av min egen rygg mot ett stabilt björkarmstöd. Det gjorde så jävla ont, men när den värsta smärtan hade lagt sig, kunde jag med fingrarna känna, att inga revben föreföll brutna.

Så jag gick åter till sängs, men dan efter och lång tid framåt har jag känt en inre smärta där jag fick den där stjärnsmällen. Först efter någon vecka började smärtan lägga sig, och även en tid därefter har jag varit tvungen att ligga och sova på rygg för att inte belasta det parti som ömmade.

Nu lider jag inte av de där krämporna längre, men rask och kry för min ålder – som det brukar heta – känner jag mig knappast. Det är den där jävla åldrande kroppens fel.

Eftermiddag med Viggo och Klara

Dottern, Kerstin, mejlar: hon skulle behöva hjälp med hämtning av Viggo och Klara efter skoldagens slut – hon ska själv på styrelsesammanträde med Folkrörelsearkivet i Uppsala.

Självklart ställer vi upp. Eftersom Birgitta fortfarande väntar på sin hjärtoperation och i väntan på den inte kan gå så fort, faller det på min lott att gå till Domarringens skola och hämta barnen. Birgitta åtar sig att laga middag.

När jag kommer in på skolgården, kommer Klara, snart sju, rusande och säger att hon har längtat efter att få komma hem till morfar och mormor. Hon går och hämtar ryggsäcken och cykelhjälmen, men vi måste först vänta en kvart på att Viggos – han går i trean – skoldag ska ta slut. Vi står och pratar om allt möjligt medan vi väntar: simträningen, Mattis och Karins lilla baby som kommer snart, besöket för en tid sen i farmors och farfars vinterland, Sollefteå.

Sen kommer Viggo, som har varit på syslöjd, och vi påbörjar färden hem till morfar och mormor. Barnen har cyklar men väntar ordentligt på morfar vid övergångsställena. De hittar utan vidare hem till morfar och mormor, fastän deras eget hem ligger åt ett annat håll.

Hemma hos oss väntar mormor, och barnen måste förstås först berätta om allt möjligt också för henne. Sen försjunker Viggo i sjätte delen av Harry Potter, medan Klara plockar fram sina mest älskade leksaker hemma hos oss, små plastpjäser förvarade i en påse i Birgittas arbetsrum. Sen läser hon Smurf-tidning också.

Mormor gör i ordning våffelsmet och dukar för middag. De färdiga våfflorna försvinner sen, en efter en – Viggo, annars kräsen med maten, äter sex våfflor.

Mormor har sparat våffelsmet, så när Kerstin kommer från sitt sammanträde, får också hon nygräddade våfflor.

Men nu börjar det bli dags för hemfärd; Viggo tjatar lite, och Klara verkar sömnig efter våfflorna och behöver piggas upp med ett glas apelsinjuice för att orka cykla hem. Och så cyklar då barnbarnen och deras mamma hem till sitt.

Det är en fröjd att ha barnbarn, framför allt när man får chans att umgås med dem!

Melodikrysset nummer 10 2012

Som väl mina läsare har noterat, lyssnar jag på mycket olika slag av musik. Det är inte genre utan kvalitet som avgör vad det blir.

Den här kvalitetsselektionen gör att det naturligtvis uppstår luckor i mitt musikkunnande. Alltså får jag svårigheter när Anders Eldeman spelar låtar och artister hämtade ur ”Idol”, ett TV-program jag konsekvent har vägrat att se. Det är väl förklaringen till att namnet Amanda Fondell först inte säger mig någonting, när jag googlar på låten som spelades, ”All This Way”.

Men kvalitet och sångerskor som verkligen är bra känner jag igen. Ett exempel är Anna Ternheim som vi hörde sist i dag, i ”Walking Aimlessly”.

Den där kvaliteten finns också hos First Aid Kit, som just nu ligger etta på Svensktoppen – det av Eldeman efterlysta ordet är lista – med ”The Lion’s Roar”. För den som är road att läsa mer: Jag skrev nyligen mycket uppskattande om deras senaste CD – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Ljuv musik har gjorts av musikskapare i högst olika genrer och mycket olika generationer. Ett exempel är Evert Taube, vars ”Maj på Malö” (som i visan ses ro) vi i dag fick höra i en fin version med Sophisticated Ladies.

Povel Ramel är en annan musikskapare, som har gett oss många låtar att glädja oss åt. Ett exempel är ”Underbart är kort”. Den finns i olika insjungningar, men jag är säkert inte ensam om att sätta Monica Zetterlunds allra främst.

Nästan bedövande många hits åstadkom också ABBA. Ett exempel är ”Ring, ring”, som i dagens kryss skulle leda oss först till en telefon och sedan till telefonens uppfinnare. Eldeman ville ha svaret Graham Bell, och då får han väl det, även om det finns andra förslag på vem som egentligen ska ha äran. Eller skulden: så som folk tjattrar överallt i dag, önskar man ibland, att telefonen – i vart fall mobiltelefonen – aldrig hade uppfunnits.

Livet kan nämligen levas i ett lugnare tempo. Så jag instämmer livligt i budskapet ”Lilla snigel akta dig”. Inte för att jag vill ta den lilla snigeln utan för att jag sjunger långsamhetens lov.

Eftersom jag har haft barn hemma under ”Fem myror är fler än fyra elefanter”-eran, minns jag förstås också, när vi nu är inne på barnkultur, den här TV-serien med Magnus Härenstam, Brasse Brännström och Eva Remaeus.

På den tiden gick ju också barnprogrammen i de vanliga två TV-kanalerna, så små och stora fick samsas och turas om. Eftersom pappa och mamma varje dag ville se Rapport, lärde sig också barnen att känna igen det här programmets TV-signatur.

Dansband är ju inte riktigt min grej, men eftersom jag genom åren har lyssnat mycket på Svensktoppen, har jag ju hört ett och annat också i den vägen. Och det har förstås funnits dansbandslåtar som har platsat väl på Svensktoppen. Ett exempel på det, från 1973, är den hurtiga ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” med Schytts, som var en av dagens ljudillustrationer.

Men det gjordes hurtiga låtar långt tidigare. Ett exempel är Karl Wehles ”Någonting att äta, någonting att dricka”, som blev populär bland annat genom filmen ”Kärleksexpressen” från 1932. Åtandet och drickandet ledde väl till det Eldeman ville ha till svar, att de blev mätta.

Ytterligare en melodi, Jules Sylvains ”En stilla flirt”, hade filmbakgrund, i filmen med samma namn från 1939. Den har genom åren gjorts med många olika artister, men i filmen var det Tutta Rolf som sjöng. I krysset använde Eldeman en inspelning med Anita Lindblom.

Och apropå gamla filmer: Jag hör till dem som ganska ofta på måndags- och tisdagseftermiddagarna ser äldre filmer i TV 1. Ett antal av dem har jag skrivit om, liksom jag då och då skriver om filmer jag ser på DVD eller bio. Gå upp under Kulturspegeln, Film, och kolla.

Melodikrysset nummer 9 2012

Dagens melodikryss hörde inte till de svårare. Det mesta i det är jag väl förtrogen med: Det gäller så väl Igor Stravinskij, vars ”Våroffer” (1913) vi hörde en bit ur, som Norah Jones, vars ”Don’t Know Why” spelades.

Till och med ”Doctor, Doctor”, som Elin Lantto sjöng i Melodifestivalen 2010, kom jag i håg.

Oerhört mycket lättare att komma i håg är ändå Henry Mancinis ”The Pink Panther Theme”, som vi minns från alla filmerna om Rosa Pantern.

Hem från sjukhuset kom nyligen kronprinsessan Victoria med sin nyfödda, och jag har verkligen inget mot henne personligen – vi har träffats, och hon är sympatisk – men för egen del föredrar jag ändå Mosebacke monarki, Hasses och Tages program från 1958 med Hatte Furuhagen, Helmer Bryd (Gunnar Svensson) och dom andra.

Hasse Alfredson var förresten med i ytterligare en fråga, den som skulle ge svaret fot: I ”Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen” sjöng han om stackars Karlsson, som fastnade med foten i en potta och sen inte kunde komma loss.

Undrar om han under denna vådliga sjöfärd passerade Käringön? Vi fick nämligen också höra Kai Gullmars klassiker ”Ungmön på Käringön”, där det sitter en gammal gubbe och lagar sina fisknät. Käringön ligger i Bohuslän.

Betydligt längre bort hamnade vi i Björns och Bennys ”One Night In Bangkok”, ett av numren i deras ”Chess” från 1986.

Svensk så det förslår är ”Sommarvandring” (1937) av Georg Alstad och Nils Söderström. Den ingick i samlingen ”Svenska stamsånger” och var obligatorisk i sångundervisningen 1943-1949, en period då jag själv gick i små- och folkskolan. Jag, då ett flyktingbarn från Estland, är glad för ambitionen att lära ut ett gemensamt, nationellt kulturarv, och även om jag kom från ett Estland som inte har så många röda stugor lärde jag mig älska det där svenska som fanns i den här sången: ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Vi sjöng också om daggstänkta berg, ”som lånat av smaragderna sin färg”. Ädelsetenar såg vi inte mycket av i mitt dåtida samhällsskikt, och inte ens senare har jag blivit övertygad om Marilyn Monroe’s predikan ”Diamonds Are a Girl’s Best Friend”. Och det beror inte på att jag relativt tidigt lärde mig att grunden till dessa gnistrande stenar är kol.

Band mellan hjärtan – för att knyta an till schlagerns schabloner – knyts nog faktiskt på andra sätt, åtminstone om de ska vara äkta och bestående: Det är bara att erkänna att vissa saker gör man ”Av längtan till dig”, som vi i dag hörde med CaisaStina Åkerström och även, en smula, med upphovskvinnan till texten, Åsa Jinder. Den här låten låg förresten på Svensktoppen i hela 25 veckor 2001.

Och så slutar vi väl med en av de för Anders Eldeman så typiska kontrasterna.

Dels spelade han ”Skridskoåkarna” (”Les patineurs”, 1882) av Emil Waldteufel, egentligen Charles Émile Lévy, vilket senare väl har att göra med att låtens upphovsman kom från Strasbourg. Waldteufel betyder för resten ordagrant ”skogsdjävul”. Fast här skulle vi ju tala om vad de som åker omkring har på fötterna: skidskor.

Men Eldeman brukar ju – liksom jag – längta till en annan årstid än den då man åker skridskor. Så vi förenar oss väl båda med Mats Olin, när han 1967 sjöng pappa Stig Olins ”Jag tror på sommaren”.

Melodikrysset nummer 8 2012

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.

Det är skönt att vara två igen

I eftermiddags kom Birgitta äntligen hem igen från Akademiska. Tarmar, njurar, hjärna – allt jag kan komma på, utöver förstås hjärtat, har nu blivit noggrant undersökta. Det här att hon har fallit omkull och fått lätta blessyrer på hjärnan – vilket har lett till att klaffoperationen nu kommer att äga rum om först fyra veckor – har lett till anpassning av medicineringen, men naturligtvis måste hon själv också uppträda försiktigt.

Jag har nu varit ensam hemma i över en vecka, och jag har till slut längtat ganska mycket efter att få sällskap igen; jag har ju heller inte vågat hälsa på, eftersom jag har haft en dunderförkylning, som nu dock är över.

Men när jag i dag fick bekräftat att Birgitta skulle komma hem, har jag tvättat sängkläderna (plus en binge näsdukar), varit på Systemet och köpt god cognac och whisky, köpt tulpaner i massor plus ett par askar choklad till TVn i kväll och är just nu i färd med att laga en förhoppningsvis god middag.

Det är skönt att vara två igen.

Nej, jag kunde inte hålla mig från bokrean i år heller

När jag vid ett tillfälle berättade för bibliotekarien på biblioteket i Öregrund hur många böcker vi har i vårt privata bibliotek, konstaterade hon, att det i så fall var ungefär lika många band som de hade på hennes bibliotek.

Det finns egentligen inte plats för fler böcker, och jag har oerhört svårt för att göra mig av med böcker, men vi fortsätter att köpa böcker, via Böckernas klubb, i bokhandeln och så på bokrean varje år.

Jag är sedan årtionden trogen kund på Akademibokhandeln/Lundeq här i Uppsala och har där bland expediterna, som jag har lärt känna en smula, ett stabilt rykte om att köpa mycket böcker på bokrean. Några av dem hjälpte förr till med att packa kassar med böcker efter den beställningslista jag lämnade in i förväg, men sånt får de inte längre göra; det är order uppifrån. Men när jag – som i dag – dyker upp på min årliga rearunda, kommer några av de här damerna genast fram och frågar, om jag behöver hjälp med något.

Jag frågar då var några huvudkategorier reaböcker står, och så får jag – som en personlig ynnest – låna en av deras boktransportvagnar, på vilken jag sedan staplar de böcker jag vill ha.

I år finns faktiskt allting inne, fastän jag inte är där allra första readagen.

Jag ska inte rabbla upp allt vad jag köpte, men bland det jag sen rullar i väg till kassan finns ett par böcker av Marguerite Duras, en av Jean-Marie Gustave Le Clezio, en av Virginia Woolf, en av Imre Kertez och en av Margaret Atwood. En deckare också av en amerikansk favorit, Michael Connelly. Och så har jag köpt Klas Gustafsons Gösta Ekman-biografi och CajsaStina Åkerströms ”Du och jag, farsan”.

Något av det här ska jag ge till Birgitta i morgon, då hon kommer hem efter en dryg vecka på Akademiska sjukhuset, men några böcker är köpta med direkt tanke på henne: en memoarbok av Per Wästberg och ett par deckare av Alexander McCall Smith.

Dotterdottern Klara fyller sju snart, och när vi firar hennes och brorsan Viggos födelsedagar, brukar den som inte själv fyller år också få en eller annan present. Så nu väntar Jan Lööf, Elsa Beskow och Viveca Lärn i morfars presentunderskåp.

Men Astrid Lindgrens ”Alla mina barn” ska morfar ha kvar själv i en av våra många bokhyllor.

Adjö Nordea och farväl Föreningssparbanken

Både praktiska omständigheter och grundvärderingar har gjort att jag har varit kund hos Nordea och Föreningssparbanken.

Som barn fick jag postsparbanksbok – Postsparbanken blev en av byggstenarna i Nordbanken, senare Nordea, en till stor del statlig bank – fortfarande har svenska staten en hyggligt stor ägarandel i Nordea.

Den här banken hade kontor i Socialdemokraternas huvudkontor på Sveavägen 68, och när jag började på partiexpeditionen, fick vi som var anställda där vår lön i banken bredvid entrén.

Sparbanksrörelsen, manifesterad i Sparbankerna runt om i landet, stod förstås också mitt hjärta nära. När den slogs samman med bondekooperativa Föreningsbanken och blev Föreningssparbanken, fick dess folkliga och kooperativa karaktär ytterligare en dimension.

Det var också praktiskt att vara kund där, eftersom Föreningssparbanken hade kontor både i Öregrund, där vi köpte sommarhus 1969, och vid Torbjörns torg alldeles intill vårt hus i Uppsala.

Länge levde jag i harmoni med mina båda banker. Men så började båda att konstra. Nu är det länge sedan man kunde gå in på Nordea i Öregrund och få ut sina pengar. Föreningssparbankens kontor där har slagits igen, och dess kontor vid Torbjöns torg har blivit kontantfritt – man tackar!

Eftersom jag själv är en inbiten kontantkund och känner solidaritet med de många till exempel äldre, som inte klarar att hantera bankkort, har jag envist vägrat att själv skaffa mig något plastkort. Så när jag har behövt tillskott av kontanter, har jag åkt in till Föreningssparbanken eller Nordea i Östhammar eller Uppsala centrum och då passat på att göra också utbetalningar manuellt genom kassan.

Nu har mina kära gamla banker båda gjort klart, att så här kommer man inte att få göra länge till. Snart kommer alla deras kontor att vara kontantlösa.

Men eftersom jag inte vill leva ett kontantlöst liv, har jag – inte utan sorg i hjärtat – gjort slut med båda mina gamla banker.

För en tid sen var jag på Nordeas kontor i centrala Uppsala, tog ut mina pengar och avslutade kontot.

I dag gjorde jag detsamma på Föreningssparbankens kontor vid Stora torget.

I båda fallen har jag för damen i kassan i vänliga ord berättat, varför jag gör så här. Opinionsbildare slutar jag aldrig att vara.

I stället har jag dirigerat mina båda pensioner till ett nyöppnat konto i Handelsbanken.

Handelsbanken är en privatkapitalistisk bank, till vilken jag inte har några känslomässiga band.

Men den har den fördelen, att dess ledning har deklaretat, att dess kontor – så småningom till och med fler än i dag – kommer att fortsätta med kontanthantering, och en bank som ser kunderna som människor, inte bara som konton knutna till bankomaten ute på väggen, är jag beredd att anförtro mina pengar.