I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Melodikrysset nummer 13 2012

I morse vaknade jag upp i ett pånyttfött snölandskap. Hoppas snön smälter snabbt. På måndag flyttar vi till Öregrund för sommarhalvåret.

Medan jag åt frukost och drack morgonkaffe lyssnade jag på ”Ring så spelar vi”. Där var det en kille som ville få höra ”Evert”, som Eddie Meduza gjorde 1995 men som sen, nu med Matz Stefanz med Lailaz, låg på Svensktoppen i 22 veckor 1997.

Killen som önskade få höra ”Evert” arbetade i Azerbajdzjan, vilket osökt leder oss vidare till Baku, där ju årets Euorvision Song Contest snart äger rum.

Thorsten Flinck försökte ta sig dit med ”Jag reser mig igen”, en bättre låt än han lyckades göra den till, men hamnade på åttonde plats.

Ännu tidigare åkte The Moniker (Daniel Karlsson) ut ur tävlingen. Med ”I Want To Be Chris Isaak” lyckades han sämre än när han tävlade förra gången.

Lyckades gjorde däremot Herreys 1984, när de vann Eurovision Song Contest med den i engelska öron egendomligt klingande ”Diggy-loo diggy-ley”. Men låten slog – här kan man verkligen tala om magiska under.

Helena Paparizou är född i Sverige av grekiska föräldrar och talar också grekiska. I Eurovision Song Contest 2005 tävlade hon för Grekland med ”My Number One”, som hamnade på prispallen som nummer ett.

I trakterna mellan Grekland och Azerbajdzjan ligger Kaukasus, där Noaks ark sägs ha strandat. Den ”Noaks ark” vi hörde i dag var dock hopsnickrad av Svante Thuresson.

Ett par elefanter av olika kön bör gubben Noak då också ha lyckats fösa ombord. Annars hade det väl sen inte kunnat bli några babyelefanter, ej heller någon ”Baby Elephant Walk” (som Henry Mancini skrev 1961). Dess värre har man sedan ändå försökt utrota elefanterna genom den giriga jakten på elfenben.

Några riktigt bra svenska schlager av olika årgångar spelades i dagens kryss.

Om jag där djärvs ta med ”Jag har bott vid en landsväg”, bortser jag dock från den version – med The Vikings – vi fick höra i dag. Nej, jag tänker då förstås på Edvard Perssons originalversion, den som förekom i filmen ”Kalle på Spången”, 1939.

Lena Phs och Torgny Söderbergs ”Månsken i augusti” är en sån där härlig gammaldags schlager som genast fastnar i musikminnet. Jag är inte något stort fan av Christer Sjögren, men hans engelskspråkiga variant ”Crying In the Moonlight” var inte så tokig den heller.

Och Orup – Thomas Eriksson – kan även han skapa det där som är riktiga schlager. Ett exempel är det vi hörde i dag, ”Från Djursholm till Danvikstull”.

Också låtar med utländskt ursprung rotar sig ibland i den svenska myllan. Det är klart att Tom Jones är suverän i ”The Green Green Grass of Home” – men också Stikkan Andersson lyckades hyggligt med sin svenska version, ”En sång en gång för längesen”, eller möjligen ska vi tillskriva succén Jan Malmsjö och Hootenanny Singers, som båda 1967 gjorde hörvärda insjungningar.

Dagens musikklassikerfråga hörde väl inte till de svårare, även om Jacques Offenbach skrev sin ”Orfeus i underjorden” redan 1858. Dagens ljudillustration, ”Can Can”, spelas ju ganska ofta.

Och sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa, svaret på en riktig plojfråga: Nu skulle vi få höra något från Island! Och sen sjunger de här islänningarna Elvis’ gamla ”Tutti Frutti”, med de här orden fullt urskiljbara också i den isländska versionen.

Nöden har ingen lag

Inför flytten ut till landet på måndag har jag varit en tur ner på stan och gjort ärenden, bland annat varit in på min nya bank – Handelsbanken, som fortsätter med kontanthantering – för att betala några räkningar och ta ut pengar för den närmaste tiden.

Jag var in på Musikörat och köpte tre nya skivor också, men det oberäkneliga vädret lockade inte till några spontana vårutflykter. Så det blev buss 14 i riktning Svartbäcken-Tuna backar igen.

På Svartbäcksgatan, i höjd med macken och en restaurang, stannade plötsligt bussen till. Busschauffören rusade ut och uppför backen som en vinande skit, ni vet som skinnknutten i den gamla historien. Innan dess han han få ur sig en hastig ursäkt till en dam som ville fråga om något – vi uppfattade dock alla att han måste gå på toaletten.

Den ganska fullsatta bussen hade mycket roligt åt detta, och ett par inte purunga damer kommenterade högljutt vad han förmodligen måste göra.

Till slut kom busschauffören tillbaka ner för sluttningen och klev, till passagerarnas jubel, in igen.

Innan han fick bussen i rullning igen, förklarade han:

– Jag har tränat, och sen måste jag dricka en massa vatten.

Ett tungt besked

Birgitta har, oändligt länge, gått på Akademiska för kontroller och provtagningar – bara för att sedan, när man kom fram till att hon har läckage på båda hjärtklaffarna och behöver opereras, vänta ännu längre: Man hittade nämligen en liten blödning i hjärnan, möjligen förorsakad av de fallolyckor hon har råkat ut för på grund av medicinering, och kom fram till att den borde få läka ut först.

Nu har hon varit på Akademiska igen, med förhoppningen att få tid fastställd för klaffoperationen, men kontrollen visade att den lilla blödningen fanns kvar. Så läkarna har, efter samråd med varann, beslutat att skjuta på operationen i ungefär en månad. Blödningen är i och för sig liten, men eftersom man vid operationen – en ganska lång sådan – använder blodförtunnande medel, vågar man inte ta några risker.

Beslutet är naturligtvis rationellt begripligt, men Birgitta är förstås ledsen över att ingreppet ännu en gång har skjutits upp.

Det här betyder att vi, mot vad vi länge trodde, vår vana trogna kommer att flytta ut till sommarhuset i Öregrund före påsk. Jag kommer då att göra allt vad jag kan för att avlasta Birgitta från allt tungt arbete, och möjligen kan vi också få hjälp av Anna. Vi lejer som vanligt en stor skåpbil från Öregrunds taxi och ber chauffören att, mot extra betalning, bära ner, lasta i, lasta ur och bära upp allt bagaget.

Sen får Birgitta åka in på de kontroller hon kallas till och så småningom, vid det laget kanske redan i den fagraste försommaren, läggas in på Akademiska för operation och konvalescens under flera veckor.

Jag kommer då naturligtvis att regelbundet hälsa på henne, om nödvändigt också under vissa perioder bo över i lägenheten inne i stan.

4 x Magnificat

Den religiösa innebörden i ”Magnificat”, Marias lovsång, berör mig inte, men naturligtvis är jag tillräckligt beläst för att förstå den: Maria lovsjunger Gud, när hon av ängeln Gabriel har fått beskedet att hon ska föda Guds son.

Genom tiderna har det skapats stor musik på det här temat, och både känslomässigt och musikaliskt blev det en stor upplevelse, när vi i går, söndag, fick ta del av fyra olika tonsättares varianter av ”Magnificat”, verk av Alexander Öberg (född 1984), Johann Sebastian Bach (1685-1750), Arvo Pärt (född 1935) och Claudio Monteverdi (1567-1643). Konserten byggde en intressant bro mellan tider och stilar.

Djärvt, men fullt berättigat, var det att låta konserten inledas med ett nyskrivet verk, beställt av Uppsala universitets körcentrum, Alexander Öbergs ”Magnificat” (2012). Det här verket stod sig nämligen gott trots att det på det här sättet kom att kunna jämföras med verk av tre musikaliska giganter.

Bachs ”Magnificat” (1732) har ett vidare anslag och tog också kör, barockensemble (Rebaroque) och sångsolister i anspråk på det breda och klangfulla sätt som vi förknippar med verk av Bach.

Att särskilt notera är också att Stefan Parkmans instudering av de fyra Magnificat-verken på ett intelligent och ljudmässigt givande sätt utnyttjade själva kyrkorummet.

Inför framförandet av Arvo Pärts ”Magnificat” (1989) backade kören och befann sig således mycket längre från publiken.

Och under framförandet av Monteverdis ”Ave maris stella” och ”Magnificat” sjöng solister från predikstolen och från en plats på bänken framför mig och Birgitta, varifrån mängder av publik tidigare hade tvingats backa, eftersom den var upptagetmarkerad och vaktad av två damer som satt ytterst mot mittgången. Både den manliga och den kvinnliga delen av kören sjöng vidare växelvis från sidogången omedelbart till höger om oss.

Kvällens solister bör också nämnas vid namn: Karin Roman, sopran, Ann-Kristin Jones, mezzosopran, Johan Christensson, tenor, Ove Pettersson, bas, Magnus Fagerberg, baryton, och så Stefan Parkman själv, tenor.

En minnesvärd kväll.

För oss var den ändå inte riktigt slut, eftersom vi hade bestämt oss för att äta middag ute efter konserten.

Vi hade tänkt gå på Domtrappkällaren, som ju ligger nära och där vi inte har varit på länge, men där var söndagsstängt. Söndagsstängt hade också restaurangerna i Saluhallen.

Så vi irrade vidare och hamnade till slut på andra sidan ån, på restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30.

Vi startade med var sin liten Dry Martini, som vi smuttade på medan vi väntade på maten vi hade beställt, ytterfilé av vildsvin, panerad med champinjoner, valnötter och enbär och med en klick ansjovissmör ovanpå.

Till det serverades anyapotatis, som har lite nötaktig smak, och svartvinbärssky. En utmärkt rätt – möjligen tyckte jag att svartvinbärsskyn gjorde den lite för söt för min smak, men det kan ju ha att göra med att jag är diabetiker.

Till det drack vi rött vin. Men inte mer än att vi sen kunde ta oss hem per buss.

Grattis, Klara, sju år!

Vår dotterdotter Klara fyller sju i dag. Det firas med kalas för kompisar. Alla inbjudna är tjejer, men storebrorsan Viggo får förstås vara med.

Morfar och mormor är nog i äldsta laget för det kalaset, så vi var bjudna på eftermiddagskaffe i går, dagen före. Kerstin hade bullat upp med både tårta och annat hembakt då också, men eftersom jag är diabetiker, höll jag mig ståndaktigt till en slät kopp kaffe.

Mormor Birgitta uppvaktade med både hemsydda och köpta kläder plus leksaker från önskelistan, och även jag hade där hittat tre olika Zhu Zhu babies och en massa Littlest Pet Shop-djur att köpa. Dessutom fick Klara av mig som vanligt en massa böcker, både bilderböcker och läsa själv-böcker – hon kan nämligen läsa, även om det än så länge inte går så vansinnigt fort. Och så hade jag hittat ett pennskrin i form av en mjuk och fin vovve.

Storebrorsan Viggo har fördelsedag först i september – han fyller tio då – men vi brukar också ge det av syskonen som inte fyller år någon present med motiveringen att det är, som i det här fallet, Viggos nio och ett halvt-årsdag, vilket faktiskt stämmer ganska bra. Så också Viggo fick några böcker.

Barnens pappa, Bo, hjälpte Klara att få loss alla leksaksfigurerna från sina plastförpackningar men hann emellanåt också läsa lite på sin läsplatta.

Själv är jag på den punkten en obotlig bakåtsträvare, och jag indoktrinerar alltså barnbarnen med mängder av gammaldags böcker.

Melodikrysset nummer 12 2012

Det mesta i dagens kryss var välbekant, och därmed lätt, för mig – jag fick egentligen inga problem förrän med allra sista frågan. ”Fame Factory” är inte sådant som jag har ägnat min tid åt. Men eftersom svaret såg ut att bli Emil, kunde jag ju googla på ”Fame Factory” och Emil, och då hittade jag namnet Emil Sigfridson. Han har mycket riktigt sjungit in ”Will You Ever Know”.

Lite förbannad på mig själv är jag för att jag inte kommer i håg titeln på melodin som utspelar sig i Venedig. Men det James Last spelade tilldrog sig där, på kanalerna, och det vi skulle kunna var att man där förflyttar sig medelst gondol, till vilken också hör en åra.

Lite lurig när det gällde frågeställning och svar var frågan kring ”With Or Without You” med U2. Gruppnamnet skulle vi översätta till U två – men om man uttalar U2 på engelska, får ju U en annan mening.

Lite lurigt var det också att spela ”Varm korv boogie” av och med Owe Thörnqvist på norska, ”Varm pølse boogie”. Jo, nog var det Owe själv som sjöng. Jag har träffat honom åtskilliga gånger, har en hel del av honom på skiva och har varit på hans senaste show.

Vid samma tillställningar, middagarna för hedersupplänningar – min hustru är en sådan – på Uppsala slott, brukar jag träffa också Lasse Åberg. Och naturligtvis har jag sett hans filmer, bland andra ”Sällskapsresan”, där melodin vi hörde, skriven av Bengt Palmers, hördes.

Längre ut på den politiska högerflygeln fanns Charlie Norman – jag har hört honom, och nu tänker jag främst på mellansnacket, på moderatstämma, när jag var journalist. Men inget ont om Charlie som spelman. ”Ett litet hus på vårat land”, som vi hörde i dag, hör väl inte till det bästa han har gjort, men jag har njutit av hans spel både live och till exempel i radioprogrammet ”Schooldays” under min egen skoltid på femtitalet.

Under min skoltid var också ”Vid Färjestaden” en välkänd sång. Men på den tiden fanns ju inte Ölandsbron, vilket ju också låttiteln vittnar om.

Under gymnasietiden i Sundsvall fick vi läsa åtskilligt av Carl Michael Bellman, och senare gjorde Fred Åkerström fantastiska insatser för att tolka Bellmans sånger för nya generationer. (Fred sjöng förresten på den jättelika introduktionskonserten för min sångbok 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus.) Men här var det inte honom vi hörde utan en ännu yngre uttolkare av Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”, Joakim Thåström i Imperiet – jag har också deras skivor.

Också Thore Skogman har varit politiskt engagerad – skrivit en politisk sång, ”Härliga värld”, och turnerat tillsammans med Sten Andersson (s) – men oftare skrev han ju och sjöng sånger av typen ”Plättlaggen”, den som i dag skulle ge oss ordet lagg.

Till och med Evert Taube har ju skrivit åtminstone en politiskt engagerad sång, ”Änglamark”, en plädering för att värna vår miljö. Men naturligtvis är även han mycket mer känd för sånger som ”Sjösala vals”, ur vars text vi i dag skulle erinra oss Orrberget, som i sin tur skulle ge oss det eftersökta ordet orre.

Benny Andersson sågs nyligen på barrikaderna i kampen mot att förstöra miljön vid Slussen i Stockholm. Men hans och Björn Ulvaeus’ låtar har väl knappast brukat ha politisk tendens, även om ju deras ”Chess” utspelar sig i en blockuppdelad värld. Ur den hörde vi i dag ”I Know Him So Well” med Barbra Streisand. Här skulle vi också kunna att hon kommer från USA.

Ur ”Trollmors vaggsång” – ”När trollmor har lagt sina elva små troll” – går väl inte något politiskt att utvinna. Men jag har faktiskt under min tid på Socialdemokratiska partistyrelsen en gång hyllat en kollega på organisationsavdelningen med en egenförvanskad textvariant, där vederbörande ”har lagt alla ombudsmännen och bundit fast dem i svansen”.

Sen är det väl bara Loreen och ”Euphoria” kvar. Jag är inte jätteentusisastisk, men åtmintone refrängen sitter ju kvar i musikminnet, så lycka till!

”Systrar och bröder. Vi måste sluta oss samman. Vi måste bygga ett land för fåglar och männikosyskon”

Det kom mycket folk till Helga Henschen-mötet i ABF-huset i Stockholm i dag. Jag och Maj Britt Theorin utfrågades av Ami Lönnroth, och efter kaffepausen talade Bengt Göransson. Mötet inleddes och avslutades med att Kent Malte Malmström läste ett par dikter av Helga.

Inför mötet hade Ami Lönnroth läst om och dragit ut min Helga-artikel i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005 – du hittar den ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik – så jag fick en ganska lätt uppgift att, nu muntligt inför publik, återupprepa en del av det jag skrev där. Det blev alltså en hel del som handlade om det stora KSF-seminariet på Bommersvik i midsommartid 1967, då jag och Helga och Bernt Rosengren kom att bilda ett slags treenighet, också åtskilligt om Motståndsrörelsen mot borgerlig regering i 1973 års valrörelse.

Maj Britt berättade om sitt omfattande samarbete med Helga inom ramen för KSF i Stockholm – hennes erfarenheter liknade mina, men i en fråga, linjevalet i kärnkraftsomröstningen, hamnade de tillsammans i ett annat ställningstagande än mitt – och Bengt fick i gång en intressant debatt om kulturskaparnas roll i en kollektiv rörelse och om begreppet ”kulturarbetare”.

Jag tror att alla vi på podiet var överens om att en socialdemokrati, som mer än i dag också betonade kulturpolitik och, mer allmänt, andra värden än ekonomiska, skulle kunna bli mer offensiv, så som den var på sextio- och sjuttiotalen.

Själv citerade jag här Helga: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen”. Men, tillade jag och citerade åter Helga, vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falle”.

Det var det här Bernt Rosengren i romanen ”En dröm om styrka” döpte till Helga Henschen-socialism.

Röda fanan ska mot seger gå. Och en halv seger i konstmuseifrågan

Birgitta och jag var på Uppsala arbetarekommuns årsmöte i går, ett möte som liknar många andra i sitt fack.

I fallet Uppsala är kanske ändå själva mötesplatsen ovanlig: Sen Folkets hus gick i konkan och byggdes om till galleria, har arbetarekommunen oftast sina möten i Missionskyrkan, i går i dess stora samlingssal med altarbild och allt. Där återupptogs också en gammal mötestradition inom arbetarrörelsen: Man ska sjunga kampsånger på mötena. Så med stöd av pianoackompanjemang av Erik Lundberg inledde vi med ”Arbetets söner” och avslutade med ”Internationalen”. För min del blev det här för andra gången på kort tid i just Missionskyrkan – förra gången sjöng vi de här sångerna på ett möte i Missionskyrkans egen regi.

Under årsmötet invigdes också arbetarekommunens nya fana, röd till färgen som sig bör. Och vad passade då bättre än att unisont sjunga sången om den röda fanan, den som i italienskt original heter ”Bandiera rossa”. Jag kan den sedan gammalt – jag hade med den både i italienskt original och i svensk översättning i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Båda texterna plus en alternativ översättning av Lars Forssell hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter, och där finns också en intressant kommentar från Lars Forssells son, Jonas Forssell.

Jag är inte ombud i representantskapet och brukar normalt inte yttra mig i debatterna, men jag är en mycket flitig mötesdeltagare. I går fanns emellertid en motion till årsmötet i en fråga jag brinner för, frågan om nytt konstmuseum i Uppsala, så jag gjorde ett undantag.

Jag har ett långt förflutet som kulturpolitiker i Uppsala: blev efter kommunalvalet 1966 invald i alla nämnder och styrelser som sysslade med kulturfrågor och lämnade det sista av dessa uppdrag, som ledamot av biblioteksstyrelsen, först när det nya (nuvarande) stadsbiblioteket stod klart. När jag sen efter alla år på Socialdemokratiska partistyrelsen gick i pension, föreslog mina kamrater i Svartbäckens socialdemokratiska förening, att jag åter igen skulle gå in i kulturnämnden, så jag har i två perioder, fram till senaste valet, fortsatt att arbeta med vår stads kulturpolitik och den här gången haft glädjen att se ett annat kulturpolitiskt projekt som vi diskuterade redan vid decennieskiftet 1960-tal och 1970-tal, Musikens hus, komma till.

Redan på den tiden fanns dock ytterligare ett, ännu i dag inte realiserat, kulturpolitiskt mål: Uppsala borde också bygga ett Konstens hus.

Sedan dess har vi fått leva med provisorier, det senaste förlagt till Uppsala slott. Besöksstatistiken där talar sitt tydliga språk. Det här museet drar betydligt färre besökare än motsvarigheter i ofta betydligt mindre städer, och jag är helt övertygad om att detta har sin grund inte i museiledningens kompetens utan i konstmuseets läge: Slottet (och museet) ligger högst uppe på en kulle, och den branta backen upp dit har inte bara jag, en snart 75-årig man med hjärtproblem, problem att ta sig upp för. Och framför allt: den här placeringen gör det helt osannolikt att nya och museiovana grupper, många av dem socialdemokratiska kärnväljare, letar sig fram till konstmuseet. Sen hjälper det inte hur vackra skisserna över det till stor del i borggården nedgrävda tänkta nya konstmuseet än ser ut. Konstmuseet måste placeras i de centrala delar av stan där folk spontant rör sig och där de, ibland av stundens impuls, kan lockas slinka in.

Det här var jag alltså uppe på arbetarekommunens möte och sa, tillade också att man inte ska inbilla sig att slottsalternativet kan bli avsevärt billigare för skattebetalarna – kanske blir det över huvud taget inte billigare.

Och se: det uppstod en livlig debatt i den här frågan, som inte alls visade på någon majoritet för styrelsens ställningstagande i motionsutlåtandet, att välja slottsalternativet. Så i slutet av debatten gick styrelsens föredragande, Erik Pelling, upp och modifierade styrelsens utlåtande över motionen till att, utöver slottsalternativet, också hålla öppet för andra lösningar. Nu hoppas jag på en balanserad bedömning i fullmäktigegruppen.

Utan minsta tvivel

I dag är det vårdagjämning

Nu gläds varenda individ:
till skillnad från i går
så råder nu den ljuva tid
vi brukar kalla vår.

Men går den satsen att förstå
som självklart relevant?
Ack, det är lätt att svara på.
Om almanackan säger så
så är det säkert sant.

Holmberg på Namn och Nytt i Dagens Nyheter den 20 mars 2012.