Sommar i P1 med Soran Ismail

Soran Ismail har jag sett ett antal gånger i TV4s ”Parlamentet” – han är en icke oäven ståuppkomiker. Som man kan ana av namnet har han rötter någon annanstans än i Sverige, närmare bestämt i Kurdistan. Av familjens flykt därifrån gav han en vältalig skildring – vi förstod, om vi inte var döva, att det fanns andra än ekonomiska skäl till familjens flykt, den som så småningom ändade i det fjärran Sverige. Det jag, med min egen estniska flyktingbakgrund, också kände igen var att den här kurdiska flyktingfamiljen från början inte alls hade planerat att stanna i Sverige för gott.

Sedan gick våra erfarenheter ganska vitt i sär.

Mitt rotslående här i Sverige underlättades av att esterna utseendemässigt, religiöst och kulturellt – om än inte språkligt – lätt kunde smälta in i det svenska samhället, och även om in emot 30.000 estniska flyktingar på kort tid anlände till Sverige, var det dock inget stort nytillskott jämfört med senare årtiondens flyktingströmmar. Även jag har utsatts för – ändå ganska få och relativt oförargliga – trakasserier som att i skolan bli retad för mitt svenska uttal, men det tog jag snart igen genom att bli bäst i klassen i svenska.

Soran Ismails många vittnesbörd om ganska många trakasserier i det ändå föga invandrartäta Knivsta söder om mitt eget Uppsala vittnar om att tonen mot invandrare har hårdnat – uppenbarligen hjälper det inte ens att anpassa sig till svenska normer och beteenden. Hans lilla berättelse om stipendiatvistelsen i ett religiöst hem i det amerikanska bibelbältet gav också en, tror jag, omedveten sidobelysning åt den här problematiken. Han prisade amerikanarna för att vara bättre än till exempel svenskarna på att omfamna en yngling från ett fjärran land. Nu vet jag i och för sig ingenting om Soran Ismails och hans kurdiska familjs religiösa tro, men var inte den där amerikanska omfamningen också en reflex av att Soran så flitigt deltog i bibelbältets religiösa liv?

Trots enstaka sådana här invändningar tyckte jag ändå att Soran Ismails Sommar-program var en nyttig predikan särskilt för svensk-svenska xenofober. Och jag delar definitivt hans slutsats, att man samtidigt kan vara både svensk och kurd, liksom man samtidigt kan vara både svensk och est.

Hans musikval var inte i alla stycken mitt, men han spelade också ett och annat som även jag har lyssnat på: Moneybrother, Cat Stevens och Dixie Chicks. Och Bruce Springsteen (”Born In the USA”) och Mikael Wihe (i Woody Guthrie’s ”Det här är mitt land”) är definitivt min musik.

Sommar i P1 med Anders Wijkman

Musikaliskt hörde Anders Wijkmans Sommar-program till de allra bästa under den här säsongen. Låtvalet skvallrade om både bredd och djup i hans umgänge med musiken. Ofta brukar sommarpratarna, lite pliktskyldigt, ta med något klassiskt stycke, men när Wijkman spelade Schumann, Bach, Mozart, Verdi och Beethoven, förstod man, att det han hade valt ut var sådant han både var bekant med och tyckte om. Och mycket av det han i övrigt spelade stod också mitt hjärta nära: Suzanne Vega, Björn Eidsvåg, Bob Dylan, John Fogerty, Van Morrison, Ane Brun och ytterligare annat.

Wijkmans politiska bana kan, vilket han också berättade om i sitt program, knappast ses som spikrak. Jag kan, åtminstone intellektuellt, förstå den oppositionslusta som en gång i världen förde honom till Ungmoderaterna, och jag kan också begripa, att hans växande miljöengagemang fick honom att begripa, att Moderaterna då kanske inte var rätt parti för honom – när han så småningom av sitt parti tillfrågades om ifall han kunde tänka sig att bli partiledare, tackade han nej. Han hann för övrigt också bli tillfrågad om samma sak av Folkpartiet innan han till slut – ganska obegripligt för mig – tackade ja till ett bud från Kristdemokraterna om att kandidera för dem till EU-parlamentet. Kanske finns det ett kulturkonservativt drag hos honom, men om det gav han oss inte någon vägledning i sitt program. Däremot berättade han att han i miljöfrågorna hade fått tämligen fria tyglar i EU-parlamentet, vilket höll ända till dess att han förstod att han stod rätt ensam i sin parlamentsgrupp. Numera hade han, berättade han, inte kvar sitt partimedlemskap i Kristdemokraterna utan agerade som en fri miljödebattör, ibland tillsammans med partipolitiskt obundna miljöorganisationer.

Mitt intryck, både av det här programmet och i allmänhet, är att Anders Wijkmans miljöengagemang är äkta och i ett antal frågor radikalt.

Den invändning mot hans Sommar-program jag har, har alltså inte med detta att göra – ändå kunde jag, när jag lyssnade, önska mig mer av engagemang i framställningen, mer glöd i formuleringarna.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.

Sommar i P1 med Sara Bergmark Elfgren

Jag har inte bara läst J R R Tolkien och hela J K Rowlings Harry Potter-serie utan också en del annat i fantasygenren. Jag försvarade den faktiskt redan på 1970-talet då annars andra vindar blåste genom barn- och ungdomslitteraturen. Det betyder nu inte att jag är nörd på det sätt som författaren Sara Bergmark Elfgren framställde sig själv i dagens Sommar-program. Jag har ännu inte läst hennes och Mats Strandbergs prisade ”Cirkeln” och ”Eld”, men efter att ha läst recensionerna har jag haft i tankarna att både läsa de här båda böckerna (och den tredje planerade delen i den här trilogin) själv och ge dem i present åt en mycket yngre person, som just nu är uppslukad av Harry Potter. Böckerna verkar vara inte bara spännande utan också, vilket Sara Bergmark Elfgren var inne på i sitt Sommar-program, med i huvudsak unga häxor som agerande, ha en, jämfört med genren i stort, intressant – uppvägande – könsbalans.

Det betyder nu inte att jag tycker att det här programmet som helhet var tillräckligt bra – därtill var det för ensidigt inriktat på sitt alltså ganska nördiga tema, och man fick heller inte nycklar till dörrar som därmed öppnades mot den värld fantasylitteraturen skildrar.

Sara Bergmark Elfgrens musikval hade i någon del – ”Gollum’s Song”, temat ur ”Star Wars” – anknytning till hennes ämne, men jag noterade, att hon i ganska få fall – Annika Norlin är ett exempel – spelade sådant som jag brukar lyssna på. Det ska inte tolkas som ett avståndstagande eller en distansering – flera av artisterna hon spelade skulle jag nog kunna lyssna på om jag kände till dem bättre.

Sommar i P1 med Lars Lerin

Lars Lerin är en av Sveriges främsta akvarellmålare. Jag har bara besökt Sandgrund i Karlstad på den tiden det var dansrestaurang där, men jag vet att det numera inrymmer ett Lars Lerin-museum och har noterat, att hans utställning på Waldemarsudde i Stockholm hade mer än 100.000 besökare.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.

Sommar i P1 med Jan Scherman

Det märktes att det var ett journalistproffs och inte en amatör som gjorde dagens Sommar-program. Jan Scherman är visserligen direktör hos Bonniers numera, men han har ett gediget mediaförflutet, senast som chef inom TV 4. Till det sympatiska med hans Sommar-program hörde, att han inte drog sig för att berätta om egna tillkortakommanden i början av sin etermediakarriär.

Jag gillade också hans professionella fasthållande vid journalistens roll som oberoende granskare. Alla minns väl ”Kalla faktas” granskning av Walther Sommerlaths agerande under andra världskriget, och rent mänskligt kan det te sig begripligt att drottning Silvia försökte påverka Scherman och TV 4. Betydligt mer anmärkningsvärt är det som Scherman nu avslöjade, nämligen att en medlem i ägarfamiljen till TV 4, Bonniers, till lika medlem av TV 4s styrelse, Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier, försökte påverka Scherman i det här ärendet – den här Nisse är god vän med kung Carl XVI Gustaf.

Fast mest berörande i Jan Schermans Sommar-program tyckte jag själv var avsnittet om fadern, både det han berättade om faderns judiska bakgrund och de följder denna fick i hans studentexamen och de närmast omänskligt stränga krav fadern sedan ställde på sonens skolresultat: missade denne högsta vitsord i terminsbetyget, om så bara fick AB+ i ett enda ämne, dög inte betyget.

Musikaliskt har jag inte så mycket till övers för de par dansbandsinslag som förekom – men för all del, han gillade ju uppenbart den här musiken, och dragningen till den musiken kan ju knappast ha gjort det svårare för honom att arbeta inom TV 4-sfären. Annat i hans musikval gillade jag för egen del mera: Paul McCartney, Juliette Gréco, Bob Dylan, Joan Baez, Ella Fitzgerald, Cornelis Vreeswijk.

Melodikrysset nummer 30 2012

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt. Svaret på den allra sista frågan gissade jag rent av innan den hade ställts. Som jag anade skulle vi få höra ”Jag mår illa” med Magnus Uggla.

Allt beror ju på vad man brukar lyssna på, men dagens ljudillustrationer fanns praktiskt taget till hundra procent inom ramen för det jag gillar. Till och med veckans melodifestivalare hör till de bättre: ”Se på mig” från 1995. Jan Johansson vann den svenska Melodifestivalen med den och kom sedan på en välförtjänt tredjeplats med den i Eurovision Song Contest.

Också dagens andra låt, Stig Olins ”En gång jag seglar i hamn”, förtjänar en plats i den svenska evergreenhimlen.

Ännu äldre bland eviga svenska schlager är ”Nu ska vi opp, opp, opp”, som vi minns med Tutta Rolf.

Ni som regelbundet läser min blogg vet att Evert Taube har en plats i mitt hjärta och att jag nu i sommar har skrivit om en hel CD-serie med taubematerial – den avslutande texten i den serien publicerade jag i går. Gå gärna upp under Kulturspegeln, Musik, Taube, och läs mer, och ett antal särskilt minnesvärda taubetexter går att hitta under Kulturspegeln, Sångtexter. Så fattas bara att jag inte skulle känna igen ”Rosa på bal” – jag började genast sjunga med: ”Tänk att jag dansar med Andersson…”.

Cornelis Vreeswijk kom lite senare, men det är ingen tvekan om att han var en visdiktare i Taubes klass. Med socialt engagemang också: sådant finns till exempel i hans ”Somliga går i trasiga skor”.

Till Brasilien förde oss också Svante Thuresson och Lisa Nilsson med sin ”Solen i maj”. Upphovsmannen till den är nämligen Jobim; i original heter den ”Agua De Marco”.

Varma vindar blåste också i Per Dunsös och Ola Ströms TV-serie från 1985, ”Solstollarna”. Ur den hörde vi ”Ett vykort hem till dig”.

I dag var Anders Eldeman återhållsam med repriser, men ”She”, i original med Charles Aznavour, har vi bestämt hört tidigare. I dag skulle vi översätta titeln till svenska, ”Hon”.

En speciell ”hon” – eller ”han” – brukar stå i fokus när man hör Mendelssohns bröllopsmarsch – kompositören heter Felix Mendelssohn Bartholdy, om man ska vara noga, men åtminstone brudpar brukar ju ha annat i huvudet.

Såg ni liksom jag TV-programmet om Marlene Dietrich nyligen? Vi tänker ju på henne som en bejublad stjärna, kanske också som antinazist, men slutet av hennes liv var verkligen inte avundsvärt. I dag hörde vi henne i ”Auf der Mundharmonika”, ”På munspel” för att översätta till svenska.

Frågar ni mig står Eric Clapton för dagens mest hörvärda ljudillustration, ”Nobody Knows You When You’re Down And Out”.

Men låt inte den titeln dra ner humöret. Ha en bra lördag!

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på BLOG ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Marta Vieira da Silva

Självfallet känner även jag, som annars inte är ett skvatt intresserad av idrott, till Marta, det vill säga den brasilianska fotbollsvirtuosen Marta Viera da Silva. Fast när jag hör hennes Sommar-program i dag, är det egentligen inte de delar som rör hennes triumfer på fotbollsplan som intresserar mig. Talangen hos henne att redan i mycket unga år kunna spela fotboll är naturligtvis en förutsättning för allt som senare hände, men jag är ännu mer imponerad av att hon bröt både köns- och klassbarriärer och vågade sig vidare till Rio de Janeiro – sedan låg världen öppen för henne.

Just det där modet att trots alla hinder våga beundrar jag hos människor som Marta. Kanske hjälpte det ibland att inte riktigt vara beredd på allt som sedan följde av det egna beslutet: Ganska rolig var hennes berättelse om hur hon lät sig lockas till ett Sverige som hon inte ens visste var det låg och om hur hon, mycket illa förberedd för det svenska vinterklimatet, särskilt när det gällde kläder, anlände till Umeå – men det hindrade henne inte från att snart visa framfötterna – eller vad man nu gör i fotboll – i stans också i övrigt mycket duktiga damfotbollslag.

Att hon har sitt hjärta kvar någon annanstans visade hon genom att berätta om vad hon hade gjort för mamman och för hemstaden och genom att våga hoppas på damfotbollsframgångar för sitt hemland, Brasilien.

Ett genomsympatiskt program, även om hon egentligen inte var särskilt självutlämnande, kanske delvis på grund av att hon uppenbarligen fortfarande kämpar med det svenska språket.

Melissa Horn, Lionel Richie och Per Gessle fanns med i hennes skivlista, men den dominerades annars kraftigt av brasiliansk musik, dessutom av färskare slag än den vi normalt har hört.

Sommar i P1 med Christer Björkman

Christer Björkman vann Melodifestivalen 1992 med sången ”I morgon är en annan dag”, skriven av Niklas Strömstedt. Jag tycker nog att hans historia i dagens Sommar-program om hur ett antal betydligt mer framgångsrika kompisar i musikbranschen beslöt sig för att ge Christer skjuts in i den svenska finalen var betydligt roligare än själva låten – den vann visserligen den svenska uttagningen men hamnade sen på näst sista plats i Eurovision Song Contest.

Christer Björkman är ju en rutinerad programledare, och hans Sommar-program hade följaktligen flyt. En del av det han berättade, framför allt om sina yngre år, sådant som scendebuten vid fyra års ålder och casinolivet tillsammans med mamman, var roande, men man fick också intrycket att han hade halkat in i rätt mycket på ett bananskal.

Det var ju för oss lyssnare ingen nyhet att han är bög, men inte heller i det fallet ägnade han sig åt bakgrund eller analys: plötsligt, en festlig sommarnatt, hittade han bara sin första partner.

Eftersom han är Mr Schlager i Sverige hade jag väntat mig mer av den delen av hans program. Det han spelade, bortsett från enstaka undantag som Eva Dahlgren, var oftast glittrig men ganska ytlig musik.

Och att inte spela Salem Al Fakir och Loreen hade väl närmast varit tjänstefel.

Sommar i P1 med Marika Carlsson

Marika Carlsson är komiker – själv har jag sett henne i Parlamentet. Sitt Sommar-program i dag ägnade hon dock åt allvarliga ting: sådant som hur det är att få ständiga frågor om sitt ursprung – den här damen är nämligen trots sitt namn påtagligt mörkhyad – och hennes första resa tillbaka till det land, Etiopien, varifrån hon vid två års ålder adopterades av svenska pingstvänner, som själva inte kunde få barn.

Den där resan, också ägnad åt att försöka spåra föräldrar och/eller släktingar, ställde henne inför en rad både nya och oväntade upplevelser, till exempel att etiopisk restaurangpersonal talade indirekt med henne via hennes vita svenska reskompis – hon talar och förstår inte etiopiska, och det hjälpte inte att hon, precis som väninnan, talade engelska. I sitt program talade hon också om både strapatser och kulturkrockar – väl i Etiopien var hon sin hudfärg till trots ohjälpligt en gästande främling.

Musiken, ganska gladlynt, pendlade mellan det som konstituerar hennes dubbla identitet: Sverige (Ola Salo, Joakim Bergs ”Sverige)” och Etiopien. Och så spelade hon förstås Daniel Lemma, liksom hon själv född i Etiopien.