Sommar i P1 med Kim Källström

Mitt obefintliga intresse för idrott gör, att jag före dagens Sommar knappast ens hade hört talas om fotbollsspelaren Kim Källström.

Bland sommarvärdarna finns ett antal inkvoterade idrottsmän (och -kvinnor), och jag har egentligen aldrig förstått varför. Tanken att låta av olika skäl kända människor göra egna program – berätta om sitt liv och spela sin musik – måste ju i och för sig också kunna omfatta folk ur idrottsvärlden, men det faktum att man har lyckats väl inom en idrottsgren gör en ju, lika lite som det faktum att man är känd i egenskap av politiker, författare eller barnpsykolog, för den skull inte automatiskt till någon lämplig sommarpratare.

I fallet Kim Källström finns, har jag läst mig till, som aktualitetsfaktor, att han har beslutat sig för att lägga fotbollsdojorna på hyllan, detta efter det att svenska landslaget i fotboll inte lyckades så väl i EM.

Men nästan hela sitt sommarprogram ägnade han åt att skildra sin egen fotbollskarriär, från mycket unga år och fram till nu: vägen till BK Häcken i Göteborg, att det blev Djurgården i stället för IFK Göteborg, lite om åren i Frankrike och England (och däremellan, fast omvägen via träning i Oman, något om spelperioden för Spartak i Moskva. Det här skulle ju ha kunnat förvandlas till intressanta bilder från dessa skiftande miljöer, men det enda han pratar om är sin fotboll; ibland börjar man tro att han aldrig var utanför arenorna och förläggningarna.

I början och slutet av programmet får man veta, att han är gift, vid det senare tillfället också att hustrun ska doktorera. Mot bakgrund av att Kim Källström själv inledningsvis berättar om att han själv reducerade studiedelen av sin gymnasievistelse till det minimala – det var idrott för nästan hela slanten redan då – undrar man ju, hur det gick till att just de här två föll för varann och varför.

Musiken i det här sommarprogrammet är bättre, men Källström ger inga nycklar till varför han har valt artister som Gilbert Bécaud, Perssons Pack, Nina Simone, Eagle-Eye Cherry, Tomas Andersson Wij, Mando Diao och Timbuktu och just de låtar han spelar.

Men en vänlig sak vill jag i alla fall säga om Källströms sommarprogram. Han berättade där att han, vid en träff med journalister inför EM-kvalet 2015, ställde upp för stöd åt flyktingar, och det är bra att människor i hans ställning gör sådana markeringar.

Sommar i P1 med Carola Häggkvist

Carola Häggkvists gudlighet är inte min, så trosdelen av hennes Sommar intresserar mig egentligen inte – tvärt om är några av trosbekännelserna i programmet sådana att jag normalt inte ens skulle lyssna på dem. Men onekligen har hon en position som sångerska, bland annat som vinnare av Eurovision Song Contest, där hon som bekant vann med ”Främling”.

Hon citerade i och för sig Orup (sångaren), som en gång tydligen hade sagt, att man inte ska behöva försvara sin tro, men för oss klentrogna hade det nog ändå varit intressant att få höra några andra förklaringar än dem hon gav, hur Ben Hur i filmen hon såg vid 12 års ålder såg in i Jesu ögon och hur hon, när hon vid 14 års ålder konfirmerades, tog till sig prästens uttalande, att Gud ville använda henne.

Hennes religiösa tro var enligt henne själv inte hämtad från fadern och modern, och båda dog tidigt, så de kan inte tillfrågas i saken. Däremot verkar föräldrarna, som blev ett par tidigt, fick hennes syster när mamman fortfarande var mycket ung och gifte sig mycket unga, ha gett henne stöd i det liv hon valde – tyvärr dog de också mycket tidigt. Pappan beskriver hon som ömsint på gränsen till blödig.

För egen del manifesterade hon tidigt sin tro, bland annat genom att till människor som kom i hennes väg säga ”Jesus älskar dig!”. Praktiskt tillämpade hon sin tro på människor som såg ut att behöva hjälp – bland annat, berättade hon, gick hon emellan i ett slagsmål på tunnelbanan. Fast sådant har även jag, så okristen jag nu är, gjort: En gång fick jag utanför Slottsbiografen i Uppsala rakt in i ett raggarslagsmål, röt åt de fajtande att sluta och slängde några av de mest aggressiva åt olika håll som vantar. Författaren Lars Gustafsson, som också var där – vi skulle gå på Studentfilmstudion – blev ganska chockad.

Andra delar av sitt liv, som det omskrivna äktenskapet med Runar Søgaard, hoppar hon över, likaså erfarenheten av Livets Ord. Men hon berättar hur hon, innan det hann bli för sent, ville skaffa barn, och det fick då bli genom adoption. En sådan kom att genomföras i Sydafrika, där hon hade varit 1994 och bland annat träffat Nelson Mandela. På ett barnhem där lyckades hon adoptera två och ett halvtåriga Zoe. Och historien om hur hon var ute på stan där med den adopterade flickan i vagn var faktiskt intressant. Hon blev nämligen iakttagen av svarta, som misstänkte att den här vita kvinnan hade kidnappat ett svart barn, och när hon hade lyckats komma undan de här förföljarna, blev hon hejdad av en polis, som tog med henne till stationen av samma orsak. Men det hela redde förstås till slut upp sig – Carola hade ju adoptionspapper.

Hennes lust att finnas på plats och vid behov också konkret ingripa, som i samband med en båtmotorstöld i Grekland, har också fört in henne själv i besvärliga situationer. Men hennes Gud har väl hållit sin skyddande hand över henne.

Carola är, som sig bör, försiktig med att spela egna insjungningar, men det kommer ett par på slutet, bland annat en tillsammans med Johnny Cash. Sitt eget stora sångnummer, ”Främling”, överlåter hon åt Orup att framföra. Hon har en uppenbar dragning åt det svängiga hållet, spelar sådana som Elvis Presley, Edin-Ådahl, Aretha Franklin och Justin Timberlake. Till de bästa valen hör ”Så skimrande var aldrig havet” med Freddie Wadling och ”Pata Pata” med Miriam Makeba.

En lite skraltig farmor

I går skulle de äntligen komma, Ella och Sofia och deras mamma Karin och förstås pappa Matti, vars sommarland Öregrund var från det han föddes ända långt fram i åldrarna. Men så blev Birgitta sjuk, gradvis allt sämre, så det här besöket blev mycket kort. Matti och Karin blev förstås rädda för att det Birgitta hade drabbats av kunde vara något smittsamt och beslöt sig, efter att först ha kollat om det fanns lediga rum på något av ortens hotell (men det gjorde det inte), för att återvända hem – i stället skulle de återkomma någon gång senare.

Men eftersom det var jag som hade handlat och lagat maten – taco med tillbehör, köttbullar som alternativ till barnen – åt de i alla fall middag med oss. Ella, som är ganska hemma här (och bland annat hade packat upp delar av leksakslådorna), provade äppelkart och gick sen med farfar till ett bättre ställe, det jättestora bigarråträdet på slänten ned mot vägen. Farfar hittade mogna bigarråer som Ella sedan mumsade i sig.

Men sen var besöket över för den här gången.

Birgitta ställde väckarklockan och gick i morse till Vårdcentralen.

Besöket där tog en evinnerlig tid, så jag hann bli rejält orolig.

När hon sen till slut kom hem, berättade hon, att det hon hade var lunginflammation, som tur är ingen smittsam åkomma. Hon hade fått penicillin intravenöst, också varit på det intilliggande apoteket och fått medicin med sig hem, och i morgon ska hon tillbaka för ny kontroll – hon hade över 39 grader i morse, och visar hon inga tecken på att sjukdomen går tillbaka, riskerar hon att skickas till Ackis i Uppsala.

Vi får se tiden an, och under tiden tar jag hand om allt här hemma.

Till lunch serverade jag blåbärssoppa med vaniljglass, båda sockerfria.

Sommar i P1 med Danica Kragić Jensfelt

Dagens sommarpratare, Danica Kragić Jensfelt, har som man förstår av hennes flicknamn ett förflutet i forna Jugoslavien, närmare bestämt i Kroatien. Men om tiden där berättade hon förvånansvärt lite, bara en historia om hur hon som barn fick en docka som kunde bajsa men som hon, när systemet för det här började kärva, styckad dränkte.

Vi fick också veta att hon pluggade hårt och målmedvetet och var mycket duktig i skolan,

Sen bytte hon land, kom till Sverige inte som flykting utan som sällskap åt en pojkvän – en dåvarande pojkvän; som man förstår av hennes andra efternamn är hon numera gift med en forskarkollega från KTH (men det berättade hon inte heller).

Men innan hon kunde slå sig in på forskarbanan här i Sverige fick hon försörja sig som först barnflicka, sen städerska.

På KTH har hon arbetat med att utveckla robotar som kan utföra en del nödvändiga men enligt henne tråkiga sysslor i hemmet. Och det är klart att när man kommer upp i ålder och får min nuvarande (brist på) kondition, låter det, åtminstone i princip, som en välsignelse, om till exempel städning och gräsklippning skulle kunna skötas av en robot som man hade hemma. Nu är ju det här inte så enkelt att en robot kunde ta över jobbet helt. Bortsett från att vår tomt har ganska kraftiga höjdskillnader samt svåråtkomliga vinklar och vrår, måste man ju också hägna in alla rabatter och land för att inte få också dem klippta – och jag tvivlar på att en robot har den selekteringsförmåga man måste ha för att klara rensningsarbetet. Vidare, vårt hem, både det i Uppsala och det här i Öregrund, skulle, med alla sina bokhyllor och småpryttlar, i Öregrund också nivåskillnader, vara ganska svårstädat för en aldrig så intelligent robot.

Kanske skulle, som hon var inne på, hennes gravt handikappade son kunna få viss hjälp av en intelligent robot – avlastning är alltid bra – men det finns ju också en oersättlig mänsklig komponent i det, för nog behöver den här nioåringen som själv inte kan prata också den omvårdnad och mänskliga kontakt moderns föräldrar tydligen i dag ger honom.

Jag betvivlar inte Kragić Jensfelts vetenskapliga kompetens men är inte lika säker om hennes mänskliga.

Alltså fylls jag gradvis av olust, när jag hör det här Sommar-programmet, och då hjälper det inte, att hon spelar låtar med till exempel Tracy Chapman, Depeche Mode, Edith Piaf, Sting och Nina Simone.

Fast jag vill ge henne en eloge för att hon också spelade ett par låtar med, antar jag, kroatiskt ursprung.

Om data- och avloppsfixare

Jag har, mot mina vanor, inte skrivit några nya bloggtexter sedan i lördags. Nej, jag har inte varit sjuk, inte heller haft något datorhaveri, utan den här pausen har helt normala orsaker.

Efter Melodikrysset i lördags skjutsade oss vännerna Bengt och Inger till Jimmy och Margareta Mattssons sommarställe på Gräsö, där vår S-förening i Uppsala, Svartbäckens socialdemokratiska förening, hade avslutningsmöte inför sommaren.

Fast sen skjutsade oss Bengt och Inger till vår bostad i Uppsala, som vi de senaste dagarna har haft som bas för olika aktiviteter. På söndag fick vi besök av sonen, Matti, och hans dotter Ella. Matti hade lovat hjälpa oss med en del praktiska ting, allt från att byta svåråtkomliga taklampor till genomgång av våra datorer. Min dator uppdaterade han, inklusive att påbörja ett ganska tidskrävande byte av ett av programmen – han återvänder senare till våningen för att installera ett nytt och samtidigt byta min länk till den trådlösa routern till en mer kraftfull.

Under tiden busade lilla Ella med farfar och farmor – det började redan när hon kom och startade besöket med att gömma sig för oss nere på källarplanet.

Farmor lagade lunch, och den lilla tjejen åt av allt så att magen stod i fyra hörn.

Matti och Ella uppvaktade också far/farfar på 79-årsdagen, som egentligen infaller först den 19 juni. Matti hade konspirerat med Birgitta, som i present till samma kommande födelsedag har rensat mitt stora stenparti och också köpt några nya stenpartiväxter. Han hade köpt två kassar med stenpartiväxter, både sådana jag har haft men som har gått ut och några nya, som jag har haft på min önskelista.

I morgon ska jag placera ut de nya växterna i stenpartiet, och sen får jag hjälp med planteringen av Birgitta.

Efter den nämnda lunchen, när jag skulle diska, visade det sig, att vattenavrinningen i diskhon i vårt lilla kök var minimal, dessutom att det läckte ur avloppsröret ner i skåpet under. Det här stoppades och torkades upp, och i går lyckades Birgitta få en rörfirma vi tidigare har anlitat att skicka en kille, som snart hade rensat röret och fixat läckan.

Bland rosenrabatter och nattliga hemsökelser

Birgitta åkte till Uppsala i går: Hon skulle skicka foton till förlaget, som ska ge ut hennes memoarer. Så jag var ensam kvar ute i sommarhuset. Dock inte helt ensam under dagtid. En ung dam från ett trädgårdsföretag Birgitta hade fått tips om grävde om och rensade den rosenrabatt hon har i en långsträckt och hyggligt djup bergsskreva – jag vet, för jag hjälpte henne med det här jobbet en gång i världen när jag var ung och stark. I går tyckte jag faktiskt uppriktigt synd om Birgittas grävhjälp. Det var kvävande, nästan kvalmigt hett.

Hon skulle komma tillbaka i dag för att slutföra arbetet, och just nu såg jag, att hon kom uppför slänten upp mot huset med sin skottkärra. Kvar att göra är bland annat att sprida ut säckar med rosjord i den här skrevan.

Men vädret är bättre lämpat än i går för det här inte alldeles lätta jobbet. Det är visserligen sol, men trädkronorna rör sig i vinden, och luften är ganska kylig, kände jag, när jag var nere vid brevlådan för att hämta upp morgontidningarna.

Jag har haft en egendomlig natt, inte bara på så sätt att jag har sovit ensam i vårt sovrum. Eftersom jag tar av min läkare föreskrivna urindrivande tabletter, om än inte på kvällen, tvingas jag att också under natten gå på toa ett ofta stort antal gånger. Jag är van vid det här, så det är inte så besvärligt som det kanske låter – oftast somnar jag ganska lätt om.

I natt vid ett sånt här tillfälle hade jag dock svårt att somna om. Det var fortfarande kvävande varmt inomhus, men ute hörde jag kraftig blåst, och när jag tittade ut på inre gårdsplanen, som är upplyst av en nattlampa, såg jag, att marken var våt – det hade regnat!

När sömnen ändå inte ville infinna sig i vilken liggställning jag än la mig, tog jag med mig täcket och gick till TV-rummet och placerade mig i stället i min laminostol, som brukar ha en rogivande inverkan på mig. Det kändes skönt och rätt – men plötsligt hörde jag ett klapprande ljud. Inte hela tiden, men det kom tillbaka och var absolut ingen nattlig inbillning. Jag tittade ut på gårdsplan men såg inget där, och dörren till växthuset nedanför syrenhäcken var så vitt jag visste stängd. Så vad i helvete var det som klapprade?

Märk att jag inte alls var skärrad – jag är inte det minsta mörkrädd, och jag tror inte på övernaturliga fenomen.

Till slut kom jag på vad det förmodligen var. Jag hade stängt båda dörrarna till mitt tillfälliga sovrum, där det också finns en öppen spis med skorsten rakt upp genom taket. Fråga mig inte exakt hur, men jag gissar att det var draget från den som då och då fick dörren mot glasverandan att klappra.

Nå, eftersom jag vill ha lugnt när jag sover, återvände jag till min säng i sovrummet.

Längre fram i dag kommer Birgitta tillbaka, dock först efter att ha stannat till i Östhammar för att handla några saker till dotterns, Annas, förestående födelsedag.

Dagsutflykt som ändade med en bukett bondsyrener

Jag brukar samla ihop olika ärenden jag måste utföra i Uppsala och då och då göra en ärenderesa in till stan.

När det blev den här gången bestämdes av att jag lyckades få med mig fel rock när jag hade varit på kusinträff (på Birgittas sida) i lördags. Själv hanns jag upp på busstationen innan bussen till Öregrund hade avgått och anlände således rocklös till sommarvistet. Nå, ingen skada skedd till följd av detta; vi har haft sommarvärme.

Min egen rock fanns dock kvar hemma hos Kjell och Görel, värdparet till kusinträffen.

Så jag tog mejlkontakt med Kjell och aviserade så småningom mitt återtagande av rocken till tisdag efter lunch.

I förmiddags tog jag bussen till Uppsala och från busstationen taxi hem till Kjell, som väntade med rocken. Kunde också konstatera att vädret i Öregrund i morse var råkallt, medan det i Uppsala var full sommarvärme.

Sen fortsatte jag till vår lägenhet på Idrottsgatan, närmast för att jag och Birgitta här om kvällen såg en filmatisering av Laurie Lees ”Cider med Rosie”, en bok vi båda uppskattade, när vi läste den i början av 1970-talet. I bokhyllan hittade jag också samme författares ”Jag gick mig ut i världen en sommarmorgon”, så jag tog med också den till Öregrund.

Sen gjorde jag övriga stadsärenden: var på banken och tog ut mer kontanter (jag är en obotlig kontantkund), lämnade in kemtvätt i Forumgallerian och gjorde genast av med en del av pengarna genom att köpa böcker i Lundeq i samma hus – det är Mors dag plus Annas födelsedag snart, och då kan ni förstå att jag inte kan berätta vad jag köpte.

Därefter var det dags att ta öregrundsbussen tillbaka till sommarvistet. Jag läste till att börja med Aftonbladet, men blev snart störd av en man som klev på bussen vid Gränby centrum. Han betedde sig som om han var otroligt berusad eller möjligen snarare drogad: verkade långa stunder prata i telefon utan att, vad jag kunde se, ha någon telefon, sökte kontakt med framför allt ensamma damer, gick omkring i bussen, stod i gången bredvid sin plats, klagade plötsligt över att han ine kände igen några och tydligen inte ens vägen till Alunda, dit han enligt biljettbeställningen var på väg. Hela resan till Alunda blev ett stycke absurd teater, detta utan att chauffören gjorde det minsta för att ingripa.

Väl hemma i vårt sommarhus möttes jag av Birgitta med en god middag, och på köksbordet stod en stor bukett blommande bondsyrener, årets första.

Melodikrysset nummer 20 2016

Jag är tillfälligt inne i stan, Uppsala, denna lördagsmorgon, men i kväll är jag åter tillbaka i Öregrund. Men var man lyssnar på och löser Melodikrysset gör ju detsamma.

Den enda riktigt svåra frågan för mig i dag var den alla sista, men jag klarade den med hjälp av alla hjälpbokstäver jag hade fått. Jag kände varken igen artisten eller visste vilket TV-program det vi hörde hade hämtats från. Två av fyra bokstäver ifyllda fick mig att förstå, att det vi hörde härstammade från Idol, som jag aldrig någonsin har sett, och när det gällde sångarens efternamn, hade jag varannan bokstav och gissade rätt på resten: Lindström. Och jo, när jag googlade, fann jag, att det fanns en Daniel Lindström, som 2004 vann tävlingen med ”Coming True”.

Helmut Lotti hör väl heller inte till mina idoler, men hans ”Caterina” minns jag.

Nå, Ronald Reagan har heller aldrig varit någon idol, i det fallet politisk, för mig, men det är klart att jag har kläm på USAs presidenter, i vart fall de presidenter som har varit verksamma under min egen livstid.

Lena Nyman har jag sett live på scen (och dessutom förstås på film), och jag har henne även på skiva. Bodil Malmsten har vi massor av böcker av i bokhyllorna, och henne har jag dessutom haft brevkontakt med; dessutom följde jag hennes blogg ända till dess att hon dog. Nå, i dag fick vi höra Lena sjunga Bodils ”Damen trött”.

Min musiksmak och mitt musiklyssnande styrs inte av åldersgränser, och jag gillar också Veronica Maggio, vars ”Välkommen in” spelades i dag. Den finns på CDn ”Satan i gatan”.

Men i den andra ändan av åldersskalan hittar vi en radiofavorit från förr, trumpetaren Arne Lambert, i dag med ”Oh, mein Papa”.

En kul, lite äldre inspelning inledde dagens kryss, ”Vi bor på landet” med Bröderna Djup, härstammade från TV-programmet ”Nygammalt” 1979.

I TV har jag också sett Dame Edna, som vi idag hörde i ”I Will Survive”.

Sist i dag en hel radda filmmusik.

Det mesta har jag själv upplevt i någon biosalong eller framför TV, men Ennio Morricone har ju skrivit musik till så många filmer, att jag inte minns ur vilken dagens exempel var hämtat. Någon som vet?

”Always Look On the Bright Side of the Life”, som sjöngs av Eric Idle, förekom i ”Life of Brian” (”Ett herrans liv”) 1979.

Och den trevliga ”Goodness Gracious Me” med Sophia Loren och Peter Sellers förekom i ”Miljonärskan” (”The Millionairess”) från 1960.

ABBAs ”Mamma Mia” har jag sett som scenföreställning på Broadway – däremot har jag aldrig sett filmversionen. Hur som helst, som ljudillustration hörde vi ”Lay All Your Love On Me”.

Kvar då att skriva om är en film från 1940, ”Swing it, magistern”, med Alice Babs. I dag fick vi ur den höra ”Regntunga skyar”.

Nu ska jag strax åka i väg till en kusinträff på Birgittas sida av familjen.

Pensionärsliv

Pensionärslivet är ganska omväxlande, detta trots att framför allt min fysiska ork har avtagit, vilket senare innebär, att det mest är Birgitta som står för trädgårdsarbetet. Men när det gäller tyngre trädgårdsjobb och gräsklippning, lejer vi hjälp. Och just nu håller ett par målare på med en nödvändig ommålning av huset och ett av de två uthusen: faluröda väggar och vita dörrar och fönsterkarmar. En gång i världen, när vi köpte vårt sommarhus i Öregrund, gjorde jag själv det här målningsarbetet. Jag hade viss kunskap och rutin allt sedan jag under ett par somrar i ungdomen jobbade i en målarverkstad tillhörig en fabrik, som också ägde personalbostäder.

Birgitta har inte bara rensat sina egna rabatter utan även mitt stora stenparti, också lagt säckvis med torvmull på det. Och så har hon nu senast planterat en mängd rosor och andra växter, nylevererade av Lotta på Eds trädgård i Östhammar.

Men det händer förstås att vi åker både till Uppsala och ibland till Stockholm i olika ärenden. Birgitta har sedan sin ministertid en gammal vänkrets av likasinnade statssekreterare/departementstjänstemän, en krets som med jämna mellanrum äter middag hos varandra, håller gamla minnen levande och, mycket kunnigt, recenserar den aktuella miljöpolitiken. De som träffades den här gången, hemma hos Kjell Jansson och Ulla Svedjelid, som bjöd på utsökt god middag, var, förutom Birgitta och jag, Rolf och Monica Annerberg samt Ingemar och Ingrid Skogö. Två av de nämnda herrarna har åkommor, som fordrar operation – i vår ålder är jag inte ensam om att ha krämpor.

Birgitta har mängder av värv inne i stan, även nu, vilket råkade passa bra med tanke på att bostadsrättsföreningen i förmiddags ville ha tillträde åt en rörfirma, som skulle rensa köksavlopp i samtliga lägenheter. Rörisarna fixande också en dålig avrinning i badrumstvättstället, berättade hon per telefon.

Fast vi träffades så sent som i går kväll. Jag hade tid hos min tandläkare på Folktandvården – han reparerade två tänder i överkäken – och sen gick jag över till IOGTs/NTOs Drabanten, där arbetarekommunen hade möte. Jag kom mitt under Ardalan Shekarabis anförande men hittade en plats bredvid Birgitta först lite längre fram. I programmet ingick också presentation av verksamheten inom tre av arbetarekommunens medlemsföreningar. En kvinna från en förening utanför själva stan var en av dem som stod för en av de här presentationerna, och när hon var klar, ville också hennes lilla dotter, som hade följt med mamma fram till mikrofonen, ha ordet. Hon fick det och sa till de församlades jubel:

– Jag är också socialdemokrat!

Att Birgitta inte följde mig tillbaka till Öregrund beror på att hon två dagar i rad har återträffar med sin gamla gymnasieklass i Statens Normalskola, först ett besök på ett av Stockholms museer, sen en klassträff av det vanliga slaget.

Jag åker in till Uppsala på fredag för att på lördag morgon som vanligt hinna göra Melodikrysset.

På lördag är det nämligen kusinträff i Uppsala på Birgittas sida. Inte hos oss, men även jag och andra makar/makor är medbjudna.

Därefter åker jag och Birgitta ut till stugan i Öregrund igen.

Melodikrysset nummer 17 2016

Jag höll på att få spader i morse, när det var dags för Melodikrysset. Radio Uppland, som jag lyssnar på även här i Öregrund, skulle inte sända Melodikrysset i dag, detta för att man i stället skulle sända från forsränningen, det spektakulära evenemang som studenterna varje sista april anordnar i Fyrisån. Jag har inget att invända mot radioprogram om det eller om sportevenemang, som ligger samtidigt med Melodikrysset, men jag tror inte att jag är den enda melodikrysslösaren som önskar, att krysset ska sändas varje lördag på samma tid i samma kanal. Så om sådant som sport och forsränning ska gå före i P4, föreslår jag kanalbyte för Melodikrysset.

Nå, jag hittade i tid en annan station – Gävle tror jag – som sände Melodikrysset.

Men jag startade mitt krysslösande i lite stressat tillstånd, uppfattade nog inte riktigt vad det var Anders Eldeman ville ha svar på. Men svaret skulle, trodde jag mig ha hört, vara både en dans och en geografisk plats, och när jag hörde musiken, förstod jag, att det handlade om charleston. Vi har en hel LP med bara charleston, vilket underlättade för mig att hitta rätt svar.

Den enda för mig riktigt svåra frågan i dag var den avslutande frågan, där Eldeman ville ha namnet på gruppen som spelade. Det tog sin tid att komma på rätt svar, eftersom Coldplay inte hör till det jag brukar lyssna på – men sen fick vi ju titeln på låten, ”Adventures of a Life Time”.

Melodifestivalmusik måste det väl vara i dessa festivaltider. Jo, jag har sett också de hittills två presentationerna av låtarna i Eurovision Song Contest och finner flertalet av de låtar jag har hört som provokationer mot mina öron – nå, ja har hört ett par låtar också som finner nåd hos min musiksmak.

Men är ens de senare schlager i den ursprungliga bemärkelsen, att de levde vidare genom att melodi och text fastnade i lyssnarnas/tittarnas musikminne? Gamla schlager sjöngs av folket runt om i landet. I dag behövs det helt andra attiraljer, men vem har ljus- och rökeffekter plus ett gäng dansare till exempel vid radion i köket?

Det var bättre förr på den här punkten. Lena Philipssons ”Dansa i neon” har till exempel fastnat i mitt musikminne, vilket jag verkligen inte kan säga om flertalet av de låtar jag numera hör i Melodifestivalen.

Men jag vill gärna säga, att det fortfarande finns undantag. Årets vinnare, Frans med ”If I Were Sorry”, förtjänade förstaplatsen, så det är alltså han som kommer att representera Sverige i årets Eurovision Song Contest, som går av stapeln i Stockholm.

Men för att återvända till det tema jag redan har tagit upp: låtar som ska bli riktiga schlager, måste fastna i folks musikminne och med större eller mindre bravur kunna sjungas också av publiken.

En sån låt var ”Sånt är livet”, som ursprungligen gjordes av Anita Lindblom men som vi i dag hörde med Anne-Lie Rydé.

En annan sån där riktig schlager var ”Två små fåglar på en gren” av Åke Söderblom med flera.

En ypperlig vismakare, vars visor ofta blev schlager, var Ulf Peder Olrog. Ett exempel är hans ”Violen från Flen”, som vi i dag fick höra på portugisiska med Miriam Aida.

Visor kunde, åtminstone förr, bli schlager. Ytterligare ett exempel på det i dagens kryss var ”Flicka från Backafall”, en dikt av Gabriel Jönsson, tonsatt av Gunnar Turesson. Backafall finns på Ven, och flickan hette Ellen.

Lite svårare var en annan geografiskt anknuten fråga i dagens kryss. Vi fick först höra en nationalsång, som jag absolut inte kände igen, och sen en Michalel Jackson-låt som sades handla om samma land. Låten heter ”Liberian Girl”, så svaret måste bli Liberia.

Lättare för mig, som har en Chuck Berry-samling och har skrivit om åtminstone någon samlingsskiva, var det att känna igen hans ”Roll Over Beethoven”. Jag har den för övrigt också med The Beatles.

Och skulle jag inte känna igen ”Maskeradbalen” av Lennart Hellsing, som jag har hur många böcker av som helst och ett antal skivor med inspelningar av hans sånger? Så Krakel Spektakel är mig bekant, i vissa avseenden till och med en själsfrände. Jag har också träffat Lennart Hellsing, vid min hustrus, på den tiden talman, vårmiddag i Riksdagen. Vi satt vid samma bord, och han höll tacktalet – för säkerhets skull redan i början av middagen, när min hustru, hans bordsdam, hade hälsat gästerna välkomna.

Nu ska jag åka in till Uppsala, där hustrun redan finns – hon var, i egenskap av mångårig talman, inbjuden till kungens födelsedagsfirande i går.

Vi stannar över natten i Uppsala, för i morgon, på Första maj, är det demonstration och sen möte med Gabriel Gräslök (där var Hellsing igen!), mittåt, Gabriel Wikström som talare. 12.30-13.30 är det samling på Vaksala Torg, 13.30 avmarsch och 14.00 möte i Parksnäckan.