Melodikrysset nr 24 2009

Birgitta kom hem från UNICEF-mötet i New York i går, och jag mötte henne med nyklippt gräsmatta; under dagens lopp städade jag också huset. Vi avslutade fredagskvällen med bastu och sen middag som jag hade lagat.

I dag är det hon som handlar och lagar mat, så jag har kunnat ägna mig åt Melodikrysset i lugn och ro. Och det fanns i dagens kryss faktiskt ett par frågor där jag måste anstränga mig lite extra.

Den amerikanska popguppen N-sync har jag aldrig hört, och eftersom jag först inte heller uppfattade sångtiteln, var det också svårt att googla. Men sen kom jag fram till att den låt som spelades måste ha varit ”Tearin’ Up My Heart”.

Den lite äldre svenska schlagerrepertoaren brukar jag kunna, men den låt av Per Martin Hamberg som spelades mindes jag faktiskt inte. Men eftersom jag för de båda sökta orden hade alla bokstäver utom de sista, var det inte särskilt svårt att lista ut, vilka ord det rörde sig om. Och se: när jag googlade på dem + Hamberg fick jag upp låttiteln ”Du och jag”. Men jag minns den fortfarande inte.

Lite klurig var också frågan, där man spelade Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö”, där man sen får uppmaningen ”möt våren i Södertälje”. De här städerna ligger visserligen i Europa även de, men varken frågeställningen eller stadsnamnen passade in. Men texten innehåller fler städer, bland annat Neapel:

Se Sundbyberg och sedan dö

Text och musik: Ulf Peder Olrog

Att fara till London, Neapel, Paris och Vienna,
till det lär väl aldrig i livet vi nå’nsin få råd.
Den enda reklam, som oss passar, det är faktiskt denna
affisch uti vår lilla blygsamma resebyrå.

Se Sundbyberg och sedan dö,
möt våren i Södertälje.
Glöm Reymersholm med slask och tö
möt våren i Södertälje.

Nog vet jag väl dem, som så gärna och innerligt ville,
få se Monte Carlo och se ödets roulette.
På femkort, tju’ett, Svarte Petter och poker och kille,
jag vet, var man blir ruinerad precis lika lätt:

Se Sundbyberg och…

En faster jag har och hon lystrar till förnamnet Ester,
det är henne, jag hoppas om möjligt få ärva en dag.
Nu är det visst så, att min faster har tänkt ta semester,
”Ett råd vill jag ge er, följ mitt råd kära faster sa’ jag:

Se Sundbyberg och…

Dagens klassiska stycke var väl inte särskilt svårt att komma på: ”Sabeldansen” ur georgiern Aram Chatjaturians balett ”Gajane”.

Klassiker, fast inom en annan genre, är även ”C’est si bon”. Den spreds framför allt genom en filminsjungning 1954 med Eartha Kitt, men vi har hört den också med Yves Montand och Louis Armstrong.

Och apropå film: en lysande filmklassiker är ”Casablanca” från 1942, den där vi ser Ingrid Bergman som Ilsa och Humphrey Bogart som Rick.

Tre nordiska länder får avsluta kavalkaden av klassiker.

Jacob Gade från Danmark har komponerat ”Tango jalousie”.

Evert Taube, som skrev ”Dansen på Sunnanö”, var ju svensk, men här hörde vi den i en isländsk version med Hannes Jón Hannesson. I Ísland – islänningarna säger själva i Ísland – har jag varit många gånger, och jag är mycket fäst vid det här nordiska öriket. Här i Öregrund finns för övrigt också ett Sunnanö, men det tycks inte ha varit något pensionat där som Evert Taube skrev om – kanske lånade han bara det vackra namnet.

Två melodifestivalare hade Eldeman med i dag.

”Vi kan sjunga gunga” med Jimmy Jansson från 2005 ger jag för egen del inte mycket för.

Däremot tycker jag att ”The Worrying Kind” från 2007 fick en orättvist låg placering, artonde plats, i Eurovision Song Contest. Den sjöngs och spelades av Ola Salo och The Ark.

Svenskt dansband, bland annat Vikingarna, fick vi också höra i dag. För att vara dansbandsmusik – jag har mina fördomar – är ”Leende guldbruna ögon” riktigt uthärdlig.

Christer Sjögren och Vikingarna gjorde också ”Tredje gången gillt” på skiva. Som textförfattare medverkade programledaren Jacob Dahlin som här också sjöng tillsammans med journalisten Annika Hagström. Annika har jag genom min egen forna anknytning till journalistik och politik träffat ganska många gånger, även i privata sammanhang; hon kom också till min och Birgittas gemensamma 70-årsmottagning. Jacob lärde jag aldrig känna personligen, men jag blev en gång i världen uppmärksammad på att han i sitt radioprogram ”Galaxen” hade citerat en rad av mina skivrecensioner i Aktuellt i politiken (s) och sen spelat låtar från skivor jag hade skrivit om. Tyvärr hörde jag inte själv just det här programmet, även om jag ofta brukade höra på ”Galaxen”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om det politiska livet i syrenblomningens tid

Just nu är försommaren som ljuvligast här ute i havsbandet. Syrenerna har lila blomklasar i håret. Förgätmigejerna är himmelskt ljusblå. Det doftar jord och liljekonvalj. Jag är Kung Liljekonvalj av Dungen, men jag förgiftar ingen, härskar bara över mina rabatter vars forna skönhet jag nu långsamt återerövrar. Senast har jag rensat hälften av övre delen av mitt stenparti, den övre del som inte innehåller knölklocka.

I går var jag tvungen att lämna det här paradiset, tog bussen in till Uppsala för att delta i ett sammanträde med kulturnämndens arkivutskott. Mot slutet av sammanträdet diskuterade vi, jag och två moderater, i ganska stor samstämmighet problemet med att offentligt finansierad verksamhet växelvis åker ut ur och in i den gemensamma sektorn. Ingen tycks riktigt ha förutsett konsekvenserna av det här, till exempel att avgångsbetyg inte obligatoriskt lagras i ett och samma arkiv – om de nu lagras alls. Jan Björklund, som annars vill framstå som så handlingskraftig, har hittills inte fått ändan ur vagnen i den här frågan.

Efter detta sammanträde skulle jag vidare till Stockholm men hann slinka in på Musikörat och hämta ut en beställd CD samt köpa en annan som jag gärna ville ha.

Den senare var Tore Bergers ”I huset långt på landet”. Den förra var en samlingsskiva, ”Classical Protest Songs from Smithsonian Folkways”, med artister som Big Bill Broonzy, Guy Carawan, Sis Cunningham. Barbara Dane, Champion Jack Dupree, Woody Guthrie, Janis Ian, Peter La Farge, Leadbelly, Phil Ochs, Peggy Seeger och Pete Seeger. Jag kommer att lyssna och sen skriva mer.

På Uppsala C träffade jag Birgitta – vi var båda bjudna till avskedsmottagning i musikens tecken på Norges ambassad: ambassadören, Odd Fosseidbråten, har gjort sitt i Stockholm och återvänder nu, på självaste svenska nationaldagen, till nytt värv hemmavid.

Inte bara Birgitta, när hon var minister och sen Riksdagens talman, har haft ett nära samarbete med norska politiker, både partivänner och andra. Jag var under många år de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och lärde under alla mina besök i Norge, vid nordiska socialdemokratiska partiledar- och partisekreterarmöten samt under Nordiska rådets sessioner känna främst naturligtvis Arbeiderpartiets toppskikt men också många andra norska politiker av olika kulörer.

Det här har gjort att Birgitta och jag med jämna mellanrum har fått personliga inbjudningar till middagar och andra arrangemang på norska ambassaden samt till konserter arrangerade av ambassaden.

Det här har i sin tur lett till att vi båda har lärt känna Odd Fosseidbråten, dessutom blivit övertygade om att vårt grannland knappast kunde ha fått en bättre ambassadör i Stockholm. I avskedspresent gav vi honom en bok, i vilken vi båda har lagt ner en del av vår politiska själ, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”.

Vi tog buss från Sergels torg till norska ambassaden, och vid hållplatsen därefter fick vi sällskap av Anna-Greta Leijon samt Mats och Elisabeth Hellström, ungdomsvänner till oss från vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. De skulle förstås till samma ställe.

Bland dem som samlades på norska ambassaden fanns många kända människor ur svensk politiskt liv och kulturliv, och då tänker jag inte bara på sådana som i likhet med Grynet Molvig hade alldeles speciella skäl att närvara. Jag väljer här att bara nämna några som vi personligen känner: Lisbet Palme, Owe Thörnqvist och Berit Gullberg – det senare paret brukar vi möta på hedersupplänningsmiddagarna på Uppsala slott, detta för att både Owe och Birgitta är så kallade hedersupplänningar – och så Nordiska museets styresman Christina Mattsson med make, konstnären Michael Söderlundh; Birgitta har varit ordförande i Nordiska museets nämnd (styrelse).

Den musikaliska delen av kvällen hade Camilla Lundberg som konferencier, men det var inte hennes make, Janos Solyom, som spelade; han satt bland oss i publiken.

Konserten fick, eftersom en medverkande hade blivit sjuk, inte den start som var planerad men blev ändå en njutning för örat. En som gjorde stort intryck på oss var blott 16-åriga pianisten Maria Verbaite, som med teknisk bravur och stor inlevelse spelade första satsen i Frantz Liszts ”Ungersk rapsodi, opus 65 i g-moll”.

Sen övertogs pianot av Staffan Scheja, och tillsammans med honom men också solo spelade den norske violinvirtuosen Arve Tellefsen. Vi fick höra Wilhelm Stenhammar men framför allt verk av norska kompositörer: Johan Svendsen, Arne Nordheim, Ole Bull och, förstås, Edvard Grieg.

Efter konserten, när det var dags för lite bubbel, frågade jag Camilla Lundberg om det kunde vara så som jag anade av namnet, att unga Maria Verbaite var litauiska, vilket hon bekräftade. Camilla tog oss då med till Maria och presenterade oss, och vi berömde henne för hennes fina spel, berättade också att vi hade förstått att hon var litauiska. När hennes mor sen kom och anslöt berättade vi vidare att vi båda hade varit i Litauen under frigörelsekampen och att vi kände en mängd litauiska politiker.

Det ena gav det andra och när vi hade sagt att vi snart måste bryta upp för att hinna med uppsalatåget, fick vi genast ett erbjudande om att få bilskjuts till Uppsala, där det visade sig att också våra nyfunna vänner bodde. Så vi hann både äta av det delikata smörgåsbordet och prata med många innan vi måste ge oss av.

Pappan i familjen var till och med beredd att skjutsa oss ända till Öregrund, om vi skulle missa sista bussen. Men det gick bra; vi hann. Så strax före 01.00 på natten var vi i säng i sommarhuset i Öregrund.

Det gjorde att vi sov lite längre än vanligt i morse, och jag gav upp planerna på att också i dag ta mig till Stockholm, den här gången för ett möte i Onsdagsklubben, förlagt till Stockholms stadsteater och med Benny Fredriksson som gästtalare. Jag hade, som både flitig teaterbesökare och kulturpolitiker, gärna velat vara med där. Men man kan ju inte alltid få allt, när man väljer att bo i Öregrund. Fast tidigt i morgon bitti bär det av igen, nu till ett sammanträde med kulturnämnden i Uppsala.

Efter lunch i dag gick vi tillsammans till Biblioteket här i Öregrund, där man kan förhandsrösta i EU-valet. Jag tillstår att mina känslor för EU, som det har utvecklats, har förblivit svala, men jag skulle inte drömma om att avstå från att rösta. Också den ideologiska hemvisten sitter i, så det gällde att noga välja vem man skulle ge sin röst, givetvis då inte till någon som inte inser faran med att EU utvecklas ytterligare i federalistisk riktning.

Den här gången fanns det två, till och med hyggligt placerade EU-kristiska kandidater att välja emellan på den socialdemokratiska valsedeln. Dels Marita Ulvskog, som står på första plats, dels Anna Hedh, som jag och mina likasinnade från en placering längst ner på valsedeln i förra valet röstade rakt in i EU-parlamentet.

Då Marita, som jag också gillar, eftersom hon står på första plats med stor sannolikhet ändå kommer in i EU-parlamentet, gav jag också den här gången min röst åt Anna Hedh. Två EU-skeptiker i den svenska socialdemokratiska gruppen är bättre än en.

På hemvägen från röstningen var jag inne i blomsterhandeln och köpte en stor, fin Fjärilslavendel att sätta i mitt restaurerade stenparti. Den blommar i blålila, i ton med syrenerna.

I detta finns ingen politisk färgsymbolik. Den är vacker helt enkelt, som Werner Aspenström skulle ha sagt.

Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Social ensamvarg

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

Destination: Kaffee Mayer

Här om året var Birgitta och jag på donauresa, besökte alla länderna nerströms från Wien. Resan gick bland annat till Slovakiens huvudstad Bratislava.

Där fann vi en fortfarande levande kafékultur, värd ett besök bara den. På Aftonbladets resesidor, numera döpta till Destination, finns i dag (11 11 09) ett helt uppslag om Bratislavas besöksvärda kaféer.

Och se, som nummer ett rankas Mayer, beläget vid ett hörn av Stortorget. Där vilade jag och Birgitta våra ben och drack var sin utmärkt espresso. Jag är ju diabetiker, så tårtorna och bakelserna, som Aftonbladet beskriver, var jag däremot tvungen att avstå från.

Melodikrysset nr 1 2009

Under natten har vår trädgård här i Öregrund bäddats in i ett vitt snötäcke. Snön har lagt sig också över resterna av vår höga, markstående brevlåda, som sprängdes under nyårsnatten.

Mer normala fyrverkerier beskrevs i en av musikillustrationerna till dagens melodikryss, årets första: Georg Friedrich Händels ”Music For Royal Fireworks”.

Jag klarade även hela detta melodikryss, trots att där fanns åtminstone en fråga, vars svar jag inte kunde automatiskt. Jag har nämligen aldrig sett ”Saturday Night Fever” med John Travolta. Men troligen har jag någon gång hört ”Staying Alive”, eftersom filmtiteln efter en stund dök upp i huvudet.

Annars är det lustigt att det ibland kan ta en stund innan polletten faller ner också i fråga om något man omedelbart känner igen och minns texten på. I det här fallet tänker jag på barnvisan ”Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma” (som för övrigt har förekommit tidigare i Melodikrysset). Jag fick tänka en stund, innan jag kom på att svaret måste bli mynt.

För övrigt förekom det ytterligare en myntfråga i dagens kryss. Jag satt i riksledningen för Socialdemokrater mot EMU och var därmed med och förhindrade att Sverige likt bland andra Finland införde euro som valuta. För egen del gillar jag M A Numminen – här i en obetalbar version av ”Det gör ont” – mycket mer än valutan i hans hemland.

Jag har en hel bunt plattor med Numminen, däremot inte en enda med Cher. Ändå kände jag genast igen hennes röst, här i ”Believe”.

Inte lika skönsjungande men ändå obetalbar är Lasse Brandeby, känd från TV som Kurt Olsson. Här hörde vi honom i ”Leva livet”.

Det är ju en gammal schlager, och det fanns fler schlager, både äldre och nyare, i dagens melodikryss. Vi hörde till exempel Frank Sinatras gamla hit ”Strangers In the Night”, här i Sverige känd som ”Tusen och en natt”. Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare” var också stor på sin tid. Av betydligt senare datum, från Melodifestivalen 2007, är ”För att du finns” med Sonja Aldén (fast i kryss behöver man ju inte sätta ut accenter).

Av svenska hitmakare i någorlunda modern tid är väl ABBA störst. Jag har ingen ABBA-samling men hör dem gärna – som jag tidigare har berättat var hustrun och jag i höstas i New York och såg Broadway-uppsättningen av ”Mamma Mia”. Så det är klart att jag genast känner igen deras ”Thank You For the Music”.

Men jag gillar många slags musik, till exempel skillingtryck. Så när jag bara har hört låten intoneras, börjar jag genast nynna med i ”Sorgeliga saker hända” och vet att den handlar om det tragiska ödet Elvira Madigan.

En svensk artist, tyvärr död, som jag verkligen gillar mycket är Fred Åkerström. Han är ofta kraftfull och röststark, men i kryssillustrationen i dag, Gösta Kullenbergs ”Möte med musik”, sjöng han finstämt. Jag har också ett fint eget minne av honom: När jag och förlaget (Prisma) 1970 skulle introducera min då nya sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”, ordnade vi allsångsafton med artister i kongresshallen i Stockholms Folkets hus. Bland dem som fick den fullsatta kongresshallen att sjunga med fanns Fred Åkerström.

En bit av mitt hjärta finns också hos Astrid Lindgren. Jag tycker mycket om hennes ”Ronja Rövardotter” – läs gärna mer ovan under Kulturspegeln, Barnkultur – och också filmversionen, ur vilken vi i dag hörde ”Vargsången” med Lena Nyman.

Undrar just om det bor några rumpnissar under någon av stubbarna i talldungen längst bort på tomten.

Där har vi förresten en ny faluröd bod med vita knutar, en kopia av den vi fick uppeldad av mordbrännare när vi var i USA i höstas.

Bland det som brann upp fanns en splitter ny stor snöslunga. Birgitta är just nu på Coop Extra i Östhammar och betalar (med försäkringspengar från Folksam) för en ny likadan. Den ser ut att komma till användning nu.

Må det nya året vara nådigt mot er, alla mina medkryssare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 52 2008

God fortsättning alla melodikryssvänner, både med Melodikrysset och med helgfirandet!

För egen del upplevde jag dagens kryss som hyggligt lätt – men säkert kommer nu någon läsare att slå mig på fingrarna med någon felaktighet. Hur som helst: jag fastnade inte någonstans.

Den enda fråga jag fick googla på var den där Trombo Combo sjöng på spanska. Den hette, vad jag förstår, i svenskt original ”Det finns bara en Två av oss”. Här hörde vi den dock i en spansk version, ”Dos de nostros” – vilket väl betyder ”Två av oss”.

Jag skulle tro att en del av mina yngre läsare ibland tycker att jag har för konservativ musiksmak och inte tar till mig tillräckligt mycket av det nya. Men är det nya bra – som till exempel ”Oh Boy” med Miss Li – lyssnar jag mer än gärna.

Men naturligtvis underlättade det för krysslösare ur min generation att dagens ljudillustrationer i de allra flesta fallen var välkända för oss. För vi vet ju alla att Lasse Dahlquist skrev om Ada och att Evert Taubes Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Och vi är tillräckligt gamla för att både ha hört ”Granada” med James Last och Rolling Stones – även om ”Streets of Love” är av relativt färskt datum. Eftersom vi har lyssnat på Povel Ramel i stort sett från starten och fram till hans död, vet vi mycket väl att huvudpersonen i ”The Gräsänkling Blues” spelar bort hembiträdet Anna till Stig Järrel en natt då hustrun är bortrest till Mölle. Och det är klart att ”Jersey Girl” med Bruce Springsteen (egentligen av Tom Waits) finns i våra skivhyllor – fast här hörde vi förstås Göran Ringboms svenska (eller gotländska) version ”Min tös”.

Och skulle vi inte känna igen en av Elvis’ stora hits, ”Jailhouse Rock”? Musikstilen där kallades på den tiden rock ’n roll, numera bara rock. Och i det fängelse som låttiteln handlar om finns förstås mången cell.

Till och med ”Omaha”, den allra senaste CDn med Ulf Lundell, har jag köpt. På den finns hund-sången ”Spike”, som vi hörde i dag.

Några av dagens artister och låtar har jag till och med haft ett personligt förhållande till, så jag avslutar med dem.

Cornelis Vreeswijk startade och slutade som sosse, och jag fick honom en gång att ställa upp (som en tämligen osynlig medlem) i juryn till en valvisetävling jag hade i Aktuellt i politiken (s), som jag var chefredaktör för. Min hustru har valturnerat med honom. Själv var jag med om att ge ut ett par LP med honom på det tyvärr avsomnade arbetarrörelsebolaget a disc. Och det Oslo han skildrar i ”Turistens klagan” älskar jag allt sedan mitt första besök där under gymnasietiden på 1950-talet.

Lars Molin, mannen bakom TV-serien ”Tre kärlekar”, lärde jag först känna genom Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening – Lars var, på den tiden han var vägmästare i Östhammar, också kulturnämndsledamot (s) där. Lars spelade förresten in flera av sina filmer i de trakter där jag hålls under sommarhalvåret, bland annat ”Baddjävlar” i mitt Öregrund. / ”Tre kronor” ska det vara, påpekar en bättre bevandrad läsare. /

I ”Sällskapsresan” spelar Jon Skolmen Ole, men det är inte Skolmen utan regissören, Lasse Åberg, jag känner. Vi möts varje år på en middag hos landshövdingen i Uppsala, detta eftersom både han och min hustru har valts till hedersupplänningar. Lasse Åberg förekom förresten också i ett stort bildreportage i ett julnummer av Aktuellt i politiken (s) – han hade på den tiden för övrigt kommunalt uppdrag för (s).

När det gäller den återstående frågan, också den ett stycke svensk filmmusik, förekom den i SFs jubileumsfilm ”1939”. Hustrun och jag var inbjudna till premiären den 18 december 1989 på Globen. Musiken vi hörde var Nils Landgrens ”Min arm omkring din hals”. Zenya Hamilton gjorde en singelversion av den.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Juljäkt och julefrid

Hur man än bestämmer sig för att den här gången, den här julen, ska man bli färdig i tid, lär man sig aldrig. Till slut finns där ändå något städprojekt som man inte blir riktigt färdig med. Och så går man runt i affärerna i city den allra sista möjliga dagen före jul, då allt det där man ännu inte har hunnit handla måste inhandlas.

Det gick lättare att hantera det här på den tiden då man var ung och stark. Nu blir tillkortakommandena ytterligare ett bevis på att man börjar bli gammal. Och kroppen blir ju allt skraltigare. Visserligen var jag nyligen på Akademiska och fick konstaterat att pacemakern och hjärtat fungerar som de ska, men orken har aldrig riktigt återvänt efter det där förfärliga året då jag också hade lunginflammation och svår ischias som varade i mer än sex månader; kvarstående effekter av detta är en miserabel fysisk ork och så domningskänslor i tårna. Nu en tid har jag dessutom haft muskelsmärtor i partiet runt vänstra axeln.

Men jag stretar på så gott jag kan.

Kvällen före julafton klädde jag som vanligt granen. På den tiden då barnen var små gjorde jag det ännu senare: barnen skulle sova när jag gjorde det för att nästa morgon se hela härligheten stå där och dofta och lysa. Så här gör, numera, också vår dotter Kerstin – också hennes barn får se den färdigklädda granen först på julaftons morgon. För egen del har jag blivit allt mer sparsmakad, när det gäller julgranspyntet. Mycket har jag sorterat bort, men å andra sidan har det också tillkommit saker. Kerstin har lyckats skaffa små istappar av glas åt mig att ha i granen, sådana som vi på 1940- och 1950-talen hade i vårt barndomshem i Juniskär söder om Sundsvall.

Under julgranen finns en julgransmatta, som Birgitta har skapat – hon har förresten också komponerat julgransmattor åt alla våra tre barn. På den hittar man på julaftons morgon ett par små klappar, som ger en försmak av de gåvor som ska överlämnas senare under dagen. Vi, det gamla paret, fortsätter att göra så här även nu när barnen för länge sedan är utflugna.

På julaftons morgon gick jag i år som alla andra år upp till blomsterhandeln vid Torbjörns torg och hämtade ut den jättelika blomsterbukett Birgitta har fått av mig varje julafton allt sedan vi blev ett par: sju långa kvistar av halvt utslagen vit syren att placeras i den höga keramikvas som i alla år har tjänat bland annat det här ändamålet.

Men sen gjorde vi något ovanligt.

Vi har i alla våra årtionden tillsammans firat julafton hemma – dock med ett ett undantag, året då vi firade jul i New York tillsammans med barn med respektive och de barnbarn som fanns då. I år hade sonen, Matti, bjudit hem oss på julafton till sig och Karin. De bor på Söder i Stockholm, och vi inbjöds att tillsammans med dem, Karins föräldrar, syskon och faster äta julaftonslunch i deras lägenhet, träffas, glamma och förstås se på Kalle Anka i TV.

Matti och Karin har renoverat sin relativt nyinköpta lägenhet, och den var så skinande ren och putsad och fin som jultraditionen i den här familjen bjuder. Julbordet var arrangerat som knytkalas, och det var följaktligen spännande att smaka på skinka, sill, revbensspjäll med mera, lagade på någon annans sätt. Själv bidrog jag förstås med min estniska julsylta, en okänd kulinarisk upplevelse för de flesta vid den här jullunchen. Men jag tror mig ha tolkat deras reaktioner till att de var förtjusta. Ett särskilt skimmer över julbordet spreds av värdparet, när vi kom till snapsarna, Karin tog upp snapsvisorna och ackompanjerades därvid av Matti på den mandolin han har ärvt efter min döde bror Matti, Stor-Matti kallad, som i sin tur hade ärvt den efter vår pappa, Edgar.

Under sena eftermiddagen skulle vi så ta oss hem till Uppsala igen. Matti följde med oss till Södra station, varifrån vi åkte SL-tåg till Upplands Väsby, där vi bytte till Upptåget mot Uppsala. På den senare sträckan hade jag bakom mig en invandrarkille, som genom att hela tiden högljutt tala i mobiltelefon delgav oss andra sitt sorgliga öde. Han hade varit i Skåne för att hämta en bil som dock genast la av. Sen hade han brandat i portar och var nu på väg hem till sina föräldrar. Ingen av de många han ringde – en brorsa, en tjej med flera – verkade dock vilja ha besök av honom trots hans många krokar. Undra på att ungefär vart femte ord i den del av samtalet som vi hörde var ”skit”, uttalat i bitter och uppgiven ton. Såna kan julaftnar också vara.

När vi kom hem, bänkade vi oss vid TVn och såg en film med en helt annan värme och moral, ”Karl Bertil Jonssons julafton”. I Aftonbladet har jag läst en artikel av Åsa Linderborg om den här filmen, som hon uppenbarligen både älskar och tycker är för begränsad rent politiskt. Nå, Karl Bertil gör ju inte revolution mot det system som pappan och hans varuhus representerar, men den omfördelningsfilosofi han praktiserar är ju inte fy skam den heller. Tage själv kom ju, vad jag vet, från en kommunistisk miljö men var under det sextiotal då jag kom i kontakt med honom en mycket engagerad socialdemokrat, under en senare period dock en besviken sådan, den som skrev ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, som jag i min tur har lånat till en boktitel.

Juldagens förmiddag blev åter igen ganska jäktig för både mig och ännu mer Birgitta. Jag slog in julklappar för glatta livet inför familjeanstormningen vid ettiden. Birgitta lagade de återstående delarna av maten till julbordet: utöver allt det där som ni själva kan räkna ut ska finnas där – här kan du se ett exempel – finns det delar av den yngre generationen som kräver också rostbiff och hasselbackspotatis plus ungstekt potatis; till detta serveras bland annat tre sorters hemlagad majonnäs med olika smak. Den av alla förväntade efterrätten vid våra julkalas är mandelmusslor med sylter och vispgrädde – du kan se den här läckerheten på bild här.

Före maten hade vi haft julklappsutdelning. Jag avslöjar väl inga hemligheter om jag berättar, att det bland presenterna i den här familjen förekommer många böcker, skivor och filmer.

På kvällen, när alla utom Matti som skulle sova över hade åkt hem och friden hade sänkt sig över lägenheten, beslöt vi oss för att se en film tillsammans, och det blev den tillsammans med Aftonbladet alldeles nyinköpta DVD-filmen ”Främlingar på tåg”. Den här hitchcockfilmen från 1951 har jag förstås tidigare sett – har den bland annat på VHS – men Matti hade aldrig sett den och Birgitta var för sin del osäker. Till filmen återkommer jag separat.

Vi avslutade kvällen med ett litet nattmål i köket, med luciatåg och tända ljus på bordet. Det blev lite estnisk julsylta och så hårdmacka med Birgittas goda julskinka och Apotekets senap och till det var sin Staropramen och en liten sup av Birgittas hemkryddade kumminbrännvin. Det stora familjekalaset tidigare under dagen, då barnbarnen deltog, hölls däremot helt alkoholfritt – i såna sammanhang föredrar jag vit jul.

I morse sov vit ut. Matti stannade kvar hos oss och hann både rensa och snabba upp våra datorer, dessutom göra backuper på allt det vi lagrar i våra datorer.

Efter lunch – sill och sillsallad – gav sig Matti i väg, och Birgitta gick på långpromenad.

Själv återförenades jag efter flera dagars avbrott med min kära dator.

Men nu är Birgitta tillbaka. Hon kommer just in i mitt rum med den sockerfria glögg Matti hade blandat till inför julaftonslunchen. Fast nu är den spetsad med renat. Mums!

Från mig till er alla där ute, kända så väl som okända, en hjärtans god jul!

Melodikrysset nr 49 2008

Dagens melodikryss innehöll förvisso ett och annat, som jag inte klarade på stubinen, men jag är ganska säker på att ändå ha löst det rätt.

Jag har till exempel aldrig sett ”Pretty Woman”, och Roxette finns inte i mina skivhyllor. Men visst var det deras ”It Must Have Been Love” som förekom i den filmen.

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men jag har lärt mig att Celine Dion sjöng ”My Heart Will Go On” där.

Däremot har jag sett ”Semestersabotören”, ”Min onkel” och andra filmer av och med Jacques Tati och förknippade därför genast den avslutande filmmusiken med Monsieur Hulot.

Dagens i särklass svåraste fråga för mig, som aldrig någonsin har sett Idol, var förstås vad den trio kallar sig som sjöng ”Jennie Let Me Love You”. Första och sista bokstaven fick jag ut med hjälp av svar på andra frågor, men vilken var den mellersta? Jag fick googla och fick fram att gruppen kallade sig EMD efter de tre gruppmedlemmarnas förnamn. Google har gett mig svaret, men jag tillstår öppet, att jag aldrig ens hade hört talas om Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo.

Resten var lugna gatan.

Skulle jag, som nyligen såg ”Mamma Mia” på Broadway, till exempel inte känna igen ABBAs ”Waterloo”?

Och vi som vecka efter vecka löser Melodikrysset måste ju också ha koll på vad som genom åren har spelats på Svensktoppen. I dag hörde vi ett inslag från Svensktoppens 30-årsjubileum, ”De 30 gångna åren”, som förstås går på Lasse Stefanz’ ”De sista ljuva åren”. Sjöng gjorde Christina Lindberg och Mr Svensktoppen själv, Kent Finell.

Dagens eurovisionsschlagermelodi, vinnare år 2000, var ”Fly On the Wings of Love”, på danskia ”Smuk som et stjerneskud”. De som sjöng var Bröderna Olsen.

Ett självstyrande, näst intill självständigt område inom Danmark är Grönland. Jag har varit där några gånger som gäst hos de grönländska socialdemokraterna, Siumut. Den arktiska boning som efterlystes här heter igloo, men jag kan försäkra att människorna i till exempel huvudstaden Nuuk bor i alldeles vanliga hus och att jag i augusti har suttit på en utomhusservering där iklädd bara kavaj. Tillsammans med mina grönländska partivänner har jag flera gånger sjungit deras kampsånger, påfallande ofta med hawaiimusik (!) som melodi. En gång hade jag på baksidan av en dagordning för ledningsgruppen på socialdemokraternas rikskansli i Stockholm tryckt upp en av dessa sånger, varvid mina kamrater samfällt skrek: – Sjung den! Det gjorde jag trots de tungvrickande långa grönländska orden – i just det här fallet var det särskilt lätt, eftersom orden hade satts till ”Red River Valley”, även känd som ”Jag är lapp och jag har mina renar”. Den grönländska nationalsången, som spelades som illustration i dagens melodikryss, heter ”Nunarput utoqqarsuanngoravit”.

Den lär väl inte vara särskilt välkänd ute i världen, men det är däremot Rod Stewart och Bette Midler, som vi här hörde i ”Manhattan”. Bette Midler är en av mina gamla favoriter – ett tag köpte jag varje ny skiva med henne.

Dagens lättaste fråga var väl annars den om det namn som förekommer i titel och text i ”Mors lilla Olle”.

Men lika förtrogen är jag med många av Povel Ramels gamla sånger. Här hörde vi visserligen Gunwer Bergqvist sjunga en senare text, ”Fnittertösen”, men visst var den en ny variant av gamla kära ”Purjolök”.

Sen är det bara ett svar kvar att redovisa, Evert Taubes underbara ”Nocturne”, som för övrigt vår son Matti spelade på gitarr vid skolavslutningen i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten. Den börjar med ”Sov på min arm” och inbjuder eller uppmanar alltså till sömn.

Den är så vacker att vi tar hela texten:

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Sov på min arm! Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind.

Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm, o min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

* * *

I dag blir det mer ljuv musik. Tillsammans med min hustru ska jag gå på ODs ”Caprice” i Uppsala universitets aula. Eftersom hustrun är så kallad moster i OD, ska vi i kväll också delta i Stor-OD i Rikssalen på Uppsala slott. Det blir middag med sångliga inslag och sen baluns. I kväll är det därför frack som gäller.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.