Melodikrysset nummer 17 2012

Det var ett bra melodikryss med musikalisk spännvidd Anders Eldeman presenterade i dag. Det enda som föll utanför ramen för vad jag själv känner till och ibland lyssnar på är Ola Svensson – men eftersom låten, ”I’m In Love”, tydligen ännu inte är släppt, hade jag ju inte kunnat lyssna på den ens om jag hade velat.

Rebecka Thörnqvist, med gammal uppsalaanknytning, är mig mer bekant; dessutom gillar jag henne som sångerska. I dag hörde vi henne i ”Good Thing”.

Lasse Berghagen har jag träffat vid en middag hos den dåvarande landshövdingen i Stockholm, Ulf Adelsohn. Jag gillar inte allt Berghagen har gjort, men han har gjort mycket, och ”Teddybjörnen Fredriksson”, som vi hörde i dag, hör till hans bättre låtar. Om Fredriksson sjunger Berghagen bland annat att hans nos var av garn.

Berghagen brukar Eldeman återvända till, så också Just D. Med de senare hörde vi en parodiversion av ”Tre gringos”.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på den mexikanska tolkning Los Lobos gjorde av ”La Bamba”. Själv är jag tillräckligt gammal för att minnas den från 1958, då med Ritchie Valens. Jag har den också i min egen skivsamling, men då med The Kingston Trio.

Helen Sjöholm har jag aldrig träffat personligen, men jag vet att hon kommer från Alnö, inte långt från min uppväxtort Juniskär – och framför allt är hon en utmärkt sångerska, vilket hon i dag illustrerade med ”De ljuva drömmarnas orkester”. I den ackompanjerades hon, som så ofta, av BAO, Benny Anderssons orkester.

Helen Sjöholm förekom dubbelt i dagens kryss: Vi hörde också ”In the Middle of the Night” ur det Billy Joel-album hon har sjungit in.

Jag har redan nämnt en parodiversion i dagens kryss, och det förekom en till – Eldeman gillar sådana. Galenskaparna och After Shave sjöng Bengt-Erik Grahn – men det var lätt att komma på originalet, YMCA, KFUM på svenska.

Något scoutaktigt är det också över Hergés Tintin, men jag gillar Tintin högt och rent. Alla albumen finns här i Öregrund, och jag har en jul köpt allihop som tecknade filmer åt dottersonen Viggo. Viggo har också Steven Spielbergs ”Tintins äventyr” från 2011, men den har jag faktiskt inte sett – fast den finns just nu till salu på Konsum, så jag ska nog köpa ett exemplar.

Tolkiens ”Sagan om ringen” har jag både i bokhyllan och har sett på bio. Ljudillustrationen som skulle leda oss till filmen var ”May It Be” med Enya.

Har ni tänkt på att det finns beröringspunkter mellan fantasy och åtminstone delar av operarepertoaren, till exempel Wagners Ringen? Fast i dag hörde vi en annan typ av opera, ett stycke ur Giaccomo Puccinis ”La Boheme” från 1896. Den har jag förstås sett, i Stockholm.

För min del är jag en sån där människa som inte låter mig hejdas av genregränser. Alla musikgenrer rymmer hörvärd musik – och naturligtvis också bottennapp. Det gäller också visgenren. Till de vismakare som har lyckats ovanligt väl, ofta genom en kombination av musikalitet, verskonst och humor, hör Ulf Peder Olrog. I dag skulle vi påminna oss begynnelseraden i refrängen, ”Vi har varit på turné”, i hans ”Balladen om Herr Rosenbloms spelemän”:

Balladen om Herr Rosenbloms spelemän

Text och musik: Ulf Peder Olrog, 1947 (i första samlingen av ”Rosenbloms visor”), på skiva 1948

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem.
Finns det ingen som kan säga var vi bor?
Med en själ så lagom sund
i en kropp så lagom rund
mår vi mycket, mycket sämre än ni tror.

Refräng:
Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne’,
finns det ingen som kan säga var vi e’?

Och vi gångar aldrig opp,
opp till världens högsta topp.
Inga röda stugor tågar vi förbi.
Trots all röta i vår topp
lär vi vara Sveriges hopp,
vilket framgår utav denna melodi:

Refräng:
Vi har varit…

Vi har jazz i dur och moll,
vi har visor om små troll,
hundra flickor och ett dragspel i vår tross.
Vi har åderbrock och håll,
men vad spelar det för roll,
om vi bara hittar vägen hem till oss.

Refräng:
Vi har varit…

Vi har kommit från Björksund
och vi hittar inte hem,
finns det ingen som kan säga var vi bor?
Från det gröna Odinslund
till det gråa Oxelösund
har vi bara gått och längtat hem till mor.

Refräng:
Vi har varit…

Kvar att redovisa är då bara det yrke som förekommer i Alice Tegnérs ”Borgmästar’ Munthe”, borgmästare. Tegnér hade en förlaga – en politisk meningsyttring – från frihetstiden, men den historien får vi ta en annan gång.

Närmast ska väl ni, liksom jag, demonstrera. Fast jag har ännu inte bestämt var jag ska gå – uppsalademonstrationen kolliderar lite i tid med en födelsedagsuppvaktning i Stockholm jag inte vill missa: min gamla arbetskamrat Maud – Måd skrev hon sig själv på den tiden – Björklund fyller nämligen 80, vilket förstås ska firas just Första maj.

Född: en liten tjej. Och nu är jag farfar också

Sedan länge är jag van vid att kallas morfar, men nu har det yngsta av mina egna barn, sonen, också blivit far, och det betyder att en liten tjej så småningom kommer att börja kalla mig farfar.

Den här tjejen kom till världen redan den 3 april, klockan 06.03 närmare bestämt, men föräldrarna, vår son Matti och hans Karin, har bett mig ta det lugnt med att berätta om det här på bloggen till dess att de själva hade hunnit berätta för dem som de ville vara först med att berätta det för. De har också velat ta det lugnt hemma med babyn de allra första dagarna.

I dag har jag och Birgitta varit hemma hos Matti och Karin och själva för första gången sett det här lilla livet; samtidigt har jag fått lov att berätta. Den lilla tjejen är inte bara frisk utan verkar också lugn och harmonisk, det senare till och med när farmor och farfar höll henne i famnen.

Så småningom kommer vi säkert att bli förtrogna vänner. Hon kommer med sina föräldrar hit till Öregrund redan i sommar, och så småningom tror jag nog att hon, liksom nu Kerstins Viggo och Klara, kommer att bo över hos oss, kanske så småningom under någon hel vecka. Matti har i mejl till mig påmint om hur han och Kerstin på vinterlov och under sommaren hälsade på hos mina föräldrar i Juniskär utanför Sundsvall – han minns fortfarande hur han sov middag på sin farfars säng och i farfars famn; farfar sov också middag tillsammans med honom.

Jag hade köpt en orkidé till de nyblivna föräldrarna och Birgitta hade både köpt och själv sytt babykläder. Mycket vackra, liksom de egenstickade saker efter Matti och Kerstin hon också hade med sig till Mattis och Karins nyfödda.

Båda föräldrarna är inledningsvis föräldralediga samtidigt, vilket jag tycker är mycket bra för bådas kontakt med barnet och vice versa, och de kommer senare att dela på föräldraledigheten.

Det här lilla knytet, ännu inte namnat, kan skatta sig lycklig över att ha både en mamma och en pappa som inte bara älskar henne utan också båda tar hand om henne.

Och i den nära krets som också kommer att hjälpa till med att lotsa ut henne i livet finns dessutom farfar och farmor, morfar och mormor samt föräldrarnas syskon och syskonbarn.

I Öregrund igen

Eftersom Birgitta och jag av våra hjärtan och vår fysiska kondition tvingas att ta det ganska lungt, har vi båda tagit det ganska lugnt med packningen inför flytten ut på landet i dag. Birgitta ringde också Öregrunds taxi och bad om hjälp med att få alla våra grejor – väskor med kläder, lådor med böcker och skivor, kartongerna med alla krukväxterna och så vidare – burna ut ur lägenheter och ner för trappan och sen inpackade i den stora skåpbil vi hade beställt.

Det brukar se ut som ett omöjligt projekt, men till slut hade alla grejorna ändå gått in i bilen. Chauffören som kom hade som tur var med sig hjälp, en tjej som var med av övningsskäl: även hon ska bli förare hos Öregrunds taxi.

Vi känner inte de här båda tidigare men kom under färden i ledigt samspråk med dem.

När vi hade kommit ganska långt, till trakten av Hökhuvud, uppstod plötsligt en lång bilkö, som snart stod helt still. Strax dess förinnan hade chauffören fått ett varningsmeddelande om svår trafikolycka, och han frågade oss också, om vi tyckte att han borde söka en kringgående väg. Men vi tyckte oss för vår del inte ha bråttom, och han fick för sin del en elektronisk uppmaning att stanna taxametern, så länge den här situationen bestod, vilket beräknades till 20 minuter.

Vi hade innan vi kom till det här stoppet passerat en ambulanshelikopter och en ambulans parkerade på var sin sida om vägen, och efter ett tag kom också ytterligare en ambulans från det håll där olyckan hade inträffat. Och snart började bilkön framför oss att röra sig. Vi kunde också på ömse sidor om vägen se de båda inblandade fordonen, två mycket illa tilltygade personbilar. Senare kollade jag UNT på nätet och såg att två personer hade förts till Akademiska, mot vad jag befarade faktiskt tydligen ändå inte livsfarligt skadade.

Vår chaufför hade tagit det hyggligt lugnt redan före den här händelsen, och han fortsatte på samma försiktiga vis även resten av vägen till Öregrund. Eftersom han själv inte är från Öregrund, visade jag honom vägen sista biten.

Vi hade färdats genom ett vinterlandskap, och även om inte snötäcket föreföll tjockt, var vi beredda på att det kunde bli problem, när vi skulle ta oss in genom vår grind och få upp alla grejorna upp till huset. Men grinden gick att få upp, och chauffören och hans kvinnliga lärling hade snart trampat upp en gångväg upp till huset. Jag låste upp båda dörrarna, och eftersom de var två, gick det hyggligt fort att få in alla pinalerna i vårt sommarhus. De gjorde ett effektivt och bra jobb, och de var väl värda den extra dusör Birgitta gav dem utöver den summa som taxametern visade.

Själv gick jag under tiden runt och satte upp elelementen samt drog upp persiennerna. Vi har på grundvärme även när vi inte är i huset, och det här plus en luftvärmeväxlare får inom inte alltför lång tid inomhustemperaturen att stiga till rimlig nivå.

Vi började ganska snart att packa upp: ställa saker där de ska stå, ställa ut krukväxter och så vidare. Men är överens om att ta det lugnt och göra det här i den takt våra skröpliga kroppar orkar – vi tänker sprida ut det över flera dagar.

Vi gjorde också ett avbrott för att gå till Konsum och bunkra lite, trots att det kändes avskyvärt kallt att ta sig dit. Det är Birgittas matlagningsdag, men särskilt när man måste handla mycket – vi har ju inte varit här sen i höstas – vill jag hjälpa till med att bära det tyngsta.

Att träffa våra vänner där – flera i personalen på Konsum känns verkligen som våra personliga vänner – fick mig omedelbart att överse med den pinande kallblåsten på väg dit. Det blev en rad möten i mycket hjärtlig ton. Marina plockade på stubinen fram min hälsofil och lovade försöka fixa hem Coop Prima apelsin- respektive äppeljuice, och så kom hon med en rad plastpåsar, där personalen har samlat skal av gul lök inför vår ankomst – på Konsum vet man sen gammalt att vi målar ägg på estniskt vis och ett par av tjejerna har för övrigt själva börjat följa oss i spåren. Också föreståndaren, Leif, kom ut och hälsade oss välkomna tillbaka och kunde berätta, att Konsum sen ICA i hamnen klappade ihop har fått många gamla ICA-kunder att i stället regelbundet handla i Konsum. På onsdag nu i påskveckan nyöppnas ICA nära i ny regi, så det ska bli intressant att se, hur detta påverkar kundernas beteende. Men jag tror att både han och vi är överens om att Konsum sammantaget har tagit ytterligare andelar, och för min del tror jag faktiskt att Konsum, både på grund av att det här är en mycket större och mer välsorterad butik och, framför allt, för att personalen där är så trevlig och serviceinriktad, även i fortsättningen kommer att behålla sin starkt marknadsledande ställning.

Nu håller Birgitta på att laga den här säsongens första öregrundsmiddag, och sen vill hon att vi ska se någon bra långfilm ur vårt per taxi hitsläpade förråd.

Varde vår och sommar! Jag vill se blommor och grönska i trädgråden.

Ett tungt besked

Birgitta har, oändligt länge, gått på Akademiska för kontroller och provtagningar – bara för att sedan, när man kom fram till att hon har läckage på båda hjärtklaffarna och behöver opereras, vänta ännu längre: Man hittade nämligen en liten blödning i hjärnan, möjligen förorsakad av de fallolyckor hon har råkat ut för på grund av medicinering, och kom fram till att den borde få läka ut först.

Nu har hon varit på Akademiska igen, med förhoppningen att få tid fastställd för klaffoperationen, men kontrollen visade att den lilla blödningen fanns kvar. Så läkarna har, efter samråd med varann, beslutat att skjuta på operationen i ungefär en månad. Blödningen är i och för sig liten, men eftersom man vid operationen – en ganska lång sådan – använder blodförtunnande medel, vågar man inte ta några risker.

Beslutet är naturligtvis rationellt begripligt, men Birgitta är förstås ledsen över att ingreppet ännu en gång har skjutits upp.

Det här betyder att vi, mot vad vi länge trodde, vår vana trogna kommer att flytta ut till sommarhuset i Öregrund före påsk. Jag kommer då att göra allt vad jag kan för att avlasta Birgitta från allt tungt arbete, och möjligen kan vi också få hjälp av Anna. Vi lejer som vanligt en stor skåpbil från Öregrunds taxi och ber chauffören att, mot extra betalning, bära ner, lasta i, lasta ur och bära upp allt bagaget.

Sen får Birgitta åka in på de kontroller hon kallas till och så småningom, vid det laget kanske redan i den fagraste försommaren, läggas in på Akademiska för operation och konvalescens under flera veckor.

Jag kommer då naturligtvis att regelbundet hälsa på henne, om nödvändigt också under vissa perioder bo över i lägenheten inne i stan.

Melodikrysset nummer 8 2012

Dagens kryss var väl inte något av de allra lättaste Anders Eldeman har knåpat ihop.

Själv hade jag, trots att jag är mycket filmintresserad, stort besvär med att komma på vad det var för åttiotalsfilm som handlade om löpning, kanske för att jag är komplett ointresserad av idrott. Men till slut kom jag på att jag nog åtminstone har sett snuttar av ”Chariots of Fire” från 1981, på svenska ”Triumfens ögonblick”, i någon filmkrönika i TV. Och då googlade jag på den och fann ut att handlingen tilldrar sig under OS i Paris 1924 och att filmmusiken gjordes av Vangelis.

Betydligt lättare var det att identifiera en annan film, ”Jorden runt på 80 dagar” (1956) med David Niven som Phileas Fogg. Filmmusiken, ”Jorden runt” av Victor Young, spelades mycket i radio på den tiden. I filmen förflyttar man sig i luftballong mycket mer än i Jules Vernes bok, så egentligen borde Fogg väl i filmversionen – jag har sett filmen men minns den inte så väl – inte ha fastnat särskilt ofta i någon tull, om vi nu ska ta fasta på att dagens fråga var filmanknuten.

Filmad blev också ”The Phantom of the Opera” (”Fantomen på operan”), men dess förinnan, 1986, blev den musikal med musik av Andrew Lloyd Webber. Ur den sjöng Mikael Samuelson ”Nattens musik”.

Ganska knepigt är det också att komma ihåg gamla TV-serier, särskilt om man inte har sett dem. Men Anders Eldemans ledtrådar gjorde det uppenbart att det handlade om filmatiseringen av Alex Haleys ”Roots”, ”Rötter”. Den handlar om Kunta Kinte som var slav.

”Rötter” har varit med förr i krysset. Det har också Pink, det vill säga den amerikanska sångerskan Alicia Beth More. Henne hörde vi i dag i ”Heartbreak Down”.

Mer amerikanskt: Vi hörde ”Georgia On My Mind”, en gammal goding av Hoagy Carmichael.

”Jorden runt” – se ovan – var lite av ett tema för dagens kryss.

”Scotland the Brave” hörde vi i dag visserligen med Spotnicks, men annars brukar vi ju höra den med säckpipa.

Från Irland kommer Johnny Logan, som 1987 vann Eurovision Song Contest med ”Hold Me Now”. (Vad skönt att i dessa uttagningstider få höra en tävlingslåt som går att komma i håg.)

Stora, inte bara i Storbritannien, blev The Beatles. Men att spela deras ”Here Comes the Sun” i original hade väl varit för lätt, så i dag fick vi i stället höra en finsk version, ”Elekieltä”, med Jiri Nikkanen. Fast svaret skulle avges på svenska: sol.

Därifrån är inte steget långt till ”Vem tänder stjärnorna?”, ursprungligen av och med Eva Dahlgren men i dag med Tomas Ledin.

Därmed har vår musikaliska resa ändat i Sverige, med Stig Olins ord: ”En gång jag seglar i hamn”.

Fast alla hemkomster skildras ju inte så idylliskt. Ett exempel på detta är Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”.

Den gräsänklingens fru var lite sotis, för övrigt inte utan orsak, så han fylldes av skräck när han hörde nyckeln i tamburdörren.

För egen del blev jag glad, rent av upprymd, när jag i går hörde nyckeln i tamburdörren och Birgitta äntligen kom hem från sjukhuset.

Melodikrysset nummer 52 2011

Årets sista melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste, men en del små knepigheter fanns där väl ändå. Fast vad som är knepigt kan ju variera från person till person.

Äldre lyssnare kan till exempel ha haft svårigheter med en sångerska som Adele, vars ”Rolling In the Deep” vi fick höra i dag.

Medan yngre sådana kanske inte automatiskt kommer på att det var Edith Piaf – Édith, om vi ska vara noggranna, men det här är ju ett korsord – som sjöng ”Milord”. Det gjorde hon 1959; texten var av Georges Moustaki och musiken av Marguerite Monnot.

Här vill jag gärna göra en utvikning: Jag tycker att det är sorgligt att franskspråkig sång nästan inte alls verkar finnas i nutidens svenska populärmusikvärld. Tänk på alla franska och belgiska visor Lars Forssell översatte och som var jättepopulära på 1950-talet! För egen del har jag också fullt av franskspråkiga visor i min skivsamling – alla skivorna med Georges Brassens är bara ett exempel.

Man kan för den delen också fundera över vart många verkligt stora engelskspråkiga artister har tagit vägen – i vart fall hör man dem sällan spelas i radio. Själv har jag förstås skivor med Harry Belafonte, och naturligtvis känner jag omedelbart igen hans ”Island In the Sun” – den som skulle leda oss till det eftersökta ordet, i pluralis, öar – men han är ju faktiskt värd att spelas i radio också i dag.

Mina tankar leder han, inte minst en regnig vinter som denna, till återbesök på karibiska öar som Jamaica, S:t Martin och Saint-Barthélemy.

För här hemma ter sig Felix Körlings visa ”Nej, se det snöar” närmast som en besvärjelse.

Och eftersom jag under det här årsskiftet är kvar i stan, lär jag heller inte få någon anledning att sjunga ”Ekorrn satt i granen”.

Den skrevs av Alice Tegnér och publicerades i första delen av ”Sjung med oss, mamma”, 1892.

Ännu äldre, från 1500-talet, är den vackra engelska julsången ”We Wish You a Merry Christmas”, den som i dag skulle ge oss ordet önskar.

Och som för att, retroaktivt, ytterligare elda under julstämningen, fick vi i dag också höra Charlie Norman i julsvängen.

Men det hann bli nyårsafton, åtminstone brittisk sådan, i det här programmet också. Vi fick nämligen höra ”Old Lang Syne”, om än i en version med svenska The Spotnicks.

När jag var tonåring på 1950-talet, var det nästan ett måste att gå på annandagspremiär på bio. Sen dess har jag sett mycket film på bio, så visst känner jag igen SF-signaturen. Bland årets julklappar fanns också biobiljetter, så snart kommer jag och hustrun att välja ut någon lämplig film att se.

Hustrun – för min del alltid och evigt densamma – och jag har också sett ABBA-musikalen ”Mamma Mia” på Broadway. I den ingick förstås den ABBA-låt som inledde dagens kryss, ”Dancing Queen”. I det här fallet efterlyste Eldeman även drottningens manliga motsvarighet på engelska: king.

ABBA har ju också besjungit ”Money, Money, Money”, men de som i dag sjöng ”Money” var Pink Floyd, 2008 välförtjänt belönade med Polar-priset.

Då återstår tre frågor att redovisa, vars svar är tre utmärkta svenska sångerskor.

Jag hörde till dem som genast föll för Sara Varga, när hon i Melodifestivalen sjöng ”Spring för livet”. Framgångar senare på bland annat Svensktoppen har visat att jag inte var ensam om min uppskattning.

Jag gillar också Rebecca Törnqvist, och verkligen inte på grund av hennes bakgrund i min egen stad, Uppsala. Nej, hon är en begåvad sångerska, värd sitt Ulla Billquist-stipendium. I dag fick vi höra henne i ”Good Thing”.

Och så återstår en av mina långvariga favoriter att redovisa, Louise Hoffsten. Henne har jag allt av på skiva, har också läst hennes självbiografi. I dag fick vi visserligen inte höra henne i något riktigt typiskt för henne själv, men det var verkligen inget fel heller på det gamla Alice Babs-numret ”Jitterbug från Söder”. Fast uttalar ni ”jitterbug” på engelskt vis som Eldeman gjorde? Det gör i alla fall inte jag, och jag gissar att de allra flesta här i landet liksom jag uttalar det ”bugg” på svenskt vis.

Gott nytt år till er alla från en estländare i den svenska förskingringen. Eller snarare ett bättre nytt år, ett rödare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Besök av en skröplig lillbrorsa

Min estlandsfödda familj håller på grund av frånfälle efter frånfälle på att bli ganska liten här i Sverige. Kvar från min ursprungliga kärnfamilj finns nu egentligen bara min lillebror Mikko, född den 1 april 1944 i Riihimäki i Finland.

Ja, lillebror och lillebror – han är pensionär han också.

Han bor egentligen inte så vansinnigt långt ifrån mig, dock i Skutskär som är mer vänt mot Gävle än mot Uppsala, så framför allt efter det att vår mellanbror Matti dog, har vi inte setts så ofta. Matti var en sammanbindande länk, eftersom han och Mikko ofta var ute och fiskade tillsammans, medan jag aldrig har delat deras intresse för fiske.

Men det som också har lagt hinder i vägen är att jag och Birgitta saknar inte bara bil utan också körkort. Tidigare har Mikko kommit till Uppsala eller Öregrund, alltid i bil, men nu har han drabbats av fysiska krämpor som gör det omöjligt för honom att själv köra bil. Den räddande ängel, som i dag äntligen möjliggjorde en återförening, heter Eva Wikman; hon är sedan ett antal år tillbaka Mikkos särbo – de hade en romans i ungdomsåren, bildade sedan familj på ömse håll men har på gamla dar hittat varann igen.

Sånt händer. Och eftersom hon inte har drabbats av de skröpligheter Mikko har drabbats av, kan hon alltså bland annat frakta honom i bil.

De har tillsammans gjort resor till till exempel mitt gamla hemland Estland, så jag passade naturligtvis på att visa dem, framför allt Mikko, den bok om vår estniska hemby Juminda jag fick tidigare i höst från släktingar i Estland. Det visade sig då, att Mikko har några av de fotografier, som finns återgivna i boken – det är nämligen han som har fått ärva vår bror Mattis fotosamling.

Jag lagade mat – persikokyckling efter ett recept från Azerbajzjan och till det råris – och sen satt vi en stund och småpratade, drack kaffe och åt av Birgittas hembakta kakor. Vi var också överens om att vi måste ordna fler såna här träffar.

Last chorus: Sören Thunell

Jag har känt, varit vän, under en period arbetskamrat på socialdemokratiska partistyrelsen med Sören Thunell. Birgitta och jag har bott över hos Sören och Gerd, när han var generalkonsul på Åland, och vi har på olika sätt hållit kontakt genom åren, och det har, som jag skrev i ett Last chorus över Gerd i samband med hennes begravning i början av 2008, alltid varit så mellan oss att vi, även när vi har varit åtskilda någon tid, liksom bara har återupptagit samtalet där det sist slutade.

För något år sedan såg vi, när vi tittade på ”Allsång på Skansen”, föga förvånande den förra Skansen-chefen Anna-Greta Leijon, sen ungdomsåren vän till oss båda, på en av ”uppvisningsplatserna” längst fram i publikhavet, men till vår stora förvåning såg vi Sören Thunell vid hennes sida. De här båda har naturligtvis känt varann länge genom politiken men för den skull inte varit nära vänner, så vad var det här? Birgitta slog genast huvudet på spiken och jag fick lite senare saken bekräftad i telefon av Sören: Jo, han och Anna-Greta hade hittat varann och levde i ett slags lite ambulerande särboförhållande.

Den som ringde oss och berättade, att Sören var mycket sjuk, intagen på sjukhus för långt gången cancer med metastaser, var Anna-Greta. Jag fick Sörens mobilnummer på sjukhuset och ringde honom senare samma dag. Det blev ett varmt men ändå rätt kort samtal – jag märkte efter ett slag, att han ganska fort blev trött.

Det blev vårt sista samtal, för sen gick det nästan osannolikt fort. Anna-Greta ringde oss, alldeles förtvivlad, och berättade gråtande att Sören var död.

Sören, född den 31 maj 1939, således ett par år yngre än jag, dog den 23 november 2011. Jag hade gärna unnat min gamle kompis ett längre liv, rent av ett liv med återvunnen lycka tillsammans med vår gamla vän Anna-Greta Leijon.

Sören, en grabb från arbetarsamhället Kolsva i Västmanland – han släppte aldrig riktigt dialekten därifrån – tog visserligen realexamen, men han tappade heller aldrig sin klasstillhörighet utan förblev rörelsemänniska och arbetarintellektuell.

Sitt första jobb inom arbetarrörelsen fick han som SSU-ombudsman här i Uppsala. Samtidigt – vi talar om tidigt sextiotal – fanns här i Uppsala en Laboremus-ordförande, son till estniska flyktingar men uppvuxen i en inte så annorlunda arbetarmiljö utanför Sundsvall. Medlemsantalet i Laboremus flerdubblades, medan SSU, som i och för sig var starkt på bruksorterna i norra Uppland, åtminstone för tillfället saknade klubbar i det stora Uppsala. Så SSU-ombudsmannen tog kontakt med mig, och så hamnade jag och min laboremuskompis Hans O Sjöström i SSUs styrelse, och hur det nu gick till, fick vi faktiskt i gång ett SSU Socius på anrika Katedralskolan.

På kuppen blev jag och Sören goda vänner: Det hände att han tog mig med i bilen, när han hade någon förrättning uppe i det röda Norduppland, och en gång – när han nog såg att jag behövde semester – tog han mig med till någon kurs på Bommersvik, där jag egentligen inte hade någon funktion. Det där fortsatte också när han hade avancerat till arbetarekommunombudsman: På den tiden då jag var en minimalt avlönad deltidsombudsman för Socialdemokratiska studentförbundet såg han till att även jag inbjöds till den stora partiombudsmannaresan till Israel 1963.

Som partiombudsman såg Sören till att ett antal laboremiter – bland dem jag och Birgitta – fick kommunala uppdrag, och den här attityden från arbetarekommunens sida – Sören var inte ensam – bidrog säkert till att det tidiga sextiotalets mycket stora laboremusgeneration i motsats till vad som var fallet med medlemmar i flera andra socialdemokratiska studentklubbar till största delen förblev socialdemokrater under det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets yttervänstervåg.

1967 rekryterades Sören till partistyrelsen i Stockholm, först som tjänstemannasekreterare. Dit plockades också jag själv i början av 1968, formellt av Sten Andersson och Anders Thunborg, som i egenskap av informationssekreterare blev min förste chef där – men jag är helt övertygad om att också Sören hade agerat som rådgivare, och när han efter det att Anders hade lämnat partistyrelsen fick jobbet som informationssekreterare, blev han min chef, vilket inte är någon lätt uppgift, ska ni veta.

Men vi hade många roliga samarbetsprojekt också. När Olof Palme hade blivit partiordförande och kampanjerna mot honom började resultera i sjunkande opinionssiffror, åt Sören och jag vid ett tillfälle lunch på Drottens uteservering på Centralbadets gård och pratade strategi inför valet 1973, och då lanserade jag det första embryot till det som skulle bli ”Motståndsrörelsen mot borgerlig regering”. Sören tände på idén, och jag fick i uppdrag att arbeta vidare med den. Sen las idé till idé, en formellt ansvarig styrelse av kulturarbetare bildades, och det kom affischer, annonser och aktiviteter på löpande band – och Sören betalade villigt ur sin informationsbudget.

Sören hamnade så småningom som pressekreterare hos Olof Palme – och jag hörde nu under begravningen att han just hade lovat Palme att återvända till statsrådsberedningen, när Palme mördades.

Annars har Sören haft en rad uppdrag som har haft med just press att göra: Han har varit chefredaktör för Söderhamns-Kuriren och också nu, perioden innan han dog, skrivit krönikor åt sin gamla tidning. Han har varit ledamot av Radionämnden, Kabelnämnden och Presstödsnämnden samt utrett presstödet. I linje med det här ligger att han har varit pressråd vid ambassaden i Oslo – vi sågs där många gånger, när jag var i Oslo på val eller på Arbeiderpartiets kongresser. Och så har han som sagt varit Sveriges generalkonsul på Åland.

Men viktigare än allt det här formella är att Sören hade en enastående analytisk talang. I mitt minnestal över Sören vid samlingen i Folkets hus i Köping i går benämnde jag honom, som i en av mina beryktade följetonger på partiexpeditionen, som ”katastrofseismolog”, men jag har också om honom använt ett annat, mer offensivt (och därför mer rättvist) ord, ”troubleshooter”. Och det ska gudarna veta är en egenskap som han hade stor användning för, när han försökte (och faktiskt lyckades) gjuta olja över stormvågorna som på den tiden ibland gick mellan LO och partiet.

Efter pensioneringen 2002 flyttade Sören tillsammans med Gerd tillbaka till barndomens Kolsva och gjorde därefter stora insatser för socialdemokraterna i Västmanland, bland annat som valanalytiker.

Han var nämligen en av Sveriges skickligaste valanalytiker, och har i den egenskapen gjort stora insatser åt sitt parti och dess ledande företrädare.

Av partiledarna var Ingvar Carlsson på plats i Köping, men jag kan försäkra, att det är sällan man på en begravning ser så många förutvarande statsråd.

Jag tänker nämna varken dem eller övriga gäster, många av dem mycket kända även de, vid namn. Det skulle bli en fånigt lång namnlista à la Gala-Peter på begravning, och det vore djupt orättvist med tanke på att de alla trotsade vädret för att de kände med hjärtat.

En person till måste dock nämnas vid namn. Officiant var Leif Karlsson, under många år känd via PRO, men han hade ombetts att sköta det här värvet i egenskap av, liksom jag, gammal vän och arbetskamrat på partistyrelsen till Sören. Leif bildade för övrigt redaktionstrio tillsammans med mig och Helga Henschen för hennes mycket roliga Motståndsrörelse-annonser.

Begravningsakten i S:t Olovsgården bestod mest av musik och sång, exekverad av gamla vänner till Sören. Leif Karlsson valde att i sitt minnestal berätta ganska utförligt om Sörens värv för arbetarrörelsen, men han vände sig också särskilt till Sörens barn, Rebecka och Torbjörn och inte minst till barnbarnen.

Som jag sa i mitt eget minnestal senare i Folkets hus, hoppades jag att Sörens barn skulle fatta den stora uppställningen vid begravningen rätt, nämligen att arbetarrörelsen för att kunna nå framgångar också behöver människor som Sören Thunell.

Melodikrysset nummer 48 2011

Dagens melodikryss tyckte jag var lätt, även om där fanns en fråga som låg helt utanför det jag känner till i musikväg – jag har nämligen aldrig någonsin sett ”Idol”, som Anders Eldeman ibland hämtar ljudillustrationer från. Men det finns ju Google! Alltså har jag där inhämtat att den som 2004 vann med ”Coming True” heter Daniel Lindström.

Dansband är väl egentligen inte min musik det heller. Men svensktopplyssnande genom åren har lärt mig att känna igen en del artister inom den här genren. Sten Nilsson var det som sjöng ”Då kommer minnena”.

Och apropå Svensktoppen: där låg Ted Gärdestad 1972 i 14 veckor, bland annat som etta, med sin och brorsan Kenneths ”Jag vill ha en egen måne”.

Den är väl OK men samtidigt ett av flera exempel i dag på Eldemans ständiga upprepningar.

”When You Tell the World You’re Mine”, som Björn Skifs tillsammans med Agnes sjöng vid kronprinsessan Victorias och Daniel Westlings bröllop den 19 juni 2010, har vi hört tidigare i det här programmet.

Och detsamma gäller väl ”Snö”, som Laleh sjöng i filmversionen av Jan Guillous ”Arn”?

Eller för att välja ett annat upprepningsspår: Nog förekommer Patrik Isaksson ganska ofta i Melodikrysset. I dag hörde vi honom i ”Säg mig”.

Och Lady Gaga, i dag med ”Born This Way”, har väl förekommit i krysset tidigare hon också?

Och detsamma gäller väl även Dolly Parton, som vi i dag hörde i ”Country Is As Country Does”.

Fast hon hör ändå till de slitstarka artister man orkar höra på om och om igen.

”New York, New York” av Fred Ebb och John Kander är också en sån där slitstark låt. I dag hörde vi en instrumentalversion, men oftast brukar vi höra den med med en slitstark artist, Frank Sinatra. Fast först ut med den var Liza Minnelli i en film från 1972. Men allt det här är egentligen avdelningen onödigt vetande. Det Eldeman här ville veta var, vad man kan få se i New York, och det är ju en och annan skyskrapa – och det vet väl de flesta, också de som i motsats till mig aldrig har varit där.

Filmbakgrund har också ”Ramona”, som förekom i en film från 1928 med samma namn. Själv minns jag den med Bertil Boo, som sjöng in den 1948.

Gamla radioter som jag minns lättare många sådana äldre låtar. Ett annat exempel ur dagens kryss är ”Quanto le Gusta”, som i mitt minne dyker upp med Andrews Sisters, inte med Carin Svensson, vars svenska version skulle leda oss till begreppet mellandags-rea.

Eldeman spelade också gamla kära ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” men här skulle vi lockas till något mer ospecificerat, maten.

Uppsalabo som jag är hade jag inga svårigheter att känna igen Owe Thörnqvist i ”Dagny”. Om Owe har jag alldeles nyligen skrivit här på bloggen, efter det att jag och Birgitta av honom hade inbjudits till hans sista konsert.

I den här omgången alltså. Grabben är ju bara 82 år.

En bok om min estniska barndomsby, Juminda

Från Estland anländer med posten ett paket som innehåller en bok: ”Juminda jubijäneksed. Meie küla lood” (redaktör Aive Sarjas, Juminda külaselts, det vill säga Juminda byalag, 2010).

De som skickar boken till mig är två av mina släktingar, Leida Urv och Liina Paadimeister. Jag har allt sedan mitt och min familjs besök i Tallinn och även i hembyn Juminda sommaren 1985 både träffat dem och haft kontakt med dem via post och telefon. Båda lever på en knapp pension, och jag är dem djupt tacksam för att de har offrat pengar på att skaffa ytterligare ett exemplar av den här boken och skickat den till mig. (Ytterligare en släkting, min kusin Karli Lambot, har bidragit med flera texter och mängder av bilder.)

Boken öppnar nämligen den värld för mig, som var min fram till dess att min familj 1944 – jag var sex år då – flydde. först till Finland, därefter till Sverige. I den här lilla byn på en udde ut mot Finska viken fanns mitt barndomshem, Tabani, och där bodde många släktingar både på min fars och på min mors sida. Den här byn återsåg jag alltså först 1985 och då och därefter – framför allt under den estniska frigörelseperioden – återkom jag alltså till det som var min barndoms trakter, återsåg vid det laget åldrade släktingar och mötte helt nya.

Juminda är en mycket gammal kustby, och boken tecknar åtminstone i korta drag dess historia. Redan när man läser familjenamnen i den – Vagiström (Fagerström), Krönkvist (Grönkvist), Jungkvist, Kalberg och andra – inser man att här måste ha funnits människor av svensk härkomst. Dock hörde inte den estniska nordkusten öster om Tallinn till Estlands svenskbygder, så förklaringen måste vara en annan. När Estland liksom Finland under tsartiden båda lydde under Ryssland, var förbindelserna över den här mycket smala Finska viken livliga; bland annat städslade de estniska fiskarna fiskardrängar från den finska sidan, där det ju bodde många finlandssvenskar. Och när sedan en epidemi reducerade kustbefolkningen på den estniska sidan, flyttade en del finlandssvenska familjer helt sonika över till den estniska sidan.

Också språket i den här delen av den estniska nordkusten, rannakeel (kust- eller strandspråket), har en del drag gemensamma med finskan. Den för estniskan speciella bokstaven õ, som ljudmässigt ligger mellan ö och o, används till exempel inte i min gamla kustdialekt, utan blir, följt av i, växelvis a eller o: riksestniskans kõik (allt, alla) blir i den här kustdialekten kaik, või (smör) blir voi. Den nämnda Liina Paadimeister, som under sitt yrkesverksamma liv var lärarinna, har i den här boken för övrigt upprättat en lång lista över ord, som är säregna för vår kustdialekt. Några av de ord som finns med i hennes lista ingår fortfarande som självklara i min egen estniska vokabulär, fastän jag senare genom läsning och umgänge har lärt mig riksestniska.

Men ännu mer berörd blir jag av de många bilderna och mänskliga berättelserna. På en helsidesbild finns till exempel mina farföräldrar Hinrik Kokk och Anna Kokk (född Kvelstein), farmor med min pappa Edgar i famen. Bakom och framför står fem syskon till min pappa.

Pappa finns för övrigt också på en fantastisk bild som går över ett helt uppslag och föreställer de flesta av byns ungdomar och barn vid byns jättelika gunga, den som djärva ynglingar brukade gunga så att den slog runt. Allra längst fram till höger ser man min pappa med mandolin. Bilden är tagen 1927, och eftersom han var född 1912 måsta han ha varit 15 år då.

Min mamma, Edla, finns inte med här eller på någon av de andra bilderna, men uppe i gungan tronar hennes bror Rudolf Sankmann, han som i krigets själva slutskede stupade på den estniska östfronten. Också till exempel min senare ingifte morbror Richard Urb och min kusin Kreete Lambot (senare gift Lindberg här i Sverige) finns bland de upp emot 40 på bilden.

Och på en av de allra första helsidesbilderna i boken möter jag tre nära släktingar med blombuketter i händerna, killen i mörk kostym med ljus fluga, tjejerna i ljusa långklänningar: Det är en bild från deras konfirmation 1943: Den nämnda Kreete och så mammas syskon Aliide och Artur Sankmann. Fast, som det framgår av bildtexten, benämnde man människior med gårdsnamn i stället för efternamn: De kallades alltså för Rätsepa Kreete, Siguri Artu och Siguri Aliide – fast hon kallades nog Roosi på den tiden. Nu är alla döda liksom också familjefadern på Siguri, min morfar Jaan Sankman, som också finns med på en bild i boken.

Morfars hus fick jag aldrig återse, när jag återvände till Juminda 1985. På tomten till Siguri, min mors föräldrahem, stod då en modern byggnad, ett semesterhem för anställda inom ett företag som hette Orto. Jag har varit inne där, men det huset väcker inga minnen, så inte heller den berättelse om huset som finns i den aktuella boken. Men en höst när jag var i Juminda gick jag runt i resterna av morfars och mormors trädgård och plockade med mig en påse äpplen, som jag gav till min mamma, medan hon fortfarande levde. Hon grät.

Jag har här av begripliga skäl mest uppehållit mig vid det i boken, som berör mig och min egen familj och släkt, men jag har förstås också med intresse läst berättelser av och om andra, som jag bara känner till namnet – märk att jag bara var sex år, när min familj lämnade Juminda.

Det ska nu inte tolkas så att det övriga inte berör mig. Jag tyckte till exempel det var mycket intressant att också få läsa en del om den sovjetestniska tiden.

För en mycket intressant berättelse står Põllu Endel, Pellu Endel på den lokala kustdialekten. Under den första sovjetockupationen 1941, när han efter en något våt fest haffades i Tallinn, greps han för huliganism och sändes österut. Det här var ju ändå ett ganska lindrigt brott, så jämfört med andra deporterade klarade han sig lindrigt och blev frisläppt med 50 rubel som kassa – vilka snart stals från honom. Hunger och desperation förde honom sen till Röda armén, som dock inte ville ha honom – först när man hade börjat träna en särskild estnisk bataljon, blev han antagen.

Det intressanta med det här är att hans enda motiv för att ansluta sig, förutom hungern, var hoppet om att därigenom komma tillbaka till Estland. Kommunist var han inte, och han äventyrade sitt liv genom en del oförsiktiga uttalanden. Efter det att Röda armén för andra gången hade intagit hela Estland, sändes han till Lettland där han sårades – över själva krigsslutet låg han på sjukhus.

När jag läser den här historien, tänker jag också på hur slumpen och krigets kaos i andra fall fick unga ester att i stället slåss på den tyska sidan – också bland dem fanns det sådana som inte hamnade där av ideologiska skäl.

Livet var inte så enkelt på den tiden.