Sommar i P1 med Rakel Chukri

Rakel Chukri, nu kulturredaktör på Sydsvenskan i Malmö, har bland mycket annat varit ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Jönköpings län. Hon är syrian men uppvuxen i Smålands Jerusalem.

Invandrartjejer med rötter i den region hon kommer ifrån lever ofta i kulturer med olika normer och villkor för kvinnor respektive män, vilket ibland leder till förfärliga konsekvenser – det räcker med att nämna fall som Fadime och Pela. Men somliga av de här tjejerna lyckas också utan våldsamma konvulsioner, vilket Rakel Chukri är ett exempel på, frigöra sig och leva i enlighet med de regler som gäller i vårt förhållandevis jämställda samhälle.

I sitt Sommar-program berättade Rakel Chukri öppenhjärtigt och inte utan humor om hur hon steg för steg erövrade en ny frihet och om hur detta i sin tur också påverkade föräldrarna. Hennes grundtes var att den invandrargrupp hon och hennes familj tillhör ändå till slut obönhörligt kommer att påverkas av livsmönstren i sitt nya samhälle. Intressant var hennes berättelse om resan tillsammans med modern till den lilla stad i Turkiet föräldrarna kom ifrån, där en kvarboende syriansk yngling konstaterade, att gästerna från Sverige numera nog bara kunde ses som syrianer till 25 procent.

När det gällde Rakel Chukris musikval, känner jag mig mer hemma med Merle Haggard än med Madonna; P J Harvey har jag fått ögonen på via en egen dotter. Jag skulle också gärna ha lyssnat på lite mer musik från den region hennes familj kommer ifrån. Men på den senare punkten får jag väl acceptera att Rakel Chukri har fått sin musiksmak präglad av det samhälle hon lever i.

I den lilla världen, i och utanför Öregrund

Matti och Karin har tillsammans med lilla Ella, senaste barnbarnet fött i våras, åter varit på besök hos oss i Öregrund – vi kan alltså numera kalla oss farfar och farmor också. Ella är en mycket harmonisk liten tjej: ler soligt också mot farföräldrarna och har inget emot att sitta – och stå; hon vill gärna pröva sina små ben – i vår famn. Och så gillar hon att ”prata”. Även om ”pratet” är obegripligt vill hon gärna stå i centrum för allas intresse.

Birgitta missade tyvärr en del av det här besöket. Hon hade tid på Akademiska i Uppsala för en ny kontroll inför den planerade hjärtoperationen, och den här gången utföll kontrollen väl: Den blödning röntgen har visat i hjärnan hade nu nästan helt läkt ut, så operationen skulle i princip kunna genomföras ganska snart, men den specialist hon talade med föreslog senare delen av augusti, då hela gänget av specialister åter finns på plats. (Hon har i dag fått telefonbesked om att det blir ett par veckor in i september.) Det här är en stor och komplicerad operation, där redan ingreppen tar sammanlagt fyra timmar, och sen följer en lång konvalescens, till att börja med på sjukhus. Birgitta är förstås lättad över att ha fått besked, också över att vårt gemensamma 75-årskalas för släkten kan genomföras dess förinnan här i Öregrund. I fråga om planeringen och genomförandet av kalaset har våra tre barn tagit kommandot – vi ska tydligen hålla oss så långt borta från köket som möjligt. Hoppas bara det blir fint väder – ett gäng fällstolar för utomhusbruk är under införskaffande.

Kalas var det förresten redan i går, fast då för Annas Sara och Amanda, som med en dags mellanrum fyller år, den här gången 19 respektive 18. Amanda blev således myndig, och hon ska tillsammans med sin mamma få göra en långresa till Kina, vilket föranledde Birgitta att ge henne litteratur, både skönlitteratur och politisk litteratur om, även en karta över Kina. Av mig fick båda tjejerna pengar, Amanda dessutom av Birgitta i myndighetspresent ett Kalevala-smycke i silver. Det fick Sara också när hon blev myndig, men eftersom hon ännu inte hade valt ut något smycke, valde nu båda tjejerna på nätet ut var sitt hängsmycke.

Sara strålade, eftersom hon, på romanmanusprov, rekordung har tagits in på en skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, och Amanda är på väg mot ett slags ämnesmässigt dubbel studentexamen, som både rymmer matematik och musik – ämnen som Amanda är mycket skicklig i. Under födelsedagsmiddagen – flickornas pappa Kaj, frånskild från Anna, hade grillat flintasteken – hade Birgitta ett långt samtal med Amanda om klassisk musik. Amanda är redan konsertmästare i en av de två ensembler hon spelar i.

Med på kalaset var också lillasyster Ella, Martin och Cecilia samt deras mamma, Annas kusin Anna-Karin, en tjejkompis till Sara och så vår dotter Kerstin. Och så, icke att förglömma, Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Bengt skjutsade oss i sin bil från Uppsala till Rinkeby coh så tillbaka till Uppsala igen.

Med en sen buss tog vi oss sedan tillbaka till Öregrund. Men vi kom fram alldeles för sent för att jag då skulle ha börjat lyssna på tisdagens Sommar och skriva om programmet. Jag får komma i kapp i dag.

Sommar i P1 med Emma Wiklund

Jag skulle inte tro att jag och dagens sommarvärd, Emma Wiklund, har så mycket gemensamt, men jag noterar med gillande att hon inledde sitt Sommar-program med Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, och att hennes spellista rymde bland annat Alanis Morissette, Stevie Wonder, Lou Reed, Eva Dahlgren, Liza Minelli, Bob Marley, Ted Gärdestad och inte minst ”Robert Lind” med Hasse och Tage.

När det gäller det talade innehållet i Sommar-programmen, försöker jag alltid inta en öppen attityd, men jag ska villigt erkänna att mitt intresse för modebranschen milt talat är måttligt, och så fann jag hennes stolta berättelse om företaget hon har skapat i skönhetsbranschen vara på gränsen till produktplacering.

Så när hon kom in på sin far och drog den småputtriga historien om värmen i villan familjen bodde i, trodde jag först att det rörde sig om en av de vanliga pliktomnämnandena av nära anförvanter, de som är så vanliga i de här programmen. Men där tog jag miste.

Hennes berättelse om en jämn födelsedag som familjen skulle fira i Thailand men som tog en helt annan vändning i och med att fadern dog rymde en personlig smärta, som kändes berörande också för oss som lyssnade.

Sommar i P1 med Yngwie Malmsten

Jag har inga som helst problem med den rockmusik Yngwie Malmsten skapar, tvärt om – och jag är tillräckligt musikaliskt bevandrad för att också för min del hålla honom för att vara en av världens bästa gitarrister i sin genre. Hans låtval i dagens Sommar – ”Barkbrödslåten” från Dalarna, ”Ack Värmeland du sköna”, Deep Purple, Genesis, Antonio Vivaldi, Itzhak Perlman i Paganinis violincapriccio och en av Bachs Brandenburgerkonserter – vittnade dessutom om att den här hårdrockslegenden har både bredd och djup i sin musiksmak.

Men fyra låtar av och med honom själv var egotrippat, detta alltså inte sagt för att jag skulle ha invändningar mot musiken i sig.

Över huvud taget tyckte jag att hans sommarprogram var lite för introvert, vilket då och då illustrerades av hans fniss åt det han just hade sagt. Jag har i och för sig en viss förståelse för att konstnärligt starkt begåvade människor ibland har en tendens att leva i sin egen värld, men jag har också en viss förståelse för den person på planet till Japan som hällde en full kanna isvatten över honom, när bandet – också enligt honom själv – hade fört ett jävla liv och betett sig illa. Då hjälper det liksom inte att komma med invändningen att han själv, när hämnden drabbade honom, för egen del hade hunnit somna.

Själv har jag en gång, på Thai-flyget till Bangkok, handgripligen slängt ut en full och skränande norrman ur förstaklasskabinen där jag och andra försökte sova och som tack från mina medresenärer fått en stormande applåd. Ryktet om detta hade, när vi sedan anlände till svenska ambassaden i Beijing. redan nått ambassadören där.

I trädgården, inne i huset och på badstranden

Kerstin, på sommarbesök i sitt barndomsland, Öregrund, har tagit ännu fler foton värda att länka till från min bildlösa blogg.

På den första räckan bilder, här, tar hon oss med på en vandring runt i vår trädgård. Där kan man se både den blommande höga Mandarinrosen (Rosa moyesii) vi har på båda sidor om grinden och den snart utblommade vita bondrosen (Rosa alba maxima). Bakom huset har Kerstin fotograferat en blommande Marguerite Hilling. Pion efter pion slår nu ut, bland annat längs gången upp mot huset. Viggo på gången och Klara vid trädgårdsbordet, smultron och tusensköna är annat man ser på de här bilderna.

Nästa bildsvit är tagen inne i huset. Här kan du se bland annat vårt TV-rum, där Kerstin och Klara har sovit: Birgittas välkomstbukett på bordet, Klara läsande serietidning på sängen, ett gammaldags täcke som Kerstin är förtjust i på sängen, väggbonaden ovanför den. Ni får också se trappan upp till vinden, som barnen tycker är så spännande, och så kvällsmys runt köksbordet: Viggo löser mordgåta, Klara i sagoberättartagen och Birgitta lägger patiens.

Och så får ni – här – se bilder från Kerstins och barnens badpromenader, dels till klipporna, dels till Tallparken. Jo, det blev faktiskt bad i går, i 13-14-gradigt vatten.

Kerstin, Viggo och Klara åter i Öregrund

Kerstin, Viggo och Klara åkte hem till Uppsala över själva midsommarhelgen, men nu är de här hos oss i Öregrund igen. Nästa vecka ska barnen tillsammans med sin pappa Bo åka upp till Sollefteå för att hälsa på farfar och farmor.

I går var vädret här i Öregrund ganska vacklande, men när solen tittade fram under eftermiddagen, packade Kerstin och barnen badkläder för att om möjligt få sig ett dopp. Fast det var nog bara mamma Kerstin som doppade sig.

Kerstin, som efter alla barndomens somrar kan Öregrund, hade gått ner till klipporna, dit vi ofta gick innan vi fastnade för Tallparken. Det är en klippstrand med flata hällar att ligga och sola på, och ytterst ut finns det något som vid högvatten bildar en liten klippö men som vid lågvatten förbinds med land av en då uppstickande naturlig stenbrygga. En gång när Kerstins storasyster Anna fortfarande var ganska liten och hade besök av sin ännu något yngre kusin Anna-Karin, slog vattenståndet ganska hastigt om, så Anna-Karin vågade inte vada i land och blev skeppsbruten på den där klippan. Men Anna sprang hem till sin mamma, som – själv för övrigt höggravid – fick störta ner till klipporna och rädda Anna-Karin.

Bilder från Kerstins och hennes barns besök på den här klippstranden hittar du på Kerstins blogg, här.

I samma bildserie ser du också den bukett Birgitta hade plockat in till TV-rummet, där Kerstin sover under vistelsen här: pioner, akleja och jättedaggkåpa. Viggo, nu en stor pojke, ses läsa tidning på min säng i vårt sovrum. Och Klara spelar spel vid köksbordet, sittande i kökssoffan.

I går kväll såg förresten Viggo och Klara ”Allsång på Skansen” tillsammans med morfar och mormor. Men sen, när det blev dags för ”Morden i Midsomer” som morfar och mormor annars gärna ser, stängde vi av TVn och gick i stället ut i köket, spelade bland annat två partier ”Finns i sjön”. Klara vann, så klart!

I dag har Klara varit med morfar i Konsum och handlat; det är morfars tur att laga mat i dag. I Konsum träffade vi ett äldre par från Öregrund, som berättade att de regelbundet läser min och också Kerstins blogg och bland annat hade sett bilderna från Kerstins och barnens förra öregrundsbesök. Jag blev på stående fot utlovad en ny musmatta med öregrundsmotiv till datorn, och det stod inte på länge förrän den utlovade presenten fanns i brevlådan. Nu finns den redan i bruk bredvid tangentbordet – och jag ser på den en fin bild av hamnen i Öregrund fast i vinterskrud.

Tack!

Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

I dag firade vi Anna

Anna fyller 51 i dag. Det är ju inte någon särskilt jämn födelsedag att fira, men i vår familj brukar vi alltid uppmärksamma varandras födelsedagar. Men eftersom både jag och Birgitta blir inte bara äldre utan också allt skröpligare och tröttare, tog vi resan i två etapper: åkte in till Uppsala redan i går och handlade, övernattade i vår lägenhet där och tog sen ett förmiddagståg till Stockholm.

Både vår allmänna sköplighet och det faktum att vi bar på presenter – Birgitta hade till exempel köpt en gjutjärnsgryta – gjorde, att vi åkte mycket taxi. Birgitta skulle, innan vi åkte till den avtalade lunchen med Anna, skriva på några papper i ett av hennes få kvarvarande förtroendeuppdrag, så vi tog taxi dit – till ett advokatkontor på Kungsholmen – från Stockholm C. Hunnen till korsningen Vasagatan-Kungsgatan tog chauffören, trots att han hade fått rätt nummer på Kungsgatan, av åt alldeles fel håll, åt Hötorget till, så vi fick korrigera honom, och på kungsholmssidan fick han ändå leta länge efter rätt nummer. När vi senare – efter lunchen med Anna som jag strax ska återkomma till – åter skulle ha en taxi, nu från Hötorget till Marimekko, tillfrågade vi fyra taxiförare där om att köra oss, men när de hörde att det gällde en enligt dem alltför kort bit, avböjde de, och i stället fick vi haffa en förbipasserande taxi från ett av de stora taxibolagen. Detta som en lektion till dem som tror på den fria konkurrensen, till exempel i taxibranschen.

Den först nämnda taxin körde oss i alla fall, om än på kringelkrokiga vägar, till Café Piastowska på Tegnérgatan, där vi hade stämt möte med födelsedagsbarnet. Vi, inte minst jag, har varit där förr med henne – jag gick dit och åt polsk ärtsoppa och pannkaka till lunch varje torsdag på den tiden då jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen nere på Sveavägen 68. Piastowska visade sig dess värre inte vara lunchöppet numera – det finns kvar men är öppet bara på kvällarna. Så medan vi väntade på Anna gick jag runt till andra bra restauranger som jag mindes från mina år på partiexpeditionen, men det var som förgjort: två andra som också hade varit värda ett besök hade försvunnit. Vad vet jag egentligen om dagens krogvärld i Stockholm?

Sen kom Anna, och vi enades efter lite rådslag om att gå ner till Arirang på Luntmakargatan. Och den fanns kvar!

Arirang är en koreansk restaurang med en helt koreansk meny; man kan till och med få koreansk öl till maten. När vi anlände, var det fortfarande lunchrusning, så vi fick vänta på bord, men det ordnade sig snart, och vi beställde alla det vi själva ville ha. Jag fick också chans att öva min gamla konst att äta med pinnar, men det fanns sked också till dem som behövde det. Gott och rikligt var det.

När vi under mycket prat hade ätit klart, hade lunchrusningen avtagit, och det började glesna i lokalen. Då plockade vi fram våra presenter till Anna, Birgittas gryta och mina paket med böcker och DVD-filmer. Födelsedagsbarnet fick två rejäla kassar att bära därifrån.

Ändå hade jag då fått två Hillman-filmer tillbaka av Anna – hon hade dem redan och gav dem nu till mig på min snart stundande födelsedag.

Det var just min stundande födelsedag – den 19 juni fyller jag 75 – som föranledde utflykten till Marimekko. Det är så att jag älskar Marimekko-skjortor och använder sådana så ofta att jag då och då sliter ut några. Birgitta ville därför ge mig ett par nya och, eftersom jag är ganska kräsen i färgvalet, ha mitt bistånd att välja ut just de skjortor jag ville ha.

En sådan fanns inne, och den fick vi med oss hem. Men den andra som jag ville ha fanns bara i en katalog och måste följaktligen först beställas från fabriken i Finland. Men eftersom även den nu är betald, kommer den direkt i brevlådan i Öregrund.

En salig röra

Ella, Annas yngsta dotter, konfirmerades i går. Varken Birgitta eller jag är ju religiösa, men eftersom Ella är Birgittas barnbarn och eftersom vi försöker leva i en anda av tolerans, beslöt vi oss för att delta. Så i lördags kväll åkte vi in till Uppsala, dels för att dela upp den långa resan till Rinkeby-Tensta i två etapper, dels för att Annas pappa Bengt, således Ellas morfar, och hans fru Inger erbjöd oss bilskjuts inte bara till kyrkan utan också från Öregrund till Uppsala – sosseföreningen i Svartbäcken hade nämligen utflykt till Jimmy och Margareta Mattsson på Gräsö i lördags. Desto bättre för oss – vädret i lördags var så jävligt att man hann bli blöt redan av att gå ner till bilen utanför grinden. Det var för övrigt inte bättre i går, söndag, heller.

Vi började med att leverera Annas hund Sudden hem till henne i Rinkeby och fick då i stället Anna som medpassagerare.

Kyrkan i Tensta har vi besökt förr. Den tillhör det som förr hette Missionförbundet, därefter Missionskyrkan – just nu är den inne i en fusionsprocess med andra frikyrkor, som tillsammans kallar sig Gemensam Framtid.

Anna, uppvuxen i en påtagligt religionsskeptisk miljö, hittade ändå en tro och lät till och med utbilda sig till missionspastor, ett yrke som hon också har praktiserat. Numera arbetar hon för en ekumenisk kristen kvinnoorganisation, Kristen och kvinna. Hennes förutvarande man – de är frånskilda – och pappan till deras tre barn Cai Berger, som hon träffade under pastorsutbildningen, arbetar som pastor i kyrkan i Tensta, och det är faktiskt han som nu har huvudansvaret för konfirmationen och som tidigare har konfirmationsundervisat Ella och hennes medkonfirmander, flera av dem – föga oväntat i områden som Tensta och Rinkeby – mycket mörkhyade.

Den här konfirmationshögtiden väcker förstås egna minnen till liv. När jag själv var i konfirmationsåldern och trycket mycket större att man skulle konfirmera sig, funkade konfirmationsundervisningen så på mig – jag hörde faktsikt på – att tvivlet började gro. Jag fick min första mörka kostym och konfirmerades i Njurunda kyrka, men strax därefter var jag den ateist jag sen livet igenom har förblivit. Mot just den här bakgrunden var det rätt intressant att vid fikasamlingen efter konfirmationen inför de församlade höra Ella berätta, att hon åren närmast före konfirmationsåret hade varit agnostiker, på gränsen till ateist.

Men tillbaka till konfirmationen och den gudstjänst den var en del av.

Rent intellektuellt har jag stora svårigheter att ta till mig innebörden och budskapet, men jag känner heller ingen lust att polemisera, långt mindre såra, människor som Cai, Anna och Ella. Och jag känner också en tolerans från deras och de andra troendes sida. När det blev dags för nattvard, hörde jag och Birgitta samt Bengt och Inger till de mycket få som inte deltog. Men tro nu inte att detta ledde till några barriärer, till exempel vid kaffet efteråt.

Ofta har jag vid såna här tillfällen lättare att ta till mig musiken än budskapet. Bland psalmerna fanns också två sommarpsalmer som har element som talar även till oss som saknar den tro de uttrycker, ”I denna ljuva sommartid” och ”En vänlig grönskas rika dräkt”. En del av det andra som sjöngs har jag ingen relation till, sannolikt för att de här sångerna inte ingick i den psalmtradition från Svenska kyrkan vi fostrades i, när jag en gång i världen gick i skolan. Ett par trevliga sång- och musikinslag stod gruppen Espérance för: bland annat fick vi höra den fina karibiska sången ”Kumbaya”, som jag har på skiva med bland andra Pete Seeger.

När vi var klara med kyrkkaffet hade vi bestämt oss för att familjen i vid mening – utöver de redan nämnda även Ellas syster Amanda och Kajs mamma Erna – skulle äta lunch tillsammans. Så i två bilar åkte vi vidare till Sundbyberg och Winner House, en alldeles utmärkt kineskrog. Där beställdes det in en hel rad kinarätter, flera av dem mycket goda, visade det sig, och så fick man ta för sig av det man gillade och kom åt.

Både det här och det som hade ägt rum tidigare skulle man kunna sammanfatta i begreppet en salig röra.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.