Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Sommar i P1 med Henrik Lundqvist

Jag är en sån där som aldrig hr läst tidningarnas sportsidor och aldrig har sett hockeymatcher vare sig live eller i TV. När vi under läroverkstiden hade gympatimmar, gjorde jag sådant som att ställa upp på fotbollsplanen iförd hatt och halsduk.

Jag hade genomgående mycket höga betyg i skolan, dock inte i gymnastik med lek och idrott som jag tror att det kallades. Lek har jag aldrig haft något emot, men alla former av tävlingsmoment är främmande för min personlighet, så jag kan helt enkelt inte med verksamheter som går ut på att man ska tävla mot andra. Mina höga betyg i ämnen som svensk skrivning och litteratur var effekter av att jag var genuint intresserad av de här ämnena – det fanns skolämnen där jag, av lust och intresse, kunde mycket mer än det som fordrades enligt läroplanen.

När jag lyssnar på Sommar i P1 försöker jag alltid nollställa mig, bortse från mina egna förutfattade meningar. Det här blir lättare när jag, som i dag i fråga om hockeymålvakten i New York Rangers Henrik Lundqvist, har noll förhandskunskaper.

Så jag lyssnar och lyssnar, men jag förstår ingenting för det. Vad är det som gör att en människa måste tävla, tävla och tävla och dessutom, helst ständigt, vinna? Varför blir depressionen så bottenlöst djup om man inte vinner? Jag tror faktiskt inte att drivkraften för ett hockeyproffs främst utgörs av pengar, även om sådana naturligtvis behövs, om man som Lundqvist också gärna vill ha snabba bilar, det senare för övrigt inte heller ett mål i livet jag förstår mig på.

Den här mannen har helt uppenbart också en del mer mänskliga sidor – plötsligt dök det till exempel upp en fru i programmet, och sen fick de en dotter.

Hans kärlek till New York kan jag, eftersom jag har varit där, förstå, men jag kan ju inte med bästa vilja säga at han lyckades förmedla stadens puls, dess rytm och kultur.

Ingenting i det här programmet rörde vid mig. Inte ens musiken, trots att han spelade Jon Bon Jovi, Håkan Hellström, John Fogerty, Mark Knopfler och Bruce Springsteen.

Och ändå förökte jag.

Några intensiva dagar i början av juli

Vi hinner träffa Kerstin, Viggo och Klara när vi kommer hem från vår östersjökryssning, också lämna över några inköpta presenter.

Kerstin kan ta ut en extra semestervecka genom att ta ut kompledighet, och eftersom väderleksutsikterna för början av veckan är strålande, åker hon och barnen ut till vårt hus i Öregrund. Och där blir det precis så härligt som prognoserna har utlovat: trädgården prunkar, och badklipporna i Tallparken är lika underbara som i Kerstins barndom. Jag har sett hennes bilder på Twitter. Särskilt Klara vill inte lämna Tallparken.

Birgitta gör också en sväng ut till sommarhuset i Öregrund: vill vattna både i växthuset och i trädgården. Men hon kommer hem till Uppsala till middag – jag har köpt isterband och färskpotatis – eftersom vi och särskilt hon har en del ytterligare värv här.

Tisdagen är fullspäckad för oss båda. Vi ska på Hasses 70-årskala i Vallentuna, och tar tillsammans med Birgittas faster Karin SL-tåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel – det är hon som kör – möter med bil. Och eftersom vi hr gott om tid på oss, stannar vi också till vid kyrkan i Vallentuna och besöker mamma Anna Brita Dahls grav.

Sen åker vi vidare hem till Hasse och Karin, där redan bror Gunnar med hustru Annica plus ett par barnbarn väntar. Tillsammans tågar vi ner i trädgården bakom huset, sjunger och hurrar, och så får Hasse ett bidrag till sitt modelljärnvägsprojekt.

Solen gassar obarmhärtigt, men i trädgården står i dag bord, försedda med soltak, Där nere serveras både smörgåstårta, vanlig tårta och bullar, som tur är även bland annat mineralvatten. För trakteringen står, om jag har förstått rätt, Jerks familj, som har bilat ner från Norrland.

Gradvis strömmar det in allt fler gäster, till exempel ett gäng socialdemokratiska kommunalpolitiker, flera av dem numera också pensionerade, från länet. I det här gänget finns flera gamla bekanta – bland annat träffar jag för första gången på mycket länge min gamla arbetskamrat från 68an, socialdemokratiska partistyrelsen, Britt-Marie, under en period Hasses fru. Det var länge sen vi sågs; jag har däremot träffat hennes och Hasses son Henning lite oftare. (Han är förstås också med på festen.)

När Jerks storasyster Anna-Karin till slut också har anlänt – hon har skött sitt värv som rektor, men vi vill få en chans att åtminstone hälsa – bryter vi upp. Birgittas bror Gunnar kör oss och faster Karin till Upplands Väsby. Där lyckas vi dock först välja fel perrong, så avfärden hem mot Uppsala dröjer ytterligare.

Faster Karin, 92, är fortfarande mycket engagerad och talar bland annat om politik på tåget. Men hon har också andra intressen och har nyligen till Birgitta skickat ett recept hon har prövat: jprdgubbar med färsk, hackad chilipeppar, rödlök, malen vitpeppar, honung, salt och kanske något mera. Det här serverades som sallad till stekt fläskkotlett och kokt färskpotatis. Pröva det här – det är gott!

Till efterrätt åt vi sen lite jordgubbar med vispgrädde, alltså på vanligt sätt.

Sen blev det mycket TV.

Vi såg nyheter och sen Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström och Louise Hoffsten. Därpå följde ett timslångt program med Håkan Hellström med gäster, till exempel Helen Sjöholm. Och så avslutade vi kvällen med ”Morden i Midsomer”. Och nu hade jag problem: Trots att jag flyttade min stol halvvägs fram till TVn, hade jag ofta svårt att följa textningen. Eftersom min engelska är hygglig, försökte jag då gå över till att i stället lyssna på replikerna, men ofta tappade jag koncentrationen och/eller sammanhanget.

Det är bara att konstatera att min syn ytterligare har försämrats. Och det går fort utför, skrämmande fort.

Men jag bet ihop, och innan jag la mig, diskade jag midagsdisken.

Ut till Öregrund kan vi inte åka i dag heller. Birgitta, som i Tallinn blev bestulen på en plånbok med inte bara kontanter utan också alla sina kort, även ID-kort, ska ägna den här dagen åt att skaffa sig nya kort och förhoppningsvis även kunna ta ut pengar.

Under tiden har jag bistått henne med sådana. Jag äger inga plastkort – vill inte ha några – och har kontanter i en plånbok som förvaras i en för ficktjuvar tämligen oåtkomlig ficka.

–

Östersjökryssning 1 juli 2013: Helsinki

Vädret är soligt och fint när vi anländer till Helsinki. Från hamnen, där Vision of the Seas har lagt till, går det bussar in till centrum, och de stannar nära ett för mig välkänt landmärke, Svensaka teatern.. Vi är nästan inne på de båda avenyerna, längs vilka en del av våra aktuella mål finns.

Vi besöker Iitalas butik i ett ärende jag inte kan avslöja, eftersom en som är berörd av vad vi handlade där kan tänkas läsa den här texten. Marimekkos affär har flyttat sen jag besökte den sist, men den finns fortfarande vid Esplananden. Birgitta har lovat köpa mig två marimekkoskjortor i födelsedagspresent – dock är butikens XL-sortiment ganska uttunnat, visar det sig- Men jag hittar en långärmad skjorta i en mycket snygg färg, och så väljer jag, för första gången någonsin, en kortärmad sommarskjorta från Marimekko. Hustrun köper också ett nytt Marimekko-nattlinne åt sig själv – hon älskar att sova i masrimekkonattlinnen, och de hon har börjar bli slitna.

Dess förinnan hade vi, ner mot hamnområdet, kollat in Sundmans krog – ett mycket bra ställe – för lunch, men Sundmans har semesterstängt.

Så när det blir lunchdags, går vi i stället till Fazers kafé och köper oss där var sin läcker räksallad. Vid det här laget har jag noterat, att min syn numera är så skraltig, att jag snarast måste orientera mig med hjälp av gamla kunskaper om en för mig välkänd miljö.

Därifrån är det inte lång väg till Stockmans stora varuhus Vi strosade runt lite, och Birgitta köpte en ny hårborste.

Sen avslutade vi med en vilostund i parken mellan norra och södra Esplanaden. Jag påmindes om – och måste nu för er erkänna – att min kondis i mitt nuvarande synsvaga tillstånd har blivit bottenlöst usel.

När vi tidigare under vår rundvandring i Helsinki, som allt mer gör skäl för sitt finska namn, stärkte oss med var sin kopp espresso ute på en trottoarservering, beställde vi vårt kaffe på svenska och fick genast bekräftat det vi aktualiter har tagit del av genom svenska media: servitrisen konstaterade, att hennes svenska var skraltig – men vi fick ändå vårt kaffe.

Det pågår en delvis hätsk debatt om svenskans ställning i finländska skolor.

Jag förstår det här att det är en krympande skara finska medborgare som har svenska som modersmål. Men ”tvångssvenska” i skolan eller inte, så är det naturligtvis en rikedom att behärska andra språk än sitt modersmål. Svenskan utgör ju en bro över till flera andra och större indoeuropeiska språk, och finskan, ett finsk-ugriskt språk med mycket annorlunda grammatik och ordstammar, är för övrigt – tro mig, jag kan en del finska – full av (ibland lätt förvrängda) svenska lånord, förvärvade under den mycket långa gemensamma svensk-finska historien.

Östersjökryssning 30 juni-7 juli 2013: Vision of the Seas

Birgitta har bjudit mig på en drygt veckolång östersjökryssning. Vi diskuterade tänkbara resmål, och eftersom jag under en ganska lång period var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare – hade hand om partiets relationer till de socialdemokratiska partierna i våra grannländer och också gjorde ett omfattande arbete för att återuppbygga sådana i Estland, Lettland och Litauen efter Baltikums frigörelse – har jag många fina minnen av de här länderna och deras huvudstäder. Och eftersom jag inte har varit där på länge nu, hittade hon en kryssningsresa till Helsinki, Tallinn oh Riga; dessutom ingick Sankt Petersburg, där jag har varit tillsammans med henne på den tiden hon var talman i Sveriges riksdag. (Och lite senare i sommar ska vi göra en resa till ytterligare ett av mina gamla arbetsfält, Ísland.)

Resan hon hade hittat skulle ske per båt, men vad vi talar om, Vision of the Seas, är ett fullkomligt enormt flytetyg i flera våningar. Det här fartyget är inte bra ett enormt hotell med rymliga hytter och plats för mängder av passagerare. Här finns också en rad restauranger, underhållning från scen, musik av lite olika slag, en jättelik spelhall. auktioner, taxfreebutik.

Alkohol som man handlade där eller vid besök i land togs om hand av personal – man fick ut flaskorna inför hemkomsten, medan vin och öl som man drack till exempel till maten betalades med det kort hustrun hade registrerat som betalmedel. (Själv har jag inga plastkort, eftersom jag är en inbiten kontantanvändare.) Själva maten ingår i priset för resan.

Frukost åt vi alltid ombord. Brödet och flertalet pålägg var kanske inte våldsamt lockande, men både Birgitta och jag hittade snabbt sådant vi ville ha: äggröra och bacon och så bitar av ananas och olika sorters melon. Till det drack vi apelsinjuice (nåja) och svart kaffe.

Vi åt ett par plockluncher ombord, första och sista resdagen, men i det fallet smakade den Heineken-öl vi drack bättre än maten, någon obestämbar stekt fisk.

Däremot hade man lagt ner ganska mycket möda på att presentera en varierad middagsmeny (förrätt, huvudrätt, efterrätt), och det gick alltid att hitta flera lovvärda rätter att välja emellan. Som diabetiker uppskattade jag särskilt att man också hade lagt ned omsorg på att menyn skulle innehålla ett par, ibland flera efterrätter, som inte får blodsockervärdet att rusa i höjden. Vinlistan var likaledes mycket stor.

Det norsk-amerikanska rederiet som driver den här verksamheten meddelade i de papper vi fick före avfärd, att man borde vara propert klädd under middagarna ombord – för två av dessa anbefalldes smoking. Sen hustruns talmanstid äger jag en sådan med alla nödvändiga tillbehör, så jag packade alltså ner smoking, gördel, väst, svart fluga och ett par smokingskjortor i bagaget, och i hustruns bagage fanns ett antal passande klänningar. Döm om vår förvåning, när vi upptäckte, att nästan inga andra var klädda på det här sättet. Och det är helt OK för min del – dock fanns det en del middagsgäster som med förlov sagt var ganska slafsigt klädda. Det senare torde knappast ha ekonomiska skäl, eftersom det kostar en slant, om man vill vara med på en sådan här kryssning.

Ganska många av den svenska grupp vi ingick i och som för utflykterna i land hade en svenskspråkig guide, var äldre människor; några hade också handikapp som hindrade dem från att delta i alla exkursioner. Annars var de som fanns med – det gällde både passagerare och besättning – en mycket brokig samling, också i högst varierande åldrar. Många av passagerarna var spansktalande eller nordamerikaner, men där fanns folk från alla jordens hörn, allt från japaner till norrmän. Under en middag hade vi vid bordet bredvid vårt en mor och dotter bosatta i USA – den här pratglada amerikanskan visade sig dock i mycket unga år ha lämnat Lettland, dit hon nu var på väg ör att hälsa på och visa dottern det gamla landet.

Också beättningen var kosmopolitisk. Vi fick träffa chefspersonerna ombord vid en mottagning, och de kom verkligen från alla tänkbara håll. Ännu större spridning kunde man iaktta när det gällde personalen i matsalen, den personal som (exemplariskt och diskret) höll rent och städat i vår hytt och så vidare: vi såg östeuropeiskt klingande namn så väl som personer som i fråga om så väl hår- som hudfärg starkt skilde sig från mig. Jag hoppas att alla de här människorna får någorlunda anständigt betalt. Inför vår landstigning i morse hade vi fått in kuvert att lägga dricks i till fyra olika personer/funktioner – men så vitt jag förstod hade de alla något slags basfunktion. För egen del gillar jag inte den här sortens tip-system, och det beror verkligen inte på snålhet. Och det är klart att jag stoppar pengar i de utlagda kuverten.

Praktiskt var det hur som helst att, huvudsakligen nattetid och sovande, kunna förflytta sig på det här bekväma sättet mellan ett antal östersjöstäder.

Ibland präglade de här visiterna i land också tillvaron i denna flytande värld för sig, Vision of the Seas. En dag, i anslutning till besöket i Ryssland, bjöds det till exempel på rysk scenshow, musik så väl som dans, bland annat kosackdans.

Men framför allt var det här ett praktiskt sätt att förflytta sig, sova. äta med mera för en man som i allt högre grad får sin orienteringsförmåga begränsad av tilltagande synproblem. I det stycket har hustrun varit mig till stor hjälp – utan hennes hjälp skulle jag ha haft avsevärda svårigheter att hitta hissar och matsalar och inte minst till den egna hyttens ro och trygghet.

Men jag får också möjlighet att återgälda. Birgitta hör allt sämre – särskilt i sorl och bullriga miljöer får man lov att upprepa sitt budskap två eller rent av tre gånger.

Så en döv hjälper en blind, och vice versa.

Melodikrysset nummer 26 2013

”Underbart är kort”, alldeles för kort – jag håller med Povel Ramel.

Skulle jag, numera, försöka klättra upp på Orrberget, skulle jag väl slå mig fördärvad. Men hörseln är det inget fel på, så när jag hör Evert Taubes ”Sjösala vals”, förstår jag genast att den efterlysta fågeln (djurarten, för att citera Anders Eldeman) är en orre.

Höra kan jag fortfarande. Detta apropå den vemodig sång Zarah Leander en gång i världen sjöng, ”Sång om syrsor”.

Nej, det är synen som är ett tilltagande problem för mig. Så åtminstone när jag kommer en bit ifrån kan jag inte längre med någon trovärdighet instämma med Bruno Mars, när han sjunger ”When I See Your Face”.

Men låt oss släppa detta dystra ämne.

Just nu gläder jag mig åt att jag tillsammans med Birgitta i morgon påbörjar en veckolång östersjökryssning, som för oss till Helsinki, S:t Petersburg, Tallinn och Riga.; jag ska packa senare i dag.

Det här är mina gamla jaktmarker, från min tid som de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Lite senare i sommar ska vi också åka till Ísland.

Några av låtarna i dagens kryss påminner mig faktiskt om tidigare resor tillsammans med Birgitta. .

”Dansing Queen” av Björn Ulvaeus och Benny Andersson, fastän vi i dag hörde den på spanska, ingick i den ABBA-musikal vi för några år sen hörde på Broadway. Här skulle låten ge oss ordet dansa.

Och i Italien har vi också semestrat, om än inte i just San Remo, där Evert Taubes glade bagare bakade sitt bröd.

Den första svenska uppsättningen av ”My Fair Lady”, på Oscars 1959, såg jag en kväll under den första Elevriksdagfen i Sverige, där jag var ombud. Så visst känner jag igen ”With a Little Bit of Luck”, i Stig Rybrants kvicka översättning ”Med en gnutta flax”.

Och förvisso har jag sett ”Så som i himmelen” och då hört Helen Sjöholm sjunga ”Gabriellas sång”.

Och förvisso har jag också sett ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. ”Idas sommarvisa”, som ingår i filmen, har jag hört mångdubbelt flera gånger.

Och för att avsluta raddan av personliga anknytningar: Vi hörde signaturen till ”Eldorado”. En gång i världen citerade Kjell Alinge, som gjorde det programmet, mina skivrecensioner i direktsändning.

Men en titel som Lena Ph:s ”Du följer väl med” för mig tillbaka till resetemat.

Min förestående båtresa för mig bland annat till Ryssland, hemland för Sergei Prokofiev, som skrev ”Kärleken till de tre apelsinerna”, som här skulle ge oss singularen apelsin.

Och vad passar väl bättre att avsluta med i min nuvarande sinnesstämning än ”Ödessymfonin” av Ludwig van Beethoven?

Farfar och farmor får besök av en rätt så liten tjej

I förrgår och i går hade vi besök av en mycket liten flicka, som fångade allt mitt, farfars, och Birgittas, farmors, intresse. Hennes pappa, Matti, är barnledig och hade åkt till Uppsala för att hälsa på; han, lilla Ella och Ellas mamma Karin bor annars på Söder i Stockholm.

Vi träffar förstås lilla Ella då och då, men än så länge är hon så pass liten, att hon bara kan säga ”pappa” och ”mamma”, dock utan att alltid tvärsäkert verka veta vem som är vilket. Farfar och farmor känner hon nog igen, men det tar en stund varje gång innan hon vill släppa pappa ur synhåll – höjden av trygghet är det att få hålla armarna om hans ena ben.

Ändå är hon ett mycket tryggt barn. Snart börjar hon stulta omkring i vår lägenhet – hon kan gå – och då gäller det att plocka undan allt ömtåligt och farligt som vi har alltför mycket av i hennes nåhöjd. Men här finns mycket roligt att upptäcka också, till exempel Birgittas afrikanska tygdocka med baby samt ballonger som tillhör hennes lite äldre kusiner, som bor hos oss varannan vecka.

Kusinerna, Viggo och Klara, går på fritids i sin skola, Domarringen, nu när det är sommarlov. Men deras mamma, vår dotter Kerstin, ringer dit och meddelar lov att gå hem lite tidigare, eftersom lillkusin Ella är på besök. Och tro mig, gent emot de här lite större barnen känner Ella ingen rädsla; det är bara roligt att få leka med dem. Och både Klara och Viggo tycker att det är helt underbart att få vara med den här lilla krabaten.

Tur att vi har en lägenhet stor nog för att samtidigt kunna härbärgera både Kerstin och Matti med barn. Matti och Ella får sova i gamla barnkammaren, där vi numera har en utdragssoffa, men Ella har lite svårt att somna i den främmande och spännande miljön, så Matti lägger henne helt sonika i barnvagnen och går ut en sväng, och då somnar lilla Ella tryggt.

Ella har kommit in i en period då hon vill ha samma mat som de stora äter- Så första lunchen hos oss äter hon av Birgittas hemlagade pytt i panna, och nästa dag – före hemresan till Stockholm – bjuder jag på fiskpinnar, potatismos och bitar av grönsaker.

De kanelbullar med socker på jag ha köpt på kondis tycker Matti att Ella inte ska äta, så på så sätt får Viggo och Klara kanelbulle två dagar i rad.

Synförrättning

I dag var jag kallad till Ögonmottagningen på Akademiska – min starkt nedsatta syn även på vänster öga behövde granskas inför ett sannolikt nödvändigt ingrepp.

Synkontrollen utfördes av två ögonläkare – ytterligare en tillkallades av den ansvariga – och två sköterskor gjorde i olika omgångar prov.

Resultatet blev för det allt grumligare vänstra ögat det väntade: en gråstarroperation kommer att genomföras. Men också i vänstra ögonvrån i mitt tidigare opererade och med konstgjord lins försedda högra öga har det bildats något grums som man anser måste avlägsnas.

Så i augusti ska jag genomgå två operationer, först en mindre på det högra ögat och sen den sedvanliga gråstarroperationen på vänstra ögat.

Med av alla ögondropparna ännu mer grumlad syn släpptes jag sen ut från Ackis och lyckades också genomföra det jag hade föresatt mig att göra, när jag ändå var nere på stan: Jag var på apoteket och fyllde på medicinförrådet. Jag var på Dressmann och köpte skjortor och kalsingar inför östersjökryssningen nästa vecka. Jag var i en väskaffär och köpte en ny axelväska, där jag genast stoppade ner FiB Kulturfront, kvällstidningar samt några serietidningar och seriealbum, alltsammans nyinköpt det också. Och så var jag inne i en fotobutik och handlade film och batteri till min kamera samt passade på att lämna in en mängd filmrullar för framkallning.

Det gäller att ta bilder i först Helsingfors, S:t Petersburg, Tallinn och Riga, senare – i slutet av juli – också under den tur vi ska göra runt Ísland. Jag menar så länge man säkert ser.

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.