Ut till landet

Min relativa tystnad här på bloggen under de senaste dagarna har berott på att vi har ägnat oss åt att flytta ut på landet, till vårt sommarhus i Öregrund.

Vi har haft vårt ställe här i Öregrund ända sen 1969, så sen dess har vi i omgångar byggt ut och moderniserat, dock utan att fördärva – huset är fortfarande falurött och har spröjsade fönster. Men vi har i alla fall svag grundvärme på för att klara vattenledningen – insatt av oss; i början fick vi hämta vatten i brunn – och hyggligt snabbt få huset beboeligt igen.

Efter så här många år har vi förstås också rätt mycket på plats när vi själva flyttar ut, men varje vår gör vi ett slags säsongsflytt: packar kläder och skor för olika ändamål, fyller kartonger med olästa böcker och osedda filmer, tar med oss senhöstens och vinterns tidskrifter och serietidningar; Birgitta tar också med sig sysaker och stickningar. Och så tar vi i kartonger med oss våra ganska många krukväxter. Faktum är att vi fyller en större skåptaxi med våra flyttgrejer – chauffören hjälper oss gamla och lytta med i- och urlastningen. Det här är inte helt billigt, men det är rationellt, och eftersom vi själva inte har kostnad för bil – ingen av oss har ens körkort! – tycker vi att vi har råd.

Gårdagen gick alltså till stor del åt att packa alltsammans i väskor och kartonger, och i dag har vi ägna oss åt att packa upp alltsammans (fast lite är kvar att göra) och ställa sakerna på deras öregrundsställen. Gradvis får huset den karaktär det har under sommarhalvåret. Glasverandan med sina spröjsade fönster har krukväxter på de mörkblå fönsterbänkarna, och jag har sorterat alla CD jag hade med – glasverandan är nämligen en nästan perfekt resonansbotten för skivlyssning.

När jag var på glasverandan, såg jag, att en hög syren i syrenhäcken nedanför hade blåst omkull, och senare, när Birgitta var ute för att ta in kvistar att ställa i krukor, såg hon, att ytterligare ett par träd på andra sidan huset också hade knäckts. Öregrund måste ha drabbats av en riktigt häftig storm under senhösten eller vintern.

Men nu ska vi strax sätta oss framför TVn.

Jag återerövrar världen igen, i dag tillsammans med Olof Palme

I veckan har jag varit på kontrollbesök på Vårdcentralen här i Svartbäcken. Den senaste svullnaden i vänsterfoten har till största delen lagt sig igen – uppenbarligen var den följden av den halkskada jag råkade ut för ute på Idrottsgatan.

Fast under tiden hann jag drabbas av en ny omgång snuva och hosta, något jag nu för tredje gången har bringat under kontroll med hjälp av den hostmedicin med bland annat ett morfinpreparat jag fick utskrivet sist jag var inskriven på Akademiska.

I morse blev jag också uppringd av Vårdcentralen och ordinerad att fortsätta med en medicin jag har, dock av en variant som inte gå så hårt åt njurarna.

Det här medicinerandet har i alla fall lett till att jag i torsdags för första gången på länge klarade av att ta nig ner till Coop nere vid Uppsala C och handla både det som var slut hemma och sådant jag ville laga till lunch och middag. Också Birgitta har varit där och provianterat. Konsum sätter verkligen vår köptrohet som kooperatörer på hårda prov.

Jag köpte förresten choklad till hustrun och dottern också, detta som ett ringa tack för all den vård och omsorg jag har fått.

I dag pallrade jag och hustrun i väg oss till Stockholm också, fast i olika ärenden.

Normalt brukar vi tillsammans gå på utdelningen av Olof Palme-priset, som årligen delas ut till någon förtjänt person.

Olof Palmepriset är ett svenskt årligt pris för särskilda betydande insatser i Olof Palmes anda.

Olof Palme-priset inrättades i februari 1987 och utdelas av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en fond som instiftats av Olof Palmes familj och Socialdemokraternas partistyrelse för att hedra Olof Palmes minne. Priset består av ett diplom och 75.000 US dollar.

Som ni kan förstå är det i vår familj inte bara jag utan också min hustru som brukar delta i den här prisutdelningen, som oftast har ägt rum i Riksdagens andrakammarsal.

Men samtidigt ägde på Nordiska museet avtackningen rum av dess nu pensionerade styresman (chef) Christina Mattsson, och eftersom Birgitta länge var varit ordförande i museets nämnd (styrelse) och dessutom har ett hjärtligt och personligt förhållande till Christina, valde hon den här gången att gå dit – jag fick sen för ett stort antal av våra gemensamma vänner, bland dem även Lisbet Palme, förklara varför jag var där utan hennes sällskap.

Årets Olof Palme-pris gick till den kinesiske filosofiprofessorn Xu Youyu ”för hans principfasta arbete för demokrati och yttrandefrihet”, för hans konsekventa arbete för demokratisering av det kinesiska samhället.

Hans metod är dialog, inte våld, men nedslående nog har han – trots att han formellt inte är fängslad – inte beviljats utresetillstånd för att åka till Stockholm och personligen motta Olof Palme-priset.

Nu är glada julen slut, slut, slut

I fredags var det syskonkalas på Birgittas sida i Vallentuna.

Birgittas syskon känner till mina aktuella hälsoproblem, så två av syskonfamiljerna hade gjort upp sins emellan om att skjutsa oss till Vallentuna och sen hem igen, och för det är jag dem innerligt tacksam – utan den här hjälpen hade jag knappast klarat att vara med.

Så vi blev hämtade av Hasse och Karin – Karin är Birgittas syster. De hann få en kopp kaffe innan det bar av mot Vallentuna.

Hem till Uppsala blev vi senare skjutsade av Birgittas bror Gunnar och hans fru Annica.

Hemma hos Ragge – Ragge är yngst i syskonskaran Dahl – och Gunnel, värdar för just den här syskonmiddagen, bjöds vi på kalkon.

Den här syskonmiddagen genomfördes i god stämning, men jag noterade, att ämnet för middagskonversationen allt mer tenderar att bli alla de sjukdomar inte bara jag drabbas av i den här åldern.

I lördags hade vi, om inte julgransplundring så hjälp med att röja ut julen här hemma.

Medan jag gjorde Melodikrysset, packade husets damer ner julen här hemma. Kerstin plockade bort prydnader och ljus ur granen, och Birgitta städade undan övriga julprydnader.

Matti hade åtagit sig att i sin svärfars bil åka hit från Stockholm och sen frakta bort granen plus ett antal andra saker, mogna för en sopdepå. Med medförd avbitartång tog han av alla grenarna på julgranen och sen sågade han stammen i bitar. Det här plus alla barr åkte sen ner i ett par medförda plastsäckar.

Kerstin har senare burit ner julgransprydnaderna och en del annat i vårt källarförråd.

Det är fantastiskt att ha barn som på det här sättet utan att ens ha blivit anmanade hjälper oss allt skröpligare föräldrar, när vi behöver det. Det är värt mer än några julklappar i världen!

I dag var vi, i vanlig ordning, också bjudna till landshövdingens julavslutningsmottagning på Uppsala slott.

Fast Birgitta, som är en klok kvinna, har ju sett hur jag mår och dragit sina slutsatser, så jag blev djupt tacksam när hon föreslog att hon skulle åka ensam till slottet en stund.

Hon får väl hälsa värdparet och andra jag känner också från mig.

På 75-årskalas i Vallentuna

Birgittas syster Karin blev 75 och firade i går detta med trädgårdsfest i hennes och Hasses trädgård i Vallentuna. Därför kunde jag inte som vanligt lyssna på och skriva om Sommar – jag återkommer separat till gårdagens program.

Vi åkte inledningsvis med buss 811 från Öregrund till Uppsala och försjönk snart i egna sysslor: Birgitta läste bok och jag löste korsord. Men vi hade inte hunnit våldsamt långt, när några nytillkomna passagerare plötsligt hejade på oss. Det var vår gamle vän från ungdomsåren Hans O Sjöström och hans hustru Lill. Det visade sig, att de hade varit och hälsat på en FiB-kompis, Knut Lindelöf, vars blogg jag för övrigt har länk till här bredvid. Vi fick sen sällskap nästan hela vägen – Hans O och Lill har flyttat till en lägenhet i närheten av Vaksala torg – och hann prata om mycket, innan våra vägar skildes åt. Men självklart var de besinningslösa israeliska attackerna mot Gaza-området ett av de ämnen vi pratade om. Hans O berättade bland annat att en ganska strid ström av israeler nu helt enkelt väljer att emigrera.

Själva fortsatte vi till 811ans ändhållplats vid Centralstationen, där Birgitta hade stämt träff med sin faster Karin, som också skulle med. Den Karin jag här talar om är namne med födelsedagsbarnet men mycket äldre, 93 år. När hon aldrig dök upp, blev vi förstås oroliga, men det visade sig bero på att hon dagen före i många timmar i nästan outhärdlig utomhusvärme hade deltagit i en solidaritetsaktivitet för de marterade palestinierna i Gaza-området. Nu orkade hon helt enkelt inte åka till Vallentuna också; hon hade ansatser till svindel.

Fast det fick vi veta först när vi hade kommit fram till Upplands Väsby, varifrån Birgitta lyckades nå henne per telefon. Det visade sig att Karin förmodligen hade befunnit sig i en sval dusch när Birgitta tidigare försökte ringa henne.

I Upplands Väsby möttes vi av Birgittas bror Gunnar och hans hustru Annica, som hade lovat att skjutsa oss i sin bil till kalaset hos Karin i Vallentuna. På gatan utanför Karins och Hasses hus väntade Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel – syskonen med respektive hade kommit överens om en gemensam penninggåva och alla skulle också skriva på det åtföljande gratulationskortet.

Sen tågade vi i samlad tropp ner till gräsmattan i trädgården bakom huset och sjöng tillsammans ”Röda små smultron”, den givna gratulationssången i familjen Dahl. Birgitta höll tal för syskonfamiljerna, och vi hurrade för Karin.

Vi hörde till de tidigt anlända, men Karins och Hasses barn (i separata kullar), nu med egna barn, fanns förstås redan där. Till dem som vi numera inte ser så ofta hör Karins son Jerk, som bor i Köpmanholmen i Örnsköldsvik – Jerks och systern Anna-Karins pappa, Bengt Sundmark, är sedan mycket länge död, men jag ser honom då och då i äldre svenska filmer; han var skådespelare.

Med Hasse har jag varit arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, där han var talarförmedlare. Han var under en period gift med en av mina andra arbetskamrater, Britt-Marie, som tillsammans med sin nuvarande man också var på festen för Karin. Och Hasses och Britt-Maries son Henning var förstås också där. Liksom förgreningar av ytterligare ett av Hasses äktenskap. Such is life numera.

Med tiden anlände det allt fler gamla vänner till Karin och Hasse, bland annat från den äldre socialdemokratiska generationen inom stockholmslänspolitiken och från folkdansvärlden – till det Karin gjorde efter det att hon och Hasse blev ett par var att dra in honom i den senare.

De yngre barnen gjorde det enda rationella i den rådande hettan: De badade i den mycket stora uppblåsbara pool som stod mitt i trädgården.

Vi äldre tog skydd under de soltak som skyddade ett antal trädgårdsbord och lät oss smörgåstårta och vin (i mitt och Birgittas fall avkylt alkoholfritt) väl smaka. Dess värre dök det också upp horder av getingar, som även de ville ha del av allt det goda. Till att värna oss fick vi då en batteridriven elektrisk flugsmälla, ett slags elektrisk stol för getingar.

Getingarna var ändå tysta redan innan de mötte sitt öde. Strax nedanför den Dahl-Strandinska tomten pågick dock renoveringen av Roslagsbanan med full kraft.

Karin och Hasse har normalt en station snett nedanför sitt hus, men jag förstod snart, att jag inte skulle kunna ta mig med Roslagsbanan in till Östra Station i Stockholm – jag hade nämligen planer på att efter festen ta mig till ABF-huset. Nu ordnade det här sig ändå: Ragge och Gunnel skjutsade oss till Upplands Väsby, varifrån jag och Birgitta tog SL-tåget åt var sitt håll.

Jag hade länge trott att det inte skulle gå att kombinera med födelsedagsfesten, men när det blev klart att jag inte ens skulle behöva bryta upp i förtid, bestämde jag mig i all hast för att åka in till Stockholm på Jan Hammarlunds releasefest för hans nya Malvina Reynolds-CD, till vilken jag hade fått en mejlinbjudan från Jan.

När jag kom fram, var där mörkt och låst, och när jag då kollade mejlet, fann jag, att klockslag, veckodag och lokal visserligen var rätt uppfattade, men att jag i hastigheten hade tagit fel på datum. Releasefesten äger rum först nästa onsdag. Men jag ska ta mig dit nästa onsdag också, var så säker! Jag gillar både Jan Hammarlund och Malvina Reynolds.

Barnbarnssommar

Det har varit nästan osannolikt varmt nu i juli, men sommaren infann sig på riktigt först när man hörde ljudet av lekande barn ute i trädgården.

Matti och Karin stannade en extra dag på Öland, eftersom deras lilla Ella var så förtjust i alla djuren på bondgården, där de hyrde en gäststuga. Men sen kom de med Ella till hennes farfar och farmor i Öregrund, och den här gången fann Ella sig genast till rätta: började blåsa de såpbubblor farfar hade köpt åt henne och kände helt uppenbart väl igen sig i vårt sommarhus, där hon var både i påskas och i midsomras. Hon mindes var leksakslådorna och barnböckerna stod – i barnboksbeståndet fanns den här gången en ny bok, en antologi av Katarina Kruusval – så snart kom hon också med böcker till farfar och farmor och ville att vi skulle läsa för henne.

Matti och Karin och Ella gjorde förstås utflykter till badviken i Tallparken – havsvattnet där har i högsta grad badtemperatur. Men Matti pumpade också upp den ganska stora men grunda bassäng vi förvarar i en bod och fyllde den med vatten. Och så riggade han nere vid vår uteplats upp den textila riddarborg jag en gång i världen köpte åt Viggo och Klara, Kerstins båda barn, numera skolbarn.

Mot slutet av Mattis, Karins och Ellas vistelse här anslöt Kerstin och hennes barn, så nu blev alla rum och sängar fulla med råge. Att handla och laga mat åt så här många tar tid och kraft, men samtidigt kan ju farfar/morfar och farmor/mormor runt det stora köksbordet bokstavligen se meningen med livet.

Det var också roligt att se hur kul lilla Ella tyckte det var att få vara tillsammans med de större kusinerna. Långa stunder var de ute och lekte tillsammans – sprang omkring på bergknallar och i snår, kröp in i riddarborgen, åt bär från bärbuskarna och bigarråträdet; Ella och den snart nedskvätta Klara badade vid ett tillfälle i den uppblåsbra bassängen med klädena på. Och så gick allesammans till Tallparken och badade. En dag åkte alla utom Viggo till Norrskedika på loppis.

När Matti och hans familj hade åkt hem till Stockholm, stannade Kerstin och hennes barn kvar. De regelbundna utflykterna till Tallparken fortsatte. Kerstin tog med sina barn till sina egna gamla smultronställen, sådana som Floras trädgård och det café som förr hette Lundeborgs.

Mot slutet av deras vistelse här kom det regn, efterlängtat framför allt av mormor Birgitta, som hade börjat bli ängslig för att torkan skulle skada hennes odlingar.

Men det gjorde inget, tyckte barnen. Uppe på vinden fanns det bland annat gamla Smurf-album.

Nu när alla har åkt och det är bara jag och mormor/farmor kvar här, är det förstås lugnt och tyst, och vi kan återgå till vårt vanliga vardagsliv på landet.

Men det är inte så dumt med liv och rörelse och barn och barnbarn heller.

Hjärtundersökning och fotbot

I går kväll åkte jag in till Uppsala och sov över i vår lägenhet där. Jag hade tidigare kallelse till avdelningen för klinisk fysiologi på Akademiska men hade också lyckats lägga ett morgonbesök av hantverkare i lägenheten samma dag.

Senare fortsatte jag till Akademiska, dit jag hade kallats för en kompletterande undersökning av hjärtat, som för relativt kort tid sen undersöktes där. Hur det här avlöpte får jag förhoppningsvis snart veta av min hjärtläkare, som själv inte var närvarande i dag. Eftersom jag har mer jag vill berätta om mitt tillstånd, begärde jag på den här avdelningens expedition ett telefonnummer att ringa och fick då ett nummer inte till läkaren utan till en läkarsekreterare, som fungerar som mellanhand.

Andfåddheten och bensvagheten består, kunde jag åter konstatera, när jag därefter hungrig – jag hade inte fått någon lunch, fast det var långt in på eftermiddagen – promenerade till sjukhusrestaurangen. Där blev det en liten macka, ett glas Ramlösa och sen en kopp kaffe. Jag köpte också dagens tidningar i kiosken bredvid.

Därefter hittade jag en taxi som kunde ta mig till den fot- och skospecialist som enligt en läkare på Vårdcentralen hemma i Svartbäcken säljer fotriktiga skor, lämpliga om man som jag lider av artros i högra stortåns grundled. Smärtan har visserligen avtagit, men det är säkert en tillfällig lindring.

Den här butiken, som ligger på det gamla regementsområdet, visade sig trots sitt avsides läge ha andra kunder än jag, dessutom ett stort urval av fotriktiga skor av olika slag. Med en vänlig och kunnig expedits hjälp provade jag mig fram till ett par svarta skor, lämpliga för mina korta och Kalle Anka-breda, i vristen höga fötter – dessutom har de – och det är en av poängerna med dem – en tjock och oböjlig sula. Jag köpte dem i svart färg, men använda som finskor ser de ändå lite ovanliga ut. Expediten tröstade mig med att jag ju, om jag skulle gå till exempel på frackmiddag, kunde synda lite och ha vanliga lackskor.

När jag ändå var där, valde jag också ut ett par sandaler med liknande kvalitéer att kunna använda som fritidsskor.

Det här är inte precis reavaror; 2.300 kronor kostade kalaset – men om de nyinköpta skorna kan göra livet mindre smärtsamt och funka som alternativ till operation med åtföljande sjukskrivning, är det faktiskt värt pengarna.

Sen tog jag taxi – samma chaufför dök upp med sin bil när expediten hjälpte mig att ringa – ner till Apoteket i S:t Per. Det gäller att kombinera stadsärendena.

Och så bar det med buss 811 av mot Öregrund, där Birgitta väntade med en sen middag. Fläskkotlett och stekt potatis, om ni vill veta.

Den lilla sjöjungfrun à la H C Andersen, Walt Disney och Charlotte Gastaut

1959-1960 läste jag nordiska språk vid universitetet i Uppsala, och i kursen ingick också att läsa skönlitteratur på originalspråk, i det här fallet danska. Bland de böcker jag köpte in för läsning fanns H C Andersens ”Eventyr”, och bland de många berömda sagorna där fanns förstås också ”Den lille havfrue” (1837), på svenska känd som ”Den lilla sjöjungfrun”.

Henne har jag förstås, vid många besök i København, också sett som hamnplacerad skulptur, skapad av Edvard Eriksen 1913.

I dag är med all säkerhet Walt Disneys film- och bokversioner av den här sagan, ”The Little Mermaid” (i filmoriginal 1989) vida mer kända än H C Andersens sagooriginal. Jag hör inte till dem som fördömer Disneys adaptioner av klassiska sagor – tvärt om, jag tycker flera av dem är konstverk i sig – men jag tycker inte att hans historier om Ariel hör till de mer lyckade exemplen på att det går att återberätta välkända historier på ett delvis nytt sätt.

Hur nära det franska textoriginalet, ”La petite siréne”, ligger H C Andersens textoriginal vet jag inte, men Suzanne Öhmans svenska översättning, ”Den lilla sjöjungfrun” (Rabén & Sjögren, 2014), som också anges vara en bearbetning, förefaller, utan att jag i skrivande stund har tillgång till den danska originaltexten, inte vara alltför våldsamt bearbetad.

Men det nya med den här utgåvan och skälet till att den har getts ut är förstås Charlotte Gastauts fantastiska illustrationer, konstverk i sig. Särskilt bilderna av den undervattensvärld, där den lilla sjöjungfrun lever, är vackra och fantasieggande.

Fortsättningen är en fantasieggande saga men knappast lämpad för yngre barn: Sjöjungfrun som räddar en prins från drunkningsdöden. Hennes längtan efter honom som får henne att söka hjälp hos sjöhäxan. Häxans komplicerade och tveeggade hjälp – sjöjungfrun får två ben i stället för sin fiskstjärt, men benen är skärande smärtsamma att gå på; hon får också i likhet med människorna evigt liv, men bara förutsatt att prinsen väljer henne till sin maka. Inte heller kan hon tala människornas språk.

Prinsen väljer dock till slut en annan, en mänsklig prinsessa till sin brud.

Den lilla sjöjungfruns sorg är oändlig, och då erbjuder hennes systrar i havet henne som räddning en förtrollad dolk att döda prinsen med, men det förmår hon inte att göra. Just som hon är beredd att kasta sig i havet, räddas hon från döden och stiger i stället upp i luftandarnas värld. Tack vare sina goda gärningar har hon fått en odödlig själ.

Jag linkar in i sommaren

När barnbarnens, Viggos och Klaras, vårtermin tog slut och vårt morgonvärv som hjälp åt dem varannan vecka ändades, åkte Birgitta ut till vårt hus i Öregrund för de närmaste månaderna.

Själv hade jag fått tid hos en läkare på Vårdcentralen i Svartbäcken i Uppsala efter veckohelgen, så jag stannade kvar i stan så länge – jag orkade inte åka fram och tillbaka till Öregrund med min onda fot.

Det där onda finns nere i foten, och jag trodde aldrig riktigt på att stödstrumpor, som ju klämmer åt högre upp, skulle kunna bota det här – jag hade fått rådet att skaffa stödstrumpor av den förre läkaren jag konsulterade.

När jag den här gången linkade till Vårdcentralen, hade i och för sig den ibland svåra värken med centrum i högra stortån dämpats – men jag har vid det här laget lärt mig, att det går upp och ner med den. Lugnt och sakligt berättade jag för den unga kvinnliga läkaren, ny för mig, om mina symtom och pekade ut var centrum för det onda fanns, och hon slog med stor säkerhet fast vad det här med all sannolikhet berodde på: artros i stortåns grundled.

Artros kan opereras, berättade hon men föreslog som första alternativ byte till skor med hård sula som avlastar leden.

Specialskor av det här slaget finns, berättade hon, att köpa i en butik i närheten av Akademiska, och jag fick också adressen av henne.

Nästa vecka är jag ändå kallad till en undersökning på Akademiska sjukhusets avdelning för klinisk fysiologi, så då ska jag kombinera besöket där med att köpa de här skorna.

Men, som man kan förstå av kallelsen till Ackis: stortån är inte mitt enda problem.

Måhända är min fullkomligt pissiga kondition – jag måste, trots att jag drar en varuvagn på hjul, gång på gång stanna på vägen till och hem från Konsum – delvis förorsakad av min onda fot, men själv tror jag, att jag har andra problem, som rör hjärt-lung-komplexet.

Hoppas att jag får träffa en läkare också och inte bara får en hjärtundersökning.

* * *

En smula lättad över att åtminstone ha fått en vettig förklaring på mitt fotbesvär tar jag min packning, det mesta av den i min nya tantvagn, till buss 811 och åker ut till Öregrund, Birgitta och sommaren. Känslan i sinnet liknar faktiskt lite den från förr i världen, då jag åkte till Öregrund för midsommar- eller semesterledighet.

På vägen upp till huset passerar jag mitt stora stenparti, som Birgitta har varit snäll att rensa inför min födelsedag; stenpartiet lyser intensivt blått av akleja. Hon har nu använt sina ensamma dagar här ute till att rensa ännu mer i trädgården.

Hon har också hittat en för oss ny städfirma i Östhammar, som kan göra midsommarfint i huset. I går kom några damer därifrån, en av dem förresten boende här i Öregrund, och städade huset åt oss.

De skulle under eftermiddagen ha avlösts av fönsterputsare från samma firma, men när de anlände, hade det börjat regna, så de – en man och en kvinna – kom tillbaka i dag och putsade alla våra spröjsade dubbelfönster.

Birgitta har tvättat gardinerna och vid det här laget redan satt upp nystrukna sådana i sovrummet och köket.

Själv var jag i väg till Konsum och handlade mat – rökta laxfenor och färskpotatis – till dagens middag och ett och annat inför den stundande midsommarhelgen.

Fast dess förinnan, i morgon, är det min födelsedag; jag fyller 77.

Dottern, Kerstin, som jobbar då och inte kan komma har redan överlämnat sin födelsedagspresent, ett antal finska dricksglas i en serie som med åren har tagit allt minde utrymme i glasskåpet i vårt kök. Kerstin har stark och säker känsla för design, så det är inte bara sin egen barndoms glasförråd hon återställer.

Sonen, Matti, och hans drygt tvååriga dotter Ella kommer hit till Öregrund på födelsedagskvällen, och på midsommarafton ansluter också Karin, hans fru och Ellas mamma.

Lyckan är att ha barn och barnbarn som fortfarande bryr sig om en, när man är skraltig och fyller sjuttisju. Och att det inte verkar påtvingat.

”Åka farfar”, lär tvååringen säga enligt sin far.

Melodikrysset nummer 24 2014

Melodikrysset fick hela två timmars sändningstid i dag, men det blev knappast bättre för det. Det var, åtminstone till en början, lite förvirrande med all musik, som inte hade något samband med krysset. Frågorna var, när de väl kom, utspridda till kryssets olika hörn, så att det dröjde, innan man fick några ledbokstäver. Bara två sångartister, Svante Thuresson och Sonja Aldén – inget ont om dem! – plus Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund begränsade valet av ljudillustrationer.

En fråga föredrogs bara muntligt, den om vem som har skrivit ”Gluntarne” – svaret på den frågan, som ställdes av Lelle Printer (Hans Dahlman) är Gunnar Wennerberg, som för övrigt finns som staty i Slottsbacken här i Uppsala.

Med en symfoniorkester som ljudillustratör var det helt naturligt, att två av dagens frågor gällde klassiska verk.

Allra första frågan i dag illustrerades med musik ur ”Figaros bröllop” av Wolfgang Amadeus Mozart.

Och senare fick vi höra musik ur ”De fyra årstiderna” av Antonio Vivaldi.

Smått klassisk, fast i en helt annan genre, är väl också ”I’ve Got You Under My Skin” av Cole Porter.

Benny Andersson förekom två gånger. Först som skapare av ”Du är min man”.

Vid det andra tillfället, när vi fick höra ”Vinnaren tar allt” och ”Dancing Queen”, skulle svaret bli ABBA.

Och inte var det särskilt mycket svårare att komma i håg, att ”Dancing On My Own” ursprungligen sjöngs in av Robyn.

Svante Thuresson sjöng ”Första gången” i Melodifestivalen 2007 tillsammans med Anne-Lie Rydé – men i dag fick vi i stället höra honom sjunga den tillsammans med Sonja Aldén.

Om jag får gissa på vad dagens yngre melodikryssare kan och inte kan, tror jag, att det de hade mest problem med var Calle Jularbos ”Nya värmlandsvalsen”.

Betydligt fler – i och för sig även jag – har säkert sett ”Jakten på den försvunna skatten”. Huruvida de också vet att musiken i den har gjorts av John Williams, en flitig kompositör av filmmusik, är svårare att veta – men sånt kan man ju slå upp på Google.

Jag har allt av Cornelis Vreeswijk på skiva, således också ”Telegram till fullmånen” som har musik av Georg Riedel, så inte heller det här var någon svår fråga för mig. Men jag har en invändning: Det här symfoniorkesterarrangemanget var inte vidare bra.

* * *

Om mitt privata liv kan jag berätta, att hustrun är i Öregrund och jag själv kvar i Uppsala. Jag har fortsatta problem med min högra fot, som värker och jävlas. På måndag har jag fått tid på husläkarmottagningen här i Svartbäcken, och jag orkade inte åka fram och tillbaka mellan Uppsala och Öregrund.

Så småningom hoppas jag, förhoppningsvis botad, under ett par månader kunna parkera mig i Öregrund.

Kroppjävel!

Vid min ålder och i min kondition kämpar man mest med att nödtorftigt hålla den egna kroppen i gång.

För kort tid sen svullnade till exempel den högra foten. En natt värkte det i den så att jag hade problem med att somna om varje gång jag vaknade. Att jag vaknar flera gånger varje natt är i sin tur en effekt av att jag måste gå upp och kissa flera gånger – ibland ganska många – varje natt. Eftersom det samlas vatten bland annat i fötterna, är jag ordinerad av läkare att ta urindrivande piller, naturligtvis inte till natten, men effekten sitter i.

Så i går, måndag, gick jag till Vårdcentralen här i Öregrund för att få råd om och om möjligt bot mot svullnaden – att linka till Vårdcentralen, en bra bit, var ett vådligt företag bara det, men det sköterskan kom fram till efter att ha granskat min nakna fot var att det i alla fall inte var fråga om någon diabetesskada – jag har diabetes också. Hennes råd var egentligen att vänta och se, men jag kunde ju dämpa värken med en viss typ av värktabletter. Sen linkade jag hem igen.

I dag var jag kallad till Ögonkliniken på Akademiska för den regelbundna kontrollen av en helt annan ända av kroppen.

Jag åke med en buss som möjliggjorde, att jag var i Uppsala i god tid för att sedan med en stadsbuss ta mig vidare till sjukhuset, så jag var på Ögonkliniken långt före i kallelsen utsatt tid. Anmälde mig sedan i receptionen och anvisades plats i korridoren utanför den aktuella läkarens rum.

Där satt många andra i väntkö, men de hade naturligtvis tid hos olika ögonläkare. Ändå drog det ut mer och mer efter den i kallelsen angivna tiden, och när det hade gått ytterligare ett par timmar och jag hade hunnit förkasta tanken, att det kanske hade kommit akutfall emellan, hejdade jag till slut en förbipasserande i sjukhuskläder, visade min kallelse med tid och undrade, om jag hade kommit fel på något sätt. Han betedde sig då föredömligt: gick ut i receptionen och kollade, att jag hade blivit registrerad där, vilket jag hade, och kom sen tillbaka och meddelade att min ankomst uppenbarligen inte hade vidarebefordrats till läkaren i fråga – ny för dagen för mig – och till den i den övriga personalen, som före läkarbesöket skulle utföra det inledande synprovet.

Det senare tog han omedelbart hand om själv, och när jag åter satt i väntkorridoren med pupillutvidgande dropp i båda ögonen, kom efter en stund – droppet måste verka först – min nya ögonläkare, en kvinna, och kallade in mig under stort beklagande av vad som hade hänt. Efter vad jag hade utsatts för erbjöd hon mig också att få avgiften tillbaka, något som dock inte var aktuellt, eftersom jag har frikort för närvarande.

Själva ögonen visade sig dock vara i hyggligt skick. Jag ser efter starroperaionen i höstas bättre än tidigare med vänstra ögat, och den blödning jag för någon vecka sen hade i detta öga är tydligen sånt som händer – det påverkar i vart fall inte synförmågan. Mitt högra öga är sen en tidigare starroperation med misslyckat resultat som det är sen dess: Jag ser med det, men jag kan inte läsa och skriva med hjälp av det.

På grund av missödet i väntkön var vi nu långt inne på eftermiddagen, och jag hade inte fått någon lunch, vilket är vådligt för en diabetiker. Så det första jag gjorde efter besöket på Ögonkliniken var att gå in på kafeterian alldeles intill och beställa en mycket matig macka, Ramlösa original och en kopp kaffe. Det gjorde gott!

Sen tog jag bussen ner till busstationen – planerna att handla något till Mors dag fick skjutas upp till en ny, oplanerad bussutflykt till Uppsala på torsdag.

Hemma väntade mor i huset med en god middag. Hon tyckte så synd om mig, när jag berättade om mina öden och äventyr, att hon erbjöd sig att diska också, vilket jag tacksamt tog emot.