Sommar med Enn Kokk

Jag har tidigare berättat om mina tilltagande synproblem.

Under sommaren har de märkbart tilltagit.

Nu senast, när vi var en vecka på bussresa runt Ísland – jag ska berätta mer om det sen – var jag tvungen att hoppa över en del utflykter till fots, där jag av tidigare erfarenhet visste, att jag skulle få mycket svårt att klara terrängen och hänga med i de andras takt. Så jag hoppade över utflykterna till fots till Myvatn och Gullfoss, tröstade mig med att jag ju hade varit där förut.

Och sen är det ju det här att jag ser allting, allt från Ísland till Öregrund, som i en dimma. Särskilt tydligt är det här i skarpt solsken.

Jag hittar ju lätt till Konsum här i Öregrund, men särskilt i motljus har jag svårt att känna igen människor jag möter, åtminstone om jag inte har dem på nära håll. Så jag ber gamla bekanta om ursäkt – det är inte fråga om högfärd, om jag inte hejar.

Också vår trädgård i Öregrund bereder mig problem, eftersom den är anlagd på en naturtomt med bergknallar och andra höjdskillnader. I går eftermiddag lockade mig Birgitta att komma ut och dricka en kopp kaffe vid trädgårdsbordet. Det blev en skön stund tillsammans, men jag var tvungen att fråga henne om hon såg några päron i det stora päronträdet strax intill.

Efter det där fikat tog jag en promenad runt vårt sommarparadis: såg rosor i blom i mitt sorgligt försummade stenparti, åt ett par lågt hängande skuggmoreller (men fåglarna har tagit alla våra fina körsbär, kanske när vi var på islandsresa), hittade efter mödosamt klättrande ett par röda krusbär i bergsklyftan med krusbärsbuskarna, bjöds på ett par klasar söta svarta vinbär av Birgitta, som plockade bär lite längre ner, men tvingades konstatera att jag inte kunde se om det fanns några plommon på de båda plommonträden längs staketet – vägen dit över en bergsrygg – lutning först upp, sen ner – är fullkomligt livsfarlig för en person med min begränsade syn.

Som kvällsnöje väljer vi gärna att lyssna på musik. Öronen är det inget fel på, så det har blivit både Martin Fröst och den mycket unge Bob Dylan, avlyssnade sittande i de nicaraguanska gungstolarna på glasverandan. Jag skulle gärna vilja skriva mer om skivor, men det tar emot när man inte kan läsa texten i texthäftena.

Av samma skäl har jag travar av olästa böcker. I våra många prenumererade tidningar plus kvällstidningarna nöjer jag mig oftast med rubriker och ingresser. Riktigt begärliga artiklar stavar jag mig fortfarande igenom men då med stor möda och med hjälp av det stora förstoringsglas jag har ärvt efter min mamma, också hon med synproblem. Men serier med liten text i pratbubblorna har jag gett upp att läsa.

Till mina nöjen i livet brukade höra att lösa alla korsord utom Sportkrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz. Numera är det ett vida större problem att, även när jag använder förstoringsglas, se vad det står i nycklarna än att komma på svaren.

I går såg jag och Birgitta, som söndagens kvällsnöje, ”Varg Veum” i TV4. Jag klarar norska hyggligt bra, men jag vill ju inte heller missa några nyanser, så jag vill gärna läsa den svenska texten. Lösningen har visat sig vara att jag sätter min laminostol snett framför TVn – på en halv meters avstånd ser jag både bilden tydligt och kan, när jag behöver, läsa texten. Birgitta sitter i sin stol på sin vanliga plats – TVn är snett vänd åt det hållet. På så sätt kan vi båda, utifrån våra respektive synförutsättningar, ta del av filmen.

Hur jag fortfarande klarar att skriva blogg? Jag har ökat storleken till 150 procent.

Synförrättning

I dag var jag kallad till Ögonmottagningen på Akademiska – min starkt nedsatta syn även på vänster öga behövde granskas inför ett sannolikt nödvändigt ingrepp.

Synkontrollen utfördes av två ögonläkare – ytterligare en tillkallades av den ansvariga – och två sköterskor gjorde i olika omgångar prov.

Resultatet blev för det allt grumligare vänstra ögat det väntade: en gråstarroperation kommer att genomföras. Men också i vänstra ögonvrån i mitt tidigare opererade och med konstgjord lins försedda högra öga har det bildats något grums som man anser måste avlägsnas.

Så i augusti ska jag genomgå två operationer, först en mindre på det högra ögat och sen den sedvanliga gråstarroperationen på vänstra ögat.

Med av alla ögondropparna ännu mer grumlad syn släpptes jag sen ut från Ackis och lyckades också genomföra det jag hade föresatt mig att göra, när jag ändå var nere på stan: Jag var på apoteket och fyllde på medicinförrådet. Jag var på Dressmann och köpte skjortor och kalsingar inför östersjökryssningen nästa vecka. Jag var i en väskaffär och köpte en ny axelväska, där jag genast stoppade ner FiB Kulturfront, kvällstidningar samt några serietidningar och seriealbum, alltsammans nyinköpt det också. Och så var jag inne i en fotobutik och handlade film och batteri till min kamera samt passade på att lämna in en mängd filmrullar för framkallning.

Det gäller att ta bilder i först Helsingfors, S:t Petersburg, Tallinn och Riga, senare – i slutet av juli – också under den tur vi ska göra runt Ísland. Jag menar så länge man säkert ser.

Sommar i P1 med Liv Strömquist

Som serieskapare – jag har regelbundet läst henne, också recenserat ett av henens album här på bloggen; se Kulturspegeln, Serier – är Liv Strömquist på många sätt, främst politiskt, en själsfrände till mig. Tekniskt har jag invändningen att det blir väldigt mycket text i hennes serier; teckingarna känns mer som illustrationer, främst personillustrationer. Ta en titt i allra senaste Galago, så förstår ni vad jag menar.

Också i sitt sommarprat i dag drogs hon lite för mycket till observatörs- och analytikerrollen. Hennes huvudtema var mens, ett ämne som kanske inte det här programmets lyssnare i hängmattan riktigt väntar sig, och så länge hon höll sig till rent personliga upplevelser, som katastrofen i ett klassrum i yngre år, kändes det här som något självupplevet, värt att berätta om – men sen blev det lite för mycket av föreläsning och läsfrukter.

All musik som hon spelade var inte min, men åtminstone två låtar är höjdare även i min värld: Ulla Sjöbloms insjungning av Sonja Åkessons och Gunnr Edadners ”Den ensamma mamman i traversen” och Nina Simones ”Backlash Blues”.

Ytterligare en seriebok om Loranga, Masarin och Dartanjang

Sara Olaussons serieversion av Barbro Lindgrens ”Loranga, Masarin och Dartanjang” är nu framme vid del 2. Förlag är den här gången Kartago, som tycks ha tagit över rättigheterna även till Del 1, som ni kan läsa om ovan under Kulturspegeln, Serier.

Sara Olausson vårdar ömt sin mosters särpräglade karaktärer, utöver den nämnda titeltrion också Arga gubben, som i ett av avsnitten i det här albumet – förgäves – försöker att få Loranga och Dartanjang satta i fängelse. Dartanjang växlar i det här albumet mellan att vara både rörmokare och tigertämjare, och hela familjetrion kastar sig i lianerna, när hela huset förvandlas till en djungel. Dess förinnan har vi fått vrfa med om en fullständigt absurd olympiad mellan Loranga och Masarin.

Köp gärna hem den här serieversionen, men läs också Barbro Lindgrens original i bokform.

Melodikrysset nummer 25 2013

För mig blev det en lite ovanlig midsommarafton, eftersom Birgitta och jag började med att, åtminstone över dagen, lämna Öregrund. Skälet var att Birgittas systerdotter Anna-Karin hade förlagt sitt 50-årsfirande till just midsommarafton, så vi åkte följaktligen till Upplands Väsby. Och eftersom vädret var ljuvligt, kunde firandet förläggas till ett trädgårdsbord. Vi, våra barn och Birgittas faster Karin uppvaktade med ett Kalevala-smycke.

När det blev dags för hemfärd, erbjöd sig Birgittas syster Karin och hennes man Hasse att skjutsa oss till Öregrund, och det tog vi förstås tacksamt emot. Väl i Öregrund dukade Birgitta fram en riktig festmiddag, som avslutades med jordgubbar på glasverandan.

Men nu är det alltså midsommardag, dessutom också melodikrysslördag.

Som vanligt spände krysset över ett ganska brett fält, allt ifrån tjecken Julius Fučiks klassiker ”Gladiatorernas intåg”, som skulle ge oss ordet gladiator, till de sedvanliga melodifestivalbidragen, rätt färska båda två.

Martin E-Type Eriksson gjorde ”Paradise” 2010 ”Line of Fire” för he Poodles i Melodifestivalen 2008 – jag har fått en rättelse från Gunnar Bergquist.

Och Ralf Gyllenhammar med ”Bed On Fire” förekom i årets melodifestival.

Mycket musikalmusik var det den här gången.

”Tomorrow” var hämtad ur ”Annie”. Den här musikalen, av Charles Strouse (musik) och Thomas Meehan (text), är av ganska sent datum, från 1977, men dess förlaga, den tecknade serien ”Little Orphan Annie” av Harold Grey, började tecknas redan 1924. En svensk översättning gick i Aftonbladet förr i världen.

”Det bästa jag vet” var hämtad ur Richard Rogers och Oscar Hmmersteins ”Sound of Music” (1956), som jg har sett både som film och senast i en scenuppsättning på Uppsala Stadsteater.

Uppsala Stadsteater kommer förresten att sätta upp också en annan musikal som förekom i dagens kryss, ”Cabaret” med musik av Fred Ebb och John Kender samt text av Joe Maskroff. Vi hörde ”Mein Herr” som i Uppsala kommer att sjungas av Sarah Dawsn Finer, eftersom hon är kontrakterad för rollen som Sally Bowles. Välkomna till Uppsala, och har ni inte läst den litterära förlagan, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, rekommenderar jag er att göra det också.

Också ABBAs ”Mamma Mia” kom så småningom att ingå både i en scenföreställning och i en film. Själv har jag sett uppsättningen på Broadway.

Förr lyssnade jag ganska mycket på Kim Larsen, så jag känner väl igen hans röst, även om jag själv inte har just ”Bare for at gøre et forskel”.

Jag vet inte precis om jag håller med Alf Robertson, när han sjunger ”Jag önskar jag var arton år igen”, men en del ålderskrämpor – till exempel min tilltagande gråstarr – skulle jag gärna vilja bli av med.

Men de är skönt att i ett sådant här skymningsläge ha en livskamrat – för att citera Dusty Springfield: ”You Don’t Have To Say You Love Me”.

Och för att fortsätta med familjerelationer: Hasse Alfredson, vars ”P & B” jag förresten såg på DVD sent i går kväll, och Tina Ahlin sjöng tillsammans ”Om döttrar” ur ”Prins korv under taket” (1999). Jag uppskattar mycket både Alfredson och Ahlin – Tina har faktiskt en gång varit inne på min blogg och frågat om musik (!).

I dag passar det väl bra att avsluta med en ljuv syntes av både text och musik, ”Uti vår hage”, en svensk folkvisa:

Uti vår hage

Uti vår hage där växa blå bär.
Kom hjärtans fröjd
Vill du mig något, så har du mig här!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtans fröjd!

Fagra små blommor där bjuda till dans.
Kom hjärtans fröjd
Vill du, så binder jag åt dig en krans!
Kom liljor och aquileja,
Kom rosor och salvia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Kransen den sätter jag sen i ditt hår,
Kom hjärtans fröjd
Solen den dalar men hoppet uppgår!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd!

Uti vår hage finns blommor och bär,
Kom hjärtansfröjd
Men utav alla du kärast mig är!
Kom liljor och akvileja,
Kom rosor och salivia,
Kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd

Fast det finns ju faktiskt ett frågesvar kvar att redovisa. Så vi sjunger ”Sommar, sommar, sommar” och låter det bli en övergång till ett radioprogram med Jonas Gardell om en liten stund.
.

And now I’m 76

When I’m Sixty-four

Text och musik: Paul McCartney, 1967

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

If I’d been out till quarter to three
Would you lock the door,
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

oo oo oo oo oo oo oo oooo
You’ll be older too, (ah ah ah ah ah)
And if you say the word,
I could stay with you.

I could be handy mending a fuse
When your lights have gone.
You can knit a sweater by the fireside
Sunday mornings go for a ride.

Doing the garden, digging the weeds,
Who could ask for more?
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Every summer we can rent a cottage
In the Isle of Wight, if it’s not too dear
We shall scrimp and save
Grandchildren on your knee
Vera, Chuck, and Dave

Send me a postcard, drop me a line,
Stating point of view.
Indicate precisely what you mean to say
Yours sincerely, Wasting Away.

Give me your answer, fill in a form
Mine for evermore
Will you still need me, will you still feed me,
When I’m sixty-four?

Whoo!

* * *

Nja, för egen del är jag redan 76 – fyller år i dag. Tunnhårig är jag sen länge, har också andra och mer besvärande krämpor.

Men den här dagen började helt strålande.

Jag uppvaktades på sängen av Birgitta med paket och en bukett vita rosor. Den vita rosen, Rosa alba maxima, slår ut före midsommar här i Roslagen, enligt familjemyten just på min födelsedag.

På köksbordet stod dessutom en nyplockad bukett med pioner och akleja.

Jag fick många böcker – mängden förklaras av att Birgitta är medlem i en bokklubb och sparar sådant som hon vet intressar mig i halvårsposter, en till jul och en till min födelsedag. Den här gången fick jag tre böcker av Primo Levi i en volym, ”Är detta en människa?”, ”Fristen” och ”De förlorde och de räddade”, vidare ”Ensam i Berlin” av Hans Fallada, Jörn Donners ”Mammuten” samt Tommy Körbergs memoarer ”Sjung tills du stupar”, nedtecknade av Klas Ekman. Flera av de här böckerna är veritabla tegelstenar, så jag hoppas att mitt besök hos ögonläkaren i nästa vecka leder till önskat resultat.

Barnböcker – jag vill gärna ha såna i present också – är lättare att läsa. ”Barbros bästa” innehåller berättelser av Barbro Lindgren, en favorit. Här får man möta figurer som den vilda bebin, Max, Benny samt Loranga, Masarin och Dartanjang. Dessutom har jag fått andra delen av Sara Olaussons serieversion av ”Loranga”.

Jag har också fått några DVD-filmer. Det går än så länge ganska bra att se svenska filmer, som ju inte fordrar textning, och av sådana har jag fått två boxar. Bo Widerberg-boxen innehållerr hela sju filmer: ”Barnvagnen”, ”Kvarteret Korpen”, ”Elvira Madigan”, ”Ådalen 31”, ”Mannen på taket”, ”Mannen från Mallorca” och ”Ormens väg på hälleberget”. Jag har förstås sett flertalet av dem tidigare, också skrivit om några av dem, men jag kommer ändå att se och se om hela samlingen. Dessutom fick jag en Hasse & Tage-samling, Volym 3, som innehåller fem filmer: ”Den enfaldige mördaren”, ”P & B”, ”Falsk som vatten”, ”Jim och piraterna Blom” och ”Vargens tid”. Slutligen har jag också fått två filmer som tvingar mig att sitta närmare TVn: Woody Allens ”Förälskad i Rom” och 007-filmen ”Skyfall”.

Och det är faktiskt inte slut med det. Birgitta har lovat att när vi ganska snart på vår östersjökryssning besöker Helsingfors, ska vi gå in i en Marimekko-butik och förnya mitt bestånd av nu i många fall ganska slitna marimekkoskjortor.

Efter presentregnet på sängen bjöds jag av hustrun att komma med ut i köket, där det till morgonkaffet serverades egenhändigt komponerad smörgåstårta, för ovanlighetens skull rund eftersom brödet i den bestod av Fazers rallarhalvor. Supergott tillsammans med nybryggt kaffe, Coop Prima apelsinjuice och Verum hälsofil.

Ute skiner solen, och födelsedagen har bara börjat. Närmast ska jag, äntligen, läsa morgontidningarna, ja vid det här laget även kvällstidningarna.

Felix bland skurkar och revolutionärer

”Felix och det stora upproret” (Kartago, 2013) har tidigare utgivits i en större volym med serier av Jan Lööf, och eftersom min recension av den serieboken innehåller ett ganska utförligt referat av handlingen i det här långa avsnittet, ber jag läsarna att kolla det jag har publicerat under Kulturspegeln, Serier, Lööf, Jan: Felix (+ Det stora uppdraget).

Handlingen i det här avsnittet är ovanligt lång och krokig till och med för att vara en skapelse av Jan Lööf: Vi får följa Felix’ fortsatta jakt på den av honom till vår tid bringade vildmannen, en historia där han med hjälp av den i vissa avseenden mycket naive vildmannen hamnar i mycket kriminella kretsar, och när vildmannen efter en våldsam jakt utförd av polis och militär till slut undkommer genom att via den reparerade tidsmaskinen hamna i sin egen urtid, hamnar Felix tillsammans med gangsterkungen och dennes befriade kusin i ett helt nytt äventyr – Felix & co hamnar på det här sättet mitt i en karibisk revolution.

Den här gången spetsas den redan i sitt svart-vita original explosiva handlingen ytterligare genom att serien nu, för första gången, publiceras läckert färglagd.

Omslaget till den här utgåvan spetsas ytterligare av alla de vapen och alla de explosiva ämnen som där förekommer på bild – plus av att man ser Felix försjunken i en bok om revolutionär strategi, författad av Vladimir Lennon och Harpo Marx.

Melodikrysset nummer 18 2013

Jag är stort fan av Tintin: har alla albumen och har sett alla filmer – har även gett dem till först barn, sen barnbarn. Ändå kände jag inte igen det filmledmotiv som spelades i dagens Melodikrysset – men tre ledbokstäver ledde mig till slut till rätt svar.

Lika svår för mig i dag var den fråga som illustrerades med ”All About the Money” med Meja. Jag har förvisso hört henne, men jag hade ingen aning om att hon var så stor i Asien, främst tydligen i Japan har jag nu läst mig till. Men även här ledde mig ledbokstäverna relativt lätt till rätt världsdel.

Och för att också ta den tredje och sista frågan jag hade lite svårigheter med: Chris Rea – i dag med ”Josephine” – är inte någon artist som jag ständigt lyssnar på.

Inte för att jag har massor av plattor med Elton John heller, men ”The One” hade jag betydligt lättare att förknippa med rätt artist.

Resten var rent av lätt, för mig alltså.

”Skomakar Anton” har spelats in av många, men i dag hörde vi den med Alf Robertson.

Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen” var lätt att känna igen, även om vi i dag fick höra den på finska med Arvi Tikkala.

Och ”Mamma är lik sin mamma” lät oss Anders Eldeman i dag höra på tyska, dock som vanligt med Siw Malmkvist.

Samma gamla könsroller fanns också i Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma”, som skulle leda oss till det försvunna myntslaget öre.

Inte fem utan ”Tre Gringos” har vi hört både med Just D och Thorleifs.

Från gringos är inte steget långt till ”Bröderna Cartwright”, en enkel men ganska rolig västernserie jag gärna såg en gång i världen. Jag har sett någonstans att den här serien tydligen är på väg att göra comeback på bred front.

Enkel, med slående melodi, är också ”Yes We Have No Bananas”, på svenska ”Vi har inga bananer”. Visste ni att Karl Gerhard gjorde en tidig svensk version av den?

Och så avslutar vi dagens svarsredovisning med ”Cabaret”, i filmversionen sjungen av Liza Minnelli. Musiken, för scen och film, skrevs av Fred Ebb och John Kander, men jag skulle vilja rekommendera också originalhistorien, Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”, en suverän roman om en politisk och kulturell brytningstid.

Serier från Engelsfors

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har gjort formidabel succé med sina fantasyböcker ”Cirkeln” (Rabén & Sjögren, 2011) och ”Eld” (Rabén & Sjögren, 2012). Den tredje och avslutande delen ”Nyckeln” utkommer hösten 2013.

Den här serien och dess framgångar även utomlands har också lockat till uppföljare inom andra genrer. Ett filmprojekt har havererat – författarna godkände inte ändringarna – men nu ska Ludvig Andersson, med ekonomiskt stöd av sin far, Benny Andersson, ta sig an projektet.

Och redan innan tredje delen av trilogin ens har utkommit, har författarna med hjälp av tre serietecknare, Kim W Andersson, Karl Johnsson och Lina Neidestam, gjort seriealbumet ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren, 2013).

Det här är en intressant men också problematisk seriesatsning. Problematisk i meningen att den innehåller episoder, som inte bara saknas i engelsforstrilogin i bokform utan också ibland ligger både före och efter i tid jämfört med den.

De fans som redan känner till Minoo, Vanessa, Linnéa, Ida, Elias, Adriana, Gustaf med flera kommer att kunna relatera till böckerna men kommer då till exempel att finna, att det här måste ha hänt tidigare eller senare.

Stilen varierar också mellan bokens tre tecknare, två av dem ganska väletablerade med egna serier, Kim W Andersson med ”Love Hurts” och ”Alena” och Lina Neidestam med ”Zelda”. Bäst av de tre lyckas Kim W Andersson, som i sina egna serier har legat någorlunda nära det som skildras i de här serierna. Jag är i och för sig imponerad av att Lina Neidestam också behärskar en annan genre än hennes vanliga – men blev inte en av tjejerna i ”Frestelse” väldigt Zelda-alike?

Den enskilt bästa historien i det här albumet är Kim W Anderssons ”Tornet”, för övrigt tidigare publicerat som ett smakprov på det kommande albumet. Det här avsnittet är inte bara extremt vältecknat utan också fullt begripligt för en serieläsare, som tidigare inte har läst böckerna och alltså inte har något att relatera till. Dessutom är det dramatiskt och spännande.

När det går undviker jag privata detaljhandelsföretag

Jag har tidigare berättat om kampen för att få behålla vårt Coop Konsum vid Torbjörns torg i Uppsala. Vi har nu lyckats skjuta upp det definitiva beslutet i ett år, men omsättningen måste öka ganska mycket för att butiken definitivt ska vara räddad. Den här veckan, då vi är inne i stan för att skicka barnbarnen till skolan, går både jag och Birgitta i tur och ordning till Konsum och handlar. Men det kommer att bli svårt att nå det uppsatta målet, om inte många andra hjälper till. Går det ändå till slut åt helvete, kommer jag säkert att åtminstone delvis åka buss ner till Uppsala C oh handla i den nya stora konsumhallen där. Och halva året bor vi ju i Öregrund, där Konsumhallen är störst och obestridligt bäst, också har flest kunder.

För mig är det närmast självklart att välja icke-privata detaljhandelsföretag, där sådana finns tillgängliga.

I dag var jag till exempel nere på stan, eftersom jag behövde en vit skjorta inför helgens OD-konsert, och då valde jag att gå till Brothers, som kooperationen är delägare i och där Med mera-kortet gäller. Jag köpte en annan skjorta och tre par kalsonger med gylf också, när jag ändå var där.

Sedan gick jag till Akademibokhandeln/Lundeq, till 100 procent ägd av KF, och fick fler Med mera-poäng: handlade en Rȉga-karta och en S:t Petersburg-karta inför sommarens östersjökryssning och köpte tre seriealbum: ett Smurf-album åt Klara och var sitt seriealbum med historier från Engelsfors åt mig och Viggo.

Dess förinnan hade jag varit på Apoteket, det statliga, där jag alltid brukar handla – jag har bonuskort. Bonus får man, om man handlar kemisk-tekniska varor och receptfria varor där, till exempel schampo, flytande tvål, tandkräm, tandborstar, munskölj, engångsrakhyvlar, bomullstoppar, tandstickor, deodoranter, vitamintabletter – och mängder av basläkemedel som inte fordrar läkarförskrivning.

Naturligtvis handlar jag också, när inget annat står till buds, även i privata detaljhandelsföretag, men jag önskar att det fanns ännu fler kollektivt ägda att gå till, också på andra områden än de nämnda.