I skuggan av Stagnelius men även Shakespeare

Maria Langs – Dagmar Langes – deckare från 1952, ”En skugga blott!” (i nyutgåva 2003 från Norstedts), lånar sin titel från William Shakespeares mörka drama ”Macbeth”, vilket är en hint om vem som är gärningsmannen i den här mordhistorien med anknytning till en krets av forskare på Humanistiska biblioteket, Hum B. Där finns flertalet av dem, bland dem de båda stagneliusforskarna Staffan Arnold och Pelle Bremmer, som kappas om att bli först färdig med sin respektive avhandling och hinna disputera före den andre.

Men den välkomponerade och makabra upptakten till det här fallet för den här mordgåtan för kriminalkommissarie Christer Wijk äger inte rum där utan i Einar och Puck Bures hem: Puck kommer per flyg hem från en längre vistelse i Egypten – hennes far, arkeologen, har varit sjuk – bara för att finna våningen mörk och tom. Nej, inte tom förresten: i det vattenfyllda badkaret i badrummet hittar hon, när hon tänder där, en dränkt kvinna.

Vem är hon? Vart har Einar tagit vägen? Har han haft en älskarinna medan hon själv var på långresa?

Så hon ringer deras vän Christer Wijk, som kommer över, och snart har polisen konstaterat att kvinnan i badkaret är mördad.

Men av vem, och vem är hon – och varför befinner hon sig i paret Bures våning?

Det visar sig snart att Einar har lånat ut våningen till henne, medan han själv har åkt till København på ett litteraturhistorikermöte – ironiskt nog, eftersom Puck själv har gjort mellanlandning och bytt plan på Kastrup. Så småningom nås han hur som helst och kommer hem och kan därefter ingå i den trio som ju tillsammans löser mordgåtorna i en rad Maria Lang-deckare. Den här gången har han också en viktig roll att spela i att nysta upp den här mordgåtan, eftersom den döda är en ung kvinna från hans institution, en litteraturhistoriker han har lånat ut bostaden till, och mycket pekar mot att mördaren finns bland de andra litteraturhistorikerna på Hum B.

Så småningom framträder en allt mer komplicerad bild av det här akademikerkollektivet: inbördes konkurrens mellan ett par av dem, att den mördade Eva Clason som inte verkade se åt karlar faktiskt drogs till någon av de manliga kollegerna, att en av dessa hade flera relationer, att flera i personkretsen på Hum B faktiskt hade besökt Eva i den bureska våningen under mordkvällen…

Men det tar tid för vår detektivtrio att lägga det här pusslet rätt – under tiden hinner dess värre, från mördarens utgångspunkt dessutom på felaktiga grunder, ytterligare en av litteraturhistorikerna tas av daga.

Men till slut löser ändå Christer Wijk det här fallet, dock först efter att ha konfronterat fel person – även Maria Lang har då hunnit kasta misstankarna på fel personer inom det här litteraturhistorikerkollektivet.

Det här, de många litterära citaten och samlingen/konfrontationen på slutet är kända grepp från Agatha Christie och andra pusseldeckarförfattare från den här eran.

På det hela taget gör Lang/Lange det här bra, men på några punkter lyckas hon inte riktigt. Hennes beskrivningar av de agerandes klädsel i olika situationer är minutiös, men mängden beskrivna klädesplagg gör, att man till slut inte kan se någon av de agerande framför sig. Alla pratar dessutom likadant. Så jag konstaterar även i det här fallet, att man ganska ofta måste gå till personförteckningen i bokens början för att minnas, vilka som döljer sig bakom de olika namnen.

Eftersom jag själv har gått i ett av de famtiotalsläroverk (realskola och gymnasium) Dagmar Lange var lärare och rektor i, förvånas jag över att hon gör några av de språkfel vi på den tiden dresserades till att inte göra: Hon skriver till exempel ”inte varken” och ”så till den grad”.

Morddrama på en sommarö i Bergslagen

När Maria Lang (Dagmar Lange) 1949 gav ut sin ”Mördaren ljuger inte ensam”, var homosexualitet sedan några år tillbaka visserligen tillåten mellan vuxna, men den var fortfarande ett ganska tabubelagt ämne. Jag minns själv från ett av mina sommarbesök hos en moster och hennes man i Berghamn i Ångermanland, hur de vuxna – även mina föräldrar – tisslade och tasslade om att två tyska män, i segelbåt på sommarbesök i hamnen, var homosexuella. Homosexualitet sågs ofta inte bara som något avvikande utan också som något i grunden perverst.

Maria Lang är inte känd som någon samhällsomstörtare eller radikal, men faktum är att hon i sin doktorsavhandling i litteraturhistoria (1944) om Pontus Wikner djärvdes vara tydlig med att han var homosexuell. Alltså var det inte något helt främmande ämne för henne, när hon några år senare i en deckare låter (sviken) kärlek mellan kvinnor utgöra motivet för det inledande mordet, utfört i hastigt mod. Sedan följer det ena av det andra – bland annat dödar den kvinnliga mördaren även sin rival, en man – hennes partner, det första mordoffret, är bisexuell.

Men den tillkallade detektiven, Christer Wijk, avslöjar henne till slut, med visst bistånd av Puck Ekstedt och Einar Bure, på det här stadiet ännu inte gifta men förälskade i varann.

Tekniskt är ”Mördaren ljuger inte ensam” en typisk, gammaldags pusseldeckare, där många av de agerande, bland annat på grund av trassliga inbördes (kärleks)relationer, kan misstänkas för att ha mordmotiv och dessutom, allihopa, rör sig runt i sommarnatten.

Samtidigt begränsar Lang antalet misstänkta till en begränsad krets, litteraturhistoriker, konsthistoriker, människor ur filmvärlden på tillfälligt sommarbesök, genom att förlägga handlingen till ett sommarställe på en stor men isolerad och i övrigt obebodd ö i en stor insjö i Bergslagen.

Christer Wijks förhör med de inblandade, allt efter pusseldeckarschemat, fångar till slut inte bara mördaren utan blottlägger också varför hon inte var den enda som mörklade sanningen.

Bokförlagan, återutgiven 2013, är bättre än filmatiseringen från samma år.

Tragedi på en lantkyrkogård filmad för andra gången

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ut 1954 och har 2013 kommit ut i ny upplaga på Norstedts. Jag har skrivit om boken – du kan hitta texten ovan under Kulturspegeln, Deckare.

Den här boken filmades relativt tidigt, 1960, av Arne Mattsson och kallades då ”När mörkret faller”. Det är en alls inte oäven filmatisering, gjord i svart-vitt, men den tar sig – med Maria Langs goda minne, har jag förstått – friheter jämfört med bokoriginalet: Bokens amatördeckare Puck Bure är inte med i den här filmversionen, och, kanske ännu mer anmärkningsvärt: mördaren är i filmen en annan än i boken. Läs mer ovan under Kulturspegeln, Film.

Den nya filmversionen, från 2013 och regisserad av Christian Eklöw och Christopher Panov, är på de nämnda punkterna trognare mot bokoriginalet. Dock har persongalleriet i detta rationaliserats en aning, vilket faktiskt är en fördel: Maria Lang hade ofta en benägenhet att ha lite för många personer med i handlingen, samtliga försedda med mordmotiv och avsaknad av alibi. Å andra sidan blir miljöskildringen inte riktigt lika tydlig som i bokoriginalet och faktiskt också i Mattssons gamla filmversion.

Våldsamt spännande blir heller aldrig den nya filmversionen. Men på det hela taget är den OK underhållning.

Sen innehåller den här filmatiseringen liksom flera andra av de nya två element som jag irriteras över:

Dels finns där, särskilt i slutscenerna, en antydan om att Puck (Tuva Novotny) och detektiven, Christer Wijk (Ola Rapace), dras till varann. Det här understryks av att Pucks man Einar Bure (Linus Wahlgren) – märk att Puck och han är relativt nygifta – visar synbart intresse för en annan kvinna. Det här har ingen motsvarighet i Maria Langs bok.

Dels är ett av Christer Wijks karaktärsdrag även i den här filmen att Ola Rapace ibland visar upp ett menande leende, ett leende som får mig att önska att regissören i stället hade tagit livet av detektiven.

Snöholjd prästgård och mord

Maria Langs (Dagmar Langes) ”Tragedi på en lantkyrkogård” kom ursprungligen ut 1954. När Norstedts nu (2013) ger ut den på nytt, är den försedd med ett 1950-talsaktigt omslag med en kyrka och en kyrkogård höljda i snö. Man knyter också an till det femtiotalistiska i originalutgåvan genom att återge dels en bildkarta över kyrkan med omkringliggande bebyggelse, dels en skiss över lanthandlarens hus, där det deckarhandlingsöppnande mordet äger rum. Och inte nog med det: boken inleds också med en förteckning över de agerande personerna – bra att ha, visar det sig, eftersom det i den här historien figurerar en rad personer, som man inte i samtliga fall genast lär sig namnet på.

Maria Langs styrka som deckarförfattare är mer miljö- än människoskildringen, men det vilar ett drag av Agatha Christie över hennes maner att teckna en lantlig idyll med hotfulla skuggor och befolka den med människor som nästan alla kan misstänkas för att vara mördaren, den som startar bokens deckarhandling genom att ta livet av lanthandlaren.

Hemma hos bygdens kyrkoherde Tord Ekstedt befinner sig, för att fira jul, Langs amatördeckarhjälte Puck Bure och hennes make Einar samt Pucks far, professor Johannes M Ekstedt, bror till kyrkoherden. Kyrkoherden är änkeman med en elvaårig dotter, Lotta, som har livlig fantasi – men allt som bubblar ur henne visar sig inte vara fantasier. För ordningen och mathållningen i prästhushållet står husföreståndarinnan Hjördis Holm.

Lang gör sitt bästa för att mystifiera läsarna: De flesta som förekommer i bokhandlingen kan tänkas ha det ena eller det andra skälet till att ta handelsmannen av daga, och de flesta av dem saknar alibi (visar det sig, när Pucks och Einars gode vän från kriminalen Christer Wijk försöker kartlägga vad som har hänt och i så fall varför) – här vimlar det à la klassisk pusseldeckare av tunga motiv. Och för att förvilla oss läsare ytterligare ser författaren till att blanda in ytterligare en mystifierande händelse i handlingen: kyrksilvret både stjäl och kommer tillbaka.

Våldsamt spännande blir det här aldrig, trots att unga Lotta utsätter sig för livsfara. Snarare är det här en mysdeckare med femtiotalsstämning, vilket senare tilltalar mig som växte upp under den skildrade tiden.

Men den skarpsinnige detektiven, Christer Wijk, avslöjar förstås till slut, på klassiskt konfrontationsmaner, mördaren.

Om att (misslyckas med att) mörda en gammal dam

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Alexander Mackedricks ”Ladykillers” (”The Ladykillers”, 1955), men den känns lika rolig – kanske till och med ännu roligare – varje gång jag gör det.

Ladyn i fråga, Mrs Wilberforce (lysande spelad av Katie Johnson) är, vilket kommer att få sin betydelse i den här historien, välkänd för den lokala polisen som en återkommande och som virrig hållen besökare på polisstationen, och mitt i det stora rån hon, till att börja med sig själv ovetande, blir inblandad i, får vi också se henne inblandad i ett våldsamt och komiskt handgemäng med en häst och dess ägare, vilket förstås slutar hos polisen – som i vanlig ordning skickar hem henne.

Mrs Wilberforce är änka och har rum över på övervåningen i sitt hus, rum som hon vill hyra ut.

Till slut nappar en person på hennes annonsering: en professor Marcus (Alec Guiness), en till synes artig och belevad gentleman. Han förklarar också för Mrs Wilberforce att han har några vänner, tillsammans med vilka han har bildat en stråkkvintett, och att de behöver utrymmet på andra våningen för att kunna öva, vilket hyresvärdinnan inte har något emot.

Snart strömmar också underbar musik av Boccerini, verkligen skickligt spelad med tanke på att det här rör sig om amatörmusiker, genom taket ner till Mrs Wilbeforce.

Vi i biopubliken förstår strax bättre än Mrs Wilberforce: Det hon hör härrör från en grammofonskiva. Herrarna där uppe – några av dem har nog aldrig ens hört sådan här musik tidigare – är i själva verket ett gangstergäng, som planerar att råna en banktransport: cockneyn och den elegante lurendrejaren Harry Robinson (Peter Sellers), den svagt begåvade exboxaren Louis ”En rond” Harvey (suveränt spelad av Danny Green), den mordiske och nervöse gangstern Louis Harvey (Herbert Lom) och major Claude Courtney (Cecil Parker).

Dock störs de ideligen i sitt ”musicerande” av den allt för vänliga Mrs Wilberforce, när hon till exempel vill bjuda herrarna på te.

Jag ska inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare genom att i detalj berätta, hur kuppen går till – dock måste jag nämna att Mrs Wilberforce luras att frakta hem bytet.

Detta för att filmens senare del bygger på att Mr Harvey, just när herrarna ska ge sig i väg med bytet, klantar till allting – hans fodral fastnar i dörren, och det börjar flyga omkring sedlar – och rånarna tvingas vända och börja förklara för Mrs Wilberforce. Till slut lyckas professor Marcus nästan övertyga hyresvärdinnan om att de har utfört rånet för att rädda anhöriga i nöd och om att det bara ställer till bekymmer för försäkringsbolaget att plötsligt lämna igen pengarna, men hennes samvete segrar, trots att hon är medskyldig, till slut ändå: de måste alla gå till polisen, bekänna och lämna igen pengarna.

Och nu börjar morddramat: Gangstergänget kommer fram till att den gamla damen måste tas av daga. Men ingen vill bli den som ska döda henne, så man drar sticka om saken. Här vill jag åter igen inte förstöra nöjet för nytillkomna tittare med en detaljerad redogörelse. Den ena efter den andre utses till mördare, bara för att smita och sen själva drabbas av de andras dödliga hämnd. Det hela utvecklas till en fantastisk kombination av morddrama och fars.

Till slut är det bara det tilltänkta mordoffret, Mrs Wilberforce, kvar, och så förstås alla pengarna. Som den rättrådiga gamla dam hon är, går hon till polisen med dem och för att avlägga full bekännelse.

Men hos polisen är det som vanligt ingen som tar henne på allvar; hon får utryckligen rådet att behålla alla pengarna hon talar om.

Så hon går hem med dem, och på vägen hem skänker hon till och med en groteskt stor sedel till en tiggande man på gatan.

En inte riktigt originaltrogen men ändå hygglig Maria Lang-filmatisring

Maria Langs (Dagmar Langes) deckare ”Farliga drömmar” kom ut 1958. Den skiljer sig från en rad andra langdeckare genom att inte ha Puck Bure utan unga Malin Skog som huvudperson.

Men i filmversionen från 2013 i regi av Molly Hartleb är det Puck (Tuva Novotny) som tar ett tillfälligt jobb som assistent (stenograf) åt nobelpristagaren Andreas Hallman (Claes Ljungmark), en despotisk ordningsmänniska som kräver att man passar tider och klarar sitt jobb till punkt och pricka.

Maken Eje Bure (Linus Wahlgren) förekommer under en stor del av filmen bara som chaufför fram till de låsta järngrindarna till godset där nobelpristagaren bor. Så småningom, efter dödsfall som Puck tror är mord, kommer han tillbaka, nu tillsammans med Christer Wijk (Ola Rapace).

Den stora förtjänsten med det här greppet är de relativt få agerande personerna och den lätt klaustrofobiska instängdhetskänslan, grepp som påminner om några av salig Agatha Christies deckare. Också miljön och det spända förhållandet mellan personerna i huset är väl fångade.

Jag ska här inte förstöra spänningen för nya tittare genom att redogöra för de agerande personernas (och en tidigare invånares i huset) inbördes förhållanden, bara konstatera att det under Pucks vistelse i huset förekommer dödsfall där, som måste vara giftmord.

”Farliga drömmar” är, trots att den alltså tar sig friheter i förhållande till bokförlagan och utan att vara någon mästerfilm i deckargenren, ändå klart sevärd.

Mördaren är inte ensam om att vara svåridentifierad

Jag fortsätter med att via deckare och film göra återbesök i mitt 1950-tal. ”Mördaren ljuger inte ensam” (i original utgiven redan 1949, 2013 återutgiven av samma förlag, Norstedts) hör till de Maria Lang-deckare som samtidigt (2013) har filmatiserats.

Jag startade med att se ”Mördaren ljuger inte ensam” som film i regi av Birger Larsen. Eftersom jag hade svårt att orientera mig i handlingen och ännu mer när det gällde alla misstänkta, läste jag boken, för att därefter se om filmen.

Handlingen är ganska Agatha Christie-artad: de agerande, bland dem Puck Ekstedt (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren), som har kommit för att de är betuttade i varann, är alla bjudna på en midsommarfest i ett ensamt sommarhus på en stor ö i Skogasjön. Midsommarvädet är strålande, men det blir ändå en mycket blöt natt fast en med både kättja och tragedier. Problemet, om vi håller oss till filmversionen, är att personerna vi ser i sovrum och ute i skogen är jättesvåra att identifiera också för mig när jag ser filmen för andra gången.

Men för att återvända till handlingen: Puck hittar på morgonsidan ute i terrängen ett kvinnolik. Einar lyckas kalla dit sin vän Christer Wijk, men när sedan den här kriminalaren väl är där, går den enda båtens motor inte mer att få i gång. Filmen understryker också det som var självklart för femtiotalspubliken: Det fanns ju ingen mobiltelefoni att ta till, när det som här saknades fast telefon. Först i slutet av handlingen bryter Einar isoleringen och tar sig simmande den mycket långa sträckan till fastlandet samt får på så sätt dit en båt med poliser.

Fast under tiden har det i den här slutna kretsen på ön à la Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” inträffat ytterligare ett mord. Mördaren försöker också begå självmord men fängslas och tvingas erkänna.

De på det här sättet isolerade personerna på ön skildras, bortsett från Puck och hennes Eje, ganska stereotypt, men trots detta lär man sig aldrig i filmhandlingen riktigt förstå vad det är som driver dem, i somliga fall till mord. Inte ens det för bokens tid djärva greppet att låta homosexualitet vara en utlösande faktor blir riktigt tydligt i filmversionen.

Problemet med den här filmhistorien är att den i motsats till den historia Christie presenterar i ”Tio små negerpojkar” faktiskt aldrig blir riktigt spännande. Inte heller Christer Wijks närvaro och grävande i de närvarandes förehavanden och egenheter förhöjer spänningen, detta särskilt som Ola Rapaces ständiga och ofta omotiverade leenden alltför ofta förtar hela effekten.

För egen del dras jag till det femtiotalistiska i den, sådant som det myckna rökandet, damernas bjärt röda läppar, kläderna och annat sådant. Fast så många och så stora cognac tror jag inte att den tidens, dessutom motbokstidens, akademiker ständigt kunde dricka ens på midsommar.

Inte flera bekännelser!

I den snyggt formgivna nyutgåvan av Maria Langs (Dagmar Langes, 1914-1991) deckare har jag nu läst ”Inte flera mord!” (Norstedts, 2013, i original utgiven 1951), den som jag nyligen också tog del av i filmatiserad form. Filmstoryn och bokhandlingen den bygger på är, kan jag nu konstatera, inte identiska, och man får i boken också lära känna de agerande personerna mycket bättre, vilket senare underlättas av att boken inleds med en förteckning med namn och kort presentation över personerna som figurerar i den. Dessutom finns det i boken en bildkarta över de hus i Skoga i vilka och på vars tomter handlingen i huvudsak utspelas.

Jag noterar med ett igenkännande leende att Maria Lang – Dagmar Lange disputerade i litteraturhistoria och arbetade som studierektor – till och med strängare än jag med min skolgång i 1950-talets realskola och gymnasium – tillämpar satskommatering. Också på andra sätt är det här en mycket femtiotalistisk historia: De människor ur småborgerliga miljöer som befolkar den här delen av hennes Skoga (Nora), är moraliskt, beteendemässigt och kulturellt produkter av en annan tid än vår. Mycket av hennes intrig bygger på brott mot denna småborgerliga kultur: en adoptivson som sen visar sig vara resultatet av ett sexuellt snedsprång före äktenskapet, dottern till ett borgarpar som (dottern) ingår en mesallians med en gårdskarl och annat sådant. I den här miljön sprids skvallret som en löpeld – men det är förstås inte avsett att nå detektiven Christer Wijks eller den lokala polisens öron, så historiens amatördeckare, Einar (född i Skoga) och hans hustru Puck, får genom samtal och spaning möjlighet att lägga till pusselbitar, som bidrar till lösningen.

Maria Lang förvirrar här inte bara läsarna utan också polisen genom att låta inte mindre än fyra av personerna i handlingen avlägga bekännelser: De säger sig alla ha varit den som (med en egyptisk kniv) dödade unge Tomas Holt, som efter att ha drivits bort från hemmet i Skoga plötsligt återvänder dit men inte söker logi i det hem där han växte upp.

Också bestsellerförfattarinnan Elisabet Mattson tros vara mördad, möjligen kastad i ån.

Jag ska här inte avslöja vem som var mördaren och varför brottet begicks – men jag kan väl avslöja att det fanns en rejäl dos av femtiotalsmoral med i motivbilden.

Samtidigt: framför allt i fråga om sexuella ting – men aldrig några detaljer! – utmanade och kittlade Maria Lang femtiotalets deckarläsande borgerskap.

Fast i dag är varken det eller den gammaldags deckarintrigen särskilt spännande. Själv läser jag, som den produkt av femtiotalet jag är, den här boken mest som en tidsskildring eller kanske snarare nostalgitripp till det Sverige som fanns i mina unga år.

Spänningsroman och social skildring i brasiliansk miljö

Jag har aldrig läst någon brasiliansk deckare, men för nu ganska många år sen läste jag några spännande historier med Brasilien som miljö, skrivna av amerikanen Robert L Fish.

Nu har jag, så att säga deckarvägen, återvänt till Brasilien, fast den här gången är boken – ”Spetsad” (Ordfront, 2013) – skriven av Kjell Eriksson. Jag känner Kjell från gemensamt styrelsearbete i den lokala Ordfront-föreningen och vet därför att han numera mest bor utomlands, växelvis i Brasilien och Spanien. Jag nämner detta inte för att anmäla jäv utan för att förklara hur det kommer sig att Erikssons miljöskildring från Brasilien i ”Spetsad” känns så autentisk.

Låt mig mot denna bakgrund – Kjell Erikssons långvariga utlandsvistelse – genast konstatera, att ”Spetsad” språkligt är den mest fläckfria av alla hans böcker. Och inte nog med det: den här boken är över huvud taget välskriven, med korta, effektiva kapitel.

Hans kompositionsteknik bryter mot deckargenrens standardmallar. I stället för att se skeendet och söka gåtans lösning genom den enskilde deckarens/polisens gradvisa iakttagelser flyttar Eriksson sitt berättarperspektiv inte bara mellan poliserna Santos och Luiz utan berättar ibland också ur pojken Lucianos perspektiv, Luciano som av omständigheterna kommer att bli hjälpreda åt en av skurkarna, Robson.

Det ganska utdragna förloppet före det våldsamma slutet kan ibland kännas lite långt men har fördelen att man lär känna den här fattiga brasilianska kustmiljön och de ofta utarmade människor som bor där, även deras relationer och partners. Det gör att man också bättre förstår varför det finns människor där som låter sig lockas av det enorma ekonomiska lyft det kan innebära att lyckas med knarksmuggling och knarkförsäljning,

Det här kantas undan för undan av allt flera lik, och historien ändar i en våldsamt spännande upplösning med skottlossning och både skad- och dödsskjutning.

En särskild poäng i den här historien är det, att kommissarie Santos, till en början en polis som verkar vara mer intresserad av öl än av sitt yrke, ger sig fan på att gripa de skyldiga och, ännu mer, att han, när han inte utan fog misstänker att den federala polisen är mer intresserad av att kapa åt sig knarket än av att få fast bovarna, själv skyndar sig att agera: Han inte bara hittar smuggelknarket utan bränner också egenhändig upp det.

Mer av femtiotalsnostalgi än av spänning

Peter Schildt, som har regisserat filmen ”Inte flera mord!” (2013), är född 1951, samma år som Maria Langs deckaroriginal ”Inte flera mord!” kom ut, så han kan knappast ha egna minnen av den tid han skildrar.

Schildt har ändå gjort delvis lyckade försök att skildra det tidiga femtiotalet genom val av till exempel kläder, bilar och detaljer i möbleringen; också det myckna rökandet är typiskt för den här epoken.

Men borgarhemmen i Maria Langs Skoga (Nora) var nog i allmänhet inte så här stora och lyxiga. Att under tidigt femtiotal ha en så stor och lyxig swimmingpool som man ser i filmen var nog också ganska ovanligt. Och framför allt tror jag inte, fastän det naturligtvis också då fanns människor som blev alkoholister, att folk i den här utsträckningen ständigt drack alkohol – motboken avskaffades först 1955.

Jag tycker inte heller att Schildt tillräckligt har framhävt de klassiska bildningsideal – ibland naturligtvis kulturfernissa – som präglade de samhällsskikt Maria Lang (Dagmar Lange, 1914-1991) här skildrade. Och i boken är en av huvudpersonerna, Puck, dotter till en egyptolog (vars katt mycket riktigt heter Thotmes III) – klassisk bildning i form av litterära citat är en del av den sociala klassbestämningen. (Fast till Schildts försvar kan möjligen anföras att många i en nutida filmpublik inte ens skulle förstå att det som uttalades var litterära citat.)

Detaljerna i filmens kriminalintrig kommer jag kanske att återkomma till när jag har läst om nyutgåvan av Maria Langs deckaroriginal, men jag kan väl här konstatera, att det rör sig om en klassisk pusseldeckare.

Det nygifta paret Puck (Tuva Novotny) och Einar Bure (Linus Wahlgren) åker, tillsammans med Pucks far, professor i egyptologi och ägare till Thotmes III, på semester till Einars gamla hemstad. Men när det börjar inträffa mord i Skoga – ett förbundet sådant, lagt i filmens upptakt, äger dock rum i Storstockholm – dyker de här langdeckarnas hjälte, kommissarie Christer Wijk (Ola Rapace) upp.

Puck hjälper gärna Christer Wijk att kolla olika trådändar – de är många – i den här historien, och det är mer än tydligt att hon, trots att hon alltså är nygift, är betuttad i detektiven. Denne glider omkring i Skogas trädgårdar och andra miljöer och ser ofta, allt medan han tänder sin pipa, ut att begrunda sanningshalten i de svar han får. När något särskilt är värt att begrunda – och det inträffar ofta – får man se närbilder på Christer och/eller Puck med tänkande min.

Särskilt pricksäkra karaktärer i filmen är annars de nyfikna och påflugna tanterna Olivia (Stina Ekblad) och Livia (Ylva Ekblad).

Våldsamt spännande är verkligen inte ”Inte flera mord!”, men för den som gillar femtiotalsnostalgi och pusseldeckare är den här filmen ändå sebar.