I mina unga år hade jag Alibi-magasinet som en av favoriterna

Under mina pojkår i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet läste jag, med samma glupande aptit, allt som kom i min väg: pojkböcker men också flickböcker, tidens nya serietidningar, serier så väl som kärleksnoveller i mammas Hemmets Veckotidning, romaner av olika slag (Jan Fridegårds serie om trälen Holme, Fjodor Dostojevskij – jo, det är sant! – och Oscar Wildes ”Spöket på Canterville”, många kärleksromaner av Sigge Stark), ja även tidens deckarhistorier, publicerade i Alibi-magasinet, Äventyrsmagasinet och Detektivmagasinet.

En stor del av de här deckarhäftena köpte jag i Nilssons kiosk i Juniskär (i det numera med Sundsvall sammanslagna Njurunda kommun). Men mitt läsintresse tillfredsställdes också med hjälp av de pappersinsamlingar vi gjorde på uppdrag av skolan, Nylands skola: Innan jag fraktade buntarna med skänkta veckotidningar och liknande, gick jag alltid igenom dem i jakt på deckarmagasin. Sammanlagt fick jag ihop en jättesamling, som jag hade kvar till dess att jag i egenskap av ombud för gamla Folket i Bild och dess folkböcker intog en mer kritisk hållning till det som då kallades skräplitteratur. Den här kritiska hållningen ledde också till att jag gav bort min samling av inbundna deckare från B Wahlströms förlag till en kompis. Just det har jag senare ångrat, eftersom den här serien innehöll en del pärlor i deckargenren.

Hur som helst, i dag greps jag av intresse för vad det var som under de här åren gjorde, att jag föll för just Alibi-magasinet. Jag letade på nätet efter Alibi-magasinet och fann en text, där samtliga utgivna titlar fanns förtecknade; det visade sig, att Alibi-magasinet gavs ut under åren 1936-1957. Några författarnamn mindes jag: Øyulv Gran, Niels Meyn och Stein Riverton, den förste och den tredje norrmän, den andre dansk

Øyulv Gran (som egentligen hette Christian Haugen) levde 1902-1972. Hans deckarhjälte hette Harald Ask och var verksam i Oslo. Sammanlagt skrev han under åren 1946-1956 74 historier för svenska Alibi-magasinet. Till det jag hittar om honom på nätet hör att han under den tyska ockupationen av Norge hade nazisympatier; bland annat var han under kriget redaktör för en facklig tidskrift, som förstås då åsiktsmässigt företrädde Quisling-regimen. Men för Alibi-magasinet skrev han först efter kriget, och jag har inget minne av att hans Harald Ask-deckare skulle ha vittnat om det här.

Dansken Niels Meyn (1891-1957) skrev under 30 (!) olika pseudonymer, och utöver de deckarhistorier jag läste i Alibi-magasinet har jag säkert läst någon av hans ungdomsböcker. Det märkliga är att också han lierade sig med den tyska ockupationsmakten, även om detta som bakgrund tycks ha försörjningsskäl. Han vände hur som helst den bruna rörelsen ryggen före krigsslutet, men det hjälpte inte: I Danmark var han persona non grata också åren efter kriget. Men svenska Alibi-magasinet publicerade honom alltså.

Norrmannen Stein Riverton (egentligen Sven Elvestad, 1884-1934), skrev cirka 80 deckare under sin Riverton-pseudonym – hans hjälte hette Asbjørn Krag, och Riverton/Elvestad (märk likheten mellan efternamnen) är nog den mest drivne författaren av de här tre, även om han själv sa att han skrev mest för pengar. Riverton/Elvestad var inte nazist, men uttryckte ”nästan ultrareaktionära inställningar , föraktade parlamentarismen och beundrade Mussolini”, skriver Nils Nordberg i förordet till den bok jag ska avsluta med. Riverton/Elvestad levde ett hårt liv – han var alkoholiserad och homosexuell med dragning åt pedofili, läser jag, och han dog alltså bara 50 år gammal.

I sin serie ”Klassiska deckare” nyutgav förlaget Bra Böcker 1978 Stein Rivertons ”Järnvagnen” (i Ebba Atterboms översättning från 1910, lätt moderniserad). Det norska originalet, ”Jernvognen”, utkom 1909, men egentligen känns den här boken häpnadsväckande modern. Och miljön i just den här Asbjørn Krag-deckaren är inte norsk utan dansk.

Jag gav den här boken som present åt min mamma den 3 mars 1979, som tack för att hon – farmor – hade tagit hand om vår Kerstin under sportlovsveckan. När mamma dog 1994, tog jag den med mig hem till mig igen. Nu finns den i vår samling av klassiska deckare i Öregrund.

Jo, mor blev firad

När jag var pojke, både när jag var liten och under tonåren, firade jag alltid min mamma på Mors dag. Jag plockade blommor åt henne, sådana som hade hunnit slå ut till Mors dag. Under min tonårstid gjorde jag ofta sådana här blomtervandringar, plockade blommor som jag gav mamma inte bara på hennes dag. I en åkerren nära huset där vi bodde växte det styvmorsviol (som jag först lärde mig kalla för natt och dag, som folk sa i Juniskär) och i Juni och Nyland fanns liljekonvalj, gullviva, midsommarblomster, vit- och blåsippa, smörboll (kullerkupp sa vi i min estniska barndom), tjärblomster och förstås törnros.

Det här har sen följt mig genom åren, också i min långa relation till Birgitta. Under den kalla delen av året köper jag fortfarande inför varje veckoslut ett par-tre utvalda blombuketter åt henne, och till Mors dag plockar jag fortfarande en bukett med liljekonvaljer och förgätmigej.

Vi har under alla år tillsammans alltid turats om att laga mat och diska, men på Mors dag behöver mor i huset aldrig ägna sig åt sådant. Jag går upp tidigt på morgonen och gör en väldig smörgåstårta, i år en skapelse med havets frukter. Och så brygger jag kaffe – själv dricker jag normalt kokkaffe, men den här dagen anpassar jag mig till Birgittas preferenser – och så dukar jag köksbordet för morsdagsfrukost med morsdagsbuketten framför Birgittas plats, vackra servetter och levande ljus.

När alltsammans är klart, väcks mor med sång, den här gången av Anna som är i Öregrund på morsdagsvisit.

Av mig får Birgitta tre bokpaket: ett innehåller Majgull Axelssons ”Ditt liv och mitt”, ett annat Elias Canettis ”Förbländningen” och Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” och det tredje tre kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon. Och så får hon ytterligare en Alvar Aalto-vas från Iittala, den här gången i koboltblått glas.

Anna gratulerar sin mamma med två par trädgårdshandskar och så fina kryddväxter: fransk dragon och en väldig basilika.

Också Kerstin och Matti hörs av på Mors dag: Matti ringer och Kerstin mejlar. Mattis Karin måste ju firas av man och barn, och Kerstins båda barn kommer till henne på söndag – de hinner ta årets första utomhusdopp i Storvad.

På kvällen serverar jag morsdagsmiddag, rostbiff och potatis samt alkoholfritt rödvin. Efteråt, vid TVn, får damerna två wienerbröd var, och när vi sen ska avsluta Mors dag med kvällens Beck-deckare, tar jag fram druvorna, vita och blå.

Gubbliv

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle Klein på ABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Melodikrysset nummer 17 2017

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Melodikysset nummer 16 2017

Jag har haft en period av allehanda kroppsligt elände. Före påsk, när vi hade flyttat ut till sommarhuset i Öregrund och tillsammans förpassade tomma väskor, bagar och kartonger upp på vinden, klev jag fel på vägen ner och skrapade ryggen mot vindsstegen. Inget ben brutet, men det gjorde jävligt ont i ryggen, vilket senare har lett till svullnad plus en stark blånad över nästan hela ryggen. I går hade jag tid hos min husläkare, och hon förklarade det senare främst med att det Waran jag dagligen tar påverkar blodet på det här sättet.

Under påsken fick jag sen hosta, särskilt besvärlig när jag går och lägger mig. Mot det fick jag recept på en kraftfull hostmedicin, men vad hjälpte det, när varken jag själv eller hustrun lyckades få upp medicinflaskans kapsyl. Men hustrun är på Apoteket just nu och ska då passa på att fråga personalen om hur man gör.

De ovan nämnda ryggbesvären dominerar just nu, men när jag var hos husläkaren, klagade jag också på att klismärtorna på ryggen inte har gått över trots att jag har använt de två föreskrivna tuberna av salva. Så nu har jag fått ett nytt recept.

När jag ändå var på Vårdcentralen, passade jag också på att lämna på grund av göteborgsutflykten till S-kongressen plus påskhelg med barn och barnbarn försenat prov till Akademiska för Waran-dosering.

Men jag ska inte bara klaga. Till gårdagens middag hade hustrun på ett närliggande kondis köpt danska smørrebrød. Kvällen avslutades med unge komissarie Morse i TV, ett riktigt välgjort och spännande avsnitt.

Och sen har jag, som alltid på lördagsmorgnarna, klivit upp tidigt, rakat mig, duschat, tagit mina morgonmediciner och ätit frukost, innan det blev dags för Melodikrysset.

För egen del tyckte jag det var ovanligt lätt i dag. Bara ett par frågor måste jag googla på.

Den ena illustrerades med en barnvisa som, märkligt nog, inte har kommit i min väg – men jag hade väl inga barn i rätt ålder när den kom, antar jag: ”Min tand är lös”. Men eftersom jag saknade bara vokalen, kunde jag ändå begripa, att det Lennart Palm spelade måste handla om en tand.

Både Lasse Holm och Lotta Engberg är mig välbekanta, men just låten de tillsammans gjorde, ”Det måste gå”, mindes jag inte.

Robin Bengtsson är inte en artist jag spontant skulle lyssna mycket på, men jag minns faktiskt hans ”I Can’t Go On” från senaste Melodifestivalen.

”Så mycket bättre” i TV 4 brukar jag inte titta på, men dagens två artister hör till dem mina musiköron gillar. Vi hörde Little Jinder göra en egen version av Freddie Wadlings ”We Are the Freaks”.

Dolly Parton är faktiskt en sångerska med mycket större bredd än många tycks ha förstått – jag själv har CD med henne. I dag hörde vi henne i ”Blue Smoke”.

För egen del är jag hyggligt förtrogen också med opera. Man kan ha invändningar, även politiskt betingade sådana, mot Richard Wagner, men jag hör ändå till dem som finner hans fyra verk om Nibelungens ring fascinerande – på tyska är samlingsnamnet ”Der Ring des Nibelungen.

Men jag är som jag är. I unga år lärde jag mig att med Lasse Dahlquist sjunga ”Engelska flottan har siktats vid Vinga”, den som har titeln ”Oh boy oh boy oh boy”.

En annan av dagens havsanknutna låtar, ”Ta mig till havet” (ursprungligen med Peter Lundblad), har i mitt fall fått en mycket mer sorglig innebörd än den texten ger fog för: Den var min lite äldre kusin Kreetes älsklingsmelodi, och en sonson till henne sjöng den vid kistan på hennes begravning. Sen fick det här en alldeles speciell fortsättning. På sommaren det här hände besökte jag och Birgitta Estland, gjorde också en resa till min och Kreetes hemby vid Finska viken och fanns där Kreetes söner med en urna med hennes aska. Enligt hennes önskan tog sönerna henne tillbaka till hennes (och alltså mitt) forna hemvist och spred där hennes aska i havet utanför Juminda, som byn heter. Jag har ingen religiös tro, men det här återbördandet till ursprunget kändes alldeles rätt.

Så kan man hantera evigheten. Fast ibland handlar det om att kunna reagera fort, mycket fort. Ett exempel på detta är ”På minuten”, i sin forna glans ett mycket bättre program.

Till Anders Eldemans egenheter hör att han ofta återvänder till vissa artister, filmer och temata.

I dag avslutade han Melodikrysset med Lasse Berghagen och ”Inte bara drömmar”. Ibland har jag tyckt att det har blivit för mycket Berghagen – märk att jag inte alls har något horn i sidan till honom – men nu har det ju inte skett så ofta.

Jag är en varm Taube-vän – kolla Musik respektive Sångtexter under Kulturspegeln ovan – och tycks dela detta mitt intresse med Eldeman. I dag fick vi höra ”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” fast med Ulrik och Mikael Neumann.

Och så går vi i mål med en James Bond-film, ytterligare en av Anders Eldemans specialiteter. Låten han spelade, ”Underneath the Mango Tree” med Count Basie, förekom i filmen ”Agent 007 med rätt att döda”, och där mötte vi Dr No. (”Dr. No” är för övrigt den engelska filmtiteln.)

För egen del kommer jag i kväll att få höra ganska mycket musik av helt annat slag. Birgitta och jag ska gå på ODs konsert.

Och efter konserten åker vi ut till huset i Öregrund igen.

Jo, jag var på bokrean i år också

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars Ahlins ”Noveller”, Susanna Alakoskis ”April i anhörig-Sverige”, Lars Anderssons ”De våra”, Margaret Atwoods ”MaddAddam”, Umberto Ecos ”Upplaga noll”, Ian McEwans ”Domaren”, Peter Høegs ”Effekten av Susan”, Roy Jacobsens ”De osynliga”, Karl Ove Knausgårds ”Ut ur världen”, Arto Paasilinnas ”På spaning efter farfar”, Agneta Pleijels ”Spådomen”, Philip Roths ”Nemesis” och Stina Stoors ”Bli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ’Aruzis ”Fyra skrifter”, Charles Dickens’ ”Historien om två städer”, George Eliots ”Silas Maner”, E M Forsters ”Maurice”, Hans Falladas ”På livstid” och Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran Greiders ”Städerna som minns Joe Hill”, Maja Hagermans ”Käraste Herman” och Yvonne Hirdmans ”Medan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael Connellys ”Det brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar Hahnes ”Våra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max favoriter” och så Barbro Lindgrens ”Vi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Melodikrysset nummer 5 2017

Det var alldeles förbannat mycket musik, hämtad ur filmer, i dagen kryss.

Så fort jag hörde Adele kände jag igen henne, men naturligtvis var låten hon sjöng, ”Let the Sky Fall”, hämtad ur en Bond-film, ”Skyfall” från 2012. Anders Eldeman är svårt begiven på agent 007.

”Love Story” har jag däremot inte sett, men här fick jag kompositörens namn (bara en bokstav fattades), Frances Lai, att nysta från. ”Where Do I Begin?” hette låten.

Fast sen kom det två frågor, knutna till Disney-filmer.

Den ena var ”Askungen”, där ju Askungen så gärna ville gå på bal.

Och så fick vi möta Kung Louie i ”Djungelboken”, och han ville ju så gärna lära sig konsten att åstadkomma eld (”Jag vill va’ som du”).

Båda finns i våra filmhyllor.

Två andra filmer var knutna till TV:

Poirot, Agatha Christies skapelse Hercule Poirot, har jag förstås sett där men har också som en samling DVD-filmer. Filmatiseringarna är välgjorda men varierar liksom sina litterära förlagor i kvalitet när det gäller innehållet.

Dramaserier i TV ser jag nästan aldrig, har heller aldrig följt ”Mot alla vindar”. Men av någon anledning kom jag genast ihåg signaturmelodin till den här serien i australisk miljö.

Inte heller har jag, mer än undantagsvis, sett långköraren i TV ”Så mycket bättre”. Fast Miss Li, som jag har sett på scen under en socialdemokratisk partikongress, gillar jag (som artist, alltså inte primärt för det där framträdandet), och även Olle Ljungström hörde till dem jag brukade lyssna på. I dag sjöngs hans ”Nåt för den som väntar” av Miss Li.

Jag har haft kontakt med en av de förutvarande medlemmarna i The Real Group men kände framför allt hans föräldrar, detta apropå att den här gruppen har helt annan sammansättning numera. Men ändå är ljudbilden snarlik, till exempel i det vi hörde i dag, i orignal av Sanne Salomonsen ”Den jeg elsker, elsker jeg” men i det här fallet på engelska från en turné i Japan, ”Love’s Forever, For You, For Me, for Now”.

Lisa Ekdahl har faktiskt medverkat i en socialdemokratisk valfilm, och Eva Dahlgren har förekommit i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Tillsammans hörde vi dem i dag i Lisa Ekdahls ”Främmande fågel”.

Thomas ”Orup” Eriksson – han som lånade sitt artistnamn från TV-profilen Lars Orup – sjöng ”Innan du och jag”.

Och så något ur en äldre generation svenska artister: ”Vill ni se en stjärna” med Zarah Leander.

Kvar är då att redovisa två musikaliskt mycket olika men ändå båda mycket hörvärda saker:

Dels Schuberts ”Ave Maria”.

Dels ”Bad Moon Rising” med Creedence Clearwater Revival.

Båda finns i våra skivhyllor.

Julens mödor och behag

Barndomens magiska julkänsla vill inte riktigt infinna sig. Och jag talar då varken om den vita snövärld som omgav mig både i Estland och i den lantliga kustby i Norrland där jag sedan växte upp eller om något rikt föräldrahem, där man fick massor av underbara presenter – mina föräldrar gav generöst av det lilla de hade, och själv var jag fullt nöjd, om jag fick en riktigt bra bok i julklapp.

Numera har jag och min hustru mer än det som behövs för livets nödtorft, men vi har använt en ganska stor del av det vi har till sådant som vi tycker är viktigt. Vi har ett fullkomligt enormt bibliotek (och det består inte av böcker i skinnband): Naturligtvis finns där en stor avdelning som knyter an till vårt stora intresse för politik och samhälle: böcker om politiska ideer, historia, sociologi, statsvetenskap och mycket annat. Den helt dominerande delen består dock av skönlitteratur: romaner, lyrik, faktiskt också många barn- och ungdomsböcker. Och så har vi ganska stora specialsamlingar för litteraturhistoria, konsthistoria och musik. I Öregrund har vi några bokhyllor för böcker om trädgård och mat och så en ganska stor samling av klassiska deckare, den senare till mycket stor del bestående av pocketutgåvor.

Vi har en fullkomligt enorm samling av LP och CD, musik från förr och nu och från hela världen: politisk musik, klassisk musik, jazz från olika epoker, schlager, folkmusik, singers-songwriters. Den gamle radioprofilen Sigvard Hammar var en gång i världen, efter min pensionering, hemma hos mig för en intervju, och även han häpnade över vad han såg i våra skivhyllor.

Och för att gå vidare på den här linjen: I en räcka hyllor i hallen har vi vår stora samling av spelfilmer, VHS så väl som DVD, som rymmer allt från filmklassiker till nagelbitare.

Den här filmsamlingen kompletteras då och då, så också nu på julafton, med nya sevärda filmer. Men vi hyser verkligen inte något highbrowförakt för till exempel enklare gamla svenska långfilmer, så bland mina julklappar till hustrun fanns två boxar med ganska enkla äldre svenska långfilmer, sex stycken med Thor Modéen och Åke Söderblom och sex till i ”Den stora hembiträdesboxen vol 2”. Sent på julaftonskvällen såg vi den första i den senare, ”Vi som går köksvägen” med Tutta Rolf. Inget filmhistoriskt mästerverk, men jag ska skriva lite om den separat.

Jag ska inte fresta ert tålamod med alla böcker vi gav varann, men jag kan väl få nämna, att Birgitta av mig fick tre nyutgåvor av klassiska kommissarie Maigret-deckare av Georges Simenon och att jag av henne bland annat fick Lars Lönnroths nyöversättning av ”Den poetiska Eddan”, J K Rowlings med fleras ”Harry Potter och det fördömda barnet” och Sofi Oksanens ”Norma”.

Och så måste jag nämna att jag till min eljest kompletta Monica Zetterlund-samling nu fick även ”På Berns 1964”, där hon sjunger texter av Tage Danielsson och Beppe Wolgers. Dessutom fick jag ett kuvert med biljett till ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater. (Birgitta ska förstås också själv gå med, och sen ska vi gå på krogen tillsammans.)

Det här är tre områden, som jag kan ganska mycket om, men när det gäller barnen och barnbarnen har jag ingen större glädje av den här kunskapen – den och mina egna uppslag är av intet värde, när önskelistorna ibland innehåller restriktioner mot att köpa annat än det som står på önskelistan och det som står där dessutom inte finns tillgängligt i de affärer jag besöker utan måste beställas via nätet, vilket jag generellt vägrar göra.

Så det blir många kuvert med sedlar i den här julen. Ganska trist, tycker den här gamla tomten.

Det här leder över till nästa problem. Jag saknar inte pengar, men jag kommer inte åt dem.

Handelsbanken, som jag bytte till därför att två andra banker, där jag hade mina besparingar och fick min pension genom, slutade hantera kontanter, har gradvis strypt även sin kontanthantering. 5.000 är maxuttag, så jag vet inte hur många dagar jag har fått köa – det finns bara två kassor, och ingen bryr sig när kön blir mycket lång på grund av någon krånglig kund – för att gradvis få ut mina egna pengar (OBS, inget lån utan ärligt intjänad och till jul sparad pension). Och dagarna före jul kommer så dråpslaget: Banken har inga kontanter och får heller inga före jul.

Så vitt jag kan bedöma är det här medvetna trakasserier mot oss som framhärdar i att vara kontantbrukare. När jag försöker argumentera med den för tillfället kassaansvarige, ser jag ett försmädligt leende i mungipan på mannen som är i tjänst och han börjar åter på den där tiraden om att det ju finns bankomater. Då blir jag milt uttryckt förbannad och säger mitt hjärtas mening.

Han försöker då med det jag också har hört förr, att alla banker i stort sett har slutat med kontanthantering. Men jag råkar veta att det inte är riktigt sant, så Handelsbanken ska inte vara så säker på att den kommer att få fortsätta att förvalta mina pengar.

Och för att slippa kommentarer på felaktig grund från er, kära läsare: Jag har god ekonomi och har inte slarvat med något i förhållande till banken. Jag har under mina yrkesverksamma år, då jag reste mycket i jobbet i andra länder, haft bankkort i jobbet och skött även det utan anmärkning, så jag skulle lätt som ett plätt få ett kort, om jag bara ville.

Men jag vill inte. Jag vill ha kvar kontantsamhället.

Alltså går jag envist till en kontantkassa även när jag handlar på Coop Konsum. Därifrån har hustrun och jag nu varannan dag i var sin tantvagn med hjul släpat hem alla de varor vi behöver både till vårt eget julfirande och till den här julhelgens stora familjekalas för barn och barnbarn.

Birgitta har griljerat skinka inköpt i en butik för ekologiska lantprodukter, lagt in flera sorters sill och gjort egen sillsallad, ugnsbakat paté och bakat saffransbullar, kakor och pepparkakor. Jag har, vilket jag tidigare har skrivit om, gjort tolv syltor av det slag min estniska mamma lärde mig göra när jag var liten, och så har jag klätt julgranen, det senare medan Birgitta ställde ut alla julprydnaderna på nymanglade dukar på borden runt om i lägenheten.

Och jag erkänner gärna: Det här tar allt mer på krafterna, desto äldre man blir, och den här gubben börjar bli gammal.

Men när hustrun och jag tillsammans åt av julmaten, kändes mödan ändå meningsfull.

Och i dag, när vi fick juldagsbesök av Birgittas bror Ragnar och hans hustru Gunnel och vi till lunch åt sillsallad, estnisk sylta och skinka, kändes livet faktiskt riktigt drägligt.

Nu ska jag gå till vardagsrummet, där granen står.

Och på bordet där, på vilket det traditionsenligt ligger en blå duk som jag fick av Birgitta i begynnelsen av vårt nu långa liv tillsammans, står en stor keramikvas i olika blå nyanser. I den står som varje jul en bukett med sju vita blommande syrener, och på en av kvistarna sitter ett litet kort med världens kortaste budskap till en älskad livspartner: 7!

Hjärtans god jul till er också, kära läsare!

Födelsedagsfirande med problem

Birgitta fyller 79 i dag. Hon blev morgonuppvaktad av mig och av Anna, som hade kommit hit med anledning av födelsedagen. Matti och hela hans familj har uppvaktat per telefon, och Kerstin har redan tidigare i samband med ett besök överlämnat en ny grill som present. I kväll ringde Birgittas bror Gunnar.

Sist jag var inne i Uppsala, var jag inne på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte ganska många böcker att ge till Birgitta i födelsedagspresent: svenska böcker som hon har önskat sig eller som har fått mycket bra omdömen på de stora kultursidorna, en del översättningar från andra språk och så en deckare. Och så har jag varit på Granngården i Östhammar och köpt en massa blomsterlökar – dessutom har hon fått en slant att köpa levande rabattväxter för på Eds trädgård, också i Östhammar.

I går handlade jag ingredienser till en smörgåstårta, ett födelsedagsmåste i vår familj, och så gick jag upp halv sju för att göra den, och jo, det blev en ganska mäktig skapelse. Eftersom Anna var här, föreslog jag, att hon skulle gå ut i trädgården och plocka årets födelsedagsbukett, och den blev stor, vild och fin. Den fick stå mitt på köksbordet, som jag under tiden hade dukat.

Sen tågade vi in till Birgitta, jag, Anna och hennes hund Sudden, och Anna och jag sjöng, som seden bjuder i vår familj, ”Röda små smultron”. Och så fick Birgitta sina paket i sängen.

Konversationen fick vi ransonera, eftersom Birgitta, som hade varit ganska rostig i halsen redan kvällen före, nu knappt kunde tala. Så Anna lovade att, när Birgitta hade ätit frukost och klätt på sig, skjutsa henne till ortens läkare för besiktning och åtgärd. Så skedde också – jag var under tiden hundvakt – och när de så småningom kom tillbaka, fick jag veta, att det här kanske var en följd av den lunginflammation Birgitta nyligen hade, och eftersom det inte gick att konstatera, om det här var på väg att utvecklas till något farligt igen – hon hade till exempel ingen feber – fick hon order att komma tillbaka i morgon igen.

I eftermiddags åkte Anna hem, och jag lagade födelsedagsmiddag för två: pepparlax och ugnsgratinerad potatis plus rädisor.

Det blev en ganska tyst middag, och sen har vi haft en tyst kväll. Men vi har förstås sett på TV.

Sommar i P1 med Klas Östergren

Jag upptäckte mycket tidigt vilken begåvad, också mångsidig, författare den då unge Klas Östergren var; några av mina recensioner från den tiden har jag återpublicerat här på bloggen, och de kan läsas ovan under Kulturspegeln, Böcker. ”Gentlemen” från 1980 skrev jag inte om när den kom ut, men jag skrev 2014 om den när Mikael Merciman hade gjort film av den. Östergren har ju som bekant nu också fått det speciella erkännande det innebär att bli invald i Svenska akademien.

När Östergren i sitt Sommar-program i dag berättade, att han vid ett tillfälle lät sig väljas in i en deckarjury trots att han inte själv är deckarförfattare, är detta visserligen formellt sant, men han har faktiskt skrivit romaner, som rymmer både spänningsmoment och inslag av kriminalitet, dock inte med den förenkling av verklighet och skeenden deckarintriger oftast innebär.

Fascinationen av människoöden som rymmer en dragning till våld fanns också i hans sommarprogram.

Bland det han berättade fanns historien om William Chester Minor, som efter upplevelser som läkare i amerikanska inbördeskriget blev mentalsjuk och därför vårdades på institution. När han såg ut att bli bättre lyckades han flytta till England, där alltihop upprepades igen: missbruk, besök hos prostituerade, skjutning till döds av en man som väl var hans konkurrent. Han blev inspärrad igen, så småningom återbördad till USA, där han fick tillbringa resten av sitt liv på ett sinnessjukhus.

Östergren tycks över huvud ha en dragning till det våldsamma, manifesterat också genom hans berättelse om mördarmården i hönshuset, kryddad med hisorien om en höna som hade låtsats vara död och därför hade klarat sig.

Östergrens politiska hållning, om han nu har någon, präglades främst av skepsis. Det som först såg ut som en hyllning till Maud Olofsson (inte uttryckligen nämnd vid namn) fick snart ett avstånd, och fastän jag själv närmast hade trott, att Östergren hade vänstersympatier, höll han garden uppe också mot Göran Persson och Gudrun Schyman.

Inte för det här utan mer allmänt tyckte jag att Östergren var aningen för abstrakt för att hans Sommar hela vägen skulle fungera riktigt bra. Jag har ju ändå läst honom och är förtrogen med hans sätt att tänka och uttrycka sig, men hur fungerade det här på alla de vanliga, mer obevandrade sommarlyssnarna?

Däremot tror jag att de gillade mycket i hans musikval, till exempel Frank Sinatra, P J Harvey, Björk och Mavis Staples, till och med Richard Strauss. Själv gillade jag mest ”Little Girl Blue” med Janis Joplin och ”Memories Are Made of This” med Rozel Zech.