Hitchcockfilm efter deckare av Patricia Highsmith

Patricia Highsmith (1921-1995) var en ganska säregen deckarförfattarinna. Hennes deckare är spännande, men särskilt böckerna om Tom Ripley är lätt amoraliska; de styrs inte av den deckarnorm, där mördaren normalt ska få sitt straff.

Så slutar inte hennes ”Strangers On a Train” (1950), men en av huvudpersonerna där saknar verkligen moral i normal mening. I själva verket är han mentalsjuk.

Hitchcock är ju skräckmästare, men jag skulle tro att framför allt den andre huvudpersonen i Highsmiths historia lockade Afred Hitchcock att 1951 göra film av boken: denne dras nämligen lite av en slump in i ett händelseförlopp som allt mer liknar en mardröm. Det temat har Hitchcock återvänt till gång på gång.

Filmversionen heter också den ”Strangers On a Train”, på svenska ”Främingar på tåg”, och blev en riktig nagelbitare. Till resultatet, att filmen blev så bra, bidrog också Raymond Chandler, som skrev ett första utkast till manus (men sedan slutfördes arbetet av Ben Hecht), och fotografen Robert Burks, som Hitchock samarbetade med i flera av sina filmer.

Den lite godtrogne hjälten, som intet ont anande låter sig dras in i det som alltså blir en mardröm, är Guy Haines (Farley Granger), som försörjer sig som professionell tennisspelare. Guy vill gärna skiljas från sin fru Miriam (Laura Elliot), men trots att hon är notoriskt otrogen, vägrar hon – främst av ekonomiska skäl – att släppa honom. Att Guy vill ha skilsmässa beror nu inte bara på hustruns beteende utan också på att han själv är kär i Ann Morton (Ruth Roman). Att Ann är dotter till en senator (Leo G Carroll) gör inte situationen mindre komplicerad – och värre blir det när den andre huvudpersonen kommer in i handlingen.

Han heter Bruno Anthony och spelas mästerligt av Robert Walker.

De båda herrarna möts av en slump på ett tåg. Bruno ter sig först som en osedvanligt pratsam beundrare av sportidolen Guy, men pratar och gissar sig snart fram till Guys aktuella problem i privatlivet. Han erbjuder sig därför att helt sonika mörda Guys fru Miriam. Som motprestation ska Guy mörda Brunos far (i filmen spelad av Jonathan Hale). Eftersm ingen av herrarna har något motiv för att utföra det mord som faller på just hans lott och eftersom de ju själva kan skaffa sig alibi när den andre utför ”hans” mord, blir de här morden helt omöjliga att lösa för polisen, menar Bruno.

Guy reagerar närmast som vem som helst skulle ha gjort när han möter en pratsam galning men begår misstaget att inte ta det hela tillräckligt på allvar för att bestämt och entydigt säga nej. Och så börjar mardrömmen. Bruno mördar verkligen Miriam.

Det partiet hör till de mest spännande och dessutom filmiskt mest raffinerade i ”Främlingar på tåg”. Miriam går med två av sina uppvaktande manliga vänner på Tivoli. Spänningen trissas upp av att vi ser Miriams ben, förföljda av ett par mansben. Kulmen sker på en ö inne på tivoliområdet, där Bruno för ett slag lyckas bli ensam med Miriam och då stryper henne; vi ser för övrigt mordet som en spegling i hennes tappade glasögon.

Bruno, mannen bakom den förment oknäckbara mordgåtan, visar sig nu vara mycket mindre diskret än det lät på tåget. Han börjar dyka upp i Guys liv, allt mer dumdristig, allt mer påträngande: Han har ju gjort sin del av jobbet – när ska Guy uppfylla sin del av det som Bruno anser var en ingången pakt?

Tillvaron blir allt mer svettig för Guy, som nu dessutom bevakas av polis. Av ett samtal med Brunos mamma förstår han att mamman (Marion Lorne) om inte själv riktigt lika galen som sonen åtminstone är helt fixerad vid att skydda denne. Och ett nattligt besök hos Brunos pappa i avsikt inte att mörda honom utan att tala med honom om sonen ändar bara i att Bruno, inte pappan, finns hemma – Bruno har velat pröva Guys pålitlighet.

Upplösningen, där de borttappade glasögonen åter spelar en roll, sker också den på tivolit, närmare bestämt på och under tivolits karusell, som skenar likt Brunos galenskap. Här har Hitchcock åter igen åstadkommit ett av sina thrillerslut, gastkramande ända till dess att mördaren, Bruno, avslöjas i närvaro av polisen.

Slå nollan till polisen

Alfred Hitchcocks ”Slå nollan till polisen” (”Dial M for Murder”, 1954) har en både spännande och väl sammanhållen handling. Spänningen kommer sig av att den har en klassisk deckarintrig, dock så att vi som är filmpublik i motsats till polisen vet vad som egentligen har hänt och vem som är boven i dramat. Den ovanligt sammanhållna och strukturerade handlingen har sin bakgrund i att filmen bygger på en pjäs av Frederick Knott och har praktiskt taget hela handlingen förlagd till ett enda rum.

Skurken i dramat är Tony Wendice (Ray Milland). Hans hustru Margot (Grace Kelly, en av dessa många blondiner i Hitchcocks filmer) har en affär med Mark Halliday (Robert Cummings), som i filmhandlingens början är åter i London efter att under en tid ha jobbat i USA. Eftersom Margot är den i familjen som har pengarna, beslutar sig Tony för att hämnas genom att låta döda Margot och sedan leva gott på arvet.

Till sin hjälp tar Tony Swan (Anthony Dawson), skum redan när de lärde känna varann under universitetstiden och numera med åtskilliga brott av olika slag på sitt samvete. Historien om hur Tony lurar hem Swan till sig, medan Margot och Mark är på teater, och med en bladning av lock (pengar) och pock (hotelser) får Swan att åta sig uppdraget är väl genomförd, trots sitt makabra innehåll rent av roande.

Tony, som själv skaffar sig alibi genom att gå på middag, stoppar undan en nyckel åt Swan under mattan i trappen utanför ytterdörren, och planen är att Swan ska ta sig in och hålla sig gömd till dess att Tony ringer hem till hustrun – som när hon kommer till telefonen för att svara ska strypas av Swan. Ett öppet fönster ska få polisen att tro att hon har överraskat en inbrottstjuv, som sedan har mördat henne.

Nu går det inte riktigt som tänkt. Margot får tag i en sax, som hon ränner i ryggen på Swan så att han dör. När hon snyftande berättar för maken vad som har hänt, ber han henne att inte röra någonting, inte heller ringa polisen förrän han har kommit hem. Detta förstås för att kunna undanröja spår och kunna lägga ut nya. I Swans ficka stoppar han det utpressningsbrev han tidigare själv anonymt har skrivit till hustrun om hennes otrohetshistoria.

Plötsligt ser det alltså ut som att Margot frivilligt har släppt in Swan i lägenheten och sedan mördat honom. Margot fängslas och ställs inför rätta; domslutet blir att hon är skyldig och därför ska hängas. Tonys plan ser alltså ut att gå i lås i alla fall.

Detta skulle förmodligen också ha skett om det inte hade varit för komissarie Hubbard (John Williams), den brittiska spårhunden personifierad. Med list och en smula tur snärjer han Tony och får honom att avslöja sig – hur ska jag inte röja, men det har att göra med att paret Wendice bara har var sin nyckel till lägenheten där de bor.

Slutet är mycket spännande och en typisk brittisk deckarhistoria. Tony avslöjas och grips – och kvar finns då Margot, som redan har släppts ut häktet, och hennes älskade Mark.

Utsikt från ett fönster

Alfred Hitchcock gjorde ”Fönstret åt gården” (”Rear Window”) 1954, och jag har allt sedan dess sett den flera gånger på bio; jag har den också som VHS-film. Nu när Aftonbladet för en struntsumma tillhandahåller Hitchcocks filmer som bilaga, har jag köpt den även i DVD-format och sett om den.

Och den håller. Det här är en av Hitchcocks bättre filmer.

Som så ofta i Hitchcocks fall har filmen en litterär förlaga, Cornell Woolrichs ”It Had to Be Murder” från 1942.

Filmiskt är historien en utmaning, som Hitchcock löser på ett lysande sätt. Huvudpersonen, fotografen L B ”Jeff” Jeffries (James Stewart), har ena benet gipsat och är bunden till att sitta eller ligga still hemma i lägenheten, som finns i Greenwich Village i New York. Hans huvudsakliga kontakt med omvärlden är fönstret åt gården – som å andra sidan erbjuder ett tittskåp med lägenheter, befolkade av människor som man kan vänta sig att finna i den här miljön: en songwriter som sitter och komponerar vid pianot, en balettdansös, en mycket ensam kvinna på gränsen till självmord och så försäljaren Lars Thorwald (Raymond Burr).

Vädret är outhärligt varmt även kvällar och nätter, och den allt mer utlede och svettige Jeffries, som för det mesta bara störs av sitt under gipset kliande ben, roar sig med att tjuvkika på grannarna med hjälp av kikare och kamerans teleobjektiv. På så sätt kan han följa en rad andra människors liv på mycket nära håll utan att ens visa sig i sitt eget fönster.

Det tekniskt beundransvärda med den här filmen är att Hitchcock lyckas genomföra hela handlingen utifrån Jeffries’ låsta och därmed begränsade perspektiv.

Helt ensam och utlämnad är han dock inte.

Varje dag får Jeffries besök av sköterskan Stella, med sina ampra kommentarer om det mesta väl gestaltad av Thelma Ritter.

Och så kommer också hans tjej Lisa Fremont (Grace Kelly) på besök. Hon kryddar hans enahanda liv med att anlända med restauranglevererad middag och med att locka honom med ett nytt nattlinne, avsett för övernattning (”a preview of coming attractions”). Mellan dem utspelas en historia i historien, komplikationerna med att dras till varandra när man kommer från helt olika samhällsklasser och levnadsvillkor: hon är en rik överklassflicka med vanor som inte är hans, han en ständigt vagabonderande fotograf med världens konfliktscener som arbetsplats och med bara det allra nödvändigaste i resväskan.

Ingen av de här båda damerna tror till att börja med på Jeff, när han berättar om vad han har sett inne hos Thorwalds och hans hustru och, framför allt, om de slutsatser han har dragit därav. Det som gör handlingen i den här filmen så spännande är att han faktiskt inte har sett Thorwalds mörda sin fru men att ett antal beteenden och händelser gradvis gör det allt mer troligt, att Thorwalds har styckmördat hustrun och i omgångar burit i väg likdelarna i en väska plus grävt ner en del av dem i rosenrabatten nere på gården. Varför krafsar en grannes lilla hund just där och blir bryskt bortkörd av Thorwalds, varför har någon sedan dödat hunden – och hur kommer det sig att det sen ändå inte finns några likdelar under rosorna?

När vi kommer till det senare, har de båda damerna, sköterskan och flickvännen, redan blivit övertygade och Jeffs bundsförvanter: de går ner och gräver, alltså med inget resultat. Mer svårflörtad är däremot Jeffries’ gamle vän inom polisen Doyle (Wendell Corey), som synar Thorwalds i sömmarna men ändå inte finner något misstänkt.

När Thorwalds ser ut att vara på väg att lämna lägenheten mitt emot för gott, trappar Jeffries med hjälp av sina båda förbundna upp ansträngningarna. Bland annat lägger de ett anonymt brev med mordanklagelser under hans dörr, vilket Thorwalds parerar med ett nyanlänt kort från hustrun om att hon utan missöden har nått sitt resmål. När sedan Lisa Fremont, när Thorwalds har lurats ut, genom ett öppet fönster tar sig in i hans lägenhet och söker igenom den, hittar hon bland annat en väska med hustruns smycken. Thorwalds kommer hem och agerar mycket kallblodigt: tillkallar polisen som tar med Lisa. Vad han dock inte observerar är att Lisa bland smyckerna också har hittat den försvunna hustruns vigselring – varför skulle hon ha tagit av sig den och lämnat den hemma? – och har satt den på sitt eget finger, när hon förs bort av polisen.

Åskådare till allt detta och utan möjlighet att ingripa är Jeffries. När telefonen sedan ringer och ingen säger något när han svarar med namn, förstår han, att Thorwalds har lyckats identifiera honom och nu är på väg hem till honom där han sitter ensam, gipsad och försvarslös. Thorwalds kommer mycket riktigt och går inte att hejda trots att Jeffries försöker blända honom med fotoblixtar…

I sista minuten – för att citera en annan hitchcockfilm – anländer dock hjälp, men först efter det att Jeffries har tvingats släppa taget om balkongräcket, som han försöker klamra sig fast vid.

Så slutet gott, allting gott – bortsett från att Jeffries i slutscenen har båda benen i gips.

Trenter i serieform

Stieg Trenter (1914-1967) var under ett par årtionden en av de stora svenska deckarförfattarna. Till hans storhet hörde den sinnrika intrigen, den vindlande handlingen och, inte minst, miljöskildringen – Trenter var en mästare på att exakt och igenkännbart skildra framför allt olika stockholmsmiljöer. Hans huvudfigurer, kriminalintendenten Vesper Johnson (med sin väl utvecklade smak för mat och dryck) och fotografen och parhästen Harry Friberg (med Trenters kompis fotografen K W Gullers som förebild), bidrog till att man ständigt på nytt ville återknyta kontakten med Trenters kriminella värld.

I ”Roparen” från 1954 finns Harry Friberg med, men polisen är en annan, Victor Regn. Annars är den en ganska typisk trenterdeckare med en vindlande intrig med ett antal villospår, många kända stockholmsmiljöer och utflykter också till andra ställen (här skärgården, Italien och Uppsla).

Av denna trenterdeckare har Jakob Nilsson jort en tecknad serie, ”Roparen” (Kartago, 2008). Han har gjort en mycket ambitiös bearbetning, värd beröm framför allt när det gäller miljö- och tidsskildringen. Nilsson måste ha haft tillgång till mängder av foton för att kunna återge byggnader, kläder och annat på ett tidstroget sätt. Tabbarna är små; dock har han på något ställe missat att det var vänstertrafik under den era Trenter skildrar i ”Roparen”. Den vindlande detaljrikedomen i Trenters långa historia klarar han hyggligt – serieversionen är på över 100 sidor – men en och annan lös tråd finns dör förstås.

Känner jag någon tveksamhet, rör den dock något annat. Trenters historia är, alltifrån begynnelsen på Skogåsens sanatorium i Västmanland till upplösningen på hittegodavdelningen på Uppsala C, trots en del dramatiska inslag ändå i grunden en pusseldeckare. Av serier väntar man sig lite mer action än vad den här storyn bjuder.

Ändå är jag glad att Nilsson har tagit sig före att överflytta ”Roparen” till serieform och för att han har tagit sig an uppgiften på ett så ambitiöst sätt. Det här albumet kan på så sätt bidra till att locka nya generationer av läsare till Trenters böcker.

Fast det senare förutsätter förstås att de återutges.

Kjell Eriksson hos Ordfront på Stadsbiblioteket

Kjell Erikssons nionde deckare om uppsalapolisen Ann Lindell heter ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront). Jag har köpt den men ännu inte läst den – jag återkommer med en recension.

Kjell Eriksson är i sina deckare en uppsalaskildrare av rang, och han har många läsare i sin hemstad. Ordfront – Kjell har varit lokalavdelningens ordförande – passar på att tillsammans med ABF och Stadsbiblioteket anordna en författarafton i Kerstin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid (i dag, torsdagen den 9 oktober) klockan 18.30. Det är fri entré, och det kommer säkert att bli trångt. Biljetter bokas i Stadsbibliotekets reception, telefon 018-727 17 00, e-post stadsbiblioteket.receptionen@uppsala.se. Biljetter hämtas senast klockan 18.00.

Själv kan jag inte gå, men jag har laga förfall. Jag och Birgitta ska gå på Konsert & kongress för att höra musik av Puccini. Men ni som inte ska gå dit, bör gå och lyssna på Kjell.

Kan man försvara vem som helst och vad som helst?

Av den amerikanske deckarförfattaren Michael Connelly, född 1956, äger jag och har läst ett 15-tal böcker. Hans miljö är Los Angeles, men att jag gillar hans deckare har knappast främst att göra med att jag har varit där, även om det naturligtvis är kul att åtminstone kunna lokalisera några av miljöerna. Nej, vi talar om en serie välskrivna och väldokumenterade och framför allt spännande deckare, i allmänhet med Hieronymus ”Harry” Bosch i huvudrollen, ibland i par med någon annan.

Jämfört med poliserna i Ed McBains 87e-deckare, som jag också har läst och skrivit om, är Bosch en ensamvarg, självsvåldig och dessutom icke utan avsaknad av personliga problem, som har rötter i hans eget förflutna.

Liksom McBain tycks Connelly söka efter alternativ till sin huvudperson, och liksom McBain har han fastnat för en advokat. I motsatt till McBain har han då inte bytt miljö – hans advokat, Mickey Haller, arbetar även han i Connellys för oss läsare vid det här laget välbekanta miljö, Los Angeles.

När jag startar läsningen av ”I lagens limo” (översättning Eva Larsson, Norstedts, 2007, Månpocket, 2008), gör jag det med blandade känslor. Connellys nye hjälte Haller åtar sig visserligen ett och annat fall av omtanke om någon han tidigare har försökt stötta, men tillvaron som försvarsadvokat framställs heller inte som någon hjälteroll. Inte bara så att försvarsadvokaten Haller vinner mål åt klienter som verkligen är skyldiga till det de är anklagade för – det hör ju till försvarsadvokatens yrkesroll – utan också så att han uppenbart ofta gör det för att klara sina stora löpande utgifter och det månatliga underhållet för en dotter i ett upplöst, tidigare äktenskap.

(För övrigt – för att göra ett litet avbrott – skildrar Connelly Hallers relationer till denna och ännu en tidigare hustru bättre än en del lite påklistrade kärleksscener i Harry Bosch-deckarna.)

Under de första par hundra sidorna får vi lära känna huvudpersonen, hans tidigare personliga relationer samt andra relationer, bland annat till klienterna. Och alltså försvarsadvokatens yrke med dess ganska olika sidor.

Allt det här tar tid och det är inte alltid så kul att läsa, men sen tar den här historien fart och blir så spännande, mot slutet rasande spännande, att man gärna överser med den lite segdragna inledningen, också inser att den spelar en roll för hur vi uppfattar Mickey Haller och det som händer honom.

Haller får nämligen en mycket förmögen klient, som av en prostituerad anklagas för att ha försökt mörda henne.

Till en början ser det här ut som ett ganska banalt fall, som Haller, med en skicklig advokats trixande och goda fotarbete, ska kunna vinna – och få ett mycket större advokatarvode för än han normalt kan få ut.

Men Haller får – med god hjälp bland annat av den utredare/privatdetektiv han anlitar, Raul Levin – fram fakta i målet som steg för steg öppnar nya avgrunder i bakgrunden hos den klient han försvarar. När så Levin mördas och misstankarna styrs mot Haller själv, blir hela historien en mardröm. Haller skulle ju kunna välja att hoppa av uppdraget, men det är inte så lätt med tanke på att Haller utsätts för utpressning i fråga om något jag inte här ska avslöja och dessutom med tanke på Hallers ekonomiska situation – Connelly framställer verkligen inte Haller som något helgon.

Hur Haller krånglar sig ur det här och både lyckas fria och fälla en mördare, ja två, ska jag med hänsyn till tillkommande läsare inte avslöja.

Men jag kan försäkra att finalen blir en en riktig nagelbitare, dess bättre inte ens med ett enkelt lyckligt slut.

Och så kom regnet – och barnbarnen

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard Scarrys ”Söstormen” och Astrid Lindgrens ”Pippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

McBain granskar skivbranschen

Ed McBain hann skriva 55 polisdeckare om Steve Carella och hans kolleger i 87e. ”Sångfågel” (översättning Mats Blomqvist, B Wahlströms, 2007) är den 53e i serien. Den är bätte än den 52a, ”Fat Ollies bok”, men hör ändå inte till höjdpunkterna i McBains författarskap.

Boken börjar lite trögt. Den innehåller långa utläggningar om hur man kan lyckas med att lansera en låt så att den blir hit. McBain lägger inte fingrarna emellan när det gäller att avslöja hur man med olika tjuvtrick, inklusive mutor, kan påverka till exempel kommersiella radiokanalers skivval. Det är hedervärt men en smula långtråkigt. Och dess värre förstår jag som läsare ganska snart att det är här nyckeln till bokens kriminalgåta finns.

Bison Records har hittat en ny, lovande sångerska i unga Tamar Valparaiso och tänker med hjälp av en utstuderad video hårdlansera hennes debutalbum ”Bandersnatch”. Som hitlåt förefaller mig ”Bandersnatch” – ett slags rapartad version av en text av Lewis Carroll – relativt osannolik, men låt gå – jag har ju (lika lite som någon annan) hört den.

Releasepartyt äger rum på en båt, ”River Princess”, med TV och alla med inflytande i branschen närvarande. Och mitt under Tamars lansering av det som ska bli hennes stora hit händer det: En mindre båt anlöper ”River Princess” och två beväpnade och maskerade (som Saddam Hussein och Yasir Arafat) män kidnappar stjärnan in spe. Krav på lösensumma kommer förstås. Instruktionerna ges på ständigt nya stulna telefoner.

Steve Carella får hand om fallet men får också konkurrens av FBI, som han tvingas samarbeta med. FBI-agenterna framställs av McBain som sannskyldiga idioter. Men naturligtvis blir det till slut ändå Carella som löser fallet.

Dess mer tragiska ingredienser samt bakgrunden till det som sker tänker jag lämna därhän. Tillkommande läsare måste få sitt. Jag nöjer mig med att säga, att det bitvis blir hyggligt spännande.

Men som så ofta hos McBain under senare år, rymmer den här boken också partier som känns påklistrade i kommersiell avsikt. Spektakulärt sex säljer ju alltid?

Fat Ollie som författare

Ed McBain (1926-2005) hörde länge till mina deckarfavoritet – en längre artikel om honom och hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Deckare.

I Sverige sågs han till att börja med som kioskboksförfattare, men sen upptäckte Norstedts hans litterära kvalitéer och tog över honom från massmarknadsförlagen. Ironiskt nog är han nu, efter sin död, tillbaka hos dem igen. Alltså är det B Wahlströms som har givit ut en av hans sista böcker om 87e polisdistriktet, ”Fat Ollies bok” (översättning Mats Blomqvist, 2006).

Fat Ollie, kriminalinspektör Oliver Wendell Weeks, hör hemma i det angränsande 88e distriktet men har tidigare figurerat i 87e-deckare. Han snubblar över mordet på borgmästarkandidaten Lester Henderson, och han och 88e får det alltså som sitt fall. Men omständigheterna kring mordet gör att det krävs ett omfattande samarbete med 87e och de för oss McBain-läsare välkända kriminalinspektörerna Steve Carella, Andy Parker och Bert Kling. Och Eileen Burke, som tidigare har varit ihop med Kling och nu har hamnat på 87e, vilket utgör en komplikation: Kling har en ny tjej.

Det är i praktiken 87e-poliserna som löser fallet, dock med stöd av en nyanställd sådan på 88e, den observanta Patricia Gomez. Till det märkligaste i den här bokens handling hör att den klipska Patricia faller för den dumdryge Fat Ollie – men vad vet man egentligen om vad som styr människornas känsloliv? Fat Ollie har i bok efter bok framställts som ett monster: ständigt ätande tredubbla portioner skräpmat, fet, fördomsfull, rasistisk, alltid övertygad om att han – och bara han – har rätt. Och sen faller han för en puertoricanska.

Skildringen av Fat Ollies alla fördomar och förutfattade meningar är faktiskt rolig.

Men mot bakgrund av vad han hittills har stått för (och står för även i denna bok) är det en närmast revolutionerande tanke, att den här mannen skulle ha kommit på idén att skriva en bok och faktiskt också åstadkommit ett manus till en polisrutinroman. De fragment av romanen vi får ta del av blir dock så småningom allt mer skruvade.

McBain är ju känd för att arbeta med parallella historier, och jag måste även om den del av den här boken, som handlar om just Fat Ollies bok, säga att den hör till de mer skruvade. Manuset stjäls nämligen vid ett bilinbrott, och dess karaktär av rapport till kriminalinspektören får tjuven, en transvestit och hora och knarkare, att tro, att hon (egentligen han) har kommit ett gömt parti ”konfliktdiamanter” från Afrika på spåren. Tyvärr är den här delen av handlingen mer fars än kriminalroman, dessutom omöjlig att tro på.

Huvudhistorien, den om den mördade borgmästarkandidaten (av vem? varför?), är också skriven på ganska trött rutin. Spåren leder så småningom via en kvinna till en annan.

Mer än så kan man ju inte, som deckarrecensent, avslöja för kommande läsare.

Håkan Östlundh: Blot

Jag har tidigare skrivit om Håkan Östlundhs böcker om visbypolisen Fredrik Broman – se Kulturspegeln, Deckare.

Nu återkommer Östlundh med fjärde delen i serien, ”Blot” (Ordfront, 2008).

I den spelar Fredrik Broman under en stor del av handlingen inte någon huvudroll, men eftersom han då och då, försänkt i djup koma eller ett närbesläktat tillstånd, dyker upp i bilder från sjukhuset, anar man, att hans roll mot slutet av boken kommer att bli dramatiskt avgörande.

Märkligt nog förtar detta inte spänningen. Däremot tar det en stund av läsning, innan den riktiga deckarspänningen infinner sig, men när Östlundh har hunnit lägga alla bitarna på plats, är man fast.

Östlundhs berättarteknik är lite säregen: Han förflyttar, i egenskap av allvetande författare, fokus från den ena personen till den andra, poliser så väl som de personer som är föremål för polisens intresse.

Men det här betyder inte att han berättar mer än nödvändigt: Handlingen rör sig framåt (och ibland bakåt) i ett slags litterär collageteknik, men Östlundh ser till, att den som för tillfället är huvudperson inte avslöjar mer än nödvändigt. Till exempel möter vi på ett relativt tidigt stadium en mördare utan att detta avslöjas; det ligger ju i spänningsförfattarens intresse att i det längsta hålla flera möjligheter öppna – och därmed hålla läsarens intresse uppe.

Gradvis blottlägger Östlundh, skickligt, de spänningar och handlingar som leder till den mångförgrenade katastrof som drabbar familjen Traneus. Möjligen tycker jag att Östlundh ytterligare kunde ha fördjupat de psykolgiska utlösningsmekanismer som obönhörligt leder till katastrofen. Men under avgörande moment i handlingen – ett exempel är grisarnas likfynd – är boken samtidigt utstuderat komponerad.