Sju Ennsamma kvällar

I går var jag inne i Uppsala på sammanträde med kulturnämnden. Passade som vanligt på att kombinera detta med att ta ut medicin på Apoteket (ett av de statliga) och att titta in på Örat. Köpte där Toni Holgerssons nya CD.

Och så var jag in på Akademibokhandeln/Lundeq och köpte morsdagspresenter till Birgitta, tre böcker, bland annat Håkan Nessers nya, och ett par filmer. När jag på eftermiddagen kom tillbaka till Öregrund, tog jag av samma anledning vägen om blomsterhandeln.

Och sen gick jag till Konsum för att handla ingredienser till morsdagsmiddagen.

Nej, jag har inte tagit fel på dag; jag vet att det är Mors dag först på söndag. Men då befinner sig Birgitta i New York, på UNICEF-möte, så jag passade på att fira henne sista kvällen hon var hemma.

Birgitta har med sig Anna på den här New York-resan – det handlar om en innestående present sedan nu ganska många år tillbaka. Och jag vill genast tillägga att det inte är UNICEF som betalar Annas flygbiljett och hotellkostnad.

Birgitta och Anna bor på Beekman Hotel alldeles nära FN-skrapan. Jag har själv bott där med Birgitta och känner omgivningarna ganska väl, minns till exempel Delin tvärs över gatan där Birgitta och Anna väl kommer att handla även den här gången.

Tanken är att mor och dotter under de tider då Birgitta är ledig tillsammans ska göra allt det där som New York och inte minst Manhattan erbjuder: lyssna på musik, gå på bra restauranger, se konst, shoppa. Jag älskar den här miljön men unnar Anna att få resa dit den här gången. Som en förskottspresent till hennes födelsedag snart i juni skickade jag med Birgitta ett födelsedagskort med en hygglig slant att köpa eller göra något för i New York – hon kommer ju att få gott om egen tid medan hennes mamma är på UNICEF-sammanträdena. Och på Birgittas begäran plockade jag fram adressen till restaurang Sardis alldeles nära Broadways hjärta.

För min del blir det nu sju Ennsamma kvällar, för att travestera den populärmusik jag också lyssnar på.

Och det är klart att jag kommer att lyssna på Eurovision Song Contest, även om jag i de båda utslagsomgångarna inte har hört mycket som jag tycker håller måttet.

Det senare gäller också det svenska bidraget, som trillade ur tävlingen i går kväll.

Melodikrysset nummer 16 2010

Anders Eldeman betecknade själv dagens kryss som ganska svårt, men det innehöll faktiskt inte något som jag stupade på.

Vi är inne i Uppsala för att göra den sista delen av utrymningen inför stamrenoveringen – det vill säga sonen är här och avlastar sin hjärtklene far. Så när han får höra Miles Davis spela ”My Funny Valentine”, sticker han in huvudet och säger ”Miles Davis”. Men det behövs inte; även jag kan. Förresten är det jag som har gett honom Miles Davis-boxen ”Kind oif Blue”, som han gillar mycket, i present.

Ungefär samma sak upprepas, när vi får höra ”Light a Candle” med Neil Young. Neil Young är en artist som finns även i mina skivhyllor.

När ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney spelas, bryr han sig inte ens om att försöka hjälpa till. Han vet att jag kan Beatles och har alla deras plattor i skivhyllorna.

Annat, som farsan kan, ligger utanför det sonen kan tänkas ha hört.

Ett exempel är Rudolf Sieczynskis ”Wien, Wien, nur du allein”, som brukade spelas i radion på den tiden då sonen inte ens var planerad. Här skulle den ge landet där staden i melodititeln ligger, nämligen Österrike. Där har jag varit några gånger, inte bara i Wien. Bland annat har jag åkt passagerarbåt nedströms på Donau.

För ung är sonen också för att ha hört Lily Berglund eller Thory Bernhards sjunga ”Vita syrener” i radion. Egentligen är melodin tysk och heter ”Weisser Holunder”. (Holunder är det tyska ordet för fläder, alltså inte syren.)

Från det tyska kan vi väl gå över till det franska. ”La Cage Aux Folles” heter den musikal, där Jan Malmsjö sjöng ”Vår bästa tid är nu”.

Sen kör vi något amerikanskt. ”Fly Me To the Moon” är väl mest känd genom Nat King Coles insjungning 1961, men låten skrevs redan 1954 av Bart Howard och hette då ”In Other Words”.

Och så avslutar vi den här geografiska utflykten med Sibel, som tävlade i 2008 års svenska melodifestival med ”That Is Where I’ll Go”. Hennes efternamn, Redzep, skvallrar om att hon kommer någon annanstans ifrån än Sverige, och så är det: Hon kommer från Makedonien men lär höra till en turkisk familj.

Carl Michael Bellman, vars ”Nå, skruva fiolen” vi i dag hörde med Sven Bertil Taube, betraktar vi väl gärna som det svenskaste som finns, men sanningen är ju att han ofta lånade melodier ur sin tids europeiska repertoar.

Och Björn Skifs, denne dalmas, valde i dag att sjunga på engelska: ”I’m Here To Stay”.

Något av det mest pursvenska vi hörde i dag blev därmed ”500 dagar om året” med Tomas Ledin.

Nej förresten, ännu mer genuint svensk känns nog ändå Lars Molins TV-serie från 1989 ”Tre kärlekar” med musik av Ted Ström. Jag gillar, mycket, både Molin och Ström, har Molins filmer på DVD och Ströms musik på CD; jag har också och har läst Molins böcker. Honom träffade jag förr inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF – Molin satt förresten under en period i kulturnämnden för (S) i Östhammar, där han bodde. Hans satiriska film ”Baddjävlar” är inspelad i Öregrund, där vi redan då hade hunnit skaffa hus.

Och så avslutar vi med ytterligare en TV-serie, en serie som jag för en gångs skull har sett ett antal avsnitt av, men så gick den ju också länge, 1984-1996. Så jag har sett Angela Lansbury spela Jessica Fletcher i ”Murder, She Wrote”, på svenska ”Mord och inga visor”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Harry Bosch bland glömda offer

Jag har läst hela raden av Michael Connellys till svenska översatta Harry Bosch-deckare. Det rör sig om spännande och väldokumenterade (vad gäller polisarbete, journalistik med mera) polisdeckare med Los Angeles som miljö.

I ”Fallet avslutat” (övesättning Eva Larsson, Norstedts, 2006, i amerikanskt original ”The Closers”, 2005) återvänder Hieronymus ”Harry” Bosch efter en period som privatspanare till polisyrket, nu till ett jobb på avdelningen för ouppklarade mord. Som parhäst får han Kiz Rider, som vi har mött i tidigare böcker om Harry Bosch. I deras första fall på nya jobbet är det, utöver att de är gamla vänner och samspelta, kanske också en poäng att Kiz är svart medan Harry är vit.

Det ouppklarade mordfall de startar med att försöka lösa är nämligen det på en ung färgad tjej, Becky Verloren (vars far är mörkhyad, medam modern är vit). Mycket pekar nämligen mot att mordet på den här flickan kan ha haft rasistiska förtecken: Den pistol hon har skjutits med innehåller nämligen nu analyserbara spår av DNA, som leder till en kille som fanns i ett samtida nynazistiskt ungdomsgäng med rashat på agendan – dock ser den här killen ut att ha alibi på mordkvällen.

Ett intressant sidotema till detta är att polisen, med målet att inte öka risken för raskravaller i det dåtida Los Angeles, tycks ha lagt locket på – kanske spelade det också en roll att sonen till en centralt placerad polis ingick i nazistgänget. I den här härvan blir maktkampen mellan Harry Bosch och en tidigare antagonist inom polisväsendet en viktig del av intrigen.

Men Harry Bosch låter sig inte avskräckas från att gå vidare, framför allt inte sedan han har träffat Becky Verlorens mamma, som lever i en oförändrad värld allt sedan hennes Betty ännu fanns i livet, och pappa, som efter en period av alkoholism nu lever i en annan del av Los Angeles.

Jakten på Bettys mördare tar, efter det att också pistolens ägare har mördats på ett brutalt och för polisen oväntat sätt, en ny och överraskande vändning, och gripandet av den verklige mördaren (och sättet att avslöja honom) blir en rejält spännande avslutning.

Fast en avslutning blir inte heller det. Någon, med ett starkt skäl att hata – verkligen hata . mördaren, hinner före rättvisan.

Kjell Eriksson sätter punkt

Tio böcker har det blivit om Ann Lindell vid uppsalapolisen, Kjell Erikssons ganska alldagliga hjältinna. När Eriksson nu sätter punkt, får vi, efter ett långt uppehåll, se henne återvända till Gräsö, den här gången till gamla Violas sjuksäng och sen till hennes begravning. Men med Edvard, som hon svek och sen många gånger har längtat efter, blir det inget, trots att han numera är den som vill.

Annars spelar Ann Lindell själv, och över huvud taget polisen, bara en bakgrundsroll i den avslutande boken om Ann Lindell, ”Öppen grav” (Ordfront, 2009). En intressant sak med den här boken är att den, trots att den kallas ”kriminalroman”, blir det först på slutet. Snarare är den ett exempel på uppvisning av det slags akademiska borgerlighet, i det här fallet i Kåbo i Uppsala, som man mer förknippar med författare som Gösta Gustaf-Jansson och Olle Hedberg än med Kjell Eriksson, som ju i grunden är en arbetarförfattare.

Jo, klassföraktet och klasshatet finns där också, med familjen von Ohler på den ena sidan av scenen, systrarna Anna, Greta och Agnes – i tur och ordning hushållerskor hos von Ohlers – från Gräsö å den andra. De agerande är få, utöver professor Bertram von Ohler, som just har fått nobelpriset i medicin, hans dotter Birgitta och hennes partner Liisa och så några akademiska grannar och konkurrenter. Och så finns där på granntomten den mystiske Karsten Haller, trädgårdsanläggare liksom författaren själv. Vem är han, och varför hatar han Bertram von Ohler?

”Öppen grav” är, för att knyta an till medicinarspråk, en ganska otäck dissekering av borgerligheten när den är som sämst, klassföraktande, självrådig, girig, och tro nu inte att Kjell Eriksson har åstadkommit en nidbild; en och annan våldtäkt på tjänsteflickor och en och annan påtvingad abort har nog förekommit i fler fina familjer än familjen von Ohler. Som jag redan har antytt, knyter Kjell Eriksson skickligt an till den tradition av att skildra perverterad borgerlighet som har funnits hos betydligt mer borgerliga författare än vad han är.

Mycket länge skriver Eriksson i den här romanen i den traditionen utan att ”Öppen grav” ens känns som en kriminalroman. Och som i flera av Erikssons tidigare böcker får vi gradvis, genom de agerande själva, inte genom en polisundersökning, reda på allt mer om figurerna i romanen och deras motiv för att göra det ena efter det andra. När sen urladdningen kommer, mördas till och med en helt annan person än den man i början av handlingen tror ska mördas. Den vane deckarläsaren snos också på sina förväntningar om att man ska hitta liket och gripa mördaren – i vart fall fram till ett annat, antytt slut i bokens epilog.

Melodikrysset nummer 2 2010

Lagom till dess att Birgitta kom hem från sitt UNICEF-möte i New York blev jag dunderförkyld: jag har snuva, och huvudet känns tungt.

Det här bidrog säkert till att jag hade avsevärda problem med en del av frågorna i dagens melodikryss. Men jag är en envis jävel, och till slut lyckades jag ändå lösa det.

Moneybrother, det vill säga Anders Wendin, ligger till exempel utanför det jag brukar lyssna på, men med hjälp av ett växande antal ledbokstäver kom jag till slut på att det var han som sjöng ”They Are Building Walls Around Us”. (Jag har googlat fram den långa låttiteln.)

Amanda Jenssen hör heller inte till de artister jag brukar lyssna på, men visst var det hon som sjöng ”Happyland”.

Fast mer förargligt är det när en gammal, välkänd melodi vållar en besvär, i det här fallet kanske också beroende på frågeformuleringen, ungefär: om det ska kunna göras, krävs det att en sådan är angiven. Den här Elvis-låten, som jag så väl kände igen men inte kom ihåg titeln på, malde länge i mitt huvud, tills jag plötsligt kom på vad den hette: ”Return to Sender”. Ja! Då fordras det att man anger avsändare.

Initialt hade jag också problem med flerledsfrågan till Elton John-låten. Det här var ju hans hyllning till prinsessan Diana, ”Candle In the Wind”, och då måste svaret på frågan vad personens barn är bli prinsar.

Det tog till och med en stund innan jag kom på att det jag hörde spelas var ”Kiss Me, Honey, Honey, Kiss Me”, som vi minns med Shirley Bassey. Det man i titeln och refrängen vädjar om är alltså en kyss.

Många av de andra frågorna var desto enklare, kanske för att de i någon variant har förekommit i tidigare kryss.

Det gäller till exempel Petra Nielsen i Melodifestivalen 2004 med ”Tango, tango” (eller ”Tängo, tängo” som hon sjunger).

Att engelska flottan har siktats vid Vinga har vi väl också hört förut.

Och nog har vi även tidigare varit i Per-Martin Hambergs Östersund, som han 1969 skrev så lyriskt om i sin ”Nu tändas åter ljusen i vår lilla stad”, den som Gunnar Wiklund fick en så stor hit med.

Och till och med i den där pottan där Hans Alfredsons Styrman Karlsson fastnade med foten har vi varit i något tidigare kryss.

Anders Eldeman har också en påfallande lust att återvända till samma artister, även om han kan variera låturvalet.

Cher gillar han uppenbarligen. I dag fick vi höra henne i ”Believe”.

Och Alf Robertson har vi väl också hört förut, om än inte i den svårt sentimentala ”Jag är inte den jag var förut”.

Jag tror nog att också Lars Molins TV-serie från 1989-1991 ”Tre kärlekar” har varit med förr. Jag gillade den här serien, träffade också några gånger Lars Molin inom ramen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening; Lars satt förresten i kulturnämnden för (S) i Östhammar. Musiken vi hörde skrevs av den förträfflige Ted Ström.

Och så slutar vi dagens kryssredovisning med ytterligare en film, ”4:50 från Paddington”, som bygger på en av Agatha Christies bättre deckare. I den filmversion den musik av Ron Goodwin vi hörde hörde hemma i spelades Miss Marple av den fantastiska Margaret Rutherford. Jag har skrivit om den här lyckade filmatiseringen – se ovan under Kulturspegeln, Film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Spöken ur andras och ens eget förflutna

En av de mest läsvärda deckarförfattarna just nu är islänningen Arnaldur Indriðason. Hans polishjälte, Erlendur Steinsson, rör sig i en sjaskig verklighet ungefär som Georges Simenons Maigret gjorde, men här är inte miljön Paris utan Reykjavík med omgivningar. Han är envis som Henning Mankells Kurt Wallander, har även han ett kraschat äktenskap bakom sig, men har ett mer analytiskt förhållningssätt till de brott han utreder. Hans grävande i det förflutna kan föra tankarna till Ross Macdonald, ja till och med till Marcel Proust (i den senaste boken spelar ”På spaning efter den tid som flytt” en viss roll), men han gräver minst lika mycket i sitt eget som i brottslingarnas och offrens förflutna.

I den framvältrande deckarvågen ser man åtskilligt som är spekulation, till exempel i form av grovt våld. Också hos Indriðason förekommer förstås mord och annat våld, men de händelseförlopp som kartläggs är mer av verkliga mänskliga tragedier. Ofta stegras spänningen först så småningom, men den obestridliga behållningen är då att handlingen känns intressant också långt efter det att man har läst slutet och upplösningen.

I den senast översatta boken, ”Frostnätter” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2009, i original ”Harðskafi”, 2007), är vår tungsinte polishjälte Erlendur (i Ísland använder man främst förnamnen) inte alltför överlastad av utredningsarbete och hinner därför intressera sig både för något som först ser ut att vara ett självmord och för några olösta gamla fall av spårlöst försvinnande. Däremellan hinner han bli uppvaktad av sina barn, främst den i några tidigare böcker svårt knarknedgångna Eva Lind, om att äntligen träffa och tala ut med deras mamma som han är frånskild från sen åratal – hon hatar honom intensivt, och ingenting förlösande kommer ut heller ur det möte, som faktiskt kommer till stånd.

Huvudhandlingen kretsar kring en kvinna, María, som hittas hängd i en sommarstuga i närheten av Þingvellir – det faktum att hon sörjer sin döda mor, Lenonóra, besinningslöst och har sökt kontakt med henne med hjälp av medier stärker i förstone teorin att det handlade om ett självmord. Men Erlendur lyckas steg för steg – och det är här jämförelsen med Ross Macdonald blir relevant – blottlägga både hur fadern i den här familjen dog och varför María faktiskt mördades.

Det intressanta med hur det här går till och att fallet sannolikt aldrig kan föras vidare till åtal skiljer ut ”Frostnätter” från mycket annat i deckargenren. Sanniningslidelse på gränsen till besatthet och etik snarare än straff präglar den här historien. Så förslagna och så moraliskt sjaskiga kan människor alltså vara!

Livets slumpmässiga djävulskap

Louis Malle (1932-1995) brukar räknas till dem som skapade den nya vågen inom fransk film, även om han ganska snart kom att distansera sig från den. Fast det räcker med att påminna sig några av hans tidiga filmer – som assistent till dokumentärfilmaren Jaques-Yves Costeau eller hans roliga filmatisering av Raymond Queneaus fantastiska roman ”Zazie dans le métro” – för att inse den svårfångade bredden i hans skaparkraft.

Men hans självständiga debut, ”Hiss till galgen” (”Ascenseur pour l’échafaud”, 1958), var utan tvekan en av de filmer som kom att prägla bilden av den nya franska vågen. Och nog finns flera av de karaktäristika som brukar förknippas med den nya vågen där: en miljöskildring som inte bärs upp av kulisser, existentiella problem som skildras mot bakgrund av den absurdism det verkliga livet erbjuder.

Dessutom lanserar Malle i den här filmen en ny filmstjärna, Jeanne Moreau, som skulle komma att spela centrala roller också i andra nya vågen-filmer, till exempel François Truffauts fantastiska ”Jules och Jim” (”Jules et Jim”, 1961). Notera för övrigt att både ”Hiss till galgen” och ”Jules och Jim” gjordes i svart-vitt, och att det kunde göras så utsökt film utan att man använde färg.

Till det yttre är ”Hiss till galgen” en kriminalhistoria, en spännande sådan, dock inte sedd ur polisens eller den övriga rättsapparatens perspektiv. Här finns ett älskande par, Florence Carala (Jeanne Moreau) och Julien Taverner (Maurice Ronet), hon dock gift med en rik direktör. Julien, som har sitt arbetsrum på våningen under direktörens och tidigare har varit fallskärmsjägare i Främlingslegionen med tjänstgöring både i Algeriet och Indokina, beslutar sig, med Florences vetskap och uppenbarligen utan några samvetsbetänkligheter, för att mörda Florences man men maskera detta som ett självmord.

Det här fixar han också, med offrets egen pistol, men så är det det här med slumpen. Det börjar med att han glömmer kvar det änterrep med hakar, med vars hjälp han har tagit sig upp från balkong till balkong. När han sedan ska ta sig tillbaka för att undanröja detta bevis, slutar hissen han befinner sig i att fungera! Ute på gatan stjäl två ungdomar, Louis (Georges Poujoly) och Veronique (Yori Bertin) hans bil. Julien kämpar hela natten för att, bland annat via hisstrumman, försöka ta sig ut och lyckas till slut också – men vad hjälper det: Under tiden har Louis, som i den stulna bilen har hittat Juliens kavaj och i den hans laddade pistol, med denna skjutit ett tyskt par, vars bil han var i färd med att stjäla i garaget på det motell där både ungdomarna och det tyska paret övernattade. Till råga på allt har Veronique tagit bilder av det tyska paret med Juliens kamera. Så på det sättet anklagas Julien, som förgäves försöker övertyga polisen om att han har suttit fast i en hiss, för ett helt annat mord än det han verkligen har begått.

Man brukar säga att djävulen ger sig till känna i någon detalj, men här är det en hel räcka slumpmässigt uppträdande detaljer som i en absurd fars, regisserad av djävulen, resulterar i att vägen genom hiss-schaktet leder till galgen.

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

I kamp mot en nazistisk femte kolonn

Alfred Hitchcock deltog på sitt sätt i kampen mot nazisterna under andra världskriget. Hans ”Sabotör” (”Saboteur”) från 1942 är ett exempel, inte bara spännande utan också öppenhjärtig: Fienden finns inte bara utanför landets gränser utan mitt ibland oss. Också amerikaner – en rik ranchägare, en societetsdam i New York – visar sig vara nazistsympatisörer, och några av dem, bland dem Fry (Norman Floyd), visar sig sakna samvetsbetänkligheter, när det gäller att genom sabotage och genom att ta människoliv gynna Tysklands sak.

Filmens ofrivillige hjälte (ett vanligt tema hos Hitchcock) Barry Kane (Robert Cummings) jobbar i en flygplansfabrik i Californien, och den utsätts för ett brandattentat. Bland dem som omkommer finns hans bäste vän, och eftersom det visar sig att den brandsläckare han gav till kompisen var fylld med bensin, blir han själv efterlyst och jagad av polisen (ett annat grepp, oskyldigt misstänkt, vi har sett i flera filmer av Hitchcock).

Kane påminner sig emellertid en mystisk man, Fry, och ett av denne borttappat kuvert med pengar som han (Kane) har hittat och återlämnat till Fry. Kane anar att Fry har med sabotaget att göra, och eftersom han på kuvertet har snappat en adress till en farm, beslutar han sig för att själv försöka spåra Fry i stället för att försöka övertyga polisen, som ju heller inte tror honom – även det här är ett typiskt hitchcockgrepp.

Iförd handklovar flyr han och kommer, hungrig och våt, hem till en blind man, som med öronens hjälp avslöjar hans predikament men faktiskt litar på honom. Det gör dock inte den blinde mannens brorsdotter Patricia Martin (Priscilla Lane), och när hennes farbror ber henne köra Kane till en låssmed han litar på, påbörjas ytterligare en viktig story i storyn, attraktionen och misstron dem emellan och alla förvecklingar de leder till.

En vändpunkt blir deras besök i en hemlig sabotörsdepå i närheten av en kraftverksdamm, och där lyckas Kane (medan Patricia håller sig gömd) också få kontakt med sabotörsligan (andra än dem han dittills har träffat) och få dem att tro, att han är en av dem och behöver hjälp. På så sätt kommer Kane vidare på spåret, som leder rakt in i societeten i New York – i New York är det ett skepp som ska sprängas. Kanes sätt att sedan försöka ta sig ut från den av beväpnade vakter bevakade tillställningen har vissa likheter med auktionsepisoden i ”I sista minuten”.

Det finns också vissa likheter mellan sluten i de båda filmerna. Medan dramat på hög höjd i ”I sista minuten” utspelar sig på Mount Rushmore (med presidentansiktena inhuggna i klipporna), utspelas slutkampen mellan Kane och Fry uppe på (utanpå) Frihetsgudinnan.

Skurkens slut, när han störtar efter att kavajärmen har lossnat, hör till de riktigt spännande inslagen i ”Sabotör”, men den här filmen är ändå inte något av Alfred Hitchcocks mästerverk. Fast klart sevärd är den förvisso.

Till New York med Håkan Nesser

Håkan Nesser har varit lärare åt våra barn, när de gick på högstadiet, i Tunabergsskolan här i Svartbäcken i Uppsala. Jag vill inte påstå att jag känner honom närmare, men vi brukar hälsa och växla några ord när vi träffas. Numera har han ju flyttat från stan, men han råkade vara på Akadmibokhandeln/Lundeq strax före Birgittas födelsedag, och jag lyckades därför få en personlig hyllningsadress till henne i hans senaste deckare, ”Maskarna på Carmine Street” (Bonniers, 2009).

Jag har läst alla Håkan Nessers böcker och tycker att den här hör till de mest läsvärda. Spänningsmomentet, med ett försvunnet barn i centrum, suger snabbt läsaren in i handlingen, och i mitt fall gör det väl sitt till att handlingen till stora delar utspelas i miljöer som jag själv har upplevt, i Greenwich Village och övriga Manhattan i New York.

På ytan är den här boken en spänningsroman i deckargenren, men den refererar också med namns nämnande till en författare som Edgar Alan Poe, och mycket riktigt finns det inslag i handlingen som inte riktigt låter sig rationellt förklaras ens när vi har fått upplösningen. Dessutom rymmer den här berättelser en del synvillor – Svenska Dagbladets Magnus Persson gör i sin recension på den punkten en begåvad jämförelse med Alfred Hitchcocks ”Vertigo”. Fast här börjar man på ett redan tidigare stadium i handlingen grubbla över om författaren Erik Steinbcks hustru Winnie riktigt är den hon utger sig för att vara.

Upplösningen blir spännande och också mer våldsam än man normalt väntar sig av Nesser. Några av frågetecknen som handlingen har väckt rätas därmed ut. Men inte alla. Några av de märkliga sammanträffadnen som skildras skulle nog kunna inträffa i Poes värld, men inte i den här.