Barn- och ungdomsklassiker

På ordfestivalen i Östhammar fanns ett bokbord, där man kunde köpa böcker för en spottstyver. Jag köpte ett exemplar av Edith Nesbits ”Snällvillarna”, som 1981 utgavs i AWE/Gebers serie SAGAs berömda böcker. Av Nesbit äger jag tidigare ”Huset Ardens gåta” (Klassikerförlaget, 1998); av henne har jag också läst till exempel ”Den underbara trädgården”.

De här böckerna är exempel på den enorma, fullständigt fantastiska skatt av barn och ungdomsklassiker, som numera förvaltas av det KF-ägda Rabén & Sjögren. Flera av de i KF-koncernen ingående förlagen har mycket riktigt haft egna serier av barn- och ungdomsklassiker. Barnbiblioteket SAGA är min generation (och flera andra) uppvuxna med. AWE/Gebers har följt upp med SAGAs berömda böcker. Norstedts har haft pocketutgivning av äventyrsklassiker, som har slukats av generationer uppväxande. Tiden hade en fin serie ungdomsklassiker. Rabén & Sjögren har i sin backlist en skattkammare av sådant som i dag måste betraktas som barn- och ungdomsklassiker. Rabén & Sjögren köpte också Niloé, som sen uppgick i Klassikerförlaget.

Av allt detta återstår i dag en rännil, benämnd Rabén & Sjögrens klassiker. Namnet spelar naturligtvis ingen roll, men varför ingår bara några ynkliga titlar av allt det som KF-förlagen har gett ut i genren i den här serien? Det är som om man vore rädd för klassikerstämpeln: Vid den senaste utgivningen av L M (Lucy Maud) Montgomerys ”Anne på Grönkulla” ingick böckerna inte längre i klassikerserien utan i Rabén & Sjögrens ordinarie utgivning.

Och när klassiker numera utges, är det för det mesta i starkt förkortad, bearbetad och moderniserad form. Jobbet – à la gamla barnbiblioteket SAGA – görs utmärkt av Maj Bylock. Men man önskar, att barn- och ungdomsklassikerna utgavs också i större format, för all del språkligt moderniserade och i somliga fall kanske också förkortade, alltså för mer läsvana barn och ungdomar (och vuxna som är funtade som jag).

Det finns titlar att ta av. Jag har under en längre tid förtecknat lämpliga böcker, som finns i KF-förlagens gömmor, och jag gör här en första redovisning. (Jag för sedan över texten till Kulturspegeln och fyller där på den med ytterligare titlar, när jag har tid och hittar återpubliceringsvärda saker.)

SAGAs berömda böcker

I serien SAGAs berömda böcker ingick:
Fredrick Marryat: ”Den flygande holländaren”
”Münchausens underbara äventyr”
Edith Nesbit: ”Den underbara trädgården”
Edith Nesbit: ”Dickie Harding”
Edith Nesbit: ”Snällvillarna”
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Robert Louis Stevenson: ”Dr Jekyll och Mr Hyde”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Jonathan Swift: ”Gullivers underbara resor”
”Tusen och en natt”
Mark Twain: ”Huckleberry Finns äventyr”
Mark Twain: ”Tom Sawyer”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”
Jules Verne: ”Tsarens kurir”

Norstedts populära klassiker

Vid mitten av 1990-talet utgavs pocketserien Populära klassiker, som bland annat baserades på titlar ur Sagas berömda böcker. Till det yttre såg böckerna ganska påvra ut, men de hade förtjänsten att innehålla originalillustrationer. Samtliga titlar är av det slaget, att de är närmast obligatoriska i en klassikerserie för barn och ungdomar.

Fridtjuv Berg (red): ”Svenska folksagor”
Daniel Defoe: ”Robinson Kruse”
Charles Dickens: ”Oliver Twist”
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna”
Alexander Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo”
Jack London: ”Skriet från vildmarken”
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Jonathan Swift: ”Gullivers underbara resor”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckleberry Finns äventyr”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyer”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”

Norstedts

Ur Norstedts originalutgivning borde följande böcker vara självklara också i en klassikerserie för ungdom:

Frans G Bengtsson: ”Röde Orm – sjöfarare i Västerled” (i original 1941; den upplaga jag har är Vingförlagets från 1954 – Vingförlaget var ett samarbete mellan KFs förlag, Norstedts och LT)
Frans G Bengtsson: ”Röde Orm – hemma och i Österled” (i original 1945; den upplaga jag har är Vingförlagets från 1953)
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna 1-4”, Norstedts, 1927 – det är viktigt, att det blir hela serien.
Charles Perrault: ”Gåsmors sagor” (översatt av Hjalmar Gullberg), 1955
J R R Tolkien: ”Ringarnas herre” I-III

AWE/Gebers

Även AWE/Gebers utgivning rymmer titlar, som skulle platsa fint också i serie ungdomsklassiker.

Arthur Conan Doyle: ”Baskervilles hund”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”De fyras tecken”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Den döende detektiven”, i pocket 1987 (tidigare under titeln ”Djävulsfotroten”, 1979)
Arthur Conan Doyle: ”Den krympande mannen”, i pocket 1979
Arthur Conan Doyle: ”Det spräckliga bandet och andra berättelser”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Det tomma huset och andra berättelser”, i pocket 1978
Arthur Conan Doyle: ”Djävulsfotroten och andra berättelser”, i pocket 1979 (ny upplaga 1987 under titeln ”Den döende detektiven”)
Arthur Conan Doyle: ”En studie i rött”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Fasans dal”, i pocket 1977
Arthur Conan Doyle: ”Silverbläsen och andra berättelser”, i pocket 1977
Alexandre Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo”
Eva Hedén: ”Grekiska sagor”, Almqvist & Wiksell, 1956 – återberättade grekiska sagor
Jules Verne:”Hector Servadacs resor i rymden”, AWE/Gebers 1965

Tidens ungdomsklassiker

I Tidens ungdomsklassiker gavs en rad av dåtidens bästa tecknare illustrerade böcker ut:

Hans Christian Andersen: ”Sagor I”, 1965
Hans Christian Andersen: ”Sagor II”, 1965
Daniel Defoe: ”Robinson Crusoe”, 1965
Kenneth Grahame: ”Det susar i säven”, 1963
”Münchausens äventyr”
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”, 1967
Jonathan Swift: ”Gullivers resor”, 1964
”Tusen och en natt” I-VI
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckelberry Finn”, 1968
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyers äventyr”, 1965
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”, 1964
Jules Verne: ”Tsarens kurir”, 1966

Tidens ordinarie barn- och ungdomsutgivning

rymmer många böcker, som borde återutges under klassikeretikett:

Roald Dahl: ”James och jättepersikan” (De flesta av Roald Dahls böcker är moderna klassiker; den ovan nämnda är den enda jag har i min egen bokhylla)
Thomas Funck: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”, 1956 (med illustrationer av Einar Norelius)
Ole Lund Kirkegaards samtliga böcker platsar i en klassikerserie
J K Rowling: ”Harry Potter och den flammande bägaren”, 2002
J K Rowling: ”Harry Potter och de vises sten”, 1999
J K Rowling: ”Harry Potter och Fenixorden”, 2004
J K Rowling: ”Harry Potter och fången från azkaban”, 2001
J K Rowling: ”Harry Potter och halvblodsprinsen”, 2005
J K Rowling: ”Harry Potter och hemligheternas kammare”, 2000
Lisa Tetzner: ”Barnen i 67an” (rymmer ”Paul och Erwin”, ”Fotbollen” och ”Vi i 67an”), 1982
Lisa Tetzner: ”Resan till Ostende”
Lisa Tetzner: ”Erwin i Lappland”
Lisa Tetzner: ”Skepp utan hamn”
Lisa Tetzner: ”De skeppsbrutnas ö”
Lisa Tetzner: ”Är Paul skyldig?”
Lisa Tetzner: ”Miriam i Amerika”
Lisa Tetzner: ”Erwins återkomst”
Lisa Tetzner: ”Vi håller ihop”
Lisa Tetzner: ”Vad Sam viskade”
Lisa Tetzner: ”Sam och Agaleia”

Folket i Bilds ungdomsböcker

kan representeras av
Harry Kullman: ”Buffalo Bill”, 1953
Erich Kästner: ”Emil och detektiverna”

Klassikerförlaget + Klassikerförlaget Niloé + Niloé

Klassikerförlaget fanns från 1990 som ett dotterföretag till Rabén & Sjögren. I detta införlivades Niloé, grundat 1953 men 1990 sålt till Rabén & Sjögren som stomme i det blivande Klassikerförlaget.

Klassikerförlaget samlade under någon tid inom sig det uppköpta renodlade klassikerförlaget Niloé samt klassikerserierserierna inom de förlag, som ingick i KF-gruppen: Tiden (Tidens klassiker och Tidens ungdomsklassiker), SAGAs berömda böcker, Libers (senare Norstedts) ungdomsklassiker med flera. Det blev en intressant blandning: böcker av de stora klassiska skönlitterära författarna, äventyrs- och skräckklassiker, humor, kuriosa, sagor och sägner, barn- och ungdomsklassiker – jag har här bara tagit med barn- och ungdomsklassikerna. Det gamla förlaget Niloé hade band med en ganska gräslig (oestetiskt prålig) formgivning. Under en mellanperiod hette förlaget Klassikerförlaget Niloé. Sen förkortades förlagsnamnet till bara Klassikerförlaget. Klassikerförlagets utgåvor var en vackert formgiven laminatserie med ett mycket prisvärt urval titlar. I stället för att fortsätta detta arbete, också med en mer extensiv utgivning av vuxenklassiker, upphörde man senare med detta och förde över en del av titlarna i serien för barn och ungdom till Rabén & Sjögren. R & S har alltså inte ens orkat ge ut alla de i Klassikerförlagets serie utgivna titlarna i sitt namn. Expansionen har i huvudsak skett på 0mrådet ”Äventyrsklassiker”, klassiker starkt förkortade och bearbetade av Maj Bylock. Det senare kan ju vara ett vällovligt knep att få unga och läsovana att ta till sig klassikervärlden, men någon ersättning för ”the real thing” är det ju inte, detta sagt med full kunskap om att många av titlarna i Niloés/Klassikerförlagets utgivning också var (mindre) förkortade.

Eftersom många titlar har vandrat mellan Niloé, Klassikerförlaget Niloé och Klassikerförlaget, har jag här buntat ihop den barn- och ungdomsklassikerutgivning (i vid mening), som har skett under ovan nämnda, tre skilda förlagsnamn.

”Aladdin och den underbara lampan”
Louisa May Alcott: ”Unga kvinnor”
Roald Amundsen: ”Nordvästpassagen”
Roald Amundsen: ”Sydpolen”
Hans Christian Andersen: ”H C Andersens sagor”
S A Andrée: ”Med Örnen mot polen”
Per-Christian Asbjørnsen och Jørgen Moe (red): ”Norska folksagor”
Harrie Beecher Stowe: ”Onkel Toms stuga”
G A Bürger: ”Münchhausens äventyr”
Lewis Carroll: ”Alice i Underlandet” och ”Alice i Spegellandet” med originalillustrationer av John Tenniel
William F Cody: ”Buffalo Bill”
Carlo Collodi: ”Pinocchio”
James Cook: ”Kapten Cooks upptäcktsresor”
James Fenimore Cooper: ”Den siste mohikanen”
James Fenimore Cooper: ”Stigfinnaren”
Caspar Correa: ”Vasco da Gamas resor”
Henry M Dana: ”Två år för om masten”
Daniel Defoe: ”Robinson Crusoe”, 1999
Charles Dickens: ”David Copperfield”
Charles Dickens: ”Oliver Twist”, 1998
Arthur Conan Doyle: ”Baskervilles hund”
Arthur Conan Doyle: ”De fyras tecken”
Arthur Conan Doyle: ”En studie i rött”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes bragder”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes återkomst”
Arthur Conan Doyle: ”Sherlock Holmes äventyr”
Alexandre Dumas d ä: ”De tre musketörerna”
Alexandre Dumas d ä: ”Greven av Monte Christo I-II”, 1998
Alexandre Dumas d ä: ”Myladys son I-II”
Laura Fitinghoff: ”Barnen från Frostmofjället”
”Fornnordiska sagor”
Kenneth Grahame: ”Det susar i säven”, 1995
Jakob och Wilhelm Grimm: ”Bröderna Grimms bästa sagor”, 1995, 1998
Peter Hallberg (red): ”De sammansvurnas saga och andra fornnordiska äventyr”, 1993
Frances Hodgson Burnett: ”En liten prinsessa”
Frances Hodgson Burnett: ”Lille Lorden”
Anthony Hope: ”Fången på Zenda”
”Indiska sagor”
Laura Ingalls Wilder: ”Huset vid Plommonån”
Laura Ingalls Wilder: ”Lilla huset i Stora skogen”
Laura Ingalls Wilder: ”Lilla huset på prärien”
Laura Ingalls Wilder: ”Vid Silversjöns strand”
Washington Irving: ”Columbus”
”Kinesiska sagor”
Rudyard Kipling: ”Djungelboken”, 1994
Rudyard Kipling: ”Andra djungelboken”
Rudyard Kipling: ”Havets hjältar”
Eric Linklater: ”Det blåser på månen”
David Livingstone: ”Reseberättelser I-II”
Jack London: ”Skriet från vildmarken”, 1993
Jack London: ”Varghunden”
Pierre Loti: ”Islandsfiskare”
Frederick Marryat: ”Barnen i skogen”
Frederick Marryat: ”Flygande holländaren”
Herman Melville: ”Moby Dick”
Lucy Maud Montgomery: ”Anne på egen hand”
Lucy Maud Montgomery: ”Anne på Grönkulla”
Lucy Maud Montgomery: ”Drömmens uppfyllelese”
Lucy Maud Montgomery: ”Vår vän Anne”
Nordlander (red): ”Rida, rida ranka”
Hieronymus Karl Friedrich von Münchhausen: ”Münchhausens äventyr” (med illustrationer av Gustave Doré
”Marco Polos resor”
Fritiof Nansen: ”Fram över polarhavet”
Fritiof Nansen: ”På skidor över Nordpolen”
A E Nordenskiöld: ”Nordostpassagen”
Nordlander (red): ”Rida, rida ranka”
Eva Nordlinder (red): ”Hundra år av sagor”, 1999 – barnbiblioteket Saga 100 år
Åke Ohlmarks (red): ”Vikingahistorier”, 1995
Marco Polo: ”Marco Polos resor”
Howard Pyle: ”Kung Arthur och hans riddare”
Howard Pyle: ”Riddarna av Runda bordet”
Howard Pyle: ”Robin Hood”
Johan Ludvig Runeberg: ”Fänrik Ståls sägner”
Viktor Rydberg: ”Singoalla”
”Sagor från hela världen”
Eero Salmelainen (red): ”Finska folksagor”, 1993
Walter Scott: ”Ivanhoe”
Walter Scott: ”Rickard Lejonhjärta”
Anna Sewell: ”Black Beauty”
Mary Shelley: ”Frankenstein”
Henry Stanley: ”Hur jag fann Livingstone”
Robert Louis Stevenson: ”Dr Jekyll och Mr Hyde”
Robert Louis Stevenson: ”Den svarta pilen”
Robert Louis Stevenson: ”Kidnappad”, 1991
Robert Louis Stevenson: ”Skattkammarön”
Robert Louis Stevenson: ”Vrakplundrarna”
”Svenska folksagor”
”Svenska folksägner”
Sven-Christer Swahn (red): ”Spökhistorier i mästarklass”, 1994 – bland mästarna finns Samuel T Coleridge, E T A Hoffman, Edgar Allan Poe, Nikolaj Gogol, Thomas Hardy, Bram Stoker, Guy de Maupassant, Robert Louis Stevenson, Selma Lagerlöf, Rudyard Kipling, Albert Engström, Robert Frost, Karen Blixen, Dan Andersson och Margery Allingham
Jonathan Swift: ”Gullivers resor”
Zacharias Topelius: ”Fältskärns berättelser”, 1978
”Tusen och en natt”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”En yankee vid kung Arthurs hov”
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Huckleberry Finns äventyr”, 1993
Mark Twain (Samuel Clemens): ”Tom Sawyers äventyr”, 1992
Jules Verne: ”Begums 500 miljoner”
Jules Verne: ”Den hemlighetsfulla ön”
Jules Verne: ”En världsomsegling under havet”
Jules Verne: ”Från jorden till månen”
Jules Verne; ”Fyrahundra mil på Amazonfloden”
Jules Verne: ”Fyrtornet vid världens ände”
Jules Verne: ”Jorden runt på 80 dagar”
Jules Verne: ”Kapten Grants barn”
Jules Verne: ”Kapten Hetteras resa till Nordpolen”
Jules Verne: ”Mattias Sandorf”
Jules Verne: ”Till jordens medelpunkt”
Jules Verne: ”Tsarens kurir”
Jean Webster: ”Pappa Långben”
Stefan Zweig: ”Magellans världsomsegling”

Som synes innehåller den här serien en rad böcker om och av upptäcktsresande och även mer eller mindre klassiska äventyrsböcker. En del av det här fordrar nog introducerande och förklarande texter, om det ska återutges.

Rabén & Sjögren

I Rabén & Sjögrens ordinarie utgivning finns både äldre och nyare barn- och ungdomsböcker med klassikerstatus:

Gunilla Bergström: en stor bok om Alfons
Jean de Brunhoff: en samlingsvolym med Babarböckerna
Cecil Bødker: böckerna om Silas
Jostein Gaarder: ”Sofies värld”
Lennart Hellsing: ”Krakel Spektakel-boken”
Åke Holmberg: Böckerna om Ture Sventon
Harry Kullman: ”Den amerikanske fången”
Harry Kullman: ”Den tomma staden”
Harry Kullman: ”Den spanska värjan”
Harry Kullman: ”Den svarta flicken”
Harry Kullman: ”De rödas uppror”
Harry Kullman: ”Gårdarnas krig”
Harry Kullman: ”Hemlig resa”
Harry Kullman: ”Med hemlig order”
Åke Holmberg: ”Skuggornas hus”
Harry Kullman: ”Stridshästen”
Erich Kästner: ”Emil och detektiverna”
Astrid Lindgren – en rad samlingsböcker bör utges i en klassikerserie: Samlade sagor, allt om Pippi Långstrump, Emil i Lönnerberga, Karlsson på taket, Lotta på Bråkmakargatan, Barnen i Bullerbyn, Madicken, Kalle Blomkvist, Saltkråkan, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter…
Barbro Lindgrens och Eva Erikssons bilderböcker om Max skulle kunna fylla en enda stor bok i en klassikerserie
Elsa Olenius (red): ”Sagans skepp”
Alf Prøysen: böckerna om Teskedsgumman i en volym
H A Rey: en samlingsvolym med Nicke Nyfiken
Antoine de Saint-Exupéry: Lille Prinsen
Inger och Lasse Sandberg: samlingsvolymer med Lilla Anna och Lilla spöket Laban
Robert Louis Stevenson: ”Skatten i Franchard” och ”Paviljongen på sandheden”, två kortromaner, illustrerade av Erik Prytz, 1977
J R R Tolkien: ”Bilbo. En hobbits äventyr”, 1971
Edith Unnerstad: böckerna om Pip-Larssons i en volym
Oscar Wilde: Spöket på Canterville och Lord Arthur Saviles brott

Enn Kokk i brevväxling med Curt Hson

Via Tradera har jag köpt ett välbevarat exemplar av Alla Tiders Seriejournal nummer 17 1952.

Jag var en ivrig serieläsare i unga år, köpte i stort sett alla serietidningar som fanns i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet. Speciell kärlek hade jag fattat till Alla Tiders Seriejournal.

Dess ansavariga utgivare var enligt redaktionsrutan C Nilsson, som i meningsutbytet på samma sida med de unga läsarna kallade sig Kapten Curth. Långt senare än när jag ursprungligen läste det här numret fick jag reda på att den här mannen kom att bli betydligt mer känd – ryktbar – under namnet Curt Hson. Curt Hson blev den förste riktigt store och framgångsrike porrtidningsförläggaren i Sverige.

Men på den tiden var jag nyss fyllda femton, hade gått första året i realskolan, var medlem nummer 391 i Kapten Marvelklubben och skrev ofta brev till Kapten Curth. Jag hade massor av synpunkter på tidningen som jag bombarderade redaktionen med – och denna följde mina råd och belönade mig till och med med en bok som tack för hjälpen. Brevet till Kapten Curth sommaren 1952 är mer beskedligt: jag berättar att jag sommarjobbar som springsjas (i Berglunds handelsbod i Juniskär) och annat sådant.

Jag har gradvis (genom traderaauktioner) köpt på mig en bunt nummer av Alla Tiders Seriejournal, också läst dem för att se, hur jag i dag reagerar på serierna där.

Det nummer jag nu har köpt (17 1952) har skådespelaren Randolph Scott i fyrfärg (något jag hade tjatat om, fyrfärg i tidningen alltså) på omslaget: iförd västernmundering och med pistolerna skjutklara. Det här tilltalet har Alla Tiders Seriejournal sannolikt hämtat från det amerikanska serieförlaget Fawcett Inc, som levererade större delen av tidningens serier.

En av Fawcetts specialiteter var att göra serier av B-cowboyfilmer. I det aktuella numret finns som (uselt) exempel ”Bob Stål” (i original ”Bob Steele”) och den betydligt fartigare ”Rocky Lane”, som tecknades av Dick Giordano, Vince Alacia med flera.

En personlig favorit på den tiden det begav sig var den australiensiska äventyrsserien ”Rod Craig”, som teckandes av Syd Miller. Alla Tiders Seriejournal körde nästan genomgående med fortsättningsserier, och avsnittet i just det här numret är för kort för att jag ska kunna bedöma serien bara utifrån detta.

De slumpmässigt korta, dessutom ibland med fortsättningshänvisningssidnummer till någon plats längre fram i tidningen försedda serieavsnitten utgjorde ett av de ständiga irritationsmomenten i tidningen. Ett annat var otydliga eller obefintliga vinjetter: man såg liksom inte var en ny serie började. (På den punkten fick jag redaktionen att ändra sig.)

Tidningen hade också till att börja med mer än serieinnehåll: en äventyrsroman, ”Överste Jack”, av Robert Louis Stevenson (bra, tyckte jag) som följetong och avdelningen Teknik för ungdom (jag var måttligt intresserad). Det här var vid det här laget skippat till förmån för fler serier. men fortfarande fanns frimärkssidan (som jag var stor fan av), inlagan ”Barnens värld” (störande!) och Per-Arne Säwéns porträtt i bild och text av idrottsstjärnor (jag var ointresserad av sport) kvar.

Till det absolut oläsbara i Alla Tiders Seriejournal (tyckte jag redan på 1950-talet) hörde de så kallade skämtserierna, i det aktuella numret representerade av ”Glada Glytten” och ”Danny Dumbom”. Hur någon någonsin har kunnat gilla såna serier övergår mitt förstånd.

Tidningens bärande serie när den startade var ”Kapten Marvel”, vars story komponerades av Bill Parker och som tecknades av Charles Clarence Beck. ”Kapten Marvel” var en superhjälteserie: den unge radioreportern Billy Batson förvandlas, när han uttalar det magiska ordet ”Shazam”, till den stålmansliknande figuren – han flög omkring i röd pyjamas – Kapten Marvel. Billy hämtade, när han blev Kapten Marvel, sina krafter från antikens gudar. Han blev vis som Salomo, stark som Herkules, uthållig som Atlas, mäktig som Zeus, modig som Akilles och snabb som Merkurius. Kapten Marvel-historierna kunde ibland vara påhittiga men var lika ofta töntiga, vilket senare förstärktes av att Alla Tiders Seriejournals svenska redaktion ibland självsvåldigt och godtyckligt klippte ner avsnitten. Det avsnitt som finns i nummer 17 1952 är hopplöst töntigt, dessutom, på 1950-talsvis, med zigenare i bovrollerna. (Och vad hände med ”Kapten Marvel”? Fawcett la, efter en rättstvist med ”Stålmannens” förlag DC Comics, ner sin egen version av superhjältarnas superhälte.)

Men det fanns mycket bra serier också i Alla Tiders Seriejournal. En sådan var Chester Goulds suveräna ”Dick Tracy”, en serie i klass med tidens bästa kriminalfilmer, också originellt tecknad.

Andra serier, som förekom i Alla Tiders Seriejournal men som inte finns med i det nummer jag nu har köpt, är ”Prins Ibis” och ”Gyllene Pilen”. Åtminstone Ibis finns det anledning att återkomma till.

Harry Kullman: Med hemlig order

Jag har tidigare skrivit om Folket i Bilds och Rabén & Sjögrens (och i någon ringa mån LTs) förlagssamarbete kring FiBs billiga och vackra ungdomsböcker med pärmar i plastlaminat.

Som nummer fyra i serien utkom år 1952 Harry Kullmans ”Med hemlig order” med omslag och illustrationer av FiB-tecknaren Ulla Sundin, senare Sundin-Wickman.

Jag har lyckats få tag på ett exemplar på Tradera och haft stort nöje av att läsa om den.

Handlingen utspelas i Napoleons Frankrike, Kaiser Frans Österrike samt i det tyska förbundet av Rhen-stater, som låg där emellan. Krig kan när som helst bryta ut mellan de båda europeiska stormakterna. Båda sidor spionerar på varandra; i det österrikiska fallet spionerar Metternich på fransmännen. De kodade meddelandena till kejsaren i Wien sänds med hemlig kurir och har formen av notchiffer; musiken på notpapperet har som kompositör Nicholas Rettem, ett ganska lättgenomskådligt anagram.

Stephan, tidigare page vid det österrikiska hovet, blir, på väg in i Frankrike, vittne till hur den österrikiske kuriren jagas och skjuts ner. Kuriren hinner ge honom det notchiffer fransmännen är ute efter, och sedan börjar en faktiskt både spännande och väl skildrad jakt på bokens unge hjälte. Jag går inte in på detaljerna, men in i handlingen träder också det musikaliska underbarnet Paul – som à la någon shakespearekomedi visar sig vara flicka och heta Pauline. I handlingen förekommer både ett stjälande och musicerande zigenarfölje – typiskt för 1950-talet! – och en österrikisk spionchef, som visar sig vara förrädare mot sitt eget land. Dramatiska händelser, illistigt lurendrejeri och djärva pareringar från Stephans och Paulines sida leder till slut till att de senare framstår som hjältar inför den österrikiske kejsaren.

För mig, som varken är någon beundrare av Napoleon eller kejsar Frans, är det förstås i grunden egalt, att hjältarna i den här boken finns på den österrikiska sidan. Jag konstaterar bara, att Harry Kullman har skrivit en ungdomsbok med fart och spänning och dessutom viss historisk förankring.

Borde inte den här boken återutges? Eller stör man då den eviga EU-freden mellan Frankrike och Österrike?

Hos Klara och Viggo

Det är studiedagar torsdag-fredag på Klaras och Viggos dagis, och jag och Birgitta har därför ställt upp som barnvakter, medan Kerstin och Bo jobbar.

Av det här skälet åkte jag in till Uppsala från Öregrund i onsdags. (Birgitta, som hade uppdrag, åkte ett dygn tidigare.) Eftersom Viggo ville, att jag skulle läsa godnattsaga för honom, missade jag också Ordfronts möte om ”Barnens marknad” – ett viktigt ämne inför valet – i Missionskyrkan med Karl Ågerup i kväll. (I gengäld hann jag se TV-utfrågningen av en svettig och trängd Lars Leijonborg.)

Viggo och jag är bästisar sen länge, och som jag redan har skrivit, har också Klara, drygt ett, nu slutit mig och även mormor till sitt hjärta. Så dagen har förflutit lugnt och helt utan tårfyllda rop på mamma eller pappa – i det senare fallet syftar jag förstås på Klara.

Jag vill här egentligen bara dela med mig av två av dagens läsupplevelser.

Skeppshunden

Bland de böcker Kerstin fick av mig när hon var liten (närmare bestämt 1972) finns en bilderbok i stort format, ”Skeppshunden” (Folket i Bilds förlag). Texten är av Margaret Wise Brown och illustrationerna av Garth Williams. I original heter boken ”The Sailor Dog” (1953). Den svenska översättningen är, som oftast när det gäller FiBs barnböcker, gjord av Gösta Knutsson.

Jag älskar den här boken, Kerstin älskar den, och nu vill Viggo, snart fyra, också gärna höra den. Inte minst tror jag det beror på Garth Williams fantasieggande och detaljrika illustrationer. Men också texten med sin skeppsbrottshistoria är spännande.

Och så finns där en speciell anknytning till just vår familj. Nej, inte genom bokens handling. Men genom den sång, som avslutar boken:

SKEPPSHUNDEN SKRUFFS SÅNG

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Jag seglar min båt
och sjunger en låt
ombord på min båt
med rodret i hand.

Jag är skeppshunden Skruff minsann,
jag är skeppshunden Skruff minsann.
Så glad i min håg
jag klarar var våg
med tackel och tåg
och rodret i hand.

När Kerstin var liten och jag läste den här älskade boken för henne, kunde jag ju inte gärna läsa upp en sång – jag måste sjunga den för henne. Och eftersom melodi saknades, hittade jag alltså på en.

Efter alla dessa år sitter den fortfarande som berg i minnet, när jag läser texten; jag kan efter mer än trettio år sjunga min egenkomponerade melodi. Också Kerstin minns den och sjunger den för Viggo.

Så i dag, när jag åter tog upp ”Skeppshunden Skruffs sång”, klämde också Viggo i med min gamla melodi.

Lilla Tulla vill inte

Lilla Klara hör hemma i en bokläsande familj, och mycket riktigt kom hon med en binge böcker – pekböcker och bilderböcker med ett minimum av text; dessutom försökte hon med en av sin fars böcker på ryska – till morfar och ville bli läst för.

En av dessa böcker ville hon höra fem gånger, vilket kan vara ett tecken så gott som något till andra med små barn.

Den bok hon ville höra om och om igen var Catarina Kruusvals ”Lilla Tulla vill inte” (Eriksson & Lindgren, 2000).

Man ska inte utesluta, att det som en bakomliggande faktor finns en egen liknande erfarenhet. Bokens Tulla är på en sandstrand vid havet: leker med hink och spade, utsätts för badförsök av mamma och pappa, stänks ner av badande barn och annat sådant. I somras var Klara hos oss i Öregrund, och dag efter dag var vi på Sunnanö och gjorde just det här.

Men dessutom finns där ett vill-inte-tema, som nog känns aktuellt för barn i hennes ålder.

Till det positiva helhetsintrycket bidrar också tydliga, enkla och vad gäller färger och motiv naturtrogna bilder.

Astrid Lindgren: Ronja Rövardotter

Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” är fantasy, medan hennes ”Ronja Rövardotter” är saga. Böckerna har dock gemensamma nämnare. Båda är dramatiska berättelser med barn i huvudrollerna. Båda rymmer en mänsklig grunddramatik, snarare hämtad ur verklighetens än ur sagans värld.

”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren) har två särdrag, värda att framhållas. Dels är den en berättelse med en hel del drastisk humor. Dels känns dess psykologi, sagoanslaget till trots, oerhört verklighetsförankrad.

När den kom ut 1981, ägnade jag den framträdande utrymme i min sedvanliga barn- och ungdomsbokskrönika, ”Julens barnböcker”, i Aktuellt i politiken (s) nummer 21, julnumret. Artikeln illustrerades bland annat med en teckning ur boken av Ilon Wikland.

”Annars är årets bok i den fantastiska genren – och årets barn- och ungdomsbok över huvud taget – utan konkurrens Astrid Lindgrens ”Ronja Rövardotter” (Rabén & Sjögren, mästerligt och kongenialt illustrerad av Ilon Wikland). Bokens magisk-mytiska väsen – rumpnissar, grådvärgar med flera – är alla människans fiender. Liksom människan i skepnad av till exempel rövare kan vara människans fiende; ett liv i fred och kärlek är ett av bokens budskap. Kärlek mellan pojke och flicka är huvudtemat: Ronja, rövarhövdingens dotter, förälskar sig i Birk, son till rövarhövdingen i det konkurrerande bandet. Av detta har Astrid Lindgren gjort mer än en Romeo och Julia-historia. Ett starkt och gripande sidotema är den våldsamma kärleken mellan far och dotter som hotar att gå över i sin motsats när hon, som han upplever det, sviker och vice versa.”

Det där sista skulle jag i dag vilja ytterligare framhålla. Inte så att jag personligen har upplevt någon parallell till vad som hände mellan Mattis och Ronja, men som bokläsande far med stark kärlek till sin egen dotter upplevde jag starkt den gripande tvekampen mellan två starka och genom ömsesidig kärlek hoptvinnade viljor, tillhöriga rövarhövdingen och hans dotter.

1984 filmatiserades ”Ronja Rövardotter” av Tage Danielsson, och det blev en utmärkt version, i många stycken mästerlig. Han har till och med lyckats förstärka humorn, musten och dramatiken i boken. Miljöinspelningen, gjord bland annat i Dalsland och Jämtland, med urskog, grotta och vilda forsar får en att utan att blinka acceptera förekomsten av vildvittror, rumpnissar och grådvärgar.

Dan Håfström i rollen som rövarsonen Birk får säkert inte bara mig att, rörd, se bilden av en ung Tage Danielsson framför sig. Att Birk förälskar sig i Ronja, som hon ser ut och beter sig i Hanna Zetterbergs gestalt, är föga förvånande.

Ronjas föräldrar Mattis och Lovis är skarpt utmejslade redan i Astrid Lindgrens grundberättelse, och de får ännu större lyskraft genom Börje Ahlstedts respektive Lena Nymans spel. Per Oscarsson och Med Reventberg spelar, även de, sina roller (Birks föräldrar Borka respektive Undis) väl – men de har alltså inte samma plats i historien.

Sen finns det en mäng biroller som rövare, men jag antar att flera av dem har besatts med namn som Tommy Körberg, Rune Andersson och Claes Jansson för deras sångliga förmågas skull – därmed inte sagt att de gör dåligt ifrån sig som skådespelare. Men bland de övriga rövarna finns det en gestalt som i både boken och filmen har en särskild lyskraft, gamle Skalle-Per, kongenialt spelad av Allan Edwall.

Slutligen två randanmärkningar:

Astrid Lindgrens bok är full av mustiga språkliga uttryck, och jag gissar att filmen ytterligare har bidragit till att göra sådant som ”Voffo gör di på detta viset?” och ”Far åt pipsvängen!” till stående fraser.

Min landsmaninna Ilon Wikland anses allmänt vara en kongenial uttolkare av Astrid Lindgrens sagovärld, så även i fallet ”Ronja Rövardotter”. Därmed betraktas hon, med rätta, som en av dem som har lagt byggstenar till något av det svenskaste av det svenska. Så kan det också gå med flyktingar och invandrare. Dock en stillsam upplysning: Modellen till bilden av Mattisborgen med sitt höga torn har hon hämtat från biskopsborgen i Haapsalu i hennes och mitt gamla hemland Estland.

Astrid Lindgren: Bröderna Lejonhjärta

I sommar har vi inte bara tittat på ”Saltkråkan” utan också på en annan Astrid Lindgren-filmatisering i en helt annan genre, ”Bröderna Lejonhjärta”. (Naturligtvis har vi sett den tidigare, många gånger.)

Fantasygenren, dit ”Bröderna Lejonhjärta” hör, har alltid fascinerat mig. Till det jag har läst med stor behållning hör inte bara böcker som Alan Garners ”Elidor – det gyllene landet” och J R R Tolkiens ”Sagan om ringen” utan också, trots att jag har en mycket antireligiös och rationalistisk hållning, till exempel Maria Gripes swedenborgianska ”Tordyveln flyger i skymningen” och C S Lewis starkt kristet färgade böcker om ”Narnia”. Jag lever mig in i dem som sagor, i deras egenskap av fantasi och tankelek. Följaktligen har jag från första början – boken utgavs 1973 på Rabén & Sjögren – älskat också Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”. Men när jag i dödsannonser ser frasen ”Vi ses i Nangijala” reagerar jag negativt. När vi har dött kommer vi dess värre varken att ses i Nangijala eller någon annanstans.

Berättelsen om Bröderna Lejonhjärta – eller Jonatan och Karl Lejon som de egentligen heter – är stark och gripande. Med dess fattigdom och lungsot och brandolycka i början av historien. Med berättelsen om Nangijala med sina blommande körsbärsträd – och sin frihetskamp mot Tengil och hans spioner och intränglingar från Karmanjaka; de har redan förslavat Körsbärsdalen och byggt en mur runt den (sic!). Slutstriden och mötet med draken Katla ändar i att både Tengil och Katla besegras – men storebror Jonatan förlamas också av Katlas eld. Historien slutar med att Jonatan och Karl tillsammans hoppar utför ett stup för att dö än en gång, nu tillsammans, och sedan återuppstå i ännu ett nytt rike, Nangilima. Det är onekligen en spännande och tänkvärd historia från ”lägereldarnas och sagornas tid” men knappast med någon teologisk, i varje fall inte kristen poäng.

Olle Hellboms film från 1977 gör boken full rättvisa. Till att börja med är rollerna som bröderna Lejon / Lejonhjärta ypperligt spelade av Staffan Götestam (Jonatan) och Lars Söderdahl (Karl eller Skorpan som han kallas). Men också övriga roller är besatta med goda skådespelare: Gunn Wållgren spelar frihetskämpen Sofia. Viktiga figurer för intrigen är den först för tengilförräderi misstänkte jägaren Hubert (Tommy Johnson) och den verklige förrädaren, den förbindlige värdshusvärden Jossi (Folke Hjort) samt givetvis motståndshjälten Orvar (Per Oscarsson). Den bästa rollprestationen gör Allan Edwall som låtsasfarfar Mattias. Och vem minns inte Georg Årlins ögon i hans roll som tyrannen Tengil?

Filmen är, med bärande scenerier inspelade i Brösarps backar i Skåne och i Tomelilla respektive i Island med dess svarta och dramatiska lavalandskap, också hisnande vacker.

Något också om illustrationerna i boken:

Nummer 20 1981 (12 november) av Aktuellt i politiken (s), ett temanummer om invandrare, inleds med en stor intervju med Ilon Wikland (text: Ulla Andersson, foto: Anders Nyström); hon finns också på omslaget. Att hon förekommer i ett invandrarnummer beror på satt hon, liksom jag själv, är estnisk flykting. Intervjun beledsagas av en av Ilons illustrationer till ”Bröderna Lejonhjärta”. I bildtexten heter det: ”Inför den boken stod Ilon Wikland inför en ny uppgift. Hon skulle illustrera bland annat eldsprutande drakar. – Jag trodde inte att jag skulle klara av det, säger hon. Men det gjorde hon. Med glans.”

Harry Kullman, ungdomsboksförfattare

Harry Kullman (1919-1982) är en ungdomsboksförfattare, en av våra bättre, som jag läste både som ung och senare, när jag var recensent. Den allra första boken av honom som jag läste var nog ”Med hemlig order” (utgiven 1952 i Folket i Bilds, LTs och Rabén & Sjögrens serie FiBs ungdomsböcker), en spännande och välskriven bok..

1953 utkom i samma serie hans ”Buffalo Bill” (omslag och illustrationer Hans Arnold), som jag däremot inte läste när den kom ut. Men nu har jag gjort det; jag har köpt boken på Tradera.

Av en händelse får jag samtidigt, också genom traderaköp, tillgång till Folket i Bild nummer 42 1953. Där skriver bibliotekarien och barnbokkännaren Elsa Olenius – läs till exempel hennes folksagosagosamling ”Sagans skepp” (Rabén & Sjögren, 1951, återutgiven 1979) uppskattande om FiBs serie med ungdomsböcker, bland annat följande:

”För att återigen tala om spänning och äventyr, så minns man väl särskilt gärna från barndomens läsning pojkhjälten Buffalo Bill. Om honom kommer i år en bok i serien av den utmärkte ungdomsförfattaren Harry Kullman. Han skriver därom med verklig sakkunskap men har med sin vanliga psykologiska skarpblick lyckats ge den konventionelle Wild West-hjälten mänskliga drag. Det är en kort men mycket spännande period i Buffalo Bills liv som här skildras: Kampen mot siouxindianerna. Genom Harry Kullmans skildring får man ett klart intryck av att Vilda Västern är en sak att ta på allvar och inte bara en äventyrlig lek.”

För mig själv ter sig två jämförelser naturliga.

För det första läste jag på den tiden då jag läste ungdomsböcker också mängder av serietidningar. Som serie fanns Buffalo Bill i flera, ofta varann ganska olika, varianter; de publicerades också i olika serietidningar. Jag minns ingen av de här serievarianterna som spännande på det där briljanta sättet – då fanns det andra mycket mer spännande västernserier, ofta italienska, till exempel Giovanni Luigi Bonellis Tex Ritter i Seriemagasinet och Giovanni Sartoris Kapten Miki i Vilda Västern.

För det andra läste jag i yngre dar mängder av andra indianböcker, till exempel Edward S Ellis´ böcker om Hjortfot. (Det jag har skrivit om ett par av de senare kan du hitta ovan under Kulturspegeln.)

Jag kan inte finna annat än att Harry Kullmans ”Buffalo Bill” är överlägsen inte bara de halvdana serieversionerna utan faktiskt också de Edward S Ellis-bearbetningar jag läste.

För det första är Kullmans bok spännande och rappt berättad. De händelser hans Buffalo Bill råkar in i får en att läsa vidare: Hur ska det gå?

För det andra finns där en en mycket mustigare miljöskildring (något som för all del barn i slukaråldern ibland till och med hoppar över).

För det tredje är Kullmans berättelse mer realistisk: Människorna skildras på ett mer nyanserat sätt (även med mindre ädla sidor). Och framför allt finns där en intressant skildring av indianernas, i det här fallet siouxernas, liv; Kullman måste ha läst på bra för att kunna åstadkomma det här. Jag noterar för övrigt, att historien om den buffelslaktande ryske fursten finns med i den här boken; jag har senare sett den filmatiserad i Familjen Maccahan i TV.

Slutligen finns här (historien ovan är bara ett exempel), i motsats till i Ellis´ böcker, en insikt om de levnadsvillkor de vitas intrång medför för indianerna och om de förödmjukelser de utsätts för – detta bildar fond för det hat med vilket den unge hövdingen Gall bekämpar de vita intränglingarna.

Inte ens Buffalo Bill skildras endimensionellt av Kullman. Bill dödar till slut Gall och får, genom att töja på sanningen, siouxerna att acceptera status quo. Men han är också medveten om vad det är han har gjort sig skyldig till; enligt bokens själva slutrader kände han en djup saknad ”- inte för att Gall var död, inte för att hans uppdrag var slutfört, inte för att han bestämt sig för att dra österut – utan för att han sett en stolt och tapper indianstams slutgiltiga nederlag”.

Detta är föga förvånande – Harry Kullman är en politiskt medveten ungdomsboksförfattare; i hans böcker i svensk miljö finns ett uttalat klassperspektiv.

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (20, 8 december) har jag som vanligt en stor krönika över årets barn- och ungdomsboksutgivning, ”Här är julens barnböcker”. Där skriver jag bland annat: ”Harry Kullmans `Stridshästen´ (Rabén & Sjögren) är mer spännande än de flesta äventyrsromaner för vuxna. Ändå blottlägger den klasskillnader i trettitalets Sverige.”

I motsvarande översikt i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (21, 6 december) finns Harry Kullman också med: ”Spänning i form av mer vanligt svenskt våld finns i Harry Kullmans ”Den tomma staden” (Rabén & Sjögren). Den kom ut 1951, och när jag läste den som tonåring tyckte jag att det var en fantastiskt fin tonårsskildring. Jag har läst om den med entusiasm. Vad tycker dagens ungdomar om sin föräldragenerations ungdomsår?”

Värt att nämna är att Harry Kullman fick Nils Holgersson-plaketten 1955, Astrid Lindgren-priset 1969 och Litteraturfrämjandets stora barnpris 1978.

Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Norstedts förlagsgrupp (KF) äger även Eriksson & Lindgren

Norstedts förlagsgrupp, som ägs av Koopertiva förbundet, är Sveriges näst största förlagsgrupp.

Huvudförlaget Norstedts tävlar med bonnierförlagen om att vara bäst på svensk och översatt kvalitetslitteratur, framför allt skönlitteratur. Allmänförlag men med bredare fackboksutgivning (till exempel trädgård och mat) är också Prisma, ursprungligen ett pocketförlag och tidigare ägt av socialdemokratiska partiet.

Pocketbokutgivningen är numera samlad under Norstedts pocket, tidigare PAN pocket.

Under Prisma sorterar ett mycket specialiserat fackbokförlag, Nautiska förlaget.

Ur Norstedts har avknoppats Norstedts akademiska förlag, som bland annat har tagit över samarbetet med Svenska akademien om ordboksutgivningen; förlaget är som hörs på namnet inriktat på böcker för högskolestuderande.

Utvecklandet av nya media – här berörs också det tidigare endast tryckta ordet – har lett till bildandet av dotterföretaget Norstedts audio.

På barnboksområdet är sedan länge KF störst på den svenska marknaden.

Förtjänsten därav har Rabén & Sjögren, som framför allt under Astrid Lindgrens tid där växte till Sveriges obestritt bästa, och nu menar jag kvalitativt, bokförlag för barn och unga. I Rabén & Sjögren har även Norstedts och AWE/Gebers barnboksutgivning uppgått efter det att KF köpte förlagen.

När KF 1992 köpte det av socialdemokraterna sedan 1912 ägda och drivna Tidens förlag, renodlades så småningom förlaget till barnboksförlag. (Prisma och senare även Norstedts tog över förlagets vuxenutgivning.) I dag är Tidens förlag en etikett under Rabén & Sjögren med succéböcker av till exempel Laura Trenter och J K Rowling (”Harry Potter”).

För ett tag sen gav sig KF-gruppen också in på marknaden för barn-CD med mera: man köpte kvalitetsbolaget Gammafon. Helt logiskt eftersom Gammafon hade exploaterat en del av Rabén & Sjögrens mest kända barnboksfigurer.

I våras gjorde KF-ägda Norstedts förlagsgrupp ännu ett förvärv.

När barnbokchefen på Rabén & Sjögren Marianne Eriksson 1992 gick i pension, startade hon tillsammans med R&S-författaren Barbro Lindgren ett nytt förlag, Eriksson & Lindgren, där KF dock hela tiden har varit delägare. Eriksson & Lindgren etablerade sig snabbt som kvalitetsbarnboksförlag i Rabén & Sjögrens anda. Bland dem som Marianne Eriksson gav ut på sitt nya förlag fanns många redan kända namn – några av dem fortsatte att parallellt ge ut böcker också på Rabén & Sjögren – men också nykomlingar med stora förtänster: Eva Eriksson, Lennart Hellsing, Katarina Kruusval, Rose Lagercrantz, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger och Lasse Sandberg, Pernilla Stalfeldt, Anna-Clara Tidholm, Cecilia Torudd, Siv Widerberg och Finn Zetterholm.

Nu har KF tagit över hela ägarskapet till Eriksson & Lindgren. De båda förlagen ska dock inte slås ihop; de blir systerförlag.

Nästa steg borde bli att KF även tog över Opal, bildat av gamle Tiden-chefen Bengt Christell. Christell tog med sig stora delar av Tidens barn- och ungdomsboksförfattare till sitt eget nya förlag, dit också några av författarna från AWE/Gebers, till exempel Inga Borg (”Plupp”) och Ulf Löfgren, sökte sig.

Men på en punkt är jag missnöjd med den KF-ägda förlagskoncernen: den försummar, trots en helt fantastisk backlist, klassikerutgivningen. Om detta har jag skrivit tidigare. För att jag ska slippa upprepa mig: Gå till Kulturspegel, Prosa & poesi, Klassiker och läs!

Bara ett litet PS: De böcker om barnen i 67an av Lisa Tetzner jag har skrivit om – se Kulturspegel, Barnkultur – är närmast självklara i den klassikerserie för barn och ungdom, som nu inte finns!

Vi på Saltkråkan

På söndagskvällarna bänkar jag och Birgitta oss framför TVn och ser – jag vet inte för hur mångte gången – ”Vi på Saltkråkan”.

Det här är en lite märklig Astrid Lindgren-skapelse, eftersom den först, i mitten av 1960-talet, gjordes som en rad filmer av Olle Hellbom. Astrid Lindgren skrev i det här fallet först filmmanus, och av detta blev det sen också en bok, ”Vi på Saltkråkan” (Rabén & Sjögren, 1964).

I dagens Expressen (31 juli 2006) skriver Margareta Sörenson en initierad essä, ”Vyerna från Saltkråkan”, med tyngpunkt på filmernas och bokens bakgrund. Hon startar i Furusund, där Astrid Lindgrens sommarhus fortfarande är sommarviste för familjen Lindgren. Där fick hon inspirationen, men filmens och bokens Saltkråkan är inte Furusund, med ångbåtsbrygga och allt, utan ön Norröra; det var förresten filmteamet, inte Astrid, som hittade Norröra som lämplig miljö.

Jag citerar en bit av Margareta Sörensons artikel:

”Vi på Saltkråkan skrevs först som filmmanus och omarbetades till bok, en mindre vanlig väg för litteraturens tillblivelse. Filmernas och tv-seriens popularitet gjorde boken ovanligt lite känd för att vara en bok av Astrid Lindgren. Det är synd. Hur älskade än Melker och Tjorven blivit – i boken är de allt ett smultronstrå vassare. Malins kärlekar är mer förtretliga för bröderna, dimman som lägger sig kring öarna är hotfullare. Och boken ger en mer sammansatt bild av och en eloge till skärgården. Filmens Saltkråkan, Norröra, är en av dessa skärgårdsöar som vänder en skogig sida mot omvärlden, och som bara något tiotal meter från ångbåtsbryggan visar sig vara `den blomsterkorg i havet´ som Astrid i boken beskriver så vällustigt, men också med så säker känsla för det tunna stråket av vemod den vänaste sommarkväll rymmer.”

Till Saltkråkan kommer familjen Melkersson på sommarviste, till Snickargården där taket läcker och mycket annat behöver ställas i ordning. Farbror Melker (Torsten Lilliecrona) sägs försörja familjen på författande; man anar dock, att han därvidlag inte är lika framgångsrik som sin skapare, Astrid Lindgren. Melker är ensamstående men skulle nog inte klara att ta hand om Pelle (Stephen Lindblom), Johan (Björn Söderbäck) och Niklas (Urban Strand) utan avsevärt bistånd från storasyster Malin (Louise Edlind). Ett stående tema i filmen och boken är nämligen Farbror Melkers fullkomligt osannolikt opraktiska karaktär: vad han än gör (eldar i spisen, försöker bygga vattenledning, ger sig på getingbon), råkar han alltid illa ut. Minnesvärd i sammanhanget är Tjorvens återkommande replik: ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”.

Tjorven (Maria Johansson) är dotter till Saltkråkans handlarpar, Nisse (Bengt Eklund) och Märta (Eva Stiberg) Grankvist. Tjorven är med sin påflugenhet – ”Farbror Melker, vet du vad?” – och sin ständiga följeslagare, Sankt Bernhardshunden Båtsman, en av filmens och bokens bärande karaktärer.

Hon är rival om Pelle med farbror Södermans (Sigge Fischer) dotterdotter – ”Hemma på vår gata i sta-a-n!” – Stina (Kristina Jämtmark); Söderman är förresten också en sån där särpräglad, utmejslad lindgrenkaraktär.

De äldre pojkarna i familjen Melkersson badar och busar med Grankvists jämnåriga flickor, Teddy (Lillemor Österlund) och Freddy (Bitte Ulvskog). De här skillnaderna i barnrollfigurernas ålder bidrar till att göra filmen och boken mer omväxlande i handlingen. Om jag inte minns alldeles galet, spelar dock de äldre barnen allt mindre roll i de senare filmavsnitten.

Ytterligare en sån här åldersspänningsfaktor utgör filmens och bokens storasyster Malin (Louise Edlind). Hon är livligt omsvärmad, till att börja med av flera killar. Hennes bröder hatar och motarbetar dessa ynglingar, som hotar att ta deras storasyster, till lika mammasubstitut ifrån dem. Till slut vinner dock Peter (Torsten Wahlund) kampen om Malin, och resultatet blir charmtrollet och busungen Skrållan (Kajsa Dandanell).

Runt allt detta utspelas mängder av sidoäventyr: roddbåtar som flyter bort, hur djurvännen Pelle räddar en räv, skattsökning på gamla vrak, piratlekar, tjuvfiskare och smugglare (Hasse Alfredson som Ruskprick och Tage Danielsson som den mer ömsinte Knorrhane).

Allt detta utspelas i en tid, då det fortfarande var möjligt för människor utan stora inkomster att skaffa sig ett sommarställe i skärgården. Ormarna i paradiset Saltkråkan är den rike Carlberg (Alf Östlund), som hotar att köpa Snickargården, och hans hemska dotter (Vivianne Westman). Då griper Pelle och de andra ungarna in: de letar reda på Snickargårdens ägarinna, fru Sjöblom (Märta Arbin) – hon finns minsann på en balkong här i vårt underbara Öregrund! – och, si, hon har mer hjärta än penninghunger.

Vad blev det då av de här unga skådespelarna? Jag vet inte över lag. Men Tjorven, Maria Johansson, blev faktiskt skådespelerska, och Pelle, Stephen Lindblom, blev journalist i fackförbundspressen. Malin, Louise Edlind, blev folkpartipolitiker – huga! som vi sa i Juniskär.

***

Avslutningsvis en liten sidohistoria: När Birgitta nyligen hade skilt sig och ett tag bodde i övervåningen i en villa på Konsumvägen i Uppsala, var jag en helg ute och gick med hennes dotter Anna (Kettner), numera trafiklandstingsråd (s) i Stockholm. Några andra ungar, som kom på vägen, stannade till och stirrade på Anna, och en av dem sa:

– Det är du som är Stina, va?

– Ja, sa Anna.

(Anna var faktiskt på den tiden till utseendet en smula lik filmens Stina.)