Lisa Tetzner: Det hände vid sjön…

En av de författare jag i bokslukaråldern älskade mest var Lisa Tetzner (1894-1963) – jag har skrivit om henne under Kulturspegeln, Barnkultur.

Framför allt var det hennes böcker om Sotarpojken och om Barnen i 67an, som gjorde starkt intryck på mig. I båda fallen handlar det om spännande berättelser med stark social medkänsla, i det senare fallet också om böcker med udden riktad mot nazismen.

De här böckerna publicerades ursprungligen i sina svenska utgåvor på Axel Holmströms förlag, men de slog igenom stort först när detta förlags utgivning hade tagits över av Tidens förlag.

Jag visste inte ens, att Bonniers också hade gett ut ett par böcker av Lisa Tetzner; dem kom jag aldrig i kontakt med under min folkskole- och realskoletid. Men nu har jag genom Tradera hittat två bonnierutgåvor. Jag gissar att Bonniers plötsliga intresse för Tetzner hade att göra med Tidens stora framgångar med hennes böcker.

Till bilden hör att Bonniers under den här perioden inte var vådsamt framgångsrikt i sin utgivning av barn- och ungdomsböcker – det räcker med att nämna Astrid Lindgren, som utkom på Rabén & Sjögren. Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna minns jag dock från bokslukaråren: där fanns W E Johns´ Biggles-böcker, Louis De Geers böcker om Singleton, A Chr Westergaards böcker om Klitt-Per och, inte minst, Martha Sandwall-Bergströms böcker om Kulla-Gulla. Men när jag nu tittar på den långa utgivningslistan, väcker de flesta författare och titlar inga som helst associationer.

Två böcker av Lisa Tetzner fanns där alltså också.

Den jag har hunnit läsa ger en nyckel till hur Bonniers kunde ge ut de här böckerna. Den gavs först ut i Sverige redan 1936, alltså innan Tetzner hade hunnit bli ett stort namn här i Sverige. Titeln var då ”Hövdingen i Huller om buller”. 1954 återutgavs den under den mer adekvata titeln ”Det hände vid sjön…” (översättning Stig Kassman) – dess originaltitel är nämligen ”…was am See geschah”.

”Det hände vid sjön…” är en bitvis rolig och ganska charmig bok, dock inte i klass med Tetzners allra bästa böcker.

Dess huvudpersoner är Rosmarin von Stetten och August Holt, den senare även kallad Timjan. Redan de här örtagårdsnamnen understryker det sagoaktiga i berättelsen. Det senare förstärks av att handlingen delvis utspelar sig på ett slott, att det i släkten von Stetten en gång i världen fanns en god och en ond broder och av den myt som berättas om den fattige Hannes, som sägs gå igen i slottet.

Men Lisa Tetzner skulle inte vara Lisa Tetzner, om berättelsen inte också skulle ha ett socialt tema, om klasskillnader. Rosmarin von Stetten kommer från en rik och fin familj och lyckas väl i skolan. August Timjan Holt är ett föräldralöst barnhemsbarn, som veckans alla dagar ambulerar mellan olika familjer i byn, hos vilka han får arbeta hårt för en smula mat och lite klädtrasor; i skolan går det förstås inte heller så bra.

Det finns en ännu märkligare likhet mellan de båda pojkarna, som aldrig har träffats, än kryddnamnen: de är till utseende förbluffande lika varandra. Den förväxling, som inträffar, underlättas av att Rosmarin von Stetten är på tillfälligt sommarbesök hos släktingar på slottet, släktingar som han heller aldrig tidigare har träffat.

De båda pojkarna träffas av en slump och råkar under en roddtur på sjön ut för ett olyckstillbud; de är båda nära att drunkna. Men eftersom de har tagit av sig kläderna, förväxlas de, när de räddas: Rosmarin von Stetten får på sig Timjans klädtrasor och hamnar i herdens koja. August Timjan Holt får på sig Rosmarins fina kläder och förs till slottet.

De beslutar sig – av skäl som vi kan lämna åt nya läsare att upptäcka – för att spela med i sina nya roller. De får därmed helt nya erfarenheter, inte alldeles lätta att bära, visar det sig: Timjan njuter av den goda och rikliga maten på slottet, men han saknar bordsskick och annat skick och kommer till korta, när privatläraren anländer. Rosmarin får kämpa med halm som sticker ut ur säcken han ligger på, med smuts och med arbetsuppgifter han inte klarar av.

Naturligtvis avslöjas alltihop så småningom, delvis under ganska dråpliga former. Dock belönas Timjan av Rosmarins familj med skolgång och uppehälle; han återvänder senare i livet till byn, nu som lärare.

Den som gör jämförelser med Mark Twains 1800-talsklassiker ”Prinsen och tiggargossen” gör alldeles rätt. Det finns i slutet av boken till och med en verbal referens till föregångaren.

Det betyder inte, att Lisa Tetzner har kopierat Mark Twains historia, bara använt sig av dess förväxlingstema.

Melodikrysset nr 52

Jag använder mig av Aftonbladets TV-bilaga, när jag löser melodikrysset. TV-bilagan har nu innehållit fel två veckor i rad. Förra veckan döptes nr 51 till nr 52, vilket lurade mig att skriva fel nummer i rubriken. Den här gången fanns det två extra rutrader längst ner. Det sista vållade mig, till att börja med, mer huvudbry än själva krysset.

Som vanligt hade jag mest problem med den musik som är hämtad ur melodifestivalerna, i det här fallet Patrik Isaksson med ”Faller du så faller jag” från 2006.

Betydligt enklare var det att känna igen Bo Kaspers Orkester (med CDn ”Hund”).

Riktigt på hemmaplan var jag i fråga om ”En kväll på Anchora Bar”, som har komponerats av Kai Gullmar och som sjöngs av Karin Juel. Och i fråga om ”Ju mer vi är tillsammans”. Och i fråga om ”En natt i Moskva” (”Nattens mörker faller…”).

Och givetvis kände jag igen Jules Sylvains ”Får jag låna nyckeln Ann-Marie?”, som gav nyckel.

Scenmusikinslagen var lätta den här gången. ”Don´t Cry For Me Argentina” hör hemma i Tim Rice´s och Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Naturligtvis kände jag likaledes igen Peter Jöback i ”Guldet blev till sand”, som hör hemma i Benny Anderssons och Björn Ulvaeus´ ”Kristina från Duvemåla”. Och självfallet har jag sett den klassiska baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij.

En anknytning till det klassiska hade också musiken av Aram Khataturian, den som användes som signatur till TV-serien ”Onedinlinjen”.

Filmmusikinslagen innehöll både lätt och svårt. Den klassiska Disney-filmen om de tre små grisarna och den stora stygga vargen innehåller ”Ingen rädder för vargen här”. Lätt var det också att placera ”Always Look on the Bright Side of Life” i Monty Python-filmen ”Life of Brian”, det vill säga ”Ett herrans liv”. Sen fanns det också en svår fråga. Jag har Bernardo Bertoluccis mastodontfilm ”1900” på video men kom inte på vem som har gjort filmmusiken utan att googla: Ennio Morricone är svaret.

Allra sist: I årets sista melodikryss hade Eldeman återbrukat, exakt, en fråga han också använde i juli i år. ”Nu ska vi skörda linet i dag” gav fortfarande det sökta ordet lin.

Jag vill också passa på att önska alla melodikrysslösare ett gott nytt år!

***

Om Google har fört dig hit i jakten på något svar i senaste melodikrysset, pröva då att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se. Eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Svunna jular

Min tidiga barndoms jular i den estniska byn Juminda vid Finska viken, öster om Tallinn, minns jag bara vagt – jag var sex år, när familjen i februari 1944 flydde. Lustigt nog kommer jag i håg en stor hög julgran i mormors och morfars hus, Siguri (Cikoriagården), däremot inte någon i mitt födelsehem, Tabani.

Hösten 1944, när familjen, fortfarande i pappas fiskebåt, anlände till Sverige (fiskeläget Lörudden eller Löran i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall), hade jag hunnit bli sju år.

Mina första riktigt tydliga julminnen härstammar från julen 1944, då vi som flyktingar var inhysta hos Valter och Helga Hallén i en bondgård i byn Nyland i Njurunda (Medelpad, alltså inte i Ångermanland); det var i Nylands skola jag började gå och sen fortsatte att gå i, när familjen hade flyttat till den lilla nedervåningen i Kjell Nordins hus i Juniskär.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 21, 6 december) berättar jag om detta.

***

DET
HÄNDER

…att minnet av det förflutna lagras i huvudet med fotografisk skärpa.

Jag kommer i håg min första jul i Sverige, 1944. Eller rättare sagt, jag kommer inte i håg så mycket av den, men i minnet finns ett brottstycke – någon minut – från en av juldagarna.

Det var hos Halléns i Nyland, Njurunda, där vi fick bo första tiden efter lägret i Härnösand. Jag stod ute på gården. Vädret var gråkallt. Snön låg hög på gården, i hagarna och i skogen. Ovanför bondgården där vi bodde och ovanför trädtopparna reste sig en brant bergssida – ett inslag i landskapsbilden som jag inte var förtrogen med från det platta Estland.

Och så:

Längs bergssidan glider en räv uppåt. Som ett rött streck.

Från lagårdshållet hör jag någon av lilldrängarna Ture och Einar (båda bröder till Ivar Nordberg, numera riksdagsman, som bodde i en granngård) vissla ”Stadsbudsvisan”. Jag har ingen aning om varför just det här har fäst sig på näthinnan och i minnet. Av den julen tror jag mig i övrigt minnas att vi i släde åkte till julottan i Njurunda kyrka.

* Så här nyckfullt (och ibland bedrägligt) är minnet.

Av mina jular i barndomen minns jag bara enskildheter av det här slaget, och jag kan ofta inte placera händelserna i tidsordning.

Jag kommer i håg fyrtiotalets julbad i bykbalja på köksgolvet.

Jag kommer i håg några nattliga julstädningar med mamma, då vi tillsammans stökade (jag dammtorkade alla skåp) och hörde på ”Endast mamma är vaken”.

Jag kommer i håg väntan och förväntan på julaftons morgon och långa, långa förmiddag. Då jag och min bror Matti ibland åkte spark i backarna i Juni medan vi väntade.

Men jag skulle inte gå i land med att säga när det och det ägde rum.

* Men det viktiga för mig som vuxen, som medelålders, är att mitt samlade minne av barndomens jular är så ljust.

Vi hade det ganska knapert, i varje fall under den första efterkrigstiden, så det har ingenting med överflöd eller prylar eller julklappar att göra.

Men det finns ett sken av mänsklig värme, av gemenskap och vänlighet, över min barndoms jular.

Jag hoppas att mina barn i sin tur ska minnas sina jular på samma sätt.

Hjärtans god jul på er!

Enn Kokk

***

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättar jag mer i ett julkåseri i Aktuellt i politiken nummer 21 1980 (8 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

***

Ytterligare en gång tar jag upp det här temat i julnumret 1981 (nummer 21, 3 december).

***

DET
HÄNDER

…förmodligen att läsare förargar sig över det trygghetsevangelium jag har spritt i denna spalt, till exempel skildringen av min barndoms jular.

Till att börja med: Trygghet är inte något fult. Trygghet och värme går att skapa också i miljöer som inte utmärks av materiellt överflöd.

Kanske är det till och med så att människor med min speciella bakgrund bättre lär sig att värdesätta trygghet och harmoni.

Jag kommer från en estnisk flyktingfamilj. Till mitt bagage av barndomsupplevelser hör kriget som böljade fram över mitt arma hemland.

I Finska viken, på en ö som var en anhalt under den flykt som hösten 1944 ändade i Sverige, blev vi på vårvintern 1944 bombade av ryskt flyg.

Jag kan försäkra att julen 1944 – vår första i Sverige – hos Halléns i Nyland i Njurunda utanför Sundsvall med riklig tillgång till god mat (vi bodde i en bondgård) och slädfärd till julottan därefter blev en minnesvärd upplevelse. Liksom jularna i Juniskär där jag växte upp blev det.

Kompensation?

Nej, jag tror faktiskt inte det. I alla fall inte bara.

Det finns hos många ester jag känner, eller känner till, en egendomlig blandning av envishet och lättsinne, som bildar grunden för självtillit och trygghet också under i övrigt kaotiska omständigheter.

Inte så att jag tror på nedärvda nationalkaraktärer. Men århundraden av främmande välde har väl satt sina spår, lärt esterna att hålla ut och försöka klara sig och sitt i alla fall.

En av mina geniala landsmän, den landsflyktige tonsättaren (och före detta vallpojken) Eduard Tubin svarar i nyhetsmagasinet Sju Dagar på frågan, om han som är väldskänd inte är besviken över att vara så lite spelad i Sverige, så här:

– Det är mig uppriktigt sagt likgiltigt. Jag vet vad jag förmår musikaliskt. Det är viktigare för mig än att bli berömd och ofta spelad i det land där jag råkar bo. Det var ingen som bad mig fly hit och då kan jag heller inte begära att bli buren i gullstol.

En som säger så måste bära mycken självtillit och trygghet inombords.

Varm och ombonad jul på er!

Enn Kokk

***

Också om jularna i efterkrigstidens Juniskär har jag skrivit i Aktuellt i politiken (s), i julnumret 1976 (nummer 21, 9 december):

DET
HÄNDER

…att jag tänker tillbaka på min barndoms jular.

Det är ljusa och glada minnen. Det fanns alltid hårda paket att glädja sig åt. Min enda olyckliga jul var den gången då jag inte fick någon bok; då grät jag. Men det var nog mera andan kring julen än julklapparna det handlade om.

Mina föräldrar kom hit vid krigsslutet, som flyktingar från Estland. Jag var sju år då.

De hade varit tvungna att lämna allting efter sig.

* Jag minns fortfarande julskyltningarna i Kvissleby. Med röda öron och en vit kvast framför munnen stod vi ungar framför skyltfönstrens överflöd och stampade i kylan. Man kunde också stå framför disken i Berglunds handelsbod och bara längta.

En av de första jularna i Sverige hörde vi någon gå i vår farstu utan att komma in. Där ute fanns en korg med julgotter, jag vet ännu inte från vem. Från någon som inte ville spegla sig i tacksamhet.

I dag talar man om prylsamhälle och alternativ jul.

Tiden går så fort.

* Jag har vuxit upp i rum och kök tillsammans med mamma och pappa och två syskon.

Jag var privilegierad. Jag fick ligga ensam i köket.

Men enda värmekällan, åren efter kriget, var en vedspis. Det fanns heller inte rinnande vatten eller avlopp. De kallaste nätterna kunde det hända att det var en skorpa av is på vattenhinken i köket.

Badvattnet till julbadet – om man inte åkte till bastun i Njurunda – fick mamma värma på spisen. Och så skrubbade hon oss ungar rena i det stora bykkaret.

* Det här har hänt i mitt liv, och jag är ännu inte fyrtio år.

Jag kan inte hjälpa det. Jag begriper mig inte på den energidebatt som förs på centerns villkor.

Det finns dom som frågar en om man kan vara för kärnkraft och se sina barn i ögonen.

Jo, jag kan.

Jag vill ge dem ett samhälle som är tryggt och ombonat. Med jobb, värme, komfort, ett rimligt mått av materiellt överflöd.

Att detta skulle beröva oss den mänskliga värme och känsla av gemenskap som jag minns från min barndoms jular vägrar jag att tro.

Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Senare ändrade jag uppfattning om kärnkraften. Men jag vill inte vara falsk: så här resonerade och skrev jag då.

I själva verket är det jag skriver en mycket god illustration av varför min generation socialdemokrater, med egna upplevelser av Fattigsverige nyss genomlevda, hade så svårt att se också avigsidorna och riskerna med kärnkraften.

I dag har jag åter svårt att acceptera centerns kärnkraftslinje, fast av motsatt anledning. Centern har sålt ut sin gamla övertygelse. För regeringsmaktens skull. Men kanske är centermoralen sådan; även Thorbjörn Fälldin var ju på sin tid ute och dagtingade.

***

I julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1977 (nummer 20, 8 december) berättar jag om hur jag under dessa unga år tjänade ihop mina julpengar. Och om hur gamla Folket i Bild inspirerade mig bland annat när vi gjorde det här julnumret.

***

DET
HÄNDER

…att små rödnästa barn så här års ringer på dörren och ska sälja jultidningar.

Jag var också en mycket framgångsrik jultidningsförsäljare en gång i världen. Första gången gjorde jag min pappa alldeles förskräckt genom att sälja så många Mors Julbrev och Lill-Nisse och Pojkarnas Julbok att han måste lägga ut alla sina kontanter på mitt postförskott. Det blev ett jättepaket att frakta hem per spark från Njurunda.

Nyttan, utöver det rent pengamässiga, var att jag lärde känna alla människor på en halvmils omkrets runt Juniskär. Det använde jag mig sen av när jag började sälja Folket i Bild och FiBs folkböcker. Så småningom övergick jag inför jularna till att sälja FiBs julnummer och Julfacklan och Julnötter och Pelle Svanslös.

* Sen FiB las ner har arbetarrörelsen inte haft någon jultidning.

Det du nu håller i handen är dock ett litet försök att erövra julen åter åt arbetarrörelsen. Ett extra tjockt julnummer av Aktuellt. I fyrfärg. Med ny följetong av Per Anders Fogelström, illustrerad av Stig Södersten, vän och medarbetare från FiB-tiden.

Hans Peterson har skrivit en julberättelse för barn, och jag själv skriver om julens barnböcker. Lena Näslund frestar gom och öga med sin vegetariska julmat. För julens kristna anknytning (det finns faktiskt en sådan!) låter vår Ulla Tengling Olof Buckard stå. Estradören som både är kristen och demokratisk socialist.

Själv försöker jag återuppliva satir- och skämttidningstraditionen inom arbetarrörelsen med dom sidor som har döpts till Brokiga blad. Helt ohistoriskt för övrigt. Men är man kolorerad så är man. Tor Lindmark har gjort den roliga vinjetten och står för övrigt för layout och någon teckning. I övrigt bjuder vi på Aake Nystedt, Lars Olsson, Håven, Åke Eriksson och Eld. Samt kortisar av det slag vi brukar ha på ledarsidan.

Vännen Björn Jensen, som ibland hjälper till att formulera sånt, har inspirerad av detta satt i gång med att skriva ett nytt Pyttans alfabet: ”Ahlmark spisar vid sitt slagbord, julmenyn består av slagord.” Men det hann inte bli klart. Så det kanske kommer i ett framtida nummer.

Tomte spelar Bohman så, att han tar ifrån de små.

Fast likafullt: Hjärtans god jul på er allihop!

Enn Kokk

***

Ledarsideskåseriet i julnumret 1978 (nummer 21, 7 december) handlar om norrländksa 1950-talsvintrar, som känns mycket avlägsna denna gröna jul:

***

DET
HÄNDER

…plötsligt: En morgon känns vintern nära. Luften är kall och klar. Det är frost på marken. Träden står svarta och nakna mot himlen.

* Hela denna morgon tänker jag på barndomens bottenhavsvik med dess sjungande blankis. Efter skolan, i halvmörkret, spände vi skridskor under pjäxorna – det var inte så eleganta och dyrbara don i slutet av fyrtitalet och början av femtitalet i mitt lilla mellannorrländska samhälle. Och så i väg ut mellan sjöbodarna. På kvällen stod månen för belysningen.

Sen kom förstås snön. Många av mellandagarna mellan jul och nyår tillbringade ungarna i byn i kampen mot snön. Det gällde att skrapa ren en bit havsis för att kunna använda skridskorna, julklappsnya eller gamla.

* En vinter byggde pappa en isjakt. Slanor i kryss. Skridskor som medar och under rodret bak. Mast med segel.

Vi provade den tillsammans med honom en blåsig dag. Isjakten formligen flög över fjärden! Man fick hålla i sig när den med ett skutt åkte igenom vallar av sammanblåst drivsnö. Rädslan pirrade i maggropen. Men det var spännande.

Till slut ändade den vådliga färden med att bommen slog över och förpassade oss i var sin egen kana ut över isen.

* Jag är ingen sörgårdsromantiker. Staden har sitt behag.

Men ibland saknar jag den känsla av vintern som obönhörlig naturkraft, av dess väldighet, som jag hade som barn.

Kölden kom som en väldig Mårra, som en isfru tyst om natten, och tämjde det stormande havet i sitt grepp.

Snön föll och föll och tornade upp sig i meterhöga drivor som låg kvar hela vintern.

Som barn levde man i pakt med vintern och naturen. I snövallarna som plogbilen kastade upp vid staketet grävde vi de mest fantastiska snögrottor med nischer, rum och gångar. Allt som sluttade och buktade sig, från källartak till bergssidor, blev skidbackar. På småvägarna åkte man kälke. Men mest av allt saknar jag kanske de osandade landsvägarnas glatta, hoppackade snö och sparkstöttingfärderna.

På sparkstötting fraktade man också hem julgranen, som pappa och vi barn tillsammans högg i skogen.

* Numera köper jag, som de flesta andra, min gran.

Hjärtans god jul på er allihop, förresten!

Enn Kokk

***

Om min inställning i vuxen ålder till julen skriver jag i julnumret av Aktuellt i politiken (s) 1975 (nummer 20, 11 december).

***

DET
HÄNDER

…att jag undrar om jag får ha julgran.

Först så är det ju det här med tillgången till skog. Men dessutom får man ibland för sig, att hela julen borde ses som ett jippo och helst förbjudas.

Jo, jag förstår invändningen mot julkommersialismen. (Även om jag i min barndom i egenskap av framgångsrik jultidningsförsäljare aktivt bidrog till den.)

Jag inser också, att det finns människor som är ensamma och olyckliga och inte känner något av den gemenskapens glädje, som i bästa fall präglar julfirandet.

Jag vet likaledes att det finns de som helt enkelt inte har råd att fira jul som veckotidningarna och varuhusens julkataloger föreskriver.

* Likväl vill jag använda den här spalten till att argumentera för julen.

Trots allt, och även om det inte är gjort i en handvändning, tror jag att det är vettigare att angripa utnyttjandet, de utarmade mänskliga relationerna och inkomstskillnaderna än att angripa julen. Debatten om inkomst- och klasskillnaderna bör till exempel inte föras bara i december.

* För de flesta av oss har julen numera ingen religiös innebörd. Inte ens det hastigt uppflammande intresset för kyrkan på juldagsmorgonen är något bevis på motsatsen. Jag säger det inte för att jag tycker att det är vare sig bra eller dåligt; det bara är så.

Men julen, liksom årstiderna och deras olika högtider i övrigt, ger – även berövad sitt religiösa innehåll – ett slags ritualmässig stadga och trygghet åt våra liv. I bästa fall en återupplevelsens grädje.

Många skyller på barnen: Barnen vill ha gran. För barnens skull måste vi ha julklappar…

Men det ska jag säga er – jag tycker också för egen del julen är något alldeles förbannat roligt!

Jag tänker alltså, fullt frivilligt, städa mig halvt fördärvad veckan före jul. Jag ska koka sylta. Köpa ganska många julklappar. Natten mot julafton ska jag klä granen.

* Och på julaftons morgon ska ungarna tassa på bara fötter genom en nystädad våning, som doftar av barr, hyacint och pepparkakor.

Deras ögon när de öppnar de första julklapparna som väntar under granen gör den årstid vi nu lever i värd att leva igenom.

En hjärtans god jul på er allesammans!

Enn Kokk

Melodikrysset nr 51

Egentligen hade jag inte tid att göra dagens melodikryss – jag har fortfarande för mycket kvar att ordna inför i morgon, julafton. Men min hustru vet, vad den här timmen framför radion i köket betyder för mig, så hon gjorde sitt allra bästa för att inte störa mig, när hon gjorde i ordning julskinkan och satte den i ungnen.

Egentligen var det bara en fråga som beredde mig svårighet, vågrätt 1. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att det skulle bli snögubbe. Fast fortfarande har jag inte kommit på vilken melodi det var.

Ibland gör Eldeman för övrigt enkla saker svåra, ofta genom att spela låtarna i arrangemang, som förvillar. Sålunda tog det mig i dag en stund att komma på att det han spelade var ringleken ”Vi äro musikanter”.

Annars började det enkelt. Jussi Björling sjöng ”Adams julsång” (”O helga natt”).

Av artistfrågorna i övrigt hade jag svårast att komma på Smokie med ”Marys Boychild” och George Michael med ”Last Christmas”. I övrigt beredde artistfrågorna och titlarna mig inga större svårigheter: Bing Crosby sjöng ”I´m Dreamin´ of a White Christmans”, som på svenska heter ”Jag drömmer om en jul hemma”. Tommy Körberg sjöng ”Fri som fågeln” tillsammans med Sissel Kjyrkjebö. Elvis Presley sjöng ”Silent Night”, och Bosse (Bo) Parnevik stod för härmandet.

Det var alltså julmelodier för hela slanten i dag, utöver de redan nämnda även ”Gläns över sjö och strand”, ”Jul, jul, strålande jul” och refrängen ”Granen står så grön och grann i stugan”. ”Jag såg tomten kyssa mamma” gav jultomte.

Och så spelades förstås en låt ur ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”.

Det är ett oumbärligt inslag också i mitt julfirande.

Och en hjärtans god jul önskar jag er alla, melodikrysslösare så väl som övriga bloggläsare.

***

Har du via Google hamnat här i din jakt på något svar i senaste melodikrysset, kan du i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan – därefter bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Folket i Bild julen 1948

Med posten anländer Folket i Bilds julnummer från 1948; jag har köpt det på Tradera.

På omslaget finns en målning av Reinhold Ljunggren: tvåvåningshus i snö, en tant på väg förbi Sparbanken, en farbror på sparkstötting på gatan utanför tidnings- och leksaksaffären. O du min barndoms fyrtiotal!

Folket i Bild hade normalt inte fyrfärg. Julnumrens omslag var undantag. Och så hade julnumren en fyrsidig konstinlaga i färg, den här gången målningar av Albin Amelin. Bland det som reproducerades fanns den kända ”Fanor över bron”. Amelins konst presenteras också i en artikel.

Tidningens röda själ kommer till uttryck också på annat sätt. Ivan Oljelund berättar minnen av ”Hinke – aktören och agitatorn”.

Numret innehåller förstås dikter: ”Uranium” av Gunnar Ekelöf och en bagatell av Emil Hagström – båda medarbetade ofta i FiB – av Harry Martinson och så Stig Sjödins Tre porträtt, som kom att ingå i den 1949 utgivna samlingen ”Sotfragment”, här illustrerade av Björn Jonson:

Förmannen

Han har lismat och sneglat sig fram
till sitt altare: baskontoret.
Han pöser av rättfärdighet
men har aldrig tillhört fackföreningen.
Hans kvinna föder förtal,
snubblar på den smala vägen.
Då står det snart fattiglukt
kring hans blåa rock och ensamheten
borrar grå pilar i hans ögon.
Vettvill dignar han under bördan
att inte kunna leda de sina
och sig själv.

Ställaren

Han har fått ackordet på hjärnan
och klänger som en gorilla
i traversen eller valsstolarna.
Han bygger sig villa och sliter
en stenbacke till tukt.
Han räknar människor i ören
och ser en gud i sparkapitalet.
Livet vill annorlunda,
en kräftknöl förskingrar allt
och förtvivlad tynar han bort
vaxgul och mager mellan sjukstugans
vita lakan.

Svarvaren

Hans kluvna mun har stött honom bort
från kvinnor och talar därför aldrig
om något annat.
Han glömmer maskinen för en historia
och sitt elände för ett leende.
Han syns mycket tillsammans
med småpojkar och ryktet går.
En dag slår han knut på sitt liv
som var så kärlekslöst och kargt
att det klöv tillvaron i tvenne hälfter.

I ”Hjalmar Bergman i Hollywood” berättar hans hustru, Stina Bergman, om Hjalmar Bergmans väg till filmen och om varför han misslyckades i USA.

Per Anders Fogelström berättar om Söndags-Nisse och Strix och om illustratörer och kåsörer som Bruno Liljefors, Axel Fridell, Karl-Erik Forsslund, Dan Andersson, Nils Ferlin, Albert Engström och andra. Karin Smirnoff återger falska och äkta anekdoter om August Strindberg.

Tidningens egna illustratörer i julnumret går inte heller av för hackor: Georg Lagerstedt, Folke Karlsson, Arne Nyman, Stig Åsberg, Ulla Sundin, Birger Ljungqvist, Erik Prytz, Uno Stallarholm, Eric Palmquist och den redan nämnde Björn Jonson.

Som följetong går August Strindbergs ”Hemsöborna”.

Julnumrets noveller är skrivna av Stig Dagerman, Arvid Brenner, Marika Stiernstedt, Martin A Hansen och Lars Ahlin.

Jan Fridegård berättar självbiografiskt under rubriken ”När jag var kungens kurir”. Eyvind Johnson berättar om Rudolf Värnlund före debuten. Och vi får följa Tage Aurell på föreläsning i värmländska bygder.

Resor och äventyr får sitt: jakt på blåval i ishavet; på nyåret ska Sten Bergman börja publicera en rad artiklar från Nya Guinea. Och Erik Asklund berättar om vår ungdoms hjältar, Skinnstrumpa och de andra.

Och så har vi då serierna: Gösta Knutssons och Einar Norelius´ ”Pelle Svanslös” och Rit-Olas (Jan-Erik Garlands) ”Biffen och Bananen”.

Varför görs det inga veckotidningar av den här klassen numera?

Melodikrysset nr 50

Lite mer livligt än vanligt runt omkring mig var det, när jag skulle lösa dagens melodikryss: Vid tiotiden anlände Bo med Viggo och Klara. Birgitta hade lovat baka pepparkakor med barnbarnen. Det gjorde hon också, men naturligtvis tittade ungarna då och då in också hos morfar, som satt och löste melodikrysset inne i sitt arbetsrum.

De här störningarna från de små älsklingarnas sida kompenserades dock av att Bo, som stannade en stund, utan minsta tvekan levererade svar på några frågor, som jag inte skulle ha klarat utan att googla.

En var den colombianska sångerskan och UNICEF-ambassadören Shakira, hon som sjöng ”Via especial”.

Inte heller kände jag igen dansbandslåten – hette den ”Vet inte vad som har hänt” på svenska? Långt mindre hade jag någon aning om vad den hette i original. Men Bo kom rappt med svaret: ”Love Is In the Air”.

Den sista frågan, som jag inte skulle ha klarat utan hans hjälp, var den om sångerskan från La Cream. Tess heter hon.

På gränsen till vad jag klarar – men här knäckte jag svaren själv – ligger Antique (Helena Paparizou och Nikos Panagiotidis), som tävlade för Grekland i Eurovision Song Contest med ”I Would Die For You”.

Jag fick ta Google till hjälp för att hitta Daniel Lindström med ”Någon slags verklighet”. För övrigt kan det aldrig någonsin, i något som helst sammanhang, heta ”någon slags”. Det heter ”något slags”, eftersom det heter ”ett slag”, inte ”en slag”.

Resten – och det gäller till och med filmmusiken och TV-signaturen – klarade jag lätt.

Filmen var Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, som jag har sett.

TV-signaturen kunde knappast höra till något annat än ”Tre kronor” – som jag aldrig någonsin har sett.

Dagens barnvisa var ”Imse vimse spindel”.

Musikalfrågorna var ovanligt lätta. Dels spelades ”Guldet blev till sand” ur Benny Anderssons och Björn Ulvaeus ”Kristina från Duvemåla”. Dels spelades musik ur Irving Berlins ”Annie Get Your Gun”.

En annan klassiker, ”Smoke Gets In Your Eyes”, gav den svenska singularen öga.

Sist den roligaste frågan. The Mills Brothers sjöng ”Darling Nellie Grey”, som är ett av många bevis på att Evert Taube inte alltid komponerade ”sina” sånger själv. I Taubes version heter låten hur som helst ”Min älskling i Peru”. Och huvudstaden i Peru – svaret på frågan – heter Lima.

Nu ska jag återgå till att leka med barnbarnen. Klockan fem kommer Bo hit för att äta middag med oss och barnen, och sen tar han med ungarna hem.

Sen går jag och Birgitta på Café 19 på Svartbäcksgatan här i Uppsala. Där spelar i kväll sonen, Matti Dahl, med band.

***

Söker du något svar till senaste melodikrysset och har hamnat här med hjälp av Google, kan du pröva med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Gunilla Banks: Barnen i den gula korridoren

Gunilla Banks debuterade 1978 med barnboken ”Barnen i den gula korridoren”.

I julnumret av Aktuellt i politiken 1978 (nummer 21, 7 december) hade jag ett uppslag om hårda klappar till barnen under rubriken En stor säck barnböcker. Ambitionen var att ge många tips, varför utrymmet för varje enskild bok blev kort.

Recensionen av Barbro Lindgrens ”Garderobsbio” (Rabén & Sjögren) avskutas med: ”Redan den avslutande `Jag är ett vanligt urberg´, vers för gammaldags skolavslutningar, är värd bokpengarna.”

Sen kommer följande:

Den skulle nog de ovanliga skolbarnen i Gunilla Banks ”Barnen i den gula korridoren” (Tiden, illustrationer Eva Eriksson) ha gillat. Det är en väldigt stark debutbok! Den är tänvärd och samtidigt vansinnigt rolig. Läs till exempel kapitlet ”Åhörardag”!

Luciakonsert med Uppsala musikklasser

När vi i fredags kväll gick mot Domkyrkan, fanns där en jättekö nästan ända ner mot S:t Erikstorg. Det är många – många av dem är förstås föräldrar, syskon och andra anförvanter – som vill vara med om musikklassernas traditionella luciakonsert. Vi behövde dock inte bekymra oss: Vi hade fått reserverade platser längst fram i kyrkan. Det senare handlar inte om att ”fint” folk, till exempel den före detta talmannen, särbehandlas. I Birgittas fall är inbjudan ett tack för att hon här om året genom lobbying i vårt eget parti spelade en viktig roll för att lösa lokalfrågan för musikklasserna.

Varken hon eller jag har några egna intressen i den här frågan. Vi tycker bara, att musikklasserna spelar en viktig roll, bland annat som påfyllare nerifrån i åldrarna, i Uppsalas kulturliv. Musikklasserna är också ett exempel på rimlig och positiv valfrihet inom den kommunala skolans ram – det ska inte behövas privatskolor för att gå de elever till mötes, som vill fördjupa sina kunskaper i musik. I det kulturpolitiska program kulturnämnden utarbetade och som antogs av fullmäktige, har vi, på socialdemokratiskt initiativ, till och med velat utvidga verksamheten till kulturskola. Vi får väl se hur det blir med det nu…

Redan innan man ens skymtar det enormt långa luciatåget, stiger tonerna av ”Sankta Lucia” upp mot Domkyrkans gotiska valv: studsar där, så det nästan låter som kanon. Men det är inte fråga om kanon, däremot stämsång. Och så skrider luciatåget fram i två separata led längs kyrkans väggar, förenas nere vid ingången till dubbla led och vandrar upp igen genom mittgången, de äldre eleverna försedda med levande ljus, de yngre med elektriska.

Musikklasserna sjunger under ledning av David Anstey och Gunnel Haulin. I huvudsak utan ackompanjemang men med mindre orgelinslag av Lars-Göran Angsten.

Programmet är långt och innehållsrikt, 23 sånger om jag har räknat rätt. Någon enstaka Christmas carol – men mest är det sånger ur den svenska och nordiska traditionen, många av dem förstås lånade utifrån och införlivade i vår sångskatt. Allt man kan vänta sig finns där: olika varianter av luciasånger och staffansvisor. Adams ”Julsång” (med Lars Arvidson som solist). ”Jul, jul, strålande jul”. Och så ”Stilla natt” och andra julpsalmer.

Som församlingssång användes ”Nu tändas tusen juleljus”. Jag kan tänka mig att sjunga med i första versen:

Nu tändas tusen juleljus
på jordens mörka rund
och tusen tusen stråla ock
på himlens mörkblå rund.

Men sen kommer allt det där jag inte tror på, i tredje versen dessutom ”Du stjärna över Betlehem”, som i dagens värld väcker känslor av kluvenhet.

Trosmässigt känns det egendomligt, men jag är ju uppvuxen med det här kristna arvet, kan till och med psalmerna utantill efter alla dessa år. Och så är det vackert. Och i minnet kan jag förnimma doften av våta yllevantar i vinterdunklet före jul i Nylands skola, Njurunda.

Ett kulturarv är det här onekligen.

Vad har arbetarrörelsen gjort av sitt kulturarv?

Melodikrysset nr 49

I dag började det relativt enkelt, vilket är bra, eftersom det ger ledbokstäver. Orup sjöng ”Med dig i mina tankar”, och Evert Taubes litterära figur var förstås Rönnerdahl.

Och för att fortsätta med enkla klassiker: Povel Ramels ”Underbart är kort” var lätt att identifiera, liksom en låt som jag associerar till Harry Brandelius, ”Ungmön på Käringön”, även kallad ”Fiskargubben”, vilket förstås skulle ge verbet fiska. Ytterligare ett exempel är Gunnar Wiklunds svenska tolkning av en Jim Reeves-låt, ”Han måste gå” (”Tala närmre, håll telefonen intill din mun”) – den som uppfann telefonen var ju Graham Bell. Och ännu enklare var det att identifiera Owe Thörnqvists ”Kom och titta här”, som har handlingen förlagd till en skola.

Lite förvirrande var det att höra Inger ”Pippi” Nilsson sjunga disco (”Keep on Dancing”). Men visst var det hon, och hennes rollefternamn var då förstås Långstrump.

Det finns artister, som man känner igen på rösten. En sådan är Lill Lindfors, som här sjöng ”Gör mig lite levande” tillsammans med textens upphovsman, poeten Jacques Werup. En annan är Willie Nelson, han med ”On the Road Again”.

Dagens klassiska kompositör var Wilhelm Peterson-Berger, förkortad PB. Jag har honom i skivhyllorna men har inte lyssnat på honom på länge. Men eftersom musiken sas illustrera något ur växtriket, bör det ha varit ett stycke ur ”Frösöblomster”.

Sist de tre frågor, som vållade mig någon huvudbry.

Jag hade inga svårigheter att komma på, att det var Laleh som sjöng ”Unga pojkar och äldre män”. Men eftersom jag aldrig läser kvällstidningarnas nöjessidor och skvallerbilagor, har jag ingen aning om vad hon ska vara bra på att göra. Jag kom dock fram till att det måste vara sy. Se kommentarer!

Detta bekräftades sedan, när jag googlade efter vem som kunde tänkas ha gjort ”Back In Baby´s Arms” och själv föreslog Patsy, eftersom jag hade P och T och, sannolikt, SY. Jo, Patsy Cline har gjort den här låten. Men jag måste tillstå, att jag varken har minnen av henne eller av låten.

Slutligen filmmusikfrågan, och där vill jag understryka, att mitt svar är en gissning – jag har ju för övrigt tidigare bekänt, att jag är rätt usel på TV-signaturer och filmledmotiv. Det skulle vara musik ur en relativt modern skräckfilm, och jag hade N och R, så här gissar jag på att musiken kom från ”När lammen tystnar”. Jag har filmen i huset i Öregrund, men det skulle inte hjälpa om jag hade den här, i lägenheten i Uppsala, eftersom jag inte längre kommer i håg, hur musiken lät, som Eldeman spelade.

***

Om du har hamnat här, googlandes efter rätt svar på senaste melodikrysset, pröva då att i stället gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Om tomten och Fidel Castro

Mikael Söderlund, moderat stadsbyggnads- och trafikborgarråd i Stockholm, har dels skrivit brev till SVTs chef Eva Hamilton och klagat på att årets julkalender har ifrågasatt tomtens existens, dels anmält TVs temalördag om Fidel Castro till granskningsnämnden.

Julkalendern om LasseMajas detektivbyrå brukar jag se – jag gillar den. Temalördagen om Castro har jag inte sett, så om det programmet har jag ingen berättigad uppfattning.

Men en hemsk tanke slår mig: Tänk om tomten finns och i själva verket bor på Cuba och – tänk på skägget! – heter Fidel Castro.

Hur tänker Mikael Söderlund hantera det?