Melodikrysset nr 13 2008

Först av allt: Jag gissade i ett fall fel när jag löste förra veckans melodikryss: Det som hörde hemma i djurriket var ”bi” (inte ”bo” som jag föreslog). Av detta ska man dra lärdomen att man inte kan lita på att jag alltid har rätt.

Vidare: Jag har under veckan, per post, fått ett skällbrev i ett gammalt kärt ämne. En kvinna uppmanar mig att omedelbart sluta publicera mina förslag till lösning av melodikrysset. Dessutom kommer hon med diverse otidigheter om min person, uppenbarligen baserade på ett par missförstådda texter här på bloggen.

Sånt får man leva med. Jag strävar vidare med veckans melodikryss, och jag tror att jag den här gången har en helt korrekt lösning.

Svårast, för mig, den här gången var vilket land ”When You Believe” ur en tecknad film skulle leda tanken till. Men eftersom Eldeman gav oss namnen på de båda sångerskorna, Whitney Houston och Mariah Carey, var det ju bara att googla: Filmen var ”The Prince of Egypt” – som jag inte har sett – och svaret alltså Egypten.

Sångaren, musikern och textförfattaren med det delvis svenskklingande namnet Todd Rundgren hör inte till de artister jag brukar lyssna på, men namnet dök upp i minnet med hjälp av bara några få ledbokstäver. Sen har jag förstås kontrollgooglat: Jo, visst var det han som sjöng ”I Saw the Light”.

Inte heller John Denver finns i min skivsamling. Men visst var det han som besjöng West Virginia i ”Take Me Home Country Roads”.

De melodifestivalanknutna sångerna och sångerskorna var lätta den här gången.

Allra först hörde vi i dag Lena Philipson framföra en engelsk version av Orups ”Det gör ont”.

Och Amy Diamond, sist i dag med ”Thank You”, hörde vi ju så sent som i årets melodifestival.

När jag hörde Eric Gadd sjunga ”Tvåhundratusen”, höll jag ett slag på att totalt tappa tråden. Det jag tyckte mig höra något slags modern version av var ”Sånt är livet”. Är det någon mer som har tänkt i de här banorna?

Resten av dagens frågor tyckte jag för egen del var ganska lätta.

Jag är en inbiten P1-lyssnare och känner förstås igen signaturen till Eko-redaktionens ”Dagens eko”.

Carl Michael Bellman har vi det allra mesta av i vår skivsamling, givetvis då också Epistel numero 82 ”Vila vid denna källa”, där man njuter av rött vin och pimpinella.

På Café de Paris i London introducerade Noel Coward Marlene Dietrich i ”Falling In Love Again”, det vill säga ”Ich bin von Kopf bis Fuss auf Liebe eingestellt”, det som nästan blev hennes signaturmelodi. Gissa om vi har mycket Marlene Dietrich i vår skivsamling!

Så veckans svenska schlager.

En kär gammal bekant var ”Titta in i min lilla kajuta” av paret Jules Sylvain och Nils Gustaf Granat.

Även dansband, i det här fallet Sven-Ingvars, har åstadkommit örhängen. Här hörde vi Sven-Erik Magnusson på spanska (!) sjunga ”Två mörka ögon”, som alltså skulle ge nyansen mörk.

Schlager vet jag inte, men evergreen är väl i alla fall Evert Taubes fina ”Så länge skutan kan gå”.

Och så avslutar vi veckans redovisning med en låt som Frank Sinatra gjorde till evergreen, ”New York, New York”. Det var alltså bara halva titeln som behövdes.

* * *

Om du har hamnat här, när du har googlat efter något svar till det senaste melodikrysset, prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Påsk med estnisk äggfärgning

På påskaftonen har jag, allt sedan bandomen, målat ägg på estniskt vis.

För det behöver man tygstycken av, till exempel, sönderklippta gamla lakan. Och så, främst, en myckenhet av skal från gul lök.

I princip räcker det med att svepa in varje enskilt ägg, lagt på ett av tygstyckena, i ett tjockt lager lökskal. Men variation ger äggen ännu mer spännande mönster. Man kan, närmast äggskalet (med ett lager lökskal utanpå), lägga saker ur växtriket, som ger urskiljbara, ljusare mönster: flikiga blad av stensöta, blommor av vintergäck och snödroppar, blåsippsblad och annat sådant. Man kan också välja sådant som ger växtfärg: albark ger till exempel brun färg. Och så kan man fuska lite, ta färgade fjädrar ur vipporna i påskriset (spar gärna gamla sådana!), och få fläckar av rött, blått, grönt och ljusgult i helheten som skiftar i olika nyanser av orange och brunt.

När man är klar med den här inbäddningen av ägget, sveper man linnetrasan runt om och virar sydtråd om alltihop: inte så hårt att äggskalet går sönder men tillräckligt hårt för att lökskalen och det andra ska sluta tätt om äggskalet. Är man flera som ska använda samma gryta, kan man binda samman sina äggpaket med sytråd, så att man sen vet, vilka ägg som är den enes respektive den andras.

Grytan med ordentligt med vatten (vattnet ska täcka äggen) låter man koka upp redan innan man lägger ner sina ägg. Sen måste man koka äggen i minst 15 minuter för att växtfärgningen ska få full effekt.

Ta sen upp ditt äggknyte med en gaffel och lägg knytet under en kran med rinnande kallt vatten. Sen öppnar man med hjälp av en sax paket efter paket samt spolar rent ägget från lökskal och det andra.

Och fram träder de mest underbara påskägg, det ena inte likt det andra!

Jag blev mycket nöjd med mina ägg i år, och även Birgitta fick mycket vackra ägg. Mina blev mörkare än hennes, vilket säkert berodde på att jag använde väldigt mycket lökskal. Att jag kunde slösa så har jag Marina på Konsum att tacka för; hon hade samlat tre jättepåsar lökskal åt oss, innan vi kom ut till huset i Öregrund i veckan före påsk.

Vår dotter Kerstin, som alltid, tillsammans med man och barn samt goda vänner, färgar påskägg på det här sättet på påskaftonen, har lagt ut bilder på sin blogg – där kan du se, hur estniska påskägg ser ut.

Annars är det verkligen inte påskväder här i Öregrund. Just nu yr snön mellan de kala äppel-, plommon- och körsbärsträden utanför fönstret.

Den nyinköpta snöslungan kommer kanske ändå till pass?

Glad påsk allihop i alla fall!

Melodikrysset nr 12 2008

Dagens melodikryss innnehöll saker som jag tyckte var svåra. Mest besvär hade jag för ovanlighetens skull med ett par barnanknutna frågor.

Barnvisan om något ur djurriket kände jag inte igen, men den måste ha handlat antingen om ett bi eller ett bo – vilket vet jag dock inte, men jag satsar på bo. (Det skulle vara bi, visade det sig.)

Och så förekom där en dubbelfråga, där den ena delen – den tekniska uppfinning melodin spelades på – var lätt: speldosa. Men vad spelades på speldosan? Det var något ur ett större verk, och eftersom detta var på fyra bokstäver och började och slutade på A, gissar jag, att det måste ha varit musik ur Guiseppe Verdis ”Aida”.

I övrigt tror jag nog att mina svar är rätta – men bland frågorna fanns det sådana som jag tyckte var svåra.

Sonen, Matti Dahl, var hos oss här i Öregrund under Melodikrysset, och han kunde genast svaret på dagens första fråga: Lynyrd Skynyrd sjöng sin egen ”Sweet Home Alabama”, skriven som en replik på en annan låt om Alabama, av Neil Young.

Två andra frågor klarade jag bara genom att googla:

Engelsmannen som sjöng ”Tears” var Ken Dodd.

Och australiensaren med ”Jessie’s Girl” var Rick Springfield.

Resten klarade jag för egen maskin.

Caroline af Ugglas har jag inte bara sett i ”På spåret” – jag har också hennes Janis Joplin-CD.

Tomas Ledins ”Sommaren är kort” skulle leda oss till det man i så fall måste skynda sig med, nämligen att sola.

Anna Sahlin – Sahlene – var med i TV så sent som i går kväll: utklassade Carola i ”Så ska det låta”. Hon blev ursprungligen känd genom att spela i ”Alla vi barn i Bullerbyn” men blev internationellt känd genom att i eurovisionsschlagertävlingen sjunga vinnarlåten ”Runaway” för Estland.

Och så lite melodifestival: Vi hörde ”Genom eld och vatten”, här i en bamseversion men ursprungligen en låt med Sarek.

”Jackie” är exempel på tidig Mauro Scocco, på den tiden i Ratata.

Ännu lättare var det att identifiera ABBAs ”SOS”.

Och en gammal stofil som jag kände förstås också igen Ernst Rolf-numret ”Lägg dina sorger i en gammal säck”.

Allra sist tar jag frågan om ”Kavaljersvisa från Värmland”, den med frasen ”Det gör detsamma var du stupar, kvaljer”:

Kavaljersvisa från Värmland

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Om jag inte minns fel, fanns den med i Peder Sjögrens filmade roman ”Kärlekens bröd” – boken sålde jag förresten i bygderna runt Juniskär, Njurunda, min första säsong som bokombud våren 1954. Återutgivningen i serien FIBs folkböcker föranleddes säkert av att Arne Mattsson hade gjort film av den året före, det vill säga 1953.

För övrigt vill jag önska melodikrysslösarna och alla mina övriga läsare en glad påsk.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.

Melodikrysset nr 10 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar var inte dagens melodikryss särskilt svårt. Jag hade smärre problem bara med två frågor.

Dels med ”Antikrundan”, detta för att jag inte brukar se programmet. Med de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop var det dock inte så svårt att komma fram till vad det var för TV-serie signaturmelodin hörde till.

Dels med de artister som sjöng ”Du som tog mitt hjärta”, en fras som jag uppfattade och googlade på. Det visade sig då att de som sjöng var Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer.

Resten var – för mig alltså – mycket lätt.

Dagens kryss innehöll några för Eldeman så typiska upprepningar.

”Idas sommarvisa”, som här skulle ge Ida, har vi väl aldrig hört förut?

Och ännu kortare sen var det väl vi sist hörde Pippis apa, Herr Nilsson, besjungas?

Siw Malmkvist körde Eldeman för säkerhets skull två gånger i dagens program och med samma frågeknep: Vi hörde ”Tunna skivor” i tysk version och ”Mamma är lik sin mamma” i engelsk.

En upprepning jag däremot inte har något som helst emot är de ständigt återkommande frågorna kring Evert Taubes visor – jag har alla hans inspelningar i två stora box-serier, vilket är ett uttryck för mycket hög uppskattning. I dag hörde vi ”Så skimrande var aldrig havet”.

Både Imperiet och Cornelis Vreeswijk är likaledes rikligt företrädda i min skivsamling, så det var inte särskilt svårt för mig att höra, att det var Imperiet som sjöng Cornelis’ ”Personliga Persson”.

En hörvärd modern estradör har vi i Rikard Wolff; jag har även honom på skiva. Här hörde vi ”Pojken på månen”.

På estraderna såg vi också Rolf Bengtsson. Dagens frågeillustration, ”Tivedshambo”, var ett exempel på att han var en vida bättre revyartist än sångare.

Slutligen dagens två melodifestivallåtar. De är båda exempel på att melodifestivalerna faktiskt kan innehålla bidrag, som fäster sig i melodiminnet – jag skrev nyligen om hur eländig den förra uttagningsomgången i årets tävling var i det avseendet.

Men Östen med resten och ”Hon kom med solsken” kom jag omedelbart i håg, fastän vi här fick lyssna till en parodi med stolsben från IKEA.

Och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” är också en sån där låt med äkta schlagertycke: lätt att komma i håg. Naturligtvis kom jag inte i håg, vilket år den tävlade, men hjälpbokstäverna pekade på noll, och eftersom siffran enligt Eldeman skulle dubbleras, måste det ha varit år 2000. Och så var det – jag har kontrollgooglat.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 9 2008

Huvudet fungerar ibland egendomligt. I dag fick jag grubbla länge, innan jag kom på titeln till en melodi, som hör till swingepokens standardrepertoar och som jag har hört otaliga gånger. Inte ens när jag med hjälp av två andra ord hade fått ut ett säkert svar på två bokstäver, kom jag på titeln på den låt George Gershwin har skrivit som som Ove Lind & co framförde. Först alldeles i slutet av krysslösandet föll polletten ner: Herregud, det var ju ”Lady Be Good”!

Svårt – på riktigt – hade jag däremot att hitta damen i piplåten, den med Tommy Nilsson. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att hon borde heta ”Amelia”. Sen googlade jag och fann ut, att jag hade gissat rätt. Men av någon anledning kommer jag absolut inte ihåg den här låten.

Och som vanligt när det kommer till melodifestivallåtar kom jag först inte på vad den melodi hette, som Lisa Nilsson sjöng 1989, så jag fick googla. ”Du (öppnar min värld)” hette den. Men det var ju egentligen inte det som efterfrågades, och Lisa Nilsson klarade jag för egen maskin.

Däremot kom jag omedelbart på den svenska titeln på den låt vi här hörde på franska. När Lill Lindfors sjöng den, hette den ”En liten sång om kärlek”. Tomas Andgren skriver i en kommentar, att den låt Lill sjöng heter ”Om vi hade en dag”. Så jag hade väl fel – men det blev ändå rätt ord.

Prince hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men jag känner igen ”Purple Rain” – har dock aldrig sett filmen. Fast när jag hade kommit på att det var Prince som sjöng, var det ju inte så svårt att översätta namnet till svenska: prins.

”Hem till gården” har jag bara sett glimtar av i TV. Alltså måste jag googla också för att komma på att handlingen utspelar sig i Emmerdale.

Disney-filmen om Micke och Molle har jag inte sett för egen del, men eftersom jag har barnbarn, försöker jag hålla mig hyggligt orienterad om filmer och böcker på barnkulturområdet.

Och apropå djur: Kan man lite om musikaler, är det ju inte heller så svårt att lista ut, att en musikal på fyra bokstäver, bland dem C och T, måste vara ”Cats”.

Men tillbaka till barnkulturen: Ett helt underbart barnprogram i TV (1968-1974) var ”Beppes godnattstund”, som hade Bachs ”Air” som signaturmelodi. I den kunde man se Beppe iförd nattmössa.

Ännu mer barnkultur: Vi hörde Jeanna Oterdahls och Herman Palms klassiker ”Har du sett herr Kantarell?”, den senare en svamp som bor i enebacken.

Två filmklassiker fanns det också i dagens melodikryss.

Vi hörde ”Mrs Robinson” ur ”Mandomsprovet”. Av Simon & Garfunkel har jag allt i skivhyllorna.

”As Times Go By” fanns med i ”Casablanca”. Ingrid Bergman och Humphrey Bogart förekommer förresten också i Hasses och Tages svenska text, framförd av Monica Zetterlund.

Dagens kryss avslutades med en svensk klassiker, en sån där som genast fäster sig i musikminnet, Bo Setterlinds och Staffan Percys ”Drömmens skepp”:

Drömmens skepp

Text: Bo Setterlind
Musik: Staffan Percy

Vårt hav, med hatten i silver,
drömmande går mot land,
ett skepp med blommor kring rodret
syns stäva mot himlens rand.

Vi ser dess brusande sidor
lysa som kaprifol,
och babords reling bär timjan,
som rodnar likt morgonsol.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

På däcket ögontröst flödar,
styrbord i ljung sig klär,
en skorsten virad med vildvin
ett under av skönhet är.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Jasmin kring ankaret glimmar,
och radarn bär rosenkrans,
kring bogen glittrar en mossa
med bländande guldgrön glans.

Vindarna vaknar och vänder,
vaknar och vänder sig om,
vågorna skimrar, skimrar
av sång, av sång.

Ett skepp, som strålar i drömmen,
speglar vårt livs förlust,
bestrött med skimrande blommor
det nalkas en himmelsk kust.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, httP://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 8 2008

Det började urenkelt i dag, med Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”, som ju börjar ”Mors lilla Olle i skogen gick”.

Och det blev faktiskt inte mycket svårare sen heller.

Frågan som rörde en annan barnvisa, ”Här kommer Pippi Långstrump”, var lika lätt den: Runt Pippi springer apan, det vill säga Herr Nilsson.

Den enda fråga jag egentligen behövde googla på var, som vanligt, en med anknytning till Melodifestivalen, närmare bestämt Melodifestivalen 2001: Barbados med Magnus Carlsson sjöng en engelsk version, ”Power of Love”, av sin ”Allt som jag ser”.

I år har jag redan missat de två första delavsnitten av uttagningen, så inte lär det bli bättre med mina kunskaper om melodifesivallåtar i fortsättningen heller – men jag ska i alla fall försöka se kvällens avsnitt.

De utländska popmusikgrupperna klarade jag däremot. Vi hörde The Doors i ”Love Street”. Och med Depeche Mode – här med ”Precious” – är jag bekant allt sedan jag hade barn boende hemma.

Enrique Iglesias är väl för all del ingen artist, som jag själv brukar höra på heller, men visst känner jag till honom.

Inte heller var det särskilt svårt att, trots framförandet på finska, känna igen ”American Pie” och komma fram till att det sökta landet var USA.

Och skulle en man, som bor i Uppsala, inte veta, att Evert Taubes ”Stockholmsmelodi” börjar: ”Se hur hela Uppland står i lågor”?

Från Svensktoppen kände jag igen en annan ”Evert”; den hängde med i 22 veckor 1997-1998. Den framfördes av en grupp med dansbandsparodinamnet Matz Stefanz med Lailaz i vilken Stefan Ljungqvist ingick.

Från Svensktoppen tar vi oss över till operett- och musikalvärlden.

I dag hörde vi först musik av Johann Strauss den yngre ur ”Die Fledermaus”, 1874, på svenska Läderlappen. Jag ska gärna erkänna, att jag i yngre dar var mer bekant med serien ”Läderlappen”, men jag har senare bekantat mig med operetten också.

Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” har jag sett på film, inte på scen med Tommy Körberg och Carola. Och naturligtvis vet jag, att där förekommer en familj vid namn von Trapp.

Allra sist två pärlor i dagens program.

Vi hörde Carl David af Wirséns och W Åhléns sommarpsalm, den som börjar ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Jag hörde den nyligen på Gerd Thunells begravning och citerade i samband därmed delar av texten här på bloggen. I dag hörde vi den med vokalgruppen The Real Group, som finns i vår skivsamling. Ett sidospår: i The Real Group sjunger Peder Karlsson, tenor. Hans pappa, förre (s)-ministern Jan O Karlsson, känner jag väl. Liksom jag kände hans nu döda mamma, Eva, som jobbade på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm.

Av Ulf Lundell har vi allt som han har gjort på skiva; jag har till och med recenserat honom. Hans ”Och går en stund på jorden” har jag alltid hållit för att vara helt underbar:

Och går en stund på jorden

Text och musik: Ulf Lundell, 1976

Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Jag sa: Kom så åker vi upp
I Kaknästornet
Och sliter sönder molnen
Och sen dricker vi en flaska vin
Som säkert smakar terpentin
Men vad gör det oss
Vi åker ner igen
Och går en stund på jorden
Och går en stund på jorden

Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Swing it Boys!

Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Jag sa: Kom så ger vi
Fan i debatten om
Betydelsen i konsten.
Här har vi penslar och färg
Det räcker till
Och vi målar liksom som vi vill.
För livet är lek och spel
Och vi leker våra spel
Och går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden.

Den kom på ”Törst”, 1976.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Alla dessa ester

I TV såg jag konstnären Lars Vilks, han med Mohammed som rondellhund. Jag skrev då större delen av nedanstående text – men har inte kunnat publicera den förrän nu, eftersom bloggen ju har legat nere. Men här kommer det jag skrev:

Jag påminner mig, att jag en gång pratade om Lars Vilks med en kusin, nu avliden men då bosatt i Skåne. Hon hävdade, när vi talades vid i telefon, att han är estländare. Jag kollade aldrig närmare då, men när jag nu gör det, ser jag att Vilks är född 1946 här i Sverige. Hans efternamn, Vilks, låter mer som ett lettiskt än ett estniskt namn. Men så ser jag, att hans fullständiga namn är Lars Endel Roger Vilks. Av de här namnen är Endel solklart ett estniskt förnamn. Rimligen är alltså åtminstone en av hans föräldrar estländare.

Det finns många av den sorten här i Sverige. Under den stora flyktingvågen från Estland i slutet av andra världskriget kom in emot 30.000 människor hit till Sverige. Jag var en av dem, då sju år gammal. Den äldre generationen av estniska flyktingar som kom till Sverige är till stora delar död i dag, men deras barn – i äktenskap med andra estländare eller med svenskar – lever vidare och verkar överallt i det svenska samhället. Många av dem är kända i det svenska samhället, detta utan att människor här i allmänhet har en aning om deras hel- eller halvestniska påbrå.

Skådespelerskan Lena Endre är ett exempel. Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström ett annat.

Ofta förvillar svenskklingande efternamn, förvärvade till exempel genom giftermål. Hur många vet att Astrid Lindgren-illustratören Ilon Wikland, vars bilder av många betraktas som det svenskaste av det svenska, i själva verket är estniska? Fast Ilon låter ju inte svenskt – inte estniskt heller för den delen. (Läs gärna Ilon Wiklands självbiografiska bilderböcker för barn. I dem finns hela hennes bakgrund.) Ett helt osvenskt namn har en annan estländare och barnboksillustratör, Mati Lepp; Lepp betyder förresten Al.

Och då kan vi väl också nämna Enno Hallek, som ett exempel på att ester i Sverige inte bara utövar sina bildkonstnärliga talanger som illustratörer. Hallek har bland annat varit professor vid Konsthögskolan.

Därmed är vi definitivt inne på namn, som gör att svenskar förstår, att vederbörande nog kommer någon annan stans ifrån än från Sverige. Pianisten Käbi Laretei – hon som var gift med Ingmar Bergman – är ett exempel; Käbi betyder Kotte. Käbi Laretei är förresten också en mycket läsvärd författare.

Fler estniska författare i Sverige: Peeter Puide och Enel Melberg har båda publicerat skönlitteratur på svenska; de är dessutom skickliga översättare från estniska till svenska. Uuve Snidare, också känd från tidningen Vi, har publicerat många fina böcker om textilt konsthantverk. Inger Jalakas har skrivit både fackböcker och deckare.

Från den äldre, under kriget hitflyende generationen, kommer Rudolf Jalakas, under många år bankekonom på Handelsbanken.

Jag har stött på ett antal estländare i svensk politik. De för närvarande mest kända är nog det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu och så, i en yngre generation, Per Nuder; hans pappa, Ants Nuder, var bostadspolitisk parhäst med Mona Sahlins pappa, Hans Andersson. Länge hade jag som arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen Jaan Ungerson, journalist på Aktuellt i politiken (s) – men det fanns faktiskt vid ett tillfälle ytterligare ett par estländare mer tillfälligt anställda på 68an. Vi skojade då om att vi borde bilda en estnisk fackklubb där.

Jaan Kolk var, som representant för partiets tjänstemannaråd, adjungerad till socialdemokraternas partistyrelsen. Sen var han verksam i Teaterförbundet. Peeter-Jaan Kask, journalist, hjälpte Göran Persson att skriva ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Av detta ska man inte tro, att alla i Sverige politiskt verksamma ester skulle vara socialdemokrater. Av de för en större krets kända borgerliga politikerna med estnisk bakgrund vill jag främst nämna den relativt nyligen avlidne folkpartisten Andres Käärik, som var verksam inom Stockholms läns landsting.

Journalistkåren i Sverige har rymt många med estniskt påbrå. Några är redan nämnda; själv var jag i hela nio år chefredaktör för socialdemokratiska partiets tidskrift Aktuellt i politiken (s), som alltså i Jaan Ungerson senare fick ytterligare en purestnisk journalist. När jag dess förinnan var pressekreterare på partistyrelsen (s), träffade jag inte så sällan Tõnu Nilsson, som bevakade politik i Rapport. I mitten på 1960-talet, alltså ännu tidigare, hade jag som kollega på Örebro-Kuriren Jaak Saving – han gick sen vidare till Expressen. Dagens Nyheter hade under många år en respekterad medarbetare i Mert Kubu. På den syndikalistiska tidningen Arbetaren skrevs ledarna i åratal av Ahto Uisk. Många journalister med estnisk bakgrund är regionalt kända i olika delar av Sverige: Ivo Grentz i Skåne via radion, Ülo Masing i stockholmsregionen via Radio Stockholm och Tiiu Gräslund här i Uppland via Upsala Nya Tidning. Eftersom min läsekrets är kulturintresserad, känner den säkert till kulturradions mångåriga medarbetare Maarja Talgre. (Jag passar på att också rekommendera hennes skönlitterära dokumentärroman om hennes far, ”Leo”.) När vi är inne på riksradio, bör jag väl också nämna Kristjan Saag med Rendezvous i P2 18.14-19.30 på fredagskvällarna. Och när vi är inne på musik, får jag inte glömma att nämna Andres Lokko. Och förstås, så här i melodifestivaltider, programledaren Kristian Luuk. Lokko har en bakgrund i Killinggänget, där man även hittar Martin Luuk.

En del av de sverigeester, som många svenskar fortfarandde minns, är nu döda. Ernst Idlas gymnastiktrupp Idla-flickorna bidrog väl rent av till den svenska nationalstoltheten. Tonsättaren Eduard Tubin är fortfarande känd bland musikvänner. Alltför tidigt dog den mycket begåvade prosaförfattaren Mare Kandre. Död är också journalisten och författaren Andres Küng.

De människor jag har nämnt återfinns alla i intellektuella yrken. Det betyder givetvis inte, att esterna i Sverige och deras ättlingar alla skulle återfinnas i sådana. Självfallet hittar man dem i alla yrkeskategorier. Min egen för länge sedan döde pappa var först fiskare, sedan bland annat maskinreparatör på en stor industri. Och jag har själv, på den tiden då jag jobbade på socialdemokratiska partistyrelsen, på partikurser och fackliga kurser träffat ester med manuella yrken, en del av dem med fackliga uppdrag. Men när jag skriver om ester i Sverige, är det ju rimligare att i första hand nämna personer, som är kända för en relativt stor svensk publik.

En sociologisk sammanställning jag har sett – jag minns inte längre var – visade hur som helst, att de estniska flyktingar, som kom hit till Sverige, socialgruppsmässigt och yrkesmässigt hade en ganska genomsnittlig, alltså representativ sammansättning.

Men man ska kanske ändå nämna en i sammanhanget intressant sak. Estland hade under självständighetstiden mellan de båda världskriget Europas högsta percapitaproduktion av böcker och av studenter. Bildningstörsten var enorm i det här lilla landet.

Jag har där ingen statistik, men min erfarenhet säger mig, att även bland esterna i Sverige en mycket stor andel ungdomar fortsatte till högre studier – vi talar nu om 1940- och 1950-talen, då den obligatoriska skolan ännu inte var utbyggd ens till nio års skolgång. Min pappa var alltså fiskare och fabriksarbetare och mamma hemmafru, men två av deras tre barn fick gå i gymnasium och sen på universitet; det tredje barnet fick gymnasieingenjörsutbildning.

Hur som helst, något slags utbildningsexplosion var det i den estniska flyktinggruppen i Sverige. Jag har hört svenska vänner med sådana kontakter säga, att det här i landet inte fanns något sjukhus av betydelse, där det inte fanns åtminstone en estnisk läkare.

Nå, vad lär man sig av detta?

Tre saker, tror jag:

Dels att det går att integrera flyktingar i deras nya samhälle, till och med så långt att den infödda befolkningen oftast inte ens lägger märke till att de har något annat ursprung.

Dels att esterna i Sverige är ett exempel på att man kan bli totalt integrerad, samtidigt som man behåller ursprungsspråk och delar av sina socialt nedärvda sedvänjor. Esterna har genom årtiondena upprätthållit egna skolor, egna tidningar och tidskrifter och bokförlag, egna organisationer inom de mest skiftande områden, och de har framhärdat i att tala estniska med varann.

Dels att det är fan så mycket enklare att blir intregrerad i och accepterad av det nya samhället, om man, som är fallet med många av esterna, är blond och blåögd och tillhör den nordiska och lutheranska kulturkretsen, än om man kommer från Irak eller Afganistan eller Eritrea, med allt vad det innebär. Vilket senare verkligen inte ska tolkas som att jag skulle ha något emot flyktingar från dessa länder – jag gör bara en realistisk jämförelse av förutsättningar. Min egen flyktingerfarenhet säger mig, att även mörkhyade nyanlända med avvikande religion skulle klara anpassningen till det svenska samhället mycket lättare, om vi svenskar (ja, jag räknar mig som svensk) visade större förståelse för de här flyktingarnas speciella svårigheter.

Själv vårdar jag, så svensk jag är i dag, också mina estniska rötter: läser estniska, praktiserar språket när jag kan och så har jag lärt min svenska familj att med hjärtat ta till sig en del estniska seder. Som att färga påskäggen med lökskal och att ha estnisk sylta på julbordet.

Melodikkrysset nr 7 2008

Mitt webbhotell har för andra gången på relativt kort tid utsatts för en allvarlig hackerattack. Min blogg har, som andras där, legat nere i flera dar, medan man har ökat säkerheten och bytt operativsystem. Som tur är har min webmaster, Bo Strömberg, säkerhetskopierat bloggen, vilket innebär, att vilka skador som attacken än kan ha förorsakat, går det förlorade att återställa. Men vad är det för idioter som sabbar så här för andra?

Nu är bloggen, med komplett tidigare innehåll, flyttad till ett nytt webbhotell – se Bo Strömbergs kommentar, som ligger under den här texten. Bo är en hjälte! Jag får lov att tacka honom för allt jobb han har lagt ner, också på något annat sätt än genom att passa hans och vår dotter Kerstins barn.

Den här texten om Melodikrysset nummer 7 fick jag alltså skriva och lagra i min egen dator i avvaktan på att bloggen skulle bli tillgänglig igen. Och här är den nu:

För egen del tyckte jag inte att det här Melodikrysset hörde till de svårare.

Till min egen förvåning kom jag till och med på, att det var Pet Shop Boys som sjöng ”Go West”, den med det upprepade ordet ”Together”. Jag har för säkerhets skull kontrollgooglat, så jag vet, att det är rätt.

Lite huvudbry vållade mig också ”Temple of One Love” med BWO, Bodies Without Organs (där bland andra Alexander Bard ingår), från Melodifestivalen 2006. Jag konstaterar åter igen, att melodierna i de här festivalerna mest utmärks av att aldrig fastna i mitt musikminne.

Fast det händer förstås också med helt andra typer av musik, att det tar en stund, innan polletten faller ner. Längst grubblade jag i dag på vad det var som Jan ”Tollarparn” Eriksson spelade ur Jan Malmsjös repertoar. Till slut kom jag på det: ”En så’n underbar dag som idag”.

Resten kom jag på bums och utan att googla.

ABBAs ”Ring, ring” skulle förstås leda tanken till en mobiltelefon. Själv är jag en sån där urmodig typ, som inte har någon mobiltelefon, inte ens telefonsvarare på min vägganslutna telefon. Jag tycker inte att man ska vara nåbar jämt, inte heller att man ska babbla överallt.

Möjligen har det med åldern att göra – och det var väl också på grund av den som jag klarade resten av frågorna så lätt.

På 1950-talet lyssnade vi alla på den enda kanalen i radio, lärde oss följaktligen allt om alla sorters musik, också att känna igen sångröster.

Alltså minns jag, att den kristallklara röst vi hörde sjunga ”14 år tror jag visst att jag var” tillhörde den då mycket unga stjärnan Ingeborg Nyberg.

Alltså har jag lyssnat på programmen med gammal dansmusik och lärt mig känna igen Karl Grönstedts ”Månsken över Ångermanälven”, som illustrerade frågan om veckans vattendrag.

Alltså har jag många gånger lyssnat till den sjungande bonden Bertil Boo, som här sjöng en sång om sig själv.

Alltså har jag i samma ångradio många gånger hört Kai Gullmars ”Uti Rio de Janeiro”.

Alltså har jag där också hört Egon Kjerrman – mannen som sjöng hellre än bra – framföra den roliga ”Bla-bla-bla”.

Alltså har jag, fastän jag då redan var överårig, i radio hört Thomas Funck – mannen med alla de olika rollrösterna – göra sin serie om Kalle Stropp och Grodan Boll. Här hörde vi Grodan Boll sjunga ”Skiffle i ett skafferi”. Thomas Funck har jag förresten sett och hört live på en av de väldiga midsommarfesterna på Sågplan i min barndoms Juniskär.

Och alltså har jag under min skoltid i det närbelägna Nylands skola (i Njurunda, inte Ångermanland) sjungit Felix Körlings ”Nej se det snöar”, liksom jag – ända från programmets begynnelse 1959 – har hört signaturmelodin till ”Sommar”, ”Sommar, sommar, sommar” av Sten Carlberg och Eric ”Kvar i sängen” Sandström. Den här dubbelillustrationen skulle leda tanken till den inte alltför svårfunna förbindelselänken årstider.

Den som för övrigt lär ha kommit med idén till ”Sommar” var Tage Danielsson, då för tiden chef för radiounderhållningen. Här förekom hans förnamn dock som svar i en annan fråga, där ljudillustrationen var ett revynummer. Tage har jag alltid gillat högt och rent. Jag och Birgitta har varit på flera av Svenska Ords revyer; vi har dem alla på video. Jag talade med Tage i telefon 1968, då han och Hasse Alfredson engagerade sig i socialdemokraternas valrörelse: Vi pratade om lanseringen av hans ”En soffliggares dagbok”, som var ett led i detta. Och jag har på gamla dar, 2002, gett ut en bok, som lånar sin vemodiga titel från en sångtext av Hasse & Tage, som också återges i boken, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Ni hittar sången ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Då var det väl bara en låt kvar, gammal även den – och bra: Ella Fitzgeralds och George Shearings ”Lullaby of Birdland”. Fast här sjöngs den av Babben Larsson, en dam med många talanger.

* * *

Kanske söker du något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med attklicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Februaridagbok med musikguide

I fredags, när jag var ner på stan för att köpa gott färskt bröd, var det rena vårvädret. I tidningarna läser jag rapporter med bilder om vårblommor, som redan har slagit ut. I dag ringde sonen, Matti, från Årsta och berättade, att han och Karin hade varit på långpromenad och bland annat sett blommande vintergäck.

Jag borde vara glad – jag är ju ingen vintervän. Men någonting är fundamentalt fel, när våren infinner sig redan i början av februari. Naturligtvis kan vintern plötsligt ändå komma. Men jag måster erkänna, att jag känner mig orolig över väderförändringarna.

Brödet skulle jag ha för en fredagskväll med Viggo och Klara, dessutom också Birgitta och så barnens pappa, Bo. Barnens mamma, vår dotter Kerstin, var tillsammans med kompisar på konsert i Musikens hus. Kerstin är estetiskt mycket medveten, och jag är därför glad över att också hon gillade vårt nya konserthus – du kan läsa hennes kommentarer och se bilder här.

Fredagsmiddagen för Viggo och Klara är en nostalgisk upprepning av måltider vi ofta hade i Öregrund på fredagskvällarna, när våra egna barn var små. Vi åkte buss dit efter jobbet och kom då till ett utkylt hus. Medan huset värmdes upp, gällde det att få något varmt i sig, och det var ofta rykande varmt te. Till det serverades tre sorters färskt bröd, inköpt i Hötorgshallen i Stockholm: ljuvligt doftande estniskt surbröd och kumminbröd samt till exempel grekiskt lantbröd. Till det gällde det att ha många olika slags matigt pålägg: flera sorters korv, ost, sardiner med mera, och så gurka, paprika, skivad tomat och annat sådant.

De här fredagskvällarna minns barnen än i dag, också med smakminnet, och jag försöker alltså introducera det här sättet att äta fredagsmiddag för ytterligare en generation. Och jag köper nu ett till och med rikhaltigare urval av bröd och pålägg, så att snart treåriga Klara och i höst sexårige Viggo säkert ska kunna hitta något som de tycker om. De gillar uppenbart båda ett Polar-bröd jag har köpt. Viggo tar flera gånger om av hamburgerköttet. Klara, som trots sin ringa ålder är en riktig gourmet, provar mer. Klara vill också ha te, medan Viggo håller sig till 7 Up. Vi vuxna frossar i allt det andra: de olika korvarna, surdegsbrödet, de rökta musslorna. Om det handbakta knäckebröd jag hade med mig kan du läsa mer på Kerstins blogg.

Också i torsdags hade vi hämtat Viggo och Klara på dagis. De är helt tillvanda till och nöjda med att morfar och/eller mormor kommer och hämtar. Och så gör de ständigt nya saker: Klara har travat till och hem från dagis bredvid barnvagnen, och så har hon och Viggo bytt med varann: Viggo har suttit i vagnen och Klara har stått på ståbrädan.

Självklart är det så, att mamma och pappa ständigt står deras hjärtan närmare än vad morfar och mormor gör, men i torsdags, när mamma Kerstin kom hem och Birgitta och jag skulle i väg till konsert i Musikens hus, klängde sig Klara fast vid mitt ben och snyftade, när jag skulle gå: att leka affär med morfar är roligt. Jag fick lova att komma tillbaka nästa dag – vilket jag ju också gjorde.

I torsdags kväll var det alltså ytterligare en konsert i abonnemangsserien med Uppsala kammarorkester. Paul Mägi gjorde, föga förvånande, en minnesvärd dirigentinsats i det program, som hade döpts till ”Musique sérieuse”.

Programmets första del bestod av Franz Berwalds (1796-1868) dramatiska ”Symphonie sérieuse i g-moll”. I den andra delen, efter pausen, förenades Orphei Drängar med kammarmusikerna i Luigi Cherubinis (1760-1842) ”Requiem i d-moll”, och ljuv samklang uppstod. Som mina läsare vet, ger jag inte så mycket för innehållet i texten: Kyrie eleison (Herre, förbarma dig), Dies irae (Vredens dag) och allt det andra. Men vackert är det att lyssna på.

I abonnemangsserien med kammarorkestern har vi fortfarande flera konserter kvar, men vi går förstås också på helt andra typer av musikprogram; utbudet i vårt Musikens hus är rikhaltigt, ja på många sätt fantastiskt. Av Birgitta har jag tidigare i present fått biljetter till en folkmusikgala – se nedan – och nu köpte jag biljetter till ytterligare två konserter:

Lördag 16 februari 2008 klockan 19.30, Sal B
”Jag vill tacka livet” till minne av Violeta Parra
Crossing Project Band med Jan Hammarlund och Provocative Dissonance (Trio fusion jazz)
Crossing Project Band uppträder med flera gästartister från olika länder. En av dessa är den välkände trubaduren Jan Hammarlund. Deras musik spänner från folkmusik till jazz, reggae och rock. Instrument som dragspel, charango, elgitarr, trummor, bas och karare bygger upp en unik ljudbild. Violeta Parra föddes i Chile, och jag har i mitt musikbibliotek hennes sånger i två svenska utgåvor, dels i översättning av Jan Hammarlund, dels i översättning av Brita Åhman. Parras ”Jag vill tacka livet” har, allt sedan Olof Palme och framåt, kommit att bli något av en begravningssång på kända socialdemokraters begravningar. Jan Hammrlund har jag i årtionden betraktat som en stor artist, vilket jag har gett uttryck för i recensioner. Han sjöng förresten – i egenskap av personlig vän – på min och Birgittas gemensamma 70-årsfest förra året.

Tisdag 11 mars 2008 klockan 19.30, Stora salen. Längd: cirka två timmar.
Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen
Under våren gör Mikael Wiehe & Åge Aleksandersen en gemensam turné genom Sverige och Norge. Konserten är helt akustisk med både Mikael och Åge på sång och gitarr. De framför tillsammans sina mest kända låtar. Åge Aleksandersen är en av Norges största artister. Själv hoppas jag förstås på att både Wiehe och Aleksandersen ska göra dylanlåtar. Wiehes tolkningar till svenska är ju välkända här, men jag kan berätta, att Aleksandersen har gjort en mycket hörvärd CD med Dylan på norsk. Aleksandersen känner jag inte personligen, men Wiehe har jag både recenserat genom åren och till min stora överraskning blivit uppringd av: Det visade sig, att han via sin hemsida har sålt den Olof Palme-CD, som jag producerade med anledning av tioårsminnet av Palmes död – Wiehes ärende var att den upplaga han hade haft nu var slut och att han ville ha flera.

Lördag 29 mars 2008 klockan 17.00, Stora salen
FOLKMUSIKGALAN 2008
Väsen (Sverige)
Mike Marshall, mandolin (USA)
Darol Anger, fiol (USA)
Hamilton de Holanda, mandolin (Brasilien)
Lena Willemark, konsertvärd/sång (Sverige)
För två år sedan uppstod Folkmusikgalan i Uppsala. Med Väsen som värdar, som i sin tur hade bjudit in vänner, som de under åren har mött i internationella sammanhang, blev det en eftermiddag med underbar musik och härliga musikaliska möten. Nu kommer 2008 års Folkmusikgala med en fantastisk samling instrumentalister och musikanter, som för första gången kommer till Sverige och Uppsala. Återigen står Väsen som värdar, och de internationella gästerna är några av de främsta i världen i sin genre. Lena Willemark bjuder på härlig sång och kommer dessutom att guida oss genom kvällens Folkmusikgala.

Musikens hus, eller Uppsala konsert & kongress som det officiellt heter, är verkligen värt ett besök också för dig som inte bor i Uppsala. Du kan kolla programmet och beställa biljetter här.

Från torsdag kväll tillbaka till fredag kväll. Efter barnpassning och fredagsmiddag à la Öregrund hann Birgitta och jag lagom hem till ”På spåret”. Lite extra kul att Tallinn var ett av resmålen den här gången.

Sen blev det förstås lördag och kära gamla Melodikrysset. Jag klarade det den här gången också, men när jag hade skrivit mitt sedvanliga lördagskåseri om detta, upptäckte jag, att klockan redan hade hunnit bli alldeles för mycket: Stört i väg till bussen alltså, och med några minuters marginal hann jag med tåget 12.09 till Stockholm. Där blev det lika jäktigt: Jag tog taxi från Stockholm C till Handels på Sveavägen 90 och hann fram ett par minuter efter utsatt tid, 13.00. Där skulle jag lyssna in mig på hur Stockholms arbetarsångkörer tränade samsångspartierna i den konsert som ska hållas om en vecka.

Jag hörde bland annat Cecilia Bolin träna in körerna på att tillsammans sjunga Mikael Wiehes fina ”En sång till modet” och José Antonio Sanchez Ferlosios ”Den svarta tuppen”, som den kallades i Jacob Brantings svenska översättning – jag hade med den i min då mycket spridda och använda sångbok från 1970, ”Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma).

Nästa söndag, den 17 februari klockan 14.00-15.30, ingår de här sångerna i den konsert med Stockholms arbetarsångardistrikt som hålls i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm. Jag ska vara konferencier.

Temat blir ”Vi höjer våra röster för ett solidariskt samhälle”. I programmet ingår sånger med text och/eller musik av bland andra Dan Andersson, Johann Sebastian Bach, Thorstein Bergman, Ulf Dageby, Stig Dagerman, Tage Danielsson, Allan Edwall, Lena Ekman, Göran Greider, Ted Gärdestad, Lennart Hellsing, Alf Henrikson, Mats Paulson, Georg Riedel, Cornelis Vreeswijk och Vladimir Vysotskij.

Den här konserten vill du väl inte missa?

Från Handels på Sveavägen tog jag mig under eftermiddagen vidare till Östra station och Roslagsbanan för transport till Bällsta. Där bor Birgittas syster Karin Dahl-Strandin med make Hasse. Birgitta hade anlänt före mig. Snart kom också Birgittas båda övriga syskon, Gunnar Heijbel med hustru Annica och Ragnar Dahl med hustru Gunnel Orselius-Dahl.

Den här syskonskaran med respektive är ett exempel på den åsiktsspännvidd som finns i min nära umgängeskrets: Karin och Hasse är mycket aktiva socialdemokrater, medan Gunnel och Ragge, också de bosatta i Vallentuna, är lika aktiva folkpartister. Och sen har vi Gunnar och Annica, som är moderater. Det kan ibland bli ganska heta debatter – fast faktiskt inte just under lördagens syskonmiddag.

Det hetaste där var Karins goda middag: fransk löksoppa med riven ost och croutonger, en härlig gryta med mandelpotatis till och så frukt- och bärsallad med vispgrädde. Samtalen handlade den här gången mest om resor och så förstås barn och barnbarn. Det är en mycket trevlig vana det här, att träffas på middag hos varandra några gånger per år. Varje sommar blir det dessutom en lite större samling, dit också avkommorna inbjuds. I år ska vi hålla till på Ragges och Gunnels sommarställe i Sjöändan nära Kristinehamn i Värmland.

Karin, som är helnykterist, körde sen mig och Birgitta till Upptåget, som förde oss hem till Uppsala.

Väl hemma igen bänkade jag och Birgitta oss framför TVn och såg Elizabeth George’s ”Komissarie Lynley”. Det här avsnittet hade sänts tidigare, 2005, men jag tyckte det var tillräckligt sevärt för att ses om.

I dag blev jag av med Birgitta igen, för fjorton dagar. Hon har åkte till Indien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Bland besöksorterna finns Delhi, Jaipur, Hyderabad och Kurnool. Att hon bara orkar – nyss var hon en vecka i New York. ”Jag har gått ner till heltid”, brukar hon själv sammanfatta sin pensionärstillvaro.

Själv ska jag i min ensamhet tillbringa sena kvällen tillsammans med Henning Mankells Wallander; ”Byfånen” heter kvällens avsnitt.