Två sånger på begäran: Röda små smultron och Ittma Hohah

Mina läsare är väl medvetna om mitt musikintresse. Då och då får jag därför frågor om sångtexter. Och för all del – eftersom vi har cirka åtta hyllmeter sångböcker och musiklitteratur, borde jag ju kunna klara en hel del.

Problemet under sommarhalvåret är att de här böckerna finns i lägenheten i Uppsala, medan jag själv finns i Öregrund. Men nu när jag är på tillfällig utflykt till stan – jag lämnar och hämtar barnbarn på dagis respektive i skolan – passar jag på att besvara ett par frågor, som jag kommer i håg.

Signaturen Norskan ville för någon vecka sedan ha hjälp med hela texten till ”Röda små smultron”. Jag letade länge i ett antal troliga sångsamlingar utan att hitta den men har kanske bara missat den på grund av fel titel. Också i vår familj, ett arv från min hustru och hennes mor Anna Brita, sjungs den här sången alltid på födelsedagarna och benämns då efter sin första rad som ”Röda små smultron”.

Men egentligen heter den i själva verket ”Mors namnsdag”. Jag hittade den till slut i ”Visor och sånger tonsatta av Alice Tegnér” (Lantbrukssällskapets Tidskriftsaktiebolag, 1938). Dit leddes jag av att jag visste att musiken var skriven av Alice Tegnér, och som tur var saknade den här boken register, så jag var tvungen att bläddra mig fram och leta sida för sida.

Boken är en gåva julen 1939 från Birgittas moster Rut (Axelsson).

Texten, av Paul Nilsson, är alltså skriven för att användas på mors namnsdag. Men i familjen Dahl – liksom i tusentals andra svenska familjer – har den snarare kommit att användas som födelsedagsvisa. De uppvaktande tågar in med blommor och presenter och förtäring och sjunger då:

”…för i dag är det NNs födelsedag”.

Men här är ursprungstexten:

Mors namnsdag (Röda små smultron)

Text: Paul Nilsson
Musik: Alice Tegnér

Röda små smultron, blommor och grönt,
blommor och grönt, blommor och grönt
läggas kring bordet sirligt och skönt.
Nu är det mammas namnsdag!

Hemligt vi bakat kaka och krans,
kaka och krans, kaka och krans
långt innan solen tänder sin glans.
Nu är det mammas namnsdag!

Mamma därinne ingenting hör,
ingenting hör, ingenting hör.
Ingen i världen vet vad vi gör.
Nu är det mammas namnsdag!

Ser ni hur dörren snart springer opp,
snart springer opp, nu springer opp!
”Välkomna hit” till kaffe med dopp.
Nu är det mammas namnsdag!

* * *

Signaturen Johan efterlyste nyligen texten till Povel Ramels sång om Ittma Hohah, den indiske självplågaren.

Det är enklare att effektuera, eftersom Povel till stor del har publicerat sina texter, den här i ”Lingonben” (Författarförlaget, 1978, Litteraturfrämjandet, 1987):

Ittma Hohah

Text och musik: Povel Ramel, 1947

Vart min magra kropp än fraktas
så behöver den ej aktas,
alla törnarna i livet tål jag bra.

Ibland alla dom jag känner
stygga grannar och ovänner
finns det ingen som kan plåga mig som jag.

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren,
och jag har kommit ända hit från Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Det skulle ta flera dar att nämna allt jag tål
Om Bullan Bah
Var lördag brukar jag själv mig bränna uppå bål
Om Bullan Bah
Jag äter glas och jag älskar soppa gjord på spik
Om Bullan Bah
i frukostfrallan jag brukar proppa arsenik
Om Bullan Bah

För jag är Ittma Hohah Om butn Baba, självplågaren
och jag trivs bätte här än uti Chin Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Jag tänkt att visa en två tre sobra älsklingstricks
Om Bullan Bah
men just nu har jag förkylt min cobra, han som sticks
Om Bullan Bah
Min eldslukarkonst har jag länge tränat, den är fin
Om Bullan Bah
men nu är halsen förstörd av renat brännevin
Om Bullan Bah

Så ni får inte se nåt under idag, för jag mår inte bra
men tvivlar ni så kan ni dra, åt Chitn Potn Bah
strax bortom Potn Chitn Buh i Indien.

Tre små möss

Rune Edström har på sin blogg publicerat hela texten till ”Tre små möss”, den som Björn Kumm med flera tidigare har publicerat fragment av här på bloggen:

Tre må möss

Musik: Kristian Hauger
Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Svensk text: Gunnar Wersén

Det var en gång tre glada möss som bodde må ni tro
i källaren till handlar Harald Hanssons handelsbo
Den ena hette Gnag och gnäll, den andra Pip och spring
Den tredje var så liten så han hette Ingenting

Tralla

Och så när handlar Harald Hansson borta var en kväll
sa lilla Ingenting till Pip och spring och Gnag och gnäll
Kom hit ska ni få se för jag har hittat en butelj
i Harald Hanssons handelsbod, så var så god och svälj

Tralla

Och vad det i buteljen var, det kan jag ej förstå
för tre små möss så yra vart i mössan däruppå
Allt morskare dom blev när dom i källar’n sprang omkring
Först Gnag och gnäll och Pip och Spring och lilla Ingenting

Tralla

Hör på ni alla två sa Gnag och gnäll i skrytsam ton
nu ska jag kila upp ett litet tag i handelsbon
och käka upp en schweizerost och hundra burkar sill
Herr Hansson blir nog arg, det tar jag ingen hänsyn till

Tralla

Å hör på den pep Pip och spring, vad är det där för ton
för min del tycker jag att fläsk och kött är väldans gott
Det hänger tjugo skinkor i herr Hanssons handelsbo
dom tar jag i en enda liten munsbit må ni tro

Tralla

Men lilla Ingenting sa ingenting, han bara log
Så putsa han sin lilla nos och sa “jag har fått nog”
av erat skryt och skrävel, så ajöss med er, go natt
Nu går jag ut till förstugan och kysser Hanssons katt

Trallal

Om det norska originalet har tidigare Magnus Andersson plockat fram alla fakta:

Jag är ganska säker på att det är Tre yndige små mus, som förvisso även den har text av Arne Paasche Aasen, och även den är inspelad med Radio-fantomene Kurt Foss & Reidar Bøe. Men musiken är inte skriven av dem i detta fall, utan av Kristian Hauger. Som schlagertextförfattare använde Arne Paasche Aasen ofta sin pseudonym Dorian Red (under vilken han annars skrev dagsvers och kåserier i Arbeiderbladet), dock inte i detta fall. (Arne Paasche Aasen föddes för övrigt i Steinkjer, som är Sollefteås norska vänort.)

Inspelningar av sången på svenska med titeln Tre små möss (svensk text: Gunnar Wersén) finns med Radio-fantomerna själva (1951), Tre knas och Willard Ringstrands orkester (1951) samt Systrarna Nisborg (Kerstin, Elisabeth och Margareta) och Charles Redlands sextett (1951).
•
Lyssna på en snutt av sången här:
•
Tre yndige små mus

Norsk originaltext: Arne Paasche Aasen
Musik: Kristian Hauger

•
De yndige små musene har gjort en fangst så fin
De fant i Hansens kjellerbu ei åpna flaske vin
Så pimpa de og festa de og holdt et svare hus
for vinen gikk til hodet på de yndige små mus
•
De gassa seg og hygga seg. Den søte vinen fløt
Og jøss hvor de ble modige og jøsses hvor de skrøt
Den ene ropte brautene: Jeg er vel ikke veik,
nå flyr jeg opp og glefser i meg Hansens skinkesteik
•
Den andre gliste hånlig: Hi hi hi, hva er vel det?
Når jeg drar opp i kjøkkenet, skal Hansen nok få se
at all den mat som finnes i hans digre kjøkkenskap,
på en-to-tre blir borte i mitt sultne musegap
•
Den tredje satt og hikka. Den var lykkelig og full:
Nei, gi deg med å tøys’ da, det er bare tull
Nei, jeg skal lage bøljer, jeg, og det i denne natt
Nå går jeg opp i trappa og forfører Hansens katt!!
Mjiauuuu!!
•
•
Om Kurt Foss og Reidar Bøe med stiliga bilder från dåtiden
Om Kristian Hauger

Folkmusik för unga

Pete Seeger är en underbar sångare, med en fantastisk bredd. I mer än sexti år har han trollbundit sin publik, vid konserter så väl som på skivor.

Bland alla de skivor med honom jag har finns också ett antal barnskivor. 2002 kom CDn ”Folk Songs For Young People” (Smithsonian Folkways SFW 45024) med material som ursprungligen utgavs på Moe Asch’ bolag Folkways år 1959.

Skivans uppläggning är didaktisk, i dubbel mening. Dels lär han barn och unga att sjunga tillsammans, i skivans första del genom att sjunga själv och instruera, i dess andra del ihop med sjungande barn. Dels lär han dem att sjunga sånger som inte automatiskt hör hemma i barns och ungdomars standardrepertoar, och här är det uppenbart att han har valt sånger som lär ut något om det amerikanska samhället och dess historia.

Den inledande ”Skip to My Lou” med sin smittsamma rytm invaggar därvidlag censurbenägna konservativa vuxna i en falsk säkerhet.

Sen kommer en yrkeskavalkad som också den börjar relativt oskyldigt med sjämansvisan ”Blow the Man Down” men som därefter innehåller en rad verksamheter, som rika amerikaner lika lite som rika svenskar nog inte vill låta sina små möta på det här sättet: ”Weave-Room Blues” om fabriksarbete, ”The Farmer Is the Man” som inte handlar om gulliga djur utan om hur bonden sliter men ”the middleman’s the one that gets it all”, ”Wood-Chopping Song” där Pete passande nog ackompanjerar sin sång med en yxa, ”Four Pence a Day” ja, gissa om vad, och så ett par sånger från slaveritiden, ”Way Down Yonder in the Cornfield” och ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child” – särskilt den senare är fin i den här versionen. I ”Joshua Fought the Battle of Jericho” lär Pete ut vikten av kollektivt handlande. I ”John Henry” är hjälten en vanlig arbetande människa.

Några av sångerna med barnkör i refrängerna är mycket fina: ”On Top of Old Smokey” och ”Goodnight Irene”.

Att Seeger vidgar sitt i huvudsak amerikanska perspektiv också mot jiddisch och judisk sångtradition (”Vigndig a Fremd Kind”, ”Dayenu”) är lovvärt liksom att han, i ”Oh, Worrycare”, återger en saga från Ibo-folket i Afrika.

Och nog är de av oss som har hjärtat till vänster beredda att hålla med Seeger, när han i ”It Could Be a Wonderful World” sjunger:

If there were no poor, and the rich were content,
If strangers were welcome wherever they went,
If each of us knew what true brotherhood ment,
It could be a wonderful world.

Hur får man tag i Pete Seegers skivor? Man kan postorderbeställa dem hos Smithsonian Folkways i Washington. Men man kan också, som jag, envist tvinga sin skivaffär att ta hem ett exemplar från den svenske distributören. Ange artist och skivtitel samt skivbolag och skivnummer, så kommer skivan.

Melodikrysset nr 34 2008

Jag hade ett häftigt men övergående anfall av illamående i natt, så det var kanske tur att OS buffade fram Melodikrysset ett par timmar, så att jag fick en chans att återhämta mig. Åtskilligt i dagens kryss fordrade koncentration och eftertanke, om man ville lösa det rätt, så det var tur att jag tog det lugnt på morgonen, också en liten tupplur. Annars hör jag till kategorin som blir sur när OS-sändningarna tränger undan annat som jag mycket hellre vill lyssna på i radio eller se i TV.

Men helt idrottslöst var ju heller inte Melodikrysset. Det avslutades med Ricky Martins fotbolls-VM-låt, ”La copa de la vida”/”The Cup of Life”. (Nej, jag är inte intresserad av fotboll heller.)

Anastacia, här med ”Heavy On My Heart”, brukar jag heller inte ägna mig åt, men henne klarade jag med hjälp av ledbokstäverna.

Det sista gällde också Agnes (Carlsson) med ”Emotional”, och att jag hade hamnat rätt blev tydligt, när det sen också förekom en annan Agnes, vars namn gick in i den andras. Här var jag nämligen på min mammas gata: Vi hörde ledmotivet ur filmen ”Agnes Cecilia” från 1991. Jag gillar mycket Maria Gripes böcker och har skrivit om dem, bland annat om ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”, ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Där hittar du förresten också en text som jag har skrivit om ”Trollkarlen från Oz”, dels filmen där Judy Garland spelade Dorothy och sjöng ”Over the Rainbow”, dels Frank L Baums bok som filmen bygger på.

Och går du vidare under Kulturspegeln, fram till Sångtexter, hittar du där Cornelis Vreeswijks fina ”Jag hade en gång en båt”. Där kan du också läsa om den låt som Cornelis skrev sin svenska text till.

En fråga som jag inledningsvis hade problem med var den där Johnny Prestons ”Running Bear” var ljudillustration. Vad hette den på svenska, och vad hade den svenska titeln för byggnadsanknytning till Öland, som av ledbokstäverna att döma måste vara svaret? Jo, på svenska hette låten ”Långe Jan”.

Det där med att höra en låt på ett annat språk – ett knep som Anders Eldeman ofta tillgriper – och sen försöka komma ihåg den svenska titeln eller texten kan vara knepigt. I dag handlade det inte ens om att komma fram till en svensk titel eller text. Eldeman spelade ”Comme d’habitude” med Mireille Mathieu, men i stora delar av världen torde den vara mer känd i den språkversion Frank Sinatra använder, ”My Way”.

Evergreen, trots att den skrevs så sent som 1961 (av Henry Mancini och Johnny Mercer), är också ”Moon River”, som jag gissar att även yngre melodikrysslösare känner till efter att på DVD ha sett filmen ”Frukost på Tiffany’s” med Audrey Hepburn. Eldeman frågade om något stort – månen – som också kunde bli detta, nämligen halv.

Bland de yngre krysslösarna är nog inte ”Rialajazzen” lika känd. Riala ligger i Norrtälje kommun, och Helge Lindberg och Fritz Gustaf Sundelöf skrev låten.

Ännu äldre är ”Det var dans bort i vägen”, som tonsattes av Helfrid Lambert 1899. Texten är ännu lite äldre, från 1891, men eftersom det var Gustaf Fröding som skrev den (den publicerades i ”Guitarr och dragharmonika”), är den säkert mer känd än ”Rialajazzen”. Till det senare har säkert också Sven-Ingvars’ inspelning av den bidragit.

Engelska flottan har inte bara siktats vid Vinga utan också i tidigare melodikryss. Den gången var det Ada som efterfrågades. Nu hade turen kommit till Beda. Lasse Dahlquist heter upphovsmannen.

Olle Adolphson hör verkligen till de svenska trubadurer och låtmakare jag tycker mycket om; jag saknar honom. I hans ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” är det grabbarna med sitt sjuhelsikes humör som går till Tegelbacken för att skipa rätt.

En fråga kvar, också den en kär visklassiker. Jeremias i Tröstlösa (Levi Rickson) skrev ”Tess lördan”, som vi här hörde i en version med skådespelaren Åke Grönberg, saknad även han.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Erwins väg tillbaka till 67an

Den åttonde boken i Lisa Tetzners serie om barnen i 67an i Berlin och vad som hände dem före, under och efter andra världskriget heter ”Erwins återkomst” (översättning Karin Naumann, Tiden, 1991), i tyskt original ”Als ich wiederkam”, 1946.

Det är en av de mest spännande böckerna i den här serien, dessutom – i motsats till några andra om samma barn/ungdomar – en väl sammanhållen story utan parallella handlingar.

Alla de här ungarna kommer från ett av Berlins fattigkvarter, och nazismens framväxt och så småningom maktövertagande i Tyskland samt det världskrig detta ger upphov till bildar den mörka bakgrunden till allt det som händer barnen: Några, som Willi och Heiner, sugs med i Hitler-Jugend, och där hamnar också den lättpåverkade Paul. Mirjam med judiskt påbrå hamnar först som flykting i Frankrike, förliser med en flyktbåt på väg mot Sydamerika och hamnar med andra barn på en öde ö, räddas och mellanlandar i USA för att sen, på väg mot Schweiz, fastna i England. Pauls och Mirjams bäste vän, Erwin, tar sig tillsammans med sin far, en socialistisk pacifist, på krokiga vägar till Sverige och Lappland. Mycket av det här har jag relativt utförligt skildrat i mina recensioner av Tetzners böcker, som du kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwins återkomst” börjar med en dramatisk händelse i Lappland, där alltså Erwin bor. Han har fått en bäste vän, samepojken Mikolaj, och tillsammans träffar de under en skidtur på fjället på en blödande och avsvimmad norrman, inte mycket äldre än de själva. De hittar också efter ytterligare letande norrmannens kamrat död, skjuten, och efter några dagars försök till vård dör också den norrman de först hittade. Men de får under korta pauser i feberdvalan kontakt med norrmannen och får av honom en karta över ett flygfält, vilken är avsedd att med kurirbåt överlämnas till engelsmännen.

Erwin, och med honom även Mikolaj, tar beslutet att inte bara ta sig över gränsen till det tyskockuperade Norge och i Narvik överlämna kartan för vidare befordran till England utan att också själva, som så många norrmän, enrollera sig i kampen mot Hitlertyskland. Det som händer i Narvik är spännande på det rätta pojkbokviset och innehåller också det slags slumpmässiga sammanträffanden, som dess värre oftast bara förekommer i pojkböcker.

Ett sådant slumpmässigt sammanträffande äger också rum under uppehållet i England, där Erwin och Mikolaj inträder i armén och tränas för uppgifter vid fronten: Just innan de ska flygas över till kontinenten får Erwin reda på att hans älskade Mirjam i själva verket, tillsammans med sin skyddsling från den öde ön, Ruth, och deras nya styvföräldrar bor alldeles nära militärförläggningen. Erwin hinner tar sig till deras hus – men naturligtvis har Mirjam just den dan åkt till London. I hennes hem får han i alla fall den nu betydligt äldre Mirjams fotografi, och ett slags indirekt kontakt upprättas: båda vet nu var den andra finns.

Mikolaj har utbildats till sjukvårdare, men Erwin har fått militär träning. Han släpps tillsammans med andra soldater ner i fallskärm över Holland för att erövra en bro. Efter utdragna och realistiskt skildrade strider tas han till fånga av tyskarna. Som tur är upptäcker de inte att han i själva verket själv är tysk – då kunde det ha gått mycket illa.

För att göra en lång och spännande historia kort: under en fångtransport in i Tyskland lyckas Erwin tillsammans med sin vän från militärutbildningen i England, Lloyd, i mörkret och kaoset rymma från lastbilsflaket. Den fortsatta flykten underlättas av att inte bara Erwin utan också Lloyd, som tidigare har bott i Tyskland (denna ständigt återkommande lyckliga slump!), talar flytande tyska. Tillsammans söker de sig genom det krigshärjade landet mot Köln, där Lloyds fästmö från tiden i Tyskland, Eva, bor tillsammans med sin familj.

I deras hus är det tomt, men de hittar mat (konserver och annat) och sovplatser. Till det här huset kommer också Eva, som arbetar som rödakorssyster men dessutom – denna ständigt återkommande slump! – visar sig arbeta för motståndsrörelsen och med att gömma flyktingar. Till de senares hemliga gömme i ett utbombat och isolerat område förs också Erwin och Lloyd. Skildringen av den här flyktingtillvaron och av själva kriget är mycket realistisk.

Tetzners skildring av krigshelvetet är föga romantisk, och trots att detta är en skildring avsedd för unga människor, drar hon sig inte för att – strax innan de allierade når det område där Erwin och Lloyd och de andra gömmer sig – låta Eva bli tillfångatagen och avrättad, skjuten.

Våra båda unga kämpar förenas nu förstås med de framryckande engelska trupperna, och vi får genom dem och Tetzner också del av den fruktansvärda misär som drabbar civilbefolkningen i det Tyskland, som nu ligger i ruiner. Tetzner, en övertygad antinazist som själv tog sin tillflykt till Schweiz undan nazisterna, skildrar dem bland sina landsmän, som förorsakade allt detta lidande, på det sätt det vederbör men också krigets offer med medkänsla.

Bland dem hittar Erwin en ung kvinna, Barbara, som han attraheras av, detta trots att hon inte är en entydig hjälte: hon var till att börja med inte antifascist men gör nu en storstilad insats för krigets främsta offer, de föräldralösa barnen.

Erwins och Loyds goda kunskaper i tyska för dem till Berlin, där de behövs som tolkar.

Och där inträffar också ett av den här bokseriens dramatiska crescendon.

En dag söker sig Erwin tillbaka till barndomens kvarter, till 67an där han växte upp med de andra barnen, nu beläget i den ryskockuperade delen av Berlin. Av 67an finns inte mycket kvar – det vet redan vi som har läst ”Är Paul skyldig?”. Men om Pauls och de andras öden vet Erwin ingenting: Han ser bara inrasade hus och människor som lever i de eländiga härbärgen som finns att tillgå. Flera av dem han frågar om barndomsvänner är också misstänksamma och avvisande gent emot den unge man som går omkring där i engelsk uniform.

Till slut går Erwin, i sina egna barndomsminnens spår, till det gamla gängets hemliga lokal, beläget i ett schakt i en återvändsgränd. Och där finns, gömda och fortfarande i tysk uniform, hans redan i tonåren nazistanstuckna bekanta Willi och Heiner och med dem andra som fortfarande tror på Hitler och vägrar att ge upp kampen mot de allierade.

Vad som händer nere i den här gamla klubblokalen är så dramatiskt och spännande, bitvis hemskt, att jag ogärna vill avslöja exakt vad som hände för tillkommande läsare.

En text från hjärtat

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin. De och deras barn, Viggo och Klara, förekommer ofta på min blogg.

Viggo har just börjat i sexårsverksamhet i Kerstins och våra övriga barns låg- och mellanstadieskola Domarringen i Svartbäcken i Uppsala.

Bo önskar på sin blogg Viggo allt väl i skolan – och minns samtidigt sin egen skolgång, med allt från framgångar till dystrare saker. Det är en av de finaste texter jag har läst på länge, en text från hjärtat. Läs själva här!

Och lycka till i skolan, Viggo!

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn

Sätt punkt för sommaren med badortsdagarna i Öregrund

I dagens Upsala Nya Tidning finns en artikel om att turismen till vår del av Roslagen har ökat kraftigt. Även Östhammar har fått fler besök än förra året, men det är framför allt besöken i Öregrund som har ökat mycket kraftigt.

Den här lilla stan vid havet är en pärla värd att besöka. Nu är sommarsäsongen snart slut – de yrkesarbetande sommargästerna har återvänt till sina jobb, skolbarn och skolungdomar börjar skolorna på sina egna orter – men det finns en veckohelg kvar, den kommande, då Öregrund åter igen kommer att fyllas av många besökare.

Välkomna ni också! Gör en dagsutflykt eller övernatta på något av våra hotell!

Fredagen den 15, lördagen den 16 och söndagen den 17 augusti genomförs de årliga

Badortsdagarna i Öregrund

Fredag 15 augusti

16.00-20.00 Öppet hus i Hembygdsgården

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet

18.30 Badortsvandring
Samling vid Societetshusets trappa. En guidad vandring runt de klassiska badortskvarteren.

20.00 Konsert i Öregrunds kyrka
Småländska Paviljongsorkestern.

Lördag 16 augusti

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs Rådhusgatan

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen med start vid Hasselbackspiren

10.00-17.00 Dunk Dunk. Prova på att åka tändkulebåt

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning, Hasselbackspiren

11.00 Invigning av Badortsdagarna, Stora scenen
Därefter det traditionella badortsdoppet i gammaldags badkläder. Priser utdelas.

11.00-16.00 Gycklare på stadens gator och torg

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården.
Kaffeservering, hantverkare och underhållning.

11.30 Småländska paviljongsorkestern, Stora scenen

11.45 Skötbåtstävling med start i hamnen

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet
Utställning av Lubbe Nordströms tavlor
Upplandsmuseet visar foton och föremål från badortstiden
Familjen Wickströms filmer från Öregrund 1950 visas på DVD
Fem filmade föredragskvällar om badortstiden i Öregrund med Stig Sandelin, Torbjörn Forsman och Stig Södergren visas på DVD
14.00-14.30 Stig Sandelin kåserar kring öregrundsljugaren Calle Möller. Utställning kring Calle Möllers liv; hans stenkakor spelas på trattgrammofon.
Hitta dina anor från badortstiden. Släktforskardatorn är i gång i Blå rummet.

12.00-15.00 Utställning i Rådhussalen
Alf Rudström & Ylva Lindberg: ”Landskap och människor”
(Vernissage klockan 11.00)

12.00-15.00 Öppet hus i vävstugan (gamla polishuset intill biblioteket)

12.00-16.00 Öregrunds Hafsbadanstalt i Societetsparken
Massage av nacke, rygg och axlar, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset.
Kaffe och hembakat bröd. Bälgalaget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven

12.00 Brunnshusspelen i Hembygdsgården.
Lustspel i badortstidens anda av ensemble ur Österby herrgårdsspel

12.45 Square dance med Roden Square Dancers, Stora scenen

13.30 Prisutdelning för skötbåtstävlingen, Stora scenen

14.00 Badortsvandring med start vid Societetshusets trappa

15.30 Dräkt- och hattparad vid Turistbyrån
Priser och diplom delas ut till deltagarna, som paraderar i gammaldags dräkter och hattar

16.30 Båtparad med veteranbåtar

17.00 Lotteridragning för Badortslotteriet samt prisutdelning för tipsrodden, Stora scenen

18.00 Jazzen anfaller, Societetshuset. Peter Lind & The Cabaret Band

21.00 Mäktig eldshow med Eldsjälarna Efrit, Torget

Övriga aktiviteter under lördagen:
Briggen Gerda
Ponnyridning
Konstapel på stan
Höghjulingar
Positivhalare
Lottförsäljning
Scoutbåten Kerstin
Segling med allmogebåt (man får följa med)

Särskilda barnaktiviteter under lördagen:
10.00-12.00 Snickra dina egna styltor, Hembygdsgården
13.00 Barnkarneval från Turistbyrån till Hembygdsgården
13.20 Barnkören Busungarna, Hembygdsgården
13.30 Barnteater, Hmbygdsgården
14.15 Lådbilsrally, Hembygdsgården

Söndag 17 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst, Hembygdsgården

13.00 Badortshelgens ”antikrunda” med Lars-Yngve Johansson

* * *

Som synes är lördagen den mest aktivitetsfyllda badortsdagen. Karta till de nämnda platserna hittar du i det tryckta programmet, som säljs tillsammans med badortslotterna.

Av restaurangerna vill jag särskilt rekommendera köket grill : kafé, Strandgatan 12 nere vid hamnen. Och glöm inte att ta en paus i trädgårdscaféet i Hotell Floras Trädgård, Västergatan 20.

Välkomna till Öregrund!

”Barnen från Frostmofjället” blir ”Barna från Blåsjöfjället”

Jonas Sima är vän till mig sedan gymnasietiden och studentåren i Uppsala. Också han blev journalist: jag läste honom både i Stockholms-Tidningen (dagstidningen) och senare under många år i Expressen, där han bland annat var filmrecensent. Detta plus det faktum att han även är en skicklig filmare gjorde, att jag under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) knöt honom till tidningen som mediakrönikör.

I barnbokskrönikan i julnumret (nummer 20) 1974 i Aktuellt i politiken (s) skrev jag om hans debut som barnboksförfattare:

Tiden klassar Björn Norströms och Jonas Simas ”Barna från Blåsjöfjället” som ungdomsbok. Men jag kan tänka mig att även en yngre barnbokspublik kan finna den spännande.

”Barna från Blåsjöfjället” är en av de stora överraskningarna i bland årets böcker. Som man kan ana är den en modern variant av ”Barnen från Frostmofjället”. När mamma plötsligt dör, rymmer sex barn och en get till Stockholm, där pappa bygger tunnelbana i AMS-regi. De träffar en lapp som har TV (”glåmskåp”) i kåtan. De åker i forsen och undkommer fjällräddningen. De träffar turister och tar tåget söderut; när de träffar den siste rallaren, Joel, blåser en fläkt av det stora Äventyret över boksidorna. Mötet med televisionen i Kungl Huvudstaden blir en filmfars av det gamla goda slaget.

Norströms och Simas bok är en kärv berättelse utan sentimentalitet. Jo, kanske finns det ändå en bit äkta sentimentalitet på slutet. När Lena, åter i Blåsjöfjället, bryter videkvistar. Som den döda mamma. ”Elin plockade alltid kissekatter så här års, säger pappa lågt. Då visste vi hemma att vintern var slut.”

* * *

1980 blev ”Barna från Blåsjöfjället” också film.

Laura Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället” utkom redan 1907. Även den filmades, 1945.

Socialistisk barnbok

I min barnbokskrönika i julnumret (nummer 20) 1974 av Aktuellt i politiken (s) publicerade jag följande:

En osentimental skildring av hur arbetarbarnen hade det förr i tiden ger Lillie Björnstrand i ”Vi barnungar” (Tiden). Hennes självbiografiska barndomsskildring från bruket i Sörmland och Vasastan i Stockholm är nästan idyllisk men samtidigt realistisk. Särskilt uppskattar man porträttet av morfadern, socialisten.

Boken är illustrerad med tidsenliga foton och illustrationer av Per Beckman.

* * *

Lillie Björnstrand, själv både skådespelerskaoch författare, var gift med skådespelaren Gunnar Björnstrand.