Sommar, sommar, sommar…

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

Melodikrysset nr 29 2009

Veckans melodikryss sändes från Söderödagen på bygdegården i Långalma inte långt från mitt sommarviste i Öregrund. En representant för arrangörerna var faktiskt hem till oss och bad mig komma dit, gav oss kryss och pennor och lockade med att den läsk som serverades kom från Vasa-bryggeriet som finns i min barndoms och ungdoms hemtrakter. Men jag var hårdhjärtad. Så i stället hade Eldeman en annan estländare på plats, Kristian Luuk, hängiven melodikryssare liksom jag.

Det mesta i dagens kryss hade jag klarat ganska lätt även om jag hade varit där, men jag vill lyssna och plita i lugn och ro, gärna med en kopp kokkaffe bredvid mig, också underhålla mina läsare med diverse icke efterfrågade fakta.

Med två av frågorna tog det lite längre tid, innan polletten föll ned.

”The Things We Used To Do” sjöngs av Robbie Williams i duett med Jane Horrocks. Williams var, innan han blev soloartist, med i gruppen ”Take That”.

”So What” kände jag omedelbart igen, men det tog en stund innan jag med hjälp av ledbokstäverna kom på att hon som sjöng, Alecia Beth Moore, kallar sig Pink. Men hon skriver sitt artistnamn också som P!nk.

Resten var mycket lätt.

”Dancing Queen”, en stor hit med ABBA, har jag för all del inte sett i filmversionen av ”Mamma Mia”, men jag har sett scenuppsättningen på Broadway.

Nanne Grönvall har en lättidentifierad röst; henne har jag förresten hört live på en socialdemokratisk kongressfest. Här hörde vi henne i ”Håll om mig”, som slog mer på Svensktoppen än i Melodifestivalen 2005.

Den politiska vägen har jag också kommit i kontakt med Cornelis Vreeswijk – min hustru har dessutom valturnerat med honom. Här hörde vi hans fina ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.

Jag har förstås allt med Cornelis i min skivsamling. Samma sak gäller Evert Taube – jag har både enstaka skivor och boxen med hela hans produktion, även mängder med Taube-sångböcker, dock i lägenheten i Uppsala där jag inte befinner mig nu. Annars skulle jag gärna ha citerat hela hans ”Här är den sköna sommar”, trots att jag har invändningar mot texten, där det sägs att det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Så generaliserande kan man nog inte uttrycka sig.

Också av Carl Michael Bellman har jag allt på skiva, så väl epistlar som sånger, och förstås också texterna till dessa. Så det är klart att texten till det som spelades i dag genast rann upp i minnet: ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Och skulle jag inte känna igen Georges Bizets och Henri Meilhacs opera från 1845 ”Carmen”, som jag har sett ett par gånger?

De som följer den här bloggen vet att jag trots min höga ålder hyser en stark kärlek till barnkultur i olika former. De gamla Pippi Långstrump-filmerna finns allihop här i sommarhuset i Öregrund, och när Viggo och Klara kommer hit på besök, ser morfar dem gärna tillsammans med dem. Så visst känner jag igen Sjörövar-Fabbe, även om sången om honom som i dag framförs på tyska.

Gamla svenska schlager från olika epoker brukar jag också för det mesta klara lätt.

Så visst associerar jag, när jag hör Anneli Rydé sjunga ”En sån karl”, genast till Lill Lindfors, som var den som ursprungligen, 1967, fick en stor hit med den.

1959 fick Lill-Babs en stor hit med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den skrevs av Stikkan Andersson.

Jag har tidigare bekänt att jag inte är en stor fan av mycket i Lasse Berghagens stora produktion. Men ett och annat hörvärt har han gjort. Till den gruppen hör ”Inte bara drömmar” från 1970. Svaret skulle här skrivas Lars.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Viggos och Klaras riddarborg har kommit hem

Jag ligger på sängen och lyssnar på ”Sommar” i P1. Plötsligt kommer Birgitta in och säger:

– Kom ut, ska du få se något nere vid grinden!

Jag tar på mig tofflorna och följer efter henne.

Innanför grinden står den där, riddarborgen som blåste bort och som jag spårade till ett par hus snett över den allmänning som kallas Floraparken. Där fanns den dock inte kvar längre. Den verkade ha blåst vidare.

Det här var nu så pass länge sen att jag hade gett upp hoppet, tänkte köpa ett nytt lektält åt barnbarnen nästa gång jag var inne i Uppsala.

Nu vet jag inte ens vem jag ska tacka. Någon har ställt riddarborgen/tältet innanför grinden utan att gå upp till huset och berätta om dess vidare öden.

Tack hur som helst, okände/okända vän! Jag blev glad.

Ännu gladare kommer Viggo och Klara att bli nästa gång de kommer och hälsar på morfar och mormor.

Melodikrysset nr 28 2009

Dagens melodikryss sändes från studio men var inte svårt det heller. Vi hörde många bekanta från tidigare kryss.

Lena Philipsson har till exempel ofta spelats i krysset. I dag inleddes det med ”Unga pojkar & äldre män”. Av det senare drar jag slutsatsen att jag fortfarande, vid fyllda 72, är att räkna med.

Också Kent förekommer då och då i melodikrysset. Originellt nog hade Eldeman i dag valt en Kent-låt om en helt annan årstid än den som nu råder:

Columbus

(Från albumet ”Tillbaka till samtiden”, 2007)

Du har tänkt allt som sagts om mig
Du kan tro allt du hört om mig
Du kan ställa frågor om sanningen
Finns det en eller finns det tusen?
Svara rakt från hjärtat nu
Ditt medlidande kan jag va utan
Om det här ska vara allt vi hann
Så håll mig hårt,
håll mig älskling nu

Stockholm vaknar långsamt på droger och på sorg
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholms torg
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en okänd kontinent

Släpp snälla, släpp taget nu
Jag kan stå, gå eller krypa härifrån
Om det här är allt vi hinner med,
så håll mig hårt min älskling

Nu vaknar staden långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld för skiten bara känns
Det känns som när jag kom hit way back in 93
En ynklig rad av fotspår,
en oändlig kontinent

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen
Snön hyr ut sin oskuld till hela Kungsholmen
Det känns som när vi kom hit till möjlighetens land
Vi kan följa mina spår hem
Columbus var mitt namn

Dagens äldre svenska schlager var ”Två små fåglar på en gren” av trion Dick Fryman, Sven Paddock och Åke Söderblom.

Den, liksom ”Fryksdalsdans nr 2″, här i Bengt Hallbergs tappning, har ett mer somrigt innehåll. Den senare börjar ”Dansen den går på ängarna”.

Somrig är också Astrid Lindgrens ”Sommarsången”, som Georg Riedel skrev musik till, om jag inte minns fel för ”På rymmen med Pippi Långstrump”. Läs gärna mer om Riedel under Kulturspegeln, Musik.

Ett långt sommaräventyr är också Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen”, som blev en sevärd film med Allan Edwall som luffaren och Erik Lindgren som Rasmus. Musiken vi hörde, av Lillebror Söderlundh, fanns också med i en tidigare filmatisering, ”Luffaren och Rasmus” (1956) med Åke Grönberg och Eskil Dahlenius i motsvarande roller. Om både Edwall och Söderlundh kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik.

Till barnkulturkategorin hör även Walt Disneys ”Lejonkungen”, som här illustrerades med ”Can You Feel the Love Tonight” av och med Elton John och Tim Rice. För egen del har jag inte bara sett filmen utan också scenuppsättningen på Broadway.

Ännu mer barnkultur förekom det i dagens kryss: Vi hörde en arg visa ur norrmannen Thorbjørn Egners ”Folk og røvere i Kardemomme by” (1955), som blev en lika stor succé på svenska men då med titeln ”Folk och rövare i Kamomilla stad”.

Från Norge över till Danmark och Kim Larsen. Han och gruppen Gasolin fick på 1970-talet en jättehit – mycket välförtjänt – med ”Hva’ gør vi nu, lille du?”, som på svenska blev ”Vad gör vi nu, lilla du?”.

Centraleuropa representerades i dag av Ungern: Vi hörde ”Ungersk rapsodi” av Franz Liszt.

Pjotr Tjajkovskij var ryss. Vi hörde ett stycke ur hans ”Svansjön” från 1871, som jag har sett på Operans balettscen.

Den amerikanske bluessångaren och gitarristen B B King fick Polarpriset 2004. Här hörde vi honom i ”Too Good To You Baby”.

Med den här spridningen på kompositörernas och artisternas hemländer passar det väl då bra att avsluta med ”De komma från väst och öst”, en religiös sång som skrevs av Amanda Sandbergh efter det att hon hade deltagit i Frälsningsarméns kongress i London 1914.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingengå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Fantastisk musik från Hellsingland

Lennart Hellsing, född 1919 och nyss fyllda 90, är still going strong. Han är en av de stora i svensk barnlitteratur och bidrog tillsammans med bland andra Astrid Lindgren till att göra KFs Rabén & Sjögren till Sveriges utan konkurrens ledande barnboksförlag.

Hans språkliga djärvhet och innovativa berättarförmåga bidrog tidigt till att Sverige blev något av ett föregångsland på barnlitteraturens område. Själv minns jag fortfarande tydligt vilket intryck hans ”Det var så roligt” (i Knut Brodins tonsättning, men det visste jag inte då) gjorde på mig och mina små kamrater i Nylands skola, när vi sjöng om den där märkliga trekantiga gubben med hatten kantad av korvaskinn:

Det var så roligt

Text: Lennart Hellsing
Musik: Knut Brodin

Det var så roligt jag måste skratta
det kom en trekantig gubbe in.
Han hade träskor och näverjacka
och hatten kantad av korvaskinn.

Han satte sig på en pall i köket
och drog ur fickan sitt munspel opp
och börja spela så allting dansa
med skrim och skrammel och tjo och hopp.

Det var så roligt jag måste skratta
det gick en spelande gubbe ut
och allting dansade bort med honom
så hela köket blev tomt till slut.

Det var så längesen som det hände
men jag blev sittande där jag var.
Först blev jag morfar, så blev jag farfar
så blev jag farfarsfars farfars far.

Lennart Hellsing har lästs och sjungits i vårt hem, i omgångar för alla tre barnen. I vårt hem fanns förstås också de viktigaste verserna/sångerna på skiva, den där Lennart Hellsings hustru Yvonne Lombard medverkar. Senare har jag och Birgitta tillsammans med Annas döttrar varit på Konserthuset i Stockholm och sett en fantastisk sång- och musikföreställning med moderniserade versioner av Hellsings visor. De som framträdde var göteborgsgruppen Amanda – jag har förstås också det här på CD.

Hellsing själv har jag recenserat böcker av men personligen träffat en enda gång. Då var han av min hustru, den dåvarande talmannen Birgitta Dahl, inbjuden till en vårmiddag i riksdagen; middagen gick i barnkulturens tecken. Värdinnan hade Lennart Hellsing till bordskavaljer, och han kvitterade vänligheten med att hålla ett tacktal, fullt av spiritualitet och vitterhet.

Lagom till 90-årsdagen har Lennart Hellsings gamla förlag, Rabén & Sjögren, passat på att ge ut en bok, som är ett måste för alla er som har barn eller barnbarn – det räcker för övrigt med att själv vara barnslig. Den heter ”Visor och ramsor i Hellsingland” och är redigerad av dottern Susanna Hellsing plus Birgitta Westin.

Jag gissar att de flesta av er som är intresserade av barnkultur och av Lennart Hellsing kan ganska många av de 20 texterna utantill, kanske till och med klarar att sjunga melodin till de flesta. Melodierna är så integrerade med sångtexterna att många nog tror att det är Hellsing själv som har skrivit musiken, men så är det inte. Melodierna är skrivna av Knut Brodin, Hans-Åke Gäfvert och Tryggve Eeg-Olofsson, och skulle ni nu till äventyrs inte kunna några av dem, finns här noter och ackord till de notkunniga. Övriga kan lämpligen lära sig med hjälp av den CD som följer med boken.

CDn, producerad av Gisela Björklund och likaledes KF-ägda skivbolaget Gammafon, är ett fullvärdigt komplement till boken. Det spritter i benen, och man får lust att sjunga med, när man hör den. Och den är modern på just det sätt som man nästan förväntar sig av en skiva med Hellsings ofta mycket djärva texter.

Artisterna är många och passande, och musikstilarna är lekfullt valda. Ungarna kommer att älska de här kombinationerna av text, sång och musik, ni också förresten.

”Här dansar Herr Gurka” med pianospel och snygga basgångar plus sång av Ulf Stureson smakar jazz. ”Krakel Spektakel” med sång av Theodor Jensen samt Saga och Signe Brodersen görs som country. ”Tre små rädisor” med Nina Ramsby, Iris Lundquist och Oskar Lindgren har drag av dragspelsvals. Rolf Lassgård har i den nämnda ”Det var så roligt” ett komp som för tankarna till folkmusik. ”Klipp, klipp” gör Saga och Signe Brodersen som ett slags rap. Stefan Sundströms ”Opsis Kalopsis” lutar åt Armstrong-jazz. Samme Sundström lyckas tillsammans med Freddie Wadling omge ”Trollkarlen” med all tillbörlig mystik. Så där kunde jag fortsätta att räkna upp – jag har till exempel inte nämnt Lena Nymans, Claes Månssons och Staffan Westerbergs medverkan, trots att jag borde ha gjort det.

Till det lysande resultatet bidrar förstås också Lennart Hellsings sångtexter, som ibland faktiskt innehåller saker som man undrar hur de har kunnat passera de vuxnas censur. Ett exempel är den sångtitel som här skrivs ”Nicko Ticko Tin”, men som väl alla vi vuxna genast associerar till det nikotin, som Lennart Hellsing själv fortfarande vid 90 års ålder inhalerar i riklig mängd. Här sjungs den till calypsokomp av Stefan Sundström samt Askebyskolans barnkör. (Fast lugn: på skivan finns också ”Sipa, lipa lakrispipa” med sång av Janne Åström och Lars Almqvist.)

Lennart Hellsing finns med på tre sätt till, utöver alltså sina texter. Dels sjunger han, assisterad av Askebyskolans barnkör, i ”Trollringen”. Dels har han komponerat ”Gubben Höst”. Och i helsidesillustrationen till den av Charlotte Ramel ser man Lennart Hellsing själv virvla omkring bland höstlöven som en annan Gubben Höst.

Också de stora och vackra illustrationerna – boken har bilderboksformat – bidrar till att göra ”Visor och ramsor i Hellsingland” till en riktig önskebok för både unga och gamla. Här finns förstås ett antal av de klassiska illustrationerna, signerade Stig Lindberg och Poul Ströyer, de som har präglat vår bild av Krakel Spektakel och hans vänner. Men här finns också underbara bilder av Eva Eriksson, Fibben Hald, Pija Lindenbaum, Sven Nordqvist, Tord Nygren och alltså Charlotte Ramel.

Den här boken med medföljande skiva är ett måste, inte bara för de yngsta.

Själv fick jag den av min hustru på 72-årsdagen.

Sitter åter här i min en(n)samhet

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Melodikrysset nr 27 2009

Som så ofta när det gäller direktsändning – i dag från Mora – var dagens melodikryss lätt. Var kommer till exempel wienervalser från om inte från Österrike?

Hela tre svenska melodifestivallåtar var det i dag. Dels Jan Johansens ”Se på mig” från 1995, här dock i en engelsk version. Dels ”Hon kommer med solsken” med Östen med resten i 2002 års upplaga. Dels ”Tango, tango” med Petra Nielsen från 2004, eller ”Tängou, tängou” som hon av någon anledning sjunger.

Och så hörde vi Johnny Logans mer framgångsrika bidrag i Eurovision Song Contest, ”Hold Me Now”. Han tävlade för Irland och året var nittonhundraåttiosju.

Thore Skogmans ”Tiotusen röda rosor” – som här skulle ge singularen ros – blev en stor hit 1968 i Jan Höilands insjungning.

Året före, 1967, hade Anna-Lena Löfgren stor framgång med ”Lyckliga gatan”, som vi här hörde på franska.

Det är inget fel på någon av de här svensktoppslåtarna, men ibland klarar vissångare att göra ännu bättre låtar. Ett exempel är Mats Paulsons ”Det går en vind över vindens ängar”. Visste ni förresten att Mats också har gjort en Joe Hill-LP? Den finns förstås i diskografin i min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma).

I främsta raden bland svenska vismakare finns även Evert Taube. I dag hörde vi hans ”Så länge skutan kan gå”.

Dagens barnskiva var om möjligt ännu lättare. Vem känner inte igen ”Mors lilla Olle” och vet att den skrevs av Alice Tegnér?

Barn förekommer också i Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959, ”Sound of Music” – bland annat sjunger de ramsan ”Do-re-mi”.

Så återstår bara att redovisa svaret på en fråga med politisk anknytning. ”Det är proffsen som gör / att rosorna dör, / ge mig hellre en glad amatör” sjöng Tage Danielsson. Det här med rosorna syftar utan tvivel på Tages egen besvikelse över socialdemokratin, som han själv hade arbetat aktivt för i till exempel 1968 års valrörelse. 1968 var jag nyanställd på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an kallad efter sin gatuadress, Sveavägen 68. Jag hade då personlig kontakt med Tage om den lilla bok han skrev som bidrag till Socialdemokraternas valrörelse, ”En soffliggares dagbok”.

Bättre med människor som både reflekterar och reagerar med hjärtat än med valarbetare som bara fraktar andras argument! Jag har själv hyllat Tage genom att döpa en hel bok, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002) efter en tänkvärd och hjärtskärande text av honom; vi minns den inte minst i en annan partiarbetares (S), Monica Zetterlunds, fina insjungning.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 26 2009

Sommaren är som finast. Det är varmt, och i trädgården blommar Hurdalsrosen, lupinerna och pionerna. Och naturligtvis har jag drabbats av förkylning: en långvarig hosta har nu kompletterats med snuva och lite feber.

Som tur är var dagens melodikryss lätt – så brukar det ju vara, när krysset direktsänds, i dag från Kiruna.

Per Gessle var svaret på en fråga förra veckan, och i dag var det dags för Gyllene Tider. Det vi hörde var årstidsaktuella ”Juni, juli, augusti”.

Dagens två Eurovision Song Contest-frågor var urlätta, båda med svensk anknytning.

Malena Ernman tävlade för Sverige i år, med ”La Voix” som det ju inte gick så bra för.

För Helena Paparitzou, som tävlade för Grekland 2005, gick det desto bättre. Hennes ”My Number One” vann tävlingen.

Samma år deltog Martin Stenmarck i den svenska Melodifestivalen med ”Las Vegas”, som jag totalt hade lyckats förtränga vid det här laget. Så jag fick klura lite innan jag kom på vad som dolde sig bakom Bamses sång om Lurvas.

Det finns ju betydligt bättre svenska schlager. Ett exempel är ”Jag vill ha en egen måne” av och med Ted Gärdestad. Men visst har väl Anders Eldeman använt den tidigare i Melodikrysset?

Och detsamma gäller Helen Sjöholms långkörare på Svensktoppen, Benny Anderssons ”Du är min man”.

Att Arne Qvick fick en jättehit 1969 med ”Rosen” berodde nog inte på att den hade det slags kvaliteter som utmärker Benny Anderssons låtar. Jag minns parties från min studenttid i Uppsala, där ”Rosen” nästan spelades sönder – folk skrattade så de grät över dess betagande töntighet.

Jättepopulär på sin tid (1983) var också ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats Rådbergs pappa Sven Rådberg arbetade förresten som försäljningschef på Aktuellt i politiken (s), när jag var tidningens chefredaktör. Men det var ju inte det som efterfrågades utan vem som hade skrivit texten. Jo, Ewert Ljusberg – som jag också känner lite. Han har bland annat skrivit någon kommentar här på bloggen.

Mer finstämda relationer speglas i ”Tea For Two”, som skrevs redan 1929 av Vincent Youmans och Irving Caesar.

Finstämd är också Ulrik Neumanns ”Kärleksvals”, som börjar ”Som en sträng på gitarren”. Den förekom i Arne Mattssons faktiskt sevärda film ”Vaxdockan” (1962) med Per Oscarsson i huvudrollen.

En brist i min filmbildning är att jag aldrig har sett ”Hatari!”, också från 1962. I den förekom dock en låt som man inte kunde undgå att höra om man lyssnade på radio på den tiden, ”Baby Elephant Walk”. Här skulle den ge pluralen elefanter.

Leif Krantz gjorde deckarserien ”Ärliga blå ögon” med Anna Godenius i huvudrollen för TV, och jag såg den med uppskattning, inte bara för dess uppsalaanknytningar. Signaturen, som vi här hörde, skrevs av Berndt Egerbladh.

Midsommaren är ju förbi, men vi kan väl ändå avsluta med den sånglek, ”Nu ska vi skörda linet idag”, som gav oss det svar som nu återstår att redovisa, lin.

Och strax ska jag gå ut i trädgården, inte för att skörda lin utan för att plocka en fin födelsedagsbukett till en gammal kompis, Anna-Greta Leijon. I eftermiddag ska Birgitta och jag uppvakta henne på 70-årsdagen. Men först ska jag ta bussen in till Uppsala och sen fortsätta med tåg till Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Födelsedagsmorgon

I går kväll kom, till min stora överraskning, Matti och Karin hit, för att fira midsommar men också min 72-årsdag. Jag hade faktiskt inte en aning om det. Birgitta hade inte sagt ett knyst om det, inte heller Matti när jag pratade i telefon med honom.

Till att börja med fick vi en trevlig torsdagskväll tillsammans, såg bland annat Wallander-filmen ”Mannen som log”, i och för sig verkligen ingen trevlig historia.

I morse väcktes jag av ett födelsedagsuppvaktningståg som sjöng ”Röda små smultron”.

Dess förinnan hade alla tre varit ute i trädgården och plockat var sin underbar födelsedagsbukett. Och Birgitta hade fått ihop en smörgåstårta, som till och med överträffade flertalet av hennes tidigare fullträffar i genren.

Men innan vi satte oss runt det blomsterprydda köksbordet – vid min plats fanns ett glas med blommande törnrosor – fick jag presenter. Bland dem fanns nya konjakskupor (Chateau från Kosta Boda, signerade Bertil Vallien), en UNICEF-slips med små, små barn på och del 1 med fyra filmer på DVD med Agatha Christies ”Miss Marple”: ”Liket i biblioteket”, ”Ett mord annonseras”, ”Bertrams hotell” och ”4.50 från Paddington”. Så vi kan se på film i kväll också, om inte vädret blir bättre.

Birgitta har också för vana att lägga undan en del av de böcker hon beställer från Böckernas klubb för att sen ha dem till hands till födelsedagar och jular. Så jag fick en hel bunt böcker som jag är nyfiken på: Giovanni Boccaccios ”En liten skrift om Dantes liv”, Nils Claessons bok om pappa Stig, Slas, ”Blåbärsmaskinen”, Siri Hustvedts ”Sorgesång”, Plura Jonssons ”Resa genom ensamheten”, Jan Kjaerstads ”Kungen av Europa” och sist men inte minst Lennart Hellsings ”Visor och ramsor i Hellsingland”, som också innehåller en CD. Nu har jag trevlig sysselsättning även om det skulle regna resten av sommaren.

Men lite uppehåll måste det ändå bli, för jag har ju också trädgårdsarbetet att tänka på. Matti och Karin gav mig två kassar med stenpartiväxter, fina och delvis sällsynta sådana, som jag snarast måste få i jorden.

Mer om de här växterna i nästa inlägg.

Rådjuren och blåsten härjar i trädgården

Kommunens jägare lyckades skjuta av en del av de rådjur, som tar sig in i vår trädgård och äter upp växter som de tycker är läckra. Det har medfört att det har varit lugnt ett tag nu, men det lugnet varade inte särskilt länge den här gången.

När vi kom tillbaka från födelsedagsutflykten in till Uppsala, upptäckte Birgitta att det åter har varit rådjur inne i trädgården och begärligt mumsat i sig av det som fanns där. Sallad, mangold, bönor och ärtor har blivit rådjursmat, och rådjuren har också försökt komma åt jordgubbsplantorna, som skyddas av nät. Fackelblomster och rosenknoppar smakade uppenbarligen också gott, så även malvorna, bland dem den lilla estniska malvan som vi en gång via min mamma fick frö till från släktingar i Estland.

Jag upprepar: förbannade rådjur! Så här års är ju den vildväxande naturen full av mat åt dem – men de är läckergommar och söker delikatesser i trädgårdar som vetter mot skog och annan obebyggd mark.

Birgitta är ledsen, riktigt ledsen. Hon ser sin odlarmöda förspillas.

Vår tomt på drygt 2.000 kvadratmeter innehåller bergknallar och en talldunge men är annars en gammaldags trädgård, med mänsklig möda anlagd för trädgårdsälskande människor.

I går, på väg tillbaka till Öregrund från Uppsala, gick vi av vid Eds trädgård i utkanten av Östhammar. Målet var framför allt att köpa nya stenpartiväxter till mitt nyrenoverade stenparti. Eva-Lotta Hasselqvist, som driver Eds trädgård, hade tidigare fått min datalista med alla de stenpartiväxter jag har haft i det renoverade stenpartiet eller i något annat stenparti plus stenpartiväxter som jag också gärna hade velat ha men hittills inte har lyckats hitta. På listan hade jag markerat vilka växter jag i första hand skulle vilja köpa.

Det visade sig förstås att hon inte hade allt på min önskelista, men när jag vid det här personliga besöket tittade på hennes ändå mycket breda sortiment av stenpartiväxter, hittade jag genast annat jag kunde tänka mig att köpa i stället. Av många av växterna, till exempel av Alunrot/Klockvippa (Heuchera sanguinea), fanns det också flera olika varianter, de flesta av dem urläckra.

Jag ska berätta mer om vad det blev för växter, när jag har fått dem till Öregrund för plantering. Eva-Lotta lovade nämligen att i sin bil ta med växterna – det blev sammanlagt mycket, och jag tackar Birgitta för att hon vill ge mig allt det här i present – när hon har något ärende åt vårt håll.

Birgitta köpte förresten också rosor till några av sina egna rabatter. Berätta inte det för rådjuren!

I dag, när det äntligen är uppehåll i regnandet, har jag försökt att reparera något som inte var rådjurens utan blåstens fel.

Förra året hade jag köpt ett riddartält åt barnbarnen, Viggo och Klara. De lekte i det under sina öregrundsbesök förra sommaren, men sen brann riddarborgen upp tillsammans med allt annat vi hade i uthuset – vi hade ju mordbrand.

I år köpte jag alltså ett nytt riddarborgstält plus nya svärd och sköldar åt Viggo och Klara, och de har också lekt med de här sakerna när de senast var på besök hos morfar och mormor. Vi har ju dessutom dränerat och nyanlagt gräsmattan, så den här gången har riddartältet stått oförankrat i ett av trädgårdens bortre hörn.

Och eftersom vi vid minst ett tillfälle har haft full storm här ute vid kusten, upptäckte jag vid en rundvandring i trädgården, som förde mig också till det här lite undanskymda hörnet, att Viggos och Klaras riddarborg var borta.

Jag anade genast, att blåsten hade tagit med sig tältet, ungefär som en drake. I dag fick jag äntligen tid att gå och leta efter det på allmänningen utanför vårt staket, den så kallade Floraparken, och jag startade med att leta längs staketen till de tomter, som ligger hyggligt nära hörnet där riddarborgen stod. En bit bort finns en tomt med flera byggnader som håller på att renoveras och där det uppenbarligen, av saker som finns ute på tomten att döma, finns barn i familjen. På tomten såg jag inga barn men väl två unga tjejer som jag hojtade till och sen frågade om mitt tält. Jo, en granne, som bor närmare oss, hade ställt in vår bortblåsta riddarborg på deras tomt i tron att det var deras. Men nu var det försvunnet igen. Tjejerna visste inte om det hade blåst vidare eller getts tillbaka till grannen som hade hittat det. Jag gick förstås till grannen i fråga och ringde på, men det var ingen hemma, så jag får väl gå dit igen i kväll och kolla.

Hur som helst, öregrundsbor som läser min blogg: Ser ni en herrelös riddarborg, är det mitt eller snarare våra barnbarns.