Summa summarum: mörkret är bara tillfälligt!

Lennart Hellsing har gett ut 120 böcker varav hälften är bilderböcker. Texterna i bilderböckerna utmärks av ordfantasi och associationsrikedom, och effekten av dem har förstärkts av samarbete med fantasirika och skickliga illustratörer. Ett tidigt exempel, från 1950, är ”Summa summarum”, där Lennart Hellsings ramsor illustreras av Poul Ströyer.

Ströyers illustrationer bidrar till att tydliggöra innebörden av Hellsings texter, som när ”Nicko Ticko Tinn och jag / vi for till stjärnorna en dag” illustreras med gubbar med rykande pipor i munnen. Ännu tydligare blir det här när Hellsing använder ett för dagens barn förmodligen okänt uttryck, när fru Pantalong ”kokar till middag / rammelbuljong” och detta illustreras dels med en kastrull innehållande en mattpiska och en brödkavel, dels med en liten kille som vänder byxbaken i riktning mot morsan.

De här båda exemplen visar också att Hellsing aldrig har dragit några skarpa gränser mellan det som får avhandlas för barn och det som inte får det.

Hellsing har aldrig varit insmickrande. Det som säkert upprörde många men ganska snart fångade desto fler, när han förnyade bilderboksgenren med till exempel ”Summa summarum”, var också de tvära kasten mellan motsatser och inlånen av detaljer som bara kan förklaras med att vi befinner oss i sagans och fantasins värld.

Det förra kan illustreras med följande vers:

Filip Glad i Filipstad
kokte en gryta med marmelad:
Socker, citron och getingbon,
peppar och salt och en julegalt,
fjorton hinkar med tjära.

Det senare blir tydligt i följande vers:

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast citronil borde väl egentligen skrivas Citronil, ett ord som väl behöver förklaras för dagens unga läsare/åhörare, som nog aldrig har kommit i kontakt med den här läsken.

Boken innehåller, när den nu återutges (Rabén & Sjögren, 2009), längst bak också noter, vilket är viktigt med tanke på att verserna i den har blivit berömda inte minst i Knut Brodins tonsättningar. Men annars finns flertalet av dem tillgängliga i originalinspelningar från 1955 på ”Krakel Spektakel Skivan” (Warner 3984 26943-2), där Lars Ekborg spelar Krakel Spektakel och Yvonne Lombard Kusin Vitamin – visorna sjungs av Astrid Söderbaum och Lars Lennartsson till Erik Johnssons orkester. (Det finns också modernare inspelningar – se till exempol ”Visor och ramsor i Hellsingland” under Kulturspegeln, Barnkultur.)

Lennart Hellsing fortsätter att ge ut nya barnböcker, nu senast ”Lillebror och natten” (2009 på det liksom Rabén & SJögren KF-ägda Eriksson & Lindgren).

Det här är en prosabok, vilket väl gör sitt till för att ge texterna ett lugnare tempo, men associationsrikedomen finns där fortfarande.

Berättelsen har formen av dialoger mellan lillebror och storebror och dessa rör viktiga frågor som ”Vad gör Mörkret hela dagarna?”, ”Vad är Mörkret, och måste man vara rädd för det?” och ”Finns det nattdjur som bor under sängarna?” – och blir solen kanske röd fram mot kvällen därför att den då sätter på sig en röd pyjamas?

Bokens illustratör, Ane Gustavsson, känner jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att hennes bilder passar den här bokens kynne: Hon både fångar natten ur lillebrors lite skrämda perspektiv och låter sedan bildfantasin skena i väg i takt med Hellsings fortfarande associations- och fantasirika kast i handlingen.

Både illustratören och textförfattaren tillåter sig inlån.

När solen utanför fönstret beger sig vidare västerut – den siste mohikanen där är ännu inte död! – och blir kvällsröd (det är väl därför indianerna är röda?), ser vi också Kusin Vitamin hänga och slänga i en gardin, så där som hon en gång tecknades av Poul Ströyer.

Hellsing lånar friskt från olika källor. På Grönland kastar solen sitt blekgröna sken över Eskil Eskimårtensson, Eskvajer rätt och slätt. Och lite längre fram hittar man en känd vers signerad Jeremias i Tröstlösa:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två.

Fast då kommer förstås genast lillebrors logiska följdfråga:

– Ja, men hur kan en vara två?

Melodikrysset nummer 52 2009

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om julens ande

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!

Stora och små vänner

När jag hade varit inlagd på Akademiska för hjärtinfarkt, fick jag från Magnus Andersson, som ibland medverkar med kommentarer på min blogg, ett mejl som en reaktion på att jag hade skrivit om Louise Hoffsten (och också på att jag verkade ha piggnat till igen). Som bilagd MP3-fil skickade han med en lite ovanlig Hoffsten-inspelning, ”Alla säger att jag ser så ledsen ut”. Den skrevs, berättade Magnus, ursprungligen för Brita Borg till ett radioprogram med Föreningen för flugighetens främjande, FFFF, 1946, en programserie som en gammal stofil som jag faktiskt hörde delar av på den tiden då den sändes.

Jag fortsätter att citera Magnus: ”Den här inspelningen är gjord i Berwaldhallen vid en konsert i serien ”Svenska stjärnor” i mars 2005. Lennart Simonsson som vi känner från Trio X, spelar bluespiano.” I övrigt medverkade Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund, Anders Johansson, bas, Christer Sjöström, trummor, Backa Hans Eriksson, bas, och Mikael Ramel, gitarr.

Här om dan fick jag från Magnus, tillsammans med en komplett inspelning av ”Porgy and Bess”, en hel CD med radioutsändningen av ”Svenska stjärnor”, och i går tillbringade jag senare delen av lördagskvällen med att tillsammans med hustrun lyssna på den.

Det här programmet innehåller mer med Hoffsten: ”Dance On Your Grave”, ”1939” och, kanske allra roligast att få lyssna på, ”I Confess”, som finns med både Perry Como och Sarah Vaughan – men här görs den av Louise som en hyllning till pappa Gunnar Hoffsten, som skrev den; han var jazznusiker.

Jag gillar såna här bryggor över generationerna. Inte minst musikområdet innehåller alltför ofta fullkomligt stupida generationsklyftor mellan dem som är unga och oss som är äldre. Men så behöver det alls inte vara! Jag har inga problem med att prata musik med min son Matti eller för den delen Magnus Andersson, som jag har lärt känna mer här på bloggen än genom min dotter Kerstin och hennes man Bo, vilkas vänkrets han hör till och som han står åldersmässigt närmare än mig. Det är faktiskt väldigt roligt över huvud taget, att bloggen har skaffat mig läsare och ett slags vänner, som befinner sig i helt andra åldrar än jag.

Och det slår mig, när jag lyssnar på CD-överföringen av konserten i Berwaldhallen, att det var synd att Povel skulle hinna bli så gammal att han hann dö, innan han på allvar kunde knyta också Louise till sitt stall av sångerskor av ganska olika generationer. Här får vi i alla fall ett smakprov på hur det kunde ha utvecklat sig, i ”Den dagen då visorna dör”.

Jag har uppehållit mig mycket vid Louise Hoffsten, men på sätt och vis greps jag ännu mer av det Sveriges Radios symfoniorkester åstadkom under ledning av Anders Berglund. Det här var i ordets bästa bemärkelse gränsöverskridande! När orkestern till exempel spelar Povels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” à la de klassiska mästarna, tillför den helt sonika en helt ny dimension till herr kompositör Ramels verk.

Ett antal av Povel Ramels kända sånger framförs som en ouvertyr à la Alfvén: ”Alla har vi varit små”, ”Vägen till Curaçao”, ”Den sista jäntan”.

Och Povel själv är inte sämre han: I ” ’Hit’ men inte längre” gör han flera av sina egna gamla hits – ”Gräsänkling Blues” och ”Johanssons Boogie Woogie-vals” med flera – i helt förvirrande versioner. Sålunda mixar han ”Följ mig bortåt vägen” med ”Ta av dig skorna” och ”Vägen till Curaçao” med ”När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is”.

Jag har sagt det förr men upprepar det gärna: Jag älskar gränsöverskridare!

* * *

I förmiddags var det dags för en av mina yngsta vänner.

Den som agerade i dag var Klara, fyra år.

Hon har regelbundet gått på danslek hos Uppsala Danscenter, en verksamhet för barn och ungdomar som drivs i samarbete med ABF.

Och i dag skulle det bli stor barndansföreställning på Musikens hus, en uppvisning för föräldrar, syskon och en och annan morfar och mormor.

Föreställningen hade ett tema, ”Jorden runt på 80 dagar”, och dansgrupperna, i skiftande åldrar, gjorde geografiska nedslag i så skiftande miljöer som Azerbadjan, Indien, Chicago, Hawaiii, Grekland och Tunisien. Och så i Pepparkakslandet – det var dit Klara och hennes små kompisar begav sig.

Vill ni höra hur det lät? Kolla här då!

Efteråt, när vi tillsammans med mamma Kerstin och storebror Viggo stod och väntade framför scenen, kastade sig Klara, där hon kom tillsammans med pappa Bo, i mammas famn – men också morfar och mormor fick kramar. Jag gillar små kompisar också!

Det intressantaste var nog att Klara inte verkade ett dugg besvärad av att ha uppträtt i den här miljön – stora konsertsalen hade varit fullpackad under föreställningen. Nej, nu skulle det åkas rulltrappa!

Och den är verkligen häftig i vårt Musikens hus.

Muminvärlden – om farligheter och trygghet

Tove Janssons (1914-2001) barnböcker kom jag att först läsa i tonåren och då av en slump, men eftersom jag aldrig har brytt mig om åldersbestämningar för böcker, tog jag henne genast till mitt hjärta. Under mina första studentår i Uppsala skaffade jag mig sen hennes då utkomna muminböcker, också de i serieform (delvis ritade av hennes bror Lars), och sen dess har hon varit en ständig följeslagare. Våra tre barn i ganska olika åldrar har givetvis fått hennes böcker lästa för sig.

* * *

Inom mig bär jag en märkvärdig trygghet, märkvärdig mot bakgrund av de krigsupplevelser och det flyktingskap jag också bär med mig. Om detta berättade jag i ett julkåseri i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1980 (8 december):

DET
HÄNDER

…att jag känner själsfrändskap med Tove Jansson. (Jag har just läst om de fyra muminböcker AWE/Gebers har återutgivit: ”Farlig midsommar”, ”Pappan och havet”, ”Muminpappans memoarer” och ”Sent i november”.) I hennes muminvärld finns en blandning av trygghet och frihet, som jag starkt förbinder med min egen barndom. Tvärs igenom dramatiska barndomsår – två ockupationer i krigets Estland, flykten i öppen båt över isigt vinterhav, uppehållet i Finland och rotslåendet i ett helt nytt land under mycket knappa ekonomiska villkor – lyckades våra föräldrar ge oss barn en sorts mumintrygghet. Som Lars Linder skrev i Expressen apropå Tove Jansson-utställningen i Nationalmuseum: En mycket representativ scen i hennes författarskap är muminfamiljen kring ett milt ljussken i en hotande eller mörk omgivning. Den blommande, idylliska Mumindalen hotas av översvämningar, kometer och andra naturkatastrofer, men dess inbyggare lever inneslutna i sin egen trygghet.

Och har man Mumindalens trygghet inombords har man också frihet! Man kan göra äventyrliga utflykter ut i den omgivande, farliga världen.

* Inte minst jularna i barndomen minns jag som värme och gemenskap.

Det har inget med materiell trygghet att göra – vi var med alla tänkbara mått fattiga.

Så låt oss inte håna julen bara för att vi har synpunkter på julkrämarnas verksamhet. Julen kan missbrukas. Men den kan också brukas, till att sprida ljus och trygghet.

Att det här till stora delar handlar om vad enskilda föräldrar förmedlar till enskilda barn är heller inget fel. Det finns yttre faktorer som vi inte kan påverka, men vi kan aldrig springa från vårt alldeles egna ansvar.

* Felet med den borgerliga tryggheten – till jul och annars – är att den gör halt där.

Till dem som ändå inte förstår vill jag anbefalla slutkapitlet ”Granen” i en annan Tove Jansson-bok, ”Det osynliga barnet”, till läsning. Till småknytten som försiktigt avvaktar ute i mörkret runt julgranen och paketen säger Mumintrollet:

– Varsågod, det är ert alltsammans.

Hjärtans god jul på er allihop! Mumin-jul.

Enn Kokk

* * *

Nå, det här var en personlig utvikning. Det var om muminvärlden det här skulle handla.

Tove Janssons bilderböcker har försvunnit ur bokhyllorna med barnen, men här om dan fick jag av Birgitta tre av klassikerna i nyutgåvor från Alfabeta.

Den första av dem, ”Hur gick det sen?”, kom ursprungligen ut redan 1952 och har sen nyutgivits gång på gång. Den har blivit en av Tove Janssons mest älskade böcker, läst av generation efter generation. I sitt slag är den ett mästerverk: Titthålen i bilderna, där något på nästa bild kan anas men där ända fram till slutet en ny överraskning och ett nytt titthål väntar, är suveräna detaljer, men också annat i bilderna, som möjligheten för barnet att någonstans hitta den försvunna lilla My, gör läsningen till ett äventyr. Och så består texten av regelbunden, rytmisk och rimmad vers, där man snart kan få barnet man läser för att själv fylla i det andra rimordet av två.

Och apropå äventyr: på bilduppslag efter bilduppslag finns alla farligheterna: den svarta skogen, de jättelika bummelstenarna, färden rakt igenom Hemulens dammsugare, stormen vid en ensam strand, hattifnattarna som luktar bränt av åska. Men sen kommer våra vänner hem till mumindalsidyllen där mamman sitter och rensar vinbär i pappans hatt.

Slutet är helt suveränt. Idyllen med muminhuset bland rosorna och mamman med sin handväska bryts av ett ack!!!:
när mjölken skulle hällas ur
så satt den fast, för den var sur!!

Men ingen kan, som Tove Jansson, balansera även denna minikatastrof:
Men Muminmamman sa med kraft:
vi dricker hädanefter saft!!!!!

* * *

Om en äventyrlig vandring handlar också ”Vem ska trösta knyttet?” från 1960, men här ligger fokus på de rädslor ett ensamt knytt tvingas möta och till slut lyckas betvinga. Till formen är även den här boken en rimsaga, och också här kan naturen och de som bor i den verka skrämmande, åtminstone om man är ett litet knytt: den dimmiga skogen, mårrans hemska tjut mellan bergen och annat sådant. Dock är det uppenbart att Tove Jansson här i bild och text egentligen visar upp det rädslans utanförskap som är en effekt av att knyttet själv inte vågar knyta kontakt med dem han möter, vare sig vi nu talar om mumriken, hemulen eller homsorna.

Det som får knyttet att både repa mod och bryta sitt utanförskap är ett flaskpostbrev från en som är ännu räddare än han själv, skruttet. Så han räddar skruttet genom att göra något han aldrig skulle ha vågat tidigare: utför en arg krigsdans och sätter tänderna i mårrans kalla svans, och se, mårran springer till skogs.

Och nu, på en blommande äng i sommarmånens sken, övervinner knyttet sin blygsel och sin ensamhet och vinner sitt skrutt. Det är lättare att vara två än att leva ensam:

nu tröstar vi varandea och är aldrig rädda mer!

* * *

”Den farliga resan” (1977) skiljer sig i vissa avseenden från de tidigare nämnda böckerna, men också den handlar om rädslor och farligheter. Fast den skiljer sig från dem i ett viktigt avseende: dess huvudperson, Susanna, är en helt vanlig tjej, som i bokens början ligger på en sommaräng tillsammans med sin katt.

När Susanna lägger bort sina glasögon, får hon i stället på sig ett par nya av ett märkvärdigt slag: katten förvandlas till ett hemskt, stort odjur, och när Susanna flyr till skogs är landskapet plötsligt förvandlat, och på sin fortsatta väg möter hon figurer som vi känner från Tove Janssons muminvärld: Hemulen, Tofslan och Vifslan, Sniff, Snusmumriken och flera andra. Susanna genomkorsar på sitt oväntade äventyr många skrämmande och hotfulla miljöer, och även Mårran skymtar mitt i en snöstorm (trots att vi ju vet att det är sommar).

En ballong för till slut Susanna och hennes följeslagare, dem hon har mött på vägen, till den blommande Mumindalen, där Mumintrollet, Snorkfröken, Muminpappan, Muminmamman och lilla My, ja även Susannas katt som nu är helt normal, välkomnar dem. Susanna hälsar och niger, men hur hänger nu egentligen verklighet och dikt ihop? Vilken av de här världarna är egentligen den riktiga? ”Den lilla My förklarade: Den där är inte klok, / hon ser ju ut som nånting ur en fånig bilderbok!”

Repliken kommer genast, från en av figurerna i Tove Janssons sagovärld:

”Vifslan sade: Tröstsla dej
för Myslan är en stollsla.
Hejsla Homsla! Mymsla, hej!
Hej hejsla mumintrollsla.”

Och Susanna då? Så här slutar boken:

Hon fick aldrig reda på
om allting var på riktigt,
men såvitt man kan förstå
så är det inte viktigt.

Pojken som inte ville bliva stur

J M Barrie (1860-1937) skrev under början av 1900-talet berättelser om Peter Pan, pojken som inte ville bli stor (jämför med Astrid Lindgrens Pippi, som inte ville bliva stur). Barrie skrev 1904 också en pjäs om Peter Pan. Han samlade 1911 sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, senare känd under det förkortade namnet ”Peter Pan”.

Peter Pans möte med syskonen Darling – Wendy, John och Michael – och deras äventyr i Landet Ingenstans (Neverland) tillsammans med de borttappade pojkarna är spännande och fantasieggande: vi får möta figurer som sjörövarkaptenen Krok, älvan Tingeling, indianprinsessan Tigerlilja och många andra.

Frågan är hur pass känd Barries originalhistorier är i dag. 1953 gjorde Walt Disney sin animerade långfilm ”Peter Pan”, som också åtföljdes av bilderboksversioner i olika format. ”Peter Pan” är i Disneys version mycket välgjord och sevärd, men det är naturligtvis ett problem att den på sätt och vis har tagit över våra föreställningar om den Peter Pan som J M Barrie en gång skapade.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp ”Peter Pan” på sin stora scen, rör det sig om en ny dramatisering av Armin Kerber (översättning Magnus Nilsson och Christine Richter Nilsson, regi Rüdiger Pape). Det har blivit en generös helaftonsföreställning, som fångar essensen i berättelserna om Peter Pan utan att den för den skull kan sägas vara perfekt i alla avseenden.

Uppsalauppsättningen rymmer ett och annat som nog bara förstås av den vuxna delen av publiken – den har mycket riktigt en rekommenderad nedre åldersgräns. Pjäsen både börjar och slutar med begränsningar som finns i de vuxnas föräldravärld: har man (pappan, spelad av Mats Blomberg, räknar) råd med den ena ungen efter den andra och, på slutet när de borttappade pojkarnas öde ska avgöras, har man råd med ytterligare barn? En bit upp i åren måste man nog också vara för att fatta den fulla vidden av förhållandet mellan Peter Pan (Robin Keller) och Wendy (Julia Marko-Nord): först tar de på sig föräldrarollen, Peter Pan med reservationer, för Wendys yngre syskon John (Aksel Morisse) och lille Michael (Elisabeth Wernesjö) och de borttappade pojkarna, men på slutet, när Peter Pan efter många år återvänder, har Wendy redan en egen dotter. Blir innebörden av detta – att Peter Pans ovilja att någonsin bli vuxen också dömer honom till evig ensamhet – klar för den yngre delen av publiken?

Fantasteriet i berättelsen är delvis reducerat – Peter Pans flygfärder med hjälp av lina kan väl gå an, men av Tingeling-figuren har det blivit en boll. Å andra sidan är Christoph Schubigers scenografi fyndig: Rummet hemma hos familjen Darling bokstavligen rämnar och blir till Landet Ingenstans, som bland annat rymmer en jättetallrik, ur vilken alla äter och som sen, när man vänder på den, blir en äversvämningshotad klippa i havet. Kapten Kroks piratskepp är också väl värt att se.

Fäktningsscenerna mellan Kapten Krok (intressant nog också spelad av Mats Blomberg) och Peter Pan är välgjorda men inte nervpirrande. Betydligt mer hotfull känns då krokodilen med sin tickande, svalda väckarklocka, detta trots att eller kanske just för att den aldrig ses på scen, bara hörs och anas.

En helt suverän insats i den här föreställningen återstår att nämna. Barnen Darlings hund och samtidigt dadda spelas av Göran Engman, och han lyckas verkligen förvandla sig till det slags förmänskligade hund som man normalt finner hos Disney. Hans mimik och rörelseschema och speakerkommentarer (!) och inledande och avslutande ”raff, raff” är redan de ett skäl att se den här föreställningen.

Är det jul nu igen? sa spöket Laban

När Lasse Sandberg dog, publicerade jag följande text:

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

* * *

När jag här om dan var inne på Akademibokhandeln/Lundeq, hittade jag bland de julböcker man exponerade ”Är det jul nu igen? sa Spöket Laban” av Inger & Lasse Sandberg (Rabén & Sjögren, 2005, i förlagets Klumpe Dumpe-serie 2009).

Böckerna om Laban och Labolina är många, och generationer av barn och föräldrar, delvis barn som själva har hunnit bli föräldrar till nya Laban- och Labolina-läsare, känner ju vid det här laget de här figurerna utan och innan. Så de och här spökena och övriga som finns på slottet Gomorronsol anses inte längre behöva några närmare presentationer – i stället förs vi rakt in i historien, vars knorr är att Laban vill överraska med den bästa julklappen i hela världen. Och vad skulle kunna slå att ha lärt sig bli osynlig?

Vi ska väl inte avslöja hela handlingen, men nämnas bör ju ändå att när stjärnan i julgranens topp plötsligt börjar lysa till synes av sig själv, så har en liten osynlig spökhand hjälpt till lite grann.

En lustig likhet med en modern men äldre hjälte lite i samma genre, Harry Potter, är att det på slottet Gomorronsol finns en tavelgång, där porträtten kan tala och röra sig. Men i motsats till Harry Potter behöver spöket Laban ingen osynlighetsmantel för att bli osynlig. Att bli osynlig lär han sig i stället av osynlige Wrolf, som finns allra längst bort i tavelraden. Men hur man gör avslöjar jag inte – vill ni veta det, får ni själva läsa boken.

…julen den är roligast för alla som är små

Alf Prøysens ”Sagan om mössens julafton” fanns först på svenska i ”Gumman som blev liten som en tesked” (översättning Inga och Ulf Peder Olrog, Rabén & Sjögren, 1956). Där illustrerades den av Björn Berg.

1961 gavs den ut separat som bilderbok med illustrationer av Kjell Midthun, och i det utförandet återutgavs den flera gånger i Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie.

2008 återutgavs den igen av Rabén & Sjögren men nu i ny bilddräkt av Catarina Kruusval. Och trots att jag alltså kan se två andra bildtolkningar framför mig, är jag djupt imponerad: Kruusvals musfamilj och katt och matkällarinteriör och inte minst julgran har alla utsikter att bli klassisk illustrationskonst.

Prøysens saga om mössens julafton är en hjärtknipande historia, där musfamiljen nere i sin källare först klär en gammal trasig stövel som julgran och där småmössen i julklapp får var sin nöt plus lyxen att få lukta på en fläskbit. Fast där uppe i huset finns människornas vackra julgran, som lockar och drar när natten faller på. Och dit upp, till granen och till barnens leksaksbil, vill förstås alla småmössen. Men där uppe finns också katten!

Det leder till vådliga äventyr, men katten erbjuder dem till slut ändå att komma undan. Småmössen, som har tagit sin tillflykt upp i granen, är misstrogna, tror att katten ska ta dem, men katten säger:

”Ånej, inte nu när det är julafton.”

Och han håller faktiskt ord, och alla mössen ses på slutuppslaget snusa gott i sina sängar, bland dem en snusdosa (!).

Ja, varför ska det inte få ända väl, åtminstone i sagans värld?

Som det heter i visan ”Mössens julafton”, som ingår som ett bärande element i den här sagan:

”Hejsan, hoppsan fallerallela!
När julen kommer ska varenda unge vara gla’!”

Dans kring julgranen

Yngsta barnbarnet, Klara, kommer att få den illustrerade sångboken ”Dans kring julgranen” (redaktörer Gisela Björklund och Susanna Hellsing, illustrationer Gun Jacobson, Rabén & Sjögren, 2009) i julklapp av mig. Den innehåller ett sångligt barnkulturarv att föra vidare till nya generationer, dels i form av texter och dans- och sånginstruktioner, dels i form av en CD med alla 16 sångerna i boken.

Eftersom jag varje midsommar går till Hembygdsgården i Öregrund för att se på alla ungar och deras föräldrar som deltar i dansen kring midsommarstången, slås jag av hur många av sångerna och ringlekarna som då är obligatoriska också används i dansen kring granen: ”Vi äro musikanter”, ”Så går vi runt om en enebärsbusk” (eller ”ett enebärssnår”), ”Ritsch ratsch filibom bom bom”, ”Sju vackra flickor i en ring”, ”Karusellen”, ”Raketen” och ”Räven raskar över isen” – fast då sjunger man förstås ”Räven raskar över ängen”. Åtskilligt av det här, till exempel ”Sju vackra flickor”, görs verkligen som en danslek, och på CDn finns också en lekledare, Ylva Hellen, som ger muntliga och begripliga instruktioner.

Alltså görs också till exempel ”Nu har vi ljus” som en traditionell ringdans och ”Nu är det jul igen” som en klassisk långdans med smittsamt musikackompanjemang. I schottistakt går Alf Prøysens ”Mössens julafton”. Lekledaren drar sig inte ens för att lära ut schottis (”Tomtefar och råttorna”) eller att introducera helt nya sätt att dansa. ”Midnatt råder” görs till exempel med steg à la ”Zorbas dans” och i allt snabbare tempo – och tro mig, resultatet blir intressant.

Till det goda helhetsintrycket bidrar dels musiken och arrangemangen, dels det varierade framförandet av sångerna. Bland sångarna finns både kända och okända; bland de förra hittar man till exempel Eva Röse, Helen Sjöholm och Arne Weise.

Gun Jacobsons illustrationer är lite enahanda med alla sina tomtar, men illustrationen till ”Mössens julafton” visar, att hon kan mycket bättre.

Om att upptäcka en verklighet utanför sin egen vanliga

Pija Lindenbaum, känd bland annat för böckrna om Gittan, är från mitt gamla Sundsvall, men när jag på nätet läser en artikel om henne i min gamla hemmatidning Dagbladet, ser jag, att nästan ingen i stan tycks ha en aning om att hon har sina rötter i just den här stan. Så kan det gå! Men nu när hon får litterära pris och utkommer i USA, uppmärksammas hon också i sin gamla hemstad.

Lindenbaum är en mycket begåvad barnboksförfattare och -illustratör, så bra att hon sällar sig till raden av de många banbrytare, som redan för årtionden sedan gjorde Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag.

I ”Siv sover vilse” (Rabén & Sjögren, 2009) bryts en inte ovanlig men spännande erfarenhet för barn – att för första gången sova över hos en kompis – med det främmande och farliga som kanske också är en del av just den upplevelsen. Och genom att boken till stor del utspelas under en natt, innehåller historien detaljer, som har karaktär av drömmens ibland groteska förvanskningar av verkligheten.

Pija Lindenbaum är samtidigt en skarp iakttagare av detaljer i den sociala – reella – verklighet som skiljer kompisen Cerisias (bara det!) familj och hem från det som Siv är van vid. Stora och generösa bilder av väldiga rum i kombination med detaljer som utgör klassmarkörer målar upp en borgerlig tillvaro (här inte i politiska mening) som Siv uppenbart inte känner sig hemma i. Lukter känns främmande, maten – couscous – likaså.

Och hur ska man våga somna i ett så mörkt och så främmande hus? Mycket också av det andra som Lindenbaum skildrar, sådant som antalet glassar och kex var och en får, bidrar även det till att många barn säkert känner igen sig i hur det är att för första gången sova borta hos en kompis.

Som Siv säger i bokens avslutning:

Nu har jag sovit över.
Det var inte så jättkul.

Men många barn kommer nog att tycka att det är kul att få höra historien om när Siv sov vilse.