Aftonbladet Kryss klantar till det igen

Till mina nöjen varje vecka hör att lösa alla kryssen i Aftonbladets kryssbilaga – det vill säga, Sportkrysset löser jag, på grund av djupt ointresse för sport, aldrig.

Jag har mina favoritkonstruktörer. Anna Hagberg, med Svåra krysset, är det till exempel alltid roligt att ta ett nappatag med. Jag tyckte också att det var tråkigt när hon fick släppa kryptot, Kryptiskt, till Gudrun Pettersson, som är mycket mer förutsägbar.

Kryptot har därefter dessutom gång på gång drabbats av fel – om de beror på konstruktören eller redigeringen är inte alltid lätt att veta. I förra veckans krypto fanns det en enstaka felnumrering, som gav de märkliga orden uavin och teueoperatör, men det var ju inte så svårt att där lista ut att uet i båda fallen skulle ersättas med samma l.

Den här veckan var det betydligt värre. När jag hade fyllt i de tre ledbokstäverna på sina med siffror angivna platser, insåg jag, bland annat genom förekomsten av märkliga dubbelvokaler, att krysset måste vara felkonstruerat. Men sen kom jag på att om jag flyttade de tre ledbokstäverna ett steg ner, gick kryptot plötsligt att lösa. Texten som utgår från bilden ska bli SOMMARENS SMAKER, och de blå rutorna bildar ordet FYNDA.

Men vad i helvete är AST, det allra första vågräta ordet, för något? En av de förkortningar Gudrun Pettersson envisas med att tryffera sina krypton med?

Tyvärr innehåller också veckans Namnsdagskrysset, signerat Anita Lingestad, ett faktafel. Svaret på ”Tecknade Pippi” ska bli ILON, och för så vitt att frågan handlar om Pippi Långstrump och inte om någon oidentifierad pippifågel, är svaret fel. Pippis tecknare hette Ingrid Vang Nyman. Ilon Wikland illustrerade många andra böcker av Astrid Lindgren, men inte ”Pippi Långstrump”.

Om en ensam liten farbror

Barbro Lindgren, text, och Eva Eriksson, bild, hör till Sveriges allra bästa barnboksskapare. 1979 gav de tillsammans på Rabén & Sjögren ut ”Sagan om den lilla farbrorn”, en bok som vidimerar omdömet ovan.

2010 ges den ut på nytt men nu på Karneval förlag. Texten är densamma som 1979, men Eva Eriksson har gjort nya färgbilder.

Farbrorn i boken är alltså liten och oansenlig; dessutom ser han dum ut, tycker somliga. Eva Eriksson har fångat honom perfekt, med runt huvud och klädd i rock och hatt.

Han är mobbad av människor och till och med djur: Det finns de som lägger krokben för honom, och hundarna morrar åt honom, detta trots att han ju egentligen är en snäll liten farbror.

Av sådant blir man ensam och ledsen, gråter i sängen när kvällen kommer.

Så han sätter upp lappar ute på stan: LITEN ENSAM FARBROR SÖKER EN VÄN. Men trots att han sitter och väntar på sin trappa, allt medan våren kommer och snödropparna slår ut, vill ingen enda människa bli hans vän.

Men så en dag dyker det upp en stor hund vid trappan där han sitter, och den börjar han mata med kakor och klappa. Det här upprepas dag efter dag, och till slut flyttar hunden in till den lilla farbrorn, vilket markeras av att den lägger några pinnar och ben under farbrorns köksbord.

Farbrorns liv förändras. Hunden försvarar honom mot både människor och djur. Också hemma blir livet annorlunda. Medan den stora hunden sover i hans säng, bäddar farbrorn åt sig själv i en låda på golvet. Men farbrorn har blivit lycklig, vilket Eva Eriksson utöver med hans min markerar med att sommaren kommer med blommor och fågelsång och bakelser (även åt hunden) och kaffe vid trädgårdsbordet.

Sen går året med höst och vinter, då den lilla farbrorn och hans stora hund får hålla sig inne i stugvärmen.

Det blir vår igen – men nu dyker det upp en ny figur, en liten flicka med rosett i håret, som vinner hundens kärlek, och det här ser ut att utvecklas till ett hemskt triangeldrama. Den lilla farbrorns vår förmörkas, och han går ut i skogen och gråter. I hela sju dagar irrar han omkring ensam.

Fast när han till slut återvänder hem, sitter ju den stora hunden och den lilla flickan där på trappen och undrar vart han har tagit vägen. Hunden blir alldeles vild av glädje, när den får syn på den lilla farbrorn, kastar sig i farbrorns armar och slickar honom. Allt medan den lilla flickan dansar och klappar i händerna. Och tro det eller inte: just då slår snödropparna ut.

Så slutar historien med att de är tre på förstutrappan: den stora hunden i både flickans och farbrorns famn. Hunden har nosen i farbrorns ena hand; barnet har sin hand i hans andra.

”Och lilla farbrorn behövde aldrig känna sig ensam mer.”

Födelsedagsmiddag på Köket Grill : Café

Birgitta fortsatte att göra det trevligt för mig på mitt, på grund av kronprinsessbröllop, en dag uppskjutna födelsedagsfirande. Vi såg de två första delarna av TV-serien (nu på DVD) efter Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter”, och sen bjöd hon på födelsedagsmiddag på restaurang.

Valet av restaurang var inte svårt att göra. Bland Öregrunds många hamnrestauranger är Köket Grill : Café på Strandgatan 12 outstanding.

Det finns bord inomhus, men större delen av restaurangen finns på ett däck utomhus en halv trappa upp. Den delen av restaurangen har utsikt mot hamnen och strandgatspromenaden – men skulle vi våga sitta ute en dag då det hade regnat ganska mycket och var relativt kyligt på kvällen? Nå, där finns takskydd mot eventuellt nytt regn, dessutom också infravärme. Så vi satsade ändå på att sitta ute, Birgitta med en av de filtar restaurangen tillhandahåller runt axlarna. Jag klarade mig fint i min nya marimekkoskjorta och klubbblazern – infravärmen gjorde att jag aldrig tyckte att det blev kyligt.

Vi kikade på den lockande menyn men valde sedan, som flera gånger förr, grillbuffén.

När man äter grillbuffé, går man först en träramp ner till inomhusdelen av restaurangen. Där tar man en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: färskpotatis, potatissallad och potatisgratäng (eller bulgur, ris eller pasta, om man föredrar det), olika sorters sallad, bearnaisesås och mängder av andra såser med olika smak och styrka.

Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, lamm, kalv, chorizo, lammkorv (mycket god!) med mera – kan man därefter få ner ännu fler av de många sorterna, får man påfyllning.

Mätta och belåtna gick vi sedan hem och toppade med jordgubbar och därefter lite cognac. Och såg ytterligare ett avsnitt av ”Pappa Pellerins dotter”.

Födelsedag post festum

Jag fyllde 73 i går. Sonen, Matti, var här i Öregrund och firade mig: lagade lunch och middag, gav mig en ny darttavla (och satte upp den på den faluröda bodväggen, med en blanksvart-målad masonitskiva som skydd bakom), ett par lewisior till mitt stenparti och så ett nummer av Mojo med en CD, där Tom Waits har valt inspelningar av en rad andra artister.

Senare på kvällen, när sonen redan hade åkt tillbaka till Stockholm, anlände Birgitta från bröllopsfestligheterna i huvudstaden. Jag var och mötte henne vid bussen, och sen satt vi en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden och drack bubbel som hon hade köpt med anledning av min födelsedag.

I morse blev jag sedan, alltså med en dags fördröjning, födelsedagsfirad av henne på det sätt som är brukligt i vår familj: Hon kom in i sovrummet med presenter, sjungandes ”Röda små smultron”, och sen bjöd hon på egenhändigt förfärdigad smörgåstårta och kaffe vid köksbordet, där det stod en vas med nyplockade blommor, bland annat pioner, från trädgården.

Presentkort med pengar till ännu fler nya växter blev det också. Och en ny fin marimekkoskjorta.

Som den läsande människa jag är fick jag förstås böcker: Sture Linnér, Birgitta Stenberg, Michael Connelly. Och så vet min kära hustru hur barnsligt förtjust jag, vid 73 års ålder, fortfarande är i barnkultur: I ett paket låg en bilderbok av Barbro Lindgren och Eva Eriksson med den passande titeln ”Sagan om den lilla farbrorn”. Och så fick jag på DVD filmatiseringarna av Maria Gripes ”Pappa Pellerins dotter” och ”Flickan på Stenbänken”.

På dotterns, Kerstins, blogg får jag också en födelsedagshyllning. Hon publicerar där bilder, tagna här i vår trädgård i Öregrund när hon själv var nästan fyra och hennes lillebror Matti knappt var ett halvt. Och så där såg alltså jag och Birgitta ut då, för ett helt liv sen.

Melodikrysset nummer 24 2010

Dagens melodikryss sändes från Ockelbo och gick i bröllopsyrans tecken. Jag hörde till de inbjudna till vigseln, men i motsats till min hustru, den före detta talmannen, som har gamla band till dagens brud, avstod jag från att gå. Inte för Melodikryssets skull dock – den som vill veta mer om hur jag resonerade rekommenderas att gå ner ett par steg på bloggen.

Länken från Ockelbo bröts mitt under krysset – samma sak inträffade för övrigt tidigare under ”Ring så spelar vi”. Men jag listade snart ut att det var Christer Sjögren som sjöng ”Hej du glada sommar” och fick efter sändningsavbrottet också reda på var i krysset de båda orden skulle fyllas i.

Dagen till ära hade Anders Eldeman valt en mängd musik med bröllopsassociationer.

Den första ljudillustrationen hette till och med ”På bröllop” och spelades en gång i världen in av ABBA, av vilket man kunde dra den korrekta slutsatsen att Benny Andersson var en av upphovsmännen.

Jag antar att både H C Lumbyes ”Champagnegaloppen”, som här skulle ge festdrycken champagne, och ”Vilken härlig dag” med Ewa Roos skulle leda tankarna till bröllopsfestligheter. Och Malena Ernman, här med förra årets melodifestivalvinnare ”La Voix”, var ju med redan i går kväll på Konserthuset – jag såg inte hela programmet men i alla fall numret där hon uppträdde tillsammans med en av mina favoriter, Martin Fröst.

Och varför Eldeman i dag hade valt att spela Carl Michael Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” behöver man ju inte vara detektiv för att komma på.

Huruvida ”En sån karl”, normalt oftast med Lill Lindfors men här sjungen av Anne-Lie Rydé, i dagens kryss avsågs syfta på Daniel Westling undandrar sig mitt bedömande.

Många frackar förekommer det vid de pågående festligheterna. Så det passade väl bra att spela Gösta Ekman med ”En herre i frack”, vars text skrevs av hans son, Hasse Ekman, och musik av Johnny Bode.

Dagens andra scenklassiker var ”Jazzgossen”, i det här fallet dock exekverad av Magnus Uggla – den som vill läsa mer om hans Karl Gerhard-platta kan gå upp under Kulturspegeln, Musik. Fast det hade väl varit ännu roligare om Eldeman, dagen till ära, hade spelat någon av de många revynummer, då Karl Gerhard gisslade kungahuset.

Men det finns ingen anledning att vara sur över dagens melodival. För att motverka den reaktionen lät Eldeman oss höra den klassiska Gullan Bornemark-maningen ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Proletariatet fick i dag representeras av ”Snabbköpskassörskan”, i vars kassa-kö Göran Ringbom på sin tid ständigt hängde.

Fast även den handlar ju om storslagen kärlek. Sådan förekommer också i ”Sound of Music”, där en central person är nunna och sjunger ”Do-re-mi” – som sen ju följs av fa enligt den musikaliska regelboken.

Själv fyller jag år i dag, 73. Eftersom hustrun alltså är i Stockholm på bröllopsfestligheter, trodde jag, att jag skulle få fira födelsedagen först i morgon, när hon är tillbaka i Öregrund. Men sent i går kväll kom, som en glad överraskning, sonen, Matti, hit för att fira sin gamle far. Present fick jag också i morse, en ny darttavla som under dagens lopp kommer att sättas upp på trädgårdsbodens vägg. Han hade till och med med sig en masonitskiva och färg att måla den med. Den ska sättas upp som skydd på bodväggen – då och då får vi ju besök av små pilkastare som inte är så pricksäkra som morfar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 22 2010

Det är lite tidigt på dagen att sjunga snapsvisan ”Sjöbloms dass”, även om hustrun just kom hem från New York medförande bland annat en flaska Finlandia vodka. Sjöblom var namnet alltså.

”Ja, då är det vår”, heter det i texten – men i veckan som var kom ju sommaren så att det dånade om det. Så i dag hade Anders Eldeman förstås plockat fram en av sina favoriter, Lars Berghagens ”Då är sommaren säkert här”, där Jan Malmsjö också är med och sjunger. Vi minns – den har varit med i krysset tidigare.

Men annars kryssade Eldeman som vanligt mellan årstiderna.

Inte är det väl till exempel riktigt dags att skörda lin än? Detta apropå att vi fick höra ”Nu ska vi skörda linet i dag”.

Långt är det också till älgjakten, som föranledde James Hollingworth att skriva ”Älgarna demonstrerar”.

Eldeman spelade vidare ”April, april” som vann Melodifestivalen 1961 och som vi minns med Siw Malmkvist.

Därmed är vi inne på melodifestivallåtar, och jag passar därför på att ta frågan om vem som i årets tävling sjöng ”Doctor, doctor”. Jo, Elin Lanto.

Lite äldre är Darins singelsuccé ”Money For Nothing”, som har Robyn som viktig ursprungskälla.

Ännu äldre är Åsa Jinders fina text ”Av längtan till dig”.

Den minns säkert de flesta, men hur är kunskaperna om äldre schlager?

Kanske kommer många ändå på att dagens Jules Sylvain-melodi hette ”Räkna de lyckliga stunderna blott”. Men vad av metall finns det i textens inledning? Jo, texten börjar: ”Ett gammalt solur jag har”.

Kring djur rörde sig en av dagens dubbelfrågor. ”Björnen sover”, som här skulle ge ide, klarade nog de flesta. Men för att klara den andra delen av frågan måste man kunna äldre schlager. Den här aktuella hette ”Vad tar ni för valpen där i fönstret?”, och för att göra frågan lite knepigare ville Eldeman inte leda oss till den djuraffär som texten ju handlar om, utan till en kennel.

Som mina läsare vet är jag en ogudaktig typ, men barndomens psalmer minns jag, i många fall med glädje. Så fort jag hör melodin, kommer också orden, ett resultat av småskolans psalmtragglande. I dag fick vi höra en klassiker, Lina Sandells och Oscar Ahnfeldts ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder”.

Annat verkar aldrig fastna i mitt musikminne. Till den kategorin av musik hör TV-signaturer. Jag har till exempel sett praktiskt taget alla avsnitt av Skavlan, men jag skulle aldrig ha klarat signaturmelodin, om jag inte hade fått ledtrådar och ledbokstäver.

Leonard Cohen har jag lyssnat en hel del på. Sven Wollter är en utmärkt skådespelare men knappast en sångare av Cohens kaliber. Lite kul är det ändå att höra Wollter sjunga Cohen, här ”Tag min vals”, vars svenska text har skrivits av Rikard Wolff.

Jag går i dag i mål med en gammal favorit, ”The Rose” med Bette Midler. Henne har jag en bunt välspelade LP av i skivhyllorna.

En ros vill jag också skicka till Kristina Strömberg i Sollefteå, 70 år i dag. Hon är mamma till Bo, gift med vår Kerstin och pappa till Viggo och Klara. Kristina ska få rosor att plantera i trädgården också, fast senare – vår plan att handla trädgårdsväxter i går havererade på grund av ett förargligt tåghaveri.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 21 2010

I dag rymde krysset några låtar som jag inte kunde spontant.

”In All the Right Places” med Lisa Stansfield har jag till exempel aldrig hört förut, vad jag kan minnas. Men jag är ganska duktig på att snappa textfraser och sen googla.

Och ”Sveriges magasin”, som sändes 1973-1978, har jag knappast mer än högst sporadiskt sett – men lustigt nog kom jag ihåg signaturmelodin.

Och inte kom jag i håg Anna Maria Espinosas ”Innan alla ljusen brunnit ut”, fast den tydligen förekom så sent som i årets melodifestival. 2010 års festival innehöll många nollor, men den nolla som efterlystes fanns att hämta i själva årtalet.

En äldre melodifestivalare förekom också i dagens kryss, här dock i form av en av Bamses dunderhits. Hans ”Ut på äventyr” hade som original ”Genom eld och vatten” med Sarek.

Varför man i dag valde att spela ”Yesterday” med Tom Jones vet jag inte. Inget ont om Tom Jones, men Beatles’ original är faktiskt mycket bättre.

Mike Oldfield spelades hos oss, när vi hade tonåriga barn hemma. Så ”Moonlight Shadow” har jag hört ett antal gånger.

Elton John, det vill säga Reginald Kenneth Dwight, har jag själv lyssnat en del på utan att jag för den skull har samlat på hans skivor. Ronan Keating hör definitivt inte till min musiksfär. I dag hörde vi dem tillsammans i ”Your Song”.

Flera av dagens frågor var knutna till melodier, välbekanta för äldre radioter som jag men kanske inte bekanta för dagens yngre publik.

Ett exempel är ”Det var på Capri vi mötte varandra”.

Ett annat, lite senare, är ”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”, som Stikkan Andersson översatte från tyska (”Ich kauf mir Lieber einen Tirolerhut” i tyskt original) och Östen Warnerbring sjöng in.

Förr hörde man också i radio ”Fjorton år tror jag visst att jag var”. Själv har jag ett personligt minne förknippat med den: hösten 1956 hade jag fått kungastipendium (!) för en tvåveckors studieresa till Norge. På ett kvällssamkväm – vi var ett helt gäng svenska gymnasister som reste tillsammans – sjöng en av de svenska tjejerna som var med på resan den här visan à capella och inte utan bravur.

En av dagens svåraste frågor tror jag var Taube-texten – trots att jag kan min Taube fick jag grubbla till ordentligt, innan jag kom på svaret. Det vi hörde var ”Tango i Nizza”, som börjar: ”Säg minns ni mig ännu, don Fritiof Andersson”.

Då antar jag att fler spontant kom i håg Povel Ramels fina ”Ta av dig skorna”, som här dock skulle bidra med bara en sko.

Dagens kryss avslutades med ytterligare en visklassiker, ”Höstvisa” med text av Tove Jansson och musik av Erna Tauro. Du hittar den fina texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Den handlar om kärlek. Min egen befinner sig just nu i New York, på UNICEF-möte. Hon ringde i går kväll och berättade att hon hade installerat sig på också för mig välbekanta Beekman Hotel.

Jan Lööfs pojkboksvärld

Jan Lööf (född 1940) är mycket betydande både som barnboksförfattare och som serieskapare. När jag 1975 tillträdde som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och gjorde om det gamla partiorganet till socialdemokratiskt familjemagasin med över 140.000 exemplar i upplaga, införde jag bland annat serier i tidningen. En av dem var Jan Lööfs ”Felix”. I varje nummer publicerades, på en halvsida, tre strippar, och jag skrev personligen små korta resuméer, så att nya läsare skulle kunna hoppa in i handlingen – Lööf arbetade nämligen med ganska långa historier. När jag 1983, efter nio år som chefredaktör, slutade mitt värv för andra uppgifter, hängde ”Felix” med ytterligare ett slag i tidningen men plockades sedan bort av den nye chefredaktören, som uppenbarligen inte var intresserad vare sig av serier eller mitt familjetidningskoncept.

För mig har ”Felix” fortsatt att vara en mycket älskad serie. Jag gillar Lööfs tecknarstil med dess klara och tydligt separerade detaljer. Och jag gillar den här seriens karaktär av äventyr, hämtade från den klassiska pojkboksvärlden.

Jag vet att andra har haft problem med Jan Lööfs utpräglade pojkvärld, pojkvärld i meningen att han både i många av sina barnböcker och i serien om Felix nästan uteslutande låter handlingen kretsa kring pojkar/män. I ”Jan Lööfs serier, Volym 2” (Kartago, 2009) visar han sig i förordet vara medveten om den här kritiken, men man kan väl inte säga att han, trots att han ägnar utrymme åt det här, precis lyckas reda ut varför könsbalansen i hans serier är så sned.

Möjligen kastar serien ”Det sista uppdraget”, som ursprungligen ingick i serieantologin ”Serier om den första kärleken”, 1993 – läs om den under Kulturspegeln, Serier – och nu återpubliceras i den ovan nämnda boken med Lööfs samlade serier, ytterligare ljus över den här gåtan, dock utan att lösa den.

”Det sista uppdraget” har en lätt åldrad Tintin som hjälte – här kan det vara på sin plats att påminna om att Lööf, när han skapade ”Felix”, nog hade Hergé som en viktig inspiratör, då också i meningen att Tintin, liksom senare alltså Felix, lever i en pojk- och mansvärld, där kvinnor främst förekommer i roller som operasångerskan Bianca Castafiore.

Upptakten, ett Tintin- eller Felix-artat äventyr, kan vi hoppa över, men huvudstoryn är att Jan Lööfs variant av Tintin trots att åldern börjar göra sig märkbar ännu inte har hittat någon tjej. Och nu, när han dessutom är i desperat behov av pengar, har han fått ett villkorat arv efter kapten Haddock: arvet kommer att betalas ut, förutsatt att han lyckas gifta sig.

Det där med kvinnor och sex tycks dittills över huvud taget inte ha intresserat den åldrande seriehjälten, men han provar tappert att närma sig dessa för honom okända områden: går på porrbiograf (men vänder i dörren), skaffar sig peruk och nya kläder och försöker sig på totalt misslyckad krograggning. Men till slut tas han om hand av en handlingskraftig kvinnlig kompis/konstnärinna och med hennes hjälp blir han gift (med henne) – en osäker tonårspojkes dröm om tjejen som ska hjälpa honom på traven genom att helt sonika ta befälet.

Men tillbaka till ”Felix”. Den äventyrsfyllda värld där han vistas är pojkdrömmarnas förlovade land.

I ”Jan Lööfs serier, Volym ett” (Kartago, 2008) publiceras de allra första avsnitten av ”Felix”, där Felix för övrigt från början heter Alf och bär en märklig hög och toppkullig hatt. Jag kallar honom i fortsättningen för enkelhetens skull konsekvent för Felix.

Tyvärr innehåller varken den här eller den påföljande volymen uppgifter om de olika Felix-avnittens tillkomst- och publiceringsår (det senare i tidningar) – serierna tillkom ju och publicerades också redan innan de utgavs i albumform. Vad jag vet, teckande Jan Lööf ”Felix” under perioden 1967-1973 – senare har andra, danska, tecknare fortsatt att göra nya avsnitt. Det skulle vara av värde, om Jan Lööf själv kunde berätta när de olika avsnitten, i kronologisk ordning, tillkom.

Redan i de allra första stripparna i ”Felix på Stora apön” ges smakprov på den allusionsrikedom som finns i Jan Lööfs ”Felix”. Vår hjälte bor ensam i en träkåk med vissa drag av Villa Villkulla, och likt Pippi har han en fläckig häst, vars hals han skyddar med sin halsduk. I fågelkärven hittar han en förkyld papegoja, som bär bud från kapten Karlsson, som sitter ensam på en ö i Söderhavet.

Ute efter papegojan är samtidigt gangstern Halmhatten, agent för kapten Karlssons fiende kapten Lurifaxius; Halmhatten har hjälp av två gorillor (här i bokstavlig mening). Sen följer ett vådligt äventyr, där Felix tillsammans med veterinären han har tagit papegojan till av skurkarna förs till Söderhavet och där, nu med den svarte skeppsgossen Johan som bundsförvant, man åtefinner kapten Karlsson som kung på korallön Kolagutti, inte långt från Stora apön, där kapten Lurifaxius härskar. Och för att göra en lång och komplicerad historia kort: Slutligen besegrar våra vänner Lurifaxius och hans gorillaarmé.

I nästa avsnitt, ”Felix och tidsmaskinen”, möter Felix på ett tåg professor Propp och hans robot Robert. Professorn har uppfunnit en tidsmaskin och skickar Robert på provtur till Rhodos 500 år före Kristus. När färden lyckas, instruerar han Robert att skicka i väg professorn själv och Felix på samma tidsresa. Dock fångas Robert med en jättemagnet av ett par slemma skurkar som är ute efter tidsmaskinen, och skurkarna släpper ner honom från en helikopter. Som tur är hamnar han i en swimmingpool och sätts i stånd igen av ett par fiffiga grabbar.

Robert spårar skurkarna, bröderna Brax, till en cirkus. Skurkarna plundrar riksbankens valv med hjälp av tidsmaskinen men överrumplas av Robert som tar dem till fånga och skickar i väg dem till Rhodos, där de plötsligt befinner sig i samma cell som Felix och professorn. Alla fyra transporteras till staden för att säljas som slavar. Felix och professorn blir galärslavar.

De lyckas fly undan slavägaren Leonides och får hjälp av ett pelarhelgon. När de spåras av Leonides, hans män och ett lejon, flyr de vidare på en underjordisk flod och hamnar i kolossen på Rhodos, och träffar där ett orakel, Telephatos, som visar sig vara en exakt kopia av professor Propp. Mat skaffar sig oraklet med hjälp av örnen Argus, som flyger med korg och köplista till marknaden. Leonides klär dock ut sig till torghandlare och lyckas på så sätt fånga örnen i en bur.

Men bättre brödlös än rådlös. Professor Propp bygger med hjälp av grejer han hittar i oraklets förråd en flygfarkost, en autogiro, ett slags kombination av flygplan och helikopter. Inför en sådan uppfinningsrikedom ser sig Leonides tvungen att kapitulera. Våra vänner kan återvända hem till nutiden, där professor Propp blir cirkusdirektör.

Felix får en idé: med hjälp av tidsmaskinen ska han förflytta sig till mesozotisk tid och hemföra en tyrannosaurus till cirkusen som ny attraktion. Som väntat får Felix möta en rad urtidsdjur, också rädda en hundliknande liten varelse. På sin jakt efter en tyrannosaurus blir Felix fångad av en dinosaurus och placerad i dess bo tillsammans med dinosaurieungarna. Urtidshunden, som verkar ha fattat tycke för Felix, söker assistans av en människopojke, som lyckas befria Felix och för honom till familjens grotta, där de möter hans föräldrar, som i motsats till pojken ännu inte kan tala. Pappa vildmannen hjälper Felix att hitta tyrannosaurieägg, och när tyrannosaurusen just är i färd med att hinna i kapp Felix med ett av äggen i famnen, räddas de av professor Propp med hjäp av tidsmaskinen. Med till cirkusen råkar man också få vildmannen, som dock snart lyckas lära sig både bokstäverna och att tala.

Skräcködlan kläcks ur sitt ägg och växer i rasande fart, måste också förses med en allt större inhägnad. Den matas, trots vildmannens protester, med grönsaker, med påföljd att den inte får några tänder. Robert förser den dock med löständer, så att den ska se mer skräckinjagande ut.

När skräcködlan förs in i cirkusmanegen av vildmannen, jublar publiken, men jublet förbyts i de bedragnas vrede, när ödlan tappar sina löständer.

Vildmannen trivs inte med cirkuslivet och slår i vredesmod sönder både tidsmaskinen och Robert. När professorn/cirkusdirektören förklarar för honom att han måste laga både tidsmaskinen och Robert innan han kan skicka hem vildmannen till urtiden, ger sig denne i väg på en utflykt ut i den moderna världen.

Felix förstår att han måste hitta och undsätta vildmannen.

Här övergår historien i ett nytt avsnitt, ”Felix och det stora upproret”.

Felix letar efter vildmannen, som hårig och iklädd höftskynke har gett sig ut i en storstad med New York-silhuett. Vildmannen tar sig genom ett öppet fönster nattetid in på ett museum och lägger sig att sova i en indiantipi. En städerska larmar polisen, som griper honom för förargelseväckande beteende. Polischefen, som har sett vildmannen på cirkusen, låter ekipera vildmannen och även raka och klippa honom, varefter han ser ut som en vanlig karl till grobian.

För att försörja sig blir vildmannen proffsboxare och vinner förstås på knockout. Men det borde han inte ha gjort – managern hade bett honom förlora och satsat sina pengar på den matchutgången. Så vildmannen luras ner i en fallucka, för att så småningom befrias av den fiffige Felix – bara för att lockas i en ny fälla.

Efter att vildmannen har räddat den klaustrofobi-drabbade gangsterchefen/managern ur en hiss som har fastnat, tas den intet ont anande vildmannen upp i kretsen av gangsters. Även Felix luras i väg till gangsterhögkvarteret, en privtskola för checkförfalskare. På skolan får man också lära sig att svetsa upp kassaskåp och annat nyttigt.

Nästa steg i handlingen blir att gangsterchefen tar med Felix och vildmannen på sin ubåt för att befria sin kusin Herman, som sitter fången på en fängelseö. Felix får till uppgift att smuggla in dynamit till Herman, och den kommer väl till pass när han tvångsarbetar i stenbrottet på ön: Herman kan sedan hoppa i den stenkrossvagn, där Felix redan gömmer sig. Vagnen hamnar i havet, men passagerarna lyckas komma ombord på ubåten.

Den fångas i en trål, men när trålaren bordas av en polisbåt på jakt efter rymlingarna, slår vildmannen hål på trålarens skrov, och såväl han och Felix som gangsterchefen och Herman tillskansar sig i stället polisbåten och flyr med den. Väl i land spåras de åter igen av polisen men gömmer sig i lastutrymmet på en båt och där närmare bestämt i en kätte med bufflar. Bufflarna (och rymlingarna) hissas upp med lyftkran. Och gissa vem som lyfter upp kätten på ett lastbilsflak! Jo, roboten Robert – bufflarna ska till cirkusen.

Väl framme skickar Felix med tidsmaskinens hjälp vildmannen tillbaka till hustrun och sonen. De båda gangstrarna rymmer i en mekanisk jätteapa och tar även Felix med sig. Polisens jakt på jätteapan tar sig allt mer groteska former med tanks, raserade broar och annat som ingredienser. När polisen tror sig ha oskadliggjort apan, som har fastnat i ett hål i gatan, smiter Felix och gangsterparet ner i kloaksystemets labyrinter, välbekant terräng för gangsterchefen.

Kusin Herman har en plan klar, när de till slut hittar gangsterna, som är på ett slags sommarkollo. Planen för dem till latinamerikanska San Fernando, där den stenrike diktatorn Ramon Ortega härskar över sina utfattiga landsmän. Felix och Alex, lärare i maskeringskonst, får åka i förväg och förbereda terrängen.

När de av kulturministern bjuds på bilutflykt ute på landsbygden, hejdas de av ett par rånare, som dock jagas på flykt av en getaherde eller snarare hans ilskna getter.

Väl tillbaka i palatset inne i stan, stöter de på en trädgårdsmästare, som de har träffat på förr, på båten till San Fernando. Det visar sig att han tillhör rebellrörelsen på ön och att våra vänner i sitt bagage, sig själva ovetande, har smugglat in granater – det var därför de under utflykten stoppades av ”landsvägsrövare”, som i själva verket bara ville komma åt deras eldfarliga bagage. Felix och Alex smugglas ut ur palatset i skepnad av fågelskrämmor av trädgårdsmästaren, men när de försöker tala om att de står på rebellernas sida, blir de inte trodda utan isoleras i en koja i ett alligatorfyllt träsk. De lyckas dock få kojan att flyta i väg och hamnar på så sätt på oljebolagets område – oljebolaget arbetar förstås ihop med president Ortega.

Inne i stan demonstrerar den fattiga befolkningen mot Ortega. Medan Alex underhåller Ortega med en fantasifull historia om en gammal kultur med stora skatter under San Fernando, lyckas Felix i smyg befria en av de tillfångatagna demonstranterna.

För att hitta den påhittade skatten får Alex låna en grävskopa, men planen är i själva verket att ta sig in i riksbankens valv och sno alla pengarna där. Nu har också rebellerna förstått att Felix och Alex står på deras sida, och som en förbindelselänk får de biljetter till tjurfäktningen, där de får en hint om att gå till matadorernas omklädningsrum. Från och med nu arbetar de i pakt med rebellerna.

Med hjälp av alkohol får de presidentpalatsets inte alltför intellektuellt utrustade vakter att hjälpa till att tömma riksbankens underjordiska förråd på guldtackor, och dessa överförs till rebellerna. Efter ytterligare förvecklingar störtas diktatorn, och hans skatter kan användas för den fattiga befolkningens bästa.

I ”Jan Lööfs serier, Volym två” följer ytterligare avsnitt:

”Felix och de flygande tefaten” inleds med att Felix och Alex, som alltså hänger med även här, läser i tidningen att Vetenskapsakademin har utfäst en belöning om 100.000 kronor till den som kan bevisa att flygande tefat existerar. De styr därför stegen till tefatskännaren docent Nilsson men finner hans hus (en liten stuga uppe på ett tak à la Karlsson på taket) tomt och inredningen sönderslagen.

I garderoben hittar de dock Nilssons hund, som spårar sin husse ner till hamnen, dock bara för att man ska finna att M/S Star, troligen med Nilsson ombord och under befäl av den ruskige kapten Kalfjäll, har avseglat norrut, mot Spetsbergen, Grönland, kanske Nordpolen.

I Nilssons bostad hittar Felix, gömd i TVn, ett papper där Nilsson skriver att ett flygande tefat har landat vid Nordpolen. På Tekniska museet snor de därför ett plan, som användes för en nordpolsexpedition på 1930-talet, och ger sig i väg. I ishavet uppe vid Nordpolen passerar de M/S Star.

Tyvärr kraschlandar de men lyckas bygga ett skjul att bo i. Det visar sig att de befinner sig på ett flytande isberg, där det dessutom finns en isbjörn. Felix, skild från Alex, ser ett ankommande fartyg som räddningen – bara för att finna att det rör sig om M/S Star och bli inlåst tillsammans med en annan fånge, docent Nilsson.

Kapten Kalfjäll ger sig ut på isberget med ett hundspann, men Alex får docent Nilssons hund att göra en vilseledande manöver, och skurkarna hamnar momentant i ishavet. Alex tar loss en plåt från skjulet och åker kälke rakt ombord på M/S Star, där han befriar Felix och Nilsson. När de i en livbåt flyr, ser Nilsson av formen på isberget, att detta i själva verket är det tefat de letar efter.

De tar sig in i tefatets innanmäte och hittar där vid manöverbordet den isbjörn de tidigare har sett. Isbjörnen visar sig vara kommunicerbar med hjälp av en språköverföringsapparat. Isbjörnen är dock bara tagen som redskap av den rymdman de hittar i en kapsel.

Rymdmannen, Gregor, hjälper dem att ta över M/S Star, som med isberget/tefatet på släp styr hemåt mot civilisationen. Tyvärr sjunker tefatet i havet.

Gregor berättar då att det finns ett tvillingtefat kretsande i Jordens
stratosfär, där hans kompis Togo sitter fast. Ska han komma loss, måste man få upp en bit magnetiskt järn till hans tefat.

Sagt och gjort. Felix tar på sig apdräkt och byter plats med den apa som just ska skickas i väg på rymdfärd upp till Venus. Felix övertar kontrollen över rymdskeppet och styr detta till Togos hjälplöst kretsande tefat, som med hjälp av det magnetiska järn han har med sig blir funktionsdugligt igen och snart landar på taket Nilssons hus står på.

De båda rymdvarelserna söver Felix och tar honom med ombord på sitt flygfat för att hemföra honom till sin hemplanet Alfax, som snurrar runt stjärnan Proxima Centauri. Dit tar det 850 år att flyga, men Felix placeras i en kapsel som stoppar åldrandet.

På Alfax är ingenting sig likt. Staden ligger i ruiner, men Felix och de båda Alfax-borna hämtas av en mekanisk ryttare på en mekanisk häst och förs in i ett berg. Alfax har tagits över av ondskefulla jordmänniskor, medan infödingarna får slavarbeta i gruvorna. Infödingarna gör uppror, Felix lyckas rymma och längre in i berget hittar man andra Alfax-bor som har lyckats upprätthålla en fri underjordisk civilisation. Alfaxborna tar sig upp till ytan för att ta upp kampen mot förtryckarna från Jorden. Dessas ledare lyckas dock ta Felix till fånga. Men Felix tar sig ut igen efter att ha sövt draken som vaktar honom med mycket mat.

När Alfaxborna ser ut att vinna striden med intränglingarna från Jorden, beslutar sig de senares ledare för att spränga staden. Felix varnar dem som annars riskerar att utplånas och lyckas själv hitta ett gammalt rymdskepp att ta sig hem med.

Felix sover under resan, men till slut fälls landningsfallskärmarna ut och rymdskeppet landar – i havet. Felix lyckas ta sig ut innan det sjunker och plockas upp i en båt av en man med hund – eller kan det rent av vara en varg? Den här mannen är nämligen misstänkt lik en civilklädd Fantomen.

Mannen som har räddat Felix berättar att de befinner sig utanför afrikanska ostkusten och att det är år 1969, alltså samma år som Felix lämnade jorden!

Och mycket riktigt: nästa avsnitt heter ”Felix och Fantomen”.

Det märkliga är att den mystiske man som har räddat Felix på pricken liknar hans gamle vän Alex.

Nu är den här mannen förtvivlad över att under båtturen, då han räddade Felix, ha tappat sin ring. På jakt efter den, iförd en usel dykardräkt, försvinner han i havet men räddas av kapten Nemo på Nautilus. Ombord på Nautilus förstår Felix hur han kunde återvända till jorden samma år som han gav sig i väg: år 1999 förstördes Jorden i atomkrig, och från år 2000 började man om från år 1, så nu är det åter igen 1969.

Med hjälp av Nautilus hittar man rymdraketen på botten och strax intill den borttappade ringen. När kapten Nemo ser ringen, en dödskallering, förstår han att mannen han har fiskat upp ur havet är Fantomen och ringen den magiska ring som ger honom hans krafter – utan den är han som vilken vekling som helst.

Så Nemo behåller ringen men säljer Fantomen, alias Den vandrande vålnaden, för 100.000 dollar till världens främsta gangsters.

Gangstergänget ger sig i väg per tåg till de djupa skogarna för att hämta Fantomens skatt i dödskallegrottan, och Felix och Devil, som har följt efter, hinner fram precis för att se Guran sparka den nu helt oskadliggjorde Fantomen i ändan.

För Felix avslöjar Fantomen att Fantomen för 2.000 år sedan förblev barnlös och att hans anfader Alex, Felix’ gamle vän, då blev Fantomen, därav likheten dem emellan.

Felix åker till New York och träffar där på den nuvarande kraftlöse Fantomens pappa Alexander Van Toomen som berättar att han har ordnat jobb åt sonen på tivoli.

Där påbörjas en lång process med syfte att övertyga Fantomen om att han är tillräckligt stark utan den där magiska ringen, och under vådliga äventyr på tivolit lyckas Fantomen besegra gangstergänget.

Men en gangster har flytt och tagit Felix med sig. Felix förs till gangstergängets hemlige ledare, en skugga bakom ett draperi. Med Felix som lockbete ska Fantomen lockas in i en fälla och dödas, men Fantomen upptäcker fällan, sliter av tändkabeln och befriar Felix – bara för att båda snart ska bli gangstergängets fångar igen nere i hamnen. Felix flyr dock och lyckas även få med sig Devil, som sitter i karantän. Under tiden iscensätter skurkarna sin djävulska plan, att söva hela New York med sömnmedel i dricksvattnet för att under tiden ostört kunna genomföra jättestölder.

Felix, som lyckas befria Fantomen, tar nu tillsammans med denne och Devil upp jakten på gangsterkungen doktor M. Bakom skynket med chefen hittar de dock bara en docka med högtalare, men från den leder en jättelång ledning dem till huset där Fantomens åldrige farsa, själv en gång Fantom, bor. Och till slut lyckas Felix avslöja hemligheten: när Van Toomen dricker en vätska, förvandlas han till doktor M, med vampyrtänder och allt. Van Toomen lyckas få i även sonen den här förvandlingsvätskan, och snart har de också förvandlat Devil till en best. På ryggen av en jättelik Devil med fladdermusvingar flyr Van Toomen och Fantomen, nu vampyrlika skurkar, till Transsylvanien.

Eftersom slutet av ett Felix-avnitt ofta leder läsaren in i nästa, heter nästa avsnitt följaktligen ”Felix och varulven”.

När nu Alex är borta i en forn värld och hans sentida släktingar Van Toomen och Fantomen har förvandlats till varulvar, skaffar sig Felix i början av det här avsnittet en ny manlig lite äldre bundsförvant. För bravaden att fånga övriga gangsters i New York har han belönats med 25.000 dollar, och därför försöker han locka Propeller-Jack vid flygcirkusen att flyga honom till Tanssylvanien. Jack ställer upp, dock först efter att Felix har avslöjat att hans chef på cirkusen har velat sabotera planet för att få ut försäkringspengarna.

I Felix-serierna går alltid handlingen i kringelikrokar, och mycket riktigt råkar Jack och Felix på väg till Transsylvanien ut för ett mellanliggande äventyr med en överlevande dåre från andra världskriget och en atomladdning som hindras att explodera.

Men till slut lyckas de att med sitt beskjutna och skadade plan ändå ta sig till Transsylvanien och landa där, mitt i en vampyrjakt. De får natthärbärge i en bondgård, där bonden, Boris, kommer hem blodig efter midnatt. Mycket riktigt börjar Boris, nu själv en vampyr, jaga Felix och Jack under natten, men eftersom Jack har tagit på sig en stålrustning, råkar vampyren bita av sig huggtänderna. De går till ingenjör Frank N Stein med Boris och får hans tänder ersatta med löständer.

Som tack för hjälpen får Boris sitta modell för den konstgjorde man Frank N Stein håller på att skapa. Under tiden kommer betjänten Oleg hem med material från köttaffären.

Oleg är en opålitlig betjänt: i hemlighet arbetar han också för greve Dracula. För denne berättar han om Frank N Steins skapelse, som kan förgöra Dracula och alla vampyrer. Dracula konstaterar genast att detta är ett fall för doktor Mabuse, och så får vi då åter igen stifta bekantskap med den M, som är identisk med Van Toomen, och dennes son Fantomen, nu båda i greve Draculas sold.

Hemma hos Frank N Stein fortgår processen enligt gammalt känt recept: monstret får liv efter ett blixtnedslag som leds ner i hans hopsydda kropp.

Monstret bjuds på te, men Oleg försöker i enlighet med instruktioner från Mabuse ge honom en kopp med lösning, som förvandlar den som dricker brygden till ett verkligt monster. Kuppen misslyckas dock – i stället är det Oleg som får i sig brygden och blir galet argsint. Igor smiter och kommer undan.

På så sätt kan han sprida lögner om Frank N Steins monster och få folk att jaga monstret för de bränder han själv anlägger. Just när lynchmobben är nära att ta kål på både Frank N Stein och hans monster, dyker det upp en liten flicka, som monstret har räddat undan en av Igors eldsvådor, och vill ha sin docka, som monstret har glömt i sin ficka. Och nu uppdagas sanningen: den skyldige är i själva verket Oleg, som dessutom står i förbund med greve Dracula.

Oleg kommer visserligen med bud till Dracula om att monstret inte bara har överlevt utan nu också deltar i jakten på vampyrerna, men får sitt straff, kastas ner i fängelshålan.

Dracula lyckas genom att ta sig ner genom skorstenen röva bort Felix och ta honom till sin borg. Men Jack och monstret är på väg mot borgen – på vägen dit visar det sig att till och med varulvarna blir rädda för monstret. Att stoppa monstret med hjälp av flaxande skallen, normalt förvarad i borgens giftskåp, misslyckas. Draculas hustru vill ha Felix i födelsedagspresent, men Felix lyckas fly, när hon just ska sätta tänderna i honom för att förvandla honom till vampyr. Dracula är på väg att fånga in honom igen – men just då kommer Jack och framför allt monstret in genom porten.

Draculas borg med alla vampyrerna hanteras sen så att man murar igen alla fönster och dörrar. Varulvarna, som sover på dagen, samlas ihop på ett lastbildsflak och säljs sedan till en zoologisk trädgård. Där får de bo på ett vallgravsomgärdat varulvsberg med konstgjord måne.

I den här djurparken startar också nästa Felix-avsnitt, ”Felix i Vilda västern”. Det visar sig förresten att alla varulvar utom två går att bota, men dessa blir stulna.

Apan Cheeta i buren bredvid visar sig dock kunna kommunicera med människor, skriver ett brev till Felix om att han har känt igen tjuvarna. Så Cheeta leder Felix på flakcykel till Hollywood – Cheeta är nämligen Tarzans gamla apa och kallar nu mycket riktigt på sin forne herre, här döpt till Johnny Muller.

Tarzan/Muller, vars karriär är slut, bor fortfarande i en trädhydda och förflyttar sig med hjälp av lianer. Spåren leder till skräckfilmsaktörerna Tom och Harry, och i en bur i skräckfilmsstudion finns verkligen de båda stulna varulvarna. Studions ägare har i god tro köpt dem för 20.000 dollar.

Tarzan/Muller tar upp jakten på de båda skurkarna, och hamnar mitt i en västernfilm med många förvecklingar: tågjakt, bufflar, indianer, you name it! Handlingen blir allt mer av en vildavästernhistoria med indianer på krigsstigen på grund av att hövdingens son på grund av falsk anklagelse sitter oskyldigt fängslad i finkan i Buffalo City. Felix och Tarzan/Muller får av sheriffen tillåtelse att tala med hövdingens son, som förklarar att han är oskyldig men falskt anklagad av den mäktige Nick Sullivan, för övrigt med en fysionomi mycket lik den orakade Richard Nixons.

Sullivan hyr in Scarface Hogan för att göra slut på dem som snokar, och Scarface utmanar Tarzan/Muller på duell. Det här avsnittet, med många sinnrikt uttänkta detaljer, har alla ingredienser man förknippar med klassiska västernfilmer. Våra vänner vinner, tillsammans med den befriade indianen, slutstriden, och indianen får, som ett slags straff, reparera arrestlokalen han har förstört, för där ska ju nu Scarface och Sullivan förvaras.

Efter ett mellanspel på en rodeo och en revolvertävling beslutar sig våra vänner för att ge sig i väg till Mexiko för att fånga in banditen och boskapstjuven Zarate Lopez.

Med på den här mexikoexpeditionen är, utom Felix och Tarzan/Muller, rodeoägaren och mexikanaren Pablo Juarez, fyllbulten och revolverskytten Rufus (som verkar släkt med Windy och Salasso i Kapten Miki) och, så småningom, Rufus’ son Billy. Ochså här får vi uppleva en serie klassiska västernäventyr: belägring av en bergsstuga, som när det sätts i brand av Billy välts på skurkarna, gamar på kaktusar vid mexikanska gränsen, nedbrända rancher. En försupen och kvarglömd bandit leder dem vidare mot Zarates tillhåll men tar Felix till fånga. Felix lyckas dock undkomma, när banditen jagas av en björn, och tar sig genom en bergsgång rakt in till rövarnas näste. Där upptäcker han bland annat att rövarhustrurna är i fullt uppror mot rövarnas maktfasoner, och så småningom lyckas han liera sig med rövarhövdingens hustru. Under tiden har också Felix’ bundsförvanter tagit sig fram till gömstället i berget. En av rövarhustrurna överlistar vaktposten med en nötkaka – han tas till fånga och byts ut mot en mansklädd kvinna vid kulsprutan. En kulsprutesalva får snabbt rövargänget att inse, att nu är det allvar.

Rövarna tar sina skatter med sig och flyr genom en underjordisk gång men aktiverar dess förinnan en dynamitladdning, som ändar i en väldig explosion.

Sen slutar avsnittet med att Felix och Tarzan/Muller vaknar upp i var sin sjukhussäng. Johnny Muller minns över huvud taget inte längre Felix, och doktorn berättar, att de har råkat ut för en explosion när de arbetade som stuntmän vid en filminspelning. Men Felix är ändå övertygad om att han faktiskt, på något sätt, har besökt 1800-talets Vilda västern.

Sista avsnittet i den här volymen heter ”Felix och Ben Hassans skatt” och har, i motsats till många andra avsnitt, ingen direkt övergång från föregående avsnitt.

Felix är på somrig cykelutflykt ute på landet och blir där vittne till att två män med påkar jagar en tredje. Den jagade visar sig vara Smith, ballongförare, och hans ballongkorg har fastnat i ett päronträd med korgen. Felix hjälper till med att få loss korgen och får som tack följa med på en ballongtur, som dock slutar med att de hamnar i havet.

De tar sig i land på en ö med tropisk regnskog och hittar där en förfallen hydda med en död man, som på sin dödskalle har pirathatt. Det visar sig att där finns ett brev från mannen, daterat den 17 april 1648 och med kapten Blod nämnd som en fiende. De hittar också en kista med en rad användbara verktyg.

Eftersom de där de är störs av en flock apor, bygger de i stället ett nytt hem i en klippgrotta men får även där sällskap av en stor apa – den här är dock vänligt inställd och läraktig och deltar snart i olika slag av byggnadsarbete: så småningom blir det både en flotte och en båt.

Eftersom de har hittat ett flaskpostbrev från en Arnold Hansen, som finns på den närbelägna ön Tabor, tar de sig dit, dock bara för att finna att Hansen har blivit galen av vistelsen där. Hans argsinta utfall tyglas dock av den starka apan, som har följt med.

Över havet kommer då ett piratskepp, vars kapten beordrar eld, så snart man har sett Arnold Hansen i kikaren. Våra vänner, apan och Hansen hinner nätt och jämt ta sin tillflykt till grottan på hemön. Piraterna, som av någon anledning vill åt Hansen, försöker inta grottan men hindras i detta av apan och de många apkompisar han har tillkallat.

Felix, Smith och Hansen tar sig i smyg ombord på piratskeppet, där det är fest ombord. Piratkaptenen, Crook, tas till fånga, och intränglingstrion tar över fartyget. Smith lovar besättningen att med den dela den skatt som finns i staden Al Aram, och även om den misstror löftena, ställer den upp. Hansen hävdar att prins Yussef kommer att vilja samarbeta, eftersom Hansen är den ende som känner till Ben Hassans skatt.

Våra vänner luras dock i en fälla – snart befinner de sig i en källarhåla, där även prins Yussef visar sig hållas fången. Den skyldige är den elake furst Azab, som har störtat Yussef från tronen.

Arnold Hansen förhörs och hotas till livet, men klarar sig ändå, eftersom han är den ende som vet någonting om skatten. Inte ens hypnos biter på Hansen.

När den onde fursten hotar att skada Felix faller Hansen till föga och berättar att den persiske trollkarlen Omar Oz, som finns någonstans ute i öknen, vet allt om skatten, men att den ende som kan få ur honom något om skatten är den persiske prinsen. Alltså kläs Felix ut till persisk prins och får rida kamel ut i öknen tillsammans med sin turbanklädde tjänare, det vill säga Smith. Helt riskfritt är det inte att närma sig Omar, eftersom han har förmågan att förvandla människor till sten.

Felix och Smith lyckas dock dupera Omar, och Felix lyckas med hjälp av Omars trolldomsbok göra en matta flygande och kasta av Omar, så att de kan ge sig i väg till Mesopotamien, där skatten ska finnas. Omars korp lyckas röva tillbaka sidan i trolldomsboken om flygande mattor, men just när Omar äntligen kan återkalla mattan, är de framme vid Ben Hassans palats – Ben Hassan äger, visar det sig Aladdins lampa. Våra vänner firas upp ur spat där palatset, som är en husbåt, far omkring och förklarar sig med att de har ramlat av en flygande matta. När Ben Hassan får Smith att lukta på en sanningsblomma, avslöjar han mot sin vilja sina avsikter. Därefter leder Ben Hassan gästerna till sin skatt, som ligger i en bassäng där det simmar omkring krokodiler.

Men utanför huset kommer en skrotsamlare, som av en aningslös betjänt får den, som han tror, värdelösa gamla lampan, den som är Aladdins lampa.

Tjänaren och gästerna sänds ut på spaning efter lampan och tjänaren hittar den faktiskt hos skrothandlaren. När tjänaren, nu med lampan, ropar efter Smith och Felix, slutar det inte bättre än att tjänaren och Smith, efter en olyckshändelse med kalifens bärstol, fängslas och utlovas halshuggning. Lampan blir dock kvar hos Felix, som, utan att begripa hur den fungerar, går till sina vänner i kalifens fängelse. När vakten kommer, uppmanar honom tjänaren att gnida på lampan – och framför Felix står nu den väldiga anden i lampan, beredd att tjäna honom. Fängelseväggen krossas, Smith och tjänaren befrias och kalifen tas till fånga i andens väldiga näve. På torget frågar anden folket vem de vill ha till ny kalif, och de väljer Aladdin, som alltså är tjänaren hos Ben Hassan. Men han vill inte. Så i stället lyfts Ben Hassan till makten.

Anden i lampan får följa med tillbaka även till Al Aram, där han får lyfta bort furst Azab med palats och allt – de förflyttas till ett berg ute i öknen. Prins Yussef återinsätts på tronen.

Felix och Smith längtar för sin del hem.

Melodikrysset nummer 20 2010

Jag har tidigare bekänt att jag har svårt att minnas TV-signaturer – särskilt svåra att minnas är de ju, när man inte har sett serien i fråga. Svaret på dagens signaturfråga måste rimligen bli tre – men jag har faktiskt aldrig sett ”Tre kronor”, som jag gissar att signaturen hör till.

Däremot har jag sett en del avsnitt av ”Albert och Herbert”, TV-serien med miljön hämtad från Haga i Göteborg. De som spelade Albert och Herbert var Sten-Åke Cederhök och Tomas von Brömsen.

Båda var ju också scenartister, och dagens kryss innehöll ytterligare en framstående sådan, Ernst Rolf. Vi hörde honom i ”Bättre och bättre dag för dag”.

”Hair” – Milos Formans film från 1979 – såg jag på bio tillsammans med vår Anna. I dag fick vi dock höra ”Let the Sun Shine”, som är hämtad ur ”Hair”, med Army of Lovers.

Då passar det väl bra att redovisa svaret på en fråga som, liksom den om ”Hair”, även har scenanknytning. Björn och Benny gjorde musikal av Vilhelm Mobergs utvandrarepos och gav den namnet ”Kristina från Duvemåla”. Här hörde vi ”Guldet blev till sand” med Tommy Körberg, men Peter Jöback låg 1997-1999 på Svensktoppen med den här i hela 110 veckor.

Vi ska strax återvända till Svensktoppen, men apropå guldletande i Kalifornien passar jag på att sticka emellan med ”Hotel California”, stor hit med The Eagles 1976.

Tillbaka alltså till Svensktoppen: Sven-Ingvars låg på Svensktoppen 1966 med ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske”.

Och runt årsskiftet 1963-1964 hörde vi Lill-Babs på Svensktoppen med ”Leva livet”. För den svenska texten stod Stikkan Andersson, men originalet med Lesley Gore kallades ”It’s My Party”.

Ett par melodifestivalare från senare år fick vi också höra.

Dels ”I Did It For Love” med Jessica Andersson från 2010.

Dels ”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från 2007.

Dagens allra sista fråga gissade jag svaret på innan den hade ställts. I de två ord som återstod saknades bara mittenbokstaven (i båda fallet av tre), och jag anade att svaren skulle bli nio och fem. Och mycket riktigt: inte förvillade det mig att Eldeman i dag spelade ”Nine to Five” på finska. Själv förknippar jag förstås den här låten med filmen från 1980 med Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton.

Slutligen har jag svårt att se poängen med att Anders Eldeman, så här års, spelade ”Å, se det snöar”. Så vida han inte tänkte på körsbärsblom.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Jo, Astrid Lindgren var socialdemokrat

Astrid Lindgrens främsta rent politiska aktion, om den så kallade Pomperipossa-effekten (hon skrev i Expressen att hon fick betala 102 procent i marginalskatt), bidrog med all säkerhet till att socialdemokratin förlorade valet 1976, för första gången på 44 år. I sanningens namn bidrog väl finansminister Gunnar Sträng med sitt lite nedlåtande svar också till detta – hade han, likt Göran Persson senare, medgett att det fanns abnormiteter i skatteskalorna, hade kanske den här olyckan kunnat avvärjas.

Av den här episoden har många dragit slutsatsen att Astrid Lindgren, för övrigt bonddotter från Småland och med en bror som satt i riksdagen för Centerpartiet, var borgerlig.

Jag sitter inte inne med något facit till hur Astrid Lindgren röstade genom åren, men det mesta tyder på att hon under större delen av sitt liv själv betraktade sig som socialdemokrat.

I dagens Dagens Nyheter (16 maj 2010) finns en artikel, ”Brev från Astrid Lindgren visar hennes stöd för S”, som bekräftar detta. I artikeln, som baseras på uppgifter i Rolf Gustavssons kommande bok ”Carlsson”, citeras (och återges i faksimil) ett tröstebrev från Astrid till Ingvar Carlsson år 1995, i vilket hon själv identifierar sig som socialdemokrat: hon talar där både om ”vår regering” och ”vårt parti”.

Hela artikeln i DN hittar du här.

Det är ju bra att få det här klarlagt, men för mig kommer det här verkligen inte som en överraskning. Den som likt mig är väl förtrogen med Astrid Lindgrens alla böcker kan knappast komma till någon annan slutsats än att hon hade ett stort socialt patos och hade sitt hjärta till vänster.

Själv tycker jag att det här blir allra tydligast i böckerna om Madicken – den andra av dem utkom för övrigt just 1976 – och då tänker jag inte bara på Madickens uppställning för andra som inte har det så bra förspänt i samhället som hon själv utan också på hennes pappas roll som radikal chefredaktör.