Så är jag väl gammal då…

Birgitta hade hemlat med barnen inför min sjuttiofemårsdag utan att berätta för mig. Jag fyller år i dag, men redan i går eftermiddag dök plötsligt Kerstin och hennes egna två barn, Viggo och Klara, upp, och en stund senare anlände också Matti och Karin och deras baby Ella, allt för att kunna morgonuppvakta mig på min riktiga födelsedag.

Så redan i går åt vi familjemiddag ihop, spaghetti och fläsktärningar respektive musslor, och sen bakade Kerstin bullar till kvällsfikat. Jag, Birgitta, Kerstin och Klara avslutade kvällen med att spela ett parti ”Finns i sjön” runt köksbordet.

I morse tisslades och tasslades det länge i köket, innan hela gänget tågade in och sjöng ”Röda små smultron”. Jag sänguppvaktades med böcker, både en nyillustrerad H C Andersen och en bok om sextiotalets barnböcker samt dessutom en bok om Strindberg från Birgitta; av henne fick jag också presentkort på en gemensam resa. Kerstin och hennes barn uppvaktade med en rörstrandskopp, Pi, av den typ jag alltid drack mitt morgonkaffe ur när barnen var små, plus tre egenbakade estniska surlimpor; Klara hade dessutom gjort en teckning till både mormor och morfar. Från Matti och Karin fick jag inramade och andra foton av en nyfödd Ella, på någon bild tillsammans med mig, som en påminnelse om att jag numera också är farfar, dessutom också ett par musikvideor med Simon and Garfunkel respektive The Band.

Sen gick vi ut i köket allihop och satte oss runt köksbordet i vars mitt Birgittas nyhoplagda och mycket goda smörgåstårta tronade mellan blombuketter, en stor från Birgitta och en liten från lilla Klara.

Det var härligt gott och det nybryggda kaffet doftade ljuvligt, och jag glömde inte att tacka för presenterna men framför allt för att dessa mina närmaste – Anna träffade jag ju i Stockholm här om dan – hade kommit för att uppvakta mig på min födelsedag.

Sen var det dags att klä sig, dagen till ära i den nya marimekkoskjorta jag fick av Birgitta.

I dag har vi också ätit födelsedagslunch runt köksbordet: rökt sik, rökta laxfenor, böckling och sallad med ingredienser från Birgittas egna odlingar.

Och dagen är inte slut än.

Det hör till födelsedagsbarnets privilegier i vår familj att inte behöva handla, laga mat och diska, men Birgitta har haft god avlastning av Kerstin, Matti och Karin. Viggo och Klara är snälla mot sin morfar, och jag har också fått läsa böcker för lilla Klara. Dit är det långt än för yngsta barnbarnet, Ella, men jag har fått belåtna kluckanden och världens soligaste leenden från henne, när vi har gosat med varann.

Äldre och äldre blir jag, men redan barnbarnen är ett skäl för morfar/farfar att hålla sig vid liv ytterligare ett tag.

Helt bortglömd är jag heller inte, att döma av hyllningskort – tack! – från släktingar och vänner både i Estland och Sverige och från människor som jag känner bara via bloggen.

Melodikrysset nummer 24 2012

Melodikrysset tillsammans med en extra kopp kokkaffe efter en god frukost gör lördagsmorgnarna till en av veckans höjdpunkter. I dag innehöll krysset dessutom några inte helt lätta frågor.

Visserligen innehöll det som vanligt några upprepningar, till exempel ”Vandraren” med Nordman och med text av Py Bäckman och Pierre Isacssons ”Då går jag ner i min källare”. Också ”Ack Värmeland du sköna” har varit med tidigare.

Fast när en låt är så bra som ”Jag mötte Lassie” med Ainbusk, förr Ainbusk Singers, gör det ju inget att den återkommer någon gång.

Men redan den allra första frågan i dagens kryss var inte alltför enkel. Nästan alla kände väl i och för sig igen Monty Python-gängets ”Always Look On the Bright Side of Life”; både jag och många andra har ju sett ”Life of Brian”. Betydligt färre, inte helle jag, har däremot sett musikalen ”Spamalot”, där den här låten också ingår.

Och jag tyckte det var jättekul att få höra Queens ”We Will Rock You” i en finsk version, ”Humppaukaasi”, med Eläkeläiset.

En korsordskonstruktör, som jag – utan att mena så illa – hade sårat, skrev här om dan en kommentar om att jag kanske i mina musikkommentarer kan tyckas vara lite ålderstigen. Och visst hör jag till de krysslösare som gärna hör en Kai Gullmar-klassiker som ”Solen lyser även på liten stuga”, som jag tycker har åldrats med behag.

Men jag ber honom och er öviga att också notera att jag gillar Sara Vargas ”Spring för livet” högt och rent. Den som vill ha bevis kan gå tillbaka till vad jag skrev om Melodifestivalen 2011.

Och jag är över huvud taget – utan att jag därmed gillar allt – schlagernörd. Så det är klart att jag vet att ”Kall som is” i Melodifestivalen 1984 sjöngs av Anders Glenmark och hans syster Karin.

”Dansa i neon” var i och för sig bättre i Lena Phs original, men eftersom dagens kryss sändes från Sandviken, har jag all förståelse för att Eldeman i dag valde att spela den med sandvikensonen Tomas Ledin – hans insjungning är hämtad från TV4-programmet ”Så mycket bättre”.

Disneyfilmer förekommer relativt ofta i Melodikrysset, men – rätta mig om jag har fel – just ”Skönheten och odjuret” har väl inte varit med tidigare, åtminstone inte på länge?

Från USA kommer mycket som är väl lämpat att ha med i Melodikrysset, så också musiken i dagens allra sista fråga. Vi hörde där en fin version av ”John Henry” med Bruce Springsteen och The Seeger Session Band. Det sista behöver kanske förklaras. Springsteen har turnerat och gjort några plattor med Pete Seeger-material, både sådant som Seeger själv har skrivit och sådant som blev mycket känt och populärt i just hans version – ”John Henry” är ett exempel på det senare.

Anders Eldeman får gärna i något kommande program spela något med Seeger själv. Han är en lysande gestalt i amerikanskt musikliv, lever faktiskt fortfarande fastän han nyligen har fyllt 93. Han sjöng tillsammans med Springsteen när Barack Obama installerades som president.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikryseet? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Lill-Ella och Klara med gitarr

Sonen, Matti, och hans Karin och deras baby Ella har varit i Uppsala och hälsat på hos Mattis syster Kerstin. Eller kanske snarare hos Kerstins och Bos dotter Klara: När Klara fyllde år i våras hade hon hett önskat sig en riktig gitarr, och det hade Matti och storasyster Anna tillsammans bestämt sig för att ge henne. Matti, som spelar gitarr i eget band och har jobbat länge i musikaffär, skulle välja en bra gitarr men kunde inte just då. Men nu var det alltså dags att överlämna den där presenten.

Du kan se bilder från gitarrkalaset hemma hos Kerstin och Bo här.

Lägg märke till att Klara, liksom sin mor, är vänsterhänt. Jag antar att Matti har anpassat presentgitarren till detta.

En helt underbar barnbok

Två av mina favoriter, Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild), har tillsammans gjort den helt underbara bilderboken ”Älskade lilla gris” (på nytt utgiven av En bok för alla 2012 – En bok för alla har tidigare gett ut den 2004; i original kom den på Bonniers 1982). Det här är en bok, värd att i generation efter generation hitta nya läsare.

Boken börjar med att en sugga får inte mindre än tretton griskultingar. Men hon har ju bara tolv spenar – så det blir en kulting över! Bonden, en föga ömsint fläskproducent, konstaterar kallt, att då får man väl slå ihjäl honom.

Men det tycker pojken och flickan som tillsammans med sin pappa är på besök i ”grisfabriken” är hemskt, så de ropar samhfällt ”STOPP!” och ”Kan inte vi få ta hand om honom?”.

Det går grisuppfödaren genast med på och efter lite betänketid också barnens pappa. Så de får med sig lilla Pellen hem.

Av det här blir det en både rar och besvärlig historia, med matning och blöja och pyjamas på den lilla grisen. Men grisar växer ju, särskilt om de blir så ompysslade som den här. Ett slag är man inne på att lämna tillbaka honom till grisbonden – men då blir han ju slaktad. Så grisen får fortsätta att bo kvar hemma hos sin värdfamilj tills han till slut knappt längre ryms i badkaret.

När pappan i familjen ett slag har övervägt att döda grisen med en hammare men hejdat sig i sista minuten, bestämmer sig grisen för att rymma.

Så vår vän Pellen tar sig ut ur stan och hamnar ute på landet, en för honom vild och till att börja med ganska skrämmande miljö. Men i en ödeträdgård hittar han äpplen att äta, och det han hittar i ett potatisland är heller inte att förakta. Han vadar i bäckar och simmar i sjöar. Så här kan livet alltså också vara för en gris.

När han till slut hittas av de två barnen och deras pappa och de vill ha honom tillbaka, vill han inte längre återbördas till människornas värld. Barnen försöker locka honom tillbaka med en nysydd och större luva à la nattmössa, men iförd den vandrar han i väg bort mot sin potatisåker och sin härliga sjö.

Sånt här händer väl inte så många grisar i verkligheten, men det här är ju en saga.

För barn om djuren och deras barn

Siv Widerbergs antologi för En bok för alla ”Barnens lilla djurbok” (2012) ger fin orientering om vår egen fauna för mindre barn. Widerberg har alltså valt bort djur som främst finns i andra länder, likaså sagodjur som drakar och förmänskligade djur à la Walt Disney. Dock finns här bilder av renar och renkalvar, som väl flertalet svenska barn aldrig kommer i kontakt med, men det ska verkligen inte ses som en anmärkning.

De mycket korta texterna – en del av dem klassiker, andra hämtade ur nutida barnböcker, ytterligare andra skrivna för den här boken – är inte främst lagda på information. Det är främst bilderna som talar. Och de har ambitionen att visa hur djuren och deras ungar ser ut.

Det främsta exemplet här på klassiska djurbilder är Elsa Beskows läseboksbild av den lille pojken som med skrajsen min inför en daggmask på gången tar sin mor i kjolarna och utropar ”Mor. Orm!”. Beskows ”Sagan om den lilla gumman” med sin katt och sin ko har också tagit med, men jag begriper inte varför den här har illustrerats inte av Beskow utan av Kaj Beckman – jag gillar annars Kaj Beckman, så det är inte det.

Den här reaktionen handlar inte om traditionalism. Jag tycker till exempel att Susanne Hassellöfs illustration, som jag aldrig tidigare har sett, till Astrid Lindgrens och Georg Riedels sommarsång ”Sommaren är min”, med sina fåglar och fjärilar är fantastiskt vacker och finner Lars Rudebjers dubbelteckning med texterna ”Fladdermusen kan sova upp och ned” och ”Det kan inte jag” busrolig. Ytterligare en mycket fascinerande bild har Mati Lepp åstadkommit till Halfdan Rasmussens ”Maskarna har inga ögon”.

Allt är väl inte guld i den här antologin, men den innehåller verkligen mycket som små nyfikna ögon kan titta på och få förklarat med pappas eller mammas hjälp.

Melodikrysset nummer 21 2012

Under några dagar rådde det sommarvärme i Öregrund; man kunde gå ut i skjortärmarna utan att frysa. I går var jag runt i trädgården och plockade in blommor: en bukett med röda och gula tulpaner plus körsbärsblom, en med blå- och rosalila tulpaner och syrenkvistar i knopp (som nu håller på att slå ut) och så en med rosa och vita tulpaner plus äppelblom och ett par kvistar vit syren, som snart kommer att slå ut i rumsvärmen.

I går kväll kom ett stilla regn, som trädgården förvisso behöver men som stänkte ner den nästan torra tvätten ute på strecken. Men i morse när jag gick ner till brevlådan för att hämta tidningarna hade tvätten åter hunnit torka, eftersom det var lite blåst – plattorna på gången ner till grinden och brevlådan var vitprickiga av nedfallen körsbärs- och krikonblom. Men nu är det åter mycket kallare i luften.

Dagens melodikryss beredde mig inga större svårigheter. Det enda jag inte kunde placera med detsamma var ABBA-låten ”Dum Dum Diddle”, som vi i dag hörde i en brasiliansk version, alltså på portugisiska.

Europe hör inte till det jag brukar lyssna på, men deras ”The Final Countdown” har jag hört förut, och det instrument som efterlystes var synt.

Som vanligt repriserade Anders Eldeman en del låtar som har varit med tidigare.

Fast förra gången hörde vi ”Flickor bak i bilen” på svenska med Siw Malmkvist, och vi som kan den svenska titeln och texten vet ju, att flickorna inte sitter i något framsäte.

En annan flicka, Fia Jansson, har också varit med förr, i dubbel bemärkelse. I dag hörde vi den visserligen på spanska, men på svenska inleds texten så här: ”Känner du Fia Jansson som bor uppå Söder”.

Och även Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi hört förut i krysset. Men i dag var det varken Sundbyberg eller Södertälje utan Neapel som efterfrågades ur texten.

Också ”As Time Goes By” har varit med tidigare, dock aldrig som i dag med Jimmy Durante.

Den har vi ju annars hört med Frank Sinatra, men Sinatra nämndes i dag i samband med ”Fly Me to the Moon”, den som skulle leda oss till det sökta ordet flyger.

Flög gjorde ju också Plåt-Niklas, en skapelse av Thomas Funck och kompis till Kalle Stropp och Grodan Boll. Plåt-Niklas var en robot, därav hans namn.

Därmed är vi inne på ämnet barnkultur, en genre som vi i dagens kryss också hittade två disneylåtar i:

Ur Disney’s fina filmatisering av ”Snövit” hörde vi ”En dag är prinsen här”.

Och ur hans ”Aristocats” spelades ”Everybody Wants To Be a Cat”, på svenska ”Alla snubbar vill ju vara katt”.

Jag märker att jag, oplanerat, har skjutit på att redovisa svaren på dagens två melodifestivalanknutna frågor.

Tolka det som ni vill, men de två låtar som spelades var ”Salt and Pepper” med Marie Serneholt och ”Amazing” med Danny Saucedo.

För min del tror jag inte att någon av dem kommer att bli ihågkommen så länge som Carl Michael Bellman, inte heller att deras melodifestivalbidrag kommer att få ett så långt liv som ”Glimmande nymf”, Fredmans epistel numero 72, ej heller att någon framtida Fred Åkerström kommer att tolka dem.

I morgon bitti ska jag stiga upp och ute i trädgården, dagen till ära, plocka ytterligare en bukett till min egen glimmande nymf.

* * *

Har du hamnat här i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På återbesök i den kungliga världen

Jag är republikan, förblir det också i en tid då monarkins handlingsutrymme är begränsat till symboliska funktioner. Under Birgittas statsrådstid avstod jag alltid, när inte bara hon utan också jag fick inbjudningar till kungamiddagar. Men när sedan min hustru hade valts till talman, böjde jag mig för faktum: I det system hon verkade i förutsattes även maken närvara. Alltså gjorde jag det som var min plikt, uppträdde alltid korrekt, klädde mig i frack när så erfordrades, förde också vänliga samtal med människor som normalt inte korsade min väg.

Birgitta delar min republikanska uppfattning men kom genom sin officiella ställning – talmannen rankas som nummer två efter statschefen – och det samarbete som är nödvändigt mellan talmannen och kungen att få mycket mer att göra med kungahuset. På så sätt kom hon, och genom henne i någon mån även jag, att ha ganska mycket med kungahuset att göra. Det gör att vi, om inte nära, känner dess medlemmar.

Ett lite speciellt förhållande uppstod dock mellan Birgitta och Victoria, alltså talmannen och kronprinsessan. Talmannen har inte bara vid viktiga tillfällen haft som officiellt uppdrag att hålla tal till kronprinsessan, mycket genomtänkta sådana kan jag försäkra, utan kronprinsessan har också, under sin mest sköra tid, pryat i riksdagen och där då handletts av en äldre och mer livserfaren kvinna, som hon, tror jag, fattade förtroende för.

Och på den vägen är det. Birgitta fick naturligtvis inbjudan till dopet av lilla Estelle Silvia Ewa Mary i egenskap av före detta talman – även några andra tidigare sådana var inbjudna – men jag tror att det också handlade om en rent personlig inbjudan.

Själv hade jag egentligen bestämt mig för att inte gå på fler kungliga tillställningar i och med att Birgitta hade lämnat sitt talmansämbete, men Birgitta ville helt uppenbart ha mig med, kanske för att hennes hälsa nu är så pass bräcklig att hon behöver mitt stöd. Och eftersom jag inte har något otalt med någon i kungahuset, tackade även jag ja till inbjudan.

Så vi åkte tillsammans i väg till dopet, Birgitta mycket vacker i en jacka inköpt i Vietnam och i egenhändigt sydd klänning, jag iförd den obligatoriska herrmunderingen, mörk kostym och vit skjorta, dock med en slips med Renoir-motiv som färgklick. Tyvärr hade jag skojävlar som klämde.

För att förkorta resemödorna tog vi till att börja med bussen från Öregrund till Uppsala redan dagen före och övernattade i vår lägenhet där. Med tanke på hur osäkra transporterna med SJ är numera tog vi ett lite tidigare tåg till Stockholm och sen, med tanke på Birgittas (ja även min) aktuella kondition taxi till Slottet; dopet skulle nämligen förrättas i Slottskyrkan.

Det första konditionstestet bestod i de många och långa stentrapporna upp till kyrkan. Nå, jag stöttade trots min egen pacemaker Birgitta med sitt fortfarande oreparerade hjärta hela vägen upp, och vi kom till slut, matta och svaga i knäna, dit vi skulle.

Vi anvisades platser längst fram till vänster i kyrkan och kom där att omges av partivänner: till vänster om oss Thage G Peterson med fru Marion, till höger om oss Göran Persson och Anitra Steen och sen Björn och Madeleine von Sydow – precis framför mig och Birgitta satt Stefan och Ulla Löfven. Med Göran pratade jag inte bara jordbruk utan också om politiska aktualiteter – inget för era öron. Framför oss satt annars medlemmar i regeringen samt längst ut till vänster, helt enligt rangreglerna, riksdagems nuvarande talman Per Westerberg med hustru Ylva och först efter dem alltså statsminister Fredrik Reinfeldt.

Om ni tror att det alltid råder en fientlig eller reserverad stämning mellan de politiska blocken, tar ni fel. Man hälsar och pratar vänligt med varann. Vid mottagningen efter dopet träffade vi massor av människor från andra partier och förde samtal med dem, alls inte bara pliktskyldiga. Birgitta pratade miljöpolitik med sin nuvarande efterföljare som miljöminister, Lena Ek (c), och jag själv berättade minnen från gamla centerstämmor för Anna-Karin Hatt (c).

Vid samlingen i kyrkan träffade jag också två gamla bekanta. Dels förre riksarkivarien Erik Norberg, som jag känner sedan vår gemensamma tid i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, där han satt som stor anslagsgivare och jag var socialdemokratiska partiets representant. Dels överceremonimästare Lars Grundberg, som jag känner sedan hans tid som svensk ambassadör i Estland och inte minst hanteringen av estoniaolyckan. Jag lärde då känna även hans son, som gick i estnisk skola, hade lärt sig flytande estniska och sen fortsatte att åka till kompisarna i Tallinn, när farsan hade slutat som ambassadör där – Lars berättade att sonen fortfarande talar estniska och regelbundet åker till sitt andra, adopterade hemland.

Men över till själva dopet, det vi ju alla var där för.

Victoria och Daniel och lilla Estelle satt tvärs över gången, så där vi satt hade vi god utsikt över dem. Föräldrarna visade, trots det högtidliga tillfället, glädje och lust gentemot sin nyfödda, och föremålet för all uppståndelsen tog det hela mycket coolt: gurglade till lite när ärkebiskop Anders Wejryd – jo, vi brukar träffa honom i OD-sammanhang i Uppsala – tog henne i famnen och döpte henne och gnydde lite mot slutet av ceremonin men föreföll annars redan känna sig trygg i den värld av pompa och ståt som väntar henne.

Själv är jag ju som bekant inte troende, men jag tyckte Wejryd, utifrån den tro och det uppdrag som är hans, skötte sitt värv väl. Bönerna och psalmsången deltar jag förstås inte i – jag är ingen hycklare – men det finns korn som faller i god jord även hos mig:

Förskönad nu naturen
står klädd i högtidsdräkt.
Vad ljuvlig vällukt, buren
till oss av vindens fläkt!
Vad prakt, vad rikedomar
som skiftar tusenfalt!
Se runtomkring dig blommar
och lever, doftar allt.

(Svensk psalm 197, med text av Johan Olof Wallin, musik svensk folkvisa från 1600-talet)

Till och med Lina Sandells gamla ”Trygga räkan” kan man fördra en sån här dag.

Mina egna tankar går förstås, en sån här dag, till vårt eget barnbarn, Mattis och Karins lilla Ella, som är nästan jämngammal med Estelle. Och när vi sen i tur och ordning får möjlighet att hälsa, gratulera och växla några ord med först Victoria och Daniel – Estelle ligger i en gunga bredvid – och sen kungen och drottningen, berättar Birgitta också om vår Ella.

Innan vi lämnar mottagningen blir det tillfälle för några få utvalda gäster att lämna över dopgåvor och säga några ord. Per Westerberg och Fredrik Reinfeldt lämnar tillsammans över en jättesamling barnböcker, med en försäkran som väcker munterhet bland oss alla som är där: Man har noga sett till att där inte finns några sagor om prinsessor.

Men innan dess har vi stått och väntat ganska länge i den tilltagande trängseln och den allt mer pressande värmen – Birgitta mår helt synbart illa av det här; varken hennes hjärta eller hennes ben pallar riktigt det här. Så mitt under det att presentceremonin pågår på den lilla scenplattformen framför oss, dyker det upp en man ur hovstaben och frågar, mycket diskret, Birgitta om hon behöver hjälp, till exempel ledas ut genom dörren bakom den lilla scenen. Men Birgitta avböjer, säger sig klara det här.

Det är drottningen, på andra sidan den lilla scenen där Victoria och Daniel står, som har sett Birgittas belägenhet och skickat en diskret order om hjälp.

Men nu är det ändå strax slut.

På vägen ut får vi hjälp av en dam ur hovstaben, som tar oss till en hiss, så att vi slipper gå i de hemska trapporna. Och sen går vi till en tillfälligt anordnad taxihållplats och tar bil till Centralen.

Vid det här laget har mina diabetessymtom börjat göra sig påminda. Så innan vi äntrar tåget mot Uppsala, tar vi var sin hamburgare på Big Burger. Hamburgaren gjorde kungligt gott!

I Uppsala skiljs våra vägar tillfälligt. Birgitta tar närmsta buss till Öregrund, medan jag passar på att handla lite inför Mors dag innan jag följer efter.

Melodikrysset nummer 20 2012

Jag hade inga större svårigheter med att lösa dagens kryss, men där fanns naturligtvis artister som jag inte brukar lyssna på.

Jag gillar karibisk musik, men Billy Ocean från Trinidad-Tobago hör inte till mina idoler, kanske för att han gör åttiotalsmusik. Hans ”The Colour of Love” fick mig inte att ändra uppfattning.

Madonna gillar jag mera, men jag hör ändå inte till hennes trogna lyssnare – kanske är det det där utstuderade hos henne som får mig att hålla mig på avstånd. Alltså, hennes ”Girl Gone Wild” låter utmärkt, men jag blir ändå inte wild.

Inte heller Whitney Houston har jag något egentligt förhållande till – även om jag alltså lyckades identifiera hennes röst i ”I Will Always Love You”. Filmen ”Bodyguard”, som den förekom i, har jag aldrig sett.

Resten var mer eller mindre lätt för mig.

Men jag har svårt att förstå mig på Anders Eldemans kärlek till Ann-Christine Bärnstens gamla ”Ska vi plocka äpplen i min trädgård” – den har nämligen varit med tidigare i krysset.

Alexander Bard hör inte heller till mina idoler, men hans BWO – Bodies Without Organs – har åtminstone lyckats göra en del lättihågkomna låtar i melodifestivalsammanhang. ”Lay Your Love On Me” från 2008 är ett exempel.

Lätt som en plätt var frågan som hade ”New York, New York” med Frank Sinatra som ljudillustration. Den har nämligen varit med förr i krysset. Fast den här gången var frågan den omvända: Vi skulle med hjälp av Frankies original hitta Galenskaparnas och After Shaves ”Borås, Borås”.

Och Cornelis Vreeswijks ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind” har varit med tidigare den också – för egen del repriserar jag upplysningen att dess melodi är ett lån från en engelsk traditionell låt, ”Monday Morning”. Fast det är naturligtvis lättare att stå ut med repriser av låtar som faktiskt är bra.

En film har jag redan avverkat, men det fanns fler filmrelaterade frågor, två av dem om disneyfilmer.

Jag gillar framför allt Walt Disney’s klassiska filmer, av vilka flera har fått ge bidrag till julaftonens disneykavalkad, som jag aldrig missar. Då får man också höra Benjamin Syrsa sjunga ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur ”Pinocchio”.

Inte riktigt lika förtjust är jag i Disneys version av ”Aladdin”. Därmed inte sagt att jag har något emot Dan Ekborg, som stod för sången som spelades.

Jag brukar ju inte minnas TV-signaturen, men när jag hörde den som i dag spelades, hamnade jag omedelbart rätt: ”Snobbar som jobbar”, en klassiker med Roger Moore och Tony Curtis.

En klassiker, fast i en helt annan genre, balett, är Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”, den som via en snårigt formulerad fråga skulle leda oss fram till svaret nöt. Jag har sett den på Operan, och jag kan försäkra er som aldrig har varit där att också ni skulle ha utbyte av att se och höra den.

Klassiker finns det i många genrer. En del av dem kan i dag innehållsligt kännas gammalmodiga, men man får försöka se till exempel Ernst Rolfs ”Det är kvinnan bakom allt” som ett uttryck för sin tid.

Ytterligare annat förblir fräscht för evigt, har ingen avgångstid för att vitsa lite med det sökta svaret, vars ljudillustration var Duke Ellington-klassikern ”Take the A-Train”.

Jag matar lilla Kerstin på Lundeborgs konditori

Vår dotter Kerstin föddes 1969. Samma år köpte vi vårt hus i Öregrund, det hus som blev vårt men inte minst barnens sommarparadis. Jag har sett hur Kerstin har visat sina egna barn, Viggo och Klara, alla sina älskade platser i Sommaröregrund, berättat sina egna minnen och äventyr.

Ett ställe hon brukar återvända till, nu tillsammans med barnen, är Lundeborgs konditori. Det är i dag visserligen bara en skugga av den idylliska oas det en gång var, men alla försöker vi skapa bryggor bakåt genom tid och rum…

På sin blogg publicerar hon då och då, under rubriken ”Foton från förr”, bilder från sin egen barndom, i just det här fallet ett foto ur Birgittas fotoalbum: ”Pappa och jag på uteserveringen till Lundeborgs konditori”. Du hittar bild och text här.

* * *

Gamla fru Lundeborg är död – vi var på begravningen, och jag skrev ett Last chorus över henne. Sina sista år bodde hon i ett hus mitt emot Konsum, och vi brukade hälsa och ibland prata över staketet ungefär där lekstugan, som förr stod på konditoriets gård, nu var placerad. För kort tid sen träffade vi, på väg hem från bussen, en av hennes svärsöner, som berättade, att huset nu var sålt, till någon från Uppsala.

Melodikrysset nummer 18 2012

Dagens melodikryss började med en revelj och slutade med Povel Ramels ”Underbart är kort” (1956), som vi främst minns i Monica Zetterlunds fina insjungning.

Det som låg där emellan utmärktes bland annat av stor geografisk spridning.

Barn-TV-serien ”Professor Balthazar”, han som alltid får en idé, och som mina barn brukade titta på (och därmed även jag ibland) tecknades av kroaten Zlatko Grgić. När jag var i Kroatien med min hustru, på den tiden talman, fick jag där höra att Gud skapade kroatiskan som det allra sista bland språken och att han vid det laget nästan hade slut på vokaler.

Dagens andra barnkulturfråga hade anknytning till två helt olika kontinenter. Kiplings ”Djungelboken” utspelas i Indien, där författaren också själv länge var bosatt. Men Disneys filmatisering har naturligtvis präglats av att det rör sig om amerikansk tecknad film. Observera att jag inte säger detta i avståndstagande ton – jag tycker att Disneys ”Djungelboken” är mycket sevärd. Den fråga, illustrerad med en ljudupptagning ur filmen, Eldeman levererade om ”Djungelboken” var dock en slamkrypare. Det tredje ordet i titeln kan nämligen bli två helt olika ord som båda går in, ”ju” eller ”va”. Eldeman sökte uppebarligen det senare, vilket stämmer om titeln är ”Vill ju va som du”. Men den här sången kallas också för ”Jag vill ju va som du”, och då blir tredje ordet fel.

Med Disney är vi inne på USA, och därifrån kommer också Cole Porters ”I Get a Kick Out of You”. Rod Stewart gjorde den full rättvisa.

Från USA kom också Elvis Presley. Visserligen hörde vi i dag ”It’s Now or Never” med Ingmar Nordströms, men själv föredrar jag nog Elvis. Fast ska vi vara riktigt noga, kommer originalet, ”O Sole Mio”, från Italien, närmare bestämt från Neapel, där det skrevs 1898. Jag har besökt Neapel, men målet för den resan var egentligen Sorrento.

Därmed kommer vi osökt över till ytterligare ett italienskt inslag i dagens kryss, ouvertyren till Gioacchino Rossinis opera ”Den tjuvaktiga skatan” (”La gazza ladra”, 1817). Här ville Eldeman få veta var skatan bor, det vill säga i ett skatbo.

I mina unga år spelades i radio ofta ”Istanbul (Not Constantinopel)”, med Catarina Valente vill jag minnas.

Där har jag tyvärr aldrig varit – däremot har jag varit i ett annat land som också förekom i dagens kryss, Spanien, fast först efter det att francofascismen hade fallit – jag hörde nämligen till dem som turistbojkottade Spanien, så länge diktaturen bestod. Sylvia Vrethammar gjorde, medan den ännu fanns kvar, sin insjungning av ”E Viva España”, och jag minns fortfarande min ilska när den spelades av en musikkår under en socialdemokratisk valupptakt på Parken Zoo i Eskilstuna.

”Jag har hört om en stad ovan molnen” handlar ju inte om någon stad som går att placera geografiskt, men melodin, även känd som ”Entonigt klingar den lilla klockan”, kommer från Ryssland. Fast i dag hörde vi den inte med någon text utan med Arne Lamberth på trumpet.

Sen är det väl bara några svenska låtar kvar.

Tjejgruppen Timoteij – märk stavningen – var med också i årets melodifestival, men det Eldeman spelade med dem, ”Kom”, förekom redan i 2010 års upplaga.

Alice Babs hann göra allt möjligt under sin långa sångkarriär: schlager, jazz, barnvisor – och till och med reklam. Ett exempel på det fick vi höra i dag: ”Jag har en liten Radiola”. Radiola var på sin tid ett känt svenskt märke för radioapparater.

Hagsätra sport, det vill säga Niklas Strömstedt och Andreas Johnson sjöng ”Idag kommer aldrig mer”.

Fast det borde Anders Eldeman akta sig för att säga i Melodikrysset: Även Hagsätra sport har spelats tidigare i programmet.