Melodikrysset nummer 42 2016

Jag är fortfarande i ett eländigt fysiskt skick: hostar, fryser av och till, orkar ingenting, har några gånger blött näsblod och de senaste dagarna har jag haft svullna fötter, kan hända som en effekt av jag för att klara andningen har lockats sova sittande i en fåtölj. Jag var i början av veckan på Vårdcentralen på koll hos min diabetessköterska, och eftersom värdena där var bättre än sist, trodde hon inte att de problem jag berättade om var diabetesrelaterade. Hon hjälpte mig att få tid hos min husläkare, men husläkaren hade ingen glugg i sitt schema förrän 14 november. Nu kallas jag ju med några veckors mellanrum till provtagning för reglering av mitt Waran-intag, och där hände det något. Sköterskan på Ackis som analyserar mina prover när de anländer till sjukhuset har den här veckan ringt mig tre gånger, och jag har fått gå till Vårdcentralen för nya prover, tre den här veckan och härnäst på måndag. Det här har bland annat lett till att jag har fått avstå från Waran några dagar.

Jag berättar det här för läsekretsen, på lördagarna många melodikrysslösare, för att förklara, varför det tar tid för mig att i det här skicket åstadkomma mitt sedvanliga melodikrysskåseri med svaren inbäddade i texten

Särskilt svårt var det nämligen inte i dag. Det enda för mig lite knepiga var dubbelfrågan med anknytning till ”Så mycket bättre”, detta för att jag för egen del inte brukar se det programmet. Men med hjälp av lite detektivarbete har jag kommit fram till att det var Miriam Bryant som sjöng ”The Only One”, en låt som vi förknippar med Andreas Kleerup.

Lite knepig var också frågan om låten som Umberto Marcato sjöng. Honom minns jag i och för sig väl – han var förr mycket populär också i Sverige. Men den låt vi i dag hörde honom sjunga var engelsk och hette då ”Words”, vilket i rak översättning till svensk bör bli ”Ord”.

1965 vanns den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest av Ingvar Wixell med ”Annorstädes vals”, originell inte bara genom valet av sångare utan också på grund av kompositör (Dag Wirén) och textförfattare (Alf Henrikson). För när Wixell sen bröt tidens kutym och i finalen framförde sången på engelska (”Absent Friends”) utbröt det tittarstorm, faktiskt inte på grund av låtens dåliga placering utan på grund av att man inte höll sig till den svenska originaltexten.

Särskilt lysande gick det heller inte för Inger Berggren, som 1962 sjöng den låt som vann den svenska finalen, ”Sol och vår”.

Själv har jag alltid haft svårt för den musikaliska utslätning och språkliga anpassning som under senare år helt har präglat den här tävlingen. Då känns det kul att, som 2013, få höra en avvikare som ”En riktig jävla schlager” med Ravaillacs, det vill säga Tommy Körberg, Claes Malmberg, Johan Rabaeus och Mats Ronander.

”Den gamla moraklockan”, den som i dag skulle ge oss ordet moraklocka, finns det nog värre problem med än att dagens yngre publik inte längre känner till begreppet. När jag kom till Sverige i slutet av andra världskriget och under åren därefter, spelades den här låten ganska ofta i radio, till exempel i Sven-Olof Sandbergs inspelning från 1937. Men har dagens yngre radiolyssnare över huvud taget hört den här låten eller för den delen något insjunget av legendaren SOS?

Numera är det nytt, nytt, nytt som gäller. Inte ens barnrepertoaren tycks klara tidens anstormning. Själv tyckte jag att James Hollingworths ”Älgarna demonstrerar” är en helt underbar låt, och det är nog inte bara hans älgar som har fått nog, när en sån här klassiker trängs undan.

En annan sån här barnklassiker är ”Det gåtfulla folket” med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson.

Fast ännu mer okänd i dag är nog den mycket roliga barnvariant, ”Bär ner mig till sjön”, Tage Danielsson gjorde av Andrews Sisters’ fantastiska ”Bei mir bist du schein”, i dag dock i en annan version.

Lättast är det förstås att klara frågor, knutna till artister och grupper man har allt av.

Jag har allt med Evert Taube, vet således att Rönnerdahl förekommer till exempel i ”Sjösalavår” från 1950. Den som vill läsa hela texten kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Och jag har också allt med The Beatles, till exempel ”All You Need Is Love”. Det har jag, men just nu skulle jag alltså behöva läkarhjälp också.

Slutligen: jag har Ainbusk Singers på skiva också, vet också att de kom från När på Gotland. Jag har aldrig träffat Josefin Nilsson men instämmer gärna i dagens låttitel, ”Jag saknar dig ibland”.

Melodikrysset nummer 41 2016

Mina hälsoproblem är långt ifrån över. Den långvariga infektion jag har, nu mest nere i lungorna, ger sig inte och medför bland annat, att jag börjar hosta, så snart jag lägger mig ner – när jag ligger på rygg eller höger sida, får jag ibland också kvävningskänslor. Då är jag tvungen att lämna sängen och sover i stället sittande i min Lamino-stol i TV-rummet, insvept i täcket jag har tagit med mig från sovrummet och med fötterna på den Lamino-pall som egentligen är Birgittas.

Och faktum är att jag sover mycket bättre så, behöver inte ens stup i kvarten gå till toaletten för att kissa, vilket normalt hackar sönder min nattvila.

I morse sov jag så länge och så djupt i min stol, att jag inte heller vaknade så tidigt som jag brukar göra på lördagsmorgnarna. Men jag hann i alla fall raka mig, duscha och göra i ordning frukosten, innan Melodikrysset startade.

Fast det här medförde förstås, att jag i dag inte kunde lyssna på ”Ring så spelar vi”, vilket jag normalt gör på lördagsmorgnarna. Det programmet görs ju oftast av Lisa Syrén, men jag vet alltså inte om det var hon eller någon annan som var programledare i dag.

Programmet började i dag, för att gå till andra ändan av det, med Cornelis Vreeswijk och ”Första vackra dan i maj”. För mig som har praktiskt taget allt med och av Cornelis på skiva var det här ju inte särskilt svårt, men jag slås åter igen av hur Anders Eldeman då och då i sitt låtval sätter sig till motvärn mot det vi ser utanför fönstret.

Ett annat exempel på det här är att han spelade den ganska somriga gamla skolsången – jag lärde mig den själv i folkskolan – ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Längre fram under skolåren lärde jag mig att sjunga och älska många av Carl Michael Bellmans sånger, till exempel ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Jag har genom åren sett ganska mycket film, givetvis också ”Kalle på Spången” från 1939 med Edvard Persson. I den förekommer ”Jag har bott vid en landsväg”, skriven av Alvar Kraft och Charles Henry.

Också ”Allt som jag känner” med Tone Norum och Tommy Nilsson har jag förstås hört, men jag har däremot aldrig sett filmen den ingick i, ”PS Sista sommaren” (1988). När jag i dag på nätet kollade recensionerna, förstod jag varför.

Inte heller Europe är mig obekanta. Inte så att de har hört till mina stora favoriter, men deras ”The Final Countdown” från 1986 som spelades i dag har onekligen kvaliteter som gör att låten fastnar i ens musikminne.

I motsats till min lillbrorsa har jag aldrig varit ute och dansat till Sven-Ingvars, men deras skivor fanns förstås hemma hos mina nu för längesen döda föräldrar, och flera av det här dansbandets låtar, bland dem ”Fröken Fräken”, blev också skivhits. Jag skattar för egen del högt de jazzmusiker, som gjorde den version vi i dag fick höra, men jag är för den skull inte säker på att ”Fröken Fräken” blev bättre i deras mer jazziga version.

Jag är välbekant med ABBA, således också deras ”Take a Chance On Me” – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway. Men den brittiska ”Mamma Mia” har jag inte sett, så att komma på namnet Colin Firth tog en stund.

Ibland kan det vara svårt att rationellt förklara, varför man tar den ena men inte den andra artisten till sitt hjärta.

Hör jag namnet Oskar Linnros, börjar hjärtat inte bulta häftigare, och även om dagens låt, ”Hur dom än”, var helt OK, fick den mig inte att ändra grundhållning.

När jag hörde ”Spring för livet” med Sara Varga i Melodifestivalen 2011, föll jag omedelbart för den. Och jag har inte ändrat uppfattning.

Till Eldemans återkommande plojar hör att spela kända låtar i finsk version. I dag fick vi till exempel höra Pate (egentligen Pauli) Mustajärvi sjunga ”Tuli polttaa”. Förlagan till den är ”Ring of Fire” med Johnny Cash.

Denna finska anknytning ger oss samtidigt en given avslutning på dagens kryss. Linda Lampenius spelade ”Höstvisa” vars melodi har komponerats av Erna Tauro. Men vida mer känd är förstås textförfattaren, Tove Jansson.

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Melodikrysset nummer 37 2016

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

”Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

Melodikrysset nummer 36 2016

Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.

I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändå begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sången.

Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” från 1844, men filmatiseringen från 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.

Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, så det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.

Därifrån är inte steget långt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Annat som har gått i TV är mig mycket mer främmande, så serien som på svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.

Sedan unga år är jag en inbiten radiot. Alltså lyssnade jag troget på ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört så många gånger, att jag genast förstår, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.

Jag har själv sjungit både den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy från år 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.

Och jag har förstås, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm på åtminstone de låtar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.

Inte heller förvillas jag av att få höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” på gitarr med The Steelmen.

Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” från 1935.

Så jag har faktiskt en viss förståelse för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.

Och jag har till och med, så irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sång och min glädje”.

Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.

Smithsonian Folkways utvidgar sin utgivning av musik för barn

Jag publicerade nyligen hela räckan av skivmärken, senast Arhoolie, vars utgåvor ständigt hålls tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Bland de genrer jag nämnde i Smithsonian Folkways’ utgivning fanns barnskivor, både amerikanska och sådana från ett stort antal andra länder och språkområden. Framför allt gamla Folkways och efterföljaren Smithsonian Folkways har en imponerande katalog med skivor utgivna med sikte på barn – sök under children på Smithsonian Folkways hemsida.

Gamla Folkways gav till exempel ut barnskivor gjorda av folkmusikartister som Woody Guthrie, Leadbelly, Ed McCurdy, Peggy Seeger och inte minst Pete Seeger – en del av de här skivorna finns numera tillgängliga på CD i nyutgivningar av Smithsonian Folkways.

Det senare skivbolaget har också adderat den här listan med barnskivor av Sarah Lee Guthrie, Alan Mills, Suni Paz och inte minst Ella Jenkins.

Nu utvidgar Smithsonian Folkways sin utgivning för barn med att till listan över underliggande bolag lägga den mellan 1994 och 2012 av New Hope Records utgivna serien om 12 album av och med Bobby Susser. Smithsonian Folkways gör den åter tillgänglig som CD, nu i en skivserie kallad Bobby Susser Songs For Children.

Susser verkade ursprungligen (i början av 1960-talet) inom popmusiken men fann att han hade talang för att arbeta med musik tillsammans med barn och gjorde det här till något av sin uppgift i livet. Han har här också använt sig av samarbetspartners som den nu döde Ben E King från The Drifters och självaste Paul Simon. Simon kallar Bobby Susser för ”a masterful creator of children’s songs”.

Varken de här skivorna eller de ovan nämnda finns tillgängliga i Sverige, inte bara på grund av att det numera nästan inte finns några skivaffärer kvar – det är klart att efterfrågan på barnskivor på engelska och andra främmande språk inte är särskilt stor.

Å andra sidan har många av de ovan nämnda barnskivorna sångliga och musikaliska kvalitéer som gör dem begärliga också för vuxna skivlyssnare, som är inriktade på till exempel folkmusik.

Så hör ni till dem som är intresserade av någon av de ovan nämnda artisterna och deras musik, gå in på Smithsonian Folkways’ hemsida och beställ skivor direkt därifrån. Det går att provlyssna där, också att mot betalning ladda ner låtar, om man föredrar det.

Melodikrysset nummer 35 2016

Åter en lördagsmorgon med morgontidningar, god frukost och sen Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll väl egentligen ingenting, som jag absolut inte känner till.

Därmed inte sagt att jag brukar lyssna på allt som Anders Eldeman i dag spelade. ”Lycklig” med Sven Ingvars tror jag inte ens att jag har hört förut, men nog var det Sven-Erik Magnusson som sjöng.

Jag gillar och minns för all del inte allt som förekommer i Melodifestivalerna heller, men att känna igen Magnus och Henrik Rongedal i ”Just a Minute” klarade jag i alla fall, och för övrigt lät de riktigt bra.

Det som gjorde dagens kryss lite kul var att Eldeman spelade en del inte alldeles färsk popmusik.

Det var ganska länge sen jag hörde något med Ola And the Janglers, så deras ”Alex Is the Man” hörde till det där jag tyckte det var roligt att höra igen.

Och det var också länge sen jag sist hörde ”Annie’s Song” med John Denver.

Tyska Modern Talking, i dag med ”You Are My Heart. You Are My Soul” från 1984, var det också ganska länge sen jag lyssnade på.

Amerikanska Guns ’N Roses har jag egentligen hört mer med, även om jag inte mindes just ”Paradise City”.

”Dödligt vapen” har jag aldrig någonsin sett, men jag har desto fler skivor med Eric Clapton och Sting, som framförde ”It’s Probably Me”.

Och på tal om film: Hollywoodstjärnan Mae West, hon med ”Come Up And See Me Sometime”, minns jag förstås också. Jag har alltid gillat hennes fräcka, sexkryddade jargong, och jag gillar också hennes gravskrift: ”Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.”

Jag gillar också Hagge Geigerts av Eva Rydberg insjungna ”Den närsynta bofinken Knut”, en ny text till Helfrid Lamberts tonsättning av Gustaf Frödings ”Det var dans bort i vägen”.

Den vals (ur en balett) som spelades av Kungliga hovkapellet kom från Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, vilket skulle ge oss kryssordet nöt.

Evert Taube har jag, som jag tidigare har berättat, en fullständig skivsamling av, bland dem ”Fragrancia”, i dag visserligen i instrumental version med Dana Dragomir. Men den efterlysta första raden lyder: ”I Cubas natt en röst från din estancia.”

Och så avslutar vi med Alice Tegnérs tonsättning av den hjärtvärmande och vackra ”Ute blåser sommarvind”.

Måtte den där ljumma sommarvinden fortsätta att blåsa ännu ett tag!

Sommar i P1 med Maher Zain

Maher Zain kände jag inte till före hans Sommar-program i dag. Det är jag helt uppenbart inte ensam om i det här landet, detta trots att han är en mycket stor skivartist i en rad muslimska länder, främst i Malaysia och Indonesien, men också i Mellanöstern och Nordafrika, till exempel Marocko. Från Marocko nämnde han ett framträdande för 50.000 personer, som för övrigt kunde texterna och själva nästan tog över sången.

Så här kan det vara i dagens värld, vars blandning av människor och kulturer också har sin tragiska bakgrund: blodiga krig, folkfördrivning, flykt till främmande land för att rädda sitt eget och familjens liv och ge dem ett bättre liv.

Maher Zain (egentligen Elzein) föddes 1981 i Tripoli i det Libanon, som i vågor har slitits sönder av inbördesstrider och anfall från intilliggande stater, också drabbats av nästan ohanterbara flyktingvågor. Länge klarade sig familjen genom att periodvis fly till bergen, men när en granat hade träffat balkongen som barnen nyss hade varit ute på, tog föräldrarna beslutet att fly landet, först via ett par grannländer och sen per flyg till Paris och därifrån vidare till Arlanda. Det höll på att ända med förskräckelse – de blev tagna i tullen och anklagades för att ha falska pass. Polisen som förhörde pappan lyssnade i alla fall på pappans berättelse om bakgrunden till deras flykt, och de släpptes in i landet.

Sin första tid i Sverige – Maher var då åtta år – tillbringade den här libanesiska familjen i Skellefteå. Där behandlades de väl, och Maher mindes i sitt sommarprogram hur lycklig han var över att för första gången i sitt liv uppleva så mycket snö. Han lärde sig älska Pippi Långstrump och så småningom, när han hade smakat det med sylt, också pannkaka.

Sen flyttade familjen vidare söderut, till en utkant av Södertälje. Där blev det genast problem, så de flyttade snart till en annan och bättre utkant av stan. Men livet där i den mer storstadspräglade miljön blev ändå tufft. Han mötte rasism. Och han drogs i tonåren in i gängbildning och försökte kvalificera sig inför de andra genom att beväpna sig med ett järnrör inför ett tänkt möte med ett antagonistgäng, men det dök inte upp. På ungdomsgården fick han sen se några av motståndarna, som försökte smita, eftersom de var färre, men hanns upp utanför. I slagsmålet med en av killarna i det andra gänget fick han in en träff med sitt järnrör, vilket sen ledde till att han blev anmäld och hamnade hos polisen på förhör. Det här slutade med övervakare, en bra person, en vän för livet visade det sig. ”Du behöver bättre umgänge”, var övervakarens slutsats, och Maher konstaterade att han hade alldeles rätt: Han själv hade alldeles för lätt att smälta in i den omgivning han råkade befinna sig i.

Den här upplevelsen hjälpte honom helt uppenbart att komma på rätt köl.

Hans pappa brukade sjunga, och redan tidigt vaknade hans eget intresse för sång. När Maher Zain var 21, åkte han till något slags musikläger i Paris, och det här ledde till att han kände, att musik var hans grej.

Nästa steg blev, att han, efter att ha spelat in en demo, blev uppringd av den svensk-marockanske artisten RedOne, i verkligheten med namnet Nadir Khayat, som är både låtskrivare och musikproducent. Han har arbetat med stjärnor som New Kids on the Block, Michael Jackson, Lionel Ritchie, Jennifer Lopez och Lady Gaga och har ansetts ha betydelse särskilt för den sist nämndas framgångar. 2005 hade han i Sverige producerat ett par plattor med Darin.

RedOne ville att Maher Zain skulle jobba ihop med honom. Han behövde åka på jobb till USA och ville ha med sig Zain, och denne nappade. Så han följde med till New York, en stad som han genast charmades av. Det här innebar också, att han tillsammans med RedOne kom att jobba med och träffa många i den amerikanska musikvärlden. Och inte nog med det: De drogs in i en värld av parties, där det förekom både sprit och droger, något som Zain med sin muslimska bakgrund kände ett avstånd till. Tiden i USA blev musikaliskt och jobbmässigt lyckosam, men han kände gradvis, att ville därifrån, längtade hem. Den värld han levde i i New York var inte hans.

Så han åkte hem och efter viss tid och vånda ringde han kompisen RedOne och förklarade, att han inte skulle komma tillbaka. Och denne blev inte förbannad utan accepterade hans beslut.

Eftersom det här var en livsfas av personlig kris, sökte han sig tillbaka till sina rötter, den muslimska tron. Inte så att han i likhet med en del andra unga muslimer i Sverige och andra europeiska länder fångades av fanatisk islamism – det finns också bland muslimer en majoritet som likt en majoritet kristna håller fast vid en grundläggande religiös övertygelse utan att för den skull hota andra med annan uppfattning.

Det intressanta i hans fall var att han mötte andra unga muslimer, som hade hört talas om att han hade arbetat med musik och inte nog med det: De ville att han skulle framträda för dem. Så det gjorde han.

Och det ena ledde till det andra. 2009 släppte han sitt första studioalbum, ”Thank You Allah”. Och året därpå var det här albumet det mest sålda i det redan inledningsvis nämnda Malaysia. Han berättade att han har 26 miljoner gillamarkeringar på Facebook.

Märkligt med en svensk artist som inte många känner till i Sverige men som alltså säljer oerhört mycket i från oss ganska avlägset belägna länder.

Själv hörde jag honom alltså för första gången i dagens ”Sommar”, dels tillsammans med en dotter i ”Medina”, dels i ”One Big Family”.

Han spelade ”Sång till friheten” med Björn Afzelius efter berättelsen om hur han tillsammans med sin familj kom till Arlanda, och av svenska artister fick vi bland annat höra Petter. Lady Gaga och Michael Jackson, annars alltför vanliga i ”Sommar”, hörde ju faktiskt hemma i hans sommarprogram. Det innehöll förstås också musik som var obekant för mig, däribland ett och annat som jag fann hörvärt.

Sommar i P1 med Angelica Ström

När jag först såg namnet Angelica Ström i förteckningen över årets sommarpratare, sa mig namnet ingenting alls. Men under programmets gång gick det snart upp för mig att hon kommer från en familj jag personligen har haft kontakt med, dock inte med henne närvarande. Under min chefredaktörstid för Aktuellt i politiken (s) träffade jag upprepade gånger på redaktionen hennes mor, Katarina Taikon, plus hennes dåvarande make Björn Langhammer: Jag köpte material för publicering av dem, bland annat avsnitt ur Katarinas bokserie om Katitzi. Hennes biologiske far, också omnämnd i dagens Sommar, var den mycket kände, för övrigt uppsalafödde skådespelaren Ove Tjernberg, som jag har sett både på teater och i filmer. En viktig roll i hennes liv, som hon skildrade det i ”Sommar”, spelade också Katarinas syster, silversmeden Rosa Taikon – även henne har jag träffat, fast mycket senare. Och för att göra den här listan fullständig: Angelica Ström berättade att hon, när pjäsen ”Zigenare” i september 1968 skulle sättas upp på Dramaten, blev förälskad i Stefan Ringbom.

Jag nämner det här av två skäl. Dels sätter jag in Angelica Ström i ett sammanhang, där flera av de nämnda är kända också av många av lyssnarna till dagens ”Sommar”. Dels visade det sig, ganska snart och allt mer under programmets gång, att Agelica som barn och under sin uppväxt höll ett visst avstånd till modern och hennes familj, möjligen med undantag för moster Rosa. Dels sökte hon inte alls någon plats i den aktivistiska miljö där hennes vuxna vistades och verkade.

I själva verket fick hon ett veritabelt helvete på grund av sin bakgrund, i vart fall den zigenska. Hon valde att hålla mun när människor hon mötte på middagar och i andra sammanhang sa glåpord om zigenare. När hon som sjuåring en natt låg över hos bästa kompisen och kompisens föräldrar efter att ha varit på party kom hem igen, kallades hon av pappan i familjen för ”tattarunge”. När sedan hennes familj i samband med att hon fick fler syskon flyttade till större lägenhet och hon i tvåan måste byta klass, råkade hon redan från början ut för terror av ett par tvillingar i klassen – hon led men teg hemma, tills en klasskamrats mamma till slut ringde hennes mamma, Katarina, och berättade, vad flickan utsattes för. Katarina tågade då hem till tvillingarnas morsa – som med hånfulla tillmälen mer eller mindre slängde ut hennes mamma. Det här slutade med att hon bytte skola, till Kristofferskolan, som drevs av antroposofer.

Utsattheten ledde också till att hon försökte hålla sig på sin egen kant; redan under tidigare skolår hade hon, när hon fick frågor om sitt mörka hår och sina bruna ögon, försökt komma undan genom att antyda att hon hade familjerötter i Frankrike.

Hennes berättelse i ”Sommar” rymmer förstås också annat: Hur hon tillsammans med Rosa gick till Sturebadet och badade. Hur Stefan tog henne till Gotland, där hon för första gången upplevde tystnaden. Hur hon gick på Birkagårdens folkhögskola och blev montessorilärare, en pedagogisk metod som enligt hennes mening bäst hjälper varje barn vidare utifrån just hans eller hennes förutsättningar.

Hennes mamma, Katarina, hade då och då tidigt druckit för mycket och fick så småningom, särskilt efter det att Björn hade lämnat henne, allt mer grava alkoholproblem. Det här ändade med hjärtstillestånd och hjärnblödning. Den sommaren bodde dottern mer eller mindre på SÖS.

Efter mammans död grubblade hon mycket över sin egen identitet: Var hon rom eller icke-rom? Hade hon varit för anpasslig, velat vara alla till lags? Men också andra känslor konkurrerade, som lyckan över att ha egna barn och barnbarn. Och hon började se sin mamma med en vuxen kvinnas ögon.

Steg för steg närmade hon sig åter sitt zigenska förflutna.

I slutet av sitt sommarprogram berättade hon om att Hans Caldaras, som för övrigt gjorde TV-serie av ”Katitzi”, ringde henne och bjöd henne på en middag, där hon också träffade Lawen Mohtadi, som ville intervjua henne för en bok om Katarina Taikon. Och hon ställde upp – det kan vara nödvändigt, kom hon fram till, i en tid då många åter tar sig rätten att döma ut andra.

Tilläggas bör att Angelica Ström har skrivit förord till nyutgåvan av sin mors ”Katizi”-böcker.

I sitt musikval har Angelica Ström en viss följsamhet till det hon berättar om; titlar som ”Family Affair” och ”I Hate It Here” vittnar om detta. När det gäller artistvalet blandas ganska mycket, men jag vill av artisterna nämna till exempel Ed Harcourt, Van Morrison, Charles Trenet, The Kinks (”Sunny Afternoon”) och Bo Kaspers orkester.

Barn och barnbarn på sommarbesök

Först nu börjar Birgitta fungera någorlunda normalt igen. I samband med ett besök på Ackis i Uppsala, föranlett av att den ordinerade penicillinkuren inte gav önskat resultat, fick hon en annan variant av medicin, och den tog ganska snart ner febern, bet uppenbart på lunginflammationen.

Läkaren på Ackis förklarade också att vistelse i farmors närhet inte utgjorde någon fara för Mattis och Karins småflickor, Ella och Sofia. Då hade Matti och hans familj varit hos oss i Öregrund men för säkerhets skull först åkt till vår lägenhet i Uppsala och övernattat där, sen lyckats få hotellrum på Strandhotellet i Öregrund, vilket Ella tyckte var kul, eftersom där finns en pool att bada i. Men nu kunde de alltså som egentligen planerat komma till oss och bo i det som under Mattis tidiga år också var hans sommarviste.

Matti, som kör bil, hjälpte Birgitta med skjuts till Vårdcentralen, fraktade bort kassar med gamla tidningar och bar upp kartonger med tidskrifter på vinden. Han och Karin turades om att laga middag, och barnen lekte inne och ute; varje dag var de med sina föräldrar och badade i Tallparken. Ella är sen tidigare ganska hemma i vårt hus och på vår tomt – hon käkade äppelkart, men farfar ledde henne till bigarråträdet – och vi hade ställt in leksakslådorna i hennes rum (Mattis gamla). I de här lådorna finns leksaker för lite olika åldrar, så också lillsyrran Sofia hittade saker hon var intresserad av.

Sofias största framsteg sen sist är att hon nu har lärt sig gå och alltså knatar omkring på egen hand.

Mattis och hans familjs sommarvecka hos oss avslutades en måndag, och på den måndagen kom också Kerstin och hennes båda betydligt äldre barn Viggo och Klara hit för en vecka. Men under en stor del av den där måndagen hade vi alltså både Matti och Kerstin och våra barnbarn här, och de var till och med i Tallparken tillsammans och badade. Den dagen blev vi många runt utebordet.

Det är faktiskt synd att vi inte har sängplatser nog för att ha båda de här familjerna här samtidigt. Inte bara för att Kerstin och Matti ända sen bandomen har så bra relation till varandra. Mattis Ella tycker så uppenbart om att vara med sina storakusiner Viggo och Klara, och de leker mer än gärna med henne.

Men nu hade alltså Kerstin fått semester, och den här veckan var inbokad för henne och hennes barn.

Det vackra vädret, med sol och varmt badvatten i havet, fortsatte, och Kerstin och hennes barn tog badturer till Tallparken varje dag.

Kerstin har publicerat bilder därifrån, från vår trädgård och av hennes egen barndoms smultronställen på Instagram. (Hon heter Kerstin Kokk, om ni vill kolla.) Bland smultronställena fanns ett nästan obligatoriskt besök på det café som i hennes barndom hette Lundeborgs. Och så tog de en tur med färjan över till Gräsö.

Den här veckan tog Kerstin över middagslagningen, gick också till Coop Konsum och handlade. Jag diskade och lagade lunch åt Birgitta och mig. Under Birgittas akuta lunginflammation tog jag också över annat ansträngande som morgonbäddningen av sängarna.

Vi har en inre gårdsplan, som på två sidor avskärmas av våra i vinkel sammanbyggda ursprungligen två små hus, i övrigt av en tät syrenridå, och in på den här gårdsplanen bar Matti ett av våra trädgårdsbord med vidhängande stolar. Vi åt våra middagar där. Kerstin fortsatte med det här, drack också sitt morgonte där eller sittande på trappan till den forna lillstugan. Hon var också i järn- och färghandeln och köpte en ny grill i stället för den vi hade, som hade rostat sönder. Det här var hennes present i förväg till sin mamma, som fyller 79 den 20e september.

Ella såg, medan hon var kvar, flera av de barnfilmer som finns i farfars stora förråd även av sådant, och när Kerstin och hennes barn kom, blev det förstås lite andra typer av filmer. Men eftersom hennes barn är större, såg vi också tillsammans till exempel ”Morden i Midsummer” i TV.

För oss, och jag tror även för Kerstin och hennes barn, hade det här besöket gärna fått fortsätta, men Kerstin har ju egna blommor att ta hand om i bostaden och på kolonilotten, på den senare också bär och annat som måste skördas, så måndagen efter den måndag de kom tog de bussen hem till Uppsala igen.

Fast sommaren är ju inte slut än, så det kanske blir något besök till i sommar.

Fast i dag får vi nytt sommarbesök, den här gången av Anna.

Det blir tyvärr inte så långt, men eftersom Anna har bil, har hon lovat att avsluta med att på tisdag skjutsa in sin mamma till ett besök hos ögonläkaren.