Sommar i P1 med Martina Haag

Jag har sett Martina Haag som framgångsrik deltagare i TVs ”På spåret”, däremot inte läst någon av hennes böcker. För mig kom det också som en överraskning att hon är född Martina Uusma och halvest, men att döma av dagens Sommar-program har hon själv om inte direkt mörkat sitt estniska arv så i alla fall mycket länge hållit det ifrån sig.

Hon är född 1964 här i Sverige men hör inte till de många med hel- eller halvestniskt ursprung, som trots sin uppväxt i en svensk språkmiljö också har tillägnat sig estniska – ändå hade hon många estnisktalande, bland andra pappa, farmor och farfar och andra nära släktingar kring sig. Missförstå mig inte – inte heller mina barn, med estnisk far och svensk mor, talar estniska. Jag moraliserar inte, skriver om det här bara för att hon i sitt Sommar-program valde att ägna större delen av tiden till att gräva fram sina estniska rötter.

Och det blev en både vindlande och fascinerande historia, som förde henne och oss tillbaka till det hus där föräldrarna bodde före flykten till Sverige. Resan företogs tillsammans med en kvinnlig släkting, som jag antar var den som kunde kommunicera på estniska. Till det fascinerande, rent av gåtfulla med den här historien hörde att hon tyckte sig känna igen miljöer som hon aldrig hade sett i verkligheten. Fast sen visade det sig också att flykten till Sverige inte, som hon hade trott, utgick från stranden vid det här huset utan från en helt annan strand.

Jag hade kanske väntat mig att Martina Haag i ett program där hon grävde i sina estniska rötter skulle spela åtminstone någon musik från Estland, men hon är kanske helt enkelt inte förtrogen med estnisk musik.

I stället fick vi höra till exempel Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell, ”Dark Lady” med Cher, ”Jon Andreas visa” med bland andra Rebecca Törnqvist, ”Inget” med Reeperbahn, ”I’m Still Standing” med Elton John, ”Konstnasaren” med Nina Ramsby och och Martin Hederos och ”En kväll i juni” med Lars Berghagen.

”The Most Wanted Song” kunde hon däremot ha besparat oss.

Sommar i P1 med Johannes Brost

Nästan ingen kan väl ha undgått att se Johannes Brost på bio eller på TV, inte ens jag som noggrant har undvikit att se ”Rederiet”, där han spelade Joker i tio år – men jag har sett honom både i ”Jönssonligan” och i ”Gäster med gester”. Ändå klagade han i sitt Sommar-program på den tystnad han tyckte följde Rederiet-perioden.

Han har ju skådespelarpåbrå, och till det jag tyckte hade äka känsla i hans ”Sommar” hörde berättelsen om sorgen över moderns, Gudrun Brosts, död. Inte heller gick det att missta sig på att han hade blivit arg, urförbannad, över att – desutom utan skäl – bli uthängd i en kvällstidning. Äkta engagemang bar honom också i kampen om almarna i Stockholm, den som han med blessyrer som följd deltog i.

I övrigt kändes berättelsen om hans liv en smula fladdrig, även om där fanns roliga självupplevda historier. Ett exempel på det senare var dryckeskvällen med The Rolling Stones: När tjejen från rumsbetjäningen kom upp med mer vodka, ville hon ha Johannes Brosts autograf – däremot struntade hon fullständigt i Mick Jagger och Keith Richards. Som musikalisk illustration till detta och även till striden om almarna fick vi höra ”Street Fighting Man”.

Bitvis var Johannes Brost exemplarisk med att ha ett samband mellan det han berättade och det han spelade. Det här fanns redan i programmets början där han med hjälp av mamman fick lyssna på – och av en slump även träffa – Ella Fitzgerald och Count Basie, varefter han spelade ”How High the Moon”. Dess förinnan hade han, apropå att mamman hade jobbat ihop med Karl Gerhard, berättat historien om och spelat ”Den ökända hästen från Troja”. ”Minns du den sommar” knöt han ihop med sitt 50-årsfirande, och det fanns fler liknande exempel.

Andra låtval, som ”Greenback Dollar” med The Kingston Trio till en historia om kräftor i USA och Harry Belafonte och Odetta” i ”A Hole In the Bucket” till utfallet mot kvällstidningsjournalistiken, kändes ganska långsökta.

Det som handlade om det nära privatlivet, som de pliktskyldiga hälsningarna till barnen, med Povel Ramels ”Birth of the Gammaldans” som förbryllande hälsning till yngsta dottern, och jämförelsen med Ingmar Bergman om att ha många barn med olika kvinnor, tyckte jag inte satt bra. Att han, väl med tanke på de många olika mammorna, spelade ”Are You Lonesome Tonight” med Elvis Presley kändes åtminstone adekvat.

Slutet av programmet – jag lyssnade på det på webben, eftersom vi hade familjefest i går – var rent av konstigt: plötsligt fick vi höra låtar som av någon anledning verkade ha blivit övehoppade under programmets tidigare gång.

Melodikrysset nummer 32 2012

Jag har löst dagens melodikryss under viss hets – om ett tag börjar gästerna drälla in. Birgitta och jag har nämligen 75-årskalas i dag för familjen och den närmaste släkten. Ingen av oss fyller i och för sig år just i dag – jag har redan fyllt 75 och Birgitta gör det om ett tag – men vi har slagit ihop firandet med den närmaste släktens sedvanliga sommarträff, och i år blir det kalas i vår trädgård i Öregrund. Det mest fantastiska med just det här kalaset är att praktiskt taget allt, inklusive matlagningen, sköts av våra barn. Matti och Kerstin har redan varit här ett par dar, och i dag har även Anna kommit.

Vädret i dag är som gjort för en trädgårdsfest. Det är ”sol ute, sol inne” för att citera en av dagens nycklar. Hoppas det blir ”sol i hjärta, sol i sinne” också, för att fortsätta citera texten.

Det här gjorde att jag gick upp ovanligt tidigt i dag, kokade som vanligt en panna kaffe för att komma i gång. Men jag dricker mitt kokkaffe svart, hör inte till dem som med Gösta Jonsson 1938 anser att ”kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar”.

Lite senare i dag ska vi äta av Kerstins och Mattis nybakta bröd, och till kaffet får vi bland annat bullar och kakor som Kerstin har bakat. Så för vår del behöver vi inte ta hjälp av Evert Taubes glade bagare i San Remo, han som i dag skulle leda oss till ordet deg.

Dagen till ära har jag satt på mig min finaste Marimekko-skjorta, och jag skulle väl också kunna berätta var Birgitta har köpt den, men jag får väl lyda rådet från Raymond och Maria, ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”.

I dag kommer vi att vara omgivna av nära och kära. Och även om jag för egen del inte är så förtjust i Niklas Strömstedts låt, den som Jessica Andersson sjöng i dagens kryss, kan jag väl om festen i vår egen trädgård citera låttiteln, ”Precis där den hör hemma”.

Birgitta och jag är båda födda 1937, så ingen av oss kan väl med anspråk på att bli trodd på dagens fest sjunga Povel Ramels ”Mitt glada trettital”. Men lite nostalgi får man väl ändå räkna med i samtalen runt trädgårdsborden.

Dagens kryss började med något som var ovanligt lätt för mig: ”Peta in en pinne i brasan” med Mats Rådberg och Rankarna. Mats är son till mina gamla medarbetare på Aktuellt i politiken (s), Sven och Karin Rådberg, och inte nog med det: Den svenska texten – originalet heter ”Put Another Log on the Fire” – har gjorts av Ewert Ljusberg, som jag nyligen var och lyssnade på, också morsade på, när han uppträdde här i Öregrund – vi har haft kontakt förut, även här på bloggen.

Jag hör till dem som alltid sjunger med i nationalsången, men trots många tillfällen tillsammans med kungligheterna, har jag aldrig någonsin kunnat förmå mig att sjunga med i ”Kungssången”, inte ens då jag har haft både drottning och monark alldeles bredvid mig.

Därmed är det slut på möjligheterna att göra inhemska associationer.

Vi har visserligen Arabia-porslin, men lite långsökt vore det att knyta det till Fats Waller och ”Sheik of Araby”.

Barry Manilow förde oss i dag till Rio, men där har jag aldrig varit, däremot min hustru. Men fick jag chansen, skulle jag nog inte säga nej till budskapet i det jag tror är låttiteln: ”I Go To Rio”.

När det gäller Afrika, i dag illustrerat med Toto’s ”Africa”, har jag bara varit i Algeriet – även i det här fallet slår mig Birgitta med hästlängder; hon har varit nästan överallt i Afrika.

I Italien – It – har jag däremot varit både med och utan Birgitta. Detta apropå att vi i dag fick hörfa Sabrina Salerno sjunga ”Boys, Boys, Boys”.

I USA har jag också varit några gånger och då alltid tillsammans med Birgitta. Fast då åt vi förstås aldrig just det som förekommer i dagens låt med Tori Amos, ”Cornflake Girl”.

Och nu övergår jag till dagens familjefest – snart anländer de första gästerna. Det gör att jag också blir tvungen att skjuta på att lyssna på dagens Sommar. Men sommar är det i dag i trädgården, och radioprogrammet kan man ju lyssna på senare på nätet.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sommar i P1 med Stefan Löfven

Med risk att bli beskylld för att gynna min partiledare, men jag är helt ärlig: det var ett trevligt Sommar-program Stefan Löfven bjöd på, kanske inte självutlämnande men ändå ärligt på ett lågmält sätt. I den här andan berättade han i början och slutet av sitt program om hur det gick till när han, utan att själv eftertrakta det, valdes till socialdemokratisk partiledare. Där emellan berättade han om sitt liv, osentimentalt också om placeringen hos fosterföräldrar i Ångermanland och om första mötet med sin biologiska mamma i huvudstadsregionen.

Till det mycket sympatiska med hans personlighet så som den speglades i hans program hör lågmäldheten och sättet att lyfta fram människor som genom träget arbete och utan stora åthävor ändrar inte bara sitt eget utan också andras liv i en bättre riktning. I hans berättelse var i och för sig Olof Palme och Lula da Silva beundransvärda ledare, men bland hans hjältar fanns även ungdomens fotbollsledare och fackliga kamrater från Hägglunds i Övik.

Skivvalet i programmet började med en ångermanlänning, Totta Näslund i duett med Jenny Öhlund, och slutade med en låt han har gemensam med livspartnern Ulla, Ulf Lundells ”Rialto”. Annars hade musiken ingen självklar koppling till det han pratade om, men jag uppfattade valet av låtar och artister som personligt. Eva Dahlgren (”Jag är inte fri”) och Bruce Springsteen (”Streets of Philadelphia”) hade han redan före programmet nämnt som favoriter och sagt att han skulle spela, och i övrigt fick vi lyssna till bland andra David Bowie, Laleh och Miss Li. Fast till det som överraskade mig mer att få höra i hans program var Charlie Chaplins ”Smile” och Giacomo Puccini i tolkning av Kiri Te Kanawa.

Att en man med en lång facklig karriär i dag klarar att presentera låtar på engelska är väl närmast självklart, men jag la märke till att han klarade av även en fransk låttitel – fast den här karlen har ju bland annat varit internationell sekreterare i Metall.

Lite besviken är jag till slut på att hans skivlista inte innehöll någon traditionell arbetarrörelsemusik. Hans gamla fackförbund har ju till och med gett ut sådan på skiva.

Sommar i P1 med Shima Niavarani

En bit in i dagens Sommar-program kommer jag på var jag tidigare har stött på Shima Niavarani: på Uppsala stadsteater. Där har jag sett henne som dottern Hedvig i Göran Tunströms ”Tjuven” och även som en groteskt ful drottning i kollektivföreställningen ”Drottning Kristina”. Läs gärna mer under Kulturspegeln, Teater.

Det jag har sett med henne, fortfarande bara 27 år gammal, har övertygat mig om att hon är en teaterbegåvning. Och förmodligen är det just hennes starka konstnärliga ådra som har gett henne en chans i ett svenskt samhälle, där ju människor med en gedigen men inte hel adekvat yrkeserfarenhet av mer konventionellt slag har svårt att få komma till sin rätt.

Har man som hon en så stark och särpräglad konstnärlig begåvning, kan man alltså med sitt allra första riktiga egna manus riva ner spontana applåder från en professionell teaterledning, som också belönar en med en beställning. Och ändå fick hennes närmande till tetern ske lite i smyg, vid sidan om de gymnasiestudier hon också fullföljde fram till studentexamen.

Shima Niavarani gav, allt från de tidiga åren i Teheran över att lära sig dansa ”Lambada” i en jämländsk flyktingförläggning, nattliga högljudda musiklyssningar och busringningar som ändade i att familjen sas upp från bostaden och även sena flyktkvällar i skolan – särskilt när hon en sen kväll blev inlåst och fick släppas ut av rektorn – till den djärva framstöten mot Södra teatern, en oavbrutet intressant, ömsom roande, ömsom känslostark bild av sitt unga liv, som ju också hade starka inslag av dramatik, allt från det irakiska bombanfallet mot deras stadsdel i Teheran över flykten som ändade i Sverige till en mycket nära väns död. Efter historien om den förlorade väninnan sjöng hon själv Madonnas ”Like a Prayer”.

Annat vi fick lyssna på i hennes program var till exempel Doris Day (”Que Sera Sera”), Edith Piaf och Depeche Mode.

Sommar i P1 med Jonas Jerebko

Nej, jag är inte obekant med artister som Rihanna, Adam Tensta, Eminem och Marvin Gaye, och det händer faktiskt att jag lyssnar på till exempel hiphopmusik. Det betyder å andra sidan inte att jag var väl förtrogen med all den musik Jonas Jerebko spelade i sitt Sommar-program. Men framför allt tyckte jag hans musikval var för enahanda för ett program med så bred publik som Sommar har. Jag misstänker nämligen att många trägna Sommar-lyssnare hade problem med att ta sig igenom hela programmet, vilket jag gjorde.

Själv skulle jag ha haft anledning att stänga av radion av andra skäl – jag är nämligen notoriskt ointressead av sport: har aldrig i mitt liv läst tidningarnas sportsidor och hittar just nu inte mycket i TV som fångar mitt intresse. Men jag har som livsinställning att försöka möta även människor som är annorlunda beskaffade än jag själv, så jag lyssnade mig igenom hela programmet, delvis i den – som det visade sig fåfänga – förhoppningen att Jonas Jerebko skulle säga något som grep tag i även mig. Men nej, här fanns inte ens några intressanta sidospår som har funnits i sommarprogram med andra idrottsstjärnor.

Det blev alltså basket, basket och åter basket, visserligen med dramatiska inslag som matchstraff i en NBA-match och en allvarlig skada som han har återhämtat sig från – men sen blev det basket, basket och åter basket igen.

Missförstå mig inte. Jag är inte mot sport i media, men så här nördiga program passar inte riktigt i just Sommar.

Sommar i P1 med Birgitta Svendén

I sitt Sommar-program berättade operachefen Birgitta Svendén bland annat om sin uppväxt i ett arbetarhem i Vuollerim. Hon hade visserligen en mycket musikalisk pappa, men hon hade verkligen inte – lika lite som jag – sen barnsben vuxit upp med operamusik omkring sig. Ändå tog hon sig vidare till Operahögskolan i Stockholm, och inte nog med det: Som operasångerska (alt/mezzosopran) kom hon att få ett gott mottagande inte bara i Stockholm utan också På Metropolitan och inte minst som wagnersångerska i Bayreuth.

Också jag lärde mig så småningom att uppskatta opera: gick på föreställningar inte bara på Operan i Stockholm utan också till exempel på Metropolitan i New York. Också jag har mött Hans Gefors och Lars Forssell, som hon refererade till.

Just Richard Wagner, ur vars ”Rhenguldet” vi fick höra ett par brottstycken, hör kanske inte till mina egna favoritet i den här genren – jag har idémässiga invändningar – men just Wagner kan användas som exempel på det som gör operakonsten så intressant: Jag föreställer mig att många av dem som i förstone stöts bort av den för dem ovana musiken om de fick uppleva en föreställning kunde fångas av myterna, dramatiken, scenografin och till slut även av musiken och sången, ariorna så väl som körpartierna. Jag har sagt det förut: i sina bästa stunder är operan ett allkonstverk.

För övrigt kan operamusiken ha en ganska varierande karaktär. Svendén spelade också till exempel ett stycke ur Richard Strauss’ ”Rosenkavaljeren”.

Och operasångare och deras paradnummer kan rent av bli folkkära. Ett bra exempel ur dagens Sommar-progam är ”Till havs” med Jussi Björling.

Fast Birgitta Svendén visade i sitt program att hon inte är insnöad bara på opera. Alltså fick vi höra till exempel Olle Adolphsons ”Det gåtfulla folket”, John Lennons och Paul McCartneys ”Help”, Rufus Wainwrights ”I Don’t Know What It Is” och ”Blueberry Rhyme” med Chick Corea och Herbie Hancock. Plus, för att ta något gränsöverskridande som vi själva har i vår skivhylla, Gidon Kremer’s tolkning av Astor Piazzolla.

Birgitta Svendéns Sommar-program formade sig till något av en livsresa från barndomshemmet i Norrbotten över några av världens stora operascener till chefskapet på Kungliga Operan. Hon var i sina minnesbilder både rolig (nakenscenerna i en bassäng som ingick i en wagneropera) och samhällsmedveten (de få kvinnliga cheferna inom operavärlden), dessutom personlig: berättelserna om den till USA försvunne farfadern och om först faderns, sedan moderns död berörde.

Sommar i P1 med Claes Dahlbäck

Claes Dahlbäcks väg till den mycket långvariga maktpositionen inom wallenbergsfären – han var verksam inom Investor från 1973, dess VD 1978-1999 och vice styrelseordförande 1999-2002 – var verkligen inte spikrak. Den hade naturligtvis inte varit möjlig utan att det hade funnits ett ömsesidigt förtroende – wallenbergarna är inte kända för sin sentimentalitet; även Dahlbäck berättade om hårda nypor – men tydligen uppstod det också känslomässiga band mellan honom och några av de ledande företrädarna för den här klanen. Dahlbäcks Sommar-program innehöll på den här punkten både en rolig episod, ett stänk saknad och exempel på vem det var som bestämde i slutändan. Vid ett tillfälle tvangs han till exempel avstå från sina planer att åka Vasaloppet – hustrun fick ensam fullfölja parets gemensamma plan.

Hustrun, Merike – av förnamnet att döma skulle hon kunna tänkas vara estniska – förekom ganska mycket i programmet, men man kom henne inte riktigt nära. Vid ett tillfälle blev det dock nerv och känsla i den här delen av programmet: ett långt äktenskap hade ändat i skilsmässa, kanske beroende på det flackande liv en toppman inom den del av näringslivet där Dahlbäck har verkat tvingas föra. Berättelsen om hur han, utan att berätta varför, bjöd ut exhustrun på restaurang, där friade och fick ja för andra gången och om hur de inför förvånade andra kroggäster omfamnade varann och kysstes var verkligen rar.

Jag hade för egen del hoppats att denne långvarige makthavare i svenskt näringsliv också skulle passa på att lufta sina politiska åsikter. Men bara på en punkt tangerade han det här fältet: Han gillade inte politiska beslut om bättre könsbalans i styrelserummen i näringslivet – inte så att han var mot fler kvinnor i styrelserna, men han ville slå vakt om ägarnas rätt att utse de styrelser de ville ha.

Claes Dahlbäck var välformulerad och genomtänkt i sin framställning, men bara på en punkt lät han känslorna tala. Hans kärlek till skärgård och natur allt ifrån unga år var helt uppenbart stark och äkta. I hans låtlista fanns inte mindre än tre sånger av Evert Taube med anknytning till Stockholms skärgård.

Helt uppenbart kände han sig friare i valet av musik än i formuleringarna om det professionella liv som har varit hans. Där kunde han släppa loss med sådant som ”Om du lämnade mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li och ”Av längtan till dig” med Åsa Jinder coh Cajsa Stina Åkerström

Sommar i P1 med Märta Tikkanen

Jag läste, och recenserade med uppskattning, Henrik Tikkanens självbiografiska böcker, som kom ut under andra halvan av sjuttiotalet. Men så kom också hustrun Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) och ”Århundradets kärlekssaga” (1978) och ställde mycket på huvudet.

Fast Märta Tikkanen själv talade i dagens Sommar-program faktiskt mycket balanserat om deras förhållande, allt från deras första reportagejobb tillsammans för Hufvudstadsbladet där hon var sommarvikarie – den underbara historien om hur han testfriade till henne och fick ett ja i bilen utanför redaktionen har jag i och för sig hört tidigare – till hans alkoholproblem och för tidiga död av en tumör.

Märta Tikkanen berättade i sitt Sommar-program också om andra erfarenheter som inte kan ha varit alldeles lätta att hantera: om dottern Sofias handikapp och om en sons svåra psykos, från början förorsakad av ett fästingbett. Hennes sommarprat var moget och välformulerat och hade dessutom fått en konstnärlig form, som man inte är bortskämd med i Sommar-programmen.

Musiken i programmet hade i ett avsnitt personlig anknytning, var skriven för scenversionen av en av hennes böcker, och ytterligare en låt hade samband med hennes berättelse om en resa till Grönland. Men det jag framför allt slogs av och fångades av var att Märta Tikkanen uppenbarligen gillar jazzmusik, bra sådan. Alltså fick vi lyssna till Lars Gullin (”Danny’s Dream”), Christer Bothén och Stjärnsvallet, Quincy Jones och Harry Arnolds orkester (”The Midnight Sun Never Sets”), John Coltrane och, vilket gladde mig särskilt, eftersom jag har hört honom live en kväll under en av Nordiska rådets sessioner i Helsingfors, Claes Andersson (”Bissa Bossa” och Thelonius Monk’s ”Pannonica”) – Claes Andersson var inte bara ordförnde för Vänsterförbundet i Finland utan också en läsvärd poet och hörvärd jazzpianist.

Sommar i P1 med Hannes Holm

Jag har Hannes Holms ”Adam & Eva” (1997) hemma i filmhyllan och minns den som en flyhänt gjord relationsfilm – men skulle någon i dag be mig berätta handlingen, skulle jag gå bet.

Också i hans Sommar-program i dag fanns det både roande och i något fall intressanta inslag, men jag är inte säker på att jag kommer att minnas dem heller om ett tag. Det här att han har jobbat som badvakt tillsammans med John Ausonius, känd som lasermannen, var ju onekligen intressant, men vad – utöver att Holm kunde vidimera att Ausonius hade en oböjlig personlighet – gav det här egentligen?

Historierna från barndomen – till exempel om hans reaktion på en karaktärsattack från en klasskompis – gav en bild av en människa som anpassar sig i stället för att gå sin egen väg, och trots minnesbilderna av hur han avvisade förslag från Jan Stenbeck stannade det kvar ett intryck av att han har halkat in på både det ena och det andra på ett bananskal.

Han kunde till exempel inte bli sjökapten, eftersom han är färgblind. Men så halkade han in i filmbranschen genom en slump, och där har uppenbarligen hans färgblindhet inte hindrat honom från att göra spelfilmer i fyrfärg.

Allt det här borde ju ha vållat honom trubbel, för att citera titeln på den Olle Adolphson-låt med Monica Zetterlund han spelade.

Just ”Trubbel” fick mig att spetsa öronen när den spelades, men inte heller musiken i programmet grep tag i mig när den spelades. Ändå innehöll Holms spellista ganska mycket som normalt talar till mig: Wilhelm Peterson Bergers ”Frösöblomster”, Nathan Söderbloms psalm ”I denna ljuva sommartid”, The Ark, Kim Larsen, KSMBs roliga version av ”Rövarnas visa”, Lars Winnerbäcks ”Till det sista havet”, Per Gessles ”Flickorna på TV 2”, Bernt Stafs underbara ”Familjelycka” och Gunde Johanssons version av Dan Anderssons ”Omkring tiggarn från Luossa”.

En, antar jag tillfällig, länk tillbaka till gårdagens sommarprogram med Ebbot Lundberg var att vi fick höra en låt med The Soundtrack of Our Lives.