Restaurera seriesidorna och vinn nya generationer läsare

Rocky, i det här fallet serietidningen, härbärgerar inte bara Martin Kellermans titelserie ”Rocky” utan också mycket annat – fortfarande för mycket recensioner och om spel, men bland serierna finns numera ett par permanenta inslag. värda att nämna.

Bland de besläktade – jag tänker då till exempel på attityden till sex – tillskotten finns Lina Neidestams ”Zelda”; roliga är också till exempel Zeldas ganska egoistiska uttolkningar av den feminism hon gärna och högljutt bekänner sig till.

Ännu mer, och vassare, samtidssatir hittar man i Pelle Forsheds (text) och Stefan Thungrens (bild) ”Stockholmsnatt”, som man, utöver i ”Rocky”, varje weekend hittar i Svenska Dagbladet.

Innehållet i flera av dagens serietidningar – Rocky är ett exempel – riktar sig över huvud taget inte till barn eller unga i de lägre tonåren. Den här typen av serietidningar görs för vuxna läsare, vana vid seriemediet sen barnsben. Och den här inriktningen är givetvis helt i sin ordning – det finns ju andra typer av serietidningar, med yngre åldrar som målgrupp.

I flera av de dagstidningar som fortfarande publicerar serier syns den här trenden också tydligt. Dagens Nyheter har på söndagarna visserligen kvar en barnserie, men resten av söndagsseriesidan, med Lise Myhres ”Nemi” som främsta exempel, riktar sig inte till barn och unga. På vardagarna innehåller DN numera bara tre serier, ingen av dem precis någon läsning för barn: Martin Kellermans ”Rocky”, Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” och Ulf Lundkvists ”Assar”.

Samma tendens finns i Aftonbladet, som har reducerat sina dagliga serier till två: Lars Mortimers roliga variationer på ständigt samma tema, ”Hälge”, och så den inte bara för de yngre läsarna oläsliga danska serien ”Wumo”, signerad Wulff och Morgenthaler. Var sin dag i veckan förekommer, på annan plats i tidningen, ytterligare två vuxenserier, den redan nämnda ”Zelda” och så Charlie Christensens fortfarande uddiga ”Arne Anka”. Också Martin Kellermans ”Kellermannen” publiceras en gång i veckan i Aftonbladet, men den är ju ingen serie.

Jag gillar alla de nämnda serierna utom ”Wumo”, men jag är ändå missnöjd med både Dagens Nyheter och Aftonbladet. Dels för att de har för få serier. Dels, och framför allt, för att de med sina serier i dag nästan bara vänder sig till den ingtellektuella och vuxna seriepublik jag själv är en del av.

Några lite mer folkliga skämtserier skulle inte skada, och vill man vänja människor att från barnsben vilja läsa tidningar, måste dessa också innehålla serier för yngre publik. Och både den och äldre seriefans som jag själv skulle med begär kasta oss över dagens strippar, om våra dags- och kvällstidningar också innehöll bra äventyursserier/fortsättningsserier.

Tillbaka hos Laboremus, 110 år

Föreningen Laboremus, vars ordförande jag var 1960-1961, firade i går kväll sitt 110-årsjubileum. Laboremus startades 1902 som en socialdemokratisk förening för studenter och arbetare, och den traditionen levde fortfarande kvar när jag var aktiv i början av 1960-talet – en del av de ledande i Uppsalas LO-fack var medlemmar och kom faktiskt också till en del av mötena. Men med tiden blev Laboremus förstås allt mer en studentförening, från 1931 ansluten till det då bildade Socialdemokratiska studentförbundet.

Också i den historik som delades ut vid gårdagskvällens jubileumsmiddag nämns mitt tidiga sextiotal som Laboremus’ storhetstid. Medlemstalet steg, från 125 när jag blev ordförande, till 254 när jag ett år senare lämnade över ordförandeklubban. Men jag var fortsatt aktiv, det närmaste året som vice ordförande; jag var sedan också redaktör för studentförbundets tidskrift Libertas och deltidsanställd ombudsman i Studentförbundet. På relativt kort tid fördubblades medlemsantalet i Laboremus till 500 – som mest hade Laboremus 600 medlemmar.

Laboremus stod under den här perioden för en radikal socialdemokrati, men det intressanta är att det stora flertalet av oss som var aktiva under den här epoken förblev socialdemokrater, även när det runt decennieskiftet 1960-tal-1970-tal blåste mer revolutionära vindar genom studentvärlden. Det var också intressant att se att flera kamrater från den här epoken, gamla vänner till mig och Birgitta, hade kommit till jubileumsmiddagen.

Några av oss höll middagstal: Birgitta Dahl om vietnamfrågan; Gunnar Lassinantti berättade om de brytningsår jag har snuddat vid ovan, de som ledde till att Laboremus i ett decennium stod utanför den socialdemokrati den både före dess och efter dess har varit en förgrening av.

Jag harangerades av andra flera gånger men avstod själv från att tala. Dock hade jag möjlighet att ändå framföra något av det jag kunde ha talat om, detta eftersom jag satt bredvid Laboremus’ nuvarande ordförande, Elin Carlsson. Mitt emot mig hade jag för övigt Marika Lindgren Åsbrink, liksom jag själv förr sekreterare i den socialdemokratiska programkommissionen, och på min vänstra sida satt Milischia Rezai, som vi nyligen har sett tala i FN.

Jag kunde, när vi talade om Laboremus’ storhetstid på 1960-talet, ha talat om storslagna politiska möten med Ernst Wigforss, Tage Erlander, Olof Palme och andra. Jag kunde också ha berättat om det fantastiska spektakel jag ledde i en fullsatt universitetsaula med Harbert Tingsten och biskop John Cullberg som främsta kombattanter men som blev stor underhållning genom tre inlägg på raken från galningar i publiken – ”och Gud har givit Sverige berg som inte Danmark har” löd ett av budskapen – och som väckte munterhet på gränsen till jubel i publiken.

Men det jag främst valde att ge som råd för en framgångsrik verksamhet var att man, för att få en vidare rekryteringsbas än statsvetare och ekonomer, utöver det självklara ämnet politik – i det fallet för övrigt inte bara dagspolitik utan också ideologi – måste ha en bredd i verksamheten som lockar också andra. Vi hade författaraftnar, bland annat en recentiorsträff med Lars Forssell som huvudtalare. Vi ordnade teaterresor till Stockholm. På våra jättelika sista april- och julfester medverkade artister som Sven-Bertil Taube och Monica Nielsen. I en senare del av vårt bordssamtal nämnde jag att vi också hade filmaftnar, visade film i möteslokalen och gick på bio tillsammans.

Och som också framgår av den skriftliga redogörelsen i häftet som utdelades, var vi häftigt engaerade i internationella frågor som Spanien, Sydafrika, Moçambique, Sydrhodesia, Algeriet, Cuba och inte minst Vietnam – Birgitta berättade i sitt middagstal om Laboremus som föregångare i den svenska debatten om Vietnam. Häftigt mot EEC var vi också – jag kom under middagen att prata med mina bordsgrannar också om mitt senare motstånd mot EMU, en fråga där jag noterar att jag inte bara var med om att vinna folkomröstningen utan där jag nog i dag har långt flera än då som åtminstone i sitt stilla sinne är tacksamma för att jag och andra ställde oss på tvären när det begav sig.

Men allt är – och var – inte politik. Lördagskaffen och lördagsluncher på ett par av nationerna blev samlingspunkter, även om de innehöll ett element av politik, och senare blev den egna föreningslokalen på Tiundagatan en samlingspunkt främst på lördagarna. Efter de formella lördagsträffarna spelade ett stort gäng laboremiter fotboll på planen på Stabby gärde. Under en period badade ett gäng killar bastu på Centralbadet på lördagarna. Grunden för umgänget var gemensamma politiska värderingar, men stora delar av den växande föreningen hölls också samman av sociala aktiviteter och personliga vänskapsband.

Vid middagen i går sjöng vi många sånger tillsammans, vilket fick mig att påminna om de Laboremus’ sångblad med piratkopierade och hemsnickrade politiska texter jag gjorde åt föreningen och som i stencilerade häften spreds till alla medlemmar. Jag gjorde också flera mötesprogram med politisk musik som tema för Laboremus: spelade skivor ur min växande skivsamling med radikala sånger.

Efter middagssittningen valde de flesta ur vår generation att åka hem – flera av dem skulle till Stockholm. I samband med omdukningen av lokalen för dans samtalade jag och Birgitta med ytterligare några laboremiter ur yngre generationer än vår, och så småningom – när baren på övre våningen öppnade – inhandlade vi var sitt glas rödvin.

Vi satte oss vid ett bord längs väggen och tittade på de aktiviteter som pågick på dansgolvet, men ljudnivån var mycket för hög för våra öron – Birgitta har just varit hos öronläkaren – så när vi hade druckit ur våra glas, beslöt vi oss för att åka hem.

Men en rolig fest var det!

Nanna Johansson, ett exempel på en framodlad svensk seriestil?

Jag har tidigare klagat på att Galago främst verkar uppmuntra ett slags serieskapande, som bryter mot de flesta regler som förr fanns för tecknade serier: de skulle ha en poäng, komisk eller dramaturgisk, och de skulle vara vara vältecknade – stilen kunde där naturligtvis variera beroende på typen av serie. Och på den senare punkten är det inte realism jag efterlyser – men även karikatyrstil och groteskerier ska ju göras med stil och finess, inte som försök av en tonåring som inte riktigt kan.

Det som slår mig är att så många av dagens nya svenska serier saknar nästan allt det här. De känns dessutom ofta mer privata än berättade för publik, och de saknar ofta också den för publik skapade berättelsens dramaturgi – de känns som ganska illa tecknade utsnitt ur verkligheten, utsnitt som inte förmår engagera den som inte själv är berörd.

När jag skrev om Galago nummer 4 2012, skrev jag inte om Nanna Johanssons ”Fyra år med moderat”, som har en del av de karaktäristika jag kritiserar ovan men som ändå har en del försonande poänger, framför allt kritiken av den moderate pojkvännen under alltför lång tid. Han förtjänar att få sina fiskar varma, men historien om hans beteende och värderingar ter sig mer som en exempelsamling än som en serie. Och den här serien är långt ifrån värst tecknad i den mening jag anger ovan, men jag irriterar mig på sådant som alltför korta armar, ungefär som det var ett barn som inte kan riktigt som har ansträngt sig duktigt men ändå inte riktigt lyckats.

Det som fick mig att återvända till Galago eller snarare Nanna Johansson var att jag strax därpå läste nummer 2 2012 av Pondus-utväxten Inrutat.

Inrutat är bara till mycket liten del en serietidning – till största delen består den av ”skämtteckningar”, vars humor man ska vara ganska speciellt beskaffad för att uppskatta. (Jag gör det inte.)

I det här numret hittade jag också ”Fulheten”, en sida med fyra cartoons av Nanna Johansson. Teckningarna är förvisso inte poänglösa om än grova, men också tecknarstilen stämmer väl med serietiteln ”Fulheten”.

Det bör tilläggas att Nanna Johansson inte är någon osäker nybörjare. Hon gick i Serieskolan i Malmö 2007-2009 – är det den som sprider den här tecknarstilen? – och har publicerat sig i en rad tidningar och tidskrifter, också gett ut några egna seriealbum.

Anneli Furmark gör senaste Galago värd att skaffa och läsa

Galago gör mig i dag oftare besviken än entusiastisk. Den här tidskriften var en gång spjutspetsen för ny svensk seriekonst, mycket kvalificerad sådan. I Galago nummer 4 2012 – nummer 109 räknat från starten – finns en påminnelse om hur nyskapande och experimentell Galago var förr: Joakim Pirinens variationer av en uppochnervänd prinsessa i pärlplatteteknik.

Ett av problemen med dagens Galago är att redaktionen har en fäbless för ganska amatöristiskt ritade serier. Till och med den vid det här laget ganska etablerade Malin Biller faller i sitt bidrag till det här numret in i den trallen. Kontrasten blir tydlig när man, som i det här numret, också publicerar en importerad serie, i det aktuella fallet Joe Saccos ”Anas historia” – men vi har sett ännu mer vältecknade amerikanska serier i Galago.

Fast det finns ett lysande undantag i det nyutkomna numret, Anneli Furmarks ”Grangärdesjukan”, fritt tecknad efter Ivar Lo-Johanssons roman ”Stockholmaren” – det som hon här har gjort serie av är avsnittet omj Ivar Los reaktion på den beundrade Dan Anderssons död.

Anneli Furmark lyckas göra Ivar Los historia till sin, i sin teknik, och hennes serie är verkligen vältecknad. I svart-vitt, en mörk färgskala som bara bryts av två röda rosor, inlagda i den sista stora, också den i övrigt svart-vita, bilden.

Skickligt!

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 14 2012:

”Jag hade ju kunnat gå för det är nära, men jag har ont i en arm”

Eskilstuna-Kuriren

”Få väljer använda kondomer”

Rubrik i Tvärsnytt.SVT

Vad socialdemokratin skulle kunna göra för att mota fascismen

Pliktskyldigt ögnar jag ledarsidorna i de fyra tidningar jag dagligen läser, en socialdemokratisk, en moderat och två liberala, men det är sällan jag hittar något läsvärt där.

Numera hittar man oftare intressantare artiklar på tidningarnas kultur- och debattsidor.

I kulturdelen av Dagens Nyheter finns i dag (28 november 2012) ett intressant och avvikande inlägg i debatten om Sverigedemokraternas frammarsch, skrivet av professorn i religionshistoria vid Linnéuniversitetet Stefan Arvidsson: ”En ny riktning mot fascismen”. Jag tänker inte referera den – om du inte har DN, skaffa tidningen och läs där!

Jag vill här lyfta fram hur han ser på mitt eget parti, Socialdemokraterna:

”Det räcker inte med att spela glad och se förväntansfull ut, utan skillnaden mellan partierna är förmodligen reell: Socialdemokraterna har helt enkelt inte längre förmågan att föreställa sig sitt goda samhälle, men det har faktiskt Sverigedemokraterna. Först en glad utopi, sedan glada leenden, måste vara tågordningen.”

Det här betyder inte att Arvidsson har något till övers för Sverigedemokraterna eller den allt starkare fascismen i Europa.

Och slängen mot vårt parti har, visar det sig i artikelns avslutning, sin förklaring i besvikelse över att socialdemokratin inte lever upp till de ideal som under dess framgångsdagar bar upp partiet:

”Eller så måste Socialdemokratiska arbetarpartiet och Vänsterpartiet prova något de inte har provat på mycket länge: socialism. De måste plocka upp en socialistisk retorik och politik där vägen till det goda samhället heter samarbete och där solidariteten med alla som – med kompositören Richard Wagners ord, på den tiden han var socialist – ’befinner sig i en gemensam nöd’ står först på dagordningen.”

Läs själva den här artikeln. Den innehåller fler överraskande element än att den, av alla tänkbara människor, citerar Richard Wagner.

Uppmuntran

Så här års blir det knappast ljust ute ens dagtid. När Kerstins barn, Viggo och Klara, har gått till skolan och jag är klar med mina morgonbestyr – rakning, duschning, medicinering – äter jag själv frukost. Kaffet som avslutar frukosten dricker jag i min fåtölj i vardagsrummet, med lampan bredvid tänd, så att jag ska se att läsa klart morgontidningarna.

Birgitta brukar börja med Dagens Nyheter; jag avslutar tidningsläsningen med DN. En debattartikellång insändare i stockholmsdelen, ”Från folkhem till gyllene getto. Sverige är på god väg att falla sönder” av Carl-Axel Backman pläderar, klokt och välformulerat, för Pet Albins folkhemsideal.

Lite hopp försöker Holmberg ingjuta i oss på Namn och Nytt:

I vargtimmen

Någon gång bortom nattmörkrets hemlighet
kommer ännu en gryning att gro.
Det är inget vi alldeles säkert vet
men med stöd av vår samlade erfarenhet
är det något vi gärna vill tro.

Men sen läser jag, strax nedanför på NoN-sidan, Ulf Lundkvists serie ”Assar”, som i dag inleds med en varningsskylt:

Undergången är nära.
Är du redo?

Jag söker tröst i en gammal sång, signerad Wolf Biermann:

Uppmuntran

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.

Tysk text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968
Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
På skiva: Lena Granhagen: ”Lena Granhagen sjunger Theodorakis & Biermann” (Proprius PROP 7718, 1972).
Noter och en något annorlunda textvariant av Caj Lundgren finns i Wolf Biermnann: ”Taggtrådsharpan” (Pan Norstedts, 1971). Där har Caj Lundgren gjort ett urval ur och översatt två av Biermanns sångböcker, ”Die Drahtharfe”, 1965, och ”Mit Marx- und Engelszungen”, 1968.
På skiva sjöng Biermann först in den här sången på EPn ”4 neue Lieder”, 1969. Den fanns sedan också med på LPn ”aah-ja!” (CBS, 1972). Den finns med även på Biermanns dubbel-CD från 1999, ”Lieder vom Preussische Ikarus” (BMG, distribution Sony).

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”

Jag skriver för att jag har gjort det i hela mitt liv, under en lång period med skrivandet som yrke. Jag skriver också för att jag är en engagerad människa; jag skriver om allt jag tycker är viktigt, främst kultur och politik, dock under senare år mer om det förra och mindre om det senare.

Inte så att jag är mindre övertygad eller engagerad jämfört med förr. Men det politiska landskapet har blivit tristare, så utslätat när alla bekänner sig till politikens mittfåra, att jag inte orkar delta i debatten på de villkoren. När en stort uppslagen artikel på DN.debatt i dag (25 november 2012) av MUF-ordföranden Erik Bengtzboe rubriceras ”Dags för nya moderterna att släppa borgarstämpeln” och när Stefan Löfven, Carin Jämtin, Magdalena Andersson och Mikael Damberg i en lika stort uppslagen artikel på samma plats, ”Största förnyelsearbetet på 20 år ska modernisera S” (DN 23 november 2012), åter upprepar mantrat om valfrihet i välfärden, gäspar jag lika stort. För att förtydliga mig på den senare punkten: Jag är visst inte mot valfrihet i välfärden; det är de privata alternativen jag vill åt.

Jag är socialist nämligen, demokratisk socialist. Och det var inte en evighet sen också socialdemokratiska partiet, både i sina program och i praktiskt politik, stod upp för det begreppet.

Jag är också urless på att reaktionerna på den här sortens utsagor alltid är de förväntade: Tystnad från mitt eget parti. Och triumferande stridssignaler från borgare, som här äntligen tycker sig se socialdemokratins socialistiska bockfot sticka fram.

För att ta de senare reaktionerna först: Jag har ingenting emot borgerliga läsare och borgerliga kommentarer, men de senare kan ju göras som frågor eller repliker i normal samtalston. De som tror att de genom tjat och okvädinsord kan omvända en man som i hela sitt vuxna liv har varit en radikal socialdemokrat och desutom i årtionden har haft ansvaret för att förvalta partiets programtradition måste ha en och annan skruv lös.

Att det däremot är tyst från de ansvariga i de egna leden handlar om taktiskt beteende, men handlingssättet är förbannat fegt. Steg för steg definieras begreppet socialdemokrati om från demokratisk socialism – att det senare kan finnas med som ett innehållslöst honnörsord i ett partiprogram är taktik för att inte tappa traditionella anhängare – till socialliberalism.

Nej, nej – det handlar inte om någon ideologiförändring utan om förnyelse, hör jag i andanom de ansvariga ropa i korus.

Hade jag en revolver, skulle jag osäkra den, när jag hörde ordet ”förnyelse”.

Inte så att jag inte inser att nya samhällsproblem kräver nya lösningar – men det betyder ju inte att traditionella lösningar på urgamla problem skulle ha spelat ut sin roll.

En mycket läsvärd vuxenserie gör sorti ur Nemi

Nemi har länge varit en av de intressantaste serietidningarna, och då tänker jag inte bara på dess titelserie, Lise Myhres ”Nemi”.

Serietidningen Nemi har framför allt blivit en arena för mycket vältecknade sago- och reality-serier, som liksom titelserien lockar en förhållandevis mogen publik. På det viset har den här serietidningen varit unik. Men nu håller den här sidan av tidningen på att tunnas ut.

”Alena” (Kim W Anderssons ”Puppy Love”) har försvunnit, och nu går Bill Willinghams och Mark Buckinghams suveräna sagoparafras ”Fabler” med Snövit och Rosenröd i huvudrollerna. samma öde till mötes. Den har inte slutat tecknas, men Nemis redaktion har räknat ut, att det skulle ta tidningen tio år att, bit för bit, publicera nästkommande avsnitt. Så vi uppmanas att i stället köpa album.

Det kommer nog många av oss att göra, men frågan är vad Nemis redaktion ska göra för att kompensera oss som älskar den här sortens serier. Kvar finns i dag Evan Darkins och Jill Thompsons fabelserie ”Hundvakt”, vars inledande avsnitt om en spökhund publiceras i det aktuella numret, 6 2012. Problemet är dock att den här seriens nivå ligger långt under den för ”Fabler”.

Olle Svenning om den italienska vänstern

En av socialdemokratins bästa politiska analytiker, till lika skribenter, är Olle Svenning. Jag lärde känna honom under vår gemensamma tid i Socialdemokratiska studentförbundet. Vi var aktiva i var sin klubb, han i Socialdemokratiska studentklubben i Lund, jag i Laboremus i Uppsala, båda tillhöriga den reformistiska vänstern, vänstern i dess korrekta, radikalt samhällsförändrande betydelse.

Olle har arbetat i Statsrådsberdningen under Tage Erlander, men i huvudsak har han verkat som politisk journalist och författare. Främst känner väl de flesta honom som intelligent och välformulerad ledarskribent i Aftonbladet, där han har arbetat i två omgångar. Under en period då tidningen Arbetet var framgångsrik och hade råd, var han dess korre i Paris, och han har också arbetat på svenska ambassaden i Madrid.

De senare placeringarna plus hans adekvata språkbehärskning har medverkat till att Olle har avundsvärdea kunskaper om det politiska landskapet i sydligare delar av Europa, för övrigt inte bara Frankrike och Spanien utan också Italien med dess från de nordiska länderna avvikande vänstertradition.

De svenska tidningarna har de senaste åren matat oss med Berlusconi, Belusconi och Berlusconi, men det finns – visar det sig – fler aspekter på italiensk politik. I dagens (10 november 2012) Dagens Nyheter publicerar Svenning en lysande essä om detta, ”Så ska vänstern ge nytt hopp åt Italien”.

Har du inte Dagens Nyheter, gå ut och köp ett exemplar. Artikeln finns förvisso på nätet, men nu gäller det att hålla liv i de få återstående papperstidningarna, inte minst sådana som publicerar så här intressanta essäer.