Sommar i P1 med Ingvar Kjellson

Ingvar Kjellson är född 1923 men har, trots anmärkningsvärt hög ålder och för övrigt i likhet med sin hustru, Meta Velander, aldrig riktigt dragit sig tillbaka. Jag har sett en rad filmer med honom och också sett honom upprepade gånger på scen; jag minns honom till exempel som Peachum i ”Tolvskillingsoperan” 1969. Han har också arbetat länge för TV-teatern – en minnesvärd insats där var rollen som Mon Cousin i filmastiseringen 1978 av Sven Delblancs ”Hedebyborna”

Den nämnde han i sitt Sommar-program i dag, och det blev över huvud taget mycket från teaterns och även operans värld. Givetvis berörde han sitt samarbete med Ingmar Bergman. En anekdotisk episod handlade om hur han av Bergman fick en roll som same, som dessutom skulle joika: När han för Bergman klagade över att han ju inte behärskade detta och frågade hur man gjorde, fick han till svar: ”Inte fan vet jag.”

Mycket i det här programmet utgick från erfarenheter ur hans långa yrkesliv inom både teater och opera – av särskilt värde för dem som är intresserade av de här genrerna – men då och då lättade han på allvaret genom att berätta något mer lättsamt. En sådan historia var den skröneartade berättelsen om en på två år uppdelad båtfärd bland annat på Rhen tillsammans med en kollega, där kompisen lyckades blidka de tyska tullmännen genom att generöst bjuda på de starka drycker de letade efter.

Kjellsons sommarprogram blev ännu mer hörvärt genom att han föredömligt lät musiken som spelades understryka eller illustrera det han hade berättat.

Min hustru blev rent upprymd av att få höra så pass mycket klassisk musik, nen i början och i slutet av programmet spelade han också Cole Porter så väl som visor av Evert Taube och Olle Adolphson. Sven-Bertil Taube och Ulf Björlin nämndes för sina insatser för scenen.

Sommar i P1 med Anna Blomberg

Jag måste bekänna mina begränsningar: Jag har aldrig sett ”Kvarteret Skatan”, inte heller lyssnat på de radioprogram Anna Blomberg har medverkat i. Kanske har jag ändå sett något av henne i TV, dock utan att fästa mig vid namnet.

Inför ett Sommar-program – Anna Blomberg var sommarpratare i dag – kan det här vara både på gott och ont. Å ena sidan har man inga förutfattade meningar. Å andra sidan, som när hon i dag gjorde några av de imitationer hon ägnar sig åt, rycks man inte heller med i ett igenkännande leende – och jag tyckte inte ens att hennes Lill-Babs-imitation i dag var våldsamt pricksäker.

Över huvud taget greps jag egentligen inte av någon del av det här programmet, som spände över så vitt skilda saker som Barbie-vurm i yngre år och samhällspolitiskt uppvaknande – eller handlade det snarare, åtminstone till att börja ned, om moderns uppvaknande någonstans ute på vänsterkanten?

Och så fick vi förstås höra en del om hennes egen väg in i rampljuset, erfarenheter från mediavärlden så väl som från en stockholmsförort.

Bland det hon spelade fanns så väl ”Befrielsen är nära” ur ”Jösses flickor” som ”Mrs Robinson” med Simon & Garfunkel, medan annat antingen var okänt för mig (utan att locka) eller hörde till genrer jag inte brukar lyssna på (Black Sabbath).

Men jag är en fördragsam man – andra lyssnare kan ha haft mer utbyte än jag av det här sommarprogrammet.

Melodikrysset nummer 29 2013

Min gradvis allt sämre syn gör det mer och mer bökigt att lösa Melodikrysset: se siffrorna i krysset, få överblick över det, gå i land med att snabbt googla fram det man inte kan – och sen hinna läsa det. Min tröst just nu är att jag har fått datum fastställda för operationer av båda ögonen: ett mindre ingrepp i det tidigare (misslyckat) opererade högerögat den 14 augusti och så en starroperation även av vänsterögat den 27 augusti. Sen får vi se om det blir några fler melodikryss. Fast nu närmast, medan jag i alla fall ser om än med möda, blir det en veckolång resa runt Ísland tillsammans med hustrun. Så nästa lördag blir det inget kryss för min del av det skälet.

För att kunna lösa krysset snabbt och effektivt, måste man kunna använda datorn, vilket inte är så lätt, om man slår på fel tangenter och det inte direkt är lätt gjort att snabbt ögna sig igenom det man har fått upp.

Men det gäller att vara smart också. I dag gissade jag mig – eftersom jag hade varannan bokstav – till Kelly, och eftersom jag fick också ett födelseår, gick det ganska lätt att få fram namnet Kelly Clarkson. Clarkson, känd från American Idol, har, påminner jag mig då, varit med i krysset tidigare.

Måns Zelmerlöw ser jag som programledare för ”Allsång på Skansen”, men jag har inga skivor med honom heller, och hans ”Broken Parts” har jag aldrig hört. Men jag hade första bokstaven, Z, och då blev det lätt att gissa.

Amy Diamond har jag förstås sett och hört både i TV och radio, men i min skivsamling finns inget med henne. ”What’s In It For Me” tror jag låten hette.

TV-såpor ser jag nästan aldrig; sålunda har jag heller aldrig sett ”Mistrals dotter”. Men titelmelodin med Nana Mouskouri, ”Only Love”, har jag förstås hört, så då blir det ganska lätt att också rulla upp titeln på TV-serien.

Resten är lugna gatan.

Självfallet känner jag igen ”Så lunka vi så småningom”, signerad Carl Michael Bellman, CMB.

Povel Ramel har jag lyssnat på allt sedan unga år; jag har sett honom i tält och från scen, och jag har det mesta av honom på skiva, så även ”Köp inte en zebra”, som dock i dag skulle skrivas i pluralis, zebror.

Fler djur: elefanter. ”Baby Elephant Walk” har vi väl förresten hört tidigare i krysset?

En höjdare är ”Nu mår jag lite bättre”, där texten har skrivits av Kristina Lugn och musiken av Benny Andersson. Den sjöngs av Helen Sjöholm och Tommy Körberg.

ABBAs ”The Winner Takes It All” hörde vi i dag på franska, vilket inte vilseledde mig, Jag har bland annat hört den i ABBA-nusikalen på Broadway.

Det leder oss vidare till annat amerikanskt.

”America” ingår i ”West Side Story”, skriven av Leonard Bernstein.

Och så skulle vi känna igen den amerikanska nationalsången ”Stars And Stripes”, vilket skulle leda oss vidare till presidenten i landet, Barack Obama.

Själv har jag många radikala amerikanska sångare och låtskapare i min privata skivsamling, bland dem Tom Paxton. När Fred Åkerström – en annan favorit – översatte och sjöng in hans ”I Give You the Morning”, kallade han den för ”Jag ger dig min morgon”. Både Fred och Tom finns represnteade i min gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete , frihet ooch fred” (Prisma, 1970).

Och då var det väl bara ett svar kvar att redovisa. Jag har sett även Robert Broberg från scen, och jag har en hel binge med skivor med honom. I dag sjöng han något som jag helhjärtat instämmer i: ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut”

Sommar i P1 med Carolina Neurath

Carolina Neurath, som gjorde dagens Sommar-program, höll sig till sitt gebit, ekonomijournalistens. Vi prenumererar på Svenska Dagbladet, och eftersom jag läser även ekonomidelen, känner jag till hennes granskning av till exempel Hagströmer & Quiberg, ett grävjobb som också ledde till en bok – hon har också, välförtjänt, belönats för sina journalistiska insatser.

Det här är en tjej med både ryggrad och integritet, egenskaper som hon inte viker från heller för att tillfredsställa företag, som genom sina annonser bidrar till att hålla SvD vid liv.

Det finns ibland skäl att om Sommar-program säga, att de spretar för mycket både hit och dit, men Neurath höll sig ganska strikt till sitt yrkesämne – kanske till och med lite för strikt: av ett Sommar-program väntar man sig fler rent personliga saker.

Om jag gillar hennes arbetsresultat och delar hennes kritiska inställning till avundsjuka kollegers nedvärdering och ifrågasättande av hennes grävjobb, har jag svårare för det lätt egotrippade och tävlingsinriktade i hennes personlighet.

Musiken i programemt hade ibland anknytning till det hon talade om, men bortsett från Daddy Boastin spelade hon artister och musik, som jag normalt inte lyssnar på. Det är väl helt enkelt så att jag är så mycket äldre än hon.

Sommar i P1 med Tareq Taylor

Namn är ett medel också för att kunna placera folk nationellt/kulturellt, men namnet på dagens sommarpratare, Tareq Taylor, gör mig förbryllad. Under sitt Sommar-program i dag berättade han, ganska kort, om sin pappa, som var palestinier, vilket ger en hint om vilken kulturkrets som förnamnet kommer ifrån. Men varifrån kommer efternamnet, Taylor? Så vitt jag förstår är hans mor svenska.

Om modern bereättade han mera, lite för mycket tyckte nog en del lyssnare. Av allt att döma var hon sextitalshippie med allt vad det innebar. Hon tog till exempel med sonen till en midsommarfest, som började nog så traditionellt med stångresning, men sen fick den unge festdeltagaren, allt medan sommarskymningen och haschdhdimmorna bredde ut sig, se hur andra organ reste sig vid åsymen av nakna och lika lystna kvinnor.

Om sitt eget livs kärlek berättade han både ömsint och utlämnande. Berättelsen om hur de fann varann var rar, men han uteslöt inför lyssnarna heller inte sina egna tillkortakommanden, när det tog en oändlig tid för henna att lära sig hantera en svår whiplashskada. Men med lite hjälp utifrån har de hittat tillbaka till varandra.

Också en dotters födelse, normalt en stor glädje för föräldrarna, innebar komplikationer: Det visade sig att ett viktigt inre organ – ett av två – måste opereras bort. Men också det här slutade lyckligt.

Att vara kock på restaurnag har varit hans livs kall ända sen unga år, och han kan – genom trial and error-metoden – tydligen väldigt mycket om växter som kan ätas och tillagas. Efter lite egen trial and error – den krog där han tog anställning på under en vistelse i Australien visade sig vara en stripklubb – har han nu blivit så etablerad att han syns inte bara i svensk utan också i många andra länders TV.

Hans musikaliska meny var väl inte allt igenom mästerlig, men jag noterar att åtminstone smakprovet ur ”Hair” kan ses som en länk till det han berättade från sin barndom, och inte heller Peps Persson är ju känd för någon haschrestriktiv linje.

Sommar i P1 med Annika Andersson

Annika Andersson har jag, ofta med uppskattning, sett i TV-programmet ”Parlamentet” – däremot har jag inte känt dragning till Stefan & Krister som hon har samarbetat med både på scen och i TV.

Jag nämner det senare, eftersom hon försvarade Stefan & Krister i sitt Sommar-program i dag, ett program som spretade åt gansak många olika håll. Känslomässigt betydde naturligtvis berättelserna om den älskade faderns frånfälle och om den olycka maken råkade ut för en stor roll för henne själv, men jag blev mer intresserad av två andra temata i programmet: dels historien om uppväxten i ett litet lantligt samhälle, dels hennes berättelse om hur hon gick in i väggen.

Ganska blandat blev det, lite för lite sammanhållet för att bli ett riktigt bra program.

Tyvärr hjälpte inte musiken – allt från flera låtar med ett eget barn till Ralf Gyllenhammar – till för att höja helhetsintrycket.

Sommar i P1 ned Ingemar Eliasson

Jag har ibland politiska synpunkter på Sommar-programmen, men jag bedömen verkligen inte sommarvärdarnas program efter värdarnas politiska hemhörighet. Ingemar Eliasson är folkpartist och före detta statsråd, och jag förstår inte, varför han valde att ställa upp som riksmarskalk vid hovet, men detta hindrar mig inte från att tycka, att hans sommarprogram i dag hörde till den här sommarens allra bästa.

Eliasson hade en personlig och lågmäld ton, ibland kryddad med humor. Och han bjöd på sig själv, allt från uppväxttidens lanthandlarmiljö och fromhet, båda så typiska för det folkparti, som förr var präglat av folkligt frisinne. Jag har för all del aldrig för egen del betraktat det gamla Folkpartiets politik som tillräckligt radikal, men dess vänsterborgerlighet var på sin tid likväl ett anständigt politiskt alternativ, dess tidiga uppslutning bakom demokratin rent av berömlig.

Men ännu mer hörvärt blev det här sommarprogrammet av att Eliasson utan att allt för mycket framhäva sig själv berättade intressanta episoder och erfarenheter ur sitt liv och av att han så ofta lyckades hitta perfekta musikillustrationer – musik av ganska varierande slag – till sin levnadsberättelse. Ganska mycket musik hade följaktligen sitt upphov i Värmland.

Men som exempel på hur intelligent vald hans musik var valjer jag att nämna valet, efter ett avsnitt om kungen, av Beny Anderssons ”Du är min man” med Helen Sjöholm.

Kort sagt, det här var ett Sommar-program att minnas!

Sommar i P1 med Jean-Pierre Lacroix

Det var ganska strongt gjort av Frankrikes amassadör i Sverige, Jean-Pierre Lacroix, att ställa upp i Sveriges Radio och göra ett Sommar-progam, även om det i dag är den 14 juli.

Stormningar av några bastiljer bjöd han väl inte på, men det är ju en ambassadörs främsta plikt att vakta sina ord. När han kom in på brännbara ämnen som ett militärt ingripande i Västafrika, handlade det följaktligen om att tränga tillbaka islamister, och märk väl: han betonade att inte bara Frankrike utan också Sverige deltog.

Personligare var han i avsnitten om sin familjebakgrund och sina unga år, och berättelsen om diplomattiden i Stockholm kryddade han med lite klagan över den svenska punktligheten i samband med mottagningar och middagar och en hyllning till den svenska välfärden, som nog är mer anfrätt vid det här laget än en ambassadör vill klämma ur sig.

Men det hela var småputtrigt trevligt, och när det gällde valet av musik, ansträngde han sig att spela sådant som knöt an till det han berättade om från olika delar av världen, särskiklt förstås då från Frankrike. Roligt att få höra ett musikurval som inte främst bestod av amerikanskt och svenskt material.

Förr spelades franska artister som Charles Aznavour, för att hämta ett exempel ur det aktuella programmet, ganska ofta i svensk radio.

Sommar i P1 med Jenny Strömstedt

Jenny Strömstedt är ingift i media- och musikerfamiljen Strömstedt – hon är gift med Niklas Strömstedt – men flertalet torde känna till henne mer i hennes egenskap av programledare i TV4s morgonprogram.

I dagens Sommar-program i P1 svlöjade hon, att hon har en egen familjehistoria att berätta.

I och för sig försökte hon, med den rutinerade journalistens vana och snabbhet, att få in lite för mycket i sitt program, men det var historien om hennes farfar som grep mig som lyssnare. Han fanns i det forna, mycket röda Ångermanland som utgjorde scenen för det här dramat, och jag kan en del om den här miljön genom det jag har läst: av Birger Norman och sett på film (Bo Widerberg) om ådalshändelserna, som ligger lite längre fram i tiden. Men jag har också läst romaner av Albert Viksten som på den tid hon skildrade var redaktör på Nya Norrland i Sollefteå (där jag för övrigt har gjort lumpen), och jag vet att det i Ångermanland fanns en politisk radikalism, som kunde ta sig ganska drastiska uttryck. Jag är genom läsning av både historia och skönlitteratur väl förtrogen med vilken militans och hätskhet arbetarrörelsens hetsporrar kunde visa mot dem som bröt solidariteten och de kollektiva påbuden.

Jenny Strömstedt gav en mänsklig dimension åt det som i hennes farfars fall av andra betraktades som ett svek: Farfadern hade blivit änkling och hade en hel kull barn att försörja, hotades också, när han inte kunde betala sina skulder, att bli av med familjens hem. Naurligtvis är det inte en moralisk defekt när man i en sådan situation lockas att försöka rädda den egna familjen framför att rätta in sig i ledet i den kollektiva kampen.

Inte heller är jag någon oskuld när det gäller det fackliga kollektivets behandling av den som man upplever sviker – läs gärna Kurt Salomonsons romaner eller se Bo Widerbergs filmatisering av ”Ådalen 31”.

Själv fann jag Jenny Strömstedt skildring av farfaderns individuella fall mer resonerande och grävande än format efter några förhandsgivna bedömningsmallar. Farfadern blev formellt frikänd från det mord han anklagades för i samband med en uppgörelse med den angivna bakgrunden, men trots att han själv hade utsatts för gruppvåld – lurats i en fälla av de fackliga aktivisterna – tar Strömstedt aldrig definitiv ställning i fråga om allt som hände i detalj, försöker bara reda ut varför farfadern hamnade i den här situationen.

Hennes musikval var mycket mer modernt än den här historien: Vi fick höra till exempel Annika Norlin, Christian Kjellvander och Bob Dylan. Jag lyssnar själv på de nämnda, men det hade kanske varit en poäng i att hitta anknytningar till huvudberättelsen i programmet.

Sommar i P1 med Louise Linder

Louise Linder är präst och psykoterapeut, har desutom startat konsultbolaget Prästbyrån och haft knäck som företagspräst på krisdrabbade Eicsson. Mycket av det här är mig djupt främmande, men jag försöker ändå lyssna med öppet sinne på hennes Sommar-program i P1. Det som i bästa fall finns hos människor i hennes prästerliga värv är bättre insikter än hos människor i gemen om medmänniskor i nöd och hur man kan stödja och trösta dem. Fast den här gåvan finns också hos en del av oss som inte har någon gudstro, och gudstron skyddar ju inte heller de troende från att själva göra misstag eller råka illa ut. Märk att den aktuella utgångspunken för det här resonemanget från min sida är en präst som har varit gift tre gånger, det senare inte menat som någon moralisk anmärkning.

Stora delar av Louise Linders sommarprogram, utformat som en mässa, har jag ganska svårt för.

Hennes sommarprat innehöll dock två avsnitt, som berörde mig.

Det ena var berättelsen om könsstympade kvinnor i Östafrika.

Det andra var historien om sonens uppsatsskrivande, den där sonen – när han skulle skriva skoluppsats om Ingmar Begman – genom förmedling av en vän till familjen blev uppringd av Bergman och fick fyra timslånga samtal med den åldrige regissören; Bergman dog strax efteråt.

Till det spelade Louise Linder Johann Sebastian Bachs svit för violoncell ”Sarabande” ur bergmanfilmen med samma namn.

I övrigt var musiken ganska blandad, även om hon förstås – höll jag på att säga – också spelade ”Operator” med Manhattan Transfer, den där man har ”Jesus on the line”. Jag kan den väl själv, eftersom jag har den på skiva.