Sommar i P1 med Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzad citerade i sitt sommarprogram mängder av dikter, vilket knyter an till hennes värv som poet, litteraturkritiker och dramatiker. Men det var ändå programmets politiska innehåll – jag gissar att hon är vänsterpartist – som dominerade. Jag tror inte att jag någonsin har hört ett lika genompolitiskt sommarprogram.

Det fanns i och för sig i det här programmet några analyser och ställningstaganden som inte är mina, men det är inte där huvudproblemet med dagens Sommar finns. Som jag ser det, är Sommar ingen ledar- eller debattsida, och även om en del av det hon framförde var rotat i egna upplevelser, tyckte jag att det här programmet i allt för stor utsträckning utgjordes av principiella ställningstaganden.

Jag är som bekant en stor vän av politisk musik och hade därför, särskilt mot bakgrund av det talade programinnehållet, inga problem med hennes starkt politiskt betonade val av låtar – den som kan någonting om den genren vet också, att agiterande sångtexter kan ha många och varierande musikaliska uttryck.

Här var problemet i stället, att hon rätt igenom lät Ylva Karlsson och Maja Karlsson sjunga det hon hade valt ut. Det gjorde de för övrigt oftast mycket bra. Men varför kunde vi inte få höra ”Beväpna er” med Ebba Grön, ”Svarta tupp” med Jan-Olof Strandberg, ”9 To 5” med Dolly Parton och ”It Isn’t Nice” med Malvina Reynolds?

Sommar i P1 med Monika Ahlberg

Dagens sommarpratare, Monika Ahlberg, presenteras som kock, författare och dansare, och hennes Sommar-program lever, om man ute efter omväxling, upp till de förväntningar detta väcker. Fast själv skulle jag ha velat få veta mer om allt detta och mer därtill: Vad är det som har fått henne att byta miljö och män, och – för att ta något mer banalt – vad är det som har fått henne att ständigt byta förlag? Åtminstone det sista skulle jag kanske fråga min forne arbetskamrat Lars Hjalmarson om – han gav ut hennes succébok om Rosendals trädgårdscafé.

Ibland, som i den korta berättelsen om faderns självmord – han kastade sig framför ett tåg – släpper hon också ett dramatiskt ämne utan att svara på alla de varför som far igenom hjärnan på oss lyssnare.

Dramatiska händelser, som när hon själv undersöktes för bröstcancer, och förlopp i också för en bildad allmänhet känd miljö, Thielska galleriet, utgör även de ingredienser i hennes ”Sommar”.

Musikvalet i programmet verkade genomtänkt och knöt ibland an till det hon berättade om: Simon & Garfunkel (”The Sounds of Silence”), ABBA (”Take a Chance On Me”), Sven-Bertil Taube (”Så skimrande var aldrig havet”), The Rolling Stones (”Satisfaction”), Boney M, Aretha Franklin, Billie Holiday, Sara Zacharias (”Himlen är oskyldigt blå”), Kenta (”Just i dag är jag stark”) med flera.

Sommar i P1 med Jonas Eriksson

Om jag håller mig bara till den musik Jonas Eriksson spelade i sitt Sommar-program, fanns där ganska mycket som var värt att lyssna på, sådana som Guns N’ Roses, U2, Håkan Hellström, Kent, Peter Lemarc, Dixie Chicks, Ulf Lundell och Anna Ternheim. Bland det som spelades fanns rent av Astrid Lindgrens och Bengt Hallbergs ”Pilutta-visan” ur ”Madicken”.

Problemet är att musiken kunde ha utgjort ett separat musikprogram, helt avskilt från den talade delen av det här sommarprogrammet.

Men ett ännu viktigare problem med det här Sommar-programmet är att Jonas Eriksson inte visade sig ha något annat än idrott, speciellt fotboll, i bollen. Och där andra sommarpratare med idrottslig bakgrund har visat sig ha vidare vyer och erfarenheter och också gjort idrottsdelen av sitt liv intressant för mig, som aldrig läser sportsidor eller ser sportsändningar i TV, var Jonas Eriksson helt fixerad, insnöad.

Som det nu är, verkar ett antal personer med idrottsanknytning närmast vara inkvoterade bland sommarvärdarna. Men varken av det eller av att en sommarvärd har meriter på något annat område garanterar att de kan göra bra program, som genom både text- och musikinnehåll attraherar en stor radiopublik.

Melodikysset nummer 29 2014

Mitt under sommarens varmaste tid spelade Anders Eldeman i dagens melodikryss Tove Janssons och Erna Tauros ”Höstvisa”.

Men som för att kompensera detta spelade han lite senare Astrid Lindgrens och Georg Riedels ”Idas sommarvisa”, den som börjar ”Du ska inte tro det blir sommar”.

Texterna till båda kan du hitta ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Själv tycker jag att båda texterna och även melodierna är mycket fina, men gäller det val av årstid, sjunger jag med Jan Malmsjö i ”La Cage aux folles” ”Vår bästa tid är nu”, den som i dagens kryss spelades instrumentalt och som skulle ge oss kryssordet tiden.

I det stora hela tyckte jag dagens kryss var lätt. Det var bara två frågor jag fick fundera lite över.

Brittisk Heavy Metal är inte riktigt mitt bord, men en bokstav i vartdera ordet i bandets namn fick mig att begripa att vi hörde något med Iron Maiden. Sen fick jag min gissning bekräftad både genom fler ledbokstäver och att Eldeman mot slutet nämnde låttiteln, ”Children of the Damned”.

Den danska gruppen Aqua hade jag först glömt namnet på, men sen fick jag två ledbokstäver och kunde hitta deras ”Barbie Girl” på nätet.

Två av dagens frågor hade anknytning till Österrike.

Dels ”Kleine Geige, sag adieu” med Zarah Leander.

Dels 2014 års vinnare av Eurovision Song Contest, Conchita Wurst, som representerade Österrike med ”Rise Like a Phoenix”.

Från 1988 års Eurovision Song Contest hörde vi Tommy Körberg i Py Bäckmans ”Stad i ljus”, i dag dock i engelsk version, ”Unchained Heart”.

Ytterligare ett inslag i dagens kryss var ett bidrag till Melodifestivalen respektive Eurovision Song Contest 2004, ”Det gör ont” (på engelska ”It Hurts”). Lena Ph vann den svenska uttagningen och kom sedan femma i den europeiska finalen.

Ja, det gör fortfarande av och till ont i min fot, men inte så ont att jag med Magnus Uggla är beredd att sjunga ”Jag mår illa”. De nya hårdbottnade sandalerna är helt uppenbart till hjälp.

Men fortfarande är jag inte, som förr i världen, redo att dansa till Glenn Miller och ”In the Mood”.

Hustrun får fortfarande dra ett tungt lass. Så till henne vänder jag mig avslutningsvis med Nils Ferlins och Lillebror Söderlundhs ”Får jag lämna några blommor”, i dag sjungen av Ove Engström.

Sommar i P1 med Martina Montelius

Martina Montelius är dotter till Kristina Lugn men i kultur-Sverige numera känd i egen kapacitet, som författare, dramatiker och teaterchef. Att jag ändå nämner Kristina Lugn vid namn beror på att det även hos dottern finns en oberäknelighet som verkar ha gått i arv.

Själv tycker jag att dagens Sommar-program med Martina Montelius i allt för hög grad präglades av den här oberäkneligheten. Det fanns ofta inte mer än den plötsliga associationens samband mellan de olika saker hon pratade om. Men sannolikt är hon mycket svår att tygla, av producenter och andra inblandade, som kan ha problem nog med att torka upp det kaffe hon berättar att hon just har spillt ut i studion – av vissa händelser och personer verkar hon rent av besatt.

Men ibland förde hennes plötsliga tankeutflykter vidare till sådant som var värt att höra, som det långa citatet ur Mare Kandres ”Bübins unge”.

Den musik hon har valt – Nat King Cole, Olle Adolphson (”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken”), Ella Fitzgerald, Bob Dylan – gillar jag däremot i hög grad. Allra roligast var det att få höra ”Svantes lykkelige dag” med Povl Dissing:

Svantes lykkelige dag

Dansk text och musik: Benny Andersen

Se, hvilken morgenstund, solen er rød og rund,
Nina er gået i bad, og jeg spiser ostemad.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Blomsterne blomstrer op, der går en edderkop,
fuglene flyver i flok, når de er mange nok.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Græsset er grønt og vådt, og bierne de har det godt,
lungerne frådser i luft, ah, hvilken snerleduft.
Glæden er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Sang under brusebad, hun må vist være glad,
himlen er temmelig blå, det kan jeg godt forstå.
Lykken er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Nu kommer Nina ud, nøgen og fugtig hud,
kysser mig kærligt og går ind for at red’ sit hår.
Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.

Edderkop är spindel, snerle åkervinda. Annars tror jag inte det finns något svårt i den här sången, för öron som inte är vana vid danska.

Sommar i P1 med Navid Modiri

Navid Modiri kom 1985, vid två års ålder, till Sverige. Föräldrarna var flyktingar från Iran.

I sitt Sommar-program berättade han redan inledningsvis, att han därefter alltid har fortsatt att fly. Till det spelade han ”Runaway” med Kanye West.

Flykt kan, vilket han var inne på, befrämja kreativitet, men för den skull måste man inte fly om och om igen. Också jag har en erfarenhet av flyktingskap – jag kom vid sju års ålder till Sverige, och vår familj hade dess förinnan flytt från Estland till Finland – men jag rotade mig tidigt i det svenska samhället. Modiri har däremot fortsatt att leva sitt liv med ryggsäcken ständigt packad och rör sig inte bara ständigt mellan olika orter i Sverige utan också mellan högst olika länder.

I detta hans liv ser jag inget annat mönster än test av ständigt nya saker och sedan flykt till nya mål. Modiris sommarprogram handlade följaktligen om så vitt skilda saker som poetry slam och programledarskap i ett filmprogram i TV (avsnittet om hur han på nolltid såg alla Ingmar Bergmans filmer, eftersom han aldrig tidigare hade sett någon bergmanfilm, var kostligt) och även mer tvivelaktiga saker som meditation i Italien respektive Indien. Mitt problem med hans program var inte bara det senare och rörigheten utan att bärande avsnitt, som det om golfrundan med Jimmie Åkesson, liksom inte ledde någon vart.

Programmet blev inte bättre av att det musikaliskt var så enahanda. Jag har inga problem med att lyssna på hip hop – flera av de låtar han spelade var dessutom utmärkta – men jag är ganska säker på att greppet att spela bara låtar i den genren fick många radiolyssnare att slå av apparaten.

Vad har hänt med Tord Oscarsson och hans blogg?

Tord Oscarsson, som har fungerat som moderator för S-bloggar och som framför allt har bidragit med massor av texter om aktuella opinionsmätningar, försvann plötsligt från S-bloggar. Gick man själv till hans blogg, stod där att bloggen för tillfället är stängd, dock inte varför.

Nu kommer det åter, som ett slags livstecken från Oscarsson, på S-bloggars skyltsida upp länkar till nya liknande inlägg på Oscarssons blogg, men klickar man på utlagd länk, får man åter igen budskapet att bloggen för tillfället är stängd. Det här blir inte mindre märkligt av att ett par av rubrikerna till de utlagda (och alltså inte åtkomliga) blogginläggen innehåller grova skrivfel.

Är Oscarsson sjuk och oförmögen, eller vad ligger bakom det här?

Hur som helst är det en märklig uthängning av en gammal och plikttrogen medarbetare.

Sommar i P1 med Sebastian Kirppu

Loppa heter på min barndoms estniska kirp, på finska kirppu. Det ovanliga familjenamnet Kirppu har jag i min barndom i Juniskär bara mött hos en ingermanländsk familj, som också bodde i Njurunda kommun, söder om Sundsvall.

Så när jag ser, att dagens sommarpratare heter Sebastian Kirppu, googlekollar jag hans efternamn och finner då, att det faktiskt finns ett antal Kirppu runt omkring i Sverige, rimligen inte alla släkt med varann.

När jag kollar uppgifter om just Sebastian Kirppu, ser jag bland annat, att han har kandiderat kommunalt för Vänsterpartiet. Trots sitt starka miljöengagemang – han är en förkämpe för naturskog och ekosystem – är han alltså inte miljöpartist, vilket är en nyttig påminnelse om att alla med miljöengagemang inte nödvändigtvis hör hemma i Miljöpartiet. Nu var det här sommarprogrammet verkligen inte något partipolitisk inlägg utan en ur hjärtat kommen plädering för den svenska urskogen och dess invånare. Mycket riktigt blev den här killen år 2011 av Världsnaturfonden utsedd till Årets miljöhjälte, och det är säkert detta som har lett till att han utsågs till Lyssnarnas sommarvärd 2014.

De miljöengagerade lyssnarna – och jag är en av dem – gillade säkert hans utdragna predikan i det här ämnet, men jag är rädd att vanliga radiolyssnare, de som behöver puffas i riktning mot ett större miljöengagemang, kanske stängde av radion. Det här sommarprogrammet var till sin inriktning för monotont.

Sebastian Kirppu spelade visserligen till exempel Ane Brun och Björn J:son Lindh och till och med – till sin mamma – ”Love Me Tender” med Elvis Presley, men också musikaliskt blev det här programmet lite för monotont. Det blev väldigt mycket fusion, som han själv gillar och tydligen spelar, och även om jag själv gillar den här grenen av jazz, inser jag, att det nog för väldigt många lyssnare blev lite för mycket av det goda.

Sommar i P1 med Marianne Bernadotte

Marianne Bernadotte, född Lindberg, gjorde i dag, på själva sin 90-årsdag, programmet Sommar i P1. Hon har en absolut klar hjärna, och hennes framställning var mycket redig, men jag kan ändå tänka mig att programmet kan ha känts främmande för yngre lyssnare, sådana som inte har egna minnen av de personer och händelser hon berättade om.

Hon hade annars en mycket brokig bakgrund att berätta om. Hon startade som tandsköterska, hann också arbeta som bussvärdinna på forna tiders busscharterresor och kom sedan, via Fredriksdalsteatern och Dramatens elevskola, in på skådespelarbanan med roller både på Dramaten och på film. Senare blev hon kulturvetare med konstvetenskap som huvudämne.

Till det senare bidrog säkert äktenskapet med den konstnärligt verksamme (design) prinsen Sigvard Bernadotte, son till kung Gustaf VI Adolf – tidigare hade hon varit gift med och fått tre barn med Gabriel ”Toto” Tchang, som till en kinesisk diplomat. Som kanske även yngre lyssnare/läsare kan ana, väckte framför allt hennes äktenskap med Sigvard Bernadotte våldsam uppståndelse i veckopress och kvällstidningar. Till hennes heder som sommarpratare ska på den här punkten sägas, att hon inte kittlade den sensationslystna populasen.

Hon talade också, utifrån sin brors dyslexi, om sitt stöd till forskning på detta område och om andra funktionsnedsättningar.

Som man kunde ana spelade den här nittioåriga damen inte dagens popmusik i sitt program. Till det modernaste hon spelade hörde ”Lara’s Theme”, ett känt filmtema. Men åtskilligt var artister och låtar som hör hemma inom god underhållning i detta begrepps bästa mening: Maurice Chevalier, Mills Brothers, Ella Fitzgerald, Natalie Cole, Nat King Cole, Django Reinhardt. Men hon spelade också både ”Carmen” och Paavo Järvi. Och då och då – som när hon i inledningen spelade Edvard Persson och Caroline af Ugglas (ytterligare en modern artist!) – hade den musik hon hade valt en direkt anknytning till det hon talade om.

Utflykt till Uppsala

I går gjorde jag en utflykt över dagen till Uppsala. Jag brukar samla ihop nödvändiga ärenden att uträtta där till en samlad del av en dag, och nu fick det faktum att mina ögondroppar mot grön starr höll på att ta totalt slut mig att välja måndagen för den här utflykten.

Men sen är det ju det här att jag varje dag vill lyssna på (och sen skriva om) Sommar i P1 och helst gör det under ordinarie sändningstid klockan 13.00. Alltså tog jag buss 811 från Öregrund tillräckligt tidigt för att hinna till lägenheten i Uppsala för att där kunna lyssna på Sommar – jag anlände till bussterminalen i Uppsala också tillräckligt tidigt för att hinna gå till korvkiosken/grillen och där få en kabanoss med pommes frites till lunch.

Hemma i lägenheten fanns dottern, Kerstin, och hennes barn Viggo och Klara. Kerstin har semester nu och har de kommande veckorna barnen hos sig. Dess förinnan har Viggo och Klara tillsammans med pappa Bo bland annat varit på sommarbesök hos farmor och farfar i Sollefteå.

Jag hann inte prata så mycket med dem före Sommar-programmet, men berättade i alla fall att Kerstins bror Matti hade ringt från Öland, där han och hans familj just nu är på semester, och bland annat hade berättat, att lilla Ella är stormförtjust i att bo intill en bondgård med alla tänkbara djur och att hon bland annat har gjort sitt livs allra första ridtur på hästrygg.

Jag nämnde också att Matti och hans familj troligen skulle komma till oss i Öregrund om en vecka. Men när jag senare, efter sommarprogrammet, tänkte upprepa, att Kerstin och hennes barn också är välkomna till oss i Öregrund, var de försvunna. Att döma av en Instagram-bild hade de åkt till Storvad för att bada.

Själv åkte jag tillbaka ner till centrum och gjorde där mina ärenden.

Jag startade på Handelsbanken, där jag dels tog ut kontanter, dels med dem – OBS, jag gör alltid sånt med kontanter – betalade tre räkningar. Gör man som jag får man betala extra för det, men själv är jag glad över att det fortfarande finns en bank som utför kontanttjänster.

Därifrån gick jag till mitt apotek, ett av de återstående två statliga, och köpte där dels de mediciner som var slut eller på upphällningen. Dessutom fyllde jag på lagret av kemisk-tekniska produkter, sådant som duschtvål, munvatten, deo roll-on, aloe vera-gel och ett helt lager engångsrakhyvlar, alltsammans av Apotekets egna märken Apoliva eller Apoteket Formula. Det här är kontrollerade och hyggligt billiga produkter, ändå med variation efter tycke och smak: Apoliva hårvårdsprodukter finns för olika ändamål och både i parfymerade och oparfymerade varianter.

Sen gick jag till min vanliga frisör och klippte mig – längre fram i veckan ska vi på födelsedagskalas hos Anna i Rinkeby för att fira två av hennes döttrar, Sara och Amanda, plus Anna själv som fyllde år före midsommar.

Sista stationen i min ärendevandring i centrum blev Lundeq, Uppsalas anrika bokhandel, nu för tiden inrymd i det gamla Forum-varuhuset. Jag köpte bland annat presentböcker till Anna och fick hjälp med att slå in dem snyggt av en kvinnlig expedit. Förklaringen till den här hjälpsamheten är att det var nära stängningsdags och, så här mitt i sommartid, inte särskilt många kunder men kanske också att jag är en välkänd och ofta storköpande kund sen årtionden tillbaka.

Jag passade på att uttala min besvikelse över att Lundqs tidigare utmärkta filmavdelning hade reducerats till några bästsäljarhyllor – tidigare fanns där till exempel särskilda hyllor för svenska respektive utländska filmklassiker.

Tydligen var det här ett centralt fattat beslut.

Jag invände att det här beslutet när det gäller just Uppsala förefaller helt stolligt. Här finns filmstudio och kortfilmsfestival, en biograf (Fyris) som är helt inriktad på kvalitetsfilm och en stor student- och akademikergrupp som gärna köper kvalitetsfilmer, också äldre sådana.

Fast i det här fallet kan man inte bara lasta Akademibokhandelns – Lundeq hör till den kedjan – ägare, KF. Just Lundeq går fortfarande hyggligt, men skälet till att landets överlägset största bokhandelskedja (som numera också omfattar de gamla Bokia-bokhandlarna) går knackigt är att så många i dag handlar böcker (och film) på nätet i stället för att hålla bokhandeln under armarna. Ni kanske tjänar en liten slant på det, men ni gör det på bekostnad av kulturell utarming.