Ny ägarstruktur för norsk press?

Den norska A-pressen har en mycket stark men ändå i vissa avseenden oklar ställning. Arbeiderpartiet har abdikerat från sin forna roll även som tidningsägare och överlåtit den till LO. LO har i sin tur skaffat sig en partner i Telenor, och de här två parterna äger 45,2 respektive 44,8 procent av aktierna av koncernen, som numera heter Amedia. 2010 köpte den här koncernen också Edda Media, vilket innebar, att den numera bland sina 66 tidningar har också borgerliga och opolitiska tidningar.

Arbeiderpartiets gamla huvudorgan i Oslo, Dagsavisen (tidigare Arbeiderbladet), ägs till sin majoritet av Mentor Medier, som även äger kristet orienterade tidningar, men Stiftelsen Dagsavisen äger nio procent av aktierna och rätten att tillsätta chefredaktör och göra ändringar i tidningens ändamålsparagraf. (Det här har vissa likheter med kontrollen över svenska Aftonbladet.)

Nu kommer norska LO Media att ta över den kontrollpost som ger rätt att tillsätta redaktör och formulera ändamål.

Dagsavisen har gradvis utvidgat genom att man har övertagit och inlett visst redaktionellt samarbete med tidningar utanför sitt normala spridningsområde. I ett par fall har man med samma ägarkonstruktion övertagit gamla A-presstidningar: Moss Dagblad i Moss och Rogalands Avis i Stavanger.

Flera norska tidningar spekulerar nu om att Amedia kan vara på väg att styckas. Telenor verkar vara en ovillig tidningsägare, och att LO ensamt skulle vilja äga och driva också en mängd borgerliga tidningar förefaller osannolikt.

Givetvis finns det andra mediabolag som, bland annat av strukturskäl, kan tänkas vilja ta över tidningar, som i dag ägs av Amedia.

En koncern som uttryckligen nämns som tänkbar köpare är Mentor Medier och dess dotterbolag Dagsavisen. Och det är i det här perspektivet LOs intåg som minoritetsägare med speciella rättigheter blir intressant: Kanske finns det en tanke att bilda ett mer rikstäckande tidningsnät med Dagsavisen i Oslo som nav.

Melodikrysset nummer 35 2015

Dagens Melodikryss tyckte inte jag för min del hörde till de svåraste. Men så innehöll det ju också artister och låtar från det förflutna, som folk i min generation känner till, kanske inte lika lätta för yngre lyssnare.

Så fort jag hör Eldeman tala om en simmerska på film, förstår jag till exempel att det rör sig om Esther Williams. Vi hörde henne i ”Baby, It’s Cold Outside” som förekom i ”Neptuns dotter” (1949), där hon som motspelare hade Ricardo Montalban.

Klassisk musik är heller inget givet kunskapsområde för många krysslösare, men själv har jag sett baletten ”Svansjön” med musik av Pjotr Tjajkovskij och har därför heller inga svårigheter med att komma på att den sökta djursorten i det här fallet är svan.

Och som ni väl kan ana, är det heller inte första gången i livet jag i dag fick höra Frédéric Chopins ”Minutvalsen”. I dag exekverades den av Robert Wells.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag sett på Broadway, och även om låten inte hette så då, har jag alltså hört ”Väntar inte mamma på dig”, dock inte på svenska med Charlotte Strandberg.

Och så är jag så gammal att jag har lyssnat på dragspelsjazz, bland annat med Nisse Lind och hans hot-trio – i dag hörde vi dem i ”That’s a Plenty”.

Jag är också så gammal att jag minns Bert-Åke Varg och hans ”Skärgårdsflirt” (”Dansen går på alla bryggorna”) från 1954.

Så även ”När vi rör varann” med Susanne Alfvengren tretti år senare, ”Vandraren” med Nordman från 1994 och ”Tängo, tängo” med Petra Nielsen – jo, hon sjunger så – från Melodifestivalen 2004.

”Evert” med Matz Stefanz med Lailaz låg hela 27 veckor på Svensktoppen 1997, inte bara för att Laila Westersund & co skojade med dansbandens sätt att skriva sina namn.

Jag har hela Evert Taubes – vi talar här alltså om en annan Evert – skivutgivning på skiva och de flesta av hans sånger i olika sångböcker, så hans ”Fragancia” har jag hört förut. Fast i dag fick vi som omväxling höra den med Lina Nyberg.

Den enda låt jag i dag inte klarade omedelbart var den som inledde krysset, ”Utekväll” med Lotta Engberg. Men med hjälp av allt fler hjälpbokstäver kom även hennes namn.

I kväll ska jag se en film, vars titel, ”Casablanca”, och den melodi Sam spelar har förgyllt många kryss. Och självfallet ska jag, så snart jag kan, försöka se Stig Björkmans prisade film om Ingrid Bergman.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 9 2015:

”Annika Östberg om
sitt liv i Ytterby kyrka”

Varför hon bor där får man veta i Kungälvsposten

* * *

”Grinande moster
på 1400-talsvrak”

Västerbottens-Kuriren

* * *

”Vill strypa stafettsköterskor”

Skövde Nyheter

* * *

”Den 51-årige man som misstänks för två dubbelmord utsågs så sent som förra året som god mat åt en dement kvinna i Västsverige.”

SR P4 Jönköping/P4 Skaraborg

* * *

”Nelly Landerud säljer ved som smör.”

Ystads Allehanda

Melodikrysset nummer 34 2015

Jag är i sommarhuset i Öregrund igen efter att ha hjälpt barnbarnen Viggo och Klara att komma upp på morgnarna under deras första skolvecka. Hösttermin – ute är det, äntligen, underbar sommar.

I dag startade krysset med ”Gammaldags musik” med paret Glenmark. Dem känner jag förstås till, har till och med Ann-Louise på skiva, men som ni väl kan ana, mindes jag inte, att hon under en period hade sjungit med dansbandet Sannex, som vi i dag fick höra spela den här låten.

Filmen ”F/X – dödlig effekt” har likaså helt undgått mig, trots att jag allt sedan unga år har varit filmentusiast, vilket väl filmavdelningen ovan under Kulturspegeln vittnar om.

Men jag har, bortsett från att jag har sett också en del skräp i deckargenren, sållat bort sådant som jag inte trodde skulle ge mig så mycket, vilket till exempel ledde till att jag aldrig har sett ”Grease”. Men i det fallet är ju till exempel ”Summer Nights” med Olivia Newton-John (NJ) och John Travolta – det var framför allt honom jag misstrodde – så ofta spelad, att jag ändå omedelbart känner igen den.

”Sound of Music”, ur vilken vi i dag fick höra ”Edelweiss”, har jag däremot sett på bio.

”Dallas” såg jag lite av när serien började sändas i svensk TV, men jag la ganska snart av. Fast jag såg tillräckligt mycket för att lära mig vem JR var.

Nu är det ju ingalunda så att jag har en highbrowattityd till populärkultur. Men i vissa skeden i livet, då annat har känts viktigare, har jag inte brytt mig så mycket om framför allt utländsk populärmusik, så i det facket har jag luckor. Jag har till exempel inget som helst minne av att när det begav sig – 1969 – ha hört Jane Birkin och Serge Gainsbourg i ”Je t’aime”.

Inte heller Diana Ross och The Supremes finns i min privata skivsamling, men väldigt mycket av det de har gjort, till exempel ”Where Did Our Love Go” med sitt ”Baby, baby”, fastnar omedelbart i musikminnet, så fort man hör det spelas.

Och när det gäller radioprogram som Svensktoppen har jag med nöje lyssnat på dem så fort jag har kunnat. Inte så att jag har gillat allt som har förekommit där, verkligen inte. Men i dag förekom i krysset artister och låtar som har det där lilla extra.

Vi hörde Siw Malmkvist – Siwan – i ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Och från 1975 års melodifestival minns vi Bennys, Björns och Stikkans ”Bang en boomerang” med Svenne & Lotta, som ju även privat var ett par. Här kunde man välja mellan frågorna ”Han sjöng tillsammans med” och ”Hon sjöng tillsammans med”, och även svaret var valfritt: makan respektive maken.

Ola Salo har jag i motsats till Amanda Jensen hört live, men jag tycker faktiskt inte att hans version av hennes ”Dry My Soul” är så mycket bättre.

Dagens dubbla barnfråga hade anknytning till djurvärlden. Den första ljudillustrationen handlade om igelkotten Ivar, och svaret skulle här bli igelkott. Och sen fick vi höra ”Vad gör du lilla råtta”, vilket senare vi här skulle ange i pluralis, råttor.

Även Alf Prøysen skrev fantastiska visor och sagor för barn, men han hade ett mycket vidare register än så. Han var älskad kåsör i Arbeiderbladet, skrev även visor för vuxna – ”Du ska få en dag i morgon” är ett exempel – och så har jag med stor uppskattning läst hans roman ”Trastsommar” (”Trost i taklampa”), på 1950-talet till och med sålt den i stugorna när den utkom i Folket i Bilds folkbokserie. När jag långt senare som de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare gästade Arbeiderpartiets kongresser, sjöng kongressen alltid hans sånger, till exempel den här:

Du ska få en dag i morgon

Svensk text: Carl-Anton Axelsson, 1976
Norsk originaltext: Alf Prøysen (”Du ska få en dag i mårå”)
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten pojk’ som gick och grät och grämde sig.
Han ville rita Babylon, men lärar’n, han sa nej.
Han kände sig som den som inte någon tycker om,
men då hörde han ett sus som över furukronan kom.

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till,
och då kan du rätta till’et som du gjorde fel igår,
och så får du det så gott i morgon kväll.
Och om du inte klara det och allt känns lika trist,
så ska du höra suset över furorna som sist:
Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.

Och så blev pojken vuxen och han ville gifta sig.
Han friade till flickan sin, men flickan hon sa nej.
Han grät sin sorg i skogen och han tyckte allt var slut,
men då kom det över furorna, det som han hört förut:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Och nu är pojken gift och har sitt slit som folk har mest
vid småbruket i Åsmarken, där kärringen är häst.
Och om det blir för lite gjort och dagen blir för lång,
så får han tröst av furorna och deras gamla sång:

Du ska få en dag i morgon som ren och öppen står…

Vi tar den på norska också:

Du ska få en dag i mårå

Norsk text: Alf Prøysen
Musik: Otto Nielsen

Det var en liten gutt som gikk og gret og var så lei.
Hæin skulle tegne Babylon, men lærer’n hæin sa nei.
Hæin ød’la hele arket, hæin var tufsete og dom,
men så hørte hæin et sus som over furukrona kom…

Refräng:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel,
og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går
og da får du det så godt i mårå kvell.
Og om du itte greie det og æilt er like trist
så ska du høre suset over furua som sist.
Du skal få en dag i mårå som rein og ubrukt står
med blanke ark og farjestifter tel.

Og så vart gutten vaksin, og hæin gikk og var så lei.
Hæin hadde fridd åt jinta si, men jinta hu sa nei.
Og hæin gret i ville skauen “detti blir min siste dag”.
Men da kom det over furua det såmme linne drag:

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Og nå er gutten gift og går og slit som folk gjør flest,
med småbruk oppi Åsmarken der kjerringa er hest.
Og hæin syn´s det blir for lite gjort og streve titt og trutt
og trøste seg med furusus når dagen blir for stutt…

Refräng:
Du ska få en dag i mårå…

Alf Prøysens visskatt finns på skivor från först Columbia, sen Philips; de inspelningar han gjorde för NRK har postumt givits ut på CD av Kirkelig kulturverkstad. Under mina år som nordisk och baltisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna kammade jag vid praktiskt taget varje besök i Oslo igenom skivaffärerna, ofta även affärerna för begagnade skivor, i min jakt på nya och åter nya Prøysen-skivor.

Vendetta mot den socialdemokratiska folkhemsvänstern

Jag började mycket tidigt läsa Katrine Kielos, numera som gift Katrine Marçal, träffade henne också några gånger då hon var aktiv i Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet. Senare har jag följt henne bland annat som ledarskribent i Aftonbladet och söndagskrönikör på Aftonbladets ledarsida.

Det är en njutning att läsa henne – det här är en mycket stilsäker ung dam. (Hon är född 1983.)

Jag nämner hennes ålder främst för att göra klart för läsarna att hon inte kan ha några som helst egna erfarenheter av det tidiga olofpalmeska 1970-tal America Vera-Zavala i en mycket uppmärksammad artikel om ”folkhemssolidaritet, tolerans och mexitegel” längtade tillbaka till. Katrine Marçals beskrivning av detta sjuttiotal är en försåtlig röra av, enligt henne, välvilja och förfärliga missgrepp, men värst i den här söndagskrönikan, ”Nostalgin leder oss bara vilse”, är försöket att koppla ihop längtan tillbaka till Folkhemmet med Sverigedemokraternas aktuella framgångar.

Jag hade tänkt förbigå den här artikeln, publicerad 26 juli 2015, med tystnad. Alla kan ha en dålig dag.

Men i söndags (18 augusti 2015) återkom Katrine Marçal med en ny drapa i samma anda, ”Argsinta äldre vita mäns år”.

Jag bortser här från att den här söndagskrönikan också handlar om två av de amerikanska presidentkandidaterna, republikanen Donald Trump och socialdemokraten Bernie Sanders (som vill bli Demokraternas presidentkandidat), detta eftersom udden så tydligt är riktad mot Jeremy Corbyn, som sitter i det brittiska parlamentet för Labour och plötsligt har fått vind i seglen i sin strävan att efterträda Ed Miliband som partiledare.

Det märkliga är att denne vänsterytter har fått vind i seglen inför den partikongress som ska välja ny partiledare. Det är faktiskt inte helt omöjligt att han blir vald, detta trots att han har sagt olämpliga saker om Fidel Castro, Muamar al-Gaddafi och Slobodan Milošević. Det här är knappast namn som man kan skrämma yngre britter med.

Och mot slutet av artikel drar Katrine Marçal en slutsats om väljarna som kan få större betydelse än hon förmodligen hade tänkt sig:

”De bryr sig om en enda sak.

Här har socialdemokratin, över hela Europa, onekligen något att fundera över.”

Det sista gäller också de svenska Socialdemokraterna.

Sommar i P1 med Ulla Skoog

Ulla Skoog känner jag för egen del främst till genom TV-serien ”Lorry”. Och visst fanns det ett stråk av humor, ofta ironiserande sådan, också i hennes Sommar-program i dag, säsongens allra sista, men hennes Sommar var i ännu större utsträckning ett i ordets bästa mening samhällskritiskt program.

Huvudfåran i sitt Sommar ägnade hon åt byggnadsvård, varsam renovering och bevarande av gammaldags fönster, och hennes skildring av stora byggbolag utan känsla för vare sig stil, färgval som håller över tid eller byggteknik som låter också byggnader andas är ett stillsamt men mycket effektivt j’accuse.

Samtidigt är hennes sommarprogram en resa i tid och rum genom Sverige. Resan börjar i farfars torp, där hans tio barn samsades i ett par rum, och just den här resan ändar i ett grustag.

Innan hon kommer in på sitt huvudtema, berättar hon också, roande, om turnéerna med Tomas von Brömssen och Trond Lindheim, den senare en man som förefaller göra vad som faller honom in (vilket senare också lockar polisen att ingripa mot honom, denne fridsamme norrman).

Lindheim förekommer också två gånger i hennes spellista, en ganska omväxlande sådan.

Hon startar med Vibafemba (ibland också skrivet mer begripligt som ViBaFemBa), en grupp som jag som gammal uppsalabo känner till, och i hennes spellista finns förstås – se ovan – också ”Trettifyran” med Per Myrberg. Bland övriga artister som hon spelar finns Simon & Garfunkel, Terry Jacks (”Sesons In the Sun”, i sin tur baserad på en låt av Jacques Brel), Liza Minnelli (”Money, Money”), Dolly Parton, The Beatles (”Love Me Do”), LeAnne Reims (”Amazing Grace”), Van Morrison och Melanie, den senare en av mina egna gamla favoriter.

Sommar i P1 med Seinabo Sey

Ett av mina problem i förhållande till dagens sommarpratare, Seinabo Sey, är att jag inte känner till henne. Nå, de kan ju bero på mig, så jag lyssnar och försöker göra mig en uppfattning om henne.

En del av det hon berättar om sig själv, till exempel om tonårens överviktsproblem, känns lite för allmänt för att riktigt gripa tag i mig som lyssnare. Därmed inte sagt att det hon tar upp är oviktigt.

Annat, som att man har en hudfärg som är avvikande – Seinabo Sey har rötter i Gambia – berör mer. För egen del är jag blond och blåögd, men som född i ett annat land förstår jag ändå de problem alla med till exempel mörk hy och mörkt hår ställs inför i ett samhälle, som fortfarande är så fixerat vid det utseendeideal som jag råkar leva upp till bland flertalet svenskar.

Alltsammans är väl berättat men saknar kanske ändå något, den riktigt personliga touchen.

Ibland kan musiken i Sommar kompensera det man saknar i pratdelen av programmet. Så är det också med musiken i det här programmet – jag gillar en mycket stor del av det jag hör – men samtidigt uppstår ytterligare ett problem: Om jag bortser från några få låtar, med Oskar Linnros, Robyn och Rihanna, rör vi oss på för mig okänd mark. Jag kan ta det, men gäller det verkligen större delen av den publik som lyssnar på Sommar?

Melodikrysset nummer 33 2015

Jag löste Melodikrysset i direktsändning, precis som vanligt, men precis när krysset var slut, fick vi gäster, så i stället för att skriva direkt, satt jag vid trädgårdsbordet tillsammans med Birgitta och gästerna och drack förmiddagskaffe fram till dess att det var dags att lyssna på dagens sommarpratare.

Ute råder underbar eftersommar; på gatan utanför vårt hus står mängder av bilar parkerade, eftersom det är så kallade badortsdagar här i Öregrund.

Så här vackert väder har det inte varit hela ”Juni, juli, augusti”, för att knyta an till den allra sista låten i Melodikrysset i dag, en låt signerad Per Gessle.

Fler låtar i dagens kryss hade sommartema, till exempel ”Sommarnatt” med Little Jinder, dotter till Åsa Jinder.

Det gäller också dagens dubbelfråga, där vi dels skulle minnas Evert Taubes ”Sjösala vals”, där solen står på Orrberget, vilket i sin tur skulle ge oss det sökta ordet, orre, dels skulle extrahera singularen äng ur Mats Paulssons ”Visa vid vindens ängar”. Mats Paulson hade jag för övrigt en smula kontakt med när jag en gång i världen jobbade med min ”Joe Hills sånger”.

Mats Paulsson förekom i ytterligare i en av dagens frågor, den som ljudillustrerades med ”Ett träd”. Men Paulsson är en mångsidig konstnär – han målar också tavlor.

Monica Bring, som vi i dag hörde i Alice Babs-klassikern ”Swing It Magistern”, har jag för egen del hört live vid ett socialdemokratiskt Första maj-arrangemang på Vaksala torg i Uppsala.

Gösta Linderholm hjälpte på sin tid min hustru att samla massorna vid hennes socialdemokratiska valmöten. Huruvida han då sjöng just ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang” minns jag inte. Men jag minns, att när han sjöng sin ”Dina trosor blev kvar på linan”, slängde hustrun och den medföljande partifunktionären Eva Warnvik upp ett par damunderbyxor modell större upp på scenen. Linderholm lär ha rodnat.

Jag har mycket Linderholm på skiva, så också mycket med First Aid Kit, så dem klarade jag i dag redan innan deras ”My Silver Lining” hade spelats och frågan hade ställts.

I dag fick vi ingen ABBA-fråga, däremot en fråga vars svar skulle bli Agnetha Fältskog. Henne skulle vi klara genom att identifiera henne i ”When You Walk In the Room”.

Och Stikkan Andersson fanns också med på ett hörn, med ”Det finns ingenting att hämta”, hans svenska text till ”Blame It On the Bossa Nova”.

Vi som genom åren har lyssnat på svensk schlagermusik har förstås också stött på Martin Stenmarck. 2005 vann han Melodifestivalen med ”Las Vegas”.

För lite tuffare musik stod Kiss, som vi i dagens kryss hörde i ”I Was Made For Loving You”.

Något äldre, från 1817, är den opera vi i dag går i mål med, Gioacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”. I kryssvaret skulle de dock förmeras, till skatorna.

Förlåt dröjsmålet, men ni får väl puckla på mig så att fjädrarna ryker.

Sommar i P1 med Ben Gorham

Parfymer är väl inte riktigt mitt bord, och jag har heller aldrig tidigare hört talas om dagens Sommar-värd, Ben Gorham, som – har jag förstått nu – är mycket framgångsrik i den branschen.

Ben Gorham var inget skolljus men blev, först, proffs i basket i Italien och Tyskland, vilket jag heller inte kände till, eftersom sport i alla former ligger utanför det jag för egen del intresserar mig för.

Men omständigheterna gjorde att han, när han återkom till Sverige där allting startade, bytte bana och blev entreprenör i parfymbranschen. Också i den blev han så småningom framgångsrik, dock efter att först ha fått kämpa länge. Vad jag har förstått är hans parfymer mycket dyra och speciella. Här tycks han ha haft god hjälp av sin stora och mycket känsliga näsa, också av några riskkapitalister som var beredda att satsa sina pengar på hans projekt.

Inte min värld det senare heller. Men det finns, just i dessa dagar, en aspekt av honom och hans framgångar jag vill lyfta fram: Föräldrarna var invandrare, han från Canada, hon från Indien, men de skildes, och Ben och hans syskon kom sedan att bo hos modern i Toronto i Canada och i New York. Framgångarna i doftbranschen kom inte snabbt, men de kom, och Ben Gorham och andra som är hans likar har bidragit till att göra svenska produkter kända över världen.

Ben Gorhams värld är inte min, och det märktes också i hans musikval. Bortsett från några få artister – Etta James, Otis Redding och Johnny Cash – var det mesta av det han spelade okänd mark för mig, kanske för att han spelade så pass mycket rap/hiphop.

Sommar i P1 med Fredrik Reinfeldt

Dagens Sommar, gjort live i studio, förtjänar på det hela taget beröm. Den jag därmed ger godkänt är Sveriges förre statsminister, också förre ledaren för Moderata Samlingspartiet Fredrik Reinfeldt.

Eftersom jag känner politikens villkor från ett helt liv i den, förstår jag själv att den förre moderatledaren knappast kan gå till anfall mot sin efterträdare eller ge sig in i dagspolitikens stridsfrågor. Det lilla han sa om politik, till exempel om den materiella utvecklingen också i fattigare delar av världen, var det slags allmängods man väntar sig från en person med Reinfeldts bakgrund, men åtminstone i fråga om flyktingpolitiken och antirasismen höll han fast vid den rakryggade hållning han hade redan som regeringschef. Sverigedemokrater som hör det här programmet kommer inte att jubla.

Om Reinfeldts Sommar alltså inte var ett forum för stora politiska avslöjanden, funkade det däremot utmärkt väl i mänskliga detaljer som hur uttåget ur politiken också medförde intåget av nya kläder i hans garderob.

Fast det allra mest intressanta i hans sommarprogram var enligt min mening den ganska långa utläggningen om det han för egen del har använt sin nya fria tid till, att skriva memoarer. Reinfeldt är ett hett byte också för Bonniers, som ska ge ut dem, men det han berättade om sina inledande kontakter med förlaget och om förlagets reaktion styrker mig i uppfattningen, att de stora förlagen, alltså inte bara Bonniers, är fabriker för böcker som främst ska sälja i mycket stora upplagor, vilket man kan uppnå med hjälp av slipade spökskrivare och/eller stark redigering åtminstone av betydande delar av manus. Själv skulle jag inte acceptera ens ansatser åt det här hållet – hellre inga memoarer.

Jag vet inte, kanske kommer Reinfeldts memoarer också att innehålla något om den nya kärleken i hans liv, enligt tidigare uppgifter i media Roberta Ahlenius. I sitt sommarprogram spelade han hur som helst Cajsa Stina Åkerströms och Åsa Jinders ”Av längtan till dig”.

I övrigt fick vi höra bland andra The Rolling Stones, Elton John, Meat Loaf, Michael Jackson, Beyoncé och Kent. Och så en låt som kanske väckte förvåning bland en del av lyssnarna, ”Staten och kapitalet” med Ebba Grön.

Dock inte hos mig – jag vet att många ungmoderater på sin tid hade ”Staten och kapitalet” (som sitter i samma båt) som något av en kultlåt.