En långfredag som avslutades med polsk film

Vi har ägnat hela veckan åt att få ordning på allt vi har fraktat till sommarhuset i Öregrund, där vi nu kommer att bo permanent mer än ett halvår framåt och sen också under flertalet höstveckohelger fram till allhelgonahelgen. Allt har sin bestämda plats – böcker, DVD-filmer, CD, barnbarnens godnattböcker, kläder och skor av olika typ och för olika ändamål – och måste sorteras innan det ställs på sin utvalda plats. Vi spar de ganska många periodiska tidskrifter och alla de serietidningar och seriealbum jag skaffar och läser, och eftersom mitt hälsotillstånd de senaste åren har varit knackigt, har det osorterade materialet av det här slaget gradvis växt. Nu har jag sorterat allt det här och packat ner det i kartonger i förhoppningen att få hjälp av sonen, Matti, med att lyfta upp det här på vinden.

Han ska dessutom hjälpa Birgitta med att ta ner och frakta bort de många klängväxterna på flera av väggarna – en lokal målerifirma, som vi tidigare har anlitat, ska göra en nödvändig ommålning av vårt sommarhus. Hoppas Matti orkar allt det här. Av mejlväxling har jag förstått att han själv har hälsorelaterade problem, som hittills inte har gått att riktigt läkarbestämma.

Men oavsett detta längtar vi efter honom, Karin och deras barn, Ella och Sofia, som alla kommer hit på påskdagen.

Jag vet att Ella redan känner sig hemma här i vårt sommarhem, och snart kommer lillasyster Sofia att också göra det. Vårt sommarhus i Öregrund är självklart våra egna barns sommarland, och det är roligt, att det finns en stor chans för att de för det vidare till sina barn.

I morgon kommer jag och Birgitta att efter Melodikrysset ägna oss åt äggmålning så som jag lärde mig att göra det i min estniska barndom: äggen sveps in i ett rikligt lager av lökskal och annat som avger färg och så gör man ett litet tyginsvept och trådsammanhållet paket av alltsamman och kokar ganska länge.

Några av de här äggen äter vi sen upp till lunch tillsammans med Abba-sill och dito ansjovisfiléer och någon kokt potatis plus gräddfil.

Jag är fiskarson och har en stark dragning till fisk, men Birgitta delar min vurm för havets läckerheter. I dag bjöd hon på rökt sik och rökt röding, levererade till vårt Coop av lokala Stora Risten fisk. Till det serverade hon kokt potatis, hackad rödlök, bitar av röd paprika och så Coops lätta crème fraiche med paprika och chili.

Den här fisken, som säljs också på till exempel Hötorgshallen i Stockholm, är en del av det förträffliga utbudet på vårt Coop Konsum i Öregrund, en butik jag inte nog kan berömma. Expediterna är – som i dag när jag sökte ett par lite ovanliga ingredienser till morgondagens middag (det är min tur att laga mat då) inte bara kunniga utan också vänliga och hjälpsamma. I dag mötte jag för första gången för säsongen min mångåriga (men mycket yngre) konsumkompis Marina och fick en välkomstkram till Öregrund. Marina hjälper mig inför varje påskhelg att samla lökskal (av gul lök) ur underredet till löklådan i butiken.

I den här butiken möter jag också många andra, både öregrundsbor och sommargäster, som jag känner eller som bara känner igen mig, och vi nickar och hälsar. I dag kom ett inte purungt par fram och berättade, dels att de brukar läsa min blogg, dels, med stort gillande, att de hade tagit del av min utskällning av en oönskad telefonförsäljare.

Vi kan inte längre se TV 4 i vår TV med basutbud här i Öregrund – är det någon som vet varför TV 4 har åkt ur basutbudet här?

I och för sig överlever vi med bara SvTs kanaler också.

Men jag nämner det här närmast för att vi av det här skälet valde att avsluta vår kväll med att se den polska DVD-filmen ”Ida” på vår video. Det är en högst sevärd film, så den kommer jag säkert att skriva separat om.

Tidningen Klassekampen får flera stora norska fackförbund som delägare

Tidningen Klassekampen startades ursprungligen av norska maoister. Den startades 1969, först som månadstidning, men blev sen veckotidning, och sen 1971 är den dagstidning, utgiven sex dagar i veckan.

Den hade till inte så vansinnigt länge sen det lilla yttervänsterpartiet Rødt som ägare, men tidningens journalistiska ambitioner har länge varit mycket breda, och den har också gradvis lockat till sig allt fler läsare, verkligen inte bara sådana som själva identifierar sig med yttervänstern. Upplagan har växt. 2013 var den här tidningens upplaga 17.648 exemplar per utgivningsdag.

LO har tillsammans med Telenor ägt resterna av den norska A-pressen – A-pressen sammanfördes ägarmässigt med Edda Media, en tidningskoncern som ger ut en rad borgerliga och opolitiska dagstidningar. De här båda ägarna verkade dock ha tröttnat på den här tidningskoncernen och sålde den nyligen – jag har skrivit om det här – till Sparebanksstiftelsen.

Tidigare hade A-pressens flaggskepp, oslotidningen Dagsavisen, dock med fortsatt socialdemokratisk ledarsida, sålts till Mentor Media, som också ger ut den Dagen-liknande tidningen Vårt Land. Dagsavisen har under sin nya ägare utvidgat genom att återstarta och köpa upp forna A-press-tidningar som Fremtiden, Moss Dagblad och Rogaland Avis. Affärsidén är här att komplettera de senares lokalt vinklade material med annat, gemensamt med innehållet i Dagsavisen.

Nu är Dagsavisens nya ägare förstås besvikna över att inte kunna foga fler gamla A-press-tidningar till det här utgivningskonceptet. Kanske har man inte släppt hoppet om att Sparebanksstiftelsen ska sälja en del av tidningarna till dem.

Men under tiden har det hänt något nytt och överraskande.

Två stora norska fackförbund har köpt fem procent var av aktierna i Klassekampen, ytterligare ett 15 procent. De gamla ägarna har för den skull inte släppt greppet om tidningen: Partiet Rødt äger fortfarande 19 procent och den närstående föreningen Klassekampens Venner 17 procent.

Det här är de nya fackliga ägarna:

Fellesforbundet organiserar bland annat järn- och metall-, byggnads-, textil-, pappersindustri-, skogs- och lantarbetare.

Fagforbundet organiserar tidigare medlemmar i Norsk helse- og sosialforbund och Norsk kommuneforbund.

Industri Energi organiserar anställda inom petroleumindustri, kemisk industri samt aluminium- och metallindustri.

Melodikrysset nummer 11 2016

Den oombedda datauppdateringen har fungerat allt sämre. Och i morse hade min dator ingen internetuppkoppling. Så jag har fått lov att låna dator.

På det hela taget tyckte jag inte dagens kryss var särskilt svårt. Dock fanns där några saker som beredde mig en smula huvudbry.

Till det svåra räknar jag för min del inte dagens operafråga. Det vi hörde var ”Nessun dorma” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”.

Nej, det var en filmanknuten fråga som vållade mig lite huvudbry – jag har nämligen aldrig sett ”Bridget Jones dagbok”. Men med hjälp av Jamie O’Neill och ”All By Myself” hittade jag rätt.

Anknytning till en annan filmad figur, Astrid Lindgrens Pippi Långstrump, hade också Sara Riedels ”Sommaren är min”, vars musik har skrivits av sångerskans far, Georg Riedel.

Och då kan vi väl fortsätta på barnlinjen.

Vi fick till exempel höra ”Vi äro musikanter”.

Och dagens kryss inleddes med ”Det gåtfulla folket”, vars text skrevs av Beppe Wolgers till musik av Olle Adolphson. Fast i dag hörde vi den sjungas av Sven-Bertil Taube.

Två av dem som har lett ”Allsång på Skansen” förekom också i krysset.

Egon Kjerrman var känd för att sjunga hellre än bra, och den etiketteringen gjorde han skäl för också när han 1960 lekte rocksångare i ”Kom ner från taket”.

Vad gäller sångröst är Petra Marklund, hon som tidigare kallade sig September, överlägsen. I dag hörde vi henne i ”Det som händer i Göteborg stannar i Göteborg”.

Agnes, i dag med ”Got Me Good”, låter för all del OK.

Men frågar ni mig, föredrar jag Sara Varga och ”Spring för livet”, som hon tävlade med i Melodifestivalen 2011.

Christer Sjögren är ingen av mina favoriter, så jag har inget emot att han och Vikingarna i dag byttes ut mot en annan version av ”Till mitt eget Blue Hawaii”-

Så hade man av begripliga skäl också gjort med Beatles’ ”Here Comes the Sun”.

Att solen kommer hoppas jag verkligen. På måndag flyttar vi nämligen till Öregrund för sommaren. Och snart nog ska vi väl där kunna fylla vaserna med mer än en enkel tulipan.

Vår trädgård där är full av lökväxter.

Ett litet PS om utgången i Mellon

Utgången i Melodifestivalens final är ju för länge sedan känd, men eftersom datorkrångel hindrade mig att skriva när det begav sig, vill jag ändå publicera en liten kommentar.

De som har läst vad jag tidigare har skrivit om Mellon vet ju vad jag har tyckt, bland annat att jag tidigt såg de egenskaper hos Frans och ”If I Were Sorry” som förde dem till segern. Inte för att heller den här låten i ordets riktiga bemärkelse är en schlager, men den har i alla fall element, som fastnar i musikminnet. Och så var det befriande att se ett bidrag som inte främst var en scenshow utan just ett sångnummer.

Till det befriande med årets tävlingsomgång hör också att vi äntligen har fått i gång en diskussion om vad som kan betraktas som schlager.

Det som Christer Björkman & co producerar med hjälp av hela team knutna till de stora skivbolagen och som sen rangordnas med hjälp av fullkomligt häpnadsväckande röstningsregler kan de gärna få hålla på med, men jag kommer inte att se skiten.

Men jag följer gärna en riktig schlagertävling, där artisterna tävlar med hjälp av sin sångförmåga och där musik och text är valda för att kunna fastna i alldeles vanliga TV-tittares musikminne och, om de här tittarna har en smula sångröst, kan återges av dem

Melodikrysset nummer 10 2016

Jag har alltså varit utan dator i några dar, och de som brukar kolla mina svar på Melodikrysset fick därför ingen vägledning av mig i alla fall. Men jag satt ändå, fast jag var datorlös, och löste krysset även den här veckan.

Och för fullständighetens skull drar vi svaren nu i alla fall, när datorn åter funkar.

Barnfrågorna var inte de svåraste i det här krysset, för mig i alla fall.

Walt Disney’s ”Lejonkungen” har jag sett, och jag vet att ”Circle of Life” skrevs av Sir Elton John.

”Doktor Dolittle” är mig också bekant, och de svenska artisterna var inte omöjliga att knäcka med hjälp av rösterna: Siw Malmkvist var lätt att känna igen, och Fred Åkerström har jag faktiskt använt själv vid lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” i Stockholms Folkets hus 1970.

Och för att fortsätta på barnlinjen: ”En sockerbagare här bor i staden, han bakar kakor mest hela dagen”, diktade Alice Tegnér i sin visa, som jag själv lärde mig sjunga i småskolan på 1940-talet. Fast inte står det väl i vistexten, att han hade just ett bord som underlag? Möjligen då ett bakbord.

Lika förtrogen är jag inte med TV-serier för vuxna, men ”Mot alla vindar” dök i alla fall upp i mitt mediaminne. I original heter den ”Againt the Wind”.

Kombinationen Helen Sjöholm och Benny Andersson är jag förtrogen med från andra sammanhang, men tågeposet ”Skenbart”, signerat Peter Dalle, har jag faktiskt inte sett för egen del.

Jag har tidigare bekänt, att jag generellt inte är så förtjust i många av nytolkningarna i ”Så mycket bättre” – jag har sett en del av programmen, men ofta har jag då inte tyckt att det blev bättre, ett antal gånger faktiskt sämre. Ett exempel på det senare fanns i lördagens kryss: ”Nu har jag fått den jag vill ha” med Ison och Fille.

Däremot ser jag träget alla programmen i Melodifestivalen – jag ska återkomma till finalen under veckohelgen. Jag är inget fan av Ace Wilder, men jag minns i alla fall fortfarande hennes bidrag 2014, ”Busy Doing Nothing”.

Jag har envist under årets omgång drivit tesen, att det vi numera får höra i Melodifestivalen mycket sällan kan karaktäriseras som schlager, alltså en sång där melodi eller åtminstone refräng och med dessa bitar av texten omedelbart häktar sig kvar i musikminnet. Eldeman spelade i lördags flera svenska låtar av det slaget:

Jag menar, att det verkligen inte är en slump, att Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne” sitter som berg inte bara i mitt utan också många andra melodikrysslösares musikminne.

Också ”Drömmens skepp” med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy är en sån där schlagerklassiker.

Och Jules Sylvain, en extraordinär schlagermakare, åstadkom hur många sångtexter som helst som hakade fast i folks öron. Här hörde vi ”Sol ute, sol inne”.

Magnus Krunegård är inte så oäven, men frågan är om han tillför ”Go Johnny, Go” något, om man jämför med Chuck Berry, som jag har den här låten med på skiva.

David Bowie är i alla fall sig själv i ”Dollar Days”.

Ja, det var väl det hele, gott folk.

Vi får hoppas att min nu omprogrammerade dator funkar nästa lördag.

Nä, jag har inte dött

Jag har inte synts på nätet i flera dar nu, men jag måste göra några av er besvikna: Nä, jag har inte dött.

Sändningsuppehållet berodde på att datorn, i samband med en automatisk men av mig inte ombedd större programuppdatering, tappade sin internetuppkoppling. Detsamma hände också med hustruns dator.

Jag lyckades inte återupprätta uppkopplingen, men hustrun kontaktade en datafirma, som i dag sände hit en tekniker.

Han fixade det här på relativt kort tid. Vad jag förstod har andra också råkat ut för samma sak.

Betala för hjälpen får vi förstås alla göra själva.

För egen del anser jag att telefonförsäljare borde om inte dödas så åtminstone spärras in tills de är helt avvanda

Mina förmiddagar använder jag till en utdragen frukost med långsam tidningsläsning.

När jag i dag nästan hade läst klart den sista tidningen av tre, ringde telefonen. En man frågade efter min hustru. Jag förklarade att hon var ute på stan – vad ville han?

Då framgick det att han var försäljare i telefonbranschen.

Eftersom vi för länge sedan spärrade telefonen för telefonförsäljare, rann sinnet på mig och jag hävde ur mig – närmast röt – att han, eftersom vi uttryckligen hade undanbett oss telefonförsäljare, kunde dra åt helvete.

Morskt försökte han då slå tillbaka genom att fråga, hur gammal jag var, varvid jag svarade att jag är närmare 80 år.

Sen slängde jag på luren.

Vi har telefoner med lur.

Andra chansen i Mellon

Jag är gammal schlagerlyssnare och har dessutom lärt mig ganska mycket om dem som förr lyckades i branschen. Det normala var att en schlager hade en kompositör och en textförfattare, men ibland – som i fallet Jules Sylvain (Stig Hansson) – bidrog kompositören åtminstone till refrängen.

Detta skriver jag med anledning av att upphovsmännen till bidragen i Melodifestivalen är så många, i enstaka fall upp till ett halvt dussin. Det hela börjar då likna musikfabrik och är det nog också – få låtar har en individuell ton och text.

De åtta låtarna i Andra chansen i årets Mello har jag hört och skrivit om tidigare.

En intressant uppgift står Markus Larsson i Aftonbladet för: Han skrev i går, alltså innan Andra chansen hade sänts, att Spotify som vinnare i de fyra duellerna pekade ut Samir & Viktor med ”Bada nakna”, Panetoz med ”Håll mig hårt”, Saraha med ”Kizunguzungu” och Boris René med ”Put Your Love On Me”, och precis så blev det ju.

Till bilden hör att man kan röst upp till fem gånger och då använder sig av en teknik som många äldre människor inte behärskar, i många fall inte ens vet hur den fungerar.

Någon statistiskt korrekt undersökning av svenska folkets samlade musiksmak är Mellon alltså inte.

Och är det just schlager man vill ha fram, får man nog dels skala bort utanverket (dans, rök, dräkter och liknande), dels ha en annan typ av jury, en som är intresserad av just schlager.

Men jag är en tillåtande person. För mig får man dessutom också gärna anordna scenshowtävlingar av dagens slag, och vill man det, får gärna för mig också barn och musikaliska idioter rösta i den.

Melodikrysset nummer 9 2016

I dag startade Anders Eldeman med att konstatera, att förra veckans Melodikryss tydligen hade känts svårt – antalet insända svar hade drastiskt sjunkit.

Så fasligt svårt tyckte inte jag att det var. Jag hade för egen del större besvär med att knäcka dagens kryss, Men det kan ju för all del ha att göra med att jag har varit svårt förkyld den här veckan och inte riktigt har kommit i form än.

Jag gillar inte den här årstiden och det den för med sig, till exempel isen, för att genast klara av den näst sista kryssfrågan. Hur jag kom fram till det svaret minns jag inte, men det kan ju vara så enkelt som att bara allra första bokstaven av fyra fattades. Hur som helst har jag, helt mot mina vanliga vanor, inte gjort någon som helst anteckning om vad det var för melodi som spelades.

Det tog också jävligt lång tid innan jag fick något som helst minne av TV-serien ”Syndare i Prag”, som – tror jag – sändes någon gång på 1960- eller 1970-talet. Något djupare intryck gjorde den hur som helst inte.

Själva musiken ur filmen ”The Stripper” kände jag i och för sig genast igen, när jag hörde David Rose & co spela den. Men jag har trots att jag är filmentusiast aldrig sett den, så också det här blev en svår nöt att knäcka.

Och fast jag gillar Marilyn Monroe både som skådespelerska och som sångerska och Irving Berlin hör till mina favoriter bland de klassiska hitmakarna, tog det en bra stund att extrahera ”Heat Wave” ur filmen ”There’s No Business Like Show Business” och sen komma på att det sökta ordet måste vara värmebölja.

Och för att fortsätta på filmlinjen: Vi fick höra Medevi brunnsorkester spela Sten Axelsons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?”. Ni har väl sett Ulf Starks film med samma namn?

Anders Ekborg känner jag förstås till, men inte mindes jag spontant hans bidrag i 2010 års Melodifestival, ”Il Salvatore”.

Lotta Engberg är inte ens någon av mina favoriter, så jag mindes heller inte vilken av hennes låtar Radio Väst använde i sitt revynummer om vårallergier. Jo, det var ”Ringen på mitt finger”, som skulle ge oss kryssordet ring.

Och sen hörde vi, som avslutning i dag, en melodifestivallåt, som var av det riktiga schalgerslaget, det vill säga den fastnar omedelbart i musikminnet: ”Se på mig” med Jan Johansen 1995.

Till det hyggligt lättigenkännbara i dag hörde också ”The Final Countdown” med Europe.

Robert Broberg är en artist jag har lyssna mycket på genom åren. Jag har väl i stort sett allt han har gett ut på skiva och jag har också sett honom live på scen. I dag fick vi höra hans ”Jag måste hejda mig”.

Också Peps Persson har jag massor av skivor med. Så det är klart att jag känner igen ”Hög standard”, till och med när den spelas av Lennart Palm.

Och Cornelis Vreeswijks – svaret ska här bli Vreeswijk – svenska utgivning har jag komplett, verkligen inte främst för att han har valturnerat med min hustru. Så visst känner jag igen ”Lasse Liten Blues”, även när den, som i dag, sjungs av Per Myrberg.

Också Hasse Alfredson och Tage Danielsson ställde upp för Socialdemokraterna i val, i annons respektive specialskriven bok (”En soffliggares dagbok”). Under kärnkraftsstridens dagar fjärmade de sig (medan min hustru, som bland annat har varit energiminister, så småningom blev en svuren kärnkraftsmotståndare). Hustrun och jag har sett flera av deras revyer på olika scener i Stockholm och tycker att de ofta var rent lysande. Det var de också ofta i det lilla formatet, till exempel i sången ”Ett glas öl”. Vi såg den i 88-öresrevyn på Skeppet 1970.

ETC gör ett nytt försök i Uppsala

Tidningsmarknaden i Uppsala är helt monopoliserad. Enda dagstidningen är i dag liberala Upsala Nya Tidning men väl så intressant just i det här sammanhanget är att UNT numera driver också en totalutdelad nyhets- och annonstidning, UppsalaTidningen. Den senare är en gratistidning – kan vara det med hjälp av mängden av annonser. Men den innehåller också allt från bioannonser till egna nyhetsartiklar.

Det kan synas djärvt att försöka ta sig in på den här tidningsmarknaden. Uppsala-Demokraten var ett tidigare försök som misslyckades, detta trots att UppsalaTidningen då ännu inte fanns. Men UD, som kom en gång i veckan, fick inte tillräckligt många läsare och fick lov att läggas ner.

Nu gör ETC ett nytt försök, med ETC Uppsala. Nummer 1 2016 som jag fick hem på prov i dag överraskar genom att inte som ovan nämnda föregångare vara en tabloid utan i stället vara tryckt i A4-format, alltså se ut som ett magasin. Tekniskt är det välgjort, men som gammal tidningsmakare får man en känsla av att lokalpräglade artiklar som de om en pensionerad undersköterska med låg pension, en jämställdhetsdragkamp om Klättercenter och om en skådespelerska som gästspelar på Reginateatern har hamnat i fel tidning.

Min vän och partivän Peter Gustavsson, som i tio månader var politisk redaktör för ETC Uppsala-Demokraten, skriver en introducerande ledare i första numret av ETC Uppsala, och jag önskar förstås lycka till, men jag är inte helt övertygad om att det här konceptet trots måttligt prenumerationspris – 570 kronor för helår – ger tillräckligt många prenumeranter för att täcka kostnaderna för utgivningen.

Jag förstår den upplagemässiga poängen med att publicera ledare och annat opinionsbildande material skrivna av företrädare för de olika partier, som nu samverkar på den röd-gröna sidan.

Men vad jag egentligen längtar efter är en rent socialdemokratisk tidning.